Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMKf IS?
MMI
iHf
yiNNAN
WÊÊËÈ
mmm
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
Il
«
N:r 23 (390) Fredagen den 7 juni 1895. 8:de årg.
Prenumerationspris pr är:
Idun ensam... kr. 5:
Iduns Modet., fjortondagsuppl. » 5:
Iduns Modetidn., månadsuppl. » 3:
Barngarderoben ... » 3:
Byrå :
Klara Södra KyrBog. 16,1 tr.
Allm. telef. 6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Bedaktör och utgifvare : FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2—3.
Redaktionssekr. : J. Nordling.
Utglfningstid:
hvarje helgfri fredag.
Lösnummerprl3 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar )
Annomsprls : 35 öre pr nonpareillerad.
För »Platssökande» o. »Lediga platser»
25 öre för hvarje p&börjadt tiotal stafv.
Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad.
Emma Sebenius.
‘ffjVamnet Emma Sebe- Jsf nius torde nog va- u ra okänd t för fler
talet af Iduns läsarin
nor, ty bärarinnan af detta namn hör till dem, som gärna låta sin egen person stanna så myc
ket som möjligt i bak
grunden. Däremot är det helt visst ganska få, som ej känna till den industriella anläggning hon grnndat : Arvika lappskofabrik och dess X>rydliga tillverkningar ; ty de nätta, bekväma lappskorna, som nu så allmänt begagnas i hem
men, isynnerhet af barn, komma alla från denna fabrik, den enda i sitt slag inom vårt land.
Fröken Emma Sebe
nius föddes år 1844 på det särdeles natursköna Elfvik vid Grlafsfjorden.
Föräldrarne voro fanjun
karen och svärdsman
nen Carl Sebenius och hans hustru, född Ky- lander: ett aktadt par, som, för att bibringa sina många barn en god uppfostran, ej skydde någon möda eller upp
offring. Fru Sebenius gaf själf barnen den första undervisningen, och hon förstod den svåra konsten att gifva sina små elever en brin
nande håg efter vetande.
HÉF
•
Sedan fortsatte infor
matorer och guvernan
ter det påbörjade arbe
tet, till dess gossarne blefvo nog stora att komma i elementarsko
lor och flickorna i de på den tiden så all
männa helpensjonerna.
En sådan hölls i Brun
skogs prästgård af då varande kyrkoherden där, förre lektorn i Karl
stad P. O. Vigelius, all- männeligenkallad »mor
bror Pelle», och dit skic
kades lilla Emma vid tretton års ålder.
Om lifvet på Brun- skogs prästgård vore nog mycket att säga, men det skulle inkräkta allt för mycket på utrym
met i Iduns spalter, och dessutom känna alla, som läst P. Ödmans skildringar från hans barndom, väl till »mor
bror Pelle» och hans sätt att undervisa. Nog af: Emma Sebenius var en tacksam elev, och vid sexton års ålder ha
de hon inhämtat så mycket, att hon ansågs kunnig nog att själf bli guvernant, nästan det enda hvarmed en bil
dad flicka då kunde för
tjäna sitt uppehälle.
Men sedan hon några
år meddelat andra de
kunskaper, hon själf in-
178 I DU N 1895
Förstånd är en ädelsten, som strålar skönast, när han är infattad i blygsamhet.
Klop stock.
hämtat, tog lusten efter ökadt vetande ut sin rätt, och år 1864 reste hon upp till Stockholm, där hon genom att gifva lek
tioner skaffade sig medel att också taga dylika, såväl i språk och musik som andra ämnen.
Efter att Here år sålunda ha ihärdigt ar
betat på sin utbildning, antog hon åter plats som lärarinna,och som sådan verkade hon inom flere af våra mest ansedda fa
miljer, vanligen till dess hennes elever blefvo vuxna. I tjugufem år ägnade sig fröken Sebenius med nit åt undervisning, och i alla de familjer, där hon varit, har hon gjort sig afhållen och värderad som få.
Men nu började längtan efter en själf- ständig verksamhet alltmera få insteg hos henne, och då var det som hon på inrå
dan af sin bror, ingeniör J. L. Sebenius, beslöt sig för att inrätta en lappskofabrik.
Idén var hämtad från Finland, där inge
niör Sebenius då vistades som disponent för Dals bruk och där lappskor allmänt be
gagnades inomhus så af barn som vuxna.
Men sedan fröken Sebenius efter många svårigheter lyckats få skickliga arbetare och materiel af yppersta slag, öfverträffade de skor Arvika Lappskofabrik sände ut i mark
naden vida de finska och funno genast af- sättning.
Det var år 1888 Arvika lappskofabrik öppnades och sysselsatte då endast fyra arbetare, hvaraf en kvinnlig, men beställ
ningar strömmade in i sådan mängd, att arbetsstyrkan snart måste flerdubblas. Detta var ju ett erkännande af fabrikatets för
träfflighet, men ej det enda som kommit fabriken till del, ty då den till utställnin
gen i Göteborg år 1891 sände prof på sina tillverkningar, väckte dessa ganska stor uppmärksamhet och belönades med medalj.
Att fröken Emma Sebenius som arbets- gifverska tänker lika mycket på sina arbe
tares fördel som på sin egen, det se vi genast vid ett besök i hennes fabrik, ty den söker sin like livad beträffar friskt läge, ljus och bekvämlighet. Arbetspersonalen, såväl den kvinnliga som den manliga, skö
ter också sina åligganden med lif och lust, och verkmästaren, som tillhört fabriken allt sedan den öppnades, visar artigt och be
redvilligt den besökande omkring. Stannar man en stund, får man helt och hållet se, huru skorna tillverkas, ända till dess de bli färdiga att sättas under stämpeln för att få sitt fabriksmärke »Eenen».
Verkmästaren talar också gärna om, hvilka förmåner arbetarna ha: huru deras »frö
ken» vårdar sig om dem på allt sätt, in- skrifver dem alla i sjukkassa och ger dem, som arbetat hos henne i tre år, en spar
banksbok med en första insättning af tjugu
fem kronor. Han kan ock berätta, huru många par skor tillverkats årligen — förra året flere tusen par — de minsta riktiga lilleputskor och de största, enligt hvad man tycker, lagom åt själfva Lunken tus.
Ja, säkert är, att kommer man till Ar
vika, bör man ej försumma att göra ett besök i lappskofabriken, och har man då nöjet träffa dess chef, fröken Emma Sebe
nius, som från sitt kontor, omedelbart bred
vid fabrikslokalen, ensam sköter den vid
lyftiga korrespondensen och öfriga affärer, medför man ett särdeles behagligt minne därifrån.
Lappska.
4*4
Marie sänghalm.
M
(Legend.)
^■Karifl med sin späde pilt ' -ijA Far genom landskap, ökenvildt.
En strutshop ilar skygg förbi,,
■ Ur fjärran hörs schakalens skri.
Blott dvärgträn tvina hår och hvar , Och rymden strålar pinsamt klar.
/ väster solen dalar röd,
Men kvällens fläkt år full af glöd.
Då suckar hon med kind i brand:
»Ack, vore vi vid källans rand!» . Och Josef svarar: »Jungfru kår,
Var tröst, vi åro snarligt där.»
. .. Hur härlig källan tedde sig, En pärla, fålld på ökenstig.
Kristallblå, ren, med sakta klang Hon mellan krympta palmer sprang.
Hår finna de fördrifna ro, Hår reder vingtrött svala bo.
Hår efter fädrens enkla bruk De spänna tältets låtta duk.
Och varsamt breder modershand En slöja öfver ökensand.
»Min son, min skatt, all världens ljus, Sof yodt, sof sött på jordens grus.»
*
I dagens bleka gryningssken De rusta sig till uppbrott ren.
Maria hviskar kärleksfull:
» Vak upp, min son, mitt hjärtegull!»
Men när hon lyfter slöjans flik, Hon studsar, stannar bildstodslik . . . Den sand, å hvilken pillen nyss Ljuft slumrade vid hennes kyss, Förbytts i väna blomster små, Helt gyllene att se uppå!
Men inför jungfruns lyfta blick Strax undret sin förklaring fick.
»0 Jesu,» sade hon, »med dig Den blomstrar, själfva öknens stig!»
Anna Knutson.
Modern afgudadyrkan.*
a
ag är fullt öfvertygad, att då jag nu går att rikta en gensaga mot ett bland våra kvinnor modernt lyte, jag från månget håll torde beskyllas för okyrklighet, för att vara en värdslig människa, som ej med blida ögon ser det inflytande, som våra prä
ster kunna öfva och verkligen öfva på sina åhörare och församlingsbor.
Dock, det är visst icke detta jag klandrar ! Det kan tvärtom icke vara annat än godt, när en värdig själasörjare utöfvar det största och kraftigaste inflytande på sin församling, såväl män som kvinnor. Det som jag här går att vända mig mot, har mycket litet med religion och vördnad för det heliga att göra. Det är snarare en förväxling af'det gudomliga och det gudomligas förkunnare, en dyrkan af människor i stället for af Gud, rent ut sagdt en afgudatjänst.
Eller hvad skola vi annat kalla detta, som vi så ofta bevittna, icke minst i vår hufvudstad? En präst, kanske ung, kanske också gammal, i allmänhet vacker, omgifves af en otalig svärm beundrarinnor, som be
gagna hvarje tillfälle att på det mest olämp
liga sätt lägga i dagen sin gränslösa hän- gifvenhet och beundran för honom. Då han kommer från kyrkan, ställa de sig i hans väg, för att åtminstone ett ögonblick möta hans blick eller kanske snudda vid honom.
På kvällarne kasta de längtande, vördnads- fulla blickar upp mot hans upplysta fönster, eller smyga sig kanske upp för trappan för att möjligen uppsnappa några ljud af hans röst, ja, jag vet exempel på kvinnor, som kysst handtaget på hans dörr — detta hand
tag som så ofta vidrörts af den dyrkades hand !
En sådan präst mottager i regeln flere presenter än någon annan dödlig, alla na
turligtvis skänkta af kända eller okända beundrarinnor, som anse det som en sär
skild gunst, om den hyllade täckes mottaga deras ynnestbevis. Gåfvor och gengåfvor bevara vänskapen, säger ordspråket, och det är ju i och för sig ingenting klandervärdt däri, att en kvinna ger en bekant man en present. Men allting bör ske med måtta och urskillning. Aldrig kan det blifva god ton att med presenter formligen öfverösa en person, hvilken man faktiskt ingenting i den vägen är skyldig. Ett sådant presentande måste antingen uppfattas såsom en mycket mar
kerad kärleksförklaring eller också som — barmhärtighetsverk! Men barmhärtighets
verk mot en väl aflönad och rikliga biför
tjänster åtnjutande prästman, det är dock nästan väl mycket malplaceradt!
Det finns ett nobelt och värdigt sätt att
* Trogen sin grundsals alt ej undet trycka någons mening, då den kan gifva uppslag till häl
sosam eftertanke och diskussion, har redaktionen ej velat vägra plats för följande framställning, som onekligen har sin ganska allvarliga sida.
Ämnet saknar ej ömtålighet, men vi hoppas, att
då vi öfvervunnit vår tvekan, ingen allvarlig läsa
rinna bör kunna misskänna författarens godt
uppsåt eller den fond af behjärtansvärd sanning
som ovillkorligen gömmes i lians artikel.
visa sitt erkännande ât en god kyrkans tjä
nare. Det är att lämna honom penningar till utdelning åt fattige och sjuke. Men huru många af våra prästbeundrarinnor begagna denna metod? I stället tyckas de öfverträffa hvarandra i utfinnandet af de mestolämpligagåfvor. En sänder sitt präster
liga ideal ett dussin strumpor, märkta med den afgudades initialer, icke förglömmande att på ett diskret sätt nämna, att hon själf med många ljufva tankar broderat dessa bokstäfver, en annan skickar sin betjänt upp med en låda Bordeaux-vin, en tredje ger guldklockor åt »den snälle pastorns»
små gossar.
Men det ginge väl an, om de beundran
de damernas tacksainhetsbetygelser inskränk
te sig till sådana jämförelsevis oskyldiga saker. Vi komma nu till besökens kapitel.
Icke alla kvinnor, som förälska sig i en or
dets förkunnare, b af va lyckan att kunna göra hans bekantskap inom societetslifvet.
De begagna då den utvägen att uppsöka honom i hans hem och begära enskildt sam
tal med honom. De äro naturligtvis and
ligen bekymrade och önska hans präster
liga råd och upplysning. I följd af sin ställning som själasörjare kan en präst icke afvisa ett sådant besök. Det är ju omöj
ligt för honom att på förhand säga, om den
»bekymrade» kommit af verkligt andligt behof, eller om hennes besök endast är en förevändning (stundom med ett försök till själf bedrägeri) att få göra hans bekantskap.
Nåväl, han mottager henne, hon lättar sitt hjärta, berättar kanske hela sin lefnadshi- storia, gråter kanhända också en smula och
— ber att få komma igen. Besöken upp
repas, bekantskapen är gjord, den kvinnli
ga uppfinningsförmågan finner på ständigt nya orsaker att göra besök, en början till ett mer eller mindre förtroligt förhållande är inledd.
Jag behöfver icke påvisa, att prästman
nen redan från första stunden kommit i ett mycket bekynnerligt och skeft läge. Han måste ovillkorligen märka, att det icke är det andliga behofvet endast, som fört dit den tröstsökande damen. Hela hennes upp
trädande, hennes blickar, som mer eller min
dre omedvetet förråda hennes känslor, hen
nes ord och än mer röstens tonfall säga honom sanningen. Men hvad vill han göra?
Man skall vara bra hårdhjärtad för att visa ut en medmänniska, som söker tröst. Och man skall icke vara en man med manliga känslor, om icke hjärtat klappar fortare vid ett sådant tillfälle.
Den bäste och hederligaste man är utan tvifvel utsatt för frestelser, härledda af dy
lika besök, kanske vid mycket olämpligt vald tid, af en ung, vacker och obetänksam kvinna. Jag vill säga till vårt prästerskaps heder, att man mycket sällan i vårt land hör talas om skandaler, till hvilka anledning gifvits af dessa oförståndiga yttringar af kvinnlig hängifvenhet. Men hvilka själsstri
der, hvilka obehag och hvflken förargelse ha de ej förorsakat! Jag känner prästmän, som tagit till princip att undvika tête-à-têter med unga damer, och som icke bevilja enskilda samtal med någon, som de kunna misstänka för biafsikter. De ha blifvit nödsakade där
till på grund af erfarenheter, som lärt dem sanningen af orden: »bättre fly än illa fäkta ! »
Men hvilken förödmjukelse för en bildad dam af god societet att helt enkelt blifva vägrad tillträde till ett hus, hvars ägare
hon gjort allt att visa sin beundran och uppriktiga hängifvenhet !
Nästan alla präster, de må nu vara unga eller gamla, mer eller mindre framstående, de må tillhöra statskyrkan eller friförsam
lingarna, hafva sin större eller mindre krets af beundrarinnor. Det ligger djupt ned- lagdt i den kvinnliga naturen ett behof att se upp till någon, att »svärma» för någon, som i den kvinnliga fantasien framstår så
som stor och upphöjd. Man finner stundom redan hos skolflickan denna kvinnliga in
stinkt starkt utpräglad. Hvem af mina lä
sarinnor minns ej, hur hon i skolåldern nästan dyrkade den eller den läraren eller lärarin
nan? I sammanhang med detta behof af svärmisk dyrkan står den djupa religiositets- känsla, som väl är grundprincipen i en sant kvinnlig natur. Nåväl, i prästen ser hon det gudomligas representant, och hennes fantasi, som har så svårt att skilja person och sak, som så gärna lämnar det abstrakta, som tilltalar förståndet, men ej känslan, och med desto större kraft hakar sig fast vid perso
nen, hennes svärmiska, lidelsefulla fantasi omsluter prästens person och utmålar ho
nom med fullkomligheter, som han icke äger, förgudar honom och slutar med att på honom öfverflytta hela hennes kärlek.
Denna kärlek behöfver icke alltid vara
fordrande; den behöfver icke nödvändigt tagasig sådana stötande uttryck, som jag nyss anfört. Den kan vara en fin och nobel kvinnlig känsla, såsom den, med hvilken kvinnor, äfven vid mogen ålder, esomoftast se rrpp till sin konfirmationslärare. Den kan vara, i synnerhet då den riktas mot en upphöjd och storslagen karaktär, ett uttryck af oförställd beundran för det stora och go
da, kanske blandad med en smula känsla af egen hjälplöshet och behof af tröst. Det är ju en äkta kvinnlig sinnesriktning och en sådan, som de bästa män tänka sig in i sitt drömda ideal af älskande kvinna.
Jag behöfver icke säga, att det ej är detta min uppsats riktar sig mot. Nej det är mot den kritik- och besinningslösa, jäktan
de, löjliga och dumma prästdyrkan, mot detta taktlösa förföljande af stackars präst
män, som blifvit en modern sjukdom bland kvinnor af alla samhällsklasser, mest dock inom den högre societeten. Det finns ingen
ting, som mera nedsätter kvinnorna i tän
kande mäns ögon, än just detta idiotiska
»spring» efter personer, hvilkas mänskliga brister möjligen falla de mera kritiske bjärt i ögonen.
Och de beundrade prästerua själfva, hur se de saken? Några af dem, de minst ädla och ytligaste karaktärerna, fråssa måhända af sitt inflytande och blifva stundom verk
liga tyranner för de kvinnor, som komma inom deras trollkrets. De flesta känna sig ytterst obehagligt berörda af beundrarinnor- nas efterhängsenhet och söka att så mycket sig göra låter, utan att stöta någon, undgå deras vänskapsbevis. Och slutligen finnas nog äfven de, som öfvergå till verkliga kvinno- hatare och kviunoföraktare och fly allt hvad könet heter som pesten. Det kan icke nekas, att desse sistnämnde hafva skäl för sin uppfattning.
Slutligen vill jag erinra om en sak, som i detta sammanhang icke bör förgätas: en makes och en makas plikter äro heligare än hvilken entusiasm som helst för den eller den modepredikanten. Många af de damer, som uppgå i beundrande kärlek till en berömd predikant, äro gifta och skyldiga
att i första rummet ära och älska sin äkta make. Och stundom händer det, att äfven prästen är ' gift, och hans kärlek och intresse få icke dragas från det hem, som har an
språk på bådadera. Hur mycken förargelse, hur många intriger, hur många svartsjukans kval har icke vår tids prästdyrkan på sitt syndaregister !
Hj. Cassel.
Från festföreställningarna i Bremen.
Funcke om »Kristus».
Bref och interview för idun af
Sigrid Elmblad.
Däruppe i solskenet, sirad af girlander, palm- växter och förgyllda kandelabrar, skymtar fasaden till Bremens konsttempel fram från sin grönskande höjd, en af de forna numera till parkanläggningar omskapade gamla krigsvallarna.
När Bremens borgare på femtonhundratalet i förskräckelsen öfver krutets uppfinning kastade upp förskansningar och gräfde vallgrafvar till skydd mot sina fiender, kunde de ej ana, att en genial arrangör trehundra år senare skulle för
vandla de nu mera obehöfliga befästningsverken till en af de mest förtrollande stadspromenader Europa har att framvisa. Ingen främling, som från krönet af den högsta sluttningen ser ut öf
ver de svanfyllda kanalerna med deras rika strand- vegetation och de sällsynt skönt ordnade anlägg
ningarna, kan undgå en känsla af beundran.
I dag dragas dock äfven blickarna till de upp
för sluttningen ifrigt strömmande skarorna. Det är en verklig pilgrimsfärd, ehuru tydligen inga kors- dragare deltaga däri, åtminstone att döma af de leende ansiktena, de eleganta toaletterna och den lätta, skämtande samtalstonen. Och dock äro dessa glada pilgrimers mål att återupplifva det hos många säkert alltför bleknade minnet af mänsk
lighetens störste och ädlaste son.
Hvad vill man begära? Vi ropa ju icke längre :
»Släpp Barrabas lös», vi åtnöja oss med att i glacéhandskar applådera Kristi förnedring och be- spottelse, eller vi skulle ha gjort det, om ej direk
tionen haft den takten att utfärda ett bestämdt förbud mot applåder.
Kort sagdt, det var generalrepetitionen till
»Kristus».
Man kunde lätt iakttaga, att det gällde något ovanligt. Korrespondenter och recensenter från hela Europa, ja till och med från Amerika, hade samlats i en verklig elitkår. Blott af Berliner
kritiker voro ej mindre än öfver ett dussin när
varande. Det där fina ansiktet med sina ännu ungdomligt blomstrande kinder inom en ram af hvitt hår och skägg, med den lifliga blicken bak
om glasögonen, eller det där karaktäristiska huf- vudet med det långa gråa artisthåret och den siora slokhatten, dem har hvarje ung musikalisk kraft, som vågat sig inom offentlighetens område i Berlin, lärt sig att hysa respekt för. Och hvil
ken massa af illustratörer, både på parkett och första raden, som i sina skissböcker under för
stulna blickar söka att teckna en del af publiken.
Och så de människotorlerande blixtfotograferna.
Det var hårresande. Hvar och hvarannan minut under föreställningen, medan man som bäst njöt af en stämningsbild: »paff!» en knall, en blixt, så att man med bländad syn ryckte till, och en kvalmig röksky öfver hela salongen. Ett totalin
tryck under för handen varande omständigheter var knappast möjligt att erhålla. Men man hade ju morgondagen, som icke heller i något afseende gäckade förhoppningarna, snarare hos många kan
ske öfversteg dem.
Kritiken har aldrig velat taga Rubinstein i sill hägn som operakomponist, och äfven i hans sista arbete ha många velat se snarare ett oppositions- verk gentemot Wagner än ett verkligt utslag af behofvet af religiöst diktarskap. Vare härmed huru som helst, hade hans opera »Kristus» den största framgång hos publiken, och hvad som i sceniskt afseende kunnat åstadkommas för att tillförsäkra den allmän gunst, hade äfven blifvit gjordt. Dekorationerna voro briljanta, ehuru de på en större scen kunnat göra sig ännu mer gäl
lande, kostymerna alla nya, stiltrogna och effekt
fulla och solisterna på alla händer de bästa. De
180 IDUN
1895ytterst svåra körerna utfördes af en amatörkör på 350 personer mycket förtjänstfullt. Här och där förefallande tonslitningar torde nog komma att efter några föreställningar öfvervinnas. Som sagdt, det var en mycket lyckad première, och ef
ter hvarje scenförändring brusade bifallssorlet som vågor från plats till plats och man hörde öfver allt utrop af bifall och beundran.
Det var i synnerhet nattvardsscenen, som satte publiken i hänförelse. Stråkarnas dämpade, i moll hållna ackompanjemang, lärjungarnas skyggt hviskande, i samma tonart sjungna inkast: »Mei
ster, dein Blut?» — »Herr, dein Leib!» voro af un
derbart stämningsfull verkam
Textens redan omnämnda skönhet gjorde sig äfven liksom vid genomläsningen däraf på det fördelaktigaste gällande. Den takt och smak, hvar
med Bulthaupt löst sin ingalunda lätta uppgift, äro allt erkännande värda. Om någon verkligt genom
förd karaktäristik af de olika personligheterna kan naturligtvis ej vara fråga. De tjäna egentligen alla som mer eller mindre framträdande staffage till Kristus, så när som på en figur: Judas. Skil
dringen af den falske lärjungen är den enda punkt i handlingen, där Bullhaupt något afvikt från den bibliska texten för att i diktarkraft skapa en mera sympatisk personlighet än den lumpna girigbuk, som för trettio silfverpenningar säljer sin herre.
Operans Judas är tviflarn och tänkarn. I kval
fullt grubbel spörjer han sig, efter det att Kristus förutsagt t-in död: »Hur kan han dö, om han är den af Gud utsände?» och han faller på tanken att genom förräderiet bringa både sitt eget tvifvel och Kristi bespottare till tystnad, »ty Fadern må
ste dock visa sin makt för att rädda sin son.»
Följdriktigt och i hög grad dramatiskt verkar här
igenom Judas’ vid aftonvarden skyggt framkastade fråga: »Herre, är jag densamme?» Det är alltjämt det naggande tviflet, som söker visshet, om pro
feten känner till förräderiet, och Kristi ord: »Hvad du gör, gör snart» stadga ännu mer hans be
slut. Men då förräderiet blifvit begånget, utan att någon guddomlig rättvisa ingripit för alt afvärja illdådet, då Kristus släpas bort till sin förutsagda offerdöd, då förvandlas tviflarn åter till den mä
staren älskande lärjungen, som i fasa öfver följ
derna af sin handling skyndar att göra slut på ett numera för honom outhärdligt lif. Denna tolkning, som, ehuru ej i bibeln fastställd, dock ej heller behöfver vara falsk, kastar ett mänskligt och försonande ljus öfver den traditionela, mot
bjudande Judastypen och var såsom framställ
ning en af aftonens mest betydande.
Teatern var oaktadt de för Bremen mycket höga biljettpriserna fullsatt från golf till tak, och dock lär ett stort religiöst parti i staden ifrigt ha käm
pat emot föreställningarna, och predikanter ha till och med från predikstolen uttalat sin förka- stelsedom öfver begreppet Kristus på en världslig scen. Till dessa motståndare hör bland andra den i Sverige väl kände andlige skriftställaren och prästmannen Otto Funcke. Jag kunde ej un
derlåta att hemsöka honom för en interview om saken i fråga, och det korta besök jag hann göra i hans hem skall länge efterlämna ett angenämt intryck i mitt minne. Inbyggd i själfva den kyrka, för hvars församling han är herde, ligger hans bostad med utsikt öfver en lummig, inhägnad plats, nästan påminnande om en klosterträdgård.
På det vänligaste blef jag mottagen både af Funcke själf och hela hans talrika familj, och under lif- liga åtbörder förklarade den lille mannen, som till sitt yttre något påminner om Rudin, hvarför han ej af princip kan uthärda tanken på en tea- ter-Kristus.
»Därtill är jag icke ralionel nog,» sade han.
»Ser ni, barn» — ett uttryck som han ofta nytt
jade — »om jag vore så modern, att Kristus för mig blott blefve ett utmärkt aktningsvärdt exem pel som människa, då skulle jag också gå på tea
tern och höra Rubinsteins och Bulthaupts sam
arbete, men nu vore det mig ren tortyr. Det är ju möjligt, att det lockar och för somliga äfven kan ha en andlig dragningskraft, men för min del kan jag lika litet gå in på ett sådant utsprid- ningssätt af religionen, som jag på en basar för välgörande ändamål skulle vilja se min dotter stå och sälja sina varor för kyssar. Men därför står det hvar och en fritt att följa sin smak.»
Och så mycket är säkert, många skola med smak åhöra festföreställuingarna i Bremen, vare det sagdt med den största vördnad för den upp
lyste och älskvärde prästmannens öfvertygelse.
Ännu några ord om framställaren af hufvud- partiet herr Raimund zur Mühlen, hvilken ej i minsta grad bidrog till aftonens framgång. En bättre representant för Kristus’ musikaliskt och personligt fordrande roll torde knappast ha kunnat uppletas. Herr zur Mühlen är konsertsångare och
har som sådan ett framstående namn i Tyskland.
Han stod såsom Kristus för första gången på sce
nen, och hans ädla, ofta rent af inspirerade ut
seende i förening med hans enkla, från allt hvad teatergester heter befriade spel gjorde hans upp
trädande i hög grad värdigt och gripande. Skulle man vilja göra någon anmärkning, vore det att Kristus genom hans framställning blef väl mycket det tåliga, lidande offerlammet på bekostnad af den reformerande Irosbjälten. Rubinsteins musik bidrager äfven att öka detta intryck, ty den karak
täriserar alltid gudasonen med veka stråk- och flöjltoner, väl harmonierande med den sällsynt innerliga lyriska klangen på zur Mühlens vackra tenorstämma.
Bland hufvudpartierna trädde i förgrunden näst Kristus: Judas (Hromada), utmärkt dramatiskt ut
förd, Maria Magdalena (fröken Mulder), Maria (fru Walther Chornanus), Satan (Elmblad), Johannes döparen (Piehler) och evangelisten Johannes (Brie- semeister). De tolf lärjungarnes utmärkta masker, särskildt Petrus (Habelmann) och Paulus (Roleff), äro äfven värda att framhållas. Orkestern skötte sin sak utmärkt, som ju var att vänta under den framstående Berlinerdirigenten doktor Carl Marks ledning.
Den första föreställningen varade fulla fem tim
mar, men följdes detta oaktadt af publiken med spänd uppmärksamhet och varmt intresse från början till slut.
Hvad de just utkomna kritikerna beträffar, äro de i hög grad hvarandra motstridande, ehuruväl det öfvervägande antalet uttalar sig ytterst entu
siastiskt. Det synes som om fridsfurstens upp
trädande i sin nya gestalt på alla håll väckte krigsfanfarer till lif.
I hvilket fall som helst är ett besök i den
»konstens kyrka», som Rubinstein drömde sig, af största intresse, och Bremerföreställningarna göra både direktor Löwe och den offervilliga Bremer- komitén största heder. Det är fråga om att se
nare i juni uppföra operan äfven i Berlin.
Det klingar...
Af
Isiidvig Ganghofer.
Öfversättning för Idun.
/f(fångt därute, där förstadens murar sluta, ügger midt i en vidsträckt trädgård ett litet hemtrefiigt hus, en trädgårds
mästares bostad. Öfver hela trädgårdens vidd är den svarta jorden uppdelad i aflån- ga fyrkanter, hvilka vänta planteringen, och på hvilkas smala vägar ännu smä vatten
pussar erinra om de gångna regndagarne.
Till vänster och höger om huset ligga lån
ga sträckor af glastäckta drifhus. En gam
mal gråhårig man vandrar i beställsam ifver fram och åter, och så ofta han öppnar en af dörrarna, böljar från de instängda rum
men en intensiv doft af rosor och violer ut i det fria. Kommer då och då den gamle i närheten af boningshuset, så stiger han gärna fram till ett af de låga fönstren, trycker pannan mot rutan och 1er.
Det är en behaglig liten kammare, som ligger där innanför, uppfylld af den milda kryddoften från frön och torkade plantor. Den stora, gröna kakelugnen står redan kallnad, men ännu dröjer i rummet den lena värme, som han utstrålat. Bakom kakelugnen står en gammal lädersoffa, och på väggen ofvanför sitter en klädhängare med allehanda klädesplagg. Bredvid kakel
ugnen leder en dörr in i den angränsande kammaren, från hvilken de nyskurade golf
tiljorna och den med ett virkadt täcke öf- verhöljda bädden snöhvitt lysa fram. Här, bredvid dörren, står ett högt skåp i själfva hörnet, i det andra hörnet snedt öfver en
gammalmodig sekretär, på denna en liten ängel af vax under en glimmande glaskupa och rundt om en hel samling af små askar och dosor.
Längs de båda fönsterväggarna löper en väggfast träbänk. Hörnet mellan fönstren upptas af ett massivt ekbord, framför hvil
ket en ung blek flicka sitter i en gammal länstol. Hon bär en enkel, mörk hemkläd- ning, och hennes knän äro öfverhöljda af en varm schal. Hon måtte endast för få dagar sedan ha stigit upp från sjukbädden.
Det vackra, blyga ansiktets kinder äro ännu så smala, och i de stora, mörka, drömman
de ögonen dröjer ännu den trötta glansen från den öfverståndna febern. Den veka halsen tyckes knappast förmå bära de rika flätornas tyngd. De späda händerna äro af genomskinlig hvithet, och fingrarne skälfva lätt vid den föga ansträngande syssla, med hvilken flickan förkortar den ensamma tiden.
Hon håller i skötet en träskål, fylld med tunna långa skidor, ur hvilka flickan med ett lätt tryck af fingret spritar fram de små frökärnorna. Dock synas hennes tankar icke särdeles lifligt koncentrera sig kring denna sysselsättning. Äter och åter låter hon hän
derna hvila, åter och åter lyfter hon ögonen och blickar i mållöst drömmeri genom fön
stret ut emot fästet, öfver hvilket de hvita, högtsväfvande molnen draga fram i snabbt tåg, ibland delande sig, så att en leende flik blått glänser fram ur deras ram eller en bred solstråle, likt ett eldband, slingrar sig från himmelen till jorden.
Utanför fönstren kvittrar en bofink i den knoppande linden, och oafbrutet ljuder en sakta susning, som sveper öfver huset och rundt om murarne likt en gungande våg.
På de klara bofinkdrillarne och till denna susning lyssnar flickan ; hon stryker med de skälfvande händerna öfver sina bleka kin
der och andas djupt in . . . ack, om det vore våren, som hon hörde susa och nalkas ! Det vore på, tiden, att han komme, det vete Gud, på tiden ... ty det hade varit en sorglig, smärtsam viuter!
Då klingar rutan.
Flickan ser upp. Var det någon som knackade ? Fadern kan det icke vara--- hon ser honom långt där borta i. trädgår
den, böjd öfver en rabatt. Och utom ho
nom finns ingen människa i närheten ! Hvem knackade då? Det klingade dock så sakta och lätt ... ej alls som för en människo
hand . . . ungefär som hade en fjäril flugit emot rutan. Men fjärilarne måste ju våren först föra med sig, våren, som ännu allt
jämt dröjer . . . ännu alltjämt . . . allt
jämt . . .
Hvem knackade då? Flickans läppar börja darra, och med en skygg blick lyfter hon sina ögon uppåt. Var det en hälsning där ofvan ifrån ... en hälsning från moder och broder? Hennes ögon fuktas, och, försänkt i vemodiga tankar, mönstrar hon de tomma, platserna rundt om bordet. För ett halft år sedan, då sutto de ännu alla tillsam
mans! Och nu! Brodern och modern . . . det hade kommit i en och samma vecka!
Och den stackars far hade ensam måst bära det. Hon kunde icke trösta honom, hon låg ju själf i den svåra, smittosamma febern.
Och om den kära modern också redan må
ste skiljas hädan ... så kunde väl den go
de Guden åtminstone ha sparat brodern åt
far och i dess ställe tagit systern. Bror
skulle ha blifvit honom en duktig hjälpare
vid det tunga arbetet och en kamrat i affä-
ren. Men hon! Hvad kunde hon vara sin far till för gagn och hjälp! Hvarför skulle då hon lefva? Hvarför? . . .
Då klingar rutan.
Nästan förfärad ser flickan upp, stirrar på det glimmande fönsterglaset och skakar sitt hufvud. Åter faller hon i tankar, till dess hon med ens lyssnande höjer hufvu- det. Där ute vid drifhusen hör hon faderns stämma . . . och en annan, en ung, vällju
dande manlig röst dessutom. Hon lyss upp
märksammare ... en blek rodnad färgar hennes kinder, och ett svagt, tveksamt leen
de spelar om hennes läppar. Halft i glädje, halft i vemod lyssnar hon . . . som till en ton från en svunnen tid.
Steg komma närmare, och två vandrande skuggor falla öfver fönstret.
»Sannerligen jag någosin sett så härliga rosor,» säger den främmande rösten,
»men jag her . . . har ni inte någon liten korg, eller något annat vackert, för att ge
nast kunna ordna blommorna för bordet?»
Jo, naturligtvis — så hör hon fadern sä
ga —■ men de där sakerna ligga ännu kvar på vinden däruppe, i någon vrå; han skall genast gå upp och se efter . . . om den unge herrn under tiden behagar stiga in i kammaren.
Förskräckt ställer hon träskålen ifrån sig på bordet och griper efter stolkarmen, som ville hon resa sig . . . Men i detsamma går dörren upp, och på tröskeln syns en ung man med en bukett af sällsynt fagra rosor i handen, en smärt, smidig gestalt med ett friskt, vackert hufvud, spirande skäggdun öfver kinderna och ett par vänliga, trohjär
tade ögon under den hvita pannan.
De se hvarandra ej för första gången, dessa båda. Visserligen är det länge sedan nu . . . sedan hösten. Den tunga, sorgliga vintern ligger emellan, under hvilken den ena intet visste eller hörde om den andra.
Mycket talade de för öfrigt icke med hvar
andra den gången heller . . . endast då och då ett skyggt litet ord. Men mer än deras läppar, så tycktes det, visste deras ögon att tala. Och nu . . . detta plötsliga återeende !
Hon höll blicken nedslagen, och likt två mörka fransar lågo de långa ögonhåren på hennes bleka kinder. Äfven han är öfver- raskad, förlägen. Dröjande drar han igen dörren efter sig och stammar: »Ni, fröken Gertrud! . . . Ni!»
Hon rör sig ej och får ej en stafvelse öf
ver sina läppar.
»Ni, fröken Gertrud!» upprepar han.
»Och . . . och ...» Han visar i ordlös fråga mot dörren.
»Ja ... min far!» nickar hon sakta.
»Hvilken lycklig tillfällighet ! » springerdet nu ur honom. »Jag har begagnat den här
liga dagen, gjort en promenad utanför sta
den . . . och då jag i förbigående såg de stora drifhusen, tänkte jag på min mors födelsedag och trodde, att några vackra ro
sor ...»
Bestört förstummas han. Medan han talat, har han trädt närmare, och nu ser han hennes smala kinders blekhet, ser hen
nes hvita, genomskinliga händer.
»Fröken Gertrud! . . . Ni har varit sjuk!»
»Ja, herr Berger, sjuk . . . mycket och länge ! »
»Och därför, därför ...» mumlade han.
Så steg han fram till hennes stol och räckte henne handen. Bådas ögon mötas, och deras blickar hålla hvarandra fångna.
Då klingar rutan . . . och en susande vindstöt sveper om det lilla huset.
Samtidigt se båda upp och dröja med ögonen vid fönsterrutan, som ännu sakta darrar.
»Det var vinden,» hviskar hon och 1er emot honom.
»Nej, fröken Gertrud, det var våren. Han har knackat på ert fönster . . . man mär
ker honom redan i luften . . . om åtta da
gar är allting grönt . . . allt . . . allt!»
»Allt grönt!» upprepar hon tyst, och där
vid gjuter sig en svag rodnad öfver hen
nes kinder.
Därute i trappan hör man steg, som sti
ga ned.
Missnöjd lyfter den unge mannen hufvu- det; hastigt trycker han flickans hand och stammar: »Fröken Gertrud! Ni blir väl icke ond, om jag . . . om jag kommer åter . . . för att köpa rosor?»
Hon slår ned ögonen och skakar sakta sitt hufvud.
Den skönaste rosen söker han ut ur sin bukett och lägger den i hennes knä.
Nu öppnar fadern dörren ... då klingar rutan . . . med en klang springer den upp, och en mild luftström böljar in i rummet.
”Muns skollofskoloni.”
om bekant har genom frivilliga bidrag från våra läsarinnor Iduns redaktion under några af de närmast föregå
ende åren satts i tillfälle att för sommar
månaderna utsända ett antal fattiga små barn ur Stockholms folkskolor till en veder
kvickande landtvistelse på en s. k. skol
lofskoloni. Den vackra tanken rönte isyn
nerhet under de första åren liflig anslut
ning, men under de senaste har intresset inom vår läsekrets för denna sak tyckts något mattas: bidragen ha blifvit allt min
dre talrika, och de små kolonisternas antal har måst inskränkas.
Under sådana omständigheter har redak
tionen i år ej på nytt velat besvära de vänliga läsarinnor, hvilkas hjälpsamhet helt visst tages i anspråk på så många andra håll, utan ansett, att »Iduns skollofskoloni»
för ett år borde »stå öfver». Härtill kom, att den ypperliga lägenhet — gården Trä- sta å Häfverö — där kolonien haft sitt tillhåll, i år för detta ändamål omöjliggjorts genom under vintern där förekommande difterifall.
Yi hafva därför visst icke för alltid upp- gifvit den behjärtansvärda tanken, utan hoppas att till en annan vår kunna få åter
komma och då påräkna våra läsarinnors varmhjärtade offervillighet —• kanske endast ökad af den lilla hvilan! Det mindre öf- verskott, som från föregående år finnes kvar i kolonikassan, liksom koloniens enkla inventarier förvaras därför orubbade till ett kommande år.
'Af
fy»
Barngarderoben,
som redan blifvii en oumbärlig hjälpreda för alla mödrar, kostar för sista halfåret endast 1 kr. 75 öre. Prenume
ration torde ske ofördröjligen.
Ett oeh annat om trolofning i Norden under 15- oeh 1600-talen.
För Idun af A. U. Bååth.
ssa tiders hela sätt att betrakta kär
leken och äktenskapet afvek mycket från nutidens.
De unga ogifta kvinnorna omgåfvos då, så att säga, af en oåtkomlighetens trollkrets, da
nad af tidsandan och samfundsförhållandena.
Man var då liksom mera i släkt med hvar
andra än nu. Enligt danska kyrkolagen var äktenskap förbjudet ej blott emellan syskon, utan äfven emellan syskonbarn och barn af sådana.
I afsides liggande trakter, där de få famil
jerna vanligen voro besläktade med hvarandra, kunde härigenom en ung man alldeles sättas ur stånd att välja sig brud inom kretsen af sina bekanta.
Ännu ogynsammare artade sig förhållandet, om äktenskapskandidaten redan förut varit gift, var änkeman eller änka. Ty i så fall utestängdes han eller hon ej blott från egna släktingar, utan äfven från sin aflidne makes eller makas. »De två hafva varit ett kött,»
— heter det —• »och mannens bröder äro därför också hustruns bröder, hans kusiner hennes kusiner.»
Det fall, som nu så ofta inträffar, att en man efter sin hustrus död äktar hennes syster, tedde sig för den tiden som en den mest motbjudande vederstygglighet. Ja, änkemannen fick ej ens gifta sig med hennes kusiner eller sysslingar.
Detta allt hade naturligtvis sin stora be
tydelse i en tid, då umgängeslifvet var så föga utveckladt, då de tillställningar, som öfver hufvud taget ägde rum, voro nästan uteslutande rena familjefester, bröllop, barn
dop o. s. v.; och här var det icke minst alla dessa för giftermål med hvarandra omöjliga kusiner och halfkusiner, som sammanträffade.
Det var m. a. o. en tid, då tillfällena för icke besläktade att i umgängeslifvet råkas i allmänhet voro mycket få.
Härtill kom, att då någon gång sådana tillfällen verkligen gåfvos, såsom t. ex på adelns herredagar och supting, var umgänges
lifvet mellan båda könen allt annat än fritt och otvunget.
Utanför dansen fanns för de unga endast en ringa möjlighet att växla ett enda ord.
Ty med äkta nordiskt misstroende betraktades ännu på den tiden — liksom i sagotiden — hvarje man, hvilken öppet sökte en kvinnas sällskap.
Enligt den allmänna meningen betedde han sig omanligt, och han kunde ej anses hafva annat än ondt i sinnet.
Det fanns därför blott två sätt att tränga igenom denna oåtkomlighetens trollkrets, som omgaf kvinnorna: antingen hade man att helt enkelt bryta den genom att med vederbörande hålla hemliga möten, eller också kunde man låta såväl valet af brud som det förberedande aftalet om giftermål ombesörjas af andra, helst äldre kvinnliga släktingar, som natur
ligtvis med stor glädje åtogo sig ett dylikt förtroendeuppdrag.
Dessa båda förfaringssätt voro de enda van
liga, hvarigenom äktenskap inleddes hos be
folkningens flertal.
De hemliga mötena utgjorde måhända en rest af en uråldrig nordisk sed att .fria. Här
på tyder den envishet, hvarmed de — mesta
dels i sitt ursprungliga skick — bibehållit
Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor och Gardiner m. m., m. m.
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af goda modeller uti olika stilarter.
Carl Johansons
Möblerings-Affär,
Drottninggatan 45, 1 ock 2 tr
182 1895 sig i vissa trakter af Norden ända till våra
dagar.
Seden bestod i all sin enkelhet däri, att den unga kvinnan lördags afton mottog besök af sin friare.
Det andra tillvägagångssättet — att låta valet utaf brud besörjas af andra — var ett urgammalt nordiskt bruk.
Från sagotiden omtalas ideligen, hurusom en af de närmaste och mest ansedda frän- derna en vacker dag uppfordrar sin unga släkting att gifta sig, utpekar för honom ett passande parti och erbjuder sig att ordna saken.
Vanligen togs ett dylikt anbud emot med glädje, och oftast synes den blifvande brud
gummen icke ens hafva känt sin tillkomman
des utseende, förrän trolofningen genom böne
mannen blifvit uppgjord.
Sådana de ifrågavarande förhållandena ut
vecklat sig ned i det sextonde århundradet, hade ingen särdeles stor förändring försiggått med desamma. Ännu ansågs det som ett naturligt uttryck för vördnad och förtroende, när man uppdrog åt en ansedd släkting eller en högtstående gynnare att göra valet af ens brud.
Detta bruk höll sig vid lif i alla samhälls
klasser ned igenom det sjuttonde och långt in i det adertonde århundradet.
Ett rätt egendomligt exempel härå lämnas i ett putslustigt bref af 1692 från danske prästmannen Jörgen Sorterup till professor Birkerad i Köpenhamn, hvilken hulpit hoDom till en kyrkoherdebeställning och nu af honom uppfordras att äfven skaffa en »kone med penge».
Det heter bl. a.:
»Så faller min ödmjukaste bön till eder, att som Gud i himlen hittills hafver Dyttjat eder som ett säreget instrument för min lycka, det äfven framdeles måtte behaga eder att mig bistå. Jag vet själf, att jag är fattig och dessutom i ett par hundrade dalers skuld förutom prästgården, som skall köpas o. s.
v. Kunde nu lyckan foga det så, att jag kunde mig till husfru bekomma en ärlig mans barn, som hade något till hjälp åt mig i min fattigdom, så skulle jag upptaga det som en synnerlig Guds nåd — helst om han ville göra eder till sitt redskap, så att I, hög- gunstige patron, villen åt mig utköra en för
mögen och höfvisk kvinnsperson, till hvilken I å mina vägnar gilja villen» o. s. v.
Det ser ut, som om brefvet hade gjort verkan och den »höggunstige patronen» väl uträttat ärendet, ty det följande året kunde Jörgen Sorterup föra en bokhandlaredotter från Köpenhamn till prästgården som sin brud.
Eljes voro naturligtvis kvinnorna bättre rustade än männen att främja sådant »köp»
eller sådan »handel», såsom giftermålet kal
lades.
Mödrar, tanter, ja mormödrar voro under dessa förhållanden helt naturligt liksom ska
pade att ligga på utkik efter äktenskapsbyten och, så snart något dylikt kom i sikte, skaffa närmare upplysningar om förmögenhetsvillkor och »dygder», hvarefter de hade att företaga de inledande måtten och stegen.
Och ofta hände det så, liksom under sago
tiden, alt de båda kontrahenterna voro hvar
andra alldeles obekaDta ända intill det af fränkor frammanade ögonblicket, då de hastigt och lustigt trolofvade sig med hvaraudra.
Exempel på ett dylikt trolofuingsmöte gifver vår gamle biskop Jesper Svedberg i sin egeu naiva berättelse om sitt första sammanträffande
1DUN
med den honom dittills obekanta änka, som snart nog blef hans brud.
»Två dagar före bröllopet kommer jag till Stockholm, dit hon ock efter aftal var kom
men trenne dagar förut. Jag föres allena in i en kammare, där hon satt ensam framföre mig. Men si — jag visste icke och kunde full väl icke tänka, att det var hon, då ingen sade mig det. Jag satte mig ned vid henne.
Vi talade länge tillsamman, jag till henne liksom till en annan främmad om hvarjehanda saker. Omsider spörjer hon : hvad tycker pro
fessorn om vår handel? Jag svarar: hvad är det för handel? Hon säger: det, hvarom han mig tillskrifvit hafver. Jag säger: hvad hafver jag henne tillskrifvit om? Skola vi icke i öfvermorgon, spörjer hoD, vara brudefolk?
Är det hon? sade jag. Och så bekräftade vi vår vänskap medels handslag och kärligt famntag.»
På sådant sätt tillgick trolofniDgen i Nor
dens renässanstid.
De kulturhistoriska källorna låta oss i nå
gon liten mån äfven få en inblick i, huru de trolofvade sedan betedde sig iuför hvarandra.
Bland smeknamnen må nämnas de vanli
gaste, hvilka såsom sådana låta för våra öron rätt underliga. Det kraftiga sextonde seklets älskare sade aldrig »min ängel» o. d., utan på fullt, kändt allvar: min gris, min bjärte
gris, min katt, min såte valp, mitt gyllene skriD, min balsambössa o. s. v. Och var man riktigt öm, sade man: hjärtans lilja, eller uttryckte man sig såsom munken i ett danskt skådespel, då han gör en gift kvinna sin kär
leksförklaring: »sidder i fred, mit liljeblad!»
Hvad smekningarna, kärleksbetygelserna be
träffar, visa dessa framför allt, huru den ti
dens anständighetsbegrepp voro olika vår tids.
En af de vanligaste smekningarna, hvilken ansågs högst tillåtlig och allt annat än stö
tande, var att, såsom det heter i en bok om uDga mäns uppfostran, »lägga sin hand på damens bröst.»
En dylik kärleksbetygelse synes i allmänna omdömet hafva varit likställd med kyssen, i samband med hvilken den rätt ofta namnes.
Bokhållaren i Holbergs »Den stundeslöse»
frågar jungfru Magdelone: »om Forladelse min hjärte Jomfru — må jeg tage på hendes Bryst?» Och hon svarar: »ja — jeg siger tusind tak.»
En för våra dagar högst egendomlig, då för tiden mycket vanlig kärleksbetygelse — och det äfven i de allra högsta samhälls
kretsar —- var den s. k. »löskningen», som hade sitt ursprung i det bruk, hvilket ej sällan omtalas i folkvisorna, att kvinnor, som tecken på vänskap, kamma och borsta håret på män, något, som föll sig naturligt i en tid, då speglar hörde till sällsyntheterna och man måste, då man ville göra sig rätt fin, se sig om efter hjälp hos andra.
I stället för att kamma och borsta nöjde kvinnorna sig till sist med att endast stryka eller med fingrarne purra i mannens hår, hvil
ken akt synes af de behandlade hafva upp
tagits såsom ett tecken både på vänlighet och sann högaktning.
Det finnes en liten vacker berättelse om, huru biskop Jesper Svedbergs föräldrar, bergs
mannen Isak Danielsson och Anna Buller- Dæsius, fuDno och fingo hvarandra.
Det heter:
»Som äukemau beslöt bergsman Danielsson att gifta sig på nytt. För den skull vände han sig till prästen i Svärdsjö, magister Peter Bullernæâius, hvars dotter Anna han önskade sig till brud. Då friaren kom till gården,
flyktade emellertid flickan, som anade oråd, ut i trädgården och gömde sig där. Äudtligen fann bergsman Danielsson henne och sade:
»min jungfru, jag skall aldrig begära eder mera, utan resa min väg. Gud skall nog själf utse sitt offer. Men visen mig till afsked så mycken godhet, att I lösken mig.»
(Forts.)
Julie Petöfi.
En lefnadskiss at
Birger Sehöldström
(Slut fr. föreg. n:r.) Till detta hem kom Petöfi sent på aftonen den 14 mars 1848, i hög grad upprörd. Un
derrättelse hade med kvällsposten anländt, att revolutionen utbrutit i Wien, och nu hade
» Decern vireruas» sällskap, h vars ledare Petöfi var, bestämt att redan följande morgon begif- va sig till universitetet för att förmå studen
terna att följa sig vid proklamerande af Un
garns oafhängighet från Österrike. Hela natten tillbragte de unga makarne vakande, och för sin hustru uppläste Petöfi allra först sin under denna natt diktade sång, hvilken han följande dagen reciterade för studenterna och det öfriga fol
ket, och hvilken alltsedan med outplånliga drag står ristad in i Ungarns politiska och litterära historia:
Upp, magyarer, upp till striden ! Tveksamt nu ej längre biden! . . Då han på morgonen tryckte kyssen på sin makas skälfvande läppar, var han fullt beredd att kanske ej mer återse henne . . . man visste ju ej på förhand, huru myndigheterna skulle upptaga den beryktade demonstrationen.
På eftermiddagen den 15:de återkom han dock lefvande — och som triumfator.
Men några få månader därefter kallade ho
nom doek kanonernas dån på allvar till hans öde. Innan Petöfi ingiek i honvéd-hären, an
förtrodde han sin Julie i de trofasta vännerna Arany’s huld och hägn. I deras hem föddes några veckor därefter hennes och skaldens enda barn, sonen Zoltan.
Sorgbudet om makens hemlighetsfulla för
svinnande mottog Julie på ett vildt, excentriskt sätt. Hon irrade kring på slagfältet för att efterspana liket. Då detta var förgäfves, reste hon hem med sin son och dennes amma till Klausenburg. Öfver hennes vistelse där lämnar Szanas egendomliga enskildheter. I början hoppades hon, att maken skulle ha undkom
mit öfver till Turkiet med de öfriga ungarska flyktingarne. Då dessa förhoppningar allt mer försvunno, ökades allt mer hennes förtviflan, oeh hon sökte döfva sina kval medels — starkt vin. Lyckligtvis blef denna paroxysm af kort varaktighet, och hon tillgrep då andra medel att förströ sig : hon samlade kring sig. i sin bostad en mängd ungdom af båda könen, och man roade sig med deklamation, sällkapslekar och sång. Hon till och med komprometterade sig genom sin liängifna bekantskap med en österrikisk officer, hvilken lofvat utverka åt henne pass till Turkiet, för att hon där skulle söka spåren efter den försvunne. Sårad af de förebråelser hon från de patriotiska kretsarne er
höll i anledning af bekantskapen med cu af
»besegrarne», återvände hou till Buda-Pest.
Här kom hon att i ett samkväm blifva pre
senterad för en ung man vid namn Aspad
Horvath, son till den store historieskrifvaren
biskop Horvath, kultusminister under révolu-
tionstiden ocli därför ock nu biltog. Aspad Horvath — han var då en ung privatdocent samt blef sedermera professor vid universi
tetet i Buda-Pest — kände sig genast mäktigt dragen till den unga änkans excentriska person
lighet, äfven om han icke kunde ana, att hon inom kort tid skulle vara hans hustru.
Den 20 juli 1850 lät Julie Petöfi bjuda Horvath till sig med den hälsningen, alt hon hade något viktigt att meddela honom. Horvath anlände till hennes boning, där hon mottog honom med rödgråtna ögon. Efter några lik
giltiga fraser riktade hon till honom följan
de ord:
»Bland alla, som jag på senaste tiden lärt känna, har ni i främsta rummet förvärf- vat er min aktning och mitt förtroende. Där
för ber jag er taga detta paket och, ifall jag icke inom två veckor återkommer till Buda- Pest, bränna upp det oöppnadt.»
Därmed räckte hon Horvath ett paket. Hor
vath frågade henne i deltagande ton, om hon stode i begrepp att resa bort.
»Hvad skall jag göra här?» — frågade hon. »Ensam kan jag icke lefva. Jag riske
rar ju att hvarje ögonblick bli utsatt för efter
hängsenhet eller förolämpningar.»
Alla Horvaths invändningar gagnade till intet.
Hon ville till hvarje pris bort. Då bad Hor- vath henne om en hårlock. Julie såg honom skarpt i ögonen och svarade:
»Det gör jag icke, ty af princip gifver jag aldrig bort sådana souvenir’er. Men om ni vill» — och härmed for hon med handen genom sitt kortklippta hår — »kan allt detta tillhöra er.»
Horvath frågade, helt förbluffad, om hennes mening vore att få honom till make och om hon kunde skänka honom sin kärlek. Hon svarade :
»Vår bekantskap är alldeles för ny, för att det hos mig skulle kunna vara tal om en djup lidelse. Dock tror jag, att ni aldrig skall ångra ett äktenskap med mig.»
Och på fråga om, när bröllopet kunde äga rum, om ett halft år? . . om ett år? . . sva
rade hon helt kort:
»Om ni älskar mig: i morgon.» Horvath skyndade till vederbörlig pastorsexpedition, ord
nade saken — huru detta gått till, har man alltid i Ungarn undrat öfver, då ju bruden ej kunde förete ens minsta lagliga bevis, att hon verkligen vore änka — och dagen därpå stod brölloppet. Det var den 21 juli 1850, tio dagar före årsdagen af Segesvår-slaget.
Ej ens sorgårets slut hade den store skaldens änka afvaktat.
Och dock hade Såndor så innerligt och gri
pande besvurit sin Julie att icke aflägga änke
ståndets slöja 1
Hvad kunde ha förmått henne till detta hastigt ingångna giftermål?
Till en af hennes och Petöfis gemensamma väninnor, fru Marie Vachott, skref Julie, att hon beslutit ingå i nytt äkenskap af hänsyn till sin son, hvilken behöfde ett faderligt stöd.
Men från det ögonblick Julie Szendrey andra gången fäste brudslöjan vid sitt hår var hon död för världen, och Petöfis vänner, samt med dem Ungarn, förläto henne aldrig den missakt
ning hon, enligt deras åsikt, visat sin förste makes minne.
Särskildt kom domen förkrossande från Ara- ny, den forne vännen, den eljes så blide Arany, nämligen i hans ballad »Honvéd’ens änka», hvilken snart spreds öfver hela Ungarn.
Den unge hjälten har gått i striden och där fallit jämte tusentals sina honvéd-kamrater.
Men många vänta dock, att lian skall återkom
ma, och bland dem ock hans unga hustru;
men för henne blir tiden för lång, för henne, som visserligen bär en svart klädning, men ock ett rosigt anlete. Snart förgäter hon ock den för alla andra oförgätlige och räcker sin hand åt en annan man. Och medan den förste ma
ken multnar i grafven, klingar den sprittande dansmusiken, bjudande till ny bröllops-fest.
Plötsligt springer dörren till bröllopssalen upp . . . På tröskeln varsnas honvéd’en med gulnadt, blodigt anlete. Stelnad af förskräckelse står bruden. »O, var icke rädd för den objudne gästen, sköna brudi» säger vålnaden; »jag- kommer blott för att öfvertyga dig om min död. » Han anklagar icke den trolösa. . . hon bar aldrig älskat honom . . . han anklagar blott sig själf, som kastat bort så mycken hängifvenhet, så mycken kärlek förgäfves. Blott för sitt och hennes barn beder han. »Var en moder, ej en stjufmoder, att jag ej måtte ropa honom till mig, dit jag nu går. » Midnatt är det; därute tjuter vindenöfverpusztan, därinne ljuder musiken lustigt till dans. Hvad som gjort bruden några sekunder så blek, var ingen
ting annat än en minnets dimbild från framfa
ren tid . . . den har hastigt fläktat undan.
Leende räcker bruden sin hand åt sin med- dansare. Allt är glömdt, glömdt, glömdt . . .
Och denna glömska, denna rent af missakt
ning från de forna vännernas sida gjorde hela hennes följande lif till en kedja af bittra be
kymmer och kval. Hennes andre man var en hederlig, trofast och henne innerligt tillgifven make, och deras äktenskap välsignades af flere barn, men det blef icke desto mindre olyck
ligt. Till Julies smärta bidrog ock i väsentlig grad sonen Zoltan. Han skildras såsom en mycket älskvärd gosse, men han blef, såsom den afgudade skaldens ende son, redan i sko
lan alldeles bortskämd och förfjäsad af kamra
terna; han hade ärft sin faders exeentrieitet, men ej hans begåfning, hans viljekraft och för
måga att försaka. Han kastade sig in i en hop tokiga uppåg, hade inom kort förslösat sin för
mögenhet och dog, knappast yngling vorden.
Till Julies själskval började äfven kroppsliga plågor sluta sig. Hon angreps af bröstkräfta.
Då sjukdomens obotlighet bekräftats, flyttade hon, oaktadt de sinas tårar och böner, från hemmet och till ett par aflägset liggande rum. Här skref hon nästan dagligen, än på vers, än på prosa, rörande och ömma bref till maken och barnen, men mottog ingen, utom läkaren och sjuksköterskan.
Den 5:te september 1868 skref lion till sin yngste son, Arpad, några rader: »Älskade min gosse, tänk på din arma moder 1 Ack, eviga sömn, hvarför dröjer du, hvarför sluter du icke mina matta ögon? Har jag ej ännu tillräckligt sonat min skuld? Har jag då ännu tårar kvar att begråta den ! »
Följande morgon fanns hon liggande på sin hvilobädd, liggande befriad . . .
Intet mänskligt öga hade sett hennes sista kamp.
Ur notisboken.
Kronprinsessan flyttade förliden vecka till
Baden-Baden. Hennes hälsotillstånd fortfar att förbättras, ehuru hostan kvarstår. Kronprinses
san kommer antagligen, om icke något oförutsedt inträffar, att i midten af denna månad återvända till Sverige.
*
Den i vida hretsar hända och shaltade
lärarinnan i pianospelning vid härvarande musik-
konservatorium, fröken Hilda Thegerström, har af konungen tilldelats medaljen Litteris et artibus.
Ü«
En vacher hyllning ägnades här om dagen
fröken E. Holst, som då varit anställd å hr E.
Bégats skjortfabrik i Stockholm i ej mindre än 25 år. Då fröken Holst på morgonen ankom till affären, fann hon hela privatkontoret smyckadt med grönt och blommor; å ett särskildt bord hade placerats en mängd buketter från öfver- och un
derordnade, från kunder och bekanta. Af princi
palen öfverlämnades till jubilaren en aktie i All
männa telefonbolaget. På aftonen gafs supé å Hasselbacken för samtliga butikbiträdena jämte en del inbjudna.
<^i)
Tant Lottens norska resa.
Berättelse för Idun af
Vers. Verle.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
J 'a, där står du igen, kära Lotten! Och det just som du tänkte öppna din mun och säga: »I morgon resar jag till Norge!» Men nu är det så dags! Hvem skulle ha hjärta att svika den stackars lama frun nu, när hjälp så väl behöfves, och när det motses med sådan tillförsikt — åtminstone inte Lotten.
Den aftonen satt hon länge vid sitt öppna fönster och lyssnade till det svaga bruset från sjön, som blånande utbredde sig fram
för henne. Hon hade tagit fram sin lilla annotationsbok, där, midt bland anteckningar och adresser, hon stundom skrifvit ned en och annan vers som tilltalat henne. En sådan upprepade hon nu half högt för sig:
»Hvad skönt jag sett, hvad skönt jag ser, Jag glömmer aldrig, aldrig mer —•
Jag glömmer aldrig fjällets prakt Och klyftans trånga, djupa schakt, Ej forsens brus, ej »tindens» snö, Ej dalens mörka, trolska sjö.
Men om från allt jag måste gå, Från stilla dal och höjder blå, Jag är dock nöjd, ty ett jag vet:
Mer än all härlighet är det När i ett mänskohjärta här I fröjd och sorg Guds vilja sker.>
Dessa verser hade en af Lottens vänner diktat efter en färd i fjällen. I all deras bristfällighet hade hon älskat dem, och hon hade många, många gånger tänkt sig, hur hon skulle läsa dem den sista kvällen i Norge.
Nu läste hon dem här i den låga, trånga kammaren, som om det var en begrafnings- vers öfver en kär förhoppning, men Lotten upprepade gång på gång: »I fröjd och sorg
Guds vilja sker!» och hon kände sig tryggoch lugnad. Hur lätt kunde det ej fogat sig så, att tantens bref anländt en dag efter hen
nes afresa? Men att sä icke skett, var ju en tydlig fingervisning — alltså inga vemo
diga betraktelser längre! I morgon gäller det att vara tidigt uppe och ställa allt i ordning till den gamla tanten. — Lotten stängde sitt fönster, gick raskt till sängs och somnade med glada och frimodiga tankar, som hade intet moln förmörkat hennes himmel.
»Tant Lotten är vådligt treflig, du,» sade den ene af fru Karins gossar till sin bror.
»Ja, det är hon visst, det. Synd att hon är flicka, hon skulle blifvit en så stilig pojke,»
var broderns utlåtande.
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockbolw, 2 Stnreplan 2 Itiks- och Allra, telefon.
