6.1 Slutsats angående Linköpingsmodellen
Linköpingsmodellen är en brottsförebyggande metod som syftar till att informera ungdomar i riskzonen om vad brottsliga handlingar kan resultera i. Syftet med uppsatsens utredande del har varit att undersöka den rättsliga reglering som arbetsmetoden måste förhålla sig till. Vissa särskilda frågor har varit centrala: ”Får polisen gå in hemma hos ungdomen utan att det för den delen krävs ett beslut om husrannsakan?”, ”Är de samtal som poliserna för med ungdomarna att betrakta som förhör?” och ”Innebär arbete med Linköpingsmodellen att polisen måste inleda förundersökning eller inte?” Det har på många sätt varit svårt att komma till något slutgiltigt svar angående metodens laglighet framförallt på grund av att olika samtal med olika ungdomar kan te sig väldigt olika, och många gånger faller man tillbaka på den generellt tillämpbara slutsatsen att det beror på. Men även om det är sant finns det ändå anledning att komma med vissa iakttagelser, kommentarer och rekommendationer.
Besök enligt Linköpingsmodellen är inte en husrannsakan. I alla fall inte så länge som poliserna fått samtycke till att vistas i bostaden, undviker att leta eller fotografera i densamma och annars agerar som andra förmodat artiga gäster skulle gjort. Om syftet är något annat än att under bästa förutsättningar samtala med ungdomen bör man i stället från polisens sida använda sig av ett relevant tvångsmedel.
Samtalen enligt Linköpingsmodellen är inte ett förhör. I alla fall inte så länge samtalet inte rör ungdomens egen narkotikaanvändning och är konkret i förhållande till tid och plats när narkotikabrottet skulle ha inträffat. En ungdom som detaljerat börjar förklara hur ett brott gått till, i det här fallet narkotikabrott, bör avbrytas och samtalet bör i stället övergå till ett formellt förhör. Görs inte detta finns det risk att ungdomen lider en oläkbar rättsförlust. För att undvika att denna situation uppstår kan polisen innan samtalet behöva förtydliga polisens roll.
Arbetet med Linköpingsmodellen kräver inte att en förundersökning har inletts. I alla fall inte så länge som konkret information saknas om ett brottstillfälle. Inte heller behöver en förundersökning inledas även om informationen är konkret om brottet uppenbart inte går att utreda och polismannen har delegation att själv besluta om förundersökning. Det kan till exempel röra sig om ett eget bruk som ligger så långt tillbaka i tiden att preparatet inte längre är spårbart i kroppen. Precis som när det kommer till skiljelinjen mellan förhör och ett vanligt samtal kan det här vara på sin plats att polisen förtydligar sin roll och innebörden av rapporteringsskyldigheten och förundersökningsplikten.
52 Linköpingsmodellen är på många sätt avhängig sitt syfte. För den som använder Linköpings-modellen som ett brottsförebyggande verktyg kan den användas för att komma närmare ungdomar i riskzonen och om möjligt få dem att inse riskerna i deras omedelbara närhet. För den polis som i stället använder Linköpingsmodellen som ett substitut till en förundersökning eller framförallt tvångsmedelsanvändning utgör den ett flagrant brott mot ändamålsprincipen. Det som gör arbetet med Linköpingsmodellen svårt är att det krävs ett visst specifikt förhåll-ningssätt för att det inte ska vara en husrannsakan, ett förhör eller att det krävs ett inledande av förundersökning. Slutsatsen är helt enkelt att arbetsmetoden är legal men att den kräver mycket vid själva genomförandet.
6.2 Kommentar
Att diskutera Linköpingsmodellen har stundtals varit svårt, framförallt med tanke på att det många gånger råder olika uppfattningar om vad som ingår i arbetsmetoden. Att genomföra någon analys av alla typer av varianter har inte varit syftet, inte heller kan slutsatserna i den här uppsatsen träffa alla olika typer av genomföranden. Magnus Skoglund har, om än utan att gå in på detaljer, redogjort för att hans arbetssätt fått kritik. Kritik som många gånger inte härstammar från honom själv eller hans kollegors arbete i Linköping. Även Per Danielsson har poängterat att det finns delade meningar om arbetsmetodens tillämpbarhet.
Min tes är att Linköpingsmodellen inom polismyndigheten spridits från mun till mun och med varierande grad av kontroll gentemot rättskällorna. Tesen har stöd dels i Magnus Skoglunds och Per Danielssons redogörande men också i avhandlingen Att bli polis.103 Över tid har detta
skapats vitt skilda arbetsmetoder spridda över landet där vissa arbetat på det arbetssätt som ursprungligen varit tanken och andra modifierat modellen.
Problemet med olika tolkningar bottnar nog i synen på arbete i den juridiska gråzonen. Med gråzonen menas ofta polisiärt arbete i områden där rättsläget är oklart. Gråzonens storlek och användbarhet beskrivs olika av olika personer men synen på fenomenet präglas av hur säker man vill vara på sin sak. Det är lätt att förhålla sig till rättsregler när de är enkla att applicera men i de fall då det krävas analys och tolkning av lagen öppnar det också upp för olika slutsatser. Det viktiga blir om den enskilde tjänstemannen tar ett välinformerat eller ett oinformerat beslut om hur denna ska arbeta. Att som oinformerad hänvisa till en gråzon man tror existerar bäddar för juridiska misstag. I stället bör man i den mån det går inhämta så mycket information man kan och utifrån den bilda sig en uppfattning. Givet att man har
103
53 informerat sig om områden där rättsläget är oklart uppkommer nästa problem att i sin analys väga olika intressen mot varandra. Inom rättsväsendet är dessa intressen allt som oftast rättssäkerhet ställt mot effektivitet. Ett talande exempel på denna konflikt mellan olika intressen är JO 2003/04 s. 72 där chefsåklagaren efter en gedigen utredning tolkar det som tillåtet att tillfråga personer i samband med att deras alibi granskades att i stället få lämna ett DNA-prov. Anledningen till chefsåklagarens gedigna utredning är just att han uppfattade rättsläget som oklart. Chefsåklagaren går också helt fri från kritik trots att JO inte delar hans slutsatser. Det är alltid så att det är en viss fördröjning innan praxis kan skapas och tills dess ligger det på den enskilda tjänstemannen att med gott omdöme tolka lagen så gott det går. På många sätt är Linköpingsmodellen en liknande produkt. Givet att man följer viss tidigare nämnda parametrar bör arbetsmetoden vara inom lagens råmärken, det finns som sagt ingen praxis som direkt kan jämföras.
Enligt Magnus Skoglund har en del av kritiken mot Linköpingsmodellen fokuserat på att den inte sker inom ramen för en förundersökning. Synen på när förundersökning ska inledas och inte präglas nog av synen på polisiär verksamhet i stort. Återigen gör sig konflikten mellan en reaktiv eller förebyggande organisation påmind. Man kan tycka att polisen inte ska göra socialtjänstens jobb, men den som riktar så allmän kritik mot polisen missar att polis-myndighetens uppgift sträcker sig längre än dess unika kompetens. Polisen är i fredstid statens våldsmonopol, men det betyder inte att det endast är våldsrelaterade uppgifter som polisen ska ombesörja. Till polisens uppgifter hör också brottsförebyggande arbete i PL § 1 p. 1. Om paragrafen ger uttryck för en prioriteringsordning är faktiskt det brottsförebyggande arbetet det viktigaste. När det kommer till narkotikabrott hos ungdomar behöver man därför svara på hur polisen löser den uppgift de är skyldiga att lösa. Den metod som efter en litteraturöversikt framstår som mest lovande är att förstärka barnet och förälderns relation genom ett långsiktigt stöd av till exempel socialtjänsten.104 Det är något som polisen också gör när de efter att de redogjort för sin oro och förklarat sin funktion i samhället överlåter det på socialtjänsten att arbeta vidare med ett drogförebyggande program på längre sikt. Linköpingsmodellen är ett sätt att uppnå just det.
Ytterst blir det till slut ett resonemang om juridiska principer, och då främst ändamåls-principen. Principerna finns till som vägledning vid svåra fall även om deras inordning i det
104
54 juridiska systemet är diskuterad.105 För svensk del kan ändamålsprincipen utläsas av RF 2:21.106 Ändamålsprincipen beskrivs bland annat som ett förbud mot att använda tvångsmedel för att få tillgång till överskottsinformation. Principen sätts ofta i relation till just tvångsmedelsanvändning men den bör även vara tillämplig på polisens förebyggande arbete och således vara vägledande i bedömningen om orossamtal enligt Linköpingsmodellen är lagliga eller inte.
105 Whaks 2012 ss. 118-144.
106
55
Referenser
Andersson, Malou (2012). Narkotikabrotten: en kommentar till de centrala bestämmelserna
om narkotikabrott. Uppsala: Iustus. (cit. Andersson 2012)
Andersson, Simon (2016). Skälig misstanke. Diss. Stockholm : Stockholms universitet. (cit. Andersson 2016)
Allgulander, Christer (2014). Klinisk psykiatri. 3., [uppdaterade] uppl. Lund: Studentlitteratur. (cit. Allgulander 2014)
Berggren, Nils-Olof m.fl. (2017). Brottsbalken. Lagkommentar, version av januari 2017. (cit. Berggren m.fl. 2017)
Berggren, Nils-Olof & Munck, Johan (2015). Polislagen: en kommentar. 11., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik. (Berggren & Munck 2015)
Bremberg, Sven (2008) Narkotikaförebyggande insatser I skolan. I Andréasson, Sven (red.) (2008). Narkotikan i Sverige: metoder för förebyggande arbete : en kunskapsöversikt. s. 171-192. Östersund: Statens folkhälsoinstitut. Tillgänglig:
<http://www.riskbruk.se/WebControls/Upload/Dialogs/Download.aspx?ID=12485> Hämtad: 2017-05-21. (cit Bremberg 2008)
Bring, Thomas & Diesen, Christian (2009). Förundersökning. (4., [omarb.] uppl.) Stockholm: Norstedts juridik. (cit. Bring & Diesen 2009)
Bring, Thomas, Diesen, Christian & Wilton Wahren, Alexandra (2008). Förhör. 3., omarb. och uppdaterade uppl. Stockholm: Norstedts juridik. (cit. Bring, Diesen & Wilton Wharen 2008)
Brottsförebyggande rådet (2001) Kriminalstatistik 2000. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2001-05-08-kriminalstatistik-2000.html> Hämtad: 2017-05-19. (cit. Brå 2001)
Brottsförebyggande rådet (2014) Kriminalstatistik 2013. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2014-10-30-kriminalstatistik-2013.html> Hämtad: 2017-05-19. (cit. Brå 2014)
Brottsförebyggande rådet (2017) Kriminalstatistik 2016 Anmälda brott. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.bra.se/brott-och-statistik/kriminalstatistik/anmalda-brott.html> Hämtad: 2017-05-19. (cit. Brå 2017a)
Brottsförebyggande rådet (2017) Kriminalstatistik 2016 Handlagda brott. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.bra.se/brott-och-statistik/kriminalstatistik/handlagda-brott.html> Hämtad: 2017-05-19. (cit. Brå 2017b)
CAN (2017). Drogutveckling i Sverige 2017. Rapport 164. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.can.se/Publikationer/rapporter/drogutvecklingen-i-sverige-2017/> Hämtad: 2017-05-14. (cit. CAN 2017)
Dahlström, Mats, Strand Westerlund, Anette & Westerlund, Gösta (2014). Brott och
påföljder: en lärobok i straffrätt om Brottsbalken. 5., [rev.] uppl. Stockholm: Bruun juridik
56 Danelius, Hans (2015). Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till
Europa-konventionen om de mänskliga rättigheterna. 5., [uppdaterade] uppl. Stockholm: Norstedts
juridik. (cit. Danelius 2015)
Danielsson, Per, Polisassistent. intervju av Oscar Rosén, 2015-06-26, Umeå polisstation. (cit Danielsson 2015)
Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik (2006). Rättegång. H. 3. 7., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik. (cit. Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006)
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael (2011). Rättegång. H. 5. 8., [rev. och utök.] uppl. Stockholm: Norstedt. (cit. Ekelöf, Edelstam & Pauli 2011)
EMCDDA (2015). European drug report, trends and developments 2015. Lisbon, Portugal: EMCDDA [Elektronisk] Tillgänglig: < http://www.emcdda.europa.eu/edr2015> Hämtad: 2015-05-15. (cit. EMCDDA 2015)
Fitger, Peter, m.fl. (2016). Rättegångsbalken. Lagkommentar, version av oktober 2016. (cit. Fitger m.fl. 2016)
Furuhagen, Björn (2009). Från fjärdingsman till närpolis – en kortfattad svensk polishistoria. nr. 2-2009. Växjö: Växjö University Press. (cit. Furuhagen 2009)
Hartelius, Jonas (2015). Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor. 12.1 uppl. Stockholm: Svenska Carnegi Institutet. (cit. Hartelius 2015)
Justitiedepartementet (2015). Regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende polismyndigheten. Regeringsbeslut 2015-12-17, Ju2015/09812/LED(delvis), Ju2015/02002/PO,
Ju2015/02071/PO m.fl..Stockholm: Justitiedepartementet. (cit. Justitiedepartementet 2015) Justitiedepartementet (2014). Regeringens proposition 2013/14:110 - En ny organisation för
polisen. Stockholm: Justitiedepartementet. (cit. Prop. 2013/14)
Kleineman, Jan (2013) Rättsdogmatisk metod. I Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.) (2013). Juridisk metodlära. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur s. 21-45. (cit Kleineman 2013) Knutsson, Johannes (2008) Förebyggande effekter av polisens insatser mot narkotikan. I Andréasson, Sven (red.) (2008). Narkotikan i Sverige: metoder för förebyggande arbete : en
kunskapsöversikt. s. 255-277. Östersund: Statens folkhälsoinstitut. Tillgänglig:
<http://www.riskbruk.se/WebControls/Upload/Dialogs/Download.aspx?ID=12485> Hämtad: 2017-05-21. (cit Knutsson 2008)
Lindberg, Gunnel (2012). Straffprocessuella tvångsmedel: när och hur får de användas?. 3. [rev.] uppl. Stockholm: Karnov Group. (cit. Lindberg 2015)
Nilsson, Anders. Estrada, Felipe. & Bäckman, Olof. (2014). Offending, drug abuse and life chances—a longitudinal study of a Stockholm birth cohort, Journal of Scandinavian Studies
in Criminology and Crime Prevention, 15(2), s. 128-142. [Elektronisk] Tillgänglig:
<http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-108163> Hämtad: 2017-05-15. (cit. Nilsson, Estrada & Bäckman 2014)
Nordlöf, Kerstin (2012). Unga lagöverträdare i social-, straff- och processrätt. 2. [uppdaterad] uppl. Lund: Studentlitteratur. (cit. Nordlöf 2012)
57 Polisrättsutredningen (1995). Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen:
slutbetänkande. Stockholm: Fritze. (cit. SOU 1995:47)
Petersson, Otto (2015). Att bli polis: från utbildningens förväntningar till gatans norm. Diss. Växjö : Linnéuniversitetet. (cit. Petersson 2015)
Ranestål, Bruno (2012). Befallningsrätten – Om polismans rätt att meddela befallningar och
tillsägelser m. m.. Examensarbete 30hp, Juridiska fakulteten. Lund: Lunds universitet.
[Elektronisk] Tillgänglig: <https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/2341806> Hämtad: 2017-05-14. (cit Ranestål 2012)
Rikspolisstyrelsen (2007). Narkotika: en grundläggande handledning för Polisen inklusive
drogtecken och symptom. Stockholm: Rikspolisstyrelsen (cit. RPS 2007:1)
SBU (2015). Att förebygga missbruk av alkohol, droger och spel hos barn och unga. Stockholm: SBU. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/att-forebygga-missbruk-av-alkohol-droger-och-spel-hos-barn-och-unga/> Hämtad: 2015-05-15. (cit SBU 2015)
Skoglund, Magnus Polisinspektör. intervju av Oscar Rosén, 2015-08-26, Linköpings polisstation. (cit Skoglund 2015)
Socialstyrelsen (2015). Dödsorsaker 2014 = Causes of death 2014. (2015). Stockholm: Socialstyrelsen. (cit. Socialstyrelsen 2015)
Sveriges Radio (2009) . Hagamannen. [Radioprogram]. Sveriges Radio, P3, 2009-11-22. (cit. SR 2009)
Wacks, Raymond (2012). Understanding jurisprudence: an introduction to legal theory. 3 uppl. Oxford: Oxford University Press (cit. Wacks 2012)
Åklagarmyndigheten (2014). Barn som vittnen i brottmål – konflikten mellan
vårdnads-havarens bestämmanderätt och utredningsintresset. Göteborg: Åklagarmyndigheten.
[Elektronisk] Tillgänglig:
<https://www.aklagare.se/globalassets/dokument/rattspromemorior/rattspm_2014_03_barn_s om_vittnen_i_brottmal.pdf> Hämtad: 2017-05-17. (cit. RättsPM 2014:3)
Åklagarmyndigheten (2016). Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden. [konsoliderad: 2016-04-01] Stockholm: Åklagarmyndigheten. [Elektronisk] Tillgänglig: <https://www.aklagare.se/globalassets/dokument/riktlinjer---riksaklagarens-rar/rar-2006-3---konsoliderad-version-2016-04-01.pdf> Hämtad: 2017-05-17. (cit. RåR 2006:3)
Åklagarmyndigheten (2016). Förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse. [konsoliderad: 2016-07-01] Stockholm: Åklagarmyndigheten. [Elektronisk] Tillgänglig: <https://www.aklagare.se/globalassets/dokument/riktlinjer---riksaklagarens-rar/rar-200802---fu-begransning-och-atalsunderlatelse-uppdaterad-juli-2016.pdf> Hämtad: 2017-05-17. (cit. RåR 2008:2) Avgöranden från Justitieombudsmannen JO 1970 s. 92 JO 1971 s. 69 JO 1988/89 s. 47 JO 1990/91 s. 80 JO 1996/97 s. 252 JO 1996/97 s. 258 JO 1997/98 s. 98 JO 1998/99 s. 98
59 JO 1998/99 s. 304 JO 1998/99 s. 464 JO 1999/00 s. 78 JO 1999/00 s. 148 JO 2000/01 s. 62 JO 2000/01 s. 100 JO 2000/01 s. 137 JO 2001/02 s. 70 JO 2001/02 s. 76 JO 2003/04 s. 72 JO 2003/04 s. 91 JO 2003/04 s. 118 JO 2003/04 s. 289 JO dnr 95-2003 JO 2004/05 s. 98 JO 2004/05 s. 221 JO 2005/06 s. 208 JO 2005/06 s. 218 JO 2006/07 s. 69 JO 2006/07 s. 76 JO 2007/08 s. 147 JO 2007/08 s. 467 JO 2008/09 s. 92 JO 2008/09 s. 130 JO dnr 3741-2008 JO 2010/11 s. 509 JO 2011/12 s. 77 JO 2011/12 s. 377 JO 2011/12 s. 392 JO 2012/13 s. 62 JO 2012/13 s. 106 JO 2012/13 s. 268 JO 2013/14 s. 133 JO 2013/14 s. 144 JO 2013/14 s. 211 JO 2013/14 s. 383 JO 2013/14 s. 387 JO 2013/14 s. 392 JO dnr 5205-2013 JO 2014/15 s. 373 JO 2014/15 s. 381 JO 2015/16 s. 122