Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
012345678910111213141516171819202122232425262728 CM
h®
à
■rffyf'/
«9
I^Í»Sw.F ’
P»**<'F^'âM
* ■"> »
ær*v fs » iv
‘l^f *
» ■
,-j"'-¿feÇ
£ * .4r'"-;?
/; ,^<Av'
■ ï * ■: *;•
•5-:
% • :.
;- r B
wi3’ , .; ,»
■» * ^-:
;W: ? »; '
»Julep 1975
» ä
INNEHÅLL
nr 10 - 1975
Tidskrift för Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka
David Bagares Gata 3, Box 3196, 103 63 Stockholm
Tel 08/23 15 30 Postgiro 95 00 11 - 7 Ansvarig utgivare: Albert Fredin Redaktör: Erik Ransemar
Kontrollmarke lagligen skyddat
Prenumerationspris:
Helår 25:—, medlemsprenumeration 10:—
Karl-Heinz Hernried: Bror Hjorth — livsdyrkaren 3 Gunnar Nilsson: Människobarnet —
en annorlunda julberättelse ...6 Sven O. Bergkvist: Hjälten...8 Sture Wahlström: Stradivarius gjorde 600 fioler 11 Anderz Harning: Kvinna i världen...14 Rune M. Lindgren: Litterär närbild av
Tage Danielsson ...20 Victor Steffen: Konflikt...22 Erik Ransemar: När Sadelmakarn räddade julen 24 Inga Forsgren: Taveldamen...27 Sven O. Bergkvist: Birger Vikström —
udda bland de udda...30 Julbildkrysset ... 32 Torsten Söderling: Rositas hus...33
OMSLAG: Sven Björnson
Illustrationer Sven Björnson utom på sid 31 där Gunnar Hörberg illustrerat
ÅRETS MEDARBETARE
SVEN O. BERGKVIST har hunnit ge ut 24 böcker sedan han debuterade år 1950 med den finstämda sanatorie- skildringen Vandring till Ljusbacken. Han tillhör de trog
na medarbetare som återkommer till Status Jul varje år.
SVEN BJÖRNSON är tecknare och konstnär. Han har ritat omslagen till Status Jul i många år. Den här gången står han både för utformning och illustrationer. Andra prov på hans luftiga och lätta linjeföring kan ni få i dikt
samlingen Var dags vers, där Sven Björnson står för teckningarna och Erik Ransemar för verserna.
INGA FORSGREN från gården Sappetnäs, Sorsele, har skrivit sameskildringarna Lill-Marja, Vallflickan Ylva, barnböckerna Lill-Trollan i Sagolandet och Karin och Sagoslanten samt diktsamlingen Dit vingen bär.
ANDERZ HARNING har blivit en av de resande skön
litterära författarna i den generation som föddes i slutet på 30-talet. Det återspeglas i mycket av vad han skriver, t ex i den bok som han ger ut i år.
KARL-HEINZ HERNRIED är mest känd som fotograf. Han har haft många omslag på Status första sida under årens lopp. Men han är också starkt konstnärligt intresserad som framgår av årets bidrag i Status Jul.
RUNE M. LINDGREN tillhör de frilansskribenter som inte övergett de norra delarna av vårt land. Från Örnskölds
vik sänder han då och då sina artiklar och de kan spän
na över många områden.
GUNNAR NILSSON är medarbetare på Grafia, typogra fernas och bokbindarnas fackliga tidning. Han har bott och vistats i många år i Jugoslavien och därifrån berättar han om en verklighetsupplevd jul.
ERIK RANSEMAR är redaktör för Status men också för
fattare som hunnit med att ge ut tio böcker sedan 1959.
VICTOR STEFFEN som hunnit bli en bra bit över 80 är vår utan all konkurrens äldste medarbetare. Vitalt, mänskligt skildrar han situationer från sina många år som sanatorieläkare i Halland.
TORSTEN SÖDERLING, som liksom Victor Steffen bor i Halland, reste och arbetade som sjöman i sina unga år.
Från den här tiden och från sin barndoms Skåne hämtar han ofta stoff till sina berättelser.
STURE WAHLSTRÖM tillhör veteranerna bland Stock holms frilansskrivare. Hans välskrivna manus har blivit många artiklar i Status under årens lopp.
”Grupp i mahogny med tre figurer” är en av Hjorths många polykroma trä
skulpturer. Här möter man det rytmiska i hans konst. ”Rytm är helt enkelt det som gör en enhet av flera element.
BROR HJORTI I -livsdvrkaren
Bror Hjorth är den mest genuine svenske bildhuggaren bland de nutida sven
ska skulptörerna.
Med sitt släktarv från skogsfolk och bönder fick Bror Hjorth under sin upp
växttid i det isolerade Dalboda en för hela hans liv bestämmande, levande kontakt med folkkonst och folkmusik.
Bror Hjorth föddes i Älvkarleby i Uppland år 1894.
Hans studieår i Paris förde honom till den berömde bildhuggaren Bour
delle. Denne blev hans viktigaste inspirationskälla.
Det var Bourdelle som hjälpte honom att upptäcka ”volymen”, kub, plan, rytm och rörelsen i skulpturen.
Men Bror Hjorth har inte blivit någon Bourdelleepigon. Han sökte sig över kubismens lärdomar tillbaka till den primitiva svenska folkkonsten. Han sti
mulerades av dess starka formkänsla och dess glädje över färgens dekora tiva värden.
Formen i hans skulpturer och färgen i hans polykroma reliefer svarar mot den primitiva livskraft och naturdrift de vill uttrycka.
Bror Hjorth har varit både målare och skulptör. Som bildhuggare har han arbetat i olika material, mest i trä och granit.
Hans träreliefer har blivit mycket uppmärksammade. Dessa är i regel må lade i bjärta naturfärger. De för tankarna till medeltidens bildframställningar och till folkkonsten. De hör utan tvekan till konstnärens bästa verk.
Bilderna i Status Jul belyser konstnärens olika uttryckssätt och anger hans konstnärliga egenart.
Både hans kärleksgrupper och hans skulpturer med religiöst innehåll har blivit mycket debatterade och missförstådda. Hans konst är vital, sunt livs bejakande och har en djup allvarlig syftning.
Bror Hjorth dog år 1968.
Konstnären vid den färgstarka porträtt
studien av Harry Martinsson. — Alla former, allt vi ser, allt vi hör, allt vi vet överhuvudtaget är av våra intryck av naturen. Den ger oss allt: uppslaget, idéen, formerna, färgerna, den ger oss framförallt det levande livet, obegripligt och överväldigande.”
IVç;
4 I
Im
i
I w f
J Ê^i4-.
J - -J
Interiör från konstnärens ateljé i Uppsala. Bror Hjorth var en livsdyrkare. (”Det gäller att göra en bild, ett minnesmärke över livet.
Det är livet vi älskar, det outgrundliga, skrämmande och fasansfulla men dock underbara, och det är dess hemlighet vi söker.")
Engelbrekt — symbolen för frihetskampen (uppställt i riksdagshusets foajé). "Volymen får man att leva genom rörelsen, som är musikalisk rytm, och det gäller för oss att få den så intensiv som möjligt.”
£»"** -"Ar. a»«,A Vm.
r.
0.
Franciskus, spelande på trädgrenarna, målning. "Den skapande konstnären är den för allt av naturen skapade vakne och känslige — som uppsamlar I sig — till överfullhet, och som för sin själs frälsning måste befria sig från intryck och upplevelser. Och i detta stora kaos ser jag lagbundenheten, meningen.”
<ia
V
Laestadiuskrucifix, målad cement. "Skulptur är att låta en massa former, små volymer, spela samman till en enhet, till en enda stor volym."
TEXT OCH FOTO:
KARL-HEINZ HERNRIED
Två stora fresker i polykrom trärelief i ABF-huset i Stockholm. Walt Whitman- dikten "Grunden till all metafysik” har varit inspirationskälla. Det heter i dikten bl a:
"Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar. ..
mellan land och land.”
människobarnet
en något annorlunda julberättelse
av GUNNAR NILSSON
Jag hade sovit gott ochlänge efter en äk
ta serbisk sabava, där ingenting av den na världens timliga goda hade saknats.
Man hade dansat kolo långt om länge, ätit och druckit och dansat kolo igen och på ett lotteri hade jagvunnit en gråhare, skjuten uppe i bergen mot Bosnien, dit det endastvar någratiotal mil från Kral- jevo. Haren skänkte jag till en assistent i folkmilisen, som alltid visat migvälvilja och till och med låtit mig förstå att jag kunde ha möjligheter till hedersmedbor- garskap i staden, om jagskötte mina kort rätt.
Året var 1955 och efter långa regniga nätter kände jag på något sätt attdet gick mot vår. Kattorna hade ännu inte börjat sin dans och det ortodoxa helgfirandet stod fördörren några veckor senare och en bit in på nyåret. Att fira julen två gånger är en upplevelse. Något av livs rytmen bryts, och man känner sig des
orienterad. Två gångerjul och två gång er nyår — allt i ett.
Jag hadelegat länge i enhalvslummer, då och då väckt av ett envist raspande på dörren. Jag somnadeom och vaknade igen av samma krafs,som om någonsök
te dyrka sig in eller skjuta in något i springan mellan tröskeln och dörren. Det måste ha upphört, för jag tror att jag sov en god stund innan en knackning väckte mig brutalt och jagkröp i fårskinnspälsen
och gick ut i köket. Någon knackade igen och jag var ensam hemma. Värdinnan varborta, jag vet inte var.
Klockan var halv tio, och någon ville in. Det hörde till ovanligheten att någon störde mig eller värdinnan och hennes dotter så tidigt. Jag öppnade.
Där ute i den sparsamma vintersolen stod ett barn i ett par några nummer för stora skor utan strumpor, i ett par trasi
ga byxor och en lång illa passande rock med en keps djupt nerdragen i pannan.
Pojken kunde vara 12—13 år och jag kunde se hur hungern lyste i det bleka ansiktet.
— Hieb, hieb, sa han med en krax
ande röst.
Hieb betyder bröd på serbokroatiska.
— Nema, sade jag och visade in i det tomma köket. Vänta.
Jag gick in i köket för att se om vär
dinnan lämnat något från frukosten. Allt var inlåst. När jag kom ut igen var poj ken borta, försvunnen.
Upplevelsen hade gjort mig klarvaken.
Jag gjorde min toalett, rakade bort nat tens turer och gick ner på hotellrestau rangen, där jag visste att åtminstone några skulle sitta och analysera gårda gens händelser. Visst, de satt där som vanligt, till och med min gynnare från folkmilisen. Kaffet kom in och flaskan med mineralvatten.
Jag berättade min upplevelse för assis tenten i folkmilisen, som efter någradju
pabloss på cigarretten lade pannan i fyra djupa veck och såg allvarlig ut.
— Du från Sverige tror det inte, men det är faktiskt sant. Du säger att du tror pojken kunde vara 12—13 år och det stämmer bra. Han föddes under kriget och förlorade kanske föräldrarna, togs om hand av någon,som kanske i sin tur dog och överlevde, trots allt. Barn som växer upp på det där sättet blir förvil
dade. Vi har väl några hundra av dem i skogarna, var det vet ingen.
— När tyskarna kom till en by som skulle brännas är det förunderligt att nå gon ellernågra alltid klarade sig.
Till och med från massavrättningarna klarade sig ibland en och annan. Vem vet egentligen någonting om livet som inte sett byarnabrinna och dedödas rös ter viska om nätterna, närvinden spelar över massgravarna.
När jag kom hem satt värdinnani kö
ket och bakade kolac till den serbiska julafton. Jag berättade vad som hänt för henne och hon satt tyst ganska länge.
— Det måste vara någon härifrån, från den här huslängan sade hon efter
tänksamt. Vänta nu. Jo, vintern innan tyskarna kom väntade man barn i huset längst bort, men de människorna för
svann andra krigsåret. Barnet? Ja det
I 5
» ;1
<
I
!.i
i'
}
1 t**'is : $
f
■k
i ; r.V í,
WÍ
\tw ».
í tn
o
Í '■•
¿ ■ T5
I»
K *-.
£ >
I V
;”at- ?;
.ffl" "¿
o ?’
itó,j
/
{.
:>
i z . ? ;l <1 / ?■:
,;' if
'¡í, iHp>
• / W
•:./ ‘’M
' Ä■ J /
»
J/"'
A.. /<
.zkTk
>l¡, "í..i''- .|r" ',/!■. !■
•f' .
.'«■ />')'■ /J
•' /.Í > ;•■ *’
•i(i*■ ‘i<1 ¿‘Å. 'f
«'►h- ftej
'■■ “j. •
■;, w
'k : i■ ..if
r i1 V: ,/■
■: 'X 7 M ■>
; , ’.¡BL *
>n- <
í i >
:W' ; \
l?^..
M i;
II Kai
j.
Í
■ 4 ’ '/ *
t ’.\!; r
. »■ . <■•
har jag inte tänkt pâ, farmorboddekvar, men hon dog ju året innan kriget tog slut. Då måste pojken ha varit fem år.
Föräldrarna stupade i Bosnien, barnet hade ingen kunnat ta med sig i kriget.
Så...
— Så vad då, frågade jag otåligt.
— Det hände så mycket underligt med människorna under kriget. De kom och försvann, flyttade och nya flyttade in. Ingen tog upp någon hyra, om man hyrde, och i eget hus huserade man efter eget behag, om man nu inte fick tyskar på halsen.
— Han kommer aldrig tillbaka, sade jag sorgset.
— Varinte försäker, sade den gamla kvinnan och så fortsatte hon baket.
På kvällen satt vi alla i familjen och firade den ortodoxa julen. Vi väntade tåligtvid ljusen till midnattstimman kom.
Då tog värdinnan fram ett fat med fyra paket, som doftade av hembak och ställ de på förstubrun.
— Till vem är det där, frågade jag, när de andra lagt sig.
— Till Jesusbarnet, sade värdinnan och nickade ut i mörkret.
När morgonen kom gick jag ut först innan någonvaknat, ochdär de fyra pa keten legat, låg en rund sten och ingen ting annat. I snön ledde spår bort från
gården. •
HJÄLTEN
Novell av
SVEN O. BERGKVIST
i ri*- S
!»**<” '■
Han kände sej lite skamsen inför sej själv, Adrian Grann, när han i ett reste sej frånköksbordetoch ortstidningen och gick bort till fönstret för att se efter om det lyste i gamla Bygdegårdens övervå ning. Naturligtvis var det för att få veta om den nya hemsystern kommit hem efter dagens turer till hjälpbehövande runt om i byn och till omkringliggande trakter. Det kunde han inte förneka och han var generad över sitt beteende. Vad var det egentligen för känslor som fått grepp om honom? Gamle karln!
Det var fortfarande mörkt. Märkligt vad sen hon blev i kväll då. Det kunde väl inte ha hänt henne något?
Nä, nu fick det vara nog! Hade han alldeles tappat huvudet bara därför att hon log så vackert mot honom den där dagen? Och därför att hon sa du till ho
nom utan vidare spisning och hoppades att de skulle bli goda grannar. ..
Han fick lov att skärpa sej och tänka på annat! Det var vinter på allvar nu, konstaterade han, men det var ju snart jul så det var inte att undra över. Lätta vita flingor i luften, liksom tveksamt fal
lande. Kalldimmor cirklade kring den lilla byn och förde framvirvlande mör
kerdok med sej nerifrån sjön. Blåsten mumlade avvaktande i nakna, skälvan
de träd.
Det var en trist årstid. Ändå tyckte han att den var ljusare detta år än förr om åren ... Det hörde ihop med hem systern, förstås. Så var han där igen! Men nu fick det vara nog och han återvände till bordet och tidningen.
Klart att han tänkt en del på sistone, under de långa, ensliga kvällarna, ja,
faktiskt från den dag i höstas när hon flyttade hit. Årena gick och det skulle nog inte vara så dumt ändå. . . Det var lite ensamt och enahanda som det var.
Och hon verkade ju fin och rejäl.
Han fick sina gliringar av kamraterna på skogsskiftena också och av byborhan händelsevis mötte.
Han valde att låtsas som om det reg
nade eller som om han inte förstod vad det var fråga om.
— Klart att du ska ta chansen, sa man. Det är ju tunnsått med ungkarlar häruppe nu för tiden. Och du går ju framåt. Du klarade ju omskolningen till processorförare och kunde kasta både motorsåg och yxa. En av dom nya tek nikerna i skogen! Inte illa. Och du är ju inte precis lastgammal, Adrian. Bara en bit över femti. Mannens bästa ålder. Och sen har du ju namne för dej också. ..
— Jag förstår inte va ni menar, sa Adrian Grann.
Fast det gjorde han naturligtvis. Och nog hade han väl det hyggligt förspänt numera .. .
-
■ -; # f. '¿4 <r
î_~ ;f' •■
Men det där med anspelningen på namnet irriterade honom. Det var inte lätt att heta Grann med hans utseende.
Nåja, något större fel på honom var det väl inte. Men nogvisste han att han var liten, tjock och knubbig. Hakan såg man inte såmycket av. Näsan så mycket mer.
Håret var nästan borta.
— Du måste göra slag i saken innan det blir för sent, sa man.
— Vilken sak? sa Adrian Grann, men det var klart att han förstod vad de me nade.
— Du lär förresten ska va på god väg, sa man. Så det är ingen idé du ne kar. ..
Allting skulle de då upptäcka också!
Det varbara det att han stötte ihop med henne ute på vägen en morron när de båda skulle till sina jobb. Han kom ut farande på sin cykel, hon på sin, men plötsligt hände det något med hennes.
Det small till och blev tvärstopp. Kedjan hade hoppat av. Han grejade det på ett litet kick och visade hur hon skulle göra om det inträffade igen.
Han vågade inte sepå henne först — men när han äntligen tog mod till sej och tittade upp stod hon där framförho
nom och var som ett helt litet solsken.
Hon visste inte hur hon skulle tacka.
Han svarade att det inte var mycket att tacka för. Det tyckte hon i alla fall. Så envisades de en stund,fram och tillbaka, och han förnam att rädslan försvann och att han kunde se på henne hur öppet som helst. Hon var väl lite äldre än han hade trott och det tyckte han bara var bra. Hennes mun satt lite snett och hon hade fräknar i ansiktet, men det bara klädde henne. Kraftig och rund i krop pen. Alldeles som det skulle vara.
Det blev inte mycket sagt. Bara lite om vädret och att det snart skulle bli
riktig vinter. Det slutade med att hon tackade än en gång. Honlogvackert och trodde att de skulle bli goda grannar.
Så måste var och en till sitt. Men Ad rian Grann var förändrad och en annan människa när han åkte till skogs den da
gen. Och sedan hade han inte riktigt känt igen sej själv. Och andra undrade vad som var med honom . . .
Adrian Grann bläddradevidarei orts
tidningenoch det varnu han fick syn på den där artikeln .. .
En kvinna hade gått ned sej på isen i Nordåkratrakten. En djärv och modig man hade räddat henne.
Samma varje år vid den här tiden, tänkte Adrian Grann. Man ger sej ut på isarna för tidigt.
Nu hade det ju dessbättre gått bra.
Genom en hjältemodig insats aven orädd
man, som tidningen uttryckte det.
Adrian Grann bläddrade vidare. Krig och elände ute i världen som vanligt.
Skulle då aldrig folk lära sej att komma sams? Fyrlingar i Floda. Slagsmål efter dans i Uppänge. Bil av vägen i kurva i Skån. Flera ungdomar skadade. Äldre kvinna i Framsta hade halkat och brutit lårbenshalsen. Kritik mot sandningen.
Inbrott i Lundgrens kiosk igen. Hundra
tals cigarretter blev bytet.
Adrian Grann sköt ifrån sej tidningen och reste sej från bordet — och snart stod han åter vid fönstret. Det var fort farande mörkt i Bygdegården. Ja, i dag blevhon då verkligen sen. Hon skulle ju egentligen ha varit hemma för timmar sedan.
Va spelar det mej förroll, tänkte han och hörde väggklockan ticka fram sina ensliga sekunderoch minuter som liksom sprätte i väg in i evigheten. Jag kommer mejju inte förmednåntingi allafall. . .
Men var fanns hon? Det kunde väl inte ha hänt henne något allvarligt?
Plötsligt komhan att tänka på vad han hade läst i tidningen och han blev iskall av skräck:
Hon hade väl inte tagit genvägen över sjön?
Han vågade knappt tänka tanken ut.
Han visste att det inte var mycket med isen ännu. Och kom hon i närheten av något strömdrag så . ..
Nu var sekunderna dyrbara. Snabbt fick han på sej skinntröja och stövlar och var ute i ett huj. Isdubbarna? Jodå.
Adrian Grann satte fart så att snön yrde omkringhonom. Sålänge han kun de hålla sej på landsvägen var det inget större problem. Det var svårare när han kom in på stigen mot sjön. Då och då miste han den och tappade orientering en. Snöandet och mörkret tätnade allt mer. Han såg inte många meter framför sej. Plötsligt stupade han och föll rak lång över några stubbar. Han reste sej och fortsatte. Han stannade och lyssna de, men blåsten härjade och hade sej i träden så det var omöjligt att höra på något längre avstånd. Han förstod att han inte skulle kunna uppfatta hennes röst om hon ropade. Det skulle bli lätta
re såtillvida när han komner till sjön.
Bara han nu hann fram i tid! Bara hon nu orkade hålla ut tills han kom!
Plötsligt var han alldeles vilse. Men oron piskade honom vidare, genom snår, över hagar, längs bäckar. Han liksom såg framför sej hur hon kämpade i va ken, hurhan ålade framemot hennemed isdubbarna i högsta hugg och hur han slutligen lyckades dra upp henne ur det kalla vattnet.
Min räddare! skulle hon säja när den värsta skräcken hade släppt. Min hjälte!
Äntligen var han nere vid sjön. Han snubblade sej fram längs stranden och sökte efter spår, men han fann inga och han hörde inget djup. Det måste hahänt vid åmynningen, någonstansmellan bryg
gan och Lillnäset, antog han — det var ju där man i såfall kunde gena och slip
pa den backiga och besvärligavägen över Åsen. Nu var det lättare för honom att orientera sej. Snart återfann han stigen som ledde ner till den lilla båthamnen och det dröjde inte länge innan han var där. Utan betänkligheter gick han ut på isen. Plötsligt knakade den underhonom och han valde att lägga sej ner på magen och kravla sej fram.
Hela tiden ropade han och ropade.
Inget svar.
Det var alltså försent?
Förtvivlan grep honom och han fort satte ännu ett stycke. Rätt som det var gapade vaken svart och hemlighetsfull bara några meter framför honom.
— Svara! ropade han. Det är jag. Det är Adrian Grann som ärhär för att räd
da dej!
Efter en timme eller så insåg han att han måste ge upp. Efteråt visste han inte riktigt hur han lyckats ta sej tillbaka upp på vägen. Trött, frusen och missmodig lunkade han hem motsin stuga. Alltvar förbi. . .
Plötsligt hörde han någonting och ryckte till. Det var uppenbart att någon kom efter honom i mörkret.
— Är detdu som är ute så här dags?
sa hon.
För det var hon! Det såg han tydligt när hon torkat ur ansiktet och skakat snön av kappan.
Adrian Grann tappade alldeles fatt ningen och visste väl inte riktigt vad han sa.
— Det var nära ögat, sa han.
— Nära ögat? sa hon.
— Ja . . . där på isen. Den måste du passa dej för i fortsättningen!
— På isen? sa hon och sågpå honom med rädsla i blicken. Passa mej i fort sättningen? Jag förstår inte ... Va me nar du?
— Ingenting, sahan och blev sej själv igen. Det var inte ett dugg.
Men hon verkade fortfarandetveksam och undrande när de slog följe på den gemensamma hemvägen.
— Förskräckligt väder vi har fått, sa hon och verkade lite lättad när de var framme vid bygdegårdsgrinden.
— Jo, medgav han. Och det blir sena dagar?
— Övertid, sa hon. Ett sjukdomsfall.
Det får man ibland finna sej i när det gäller ett sånt här jobb.
— Jo, sa han och förstod och nu var hon alldeleslugn och säker igen, märkte han, och han skämdes över hela det här påhittet och värst tyckte han det var att han hade skrämt henne med sitt under liga tal.
Hon gick mot sin grind och han mot sin och allt varsom vanligt ochhan kän de sej inte precis som någon hjälte.
— Apropå det, sa hon just som hon var på väg att försvinna. Jag har inte glömt det där med cykelkedjan .. .
— Det var inget, sa han och stam pade av sej snön från stövlarna och ska kade av skinntröjan.
— Du kan väl titta in på kaffe nån dag förbesväre, sa hon.
Han tackade så mycket. Och då slu
tade det inteså tokigt i alla fall då,tänk te han när han klev upp för bron och gick in genom sin dörr. Det hade blivit lite kyligt medan hanvarit borta. Därför la han ett par trän i vedspisen och slog ett par åkarbrasor. När han sedan gick till fönstret lyste det som det skulle i Bygdegården. Det kändes lugnt och tryggt och ingen behövde ju få reda på det här med isvaken och vad som skett
där... •
