4.1 Frågeställning
I samband med att polisen genomför hembesök hos ungdomar som en del av arbetet med Linköpingsmodellen måste man ta ställning till om samtalet i sig är att betrakta som ett förhör? Vilka typsituationer konstituerar egentligen ett förhör? Och om man ser på samtalet som ett förhör vilka rättsliga konsekvenser får det?
Precis som i det tidigare kapitlet om husrannsakan så är det väsentligt vilken rättslig etikettering man använder sig av. Om ett samtal är ett förhör finns det vissa tvingande bestämmelser man måste ta hänsyn till. Merparten av bestämmelserna syftar till att säkerställa bevisning inför rättegången eller säkerställa att sättet vilket bevisningen inhämtas sker på ett godtagbart vis. Det övergripande syftet med regleringen på området är att säkerställa rätten till en rättvis rättegång enligt EKMR art. 6. Det görs genom att man i förundersökningen strävar efter att parterna ska mötas på lika villkor i den mån det är möjligt. För svensk del har detta konkretiserats i bland annat RB och FUK. I RB 23:18 och FUK § 12 kan man läsa att den som är misstänkt för ett brott ska underrättas om detta samt om vissa andra rättigheter som kan komma att aktualisera med anledning av förundersökningen.
4.2 Övergripande om vad brister i förhöret kan medför
En viktig distinktion är att man måste skilja på omständigheter som krävs för att något ska vara ett förhör och de krav som ställs på personer inblandade i ett förhör. Man skulle också kunna göra indelningen i krav på förhöret och krav som uppställs i samband med ett förhör. Ett tydliggörande exempel är förhörsledarens skyldighet att se till att förhörspersonen förstår att det rör sig om ett förhör. I samband med att ett förhör hålls brukar förhörsledaren ofta säga att förhöret inleds detta för att förhörspersonen ska förstå att det som han eller hon nu säger kommer att vara med som bevis i en brottsutredning. Om det nu skulle vara så att förhörs-ledaren glömmer att upplysa personen om att det är ett förhör kan man efteråt kritisera förhörsledaren för att vara slarvig eller dylikt men samtalet mellan förhörsledaren och förhörspersonen är fortfarande att betrakta som ett förhör. Samma resonemang går igen i ett antal regler så som rätten till biträde, dokumentation av förhöret och ”hörbart skick” hos förhörspersonen. Även om viss JO-kritik kommer tas upp särskilt längre fram så kan man övergripande säga att de gånger det blivit fel beror det på att förhörsledaren trott att situationen inte varit ett förhör, utan behandlat det som vilket samtal som helst, och att JO kunnat peka på att detta orsakat en rättighetsförlust hos den som blivit hörd.
29
4.3 Är förhöret tvingande?
Förhöret är i sig inte tvingande däremot finns det bestämmelser om tvångsmedel som ger ramarna för ett förhör. Om inget tvångsmedel används är det fritt att avvika från ett förhör. Polisen får, enligt RB 23:6a, vid vite kalla personer till förhör. Personer som inte inställer sig får hämtas till förhör, RB 23:7 st. 1. För den som inte antas inställa sig självmant får polisen hämta personen utan föregående kallelse, RB 23:7 st. 2. Vid hämtning till förhör får polisen använda våld om det skulle behövas, PL § 8 och § 10 p. 2 och 4, och också husrannsakan i eftersökandet efter personen, RB 28:2. För den som befinner sig på en brottsplats gäller i stället, enligt RB 23:8, att han eller hon kan bli medtagen till förhör som hålls omedelbart efteråt. Förhöret hålls då på polisstationen i stället för på brottsplatsen. Utrymmet att medta personer från brottsplatsen är starkt begränsat i tid och rum, brottet måste vara färskt.48 Den som medtas eller hämtas till polisstationen för att förhöras får, enligt RB 23:9, hållas kvar för ändamålet i sex plus sex timmar eller tills det att förhöret påbörjats. Sammantaget medför bestämmelserna att förhöret många gånger kan bli tvingande eller i vart fall uppfattas som det. Det är viktigt att tillägga att även om man många gånger kan tvingas att rent fysiskt delta i ett förhör finns det ingen skyldighet att svara på några frågor under förundersökningen.
4.4 Dokumentation av förhör
Dokumentationen av ett förhör följer vissa regler, detta för att säkerställa kvalitén på utredningen.49 Av dokumentationen ska det framgå vad som förekommit vid ett förhör, för ändamålet finns ett särskilt datasystem: Durtvå. Durtvå innehåller inte bara verktyg för att dokumentera förhör utan i princip varje annan åtgärd inom förundersökningen nedtecknas i systemet. Undantagen är den ursprungliga anmälan som görs i RAR-systemet samt tvång som ligger utanför förundersökningen, så som ingripanden enligt LOB, PL § 13 eller liknande för vilket det finns digitaliserade blanketter.
Det finns tillfällen då dokumentationsplikten ser annorlunda ut jämfört de regler som gäller för förhör. Tre exempel är förenklad förundersökning enligt RB 23:22, anmälningsupptagning och dörrknackning eller andra situationer då ett stort antal förhör hålls, varav majoriteten torde förbli fruktlösa. Angående förenklad utredning och anmälningsupptagning har JO givit sin syn på företeelserna och dessa utlåtanden är i viss mån vägledande när det kommer till att
48 Fitger m.fl. 2016, kommentar till RB 23:8.
49
30 fastställa vad som är ett förhör och i förlängningen också vad som gäller för samtal enligt Linköpingsmodellen.
4.5 Anmälningsupptagning och förutredning
Om en person kontaktar polisen och berättar om ett brott görs en anmälningsupptagning. Anmälaren berättar om brottet och polisen antecknar de omständigheter som ska ligga till grund för beslutet att inleda förundersökning eller inte. Anteckningen görs i polisens RAR-system. Om underlaget för att upprätta en anmälan är otillräckligt håller polisen ibland kompletterande förhör. Om anmälningsupptagning är att anse som förhör eller inte framgår inte klart av lagtext. Rent praktiskt dokumenteras inte samtalet som en förhörsutsaga i Durtvå utan i stället görs endast vissa anteckningar om vad som förekommit i ärendet i RAR.
Det finns JO-ärenden som ger viss vägledning om hur man bör se på anmälningsupptagning. I JO från 1997/98 s. 98 bedrevs en relativt omfattande förutredning med bland annat 17 förhör. JO tar upp gränsdragningen mellan förutredning och en förundersökning och påpekar att utrymmet för att i en förutredning hålla förhör är begränsat. Förutom i de fall då det rör sig om ekonomisk brottslighet där ägarstrukturer och bokföring kan vara svår att överblicka eller andra liknande förutsättningar, bör förutredning användas sparsamt. Angående förhör under en förutredning understryker JO att det bör omfatta endast sådana förhör med målsägande eller anmälare som behövs för att komplettera anmälan, det är också i dessa fall uteslutet att använda tvångsmedel för att få ett förhör till stånd.50
Även i andra JO-fall används formuleringen kompletterande förhör om det förfarandet som polisen använder sig av när det initiala underlaget är för dåligt för att bedöma om en förunder-sökning ska inledas eller inte.51 JO menar också att det är orimligt för polisen att vid varje tillfälle bedöma om en person de samtalar med är skäligen misstänkt eller inte.52 JO syftar här troligtvis på det faktum att förhör som hålls med misstänkta bör avbrytas om personen behöver delges misstanke och att detta kan vara svårt att bedöma om samtalet är mycket kort, osammanhängande eller innehållsfattigt.
Av JO:s uttalande kan man dra följande slutsats: Anmälningsupptagning är många gånger ett förhör under förutredning. JO:s formulering ”kompletterande förhör” antyder att även det
50 JO 2013/14 s. 211.
51
JO 1996/97 s. 258.
31 första samtalet är att betrakta som ett förhör. JO menar att poliser bör avbryta den misstänkte om den lämnar uppgifter som är konkreta och rör brottsutredningen. Anledningen till detta är att utsagan, för bevisvärdets och rättssäkerhetens skull, bör lämnas inom ramen för ett mer formellt förhör. Fortsätter parten ändå att redogöra för vad som har hänt fortsätter förhöret även om polisen inte har det som avsikt.
Motargumentet för att anmälningsupptagning inte skulle vara ett förhör är att många bestämmelser som rör förhör inte uppmärksammas. Till exempel dokumenteras inte anmälan i ett förhörsprotokoll utan endast genom de anteckningar som görs i RAR-anmälan. Frågan är varför reglerna om dokumentation och även andra regler inte aktualiseras i samband med anmälningsupptagning? Det legala kravet är att förhöret ska dokumenteras, det finns inget krav om att detta nödvändigtvis måste göras i ett visst datasystem eller att det sätts rätt rubrik på dokumentet. Det är innehållet i dokumentationen som utgör det centrala. En person som förhörs ska också underrättas om att det är ett förhör som pågår. Detta för att personen ska ges möjlighet att bevaka sina rättigheter och också uppmärksammas på att det som sägs kan komma att användas i rätten som bevisning. Denna information ska lämnas till den som blir förhörd, men man måste ändå tolka bestämmelsen som att det inte behöver göras om det är uppenbart onödigt. När en person vänder sig till polisen för att göra en anmälan i förhoppning om att agerandet ska få rättsliga konsekvenser bör man knappast som polis behöva informera om att personen vänt sig till polisen med information och att det kan komma att få rättsliga konsekvenser. Det är endast om informationen innehåller självinkriminerande inslag som polisen har en skyldighet att avbryta förhöret. Att bestämmelser om tvingande delgivning om information inte behöver delges om det är uppenbart obehövligt ser vi till exempel på FUK § 13a:s utformning. Paragrafen innehåller ”tvingande” bestämmelser om vilken information som ska lämnas till den målsägande oavsett brott, trots det borde det vara tämligen ovanligt att till exempel informera en person som blivit bestulen på sin mobiltelefon om att det finns organisationer som tillhandahåller skyddat boende, se FUK § 13a st. 3 jämfört FUK § 13a st. 4. Att förtydliga för en person som lämnar en anmälan att detta kan få konsekvenser är i motsvarande mån onödigt. Det viktiga är att man ser till syftet med bestämmelserna. Polisens skyldighet är att avbryta personer och underrätta om misstanke om självinkriminerande uppgifter börjar lämnas av en anmälare.53 Skyldigheten att, enligt RB 23:18, underrätta om misstanke inträder först i samband med att personen hörs, vilket är fallet vid
53
32 upptagning. Detsamma gäller de tvingande reglerna i FUK § 12, om bland annat rätten att inte behöva yttra sig över misstanken.
4.6 Förenklad utredning, RB 23:22
Att lätta på de bestämmelser som gäller förhör bara för att reglerna anses onödiga är inte detsamma som att rättigheten till vissa rättssäkerhetsgarantier absolut fråntas den som blir hörd. I ett JO-fall 2000/01 s. 137 berör JO förfarandet med ”Snattefon” det vill säga en förenklad utredning enligt RB 23:22 genomförd över telefon med snattare gripna av butikskontrollanter. JO kritiserar förfarandet på flera punkter. Vid en förenklad utredning behöver polisen inte informera om rätten att företrädas av en försvarare. Polisen hade tolkat denna bestämmelse som att rätten att företrädas av en försvarare helt bortfaller, en åsikt JO inte delade. Om en misstänkt, som utan att ha informerats om rätten till försvarare, själv begär att ha en försvarare närvarande har han eller hon självklart rätt till det. Regeln bör gälla generellt och man måste därför göra skillnad på de tillfällen då skyldigheten att informera om rättigheten bortfaller och då rättigheten i sig inskränks. Det ena innebär inte per automatik det andra. I förhållande till anmälningsupptagning vore det till exempel väldigt märkligt om man motsatte sig att en person biträddes av en försvarare vid anmälningstillfället eller om en person efter att uppgifterna lämnats ber att polisen läser upp det som antecknats.54 Att då som polis blankt vägra vore inte förenligt med de principer som finns inom processrätten om en, så långt det är möjligt, transparant process på lika villkor. Man bör också observera att skyldigheten att informera om vissa rättigheter utvidgats i och med nya FUK § 12:s lydelse. På samma sätt bör man se på de samtal som sker under en så kallad förenklad utredning enligt RB 23:22. Av JO-fallet 2000/01 s. 137 om ”snattefonen” framgår också att utsagan som antecknas av polisen under en förenklad utredning är ett förhör. Däremot finns det inget krav på att samtliga tvingande regler angående förhör efterlevs. Det finns ingen skyldighet för polisen att i dessa fall för den hörde återberätta vad som antecknats men sannolikt kan man inte vägra en sådan begäran om den sker i direkt anslutning.
4.7 Samtalets innehåll
De gånger då ett förhör kommer till stånd på grund av att ett tvångsmedel i RB kap. 23 använts kan det knappast råda några tveksamheter om att det skulle vara ett förhör. Men i många andra situationer då samtalssituationen är en annan kan det vara oklart om det faktiskt är ett förhör som pågår eller inte. Utöver det uppenbara att det krävs vissa nyckelpersoner,
33 dels en förhörsledare dels en uppgiftslämnare, är det självklart att samtalets tema är viktigt. I ett JO-fall hade samtal förts med barn på en skola.55 Omständigheterna var sådana att en ej straffmyndig elev slagit en annan jämnårig elev och polisen inledde en förundersökning trots att det inte fanns något brott att beivra. JO pekade på att även om det inte fanns förut-sättningar för att inleda förundersökning skulle poliserna ändå agerat utefter de regler som gäller för en förundersökning, då främst RB och FUK. Angående de samtal som poliserna förde med bland annat den utpekade gärningsmannen på rektorsexpeditionen anförde JO att: ”Om ett ”samtal” rör den sak som förundersökningen avser är det att betrakta som ett
förhör.”56 Ett brott har begåtts av en person under 15 är fortfarande ett brott och det går till
exempel att göra sig skyldig till medhjälp till brott även om huvudbrottet genomförts av en icke straffmyndig person.57 Således är ett utredande samtal om ett brott ett förhör även om brottet i sig inte går att bestraffa.
Samma händelse beskrivs också i JO-fallet 2007/08 s. 467, om än ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv. Här menar JO att samtalen som hölls med eleverna var förhör eftersom förunder-sökning inletts och samtalen rörde saken förunderförunder-sökning avsåg. I JO 2007/08 s. 467 nämns det inte att polisen i JO 2007/08 s. 149 fått kritik för att situationen inte behandlades som ett förhör. I doktrinen görs det skillnad på samtal som rör brottet och andra samtal som rör till exempel städning i cellen.58 Med det resonemanget vore det inte att anse som ett förhör om man till exempel redogör för hur ett aktuellt ärende kommer att handläggas eller berättar om hur en viss typ av ärenden brukar handläggas. Vilket till exempel är fallet med Linköpings-modellen när poliserna berättar vad som inträffar om man som ungdom döms för ringa narkotikabrott.59
En annan fråga är vilket krav på aktivitet som ställs på poliserna. Detta har diskuterats i två JO-fall:
JO från 1999/00 s. 78 handlar om två pojkar, båda 15 år gamla, som under natten gripits för stöld. När poliserna på morgonen körde hem en av de två pojkarna till modern blev de inbjudna i lägenheten för att prata. Mamman till pojken kom då att berätta om andra föremål i hemmet som hon befarade var stulna. Pojken erkände, och berättade att han tillsammans med
55
JO 2007/08 s. 149.
56 JO 2007/08 s. 149.
57 Berggren m.fl. 2017, kommentar till BrB 1:6.
58 Bring, Diesen & Wilton Wharen 2008 s. 20.
59
34 den andra pojken även begått andra stölder. Både mamman och sonen ville reda ut allt på en gång så snabbt som möjligt. Samtalet utvecklades till ett förhör trots att det var mamman och sonen som initierat både förhörssituationen och samtalsämnet. I sammanhanget kritiserades polisen för att åklagarkontakt inte tagits samt att reglerna om kontakt med socialtjänsten enligt LUL § 6 inte uppmärksammats.
I det andra JO-fallet från 2012/13 s. 106 var omständigheterna sådana att en sjuttonårig pojke misstänktes för grovt förtal. Under det första förhöret med den misstänkte förklarade förhörs-ledaren vad det gällde samt att ungdomen skulle biträdas av sin mamma och en försvarare, något han samtyckte till. Förhörsledaren avbröt då förhöret. De blev sittande i samma rum och efter ett tag började den misstänkte spontant att berätta om händelsen utan att mamman eller försvararen var närvarande. Förhörsledaren frågade efter en stund om hon kunde anteckna utsagan i förhörsprotokollet, vilket den misstänkte godtog. JO påtalade rent allmänt i detta sammanhang att om en person utanför förhör lämnar upplysningar som är av intresse ska dessa dokumenteras i en tjänsteanteckning och bifogas förundersökningsprotokollet. I det här fallet var det dock närmast att betrakta som en fortsättning på det förhör som förhörsledaren inlett men senare avbrutit. JO påpekar också att det är skillnad på ett formlöst samtal och ett förhör, utan att närmare beskriva vad denna skillnad skulle bestå i.
Av detta kan man utläsa att poliser har en skyldighet att avbryta personer och göra dem uppmärksamma på att situationen är ett förhör. Ett förhör tycks också kunna uppstå trots en, från polisernas sida, relativt långt gående passivitet. Gemensamt för båda fallen är att poliserna på något sätt skapat situationen där förhöret ägt rum. I båda fallen är poliserna också passiva, ställer inga eller få frågor och påpekar inte heller att situationen skulle vara ett förhör. En förhörssituation har uppstått och poliserna har inte informerat den hörde om att berättelsen som lämnats skulle komma att bli en förhörsutsaga.
Kravet för att något skulle vara ett förhör tycks också vara kvantitativt i viss mån. Om en person endast lämnar enstaka uppgifter om brottet är det inte ett förhör.60 Det skulle kunna röra sig om poliser som kommer till en brottsplats där gärningsmannen nyligen avvikit. Att då fråga ett vittne om signalement och riktning för att kunna påbörja ett eftersökande av gärningsmannen är troligtvis inte att se som ett förhör, trots att frågorna definitivt rör den sak förundersökningen gäller. Givet resonemanget ovan om vilken typ av innehåll som konstituerar ett förhör är det rimligt att se även anmälningsupptagning som ett förhör om än
60
35 med annorlunda dokumentationsplikt. Det är samtalsämnet som är det centrala och en anmälningsupptagning handlar onekligen om brottet.
Sammanfattningsvis menar JO alltså att det som styr om situationen är ett förhör är framförallt samtalets ämne. Rör det förundersökningen talar det starkt för att det är ett förhör. Det finns inga särskilda frågor som konstituerar förhör, tvärtom kan det vara ett förhör även om polisen inte är aktiv. Vad som också tycks utgöra en del av bedömningen om det är ett förhör eller inte är själva förhörssituationen i sig. Om situationen kommit till stånd på grund av polisens agerande talar det i viss mån för att det ska vara ett förhör. På förhör ställs det också ett visst kvantitativt krav då samtal som behandlar endast enstaka uppgifter inte är ett förhör.
Denna syn på vad som är ett förhör är i många fall en extensiv tolkning som skulle innebära att till exempel uppgiftslämning i form av anmälningsupptagning eller som en del av en förenklad utredning enligt RB 23:22 är att betrakta som förhör. Synsättet är inte problematiskt i förhållande till annan lagstiftning om förhör om man ser på förhör som ett dynamiskt begrepp. Vissa förhör behöver inte dokumenteras med mindre än att man gör en anteckning i ett PM, upprättar en anmälan eller bifogar utsagan i en fritext till ett tvångsmedelsbeslut.61