Det känns som att vrida någonting rätt
En undersökning i möjliggörandet i queer, konst och “någonting annat”
Uppsala universitet Etnologi C HT 2021
C - Uppsats
Handledare: Ingeborg Svensson Av Zam Malin Stork
ABSTRACT
It feels like twisting something right. A study of enabling in queer, art and
"something else"
This essay explore the enabling in queer and in art.
How do art and queer relate to each other? What can enabling look like, and how does queer relate to art and art to queer in the form of enabling? My research studies queer people who create art in different ways. With Sara Ahmed's queer phenomenology (2006) and
“orientation” the essay analyzes the interviewees experiences of art and queer and the lifeworlds of these artists. The study shows that art can be a part of or create something new or different for queer bodies to orient themselves from and towards. The study also shows how art challenges the hegemonic notions of reality just as queer does. That the art and artists' own interpretations that this study analyzes are not inhibited by the produced and constantly reproduced notions of what is possible.
Keywords: Ethnology, Queer, Art, Queer art, Queer communities.
Nyckelord: Etnologi, Queer, Konst, Queerkonst, Queer communities.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING
SYFTE och PROBLEMFORMULERING 4
BEGREPP och TEORI 5
Queer 5
Fenomenologi 6
Queer Fenomenologi 7
MATERIAL och METOD 8
Intervju, transkribering och tematisering 8
Reflexivitet 9
Etik 10
TIDIGARE FORSKNING 11
2 JAG STRÄVAR INTE IN MOT DET NORMALA 13
VARFÖR QUEER? 15
VARFÖR KONST? 20
DEN DÖDA VÄRLDEN - eller den hegemoniska kulturen 23
KAN KONST FÖRÄNDRA? - Konst som motstånd och överlevnadsstrategi 28
3 AVSLUTANDE REFLEKTIONER 30
KÄLLOR och LITTERATURFÖRTECKNING 34
Bildförteckning 34
Informanter 34
Otryckta källor 35
Litteratur 35
1 INLEDNING
Jag har alltid fascinerats av konst av samma anledning jag länge dragits mot det queera redan innan jag kände till begreppet queer. Det som väcker mitt intresse är kreativiteten i att se på sig själv och världen på ett annorlunda än sett ur den normativa föreställningen.
Jag tänker att det alltid har funnits en möjlighet i konsten att utmana den dominanta kulturens uppfattning av verkligheten, precis som jag tänker att den möjligheten finns i queer.
Det är just möjliggörandet jag vill undersöka. Hur relaterar konsten och queerandet till
varandra? Hur kan möjliggörandet se ut, och hur relaterar queer till konst och konst till queer i form av möjliggörande? Min undersökning studerar queera personer som på olika sätt skapar konst. Jag utgår från i min studie att vårt samhälle är uppbyggt kring normer, bland andra normer en heteronormativitet. Där det finns normer och förutfattade föreställningar kring hur världen och människan är och bör vara, finns även bestämda föreställningar av vad som inte bör vara där, vad som avviker och är fel. De intervjuade personerna som jag
tillsammans med har skapat mitt emiska material ifrågasätter och bråkar med denna heteronormativitet. Jag intresserar mig för hur dessa knyter an queer och konst till sin livsvärld. Med möjliggörande menar jag helt enkelt att göra någonting möjligt.
SYFTE och PROBLEMFORMULERING
Syftet med denna uppsats är att undersöka möjliggörandet i queer och konst.
För att ta reda på hur konsten och queerandet relaterar till varandra och hur möjliggörandet i denna sammansmältning kan se ut, riktar jag min blick mot queera personer som i olika former skapar konst. Mina centrala frågeställningar i undersökningen är
● Vad menar informanterna med begreppet queer?
● Hur kan konst definieras utifrån queer?
● Hur relaterar queerandet till konsten?
● Varför konst?
● Kan man använda konst för att förändra och i så fall vad och hur kan man förändra?
● Kan konst vara en plats och hur känns queer i så fall på en sådan plats?
BEGREPP och TEORI Queer
“Queer ger oss redskap att ifrågasätta samhällets förgivettagna sanningar, vare sig det handlar om genus, sexualitet eller annan form av normalitet.” Skriver socialantropologen och
genusvetaren Fanny Ambjörnsson (2016:16). I mitt teoribygge använder jag mig av “queer”
både som teoretisk grund men även som ett sätt att hela tiden behålla en “queer blick” på det jag studerar för att inte reproducera heteronormativa tankegångar i min analys eller mitt intervjuarbete. Queer är en akademisk teori men även en politisk rörelse, ett sätt att leva i världen, ett sätt att uppfatta världen, en identifikation. Queer som politisk rörelse och som teori uppmärksammar en rad förhållanden i samhället som har att göra med genus, sexualitet, makt och normativitet (Ambjörnsson 2016:16).
Etnologen Ingeborg Svensson förklarar att de queera teorierna föddes ur aktivism. I slutet av 1980-talet i USA började kritiska röster höras inifrån gayliberation kampen, som talade om att kampen varken omfattade eller inkluderade alla eller förde med sig någon grundläggande förändring av samhället. De kritiska rösterna menade att den homosexuella frigörelsen enbart syftade till att “komma ut” och att bli normal skriver Svensson (2017). Homorörelsens strävan att bli inkluderad i normaliteten, menade kritikerna, medför enbart att den stärks och blir mer normerande i sina avgränsningar av det “nya” normala” (Svensson 2017:319).
Genom queer fann man ett annat sätt att bemöta och hantera stigmat att inte få plats i den vedertagna heteronormativiteten. Det handlar inte endast om kritik mot den heterosexuella normativiteten i samhället utan även heteronormativiteten i homorörelsen, hierarkierna i homorörelsen, och hur den på många sätt var (och är) exkluderande.
Inom den akademiska världen var det de alltmer populära poststrukturalistiska teorierna som under 1980-talet som gav upphov till queerteorier, genom att se på verkligheten som
huvudsakligen resultat av historia, sammanhang, meningsskapande och makt med dessa nya idéströmningar som med inspiration av den nya aktivismen startade ett nytt kritiskt fokus på normalitetskonstruktioner (Svensson 2017:320). Foucaults analyser av makt och diskurser har gett avgörande bidrag till queerteorier. Svensson påpekar att enligt Foucault ska makt inte enbart förstås som dominans - förtryckare och förtryckt- utan som ständigt närvarande i alla mellanmänskliga relationer. Framför allt utövas makt genom det vi kallar kunskap, av
Foucault beskriven som diskursiv (Svensson 2017:321). Vilket betyder att det som hålls för sant, rätt och riktigt, inte är något som finns i sig självt, utan att kunskapen i stället betraktas som en konsekvens av en regelstyrd framställning av påståenden som tillsammans utgör vad som är möjligt att säga om något (2017:321). Jag utgår precis som Ambjörnsson (2016) ifrån att queer är mångtydigt även så queerteorin, Ambjörnsson skriver att queerteorin inte är en enhetlig teoribildning, snarare bör den förstås som ett antal olika perspektiv på kultur, samhälle och identitet. Gemensamt för dem alla är att de fokuserar på föreställningar om normalitet och avvikelse (2016:47). Begreppet queer är och möjliggör en kritik mot
normativitet så som heteronormativitet. En queer förståelse av heterosexualiteten betraktas, liksom andra former av social organisering, som kulturellt, socialt och historiskt skapad (Ambjörnsson 2016:47). Med begreppet heteronormativitet skriver Ambjörnsson menas de institutioner, lagar, strukturer, relationer och handlingar som upprätthåller heterosexualiteten som något enhetligt, naturligt och allomfattande - alltså det som bidrar till att en viss sorts heterosexuellt liv framstår som det mest åtråvärda och naturliga sättet att leva (2016:47).
Svensson skriver att ett centralt tema hos bland andra Butler är ett fokus på psykets reaktioner i förkroppsligandet av diskurser. I relation till olika känslomässiga reaktioner studeras därför identitet och identifikation i termer av affekt (2017:324). Det två affekter som mest
uppmärksammats i queerteoretiskt inspirerade studier skriver Svensson (2017) är melankoli och skam. Jag vill med min undersökning vända på det, studera vilka affekter som väcks i och av det kreativa i att vara queer, i möjliggörandet som finns i queer.
Fenomenologi
Fenomenologin hjälper oss att få syn på vilken slags kunskap - och därmed vilka slags verkligheter - som skapas både av subjektet/individen och intersubjektivt i olika sammanhang. Den undersöker hur den socialt konstruerade verkligheten tar form och
samtidigt utgör den kontext som individerna formas av och förhåller sig till skriver etnologen Karin Högström och menar att individens subjektiva upplevelse av verkligheten är
utgångspunkten (2017:55). Jag har tagit hjälp av det fenomenologiska begreppet livsvärlden i min analys av materialet. Begreppet utvecklades av sociologen Alfred Schütz (1899–1959) skriver Högström och framhåller att livsvärlden är den värld vi lever våra liv i. Det är den konkreta erfarbara verkligheten som vi tar förgiven (Högström 2017:56). Tillsammans med
kultur- och samhällsteoretikern Sara Ahmeds (2006) begrepp “orientering” undersöker jag hur queer och konst relaterar till varandra i intervjupersonernas livsvärld.
Vardagslivets värld är den viktigaste aspekten av livsvärlden. Vi tar som sociala aktörer i vardagen för givet att det finns en objektiv värld utanför oss. Den styrs av vårt praktiska intresse, våra intentioner och planer på lång och kort sikt (2017:57). Högström refererar till Schütz när hon beskriver att denna vardagsvärld redan från början är fylld av mening och att vi måste tolka denna meningsstruktur för att kunna orientera oss i världen (2017:57). Alla tolkningar av världen baserar sig på tidigare erfarenheter, våra egna eller de som förmedlats till oss av andra, dessa för givet tagna kunskaper gör att vi kan uppleva världen som en ordnad och organiserad verklighet som finns ”där ute” (2017:57).
Högström håller fram Schütz teorier om “en mångfald av verkligheter”, uppdelade i olika så kallade finita meningsprovinser. Det finns andra sätt att uppleva och förstå världen. “När vi till exempel drömmer, leker eller spelar teater har vi andra typer av upplevelser,
överenskommelser och förgivettaganden än de som gäller i vardagsverklighetens naturliga inställning” (2017:59). Vi växlar mellan de olika finita meningsprovinserna, alltså de olika sätten att uppfatta och förstå verkligheten. Medan till exempel Schütz till störst del utforskar de intellektuella och intersubjektiva processerna utvecklades “den levda kroppens
fenomenologi” inom filosofin där intresset i stället riktas mot den levda kroppen som subjekt.
Teorin bakom är att det är i och genom våra kroppar som vi är subjekt menar Högström och refererar till Merleau - Ponty som menar att det subjektet finns i ett cirkulärt förhållande till omvärlden. Subjektet präglas av omvärlden och omvärlden av subjektet (2017:62).
Queer Fenomenologi
Ett centralt begrepp hos Sara Ahmed (2006) är orienteringar. Orientering kan beskrivas med vad som är inom räckhåll. Vad som går att nå och ligger framför kroppen beror på vilka orienteringar kroppen har gjort. De orienteringar kroppar gör kommer sig av hur tillgängligt ett rum är för oss, en kropp som känner sig hemma och bekväm kan bre ut sig. Orienteringen är de utgångspunkter från vilka vi börjar och sedan fortsätter ifrån. Ahmed menar att kroppar kan antingen följa eller avvika från linjer, vilka kan förklaras som rummets normer.
(2006:171 ff.). De befintliga linjerna menar Ahmed är straighta linjer både ur bemärkelsen rak och heterosexuella. Avvikelser från linjer blir queera linjer, de liv som inte följer de raka (straighta) linjerna menar Ahmed är queera liv och vad som händer när kroppar vänder och
rör sig mot andra kroppar som inte borde finnas där (Ahmed 2006:107). Ahmed menar att platsens historia ärvs och den är redan given innan kroppar anländer. Det är genom de kroppar som bebor rummet och deras vanor som rummet orienteras mot.
För att undersöka hur det queera och konsten relaterat till hur de intervjuade uppfattar sin livsvärld använder jag mig av Sara Ahmeds (2006) begrepp orientering, även för att se till hur konsten och det queera deltar i orienteringen.
Ahmed förenar fenomenologi med queerteori för att visa på hur de processer då kroppar blir könade, sexualiserade och rasifierade hänger samman med hur olika kroppar försöker och i varierande mån tillåts sträcka sig ut och bebo platser och rum (Ahmed 2006). Hon beskriver att om vi är orienterade kanske vi inte ens lägger märket till vi är orienterade utan lägger märket till orienteringen då vi upplever att det är något vi inte har (2006:6). Ahmed menar att heterosexuell orientering och de straighta riktlinjer som orienteringen skapar är osynliga för oss. Detta får oss att tro att riktningen mot vissa kroppar är “naturlig” eller “normen”.
Samtidigt försvinner andra möjliga kroppar och livslinjer ur sikte, blir svåra eller omöjliga att urskilja (Ahmed 2006:84 ff.).
MATERIAL och METOD
Intervju, transkribering och tematisering
I arbetet med intervjuerna har jag tagit till mig lärdomar av Steinar Kvale professor i pedagogisk psykologi och professorn i psykologi Svend Brinkmanns bok “Den kvalitativa forskningsintervjun” (2014). Jag har samlat mitt empiriska material genom kvalitativa intervjuer med fyra queera personer som på olika sätt skapar konst. Jag valde att ordna dessa intervjuer som halvstrukturerade livsvärldsintervjuer (Kvale & Brinkmann 2014). Vilket innebär att mitt mål med dessa intervjuer var att få ta del av beskrivningar av
intervjupersonernas livsvärld i syfte att tolka innebörden av de beskrivna fenomenen (2014:19). Den kvalitativa intervjun kallas ibland för en ostrukturerad intervju (2014:32).
Vilket för mig innebar att jag inte utgick ifrån specifika frågor utan i stället ifrån en intervjuguide med fokus på teman jag ville styra intervjuerna mot. Jag avvek vid vissa tillfällen från min intervjuguide då de intervjuade själva svarade på frågorna eller
vidareutvecklade samtalet. Jag lät informanterna ha viss frihet i samtalet, så länge intervjun
en tydligare klassisk intervjusituation. Mitt förhållningssätt till empirin är att den har skapats i interaktion mellan mig och den som blir intervjuad (Kvale & Brinkmann 2014:8).
Jag genomförde intervjuerna vid tre olika tillfällen varav det första tillfälle var en gruppintervju med två personer Valeria och Lasse, vi träffades hemma hos en av dessa.
De övriga intervjuerna är genomförda via Zoom då intervjupersonerna befann sig i andra städer. Jag har även vid senare tillfällen haft återkoppling med intervjupersonerna för att förtydliga vissa saker.
Jag spelade in intervjuerna på ljudfiler via min mobil som jag sedan transkriberade i sin helhet, med undantaget att jag valde att inte ta med de tillfällen jag själv säger mm eller ja för att visa den intervjuade att jag lyssnar. Jag har transkriberat i talspråk, för att inte omedvetet ändra på det den intervjuade sagt. Jag transkriberade varje intervju efter varje intervjutillfälle, och började arbetet med att tematisera materialet. Jag tematiserade transkriberingarna genom att läsa den flertal gånger och att gå mellan de olika intervjuernas transkriberingar, hela tiden med min valda teoretiska utgångspunkt i åtanke, även de begrepp jag fått med mig från den tidigare forskningen jag valt att koppla mitt material till. I analysen har jag valt att använda mig av citat genomgående för att framhäva intervjupersonernas egna tolkningar. Jag har även valt att visa utvalda verk av intervjupersonernas konst, genom att lägga in bilder på dessa i analysen, både för att få en djupare förståelse av deras konstnärskap och skapa ett rikare material för läsarens förståelse.
Reflexivitet
Etnologerna Oscar Pripp & Magnus Öhlander (2011) förklarar de olika graderna av deltagande vid en observation, hur man kan vandra mellan ytterligheterna deltagande observatör och endast observatör. Vilket är något jag har utgått ifrån under mitt arbete trots brist på observationer, menar jag att detta är lika viktigt i intervjusituation. Författarna tar upp en för mitt arbete viktig mening, den dimension av deltagande som inträder när forskaren studerar en företeelse som ligger hen erfarenhet - och känslomässigt nära. Jag har studerat ett fält jag själv på vissa sätt är en del av. Jag identifierar mig som och lever som queer och sedan nyligen som konstnär i ett queert sammanhang. Detta innebär att jag till viss del har en förförståelse av uppsatsens ämne. Något jag varit tvungen att förhålla mig till och ha en medvetenhet om både under intervjuerna och med arbetet med analysen. Jag har under
intervjuerna valt att använda mig av vad Kvale & Brinkmann kallar “medveten naivitet”
(2014:48) vilket jag har tolkat som att inte utgå ifrån att jag förstår vad intervjupersonen menar när den kortfattat uttrycker sin tolkning, eller där det funnits en känsla av samförstånd.
-Utan i stället ifrågasätta med nyfikenhet och be intervjupersonen utveckla sin tolkning.
Tillsammans med de informanter jag valt att ha med i studien kommer jag även under 2022 att arbeta med i ett större konstprojekt. I mitt egentligen första och senaste samarbete i ett queert konstnärligt sammanhang väcktes frågan i mig, vad är det vi gör? inte ur en
pessimistisk undran, utan en intresserad nyfikenhet. Vad gör vi? Hur gör vi konst? Hur gör vi queer? Vilket ledde mig fram till valet av uppsatsämne, och även valet av intervjupersoner.
En del av de intervjuade känner jag sedan tidigare medan jag känt till eller varit bekant med andra. Pripp & Öhlander (2011) menar att gemensamma referensramar kan förstås ge både för och nackdelar i en situation som denna. Författarna menar att å ena sidan överdrivs inte exotismen - observatörens upplevelse av fenomen som mycket annorlunda, å andra sidan kan en nödvändig analytisk distans till människor och företeelser bli svårare att upprätthålla (2011:125). En förförståelse av fältet kommer alltid att finnas baserad på andras studier och/eller på egna erfarenheter, tankar, fördomar och åsikter skriver författarna, man har en formad blick, det finns ingen “ren blick” (2011:131 ff). Mitt val av informanter baserade jag framför allt på mitt intresse och nyfikenhet på deras konst.
Etik
Jag tog kontakt med personer i det kommande konstprojektet muntligt, via sms och sociala medier för att fråga om någon skulle tycka att det var roligt att bli intervjuad för min uppsats.
Jag informerade de tilltänkta intervjupersonerna om syftet med och procedurerna i
forskningsprojektet. Jag fick positiva svar från sex personer, men av olika anledningar valde två att dra sig ur. De intervjupersoner som är med i undersökningen uttryckte alla att det var något som de tyckte var roligt att vara med på. Jag informerade intervjupersonerna om samtycket och frivilligheten såsom att det när som helst var okej att dra sig ur, pausa eller avsluta inspelningen. Jag informerade om vad materialet skulle komma att användas till och hur jag hanterar deras uppgifter. Jag har övervägt de möjliga konsekvenserna av min studie och har i samråd och samtycke med intervjupersonerna valt att inte ändra deras namn. Detta på grund av att dessa personer är offentliga med sin konst och att de är queer. Att göra
informationen om intervjupersonerna konfidentiellt hade inneburit att jag inte kunnat använda
mig av bilder och förklaringar från deras verk på det sättet jag har möjlighet nu.
Intervjupersonerna har givit mig sitt tillstånd att använda de bilder jag har med i analysen
TIDIGARE FORSKNING
Tiina Rosenberg genusvetare och professor i teatervetenskap lyfter fram HBTQ-teatern och scenkonsten som ifrågasätter heteronormen i sin bok HBTQ Spelar Roll: Mellan Garderob Och Kanon (2018). Rosenberg diskuterar i sin bok de konstnärliga och identitetspolitiska insatserna som gjorts av öppna hbtq-artister inom svensk scenkonst. I Ilska, hopp och solidaritet: Med feministisk scenkonst in i framtiden (2012) studerar Rosenberg samtida svensk feministisk scenkonst och skriver om konstens utopiska funktion för hopp och förväntan.
I sin artikel Med hat och smuts som vapen - Queeraktivisters självpresentationer på internet (2013) undersöker sociologen Cathrin Wasshede queera strategiska och retoriska
användningen av emotioner av hat. Wasshede analyserar utvalda queeraktivisters
självrepresentation på internet och diskuterar i sin artikel hur hat och smuts utförs, motiveras och hänger ihop. Empirin i studien utgår ifrån Göteborgs queeraktivistmiljö när Wasshede studerar firandet av Heterohatets Dag, Svart Regnbågskravall och musikvideon “Gråt allians av vårt hat”. Författaren har bland annat sin utgångspunkt i Sara Ahmeds teori om hat och teckens klibbighet när hon analyserar frågor som -Hur iscensätts hat och smuts
i de göteborgska queeraktivisternas självpresentationer och hur motiveras denna iscensättning? På vilka sätt hänger hat och smuts samman i det queera motståndet?
I sin avhandling Passionerad Politik: Om motstånd mot heteronormativ könsmakt (2010) Studerar hon unga aktivister i den utomparlamentiska vänstern i Göteborg. Wasshede fokuserar sin studie på motståndet mot dominerande normer kring kön och sexualitet och visar på att motstånd äger rum inom rådande ordningar och att nya ordningar växer fram inom motståndskulturer. De passionerade politikaktivisterna bedriver innebär att gränser förskjuts och att nya möjligheter framträder.
En studie jag valt att se närmare på och använda mig av i min uppsats är Disidentifications: Queers of color and the Performance of Politics (1999)
Queer teoretikern José Esteban Muños studerar poc, queer performance art och undersöker hur de som befinner sig utanför vithetsnormen och heteronormativiteten förhandlar med majoritetskulturen - Genom att inte inordna sig själva för eller emot exkluderande, negativa, stigmatiserande handlingar. (exclusionary works), utan i stället genom att transformera dessa arbeten för sina egna kulturella syften, Muñoz kallar denna process disidentifikation
(disidentification) (fritt översatt, Muñoz 1999). Muñoz skriver att disidentifikation är avsett att vara ett beskrivande av överlevnadsstrategierna minoritetssubjektet använder sig av för att förhandla med en fobisk majoritets allmänna sfär, som kontinuerligt stöter ut eller bestraffar existensen av subjekt som inte anpassar sig till den normativa medborgarens ande (fritt översatt, 1999:4). Jag förstår disidentifikation även som motsatsen till identifikation, att beskriva vad man inte är, vad man inte hör till. Som en överlevnadsstrategi i att inte raderas eller osynliggöras i den hegemoniska kulturen. Jag förstår det som att Muños använder disidentifikation för att undersöka och beskriva strategier hos marginaliserade grupper som vägrar låta en hegemonisk kultur begränsa vilka möjliga identiteter som kan synas, uttryckas och levas. Muños hänvisar till en av de performance artister (Gomez) han har med i sin studie och menar att det inte skulle existera någon teori, inga disidentifikationer, utan det kulturella arbete som människor som Gomez gör - för mig uppstår teoribildandet endast efter
konstnärens framförande av motpublicitet (counterpublicity) är framställt framför mina disidentifierande ögon. (1999)
Jag har framför allt under rubriken ”den döda världen” använt mig av disidentifikation för att se på hur konstnärerna i min studie förhåller sig till den hegemoniska kulturen, genom att rikta min blick mot just det kulturella arbetet dessa konstnärer gör.
Ännu en studie jag valt att läsa närmare är The queer art of failure (2011)
Jack Halberstams professor i amerikanska studier och etnicitet, genusstudier “The queer art of failure” är en berättelse om antikapitalistisk queer kamp, ett narrativ om antikolonial kamp. Vägran av läsbarhet (legibility) och konsten av “unbecoming” (2011:88). Halberstams analys gör upp med de hegemoniska dominanta uppfattningarna om världen och undersöker misslyckandet som en plats för möjligheter för något nytt. Halberstam vill se igenom den dominerande förståelsen för vad att “lyckas” och att “misslyckas” betyder och menar att lyckas i ett heteronormativ, kapitalistiskt samhälle likställs allt för lätt med specifika former av reproduktion kombinerat med uppåtstigande klassresor eller ökande förmögenheter (fritt översatt 2011:2). Vi kan också förstå misslyckandet som ett motstånd mot, eller en vägran
mot dominanta logiker kring makt och disciplin och som en form av kritik. Som en praktik, erkänner misslyckandet att alternativen redan finns inuti den dominanta maktens logik och synliggör därigenom att den hegemoniska makten aldrig är total eller konsekvent utan i stället instabil (2011:88). I linje med Antoni Gramsci och Stuart Hall beskrivs hegemoni som ett flerskiktat system genom en dominant grupp uppnår makt, inte genom tvång utan genom produkten av samverkande system av idéer som övertygar människor om dess korrekthet.
(rightness) att vissa perspektiv och sätt att tänka på är det rätta (2011:17). Misslyckandet menar Halberstam har under vissa omständigheter mer att erbjuda, mer kreativitet, mer samverkande, fler överraskande sätt att vara i världen (2011:2 ff). Queers har i denna mån alltid misslyckats och har alltid gjort det väldigt väl; för queers kan misslyckande vara en stil eller livsstil (2011:3). Även menar Halberstam att “misslyckande” går hand i hand med kapitalismen, en marknadsekonomi måste ha vinnare och förlorare, kapitalism kräver att alla lever i ett system som likställer framgång med profit och länkar misslyckandet till oförmågan att ackumulera rikedom (2011:88). I stället för att tillskriva misslyckandet negativa betydelser menar Halberstam att i misslyckandet eller förlorandet finns möjlighet till föreställningar om andra syften för livet, för kärleken, för konsten och för existensen (2011:3,88). Jag har även ställt denna studie mot min empiri i avsnittet “den döda världen” för att se hur dessa begrepp relaterar till hur intervjupersonerna ser på sitt konstnärliga arbete och sin queerhet.
2 JAG STRÄVAR INTE IN MOT DET NORMALA
I det här avsnittet kommer jag att visa på vad mitt material säger om vad queer kan vara.
Jag har tidigare skrivit om queer som begrepp och teori men vill även försöka att förstå och ge en bild av vad queer betyder för de konstnärer jag intervjuat. Informanterna identifierar sig som queer och inspireras av queer i sin konst.
När jag ber dem förklara vad de menar med queer, verkar det till en början vara en svår frågan. Efter en stund börjar orden komma och Valeria menar att queer är någonting bredare, eller större än att vara homosexuell, eller ett samlings ord för allt - alltså identitet, kön, livsstil allt säger hon. Så är samtalet i gång och Lasse menar att vara homosexuell även kan innebära att man strävar in mot samhället, mot det normativa, att man vill ha lika rättigheter och framför allt vara lika, att gay kan vara en livsstil som är oproblematiserande av det heteronormativa.
Jag strävar inte in mot det normala - så betyder det för mig. Jag hade väl kunnat försöka passa in, både som hetero och som homo eller trans, vilka ord det nu är som finns i omlopp för att beskriva en nu för tiden. Men jag är inte intresserad av det, jag är intresserad av att hitta någonting annat, skapa någonting annat, man kan använda det som någonting
annat/…/(Lasse)
Här ser vi hur queer inte är i ett motsatsförhållande till heteronormativitet, utan i stället något annat. Det läggs ingen vikt i att passa in i normen, utan i stället ett driv till att skapa något annat. För Zafira är queer något oväntat, något som inte är det förväntade och en kritisk ingång till allting och en inspiration. Att inte göra någonting för att det förväntas av en utan göra medvetna val utifrån att det till exempel känns viktigt, relevant, brådskande eller hett.
Att ha med en kritisk ingång till varför man väljer vad man väljer och att göra medvetna val.
Här kan vi se hur queer beskrivs som någonting aktivt och medvetet.
De queera communities som skapas tycks vara i ständig uppbyggning, i rörelse men också i ständig upplösning. Det krävs mycket att skapa en känsla av samhörighet, mening och att odla kulturen, säger Lasse. Han berättar om det queera kollektivet eller gemenskapen som något i rörelse, där allt i livet blandas samman.
/.../det är väl det också queer för oss har varit både en politisk rörelse och ett social rum, både där man har relationer, det är där man har kamrater och älskare och att allt är liksom ihopblandat, på gott och ont. (Lasse)
Han säger att det är som att det går i vågor, man gör en film eller en aktion, man vinner en kamp och får energi av det vilket leder vidare till någonting annat, allting föder någonting.
Han talar även om det sköra, det sociala, relationer som tar slut och politiska strider som gör att man knappt står ut. Men säger att om man stannar kvar kommer man med på nästa våg
/.../det kommer att finnas stunder av det jag vill ha och då är det värt det, eller jag har heller inget annat val. så det spelar ingen roll (Lasse)
VARFÖR QUEER?
För att få en djupare förståelse av queer i materialet kommer jag i denna del se till och visa på hur queerandet relaterar till konsten, informanternas uttryck i sin konst. Zafira berättar om en vilja att iscensätta någonting annat. Det som inte syns, det som inte finns, både för sin egen skull och för andra queera och transpersoner. Hon berättar om sitt konstnärskap som de senaste tjugo åren har handlat om att berätta berättelser och om att skapa en historia och släktskap till en möjlig och rimlig queer framtid.
Det har handlat jätte mycke om släktband, släktskap. Hur vi skapar familj, jobbar med våra förföräldrar. Vår historia som på många sätt inte finns för att vi har blivit osynliggjorda eller missförstådda och motarbetade, mördade, ibland jättehyllade, vi har blivit koloniserade, approprierade. Det är väldigt svårt att hitta vår historia... (Zafira)
Hon understryker att även om historien finns så går den inte enkelt att leta upp någonstans, och berättar att hennes arbete ofta handlar om att återskapa den genom konst. Här blir orienteringen (Ahmed 2006) ett relevant begrepp att läsa materialet genom. Att skapa släktband, släktskap och historia för att skapa någonting att orientera sig mot, men även från och vidare. Orienteringen är de utgångspunkter från vilka vi börjar och sedan fortsätter ifrån menar Ahmed (2006) Att sakna historia, eller att inte ha tillgång till sin historia är att känna sig tidlös eller rotlös menar Zafira. Med de skapade släktbanden och med den skapade historien får hon och ger hon queera och transpersoner som tar del av hennes konst en utgångspunkt att orientera sig från och mot.
Mitt arbetssätt blir ju konst och det känns också som ett väldigt rimligt sätt att ta sig ann en osynliggjord historia och försöka återskapa den på något sätt, det är det jag gör både för min egen skull men mycket för communities skull, att inte känna sig tidlösa eller rotlösa.
Men också för framtiden att det är jätteviktigt att den tiden vi är i nu finns kvar, alltså att saker och ting är möjligt att minnas, det känns viktigt eftersom det är så många av våra förföräldrar som har blivit missförstådda och osynliggjorda och mördade och motarbetade och så vidare och inte kunnat styra över hur deras berättelse har berättats längre fram i tiden/…/(Zafira)
Bild 2 Stillbild ur filmen “I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone”
Som är en del av konstprojektet “Transtillstånd” (2017–2020) Zafira Vrba Woodski
Även här kan vi se queer som något aktivt. Att skapa eller att återskapa den osynliggjorda historien är även att göra tiden till något som inte är linjärt. Zafira skapar en historia som i nutid är fiktion men oaktat fiktionen är den någonting för henne själv och andra queera och transpersoner att kunna orientera sig mot, något som skapar rötter bakåt i tiden. Samtidigt kommer den fiktionella och konstnärligt skapande historien bli reell historia för de framtida generationerna av queera och transpersoner.
/…/det känns jätteviktigt att vi ska få bestämma hur vår berättelse berättas idag. Det är viktigt för vi som lever i dag men även för framtida generationer av queers och transpersoner. jag vill underlätta så mycket som möjligt för att dom ska växa upp med en vetskap av och någon form av spegling historiskt. Att det ska vara lätt för dom att hitta sina förföräldrar, som är vi.
(Zafira)
För vem dessa konstnärer skapar konst tycks vara lätt att svara på, svaren blir att de gör det för sig själva och för communities. Valeria talar om en känsla av revansch, att på något sätt ta tillbaka sig själv efter att blivit utsatt för rasism och homofobi under sin uppväxt och genom livet. Hon talar om den skammen som lades på henne och internaliseras i henne. Att nu ha hittat modet och att ha kommit till den platsen där hon vågar använda sin egen kropp i
performance och uppträdanden får henne att känna sig vacker, beundrad och omtyckt berättar hon. Hon berättar hur det många gånger är smärtsamt att leva i den här världen och att det handlar om att få vara modig och att få ha kontrollen och makt över situationen och sin berättelse. Hon säger att för mycket tid har gått åt att känna skam och känslan av att vara fel.
... (jag gör det) för att skapa något annat, jag vill skapa något som andra och jag hade mått bra av att se - att se tjocka kroppar, rasifierade kroppar, butch kroppar, att skapa sådana sexuella bilder som hade varit spännande. Det är för andra, men jag njuter också väldigt mycket när jag får göra det. (Valeria)
Här ser vi hur, att ta makten över narrativen kan innebära att skapa andra bilder av kroppar, vilka kroppar som synliggörs och vilka kroppar berättas som åtråvärda. Även här går det att se hur det stämmer överens med Ahmeds orientering. Det queera uttrycket är aktivt genom att det har potentialen att skapa egna narrativ över kroppar. Makten över att berätta sig själv, utan de hegemoniska normer och ideal för hur kroppar ska se ut för att uppfattas som
åtråvärda. Både för konstnären själv och för de som upplever att de får något annat att spegla sig själva mot, orientera sig mot.
Lasse talar om den queera konsten som att vara i ett tillstånd som skapar mening i hans liv och som ger honom riktning för att orientera sig i världen. Han menar att det kreativa
uttrycket är någonting grundläggande för honom och säger att för honom är liv och konst och queer lite samma sak. Han förklarar det som att han ibland kan jämföra sig med religiösa personer. Att utan det skulle han bli desillusionerad och rädd. Det är det som skapar mening säger han och fortsätter med att han tror att det också skapar mening för att det knyter ihop honom med andra, att han får vara i samarbeten och att han får vara i leken.
jag gör det också för andra queera personer, att det handlar mycket om att hålla liv i en rörelse i en subkultur och att jag är intresserad av att vara med i den subkulturen och att vara med att skapa den… (Lasse)
Enligt Ahmed är de liv som inte följer de raka (straighta) linjerna queera liv och vad som händer när kroppar vänder och rör sig mot andra kroppar som inte borde finnas där (Ahmed 2006:107). Här kan vi se hur konsten blir ett verktyg för att finna andra queera kroppar att orienteras mot, för att mötas och skapa en rörelse eller en subkultur. Att ta makten över berättelserna genom queera uttryck är något som ofta återkommer i materialet. Att det går att ta makten, både över sin egen identifikation och över narrativen av kroppar, över historien och över vilka berättelser som berättas. Vilka kroppar är åtråvärda, vad är det vi bör ägna oss åt och vem skrattar vi åt? Lasse talar om njutningen i att ge queerpersoner bilder och
berättelser som är utifrån deras blick. Samtidigt menar han att man aldrig kommer att vara allas blick, risken att man reproducerar förtryck alltid finns, men det handlar om att ta makten och att man genom konsten kan vrida blicken.
Det handlar inte om representation, det handlar om att man vrider blicken och säger att så här kan man också se på världen. (Lasse)
Han är filmskapare och säger att hans filmer utgår ifrån ett annat sätt att berätta om världen.
Filmerna är uppbyggda på andra logiker andra föreställningar om världen än vad som passar in i den dominerande kulturens föreställningar, samtidigt som de speglar vardagslivets värld på ett politiskt, erotiskt och humoristiskt sätt.
Den här världen bygger på den här logiken, och i den här världen kan man ha relationer och man kan ha sex på det här sättet. Det finns också magiska element för att det är så jag
uppfattar livet liksom och absurda element och det finns jättemycket humor och det finns jätte mycke hat... ja så det tänker jag att jag gör också filmerna för ett queert kollektiv liksom.
(Lasse)
bild 3 Stillbild ur filmen “ANTIFA FAGGOTS” (2020) Lasse Långström
Genom att skapa andra, egna berättelser, narrativ och bilderna skapar de rum för sig själva och andra queera och transpersoner. I fiktionen, verkligheten eller på andra plan där den queera kulturen får vara en plats, en överlevnadsstrategi och ett sätt att stå ut.
Det känns som att vrida någonting rätt tycker jag. Det här skavet, att man skaver mot någonting hela tiden, det här smärtsamma i att vara fel, att man ger upp, det är ingen idé, det är för mycket, jag kan inte förändra allt det här. Jag måste hitta sätt att stå ut, men att med konsten och berättelserna, rummet, det rummet som skapas när man uppträder eller visar en film, i dom rummen är man helt plötsligt någon helt annanstans, än i den tråkiga världen, den döda världen liksom och man är där tillsammans med någon… (Lasse)
Bild 4 Stillbild och kollage ur filmen Vem ska knulla pappa? (2017) Lasse Långström
Här ser vi hur queer kan genom att vara aktiv också vara ett rum. En plats där de queera och transcommunities kan finnas för sin egen skull, utan att behöva förklara sig eller berättiga sin plats.
jag gör konst framför allt för andra transpersoner, eller queers och det känns viktigt att konsten är, eller den konsten jag gör liksom är till för communities, jag gör inte konst för att det straighta cissamhället ska lära sig någonting om mitt liv eller mina erfarenheter eller våra liv och våra erfarenheter, det är ofta som jag tänker makten förväntar sig att världen handlar om dom, ja men vad vet jag. Att alla förväntar sig lära sig någonting, väntar sig förstå liksom.
Som att hela världen kretsar kring att vita straighta cispersoner från medelklassen ska lära sig någonting av den som är normavvikare i deras ögon. (Zafira)
VARFÖR KONST?
Vad är egentligen konst? Det finns förmodligen svårformulerade akademiska
begreppsförklaringar, men jag vill hitta en förklaring eller en tolkning i mitt material.
Vad är konst och vad betyder konst och konsten för mina informanter? I den här delen vänder jag på min frågeställning och visar på hur konsten relaterar till queerandet. Det är tydligt att begreppet “konst” inte är något som är lätt att ge en förklaring till. För Valeria är “konst”
något som är otillgängligt, något institutionaliserat, vitt och medelklassigt som hon har varit tvungen att göra till sitt eget.
...det har varit otillgängligt och att jag inte förstår, för vem bestämmer vad som är vackert och fult eller fint och vad som är svårt. Det är väl det, man kanske bara har olika ord för det typ…
Ja, jag tycker det är svårt, jag tycker att konst är jättesvårt, det är bara skit ofta tycker jag att det är vitt och medelklassigt, allt det där. Det är väl som med alla kategorier, att det inte kan vara någonting om någon säger att det inte är det. Så om någon säger att det jag gör är konst, eller ja det räknas ju ändå inte om det inte är rätt person som säger att det är det. Jag vet inte, jag tycker att konst är jobbigt och prestation fyllt… (Valeria)
Samtidigt menar Valeria att konst kan vara att vilja förmedla något, vad det än är som driver en, det som är ilska, smärta, kärlek eller sorgeprocesser. Att uttrycka sig. Om nu konst är namnet på det tillägger hon. För Lasse är konst en mer självklar del av livet. Han talar om att konsten är som att leka, att det har med kreativitet och lust att göra. Att pröva och gå över gränser i sin konst är något som driver honom, något som ger energi och lust. Det bygger på
samarbeten och det är där som lekfullheten kommer in, att improvisera fram saker och bygga något ihop med andra.
...det blir väldigt kopplat till hur jag upplevde det att det var att leka som liten, men det är mer organiserat, för mig bygger det på samarbeten, och det är där lekfullheten kommer in, att improvisera fram grejer med andra, man kan bygga något mer än det som finns i ens eget huvud. (Lasse)
Konst kan vara att iscensätta det som inte finns eller det som inte än så länge har funnits säger Zafira och menar att det är något visionärt i det att man inte behöver följa grammatik eller något rationellt eller logiskt linjärt systematiskt. Konsten behöver inte vara rationell, pedagogisk eller kronologisk. Konst kan gå runt och vara ett mellanrum mellan allt det där eller ett annat universum säger hon och talar om hur hon arbetar med konsten med samma orespekt som poesin har för grammatiken. Även om text inte är hennes främsta form så menar hon att hon tar sig ann det mesta som att det vore poesi.
...jag har dom här beståndsdelarna och jag kan sätta ihop dom på ett sätt som inte är förväntade eller på sätt som känns bra eller det här känns spännande eller det här känns radikalt eller vad det nu kan vara. Det är ihopsättandet av saker och ting som kan skapa nya minnen eller nya berättelser eller skapar en historia som inte har funnits eller vad det nu kan vara. (Zafira)
Här ser vi hur de olika sätten att uppfatta verkligheten, (de finita meningsprovinserna) (Högström 2017) går in och genom varandra. Leken och konsten blir ett sätt att förstå sin livsvärld och, vardagsvärld med, ett sätt att göra sin vardagslivets värld mer förståbar och meningsfull. I början i mitt arbete med uppsatsen var queer konst ett begrepp jag lekte med, vilket visade sig vara något av en förenkling av en del av konsten jag skulle komma att studera. Zafira framhåller att hon inte gör queer konst, utan snarare är inspirerad av queer som arbetsmetod, hon själv vill inte begränsa sig eller sin konst genom att sätta in den i ett fack. Medan Lasse berättar att hans konst har en tematik som kretsar kring queera och anarkistiska kollektiv, subkulturer eller communities.
Kent menar att hens konst är queer. Hen är en materialbaserad konstnär och arbetar med skulptur i framför allt metall och till viss del glas. Hen har en bakgrund som aktivist och menar att hen upplever aktivismen som att det handlar om att ge svar, att ha svar på allt och att hen har tappat den känslan av tvärsäkerhet som hen upplever sig förväntas ha som aktivist, kanske som en naturlig del av åldrande eller någon slags politisk depression tillägger hen.
Med konsten kan du få ställa frågor och det är ok, du kan få göra hela den här grejen bara för att du har en fundering kring att du undrar vad svaret på den här frågan skulle kunna vara och att det inte ens är självklart att det finns ett svar/…/det ger utrymme till att det kan finnas en osäkerhet och att du inte sitter på alla svar själv och att det kan finnas någon slags magi i världen också. Att det inte bara är så jävla enkelt och att du inte måste veta allting för att få ägna dig åt frågan, du får lov att utforska du får lov att ha lite magi. (Kent)
Vi kan se att konsten kan vara en självklar del av livet, något som ger mening, ett sätt att tänka, att pröva nya lösningar eller ställa frågor, en lek med andra och med gränser samtidigt som den kan kännas otillgängligt och prestationsfyllt när den blandas med något från
majoritetskulturens definitioner, krav och normer som talar om vad som förväntas vad som är och vad som inte är konst.
I den här delen har jag visat på vad dessa konstnärer menar med queer och börjat att pröva hur queer och konst relaterar till varandra i informanterna mening. Jag har visat på hur materialet berättar om queer som en kritisk medvetenhet till det förväntade och det
heteronormativa. Queer som en längtan, ett driv och en vilja att skapa någonting annat. Queer som något aktivt att forma sig själv och sin värld runt sig efter andra föreställningar av
verkligheten än de hegemoniska normativa. Queer tycks vara ett verb, någonting aktivt och medvetet. Vi kan även se hur det empiriska materialet relaterar och stämmer överens med Ahmeds orientering (2006). Hur queer kan vara en insikt i att inte kunna orientera sig genom de straighta riktlinjerna i samhället men samtidigt vara en kreativ vilja skapa något nytt att orientera sig mot. Att samtidigt skava mot det normativa men inte vilja rätas in i det.
Högström refererar till Schütz som menar att vardagslivets värld redan från början är fylld av mening och vi att måste tolka denna meningsstruktur för att kunna orientera oss i världen (Högström 2017:57). Om vi nu sammanför Ahmeds orientering (2006) och Schütz teori kring de förgivettagna sanningarna och kunskaperna som redan från början finns i denna
vardagslivets värld, kan vi här se det aktiva i queer tillsammans med konsten som verktyg möjliggör skapandet av egna platser, kopplingar i tiden, historia och narrativ att orientera sig mot. Ett sätt att möta de andra queera kropparna. De olika sätten att uppfatta verkligheten blandas samman men verkar samtidigt kunna ge en mer sammanhållen uppfattning av vardagslivets livsvärld för de som inte följer de straighta linjerna.
DEN DÖDA VÄRLDEN - eller den hegemoniska kulturen
Jag använder begreppet hegemoni i linje med Antoni Gramsci och Stuart Hall som i Halberstams (2011) studie beskrivs som ett flerskiktat system genom en dominant grupp uppnår makt, inte genom tvång utan genom produkten av samverkande system av idéer som övertygar människor om dess korrekthet (rightness) att vissa perspektiv och sätt att tänka på är det rätta (2011:17). I samtalet med Lasse och Valeria om queer och konst har begreppet den döda världen kommit upp flera gånger som ett sätt att benämna den hegemoniska kulturen. Jag ber dem att förklara vad de menar med den döda världen. De förklarar denna värld som en mänsklig kultur av maktrelationer där olika kulturella identiteter blir
essentialiserande av människorna som bär upp den dominerande kulturen och synsättet.
Det är pågående social konstruering av ett samhälle förklarar dom och menar att den döda världen är en känsla av en värld som de känner sig både osynliga och uttittade i. Det är en värld som inte förstår, queera kroppar både blir väldigt avkönad och extremt objektifierade i säger Lasse. En värld som inte ger utrymme för avvikande identiteter och uttryck. Det
förväntas att man ska vara reproduktioner av vad som är det normativa och accepterade. Man blir internaliserad med förtrycken för att lära sig att anpassa sig så mycket som det går, man är inte fri att vara sig själv. Det kan bli farligt och rent ut sagt våldsamt tillägger de.
I slutändan är det ju det, vi kan bli mördade av den världen.
Och innan det händer så är det ju kanske mest bara blickar, det kanske är den mildaste formen av det, att bli väldigt utpekad, att folk skrattar åt en eller det beror ju också på vilka queera uttryck man har, om man är rasifierad om man är trans feminin /.../
Många av dom människorna jag älskar blir ju också spottade i ansiktet väldigt ofta, jag blev också spottad på för ett tag sedan. (Lasse)
Samtliga konstnärer i min studie talar om strukturer och förtryck i samhället, i den döda världen. Här kan vi se att materialet överensstämmer med Muños (1999) “disidentifikation”
begreppet avser att undersöka strategier hos marginaliserade grupper som vägrar låta en hegemonisk kultur begränsa vilka möjliga identiteter som kan synas, uttryckas och levas.
Här sker en disidentifikation, på det sättet att de beskriver vad dom inte hör till.
Heteronormativiteten beskrivs som en av strukturerna i den döda världen i samverkan med andra. Vithetsnormen, rasismen, kapitalismen, kolonialismen och patriarkatet är
återkommande i deras berättelser och deras verk. Kent arbetar med skulptur och ställer frågor om normalitet och annanhet
Jag gör skulptur som har något slags organiskt utseende och som jag kopplar till någon slags mytologi som jag skapar om växande och annanhet. (Kent)
Bild 5 ur “Vredens lustgård” - Karin Kent Grundberg - 2019
Annanheten beskriver Kent som det som är normbrytande och avvikande, queer kan vara ett sätt att kalla den annanhet, samtidigt som det är större än så, hen gör kopplingar mellan allt som är avvikande liv, allt som är oönskat och marginaliserat i världsordningen.
/.../jag gör kopplingar mellan svampmycel, queera liv och ogräs typ, vilket jag vet kan vara lite vidlyftigt och kanske magstarkt för en del men att jag tycker att det finns solklara samband mellan oönskade livsformer som avviker och som lever trots att man är motverkad och oönskad. (Kent)
Bild 6 ur “Vredens lustgård” - Karin Kent Grundberg - 2019
Kent menar att dessa samband går att se genom att vi har en världsordning som är uppbyggd kring starka normer och värderingar kring effektivitet och en polaritet mellan olika saker i en patriarkal uppdelning - skapad av vetenskapen. Där det å ena sidan är det upplysta vita vetenskapliga, det manliga, det effektiva, rationella och logiska. I polaritet till det andra, det som är skevt och fel.
…sen har man allt de här andra som är skevt och fel bara genom att vara det är det är, bara genom att inte höra till den upplysta manliga sfären, så har man det kvinnliga och mörkret och naturen och att allt det är någon slags kylse 1 av andrahet, det är någon slags avvikelse som har genom historien försökts att korrigeras liksom. Vi rensar bort ogräset för att det är oönskat för att det stör den där manliga ordningen /…/ (Kent)
1 Kylse: är dialekt från norra Dalsland och betyder ungefär trassel eller härva
Bild 7 ur “Vredens lustgård” - Karin Kent Grundberg - 2019
Hen berättar hur hen ser likheter mellan hur man utdefinerar och försöker disciplinera det där andra som inte passar in -och hur man i olika patriarkala system straffar det som inte anses passa in. Hen menar att det blir tydlig när man ser på hur vetenskapen och även nazismen använt sig av ogräs som begrepp.
/…/ Att man på riktigt gjorde dom kopplingar mellan oönskade och vad man då tyckte var sämre människor, att man såg det annorlunda, betydde sämre, betydde oönskade, betydde vi har rätt att korrigera och om det inte går att korrigera så har vi rätt att utrota. Man gjorde den här kopplingen mellan skadedjur och ogräs och människor som inte betedde sig som man tyckte att man borde. För det är ju det som ogräs är, det är ju inte gräset i sig eller plantan i sig som det är fel på utan det är ju att den växer där man har bestämt att sådana plantor inte ska växa här, det är ju det som definierar ogräset liksom/…/ (Kent)
Hen beskriver att ogräsbegreppet blir en talande bild av att de oönskade, avvikande är det som inte beter sig enligt den önskade normen i det patriarkala synsättet. Hen menar att man har byggt upp hela samhället och vetenskapen utifrån det synsättet.
Zafira talar om hur queera personer och kanske framför allt transpersoner porträtteras av den dominanta kulturen. Hon menar att vi fortfarande lever i en medial bild av transpersonen som en person som lider. Och även om det finns jättemycket sanning i dom här bilderna, att det är
verklighet för väldigt många transpersoner så är det en jävligt platt verklighet och jävligt snäv verklighet säger hon, som att de här är det enda sättet att vara trans på eller att man inte skulle kunna vara flera saker samtidigt. Hon poängterar att hon inte är ute efter att skönmåla
verkligheten eller ducka för de förtryck som transpersoner utsätts för. Mycket av hennes konst handlar om just de förtrycken. Men hon menar att hon har ett ansvar gentemot andra transpersoner och särskilt framtida generationer att inte bara skildra misär utan att också få le på bild.
Jag tycker fortfarande att det är radikalt att se en transperson som ler på bild till
exempel/…/Vi lever fortfarande i en medial bild av att det bara är misären som syns ofta.
Jag har ett ansvar gentemot andra transpersoner och särskilt framtida generationer att inte bara skildra misär utan att få le på bild, det är lite knäppt att säga det men jag tycker att det är jävligt radikalt att se dom bilderna, det är inte vanliga…”(Zafira)
Här kan vi återigen se en koppling till Muños (1999) disidentifikation, att som transperson le på bild är att vägra låta den hegemoniska kulturen begränsa vilka möjliga identiteter som kan synas, uttryckas och levas. I ett tidigare stycke berättar Zafira om hur hon tänker att den hegemoniska kulturen hela tiden ser sig ha rätten att förstå och lära sig något även av det som i deras ögon är avvikande. Eller i hennes ord“Som att hela världen kretsar kring att vita straighta cispersoner från medelklassen ska lära sig någonting av den som är normavvikare i deras ögon” Det som tycks hända när den dominerande kulturen ser sig som självklara att porträttera den i deras ögon avvikande är att de ofta reproducerar en heteronormativ bild av den avvikande. Att skildra trans som mycket mer än bara misär blir att vägra låta sig (i ännu ett led) definieras av den dominerande kulturen.
En cisperson är en person som identifierar sig med könet man tilldelades vid födseln.
Cispersonsbegreppet kom till för att beskriva normen. Ordet “cis” är latin och betyder ungefär “på denna sida om”. Cis har ingenting med sexualitet att göra. Cisnormativitet, den norm som förutsätter att alla är cispersoner, föreställningen om att det bara finns två kön och en förväntan på att män ska ha ett visst könsuttryck, kvinnor ett annat. Normen ger
cispersoner privilegier eller fördelar som transpersoner kan sakna (rfsl.se hämtad 9/1/22).
Att försöka att passa in och smälta in den döda världen är inte ett alternativ. Lasse beskriver det som en smärtsam upplevelse att försöka anpassa sig själv till vad som förväntas. Det var
som att amputera sig själv förklarar han, det var ovärt och meningslöst. Han menar att den dominanta kulturen blir någonting dött och ointressant på grund av hur den är organiserad.
På grund av patriarkat, kapitalism, rasism allt det där så blir det väldigt dött för mig, säger han och förklarar att han upplever den världen som ostimulerande och menar att det är här som queer och konst hänger ihop.
/…/Ja jag skulle kunna ha valt att passa in men jag vill ju inte det. Jag vill någonting annat.
För att jag dör lite i världen, min själ dör, det här barnet som vill leka dör och då blir jag deprimerad. Så jag tänker att det är på det sättet jag bidrar till att skapa någonting annat, jag berättar om världen på ett annat sätt/…/ (Lasse)
Den hegemoniska kulturen bärs upp av människorna i den. Lasse menar att människor anpassar sig efter kulturen och i och med det upprätthåller den vilket leder till att den som avviker och bryter kulturens normer blir ett hot mot den.
Jag blir ett hot mot den eller dom uppfattar mig som ett hot, och det är därför tänker jag att ett bra vapen mot kultur är ju annan kultur och då även kultur i bemärkelse av konst. Liksom att skapa någonting, att skapa andra gemenskaper. Att göra konst och att göra konst tillsammans så skapar vi andra berättelser om oss som vi kan spegla oss i. Vi skapar en egen subkultur helt enkelt och i den subkulturen skapar vi också dom bilderna vi behöver se av varandra, och i slutändan så tänker jag att det berikar den normala världen också såklart samtidigt som det är ett hot mot den... (Lasse)
Här kan vi se kopplingar till Halberstams (2011) undersökning kring misslyckandet som en plats för möjligheter till någonting nytt. Hen talar om den hegemoniska förståelsen av att
“lyckas” och att “misslyckas” i ett heteronormativt, kapitalistiskt samhälle och menar att vi kan förstå misslyckandet som ett motstånd mot eller vägran mot dominanta logiker kring makt och disciplin och en form av kritik. Misslyckandet menar Halberstam har under vissa omständigheter mer att erbjuda, mer kreativitet, mer samverkande, fler överraskande sätt att vara i världen (2011:2ff). Som en praktik, erkänner misslyckandet att alternativen redan finns inuti den dominanta maktens logik och synliggör därigenom att den hegemoniska makten aldrig är total eller konsekvent utan i stället instabil (2011:88).
KAN KONST FÖRÄNDRA? - Konst som motstånd och överlevnadsstrategi
I konsten kan man skapa utanför det rationella. Zafira jobbar med historia, fiktivt ofta säger hon men menar att det trots det är verkliga minnen.
Konst kan ju ge en upplevelse som går bortom vårt rationella tänkande, och jag jobbar mycket med att iscensätta saker som inte har funnits men i och med att dom iscensätts så finns dom och blir en del av ett minne liksom. (Zafira)
Två av hennes senaste verk är ljudverk, dels ett där transpersoner pratar om möjligheter med hormonbehandlingar, inte bara möjligheter om hur de vill att kroppen ska se ut, utan mer om vilka kreativa sätt man skulle kunna ta hormoner på. Hur det skulle kunna bli något spexigt, roligt eller kanske erotiskt berättar hon. Hon har haft samtalen med många olika personer över en tid och sedan manipulerat ljudet att låta som om samtalet förs i ett och samma rum där alla är på samma plats. Det andra ljudverket består av 33 transpersoner som applåderar någonting. Vi får höra applåden, den är ungefär 1 minut lång, vi vet inte vad dom har
applåderat men dom är jävligt glada säger Zafira, dom har upplevt någonting som verkar vara riktigt fantastiskt och vi vet inte vad det är för någonting dom har upplevt. Hon jobbar med historia, ibland fiktivt, hon säger att hon skapar ett minne som inte har funnits i ett rum som inte har funnits. Fast de finns ändå, och det är nästan som att jag kan minnas det säger hon.
Båda verken är skapade i realtid, dom är från nu, men skulle lika gärna kunna vara 20 år gamla, dom blir tidlösa på det sättet att dom ändå inte har funnits beskriver hon
Får man höra den här typen av verk i brist på liksom det verkliga rummet där 33 transpersoner applåderar varandra eller i brist på det verkliga rummet där ett 15 tal transpersoner sitter och pratar om så här fantastiska sätt att ta hormoner på, i väntan på att dom här rummen ska finnas eller att jag ska ha tillgång till de här rummen. Så kan jag iallafall skapa början till ett minne av att dom faktiskt skulle kunna ha hänt liksom. (Zafira)
Att skapa fiktiv men ändå verklig historia, fiktiva men samtidigt minnesbara rum som ett sätt att hitta varandra, tala om för de transpersoner som lyssnar att dessa rum är möjliga.
Konstverket i sig talar en förändring i vilka rum som kan ha funnits eller vilka rum som kan komma att finnas. Konstverken är skapade för transpersoner, de är inte skapade för cisöron säger Zafira. Jag menar att vi kan se hur konsten här genom ljud är riktade från
transpersoners kroppar till andra transpersoner. De queera liven är de kroppar som vänder sig mot andra kroppar som inte ska vara där, på de straighta linjerna (Ahmed 2006)
Valeria berättar att konsten har förändrat någonting för henne. Det är ju det som gjorde att jag hittade andra säger hon och förklarar att konsten är som lanternor över allt, för mig och andra queera folk. Det skapar mod och inspiration och man förstår att man inte är ensam här ute, säger hon. Om att kunna orientera sig är att känna sig hemma (Ahmed 2006) kan vi här se de
“lanternorna” Valeria beskriver som ett sätt att skicka ut kartor till de som ännu inte hittat platser att bebo. Jag menar att det jag ser i materialet är att det finns en kraft i konsten som inte hör till den hegemoniska kulturen, som Lasse beskriver kan den kan bli ett vapen mot den dominerande kulturen. I den bemärkelsen att den har ett annat språk, ett annat sätt att berätta om världen, om tiden om historien om kroppar, den är inte hämmad av ord eller grammatik och följer inte de straighta linjerna, den kan vara allt den vill, den “döda världens”
gränser behöver inte följas i den. Den döda världen kan för en stund inte räknas som den riktiga världen, konsten kan göra att den för en stund försvinner för att lämna ett rum där
“de(t) andra” kan få bre ut sig.
jag tänker att det kan förändra för individen, asså både för den som gör konsten men också för den som hittar den. Jag tänker att det också är ett sätt att överleva, som queer person att man liksom eller det vi har pratat om att reclaima sig själv, att man kan framställa och skapa sig själv genom det och att man också kan processa den skiten man varit med om /…/ det finns en terapeutisk faktor i konst som gör att man kan läka, så jag tänker verkligen att det kan
förändra något för en individ, och det i sig kan också läka någon annan. (Lasse)
Lasse menar även att det samtidigt kan vara ett sätt att upprätthålla subkulturen som han säger hela tiden hotas av mainstreamkulturen. Det kan skapa stolthet och styrka i det.
3 AVSLUTANDE REFLEKTIONER
Tiina Rosenberg skriver i Queerfeministisk agenda (2002) - queer bör inte preciseras. Dess uppgift är att röra om och bryta upp strategier, inte själv förvandlas till en. Då riskerar nämligen den kritiska potentialen att gå om miste. Den här uppsatsen är inte ett försök till att precisera vad queer är, jag påstår inte heller med den att detta är en talan för queera personer som skapar konst. Materialet består av fyra personers tolkningar och mina analyser av det och genom det har jag har undersökt möjliggörandet i queer och konst. Nu efter materialet är insamlat, nedskrivet och analyserat så tänker jag att fantasin är ett grundläggande potential i queerandet precis som i konsten. Kapaciteten att föreställa sig själv och världen på ett annorlunda sätt. Konsten kan vara ett sätt att berätta om de föreställningarna. Vi kan se att konsten utmanar den hegemoniska föreställningarna av verkligheten precis som queer gör.
Att den konsten jag har undersökt inte hämmas av de producerade och ständigt reproducerade föreställningarna av vad som är möjligt.
Zafira talar om konsten som poesins orespekt mot grammatiken. Det vi kan se i materialet är just en sådan orespekt mot hur världen ska och bör uppfattas som möjlig. En orespekt för vad den hegemoniska kulturen anser vara omöjligt, vi kan se hur konsten och queer skapar
“någonting annat”, tid som inte är linjär, för att det är möjligt att skapa fiktiv historia för att minnas. Vi kan se hur de kan skapa platser där de avvikande kroppar får komma hem och rum att bre ut sig i. (Ahmed 2006) Utan hänsyn till att rummen är fiktiva eller tillfälliga, kan de fortfarande skapa ett minne, eller visa på vad som kan vara möjligt. Inte för att
pedagogiskt be om lov att existera eller förklara varför man gör någonting som inte ska gå att göra, utan helt enkelt för sin egen skull. Och ett sätt att skicka ut “lanternor” till andra queera och transpersoner som ännu inte hittat hem och till framtidens generation, för att känslan av rotlöshet tidslöshet inte ska gå i arv. Konsten kan möjliggöra queera rum både i
vardagsvärlden i fiktion och i tiden. Den tycks kunna bygga en historia och en möjlig framtid.
På så sätt kan konsten vara en plats, där den queera tiden, historien och framtiden känns möjlig och möjliggörs.
Som jag i tidigare kapitel skrivit om så är det två affekter som mest uppmärksammats i queerteoretiskt inspirerade studier melankoli och skam (Svensson 2017:324).
I min studie ville jag vända på det. Jag vill se till vilka andra affekter materialet kan berätta om, jag ville undersöka någonting annat än misären. Utan att på något sätt vilja skönmåla verkligheten för queera människor, eller påstå att förtrycken inte finns. Utan endast för att göra bilden tydligare, bredda den. Den centrala affekten jag tycks mig se är affekt av lust och tröst. Trösten i att inte vara ensam, och den terapeutiska effekten av konsten. Trösten i det kreativa i queer. Lusten till att vilja skapa någonting annat. Men framför allt ser jag en affekt jag inte vet ordet för och det är att konsten och queer är något aktivt, det framstår att vara ett verb.
Pablo Picasso (1881–1973) ska ha sagt något i stil med “The purpose of art is washing the dust of daily life off our souls.” Nu är kanske Picasso en avstickare från temat och oavsett om det är hans ord eller inte så rör det vid något jag vill sätta ord på. Vi kan på ett sätt se konsten som en verklighetsflykt från vad Schütz menar är vardagslivets värld, men jag ser inte de hoppen mellan verklighetsuppfattningarna som han talar om. Mitt material talar mer om hur de finita meningsprovinserna inte är uppdelade som kategorier för sig. Utan att fantasin i stället är kapacitet till överlevnadsstrategier. Leken och konsten hör inte till en
“annan” finit meningsprovins utan är ett måste för att möjliggöra sig själv och världen så som det finns en möjlighet till att den kan vara. På det sättet blir den queera kulturen och konst ett vapen mot hegemoniska kulturen. Genom att som avvikande leva och frodas, breda ut sig, trots motstånd så uppfattas det som ett hot mot den naturliga ordningen. För de straighta linjerna, normerna och den hegemoniska kulturens förgivettagna kunskapen talar även om för oss vad det är som inte passar in och vad som är avvikande. En tolkning av mitt material kan vara att konsten är ett sätt att måla upp andra linjer att orientera sig efter, i ett språk som redan har en orespekt för den “heteronormativa grammatiken”
“…queer as not about who you’re having sex with, that can be a dimension of it, but queer as being about the self that is at odds with everything around it and has to invent and create and find a place to speak and to thrive and to live.”
(bell hooks - September 25, 1952 – December 15, 2021)
KÄLLOR och LITTERATURFÖRTECKNING
BildförteckningBild 1 (Titelsida) Stillbild och collage ur filmen “Vem ska knulla pappa” (2017) Lasse Långström
Bild 2 Stillbild ur filmen “I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone”
Som är en del av konstprojektet “Transtillstånd” (2017–2020) Zafira Vrba Woodski.
Fotograf: Madde Edlund.
Bild 3 Stillbild ur filmen “ANTIFA FAGGOTS” (2020) Lasse Långström
Bild 4 Stillbild och kollage ur filmen Vem ska knulla pappa? (2017) Lasse Långström
Bild 5 ett av verken ur “Vredens lustgård” (2019) Karin Kent Grundberg
Bild 6 ett av verken ur “Vredens lustgård” (2019) Karin Kent Grundberg
Bild 7 ett av verken ur “Vredens lustgård” (2019) Karin Kent Grundberg
Informanter
1 Lasse Långström -
Filmskapare och Queer-konstnär Född 1986
Arbetarklassbakgrund Trans, femme,
Pronomen - han.
Intervju 23 november 2021 Göteborg Intervjuns längd 88 min
2 Valeria Bergmontt
Performancekonstnär, dragking, Född 1981
Arbetarklassbakgrund, rasifieras som icke-vit, Queer “ickebinär lesbisk björnbutch”
pronomen - hon, den, (helst butch) Intervju 23 november 2021 Göteborg
