Labyrinthus Scandinavia
En översikt av nordiska intertexter och deras funktioner i ett urval av Jorge Luis Borges prosa och poesi
Mikael Rapp
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2016 Handledare: Jon Viklund Examinator: Annie Mattsson
Litteraturvetenskapliga institutionen
Uppsatser inom litteraturvetenskap
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte ... 2
1.2 Frågeställningar ... 4
1.3 Tidigare forskning ... 4
1.4 Teori ... 9
1.5 Metod ... 15
1.5.1 Material ... 16
1.5.2 Definitioner ... 17
2. Analys ... 19
2.1 En översikt av nordiska hypotexter i Borges verk ... 19
2.2 Hur nordiska hypertextuella relationer kan användas vid en analys av Borges prosa och poesi . 21 2.2.1 “Döden och kompassen” (Fiktioner, 1944) ... 21
2.2.2 ”Tre versioner av Judas” (Fiktioner, 1944) ... 23
2.2.3 ”Iceland” (The History of the Night, 1977) ... 25
3. Slutsatser och diskussion ... 29
3.1 Förslag till framtida forskning ... 30
3.2 Sammanfattning ... 31
Referenser ... 32
1. Inledning
”My imagination is a Monastery and I am its Monk…”
– John Keats in a letter to Percy Bysshe Shelley, 16 August 18201
Det är inte svårt att föreställa sig att citatet ovan skulle kunna vara skrivet av författaren Jorge Luis Borges. Möjligen skulle skillnaden vara att Borges skulle beskrivit sin fantasi som ett bibliotek och sig själv som dess bibliotekarie.
Utöver faktumet att Borges faktiskt jobbade som bibliotekarie och en gång var direktör för Argentinas nationalbibliotek så besatt han en encyklopedisk kunskap om världslitteraturen.
Hans litterära intresse var vitt utbrett över tid och rum och i Borges skrifter är det inte ovanligt att hitta vitt skilda referenser som Pu Songling och Franz Kafka såväl som Bertrand Russel, Robert Louis Stevenson, Martin Fierro (José Hernández, 1872) och Don Quijote (Miguel de Cervantes, 1605) för att nämna ett fåtal exempel.
En litterär tradition som var av en särskild betydelse för Borges var den nordiska litteraturen:
Den norska, danska, finländska och förstås den svenska och den isländska litteraturen.
Enligt levnadstecknaren och litteraturprofessorn Edwin Williamson är det sannolikt främst den nordiska litteraturen som belyser Borges skrifter ur ett självbiografiskt perspektiv i och med dess kopplingar till den anglosaxiska och forntida germanska litteraturen. Detta på grund av en stark affinitet från Borges sida till det skandinaviska och angränsande litterära kultursfärer och då inte enbart på grund av litteraturen från dessa nordeuropeiska länder utan även till följd av Borges eget ursprung. Denna speciella relation kommer att tydliggöras under kommande delar.
Att således begränsa sig till enbart den nordiska litterära traditionen kan underlätta studiet av Borges verk och litteraturvetenskapliga försök att belysa myriaden av intertexter i hans frammanade världar. Det har gjorts många gånger förut och lär fortsätta inom överskådlig framtid. Det här är ett försök att se till den nordiska litteraturen och hur den figurerar i Borges verk.
1 John Keats, ”Letter to Percy Bysshe Shelley, 16 August 1820” in The Major Works, Elizabeth Cook (ed.), New York: Oxford University Press 2008, s. 535.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att utforska Borges relation till den nordiska litteraturen, att se till den starka närvaron av nordisk litteratur hos en argentinsk författares verk under 1900-talets modernism, dess intertextuella funktioner i Borges verk och vad dessa kan förtälja om författarens teman och motiv. Det är detta som kommer undersökas i den mån det är möjligt att finna sådana intertexter.
Jorge Luis Borges betraktade sig i första hand som en läsare och även om han ofta hade starka åsikter och en eklektisk smak var han på intet sätt diskriminerande i sina läsvanor.
23Den som läser Borges verk får intryck av att all läsning är av intresse oavsett Borges värdering av verket i fråga. Denna bild av Borges som ”läsare” påverkar hans författarskap i allra högsta grad då annan litteratur, och speciellt den nordiska, ständigt kan skönjas i hans verk. Men också för att ”Borges […] presents his writing as reading”
4.
T.S. Eliot skrev i sin essä ”Tradition and the individual talent” (1917) att en författares verk inte går att värdera för sig utan ”man måste, för kontrastens och jämförelsens skull, placera honom [författaren] bland de döda”
5. Det kan vara nog så sant men är nog än mer sant avseende Borges verk, en författare som inte kan låta bli att föra in nästan konstanta referenser till andra verk, sanna såväl som påhittade.
En av de främsta källorna den här uppsatsen har haft att tillgå är Borges: A Life (2004) av Edwin Williamson. Utöver att Williamsons biografi har varit en källa till biografiska detaljer om Borges liv har den varit en utmärkt kronologisk guide till Borges författarskap. Det viktigaste bidraget till den här uppsatsen är de ganska omfattande biografiska läsningar av Borges verk som genomförs av Williamson i det ovannämnda verket.
2 Mark O’Conell, ”Two New Books About ’Borges’ ”, The New Yorker, 29/7 2013,
http://www.newyorker.com/books/page-‐turner/two-‐new-‐books-‐about-‐borges & Gérard Genette, Palimpsests:
Literature in the Second Degree, Channa Newman and Claude Doubinsky (trans.), Lincoln: University of Nebraska Press 1997, s. 252.
3 Jorge Luis Borges, The Total Library: Non-‐Fiction 1922-‐1986, Eliot Weinberger (ed.), Esther Allen, Suzanne Jill Levine and Eliot Weinberger (trans.), London: Penguin Books 2001) (Se exempelvis Borges “Capsule Biography”
om T.S. Eliot).
4 Genette 1997, s. 252.
5 Olsson, Anders. ”Intertextualitet, komparation och reception” i Litteraturvetenskap – En inledning, Staffan Bergsten (red.), Lund: Studentlitteratur AB, 2002, s. 51.
Ett möjligt skäl till Williamsons studie av Borges författarskap som självbiografiskt citeras tidigt i biografin där Borges säger “I have felt my stories so deeply I have told them, well, using strange symbols so that people might not find out that they were all more or less autobiographical. The stories were about myself, my personal experiences.”
6Ett möjligt startskott för Borges intresse för just den nordiska litteraturen pekas ut av Williamson: Borges farmor Frances ”Fanny” Haslam.
Georgie [Borges] loved to hear about the Haslams’ origins in Northumberland, and, being susceptible to the romance of history and to the bonds of genealogy in particular, he was taken early on with the epic battles between Saxon, Viking, and Celt that formed the remote beginnings of the English nation, a childhood interest he would revive as a grown man in his study of Anglo-Saxon and Norse literature.7
Citatet visar att Borges redan från tidig ålder hade ett intresse för den fornnordiska och anglosaxiska litteraturen såväl som för deras gemensamma germanska rötter som en direkt följd av hans familjs ursprung: en sorts romantisering av hans avlägsna rötter.
Ett annat skäl till Borges fortsatta intresse för denna litterära tradition och historia kan också vara en helt annan typ av romantik. En viktig källa till Borges intresse för den nordiska litteraturen återfinns i hans långa uppvaktande den norskättade författaren Norah Lange. Ett exempel på hur Borges fallenhet för ”the romance of history and to the bonds of genealogy.
[…] The fact that his blood was predominantly ’Saxon’ while Norah’s was Scandinavian no doubt suggested an analogy between Norah’s conquest of his affections and the Viking raids on Northumbria, with the resultant mingling of blood that produced the English race.”
8Borges intresse, inte bara för den nordiska och anglosaxiska litteraturen och historien, utan även för Norah Lange, utgår från ganska självcentrerade motiv. För Williamson tycks Borges starkt uppleva historiens vingslag och kanske till och med ödets hand som om den i allra högsta grad påverkade hans liv och följaktligen även hans författarskap.
Williamson urskiljer alltså hos Borges en djupgående relation till det nordiska och dess koppling till det anglosaxiska. Men där Williamson främst intresserar sig för de nordiska intertexterna i Borges verk på grund av det självbiografiska ljus det kan kasta över författarens liv så kommer den här uppsatsen att se mer till Borges nordiska influenser ur ett
6 Edvin Williamson, Borges: A Life, London: Viking, 2004, s. ix.
7 Ibid., s. 36.
8 Ibid., s. 145.
mer rent litterärt perspektiv. Williamsons analyser är intressanta om än också något endimensionella.
Syftet här kommer alltså snarare att se till vilka faktiska litterära funktioner som nordiska intertexter fyller i Borges verk: hans prosa och dikter. Genom att undersöka dessa
”funktioner” kommer förhoppningsvis Borges olika teman och motiv att framträda tydligare.
1.2 Frågeställningar
Baserat på det presenterade syftet kommer frågeställningarna för detta forskningsarbete att vara:
1. Vilka exempel på nordiska intertexter finns i Borges prosa och poesi?
2. Vilka funktioner har eventuella nordiska intertexter i Borges litteratur?
3. Hur kan dessa funktioner användas vid en analys av Borges verk?
1.3 Tidigare forskning
Tidigare forskning av Borges verk har uppehållit sig mycket vid analys av Borges prosa och poesi om än med olika syften och intresseområden. Edwin Williamson använder analyser av Borges verk främst för att belysa Borges tankar och känslor och mycket av Williamsons biografi Borges: A Life går åt till att analysera Borges diktning utifrån ett självbiografiskt perspektiv.
I en analys av Borges novell The Congress (El Congreso, 1971) beskriver Williamson hur en karaktär vid namn Nora Erfjord reciterar en ballad:
”To Noroway, to Noroway,
To Noroway o’er the faem,
The King’s daughter of Noroway
‘Tis thou maun bring her hame.”
9Williamson analyserar strofen som sådan:
The allusion to Norah Lange’s sea voyages to Oslo and back in 1927-29 is inescapable, but additionally the ballad relates how Sir Patrick’s ship is caught in “sic a deadly storm” that both he and the king’s daughter are drowned at sea. The motif of drowning suggests not only the shipwreck of Borges’ love for Norah but also Borges’s belief that, in preferring Girondo to him, Norah had somehow forfeited her paternal birthright.10
För Williamson är referensen intressant för dess biografiska koppling. Som sådan är också Borges nordiska allusioner den primära källan till biografiska tolkningar. Borges verk präglas av allusionerna eller intertexterna till andra verk och olika kulturers litteratur men i Williamsons biografi är de nordiska intertexterna av högsta betydelse just för dess särställning i Borges föreställningsvärld.
Williamson menar att Borges under många långa år sökte efter en ”Beatrice” till sin ”Dante”.
Den tidigare nämnda Norah Lange var en av dessa potentiella Beatricer. Det fanns flera men Norah Lange står ut som en av Borges största förälskelser. Det är intressant att nämna, för vad som framstår som biografiskt skvaller pekar egentligen på en större tendens från Borges sida att mytologisera sitt liv. Efter en läsning av Dante Alighieris Divina Commedia ser han frälsning förkroppsligad i en kvinna. En nödvändig musa som för Borges skulle möjliggöra skrivandet av ”the autobiographical masterpiece that would justify his life as a man and as a writer”.
11I det betydande fallet Norah Lange är denna frälsning sammanbunden med ätt och sprungen ur Borges anglosaxiska och Langes skandinaviska härstamning. Därav, menar Williamson, den nordiska litteraturens, såväl som den nordeuropeiska historiens, särställning jämfört med andra litterära allusioner i Borges verk.
Som en av Argentinas mest framstående celebriteter var Borges involverad i Argentinas politik som skribent för flertalet olika publikationer under större delen av sitt liv. Borges politiska ställningstaganden skulle kunna vara ämnet för en helt annan uppsats och är ett ämne som ofta kommer på tal när det gäller faktumet att Borges aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur. Den här uppsatsen kommer inte att uppehålla sig vid ämnet Borges och politik annat än att belysa hur Borges även i sina mer ”världsliga” åsikter kunde använda sig av sin fäbless för det nordiska. Borges var starkt anti-peronistisk och kritisk till peronisternas påverkan på det argentinska kulturlivet och Williamson beskriver Borges korta prosastycke ”Ragnarök”:
9 Ibid., s. 248.
10 Ibid., s. 248.
11 Ibid., s. 243.
[Borges’s] ”version of Ragnarök involved a dream about an invasion of the Faculty of Philosophy and Letters by a mob of strange creatures”. Williamson analyserar texten som följande: ”In ’Ragnarök’, Borges was expressing his dismay at the Revolutión Libertadora’s failure to bring about ”democratic regeneration”: he had to accept that Péron had destroyed everything he had ever believed in or hoped for.”
12En annan forskare, Vladimir Brljak, beskriver Borges relation till Norden som ”[…] the true story of Borges encounter with the North is not that of one deliberate, fateful decision, but rather of a gradual, uneven development, spanning many years and a variety of works and publications”.
13Samma författare finner flertalet svårigheter med att effektivt placera Borges
”Northernism” i Borges utveckling som författare. Inte minst på grund av Borges egna, ofta tillrättalagda, romantiska eller mytologiserande, minnen.
The mere fact that Borges had read this or that book by this or that date does not, in itself, necessarily mean much in term of its significance for his literary or scholarly work. Even if we allow that Borges was familiar with at least some Old Germanic literature at a fairly early date, this only raises the question of why there are comparatively few traces of this in his work up to the early 1950’s, in contrast to the abundance found from that date onwards.14
Artikeln ”Borges and the North” som dessa utdrag kommer ifrån är intressant då den till skillnad från Williamson behandlar Borges, som författaren kallar det ”Northernism”, ur ett mer verkscentrerat perspektiv snarare än Williamsons mer biografiska läsningar.
Liksom Williamson finner även Brljak vid analys Borges förmåga att genom obskyra litterära referenser driva med politiska motståndare. I en dikt citerad som ett utdrag från en bok av en viss ”H. Gering” finner författaren att:
H. Gering must be Hugo Gering (1847–1925), the German scholar whose translation of the Edda was among those Borges claimed to have used in the period of ”Las kenningar.” As far as I have been able to establish, Gering never published a work entitled Anhang zur Heimskringla (Supplement to the Heimskringla) and the postscript is to be taken as a Borgesian conceit, alluding, through the accidental similarity offered by this abbreviated form of the German scholar’s name, to Hermann Göring. In his memoirs, Richard W. Sonnefeldt records that in the early days of Hitler’s Germany the Nazis were still a subject of jokes, including the one where ”Hermann Göring was referred to as ”Gering”, a German word meaning ”little nothing,” a play on his enormous girth”15
Det finns ett par intressanta punkter i detta citat. För det första bekräftar det bredden av Borges förmåga att använda litterära referenser i olika syften, och för det andra tas det författaren kallar ”Borgesian conceit” upp. Borges verk innehåller ofta direkta referenser till
12 Ibid., s. 340.
13 Vladimir Brljak, ”Borges and the North”, Studies in Medievalism 20, (2011): 99–128, s. 3.
14 Ibid., s. 4.
15 Ibid., s. 11–12.
fiktionella verk och författare och i hans verk förekommer ofta fotnoter. Dessa ”paratexter”
som tycks stå fritt från det övriga verket är i själva verket högst integrerade delar av Borges fiktion och som sådana kräver en analys av hans verk ofta ett stort mått av källkritik. Att Borges refererar till ett verk betyder inte nödvändigtvis att det är en faktiskt, i verkligheten, existerande text. Det kan lika gärna vara en helt påhittad referens från Borges sida.
Likaså kräver Borges mycket av den som dristar sig till att analysera hans verk då hans allusioner kan vara högst subtila:
There are also texts that do not contain overt references, but in which one find more subtle northernist allusions. To take but one example, the famous ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” (1940), we have there the critics of a paradox put forth by a certain Tlön heresiarch reminding ”their listeners that all nouns (man, coin, Thursday, Wednesday, rain) have only metaphoric value” (CF75). The Tlön word denoting the peculiar self- replicating objects brought about by the excesses of Tlön idealism is hrön, its plural, hrönir. In Old Norse, hrönn means ”wave,” and its plural, an irregular one, is hrannir, but the regular plural would be precisely hrönn plus the plural suffix –ir, i.e., *hrönnir.16
Ett utmärkt exempel på Borges sofistikation när det gäller att alludera till andra verk, språk eller kulturer. En mer meta-textuell analys av Borges verk utförd av John C. Williams i sin masteruppsats The Boreal Borges som menar att ”In the course of this thesis, however, it will become clear that for the works of Borges and the literature of the North, there are indeed major points where one begins to bear a resemblance to the other, where what is Borgesian and what seems sagaesque seems consonant”.
17Alltså finns det utöver allusioner till nordisk litteratur i Borges verk en direkt influens från nordisk litteratur som grundligt påverkat Borges egen prosa. Williams finner likt Williamson att:
for Borges Scandinavian literature was often the source material that thematically, in both biographical and literary terms, assuaged his creative aspirations, to show that from the seedbed of the sagas, the Eddic and the scaldic poems, Borges crafted texts that fulfilled, symbolically, his ancestral and personal dreams.18
Det finns även exempel i Williams uppsats av mer litterär analytisk karaktär över Borges allusioner till nordisk mytologi och litteratur, men då exempel redan presenterats verkar det onödigt att bege sig in i ytterligare en analys av ”Ragnarök”. Men det bör sägas att intertexterna Williams finner även de ofta tolkas utifrån ett biografiskt perspektiv som bygger vidare på Williamsons biografi.
16 Ibid., s. 30.
17 Jonathan C. Williams. ”The Boreal Borges.” Provo: Birgham Young University, Department of Humanities, Classics, and Comparative Literature 2013, s. 3.
18 Ibid., s. 19.
Det bör i varje fall ses som etablerat att den litteraturvetenskapliga forskningen kring Borges i hög grad studerat Borges intresse för Norden. Här har presenterats ett urval som kunnat bli längre.
19Men innan vi går vidare till en mer övergripande diskussion av andra aspekter som ofta undersöks i relation till Borges bör ett sista, i de presenterade texterna underrepresenterat, förhållande nämnas: Det mellan Borges och den svenske mystikern Emanuel Swedenborg (1688-1772). William Rowlandson, I Borges, Swedenborg and Mysticism (2013), menar att:
”Swedenborg constitutes a far richer presence in Borges’ work than the scholarship has hitherto acknowledged.”
20och understödjer sitt påstående med en extensiv lista med referenser till Borges verk.
This volume of references cannot indicate by deduction necessary influence, but it certainly demonstrates the perpetual presence of Swedenborg in Borges’ mind whilst he composed tales or poems, reviewed the works of others, or analysed a particular field in a critical essay. In particular, Borges appraised accounts of life after death, heavenly voyages, communication with the dead or with angels, anomalous experiences with time and heterodox theologies with reference to Swedenborg. It becomes quite clear that for Borges Swedenborg is the yardstick of such mysterious matters against which other accounts are judged.21
I likhet med Williams mer övergripande analys behandlar Rowlandsons bok Borges, Swedenborg and Mysticism mer direkta influenser på Borges idévärld snarare än enskilda intertexter. Rowlandsons bok tycks visa, sedd bredvid annan forskning som inhämtats för den här uppsatsen, att Swedenborg är en underskattad influens på Borges. Ett möjligt skäl till att kopplingen blivit förbisedd av andra presenterade forskare är att en analys av Swedenborgska intertexter i Borges verk mer påvisar Borges filosofiska, religiösa eller mystiska tankegångar snarare än att belysa hans biografiska eller strikt litterära allusioner. Det är däremot intressant för den här uppsatsen då Rowlandson tycks öppna upp en helt ny värld av möjliga intertexter utöver Borges symboliska allusioner av nordisk karaktär till sitt eget liv eller händelser som påverkat honom.
Innan det här avsnittet rundas av ska några ord sägas om det bredare studiet av Borges verk och inte bara de forskare som av ett eller annat skäl strikt sett till intertexter i Borges författarskap. Forskaren i neurovetenskap Rodrigo Quian Quiroga har i Borges and Memory (2011) diskuterat Borges essä ”Funes the Memorious” (”Funes el Memorioso”, 1942) och modern neurovetenskap. I förordet skriver Maria Kodoma, Borges sista kärlek och främsta
19 Exempelvis vid diskussion av The Snorre Edda of Jorge Luis Borges av Philip Lavender som ser till Borges översättningsarbete av den nämnda Eddan.
20 William Rowlandson, Borges, Swedenborg and Mysticism, ed. Claudio Canaparo (Peter Lang, 2013).
21 Ibid., s. 195.
arvinge, om en konferens med titeln ”Borges and the hard sciences” där ”the scientists were very interested in Borges’s work in relation to the fourth dimension and to hypertext and its relation to the Internet.”
22Borgesforskaren Hernán Díaz har skrivit om Borges relation till den amerikanska litteraturen, med hela kapitel dedikerade till Edgar Allen Poe och Walt Whitman i sin bok Borges, Between History and Eternity.
23Bredden av infallsvinklar som använts i forskningen av Borges författarskap är stor och här har främst de forskare som sett till Borges nordiska intertexter presenterats. Många fler studier hade kunnat tas upp men de redan presenterade studierna ger förhoppningsvis en god överblick av det, för den här uppsatsens, relevanta forskningsområdet.
En forskare och teoretiker som kommer diskuteras mer i nästa kapitel är Gérard Genette som också har skrivit om Borges. Ett känt exempel är Genettes essä om Borges novell ”Pierre Menard, författare till Don Quijote” där ”Borges succeded in demonstrating with the imaginary example of Pierre Menard that the mere displacement of context turns even the most literal rewriting into a creation.”
24Genette intresserar sig för intertexter av olika typer vilket citatet är ett exempel på. Det är också något som kommer att diskuteras vidare och djupare i nästa del.
1.4 Teori
Hittills har i denna uppsats ord som intertext, allusion och paratext använts. Ord som onekligen av läsaren kräver en viss förförståelse. Dessa ord behöver inte bara förstås utan också definieras som de i den här uppsatsen används. Detta då dessa ord är centrala i den teoretiska bakgrunden som analysarbetet kommer bygga på.
Intertextualitet avser, enligt Anders Olssons, ett förhållande mellan texter. ”Som perspektiv har det en större räckvidd än som ett rent metodiskt begrepp i samtida litteraturvetenskap.”
25Som Olsson redan har citerats om ”Tradition and the individual talent” (1917) av poeten och litteraturkritikern T.S. Eliot:
22 Rodrigo Quian Quiroga, Borges and Memory, Massachusetts: The MIT Press 2012, s. vii.
23 Hernán Diaz, Borges, Between History and Eternity, London: Continuum 2012.
24 Genette 1997, s. 17.
25 Olsson 2002, s. 51.
Ingen diktare, ingen utövare av någon konstart, är ensam om sin fullständiga innebörd. Betydelsen, uppskattningen av honom ligger i att uppskatta hans relation till de döda diktarna och konstnärerna. Man kan inte värdera honom ensam, man måste, för kontrastens och jämförelsens skull, placera honom bland de döda.26
En bra utgångspunkt för att belysa dessa ord ur ett mer teoretiskt perspektiv finns i introduktionen till Intertextuality (2000) av Graham Allen:
Literary texts possess meaning; readers extract that meaning from them. We call the process of extracting meaning from texts reading or interpretation. Despite their apparent obviousness, such ideas have been radically challenged in contemporary literary and cultural theory. Works of literature, after all, are built from systems, codes and traditions established by previous works of literature. The system, codes and traditions of other art forms and of culture in general are also crucial to the meaning of a work of literature. Texts, whether they be literary or non-literary are viewed by modern theorists as lacking in any kind of independent meaning. They are what theorists now call Intertextual. The act of reading, theorists claim, plunges us into a network of textual relations. To interpret a text, to discover its meaning, or meanings, is to trace those relations.27
Allen spårar begreppet intertextualitet till tre teoretiker: Michail Bachtin, Roland Barthes och Julia Kristeva. Konceptet är starkt kopplat till Barthes essä ”The Death of the Author” (1967) och Allen beskriver Kristevas ”semianalysis” som ett försök att fånga ”a vision of texts as always in a state of production”. […] Kristeva stresses that it is not merely the object of study that is ”in process”, the process of being produced, but also the subject, the author, the reader or analyst”.
28Enligt Allen menar Kristeva vidare att ”Authors do not create their texts from their own original minds, but rather compile them from pre-existent texts”.
29För en annan teoretiker, strukturalisten Gérard Genette, är litterära verk ”not original, unique, unitary wholes, but particular articulations (selections and combinations) of an enclosed system. The literary work might not display its relation to the system, but the function of criticism is to do precisely that by rearranging the work back into its relation to the closed literary system.”
30Genette har även myntat begreppet paratext ”which marks those elements which lie on the treshold of the text.” Paratexten är, för Genette, summan av peritexter och epitexter där den förstnämnda peritexten hänvisar till text som exempelvis titel, kapiteltitlar, förord och noter.
Med epitext menas övrig text och information om verket, exempelvis intervjuer, pressmeddelanden, recensioner och så vidare. ”The paratext consists, as (the) ambiguous
26 Ibid., s. 51.
27 Graham Allen, Intertextuality, London: Routledge 2000, s. 1.
28 Ibid., s. 34.
29 Ibid., s. 35.
30 Ibid., s. 96.
prefix suggests, of all those things which we are never certain belong to the text of a work but which contribute to present – or ’presentify’ – the text by making it into a book.”
31Allen skriver att:
The paratext, for Genette, performs various functions which guide the text’s readers and can be understood pragmatically in terms of various simple questions, all concerned with the manner of the text’s existence:
when published? by whom? for what purpose? Such paratextual elements also help to establish the text’s intentions: how it should be read, how it should not be read.32
Mest centralt för den här uppsatsen är Genettes koncept kring hypertextualitet och hypotextualitet. ”This phenomenon, according to Genette, involves: ”any relationship uniting a text B (which I shall call the hypertext) to an earlier text A (I shall, of course, call it the hypotext), upon which it is grafted in a manner that is not that of commentary”
33.
Det är just detta förhållande som denna uppsats analys främst kommer att se till: förhållandet mellan hypertext och hypotext. Ett förhållande som finns i överflöd i Borges verk. Det är väl då passande att just detta förhållande mellan hypertext och hypotext var inspirerat av Genettes läsning av Borges ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”
34:
In writing a rigorously literal Don Quixote from his own inspiration, Menard allegorizes the act of reading considered as, or disguised into, an act of writing. Conversely, when Borges attributes to others the invention of his tales, he presents his writing as reading, disguises his writing into reading. Needless to say, these two approaches are complementary; they mesh into a unifying metaphor of the complex and ambiguous relationships between writing and reading: relationships — I shall get back to them as the need arises — that are quite evidently the very soul of hypertextual activity.35
Det är just detta förhållande som i denna uppsats hittills benämnts som intertexter och allusion: Ett verks (hypertexten) relation till ett tidigare verk (hypotexten).
Men även Genettes koncept paratexter kommer vara av intresse då Borges gärna, i speciellt sin prosa, är ute och skriver i marginalerna; fiktionella fotnoter och signaturer är vanligt förekommande (se exempelvis signaturen ”H. Gering” som tidigare nämnts).
Specifikt intressant är hur dessa hypertexter kan kategoriseras efter funktion. Genette urskiljer sex huvudkategorier som, trots att de förenklar sättet hypertexter relaterar till hypotexter i andra litterära verk, ändå kan fungera som riktlinjer i tolkningen av hypertexter. ”The choices are inevitably arbitrary and even unfair, since specific works are always, and happily so, much
31 Ibid., s. 104.
32 ibid., s. 104.
33 Ibid., s. 107–108.
34 Ibid., s. 111.
35 Genette 1997, s. 252.
more complex than the species to which they are affixed.”
36Kategorierna som Genette urskiljer är på engelska; parody, pastiche, travesty, caricature, transposition, forgery och kategoriserar dessa efter stämning (”mood”) och relation i en modell likt denna:
Mood Relation
Playful Satiric Serious
Transformation Parody Travesty Transposition
Imitation Pastiche Caricature Forgery
Parodin, travestin och transpositionen är en transformation av verket de efterliknar och pastischen, karikatyren och förfalskningen är rena imitationer, om än med olika syften, av ett original.
37Han förklarar dessa olika kategorier som sådan:
The word parody is currently the site of a rather onerous confusion, because it is called upon to designate at times playful distortion, at times the burlesque transposition of a text, and on other occasions the satirical imitation of style. […] I propose therefore to (re)baptize as parody the distortion of a text by means of a minimal transformation of the Chapelain décoiffé type; travesty will designate the stylistic transformation whose function is to debase, à la Virgile travesti; caricature (but no longer, as previously, parody) will designate the satirical pastiche, of which Paul Reboux and Charles Muller’s anthology A la manière de…
offers canonical examples and of which the mock-heroic pastiche is merely a variety; and pastiche plain and simple would refer to the imitation of a style without any satirical intent, a type illustrated by at least some pages of Proust’s ”L’Affaire Lemoine.” And finally, I adopt the general term transformation to subsume the first two genres, which differ primarily in the degree of distortion inflicted upon the hypotext, and the term imitation to subsume the two last genres, which differ only in their function and the degree of their stylistic aggravation.38
Citatet pekar på att parodin som begrepp står för mest förvirring i sin till vardags ganska lösa definition. Det är också Genettes fördjupning i termen som leder honom till att skapa överstående modell då:
In everyday usage, however, the term parody has come to call forth spontaneously (and exclusively) the idea of satiric pastiche, and thus to overlap with caricature.” […] To make a long story short, I shall be content to point out that scholarly studies tend to apply the term parody constantly (or almost constantly) to satirical pastiche, and to discriminate constantly (or almost constantly) between parody and pastiche by defining parody as an imitation that is more heavily loaded with satirical or caricatural effect.39
36 Ibid., s. 28.
37 Ibid., s. 28.
38 Ibid., s. 24–25.
39 Ibid., s. 23.
Genette menar att parodin historiskt setts mer som en litterär figur snarare än en genre. Som sådan citerar Genette Abbé Sallier som identifierar:
five kinds of parody, which consists of either changing one single word in a line […]; or of changing a single letter in a word (as illustrated by veni vidi vixi); or of subverting, without any textual modification, the intended meaning of a quotation […] or of composing (this is the last and according to Sallier ”the principal type of parody”) an entire work based upon ”a complete piece or upon a considerable segment of a known poetic work, deflected to another subject and to another meaning by changing several expressions”
Genette noterar här att den femte varianten skiljer sig avsevärt från de övriga och ”consists of
”composing verses in the taste and style of certain authors of low repute”.
40och fortsätter med att skriva ”This last type of parody is clearly (for us) the satirical pastiche: that is, a stylistic imitation aiming to critique (”authors of low repute”) or ridicule.
41Det är detta som föranleder Genette att definiera parodin som ”the distortion of a text by means of a minimal transformation.”
Travestin tas upp i två varianter av Genette: den burleska och den moderna, där den burleska travestin är en vulgär omskrivning av ett högt stående verk: “Burlesque travesty rewrites a noble text by preserving its ”action,” [sic] meaning its fundamental content and movement (in rhetorical terms, its invention and disposition), but impressing on it an entirely different elocution, or ’style’”.
42Den “moderna” travestin, som den enligt Genette sett ut sedan 1800-talet, handlar mer om temporala anakronismer och exemplifierar detta med ett hov i antikens Sparta taget ur Le Banquet des dieux ”where courtiers play at charades, exchange puns, and compose verses, where dinner is served at seven o’clock…”
Ett tidstypiskt beteende då verket skrevs men inte som det faktiskt såg ut under antikens Sparta (eller de gamla grekernas poetiska representationer av Sparta). ”The role of travesty there consists of chiefly in a modernization by way of anachronisms: the court of Sparta is a sort of farcial Compiègne (Napoleon III’s court).”
4340 Ibid., s. 19.
41 Ibid., s. 20.
42 Ibid., s. 58.
43 Ibid., s. 67.
Ett annat exempel på en dylik travesti skulle kunna vara Baz Luhrmanns filmatisering av Romeo + Julia (1996) där handlingen i Shakespeares pjäs förlagts till modern tid. ”Travesty is defined almost completely by a single type of stylistic transformation (trivialization).”
44Pastischen är en imitation av en stil och är som sådan raka motsatsen till den burleska travestin där stilen ändras eller ”vulgariseras” men de fundamentala händelserna bevaras.
Pastischen är nära besläktad till hommage även om pastischen besitter en vidare räckvidd än enbart hyllningar. ”Pastiches goes from the most satirical to the most admiring.”
45I Genettes modell kan det sägas att pastischen är en ”lekfull imitation” av en stil.
46Den är alltså inte kritisk till sitt ursprung.
Karikatyren följer näst på skalan och är en mer satirisk imitation och som sådan kanske mer benägen att ställa sig kritisk till sitt ursprung.
Förfalskningen är en imitation som utger sig för vara ett original. Dessa tre skrivs, som modellen visar, in under samma överrubrik och för att citera Genette kortfattade beskrivning av samtliga: ”Pastiche, caricature, and forgery are only functional inflexions bearing on a single practice: imitation.”
47Transposition eller kanske ”överföring” är för Genette “without any doubt the most important of all hypertextual practices, if only because of the historical importance and the aesthetic accomplishment of some of the works that fall under its heading.”
48För Genette är de andra kategorierna begränsade till kortare verk eller delar av verk medan ”Transposition, on the other hand, can give rise to works of vast dimensions, such as Faust or Ulysses, whose textual amplitude and aesthetic and/or ideological ambition may mask or even completely obfuscate their hypertextual character.”
49Under transpositionen finns flertalet olika underkategorier, däribland översättningen, “the most visible form of transposition, and certainly the most widespread.”
50Att transformera prosa till vers och vers till prosa eller ändra versmåttet (”transmetrification”) i en dikt. Genette skriver åtskilligt om transposition och dess underkategorier men då det inte är troligt att det är
44 Ibid., s. 213.
45 Ibid., s. 101.
46 Ibid., s. 28.
47 Ibid., s. 213.
48 Ibid., s. 212.
49 Ibid., s. 213.
50 Ibid., s. 214.
något som förekommer ofta i Borges prosa kan det räcka med en ytlig presentation av termen som här ovan gjorts. Genette tar däremot upp ett intressant exempel där en karaktär i en av Borges noveller ägnar sig åt att just förändra versmåttet i en dikt. ”Borges, in ”Pierre Menard, Authour of Don Quixote,” ascribes to his indefatigable hero a transposition into alexandrines of Valéry’s decasyllabic ”Le Cimetère marin.”
51Genette diskuterar även en annan kategori av hypertextuella relationer som inte förs bland modellens kategorier. Denna kategori är arketexten (architextuality) som:
involves a relationship that is completely silent, articulated at most only by a paratextual mention, which can be titular (as in Poems, Essays, The Romance of the Rose etc.) […] When this relationship is unarticulated, it may be because of a refusal to underscore the obvious or, conversely, an intent to reject or elude any kind of classification.52
Att Genette har ett speciellt intresse för Borges författarskap togs upp under rubriken ”tidigare forskning” och referenser till författaren förekommer åtskilligt i Genettes Palimpsests:
Literature in the second degree (1997). Ett helt kapitel ägnas åt en kategori av ett hypertextuellt förhållande vilken tillskrivs Borges. Skensammanfattningen (pseudosummary) av ett fiktionellt verk vilken effektivt täcker in flertalet, kanske flertalet, av Borges noveller.
För Genette är skensammanfattningen underordnad förfalskningen ”since one of its functions is to substantiate the existence of a nonexistent text, like the Encyclopaedia Britannica article on Uqbar in his Ficciones, or the tale ”The Approach to Al-Mu’tasim” by the so called Mir Bahadur Ali.”
531.5 Metod
På ett enkelt sätt kan man säga att metoden för forskningen kommer vara att applicera de teoretiska underlagen som presenterats under rubriken ”Teori” på ett givet material för att på så vis besvara frågeställningarna genom djupläsning; det vill säga en översiktlig läsning på jakt efter möjliga hypertextuella relationer följt av ett flertal koncentrerade läsningar av urvalet med syftet att tolka Borges verk. Metoden kommer i sin renaste form alltså grundas på
51 Ibid., s. 225.
52 Ibid., s. 4.
53 Ibid., s. 251.
den hermeneutiska tolkningen. Anders Palm skriver att ”i själva verket är tolkningen av den litterära texten lika fundamental för litteraturforskningen som litteraturen själv”.
54Att forskningen för denna uppsats grundas i tolkning är alltså kanske inte så konstigt även om det betyder att ett mått av subjektivitet kan, och troligen kommer, förekomma. Därför kan det vara nyttigt för de vetenskapliga kraven på validitet och reliabilitet att hänga upp sig på en befintlig teori. En sådan har presenterats i föregående del. Således kommer Gérard Genettes strukturalistiska modell av hyper/hypo(inter)texter att användas för att finna hypertextuella samband med norden och för att försöka tyda deras möjliga funktioner. Den hermeneutiska tolkningen tar därmed avstamp i dessa funktioner men kommer också troligtvis att överskrida dem för att försöka förstå meningen dessa hypotexter ger verket i fråga.
Huvudsakligen kommer alltså dessa funktioner att beskrivas generellt som de återfinns i valda delar av Borges verk och diskuteras utifrån de teoretiska implikationerna. Därefter kommer resultatet av läsningen att analyseras och en diskussion föras kring sättet på vilket framtida forskning kan använda denna metod genom exempel.
Inledningsvis kommer en katalog eller sammanfattning göras över enskilda hypertextuella samband. Då nordiska hypotexter figurerar rikligt i Borges texter så finns det förstås grader av dessa förekomster; ibland är de många, ibland färre och ibland förekommer de inte alls. Valet av texter som sedan analyseras djupare kommer att väljas utefter antalet förekomster eller signifikansen av nordiska hypertexter i ett verk. För att sedan göra denna exempelanalys översiktlig kommer underrubriker att användas när det gäller en specifik novell eller dikt som diskuteras mer i sin helhet.
1.5.1 Material
Materialet som lästs för att inventera nordiska hypotexter till Borges verk är för denna uppsats novellsamlingarna Fiktioner (1944, 2011) och Alefen (1949, 2011), den engelska samlingen med Borges essäer och sakprosa The Total Library: Nonfiction 1922-1986 (2001) och poesisamlingen Selected Poems (2000). Dessutom kommer spanska översättningar av de två
54 Anders Palm ”Att tolka texten” i Litteraturvetenskap – En inledning, Staffan Bergsten (red.), Lund:
Studentlitteratur AB 2002, s. 189.
novellsamlingarna att användas för citat och för kontroll efter förmåga. Dessa är Ficciones (2015) och El Aleph (2015) utgivna av förlaget Debols!llo.
Det finns många skäl till att dessa volymer valts. Den engelska samlingen The Total Library:
Nonfiction 1922-1986 har valts då det inte finns någon svensk översättning av Borges essäer och sakprosa. Likaså har Selected Poems valts då svenska översättningar av Borges prosa är gamla och inte har ett lika bra urval som samlingen. I Selected Poems finns dikter från Borges tidigaste utgivna poesisamling Fervor de Buenos Aires (1923) till hans sista samling poesi Los Conjurados (1985).
Sist men inte minst så har novellsamlingarna valts då de dels är de senast utgivna översättningarna av Borges noveller till svenska och dels för att de troligen är de mest kända av Borges novellsamlingar. Speciellt Fiktioner vars historier mer än någon annan samling kommer upp akademiska analyser av Borges verk.
Det är även från dessa novellsamlingar majoriteten av berättelserna i Labyrinths (1962) är dragna ifrån. Labyrinths är den första översättningen av Borges verk till engelska och har bidragit oerhört till kanoniseringen av Borges verk i Europa och Nordamerika.
1.5.2 Definitioner
För att underlätta förståelsen för litteraturvetenskapliga begrepp som används i detta arbete följer här en snabb lista över viktiga begrepp och deras betydelse. Vid behov ges även förklaring i hur dessa begrepp används i just detta arbete:
Intertextualitet – En relativt lös term som syftar till relationen mellan två eller flera olika texter eller verk.
Hypertext – En dikt, roman eller annat som är det primära objektet för diskussion eller forskning. I denna uppsats är Borges böcker alla hypertexter.
Hypotext – Ett äldre verk som hypertexten refererar till. I den här uppsatsen är nordiska namn, platser, verk och myter alla hypotexter.
Peritext – Del av en bok som inte är själva huvudtexten. Exempelvis förord, kommentarer och
noter.
Epitext – Allt som är utanför en bok eller verk som ändå relaterar till den. Exempelvis författarintervjuer, pressmeddelanden och recensioner.
Paratext – Summan av Peritext och Epitext.
Hyper/Hypotextuella relationer/samband – Syftar övergripande till relationen mellan hypertext och hypotext.
2. Analys
I denna del kommer alltså slutligen analysen av det utvalda materialet att genomföras. Först för att belägga nordiska hypotexter i de utvalda böckerna, sedan i ett försök att analysera deras funktioner i exempel på hur dessa kan användas vid en analys av Borges teman och motiv.
2.1 En översikt av nordiska hypotexter i Borges verk
I novellen ”Döden och kompassen” (Fiktioner, 1944) har protagonisten det nordiskt klingande namnet Erik Lönnrot.
Novellen ”Tre versioner av Judas” (Fiktioner, 1944) handlar om en teolog, Nils Runeberg, bosatt i Sverige under början av 1900-talet. Runebergs verk har samtliga svenska titlar.
Städerna Lund, Malmö och Stockholm nämns i novellen och majoriteten av karaktärerna som figurerar i novellen har svenska eller danska namn såsom Lars Peter Engström, Axel Borelius och Erik Erfjord. Den danske teologen Hans Lassen Martensen (1808-1884) nämns också i novellen.
Protagonisten i novellen ”Södern” (Fiktioner, 1944) är den nordiskättade Johannes Dahlmann.
I novellen ”Teologerna” (Alefen, 1949) finns en fotnot om Hjulet (möjligtvis en solsymbol och alltså hednisk) och Korset som lyder ”I runstenarnas kors lever de båda fiendesymbolerna sida vid sida, sammanflätade.”
55I novellen ”Emma Zunz” (Alefen, 1949) figurerar en båt från Malmö vid namnet M/S Nordstjärnan och den titulära Emma Zunz idkar könsligt umgänge med en ”svensk eller finne”.
I ”Zahiren” (Alefen, 1949) finns åtskilliga referenser till Nibelungensången. Novellens berättare beskriver hur han skriver ett verk baserat på Nibelungensången och använder sig av
55 Jorge Luis Borges, Alefen, Sun Axelsson, Marina Torres, Lars Bjurman, Artur Lundkvist och Ingegerd Wiking (övers.), Avesta: Bonnier Pocket 2011, s. 46.
omskrivningar där ”i stället för blod står det svärdets vatten”.
56Dylika omskrivningar kallas också för kenning och är vanligt förekommande i fornnordisk diktning.
Niebelungens ”röda guld” nämns i novellen ”Abenjacán el Bojarí, död i sin labyrint” (Alefen, 1949).
En av Borges dikter bär namnet ”Of Heaven and Hell” (The Self and the Other, 1964) vilket kan vara en möjlig referens till den engelska översättningen av Emanuel Swedenborgs verk De Caelo et Eius Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis (1758). En koppling Borges troligen var medveten om då…
En av Borges dikter heter ”Emanuel Swedenborg” (The Self and the Other, 1964).
En av Borges dikter är titulerad ”Iceland” (The History of the Night, 1977) och har referenser till typiskt fornnordiska teman, beskrivningar av den isländska naturen och nämner asaguden Balder.
Borges publicerade 1937 en recension av den svenske författaren Gösta Gustaf Jansons roman Gubben kommer (1934). Recensionen innehåller flertalet referenser till svenska författare.
I essän ”The Innocence of Layamon” (1951) benämner Borges hebréerna som korsade Röda havet i Andra Moseboken för ”vikingar”.
I essän ”The Scandinavian Destiny” (1953) refererar Borges åtskilligt till nordisk historia och litteratur.
I essän ”The Dialogues of Ascetic and King” (1953) förekommer en passage om Olaf Tryggvason med namn såsom Gudrun och Gunnar samt asaguden Oden.
I en prolog skriven 1959 till novellen ”The Kappa” (1927) av den japanska författaren Akutagawa Ryunosuke refererar Borges till Strindbergs Inferno (1897).
Under föreläsningen ”Blindness” (1977) talar Borges om ”those tribes of men who rowed across the stormy northern seas, from Germany, Denmark…”, att Dublin grundades av danska vikingar och nämner ett brev James Joyce skrivit till Henrik Ibsen på norska. Borges anser också att ”Blindness is a gift. I have exhausted you with the gifts it has given me, it gave me Anglo-Saxon, it gave me some Scandinavian…”
I en innehållsförteckning till ”A Personal Library” förekommer de nordiska verken Peer Gynt och Hedda Gabler av Henrik Ibsen, The Theory of the Leisure Class av Thorstein Veblen, Fear and Trembling av Søren Kierkegaard och Egil’s Saga av Snorre Sturlasson.
I The Total Library: Nonfiction 1922-1986 finns prologer till The Theory of the Leisure Class och Fear and Trembling från föregående lista.
56 Ibid., s. 120.
2.2 Hur nordiska hypertextuella relationer kan användas vid en analys av Borges prosa och poesi
2.2.1 “Döden och kompassen” (Fiktioner, 1944)
57“Döden och kompassen” publicerades ursprungligen i samlingen Konststycken/Artificios (1944) och i prologen till denna novellsamling skriver Borges att “trots de tyska och skandinaviska namnen utspelar sig den förra i ett drömlikt Buenos Aires.”
58Novellen handlar om en detektiv vid namn Erik Lönnrot som undersöker det mystiska mordet på rabbi Jarmolinski. Sättet Lönnrot tar sig an fallet är genom att studera flertalet mystiska judiska texter som tillhörde rabbin. På brottsplatsen finner man också en lapp med orden
“första bokstaven i Namnet har uttalats”. Ett mord blir till flera och på samtliga brottsplatser fortsätter meddelandet: “Andra bokstaven i namnet har uttalats” och slutligen “sista bokstaven i namnet har uttalats. Genom att studera platserna för brotten på en karta lyckas Lönnrot att sluta sig till platsen för nästa mord och beger sig dit där han blir mördad av gangstern Dandy Red Scharlach som hämnd för att Lönnrot en gång fått Scharlachs bror att spärras in i fängelse.
Givetvis finns det mycket mer att förtälja om denna berättelse som typiskt för Borges noveller har mängder av referenser till potentiella hypotexter. Speciellt avseende judisk mysticism och även Borges fascination för labyrinter. Red Scharlachs sista ord till Lönnrot är: ”Nästa gång jag dödar er”, svarade Scharlach, “lovar jag er labyrinten som består av en enda rak linje som är osynlig och oändlig.”
59I ”Döden och kompassen” är ett centralt mysterium bokstäverna i ”Namnet” som så småningom stavar ut JHVH, Jehovah, Guds namn. Men det centrala mysteriet för denna analys är förstås namnet på dess protagonist, Detektiven Erik Lönnrot, en klart nordisk hypotext. I en intervju berättar Borges att han har två metoder för att namnge sina karaktärer:
57 ”La muerte y la brújula”, Ficciones, 1944.
58 Jorge Luis Borges, Fiktioner, Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna och Ingegerd Wiking (övers.), Avesta: Bonnier Pocket 2011, s. 131.
59 Ibid., s. 175.
One of them is to work in the names of my grandfathers, great-grandfathers, and so on. To give them a kind of, well, I won't say immortality, but that's one of the methods. The other is to use names that somehow strike me. For example, in a story of mine, one of the characters who comes and goes is called Yarmolinsky because the name struck me—it's a strange word, no? Then another character is called Red Scharlach because Scharlach means scarlet in German, and he was a murderer; he was doubly red, no? Red Scharlach: Red Scarlet.60
Om vi kan lita på att Borges något sånär höll sig till denna metod så skulle ”Erik Lönnrot” fått sitt namn enbart för att, som Borges säger, namnet ”somehow strike me” som Borges säger.
Men det är svårt att inte tänka på den finske författaren Elias Lönnrot som skrev eposet Kalevala. Eftersom namnet Lönnrot i Borges modell knappast kan sägas sitta på några satiriska drag så är den närmsta funktionen som kan beskrivas utifrån Genettes modell pastischen då den placeras som nära besläktad med ett hommage. Däremot är inte detta svar strikt teoretisk korrekt då pastischen för Genette är en lekfull imitation av stil och således kan inte enbart ett namn konstituera en pastisch. Likaså kan inte namnet vara nyckeln till att förstå att ”Döden och kompassen”, en mystisk och ganska mörk detektivhistoria, skulle vara en stilistisk imitation av eposet Kalevala. Det är det inte. Namnet Lönnrot är då mer troligtvis en hyllning.
I Borges redan citerade prolog (eller peritext med Genettes benämning) till novellsamlingen i vilken ”Döden och kompassen” det ingår ett till citat som skulle kunna vara av ett visst intresse då han skriver om novellen att:
När den berättelsen redan var skriven tänkte jag att det kanske vore lämpligt att utvidga tiden och rummet i den: hämnden skulle kunna ärvas, fristen skulle kunna räknas i år, kanske sekler; den första bokstaven i Namnet skulle uttalas på Island, den andra i Mexiko, den tredje i Hindustan.61
Dessa sent påtänkta förändringar av novellens handling skulle göra att den får starka drag av de isländska släktsagorna. Detta kan vara anledningen till att Borges nämner att den första bokstaven skulle kunna uttalas på just Island. Dragen som skulle kunna stödja en sådan teori är dels att hämnden skulle ärvas. Blodsfejder förekommer ofta i de isländska släktsagorna och ett exempel skulle kunna vara Njáls saga. Ett annat drag är att handlingen skulle försättas över vitt skilda platser, även det vanligt förekommande i de isländska sagorna. Exempelvis Gunnlaug Ormstungas saga. Om Borges hade skrivit om novellen hade ”Döden och kompassen” möjligen kunnat identifieras som antingen en pastisch eller, om Borges stil är tillräckligt lik för Genette är svårt att säga, men om inte annat hade det mycket möjligt kunnat
60 Ronald Christ, ”Jorge Luis Borges, The Art of Fiction No. 39”, The Paris Review, 1967, http://www.theparisreview.org/interviews/4331/the-‐art-‐of-‐fiction-‐no-‐39-‐jorge-‐luis-‐borges.
61 Borges 2011, Fiktioner, s. 131.
röra sig om en modern travesti. Stilen skulle då kunna sägas vara förändrad, moderniserad, men med handlingen förlagd till en annan tid medan den behåller flertalet av de isländska sagornas teman och motiv så skulle ”Döden och kompassen” klart kunna uppfylla kriterierna för den moderna travestin.
Som det nu är påminner ”Döden och kompassen”, såväl som många av Borges noveller, trots allt lite grann om de isländska sagornas stil: Handlingen avanceras snabbt och prosan är koncis och realistisk. Det skulle alltså kunnat röra sig om en pastisch om det inte vore för att novellen samtidigt påminner om äldre detektivnoveller som Edgar Allan Poes berättelser om detektiven Auguste Dupin ligger minst lika nära till hands som de isländska sagorna. Att det är så svårt att klassificera detta förhållande till de isländska sagorna, och det finns nog ändå ett förhållande där, gör att det möjligtvis skulle handla om en arketextualitet. En arketypisk dialog med verk från en långt svunnen tid.
Det går alltså att säga mer om nordiska hypotexter satt i relation till Borges noter eller peritext till novellen än i ”Döden och kompassen” sedd som ett fristående verk. Men om det kan sägas att novellen till viss mån imiterar de isländska sagorna såväl som detektivberättelser så visar det i alla fall läsaren Borges som, med en förkärlek för högt och lågt, likt T.S. Eliot i The Waste Land (1922), blandar dessa vitt skilda genrer i ett och samma verk.
2.2.2 ”Tre versioner av Judas”
62(Fiktioner, 1944)
Novellen ”Tre versioner av Judas” är skriven som en akademisk artikel (en pseudosummary som Genette kallar det) om teologen Nils Runeberg som var verksam i Lund i början av 1900- talet och författaren till tre böcker om Judas Iskariot: Kristus och Judas (första utgåvan 1904);
en redigerad andra utgåva av samma verk och slutligen ”sitt centrala verk”: Den hemlige Frälsaren (1909).
I det första verket drar han slutsatsen, genom en argumentation som enbart framgår fragmentariskt i novellen, att ”allt som traditionen tillskriver Judas Iskariot är falskt”.
62 ”Tres versiones de Judas”, Ficciones, 1944.
