Det är aldrig svart eller vitt, det är alltid en gråzon

Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier

Veronika Hultquist Elin Liljegren

”Det är aldrig svart eller vitt, det är alltid en gråzon”

En kvalitativ studie om de faktorer som förskollärare upplever försvårar respektive förenklar beslutet om att göra en orosanmälan

”It is never black or white, it is always a grey area”

A qualitative study about the factors that preschool teachers experience complicate or facilitate the decision about making a report

Examensarbete 15 högskolepoäng Socionomprogrammet

Termin: HT 2019

Handledare: Evelina Landstedt Examinerande lärare: Stefan Persson

Sammanfattning

Författare: Veronika Hultquist och Elin Liljegren

Titel: “Det är aldrig svart eller vitt, det är alltid en gråzon”

Med studien ville vi lyfta fram de faktorer som kan underlätta eller försvåra när man som förskollärare gör en anmälan till socialtjänsten vid oro om att ett barn far illa. Denna kvalitativa studie genomfördes genom fem intervjuer med utbildade förskollärare från tre olika kommuner i mellansverige. Vår empiriska data analyserades med kvalitativ innehållsanalys samt accountteorin och begreppen normer och normalitet. Analysen visade att det fanns både emotionella barriärer inom förskollärarna som försvårade, men även externa hinder.

Förskollärarna kände en känsla av osäkerhet samt värnade om den relation de hade till barnets föräldrar vilket försvårade när de ställdes inför att göra en anmälan. Det visade sig också finnas en stor gråzon kring var gränsen går för när de ska göra en orosanmälan och samtliga förskollärare upplevde en brist på kunskap inom flera områden relaterade till anmälningsplikten. Alla förskollärare hade även begränsad erfarenhet av socialtjänsten och det fanns en övervägande negativ syn på det arbete som socialtjänsten utför efter inkommen anmälan. Det framkom fler faktorer som försvårar en anmälan än som underlättar. De två faktorer som framkom som underlättar för att genomföra en anmälan är faktorer på förskolan som arbetsplats. Förskollärarna kände att arbetslaget skapade en trygghet när de genomförde en anmälan och att det fanns tydliga riktlinjer att följa innebar att själva genomförandet av anmälan inte är svår när de kom till den punkten.

Nyckelord: Anmälningsplikt, förskollärare, barn som far illa, socialtjänst

Abstract

Author: Veronika Hultquist och Elin Liljegren

Title: “It is never black or white, it is always a grey area”

The aim of this study was to highlight the factors that can facilitate or complicate when preschool teachers make a report to the social services about the risk of children being maltreated. This qualitative study was conducted through five interviews with qualified preschool teachers from three municipalities in central Sweden. The empirical data was analysed using the qualitaive content analysis, account theory and norms and normality. The results showed that there are both emotional barriers within preschool teachers’ themselves that complicates, but also external obstacles. The preschool teachers experienced a sense of insecurity and they valued the relationship with the parents of the children, which complicates when making a report. It also appeared to be a great grey area about when to make the decision to and actually file a report. All preschool teachers experienced a lack of knowledge regarding several fields connected to the mandatory reporting. All participants also had a limited experience of the social services and there was a predominantly negative view on the work that the social services performed after they received a report. It appeared to be more factors that complicate the process of making a report, than factors that facilitate. The two facilitating factors were related to their working enviroment in the preschool. The preschool teachers felt that the team they worked with established a sense of comfort when making a report. They also expressed that well defined and easily accessible guidelines about how to file a report helped once they had reached that point.

Keywords: Mandatory reporting, preschool teachers, maltreated children, social services

Förord

Vi vill tacka de personer som möjliggjort denna studie. Först och främst vill vi rikta ett stort tack till de medverkande förskollärarna som ställt upp och medverkat i våra intervjuer. Sedan vill vi även tacka vår handledare, Evelina Landstedt, som under arbetets gång med studien har stöttat och väglett oss under hela processen.

Vi har gemensamt ansvarat för uppsatsens alla delar och skrivit arbetat tillsammans.

Elin Liljegren och Veronika Hultquist Karlstad Universitet

2020-01-15

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.2. Syfte och frågeställning 2

1.3. Centrala begrepp 3

2. Litteraturgenomgång ... 4

2.1. Vanvård av barn och dess kontext 4

2.2. Förskollärares betydelse för barnet 4

2.3. Statistiken visar en brist på orosanmälningar 5

2.4. En brist på kunskap och erfarenhet om barn som far illa 6

2.5. Anledningar till att orosanmälningar dröjer 6

2.6. Kunskapslucka 7

3. Teoretisk referensram ... 8

3.1. Normer och normalitet 8

3.2. Accountteori 9

4. Metod och material ... 11

4.1. Val av metod 11

4.2. Förförståelse 11

4.3. Urval 12

4.4. Genomförande 13

4.5. Analysmetod 14

4.6. Studiens trovärdighet 14

4.7. Etiska överväganden 15

5. Resultat och analys ... 17

5.1. Emotionella barriärer 17

5.1.1. En känsla av osäkerhet ... 17 5.1.2. Värnar om relationen med föräldrar... 18

5.2. Externa hinder 19

5.2.1. Gråzonen - var går gränsen? ... 19 5.2.2. Upplevd brist på kunskap ... 20 5.2.3. Bristandet förtroende för socialtjänsten ... 20

5.3. Faktorer på förskolan underlättar vid en anmälan 21

5.3.1. Arbetslaget skapar en trygghet ... 21 5.3.2. Tydliga riktlinjer förenklar arbete ... 22

6. Resultatdiskussion ... 23

6.1. Sammanfattning av resultatet 23 6.2. Excuses 23 6.3. Justifications 25 6.4. Normer och normalitet 25 7. Metoddiskussion ... 27

8. Slutsatser och implikationer ... 29

9. Litteratur ... 31

Bilaga 1 - Informationsbrev 1 ... 34

Bilaga 2 - Informationsbrev 2 ... 35

Bilaga 3 - Intervjuguide ... 36

Bilaga 4 - Tabell över genomförande av analysmetoden ... 38

1

1. Inledning

Enligt Skolverket (2017) är 84% av landets barn i åldrarna 1–5 år inskrivna i förskolan.

Skolverket (2013) beskriver också att den genomsnittliga närvarotiden på förskolan för barn mellan 1-5 år var 31 veckotimmar under hösten 2012. Med andra ord spenderar idag många barn mycket av sin tid på förskolan och personalen på förskolan har ett tillsynsansvar för barnen under den tid som barnen spenderar på förskolan (Skolverket 2019). Utöver detta har förskolepersonalen även en lagstadgad skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Socialtjänstlagen 14 kap. 1§ (SFS 2001:453) fastslår att yrkesverksamma vars verksamhet rör barn och unga är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de inom verksamheten får kännedom om eller om det råder misstanke om att ett barn far illa.

Den sociala barnavården har varit reglerad i särskild lagtext under hundra år i Sverige. De första lagarna som reglerade svensk social barnavård antogs år 1902 och tillät kommunala myndigheter att ingripa i barns liv (Utredningen om vanvård i den sociala barnavården 2009).

År 1924 antogs en ny barnavårdslag och i denna reglerades de första bestämmelserna om anmälningsplikten i Sverige. Efter tid skärptes bestämmelserna och allt fler grupper omfattades successivt av anmälningsplikten. Sedan år 1998 har yrkesverksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som rör barn och ungdomar innefattats som personer med anmälningsplikt. Trots den skärpta lagstiftningen finns fortfarande ett stort mörkertal och fastän lagen kräver det så görs ibland ingen anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa (Olsson 2019). Även tidigare forskning visar att

yrkesverksamma inte alltid följer sin lagstadgade förpliktelse och att det ibland dröjer innan en anmälan görs eller att den ibland uteblir helt (Cocozza et al. 2007; Sundell 1996; Svensson et al. 2015).

Medvetenheten om barns utsatthet har under årens gång ökat. År 1989 ratificerades FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige och denna konvention har haft stor betydelse för att klarlägga barns behov och myndigheternas skyldighet att se till barns intressen (Olsson 2019). År 2020 blir barnkonventionen svensk lag och för förskolor kommer detta bland annat att betyda att det på varje förskola ska finnas tydliga rutiner för hur anmälan till socialtjänsten ska göras vid misstanke om att ett barn far illa (enligt artikel 19) samt att dessa strukturer och anvisningar ska vara kända av alla medarbetare på förskolorna (Sveriges Kommuner och Regioner 2019).

Utifrån en genomgång av tidigare studier som redovisas i kommande avsnitt har vi

uppmärksammat att det finns flertalet studier som visar att anmälningsskyldiga inte anmäler i den utsträckning som de bör. Det finns dock en kunskapslucka gällande vad som påverkar detta, och då specifikt bland anmälningsskyldiga i professioner som möter yngre barn.

2

1.2. Syfte och frågeställning

Studiens syfte är att utifrån förskollärares perspektiv undersöka vilka faktorer som påverkar varför och varför inte förskollärare anmäler till socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att barn far illa.

● Vad upplever förskollärare underlättar respektive försvårar beslutet att göra en anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa?

3

1.3. Centrala begrepp

Följande ord som presenteras nedan har vi valt att definiera för att förtydliga vad vi avser när vi använder dessa ord i studien.

Barn

Enligt svensk lag definieras individer som barn tills den dagen de fyller 18 år. Vi kommer i denna uppsats att fokusera på barn i förskoleålder, vilket är barn mellan åldrarna 0–6 år. När vi hänvisar till barn i denna uppsats syftar vi således på barn mellan 0–6 år.

Barn som far illa

Med begreppet “barn som far illa” innefattas att barn kan utsättas för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse samt att bevittna våld i hemmet (Socialstyrelsen 2019a).

Anmälningsplikt/Anmälningsskyldighet

Alla rekommenderas att anmäla till socialnämnden vid misstankar om att barn far illa, men anställda på myndigheter samt anställda i verksamheter som rör barn- och ungdomar har en skyldighet enligt lag att genast anmäla vid misstankar om att barn far illa (Socialstyrelsen 2019b). Socialtjänstlagen 14 kap. 1§ (SFS 2001:453) fastslår att yrkesverksamma vars verksamhet rör barn och unga är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de inom verksamheten får kännedom om eller om det råder misstanke om att ett barn far illa.

Orosanmälan

Vi har i denna uppsats valt att kalla en anmälan till socialnämnden vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa för en orosanmälan. En orosanmälan kan inkomma till socialtjänsten från privatpersoner, familjemedlemmar, verksamheter eller myndigheter vid misstanke eller kännedom om att barn far illa. När en orosanmälan har inkommit till

socialtjänsten inleds en skyddsbedömning samma dag för att säkerställa om barnet är i behov av omedelbart skydd eller ej. Om barnet inte är i behov av omedelbart skydd och

socialtjänsten behöver mer information om barnets situation görs en förhandsbedömning. Om man under förhandsbedömningen bedömer att familjen eller barnet behöver stöd inleds en utredning för att utreda om och vilket stöd som behövs i familjen (Socialstyrelsen u.å.).

4

2. Litteraturgenomgång

Nedan presenteras de studier, artiklar och den litteratur vi har funnit och bedömt som relevanta att använda i denna studie. För att få ett bredare perspektiv har vi valt att använda artiklar genomförda både i Sverige och utomlands samt studier genomförda under olika tidsintervaller. Vi kommer sedan i resultatdiskussionen att koppla ihop den tidigare forskningen med vårt resultat samt valda teorier/begrepp.

2.1. Vanvård av barn och dess kontext

Vanvård av barn kan grunda sig i föräldrarnas bristande omsorg med anledning av föräldrars missbruksproblematik, psykiska ohälsa eller funktionsnedsättningar. Bristande omsorg av barn kan även vara att barnet utsätts för psykiskt eller fysiskt våld, sexuella övergrepp eller att barnet försummas i så hög grad att dess psykiska eller fysiska hälsa och utveckling är i

riskzonen (Killén 1994).

Vanvård av barn är ett stort socialt välfärdsproblem och hälsoproblem i samhället, då det är förknippat med konsekvenser som varaktiga mentala och psykiska hälsoproblem samt har skadlig effekt på barns sociala utveckling och utbildningsprestationer (Svensson et al. 2015;

Çırak Karadag et al. 2014). Forskning visar att om förskollärare uttryckte en långvarig oro för barnens hemsituation så uttryckte de även en varaktig oro för barnens hälsa och utveckling.

Förskollärare i dessa fall hade ofta även långsiktiga problem i kontakten med barnets föräldrar och deras oro för barnens hemsituation var ofta kopplat till lägre socio-demografisk status hos familjerna, exempelvis att föräldrarna var födda utanför Sverige eller hade en lägre

utbildningsnivå (Svensson et al. 2015).

2.2. Förskollärares betydelse för barnet

Mindre barn är i en utsatt position i det avseendet att de inte själva kan anmäla till

socialtjänsten och/eller polisen, vilket ställer stora krav på att andra myndigheter som kommer i kontakt med barn kan uppmärksamma missförhållanden inom familjen och genomföra en anmälan till socialtjänsten och/eller polisen (Socialstyrelsen 2014).

I litteraturen framhävs vikten av förskollärares samt lärares betydelse i barns liv och uppväxt.

Både förskolan och skolan är viktiga verksamheter för barns sociala utveckling. Den anmälningsplikt som råder för personal som arbetar inom dessa verksamheter är ett viktigt skydd för barnen (Çırak Karadag et al. 2014). Förskollärarna har en avgörande roll i barnens liv. De kan tidigt upptäcka förändringar i barns beteende eller om barn utsätts för

försummelse och övergrepp, genom att de dagligen träffar barnen och har möjlighet att skapa en relation och kontakt med familjerna (Markström & Münger 2018). Förskollärare har ofta en nära och personlig relation och kontakt med familjer. Förskollärare är på så sätt den yrkeskår som får mest insyn i familjers liv vilket föranleder stora krav på personalen. Det innebär bland annat att hantera tystnadsplikt, men även att i vissa fall hänvisa familjer till andra myndigheter, exempelvis socialtjänsten. Förskollärarna har även ett stort ansvar när det

5 gäller ett respektfullt bemötande gentemot både föräldrar och barn, speciellt då det kan

innebära en närmare relation och bättre kontakt med familjerna (Olsson 2019).

2.3. Statistiken visar en brist på orosanmälningar

Enligt en kartläggning av anmälningar om barn som far illa så har sammanlagt 180 000 barn, cirka 8 procent av Sveriges barn, kommit till socialtjänstens kännedom genom anmälningar år 2018. Två tredjedelar av dessa anmälningar gäller barn som är 12 år eller yngre och var femte anmälan handlar om våld i nära relationer. Enligt Socialstyrelsen (2014) finns det dock inget säkert tillvägagångssätt för att få reda på hur många barn som far illa. Således menar de att mörkertalet för brott mot barn är stort, och att det särskilt avser brott som sker inom familjer och brott mot mindre barn. Misshandel mot mindre barn, och även mot andra

familjemedlemmar, sker oftast i hemmet. Statistik i tidigare forskning visar även att anmälningspliktiga inte anmäler i den utsträckning som de bör och som de är skyldiga till enligt lag att göra (Sundell 1999; Svensson et al. 2015; Cocozza et al. 2007; Dinehart &

Kenny 2015).

I en studie genomförd år 2007 framkommer att endast 1% av barnen i en kommun anmäldes till socialtjänsten av anmälningspliktiga. De anmälningspliktiga som stod för störst del av dessa orosanmälningar till socialtjänsten var polisen (35%). BUP, skolor och barnhälsovården stod enligt studien för 33% av orosanmälningar, och av dessa så genomförde skolpersonalen de flesta anmälningarna. Professionella som arbetade med de minsta barnen, barn i

förskoleålder, hade en låg andel anmälningar enligt studien (Cocozza et al. 2007).

I en studie av 341 förskolor i Stockholm misstänkte förskollärare att 3% av de inskrivna barnen (112 barn) for illa och av dessa anmäldes endast 37% till socialtjänsten. Denna studie följdes sedan upp fem år senare och då framkom att 43% av barnen som förskolepersonalen misstänkte blev vanvårdade vid tillfället för den första studien var under uppföljningsstudien fortfarande okända för socialtjänsten (Sundell 1996). I en studie genomförd i Sverige 2015 framkommer samma mönster. Studien pågick under två år och efter ett år gjordes en

uppföljning. Under dessa två år hade det genomförts anmälningar till socialtjänsten gällande 1,2% av barnen (25 barn) och de flesta av dessa anmälningar skickades in vid tiden för uppföljningen av studien. I de fall då förskollärarna hade långvarig oro för barnen skickades en anmälan till socialtjänsten i 23% av fallen, medan förskollärare endast genomförde en anmälan till socialtjänsten i 2% av fallen om det var nyligen uppkommen oro eller tidigare oro. Långvarig oro för ett barn ökade sannolikheten att förskolan gjorde en anmälan, även om det fortfarande var i en minoritet av fallen som anmälan gjordes (Svensson et al. 2015).

En studie genomförd i Florida visade på samma mönster. I studien framkommer att bara 16 av de 137 medverkande respondenterna, som arbetade med yngre barn, hade varit delaktiga i att göra en anmälan om övergrepp mot barn (Dinehart & Kenny 2015).

6

2.4. En brist på kunskap och erfarenhet om barn som far illa

En anledning till att anmälningspliktiga inte anmäler i den utsträckning som de bör kan bland annat bero på bristande kunskap om barn som far illa bland förskollärare (Çırak Karadag et al.

2014; Dinehart & Kenny 2015; Markström & Münger 2018). Dinehart och Kenny (2015) menar att de som har större kunskap kring barn som far illa och anmälningar är mer benägna att förstå vikten i att göra anmälningar samt att känna sig stöttade av ledningen på

arbetsplatsen när de genomför den. Bland annat identifierades en koppling mellan lägre kunskap inom området och åsikter om att föräldrar har rätten till att disciplinera sina barn som de själva anser vara passande. De med lägre kunskap ansåg även att man som förskollärare inte borde ha en anmälningsskyldighet. Många av de medverkande i Dinehart och Kennys studie hade trots utbildning inom barn som far illa bristande kunskap om de lagliga kraven för att anmäla. De flesta medverkande var inte heller medvetna om att det vanligtvis är

föräldrarna som identifieras som förövare när ett barn far illa eller att en vanlig indikator på att ett barn har blivit sexuellt utsatt är att barnet ofta har ett olämpligt sexualiserat beteende.

Många var också ovetandes om att när ett barn drar tillbaka sin anklagelse om att ha varit utsatta sexuellt kan det vara på grund av påtryckningar från familjemedlemmar och rädsla för konsekvenserna (ibid.).

Forskning visar att de förskollärare som har egna barn, är utbildade i barn som far illa samt har tidigare erfarenheter av att arbeta med misshandlade barn har större chans att upptäcka tecken på övergrepp samt försummelse. En av svårigheterna med att upptäcka övergrepp och försummelse av barn är att många diagnoser kan ge samma uttryck, exempelvis autism, ångestproblematik och trotssyndrom (Çırak Karadag et al. 2014).

2.5. Anledningar till att orosanmälningar dröjer

Forskning visar att förskollärare inte anmäler på grund av osäkerheten kring om barnet verkligen far illa och rädslan för att göra en felaktig anmälan (Sundell 1996; Markström och Münger 2018; Dinehart & Kenny 2015), trots att de är medvetna om att de inte behöver komma med bevis i en orosanmälan. Även fast det räcker med en misstanke om att ett barn far illa, sätter förskollärare krav på sig själva att de behöver presentera bevis i en

orosanmälan. Anmälningsskyldiga vill rådgöra med kollegor och chefer innan de genomför en orosanmälan och de vill inte själva fatta beslutet om hur de ska agera i situationen. En stress kring orosanmälningar grundar sig på att förskolan/skolan inte har några fungerande rutiner eller riktlinjer i hur personal ska agera vid misstanke eller oro för att ett barn far illa

(Markström & Münger 2018). Det finns även en oro för att misstolka kulturella

disciplineringsstilar och att anmälan enbart leder till negativa konsekvenser (Dinehart &

Kenny 2015).

Förskollärare uppger att de först samtalar med barnet (om möjligt) och föräldrar om den oro de upplever. Förskollärarna inväntade även resultaten av deras egna försök av förbättring för barnet innan de genomförde en orosanmälan till socialtjänsten. En del uppgav att de antog att föräldrarna själva skulle lösa sina egna problem och sin situation och att de därför inte

anmälde (Markström & Münger 2018; Sundell 1996). Det framkommer olika anledningar till

7 varför förskollärare valde att använda egna metoder för att förbättra barnets situation. Studien av Markström och Münger (2018) visar att det dels var för att de inte vill att en orosanmälan ska komma som en överraskning för familjen, samt att de i vissa fall även ville undvika att genomföra en orosanmälan till socialtjänsten genom samarbete med föräldrarna. Enligt Sundell (1996) hade viss personal dålig erfarenhet av att orosanmäla och en möjlig anledning till den låga frekvensen av anmälningar kan bero på hur anmälan har mottagits och behandlats av socialtjänsten.

I Markström och Müngers (2018) studie framkommer att det kan vara svårt att upptäcka om barn utsätts för våld i hemmet, detta då våld kan vara psykiskt och därmed svårt att

identifiera. En viktig slutsats från deras studie är att orosanmälningar till socialtjänsten ofta baseras på förskollärares individuella emotionella preferenser (ibid.).

2.6. Kunskapslucka

Att anmälningspliktiga brister i att genomföra orosanmälningar är väl studerat i flertalet kvantitativa studier. Vi anser dock att det finns en kunskapslucka när det gäller kvalitativa studier som undersöker förskollärares upplevelser av varför eller varför man inte genomför orosanmälningar till socialtjänsten. Vi vill med studiens således ge en ökad förståelse och framföra faktorerna som påverkar varför orosanmälningarna dröjer eller helt uteblir samt faktorer som underlättar vid en orosanmälan.

8

3. Teoretisk referensram

I detta avsnitt kommer vi att presentera de teorier och begrepp som vi har valt att använda när vi analyserar vår insamlade empiri. Vi kommer använda oss av begreppen normer och

normalitet samt accountteorin för att i resultatdiskussionen förklara de faktorer som påverkar om man som förskollärare orosanmäler vid misstanke om att ett barn far illa eller inte.

3.1. Normer och normalitet

Alvesson och Sköldberg (2017) menar att enligt det socialkonstruktivisa perspektivet

“typifierar” människan de vi möter och delar in dem i olika kategorier, till exempel svensk, kvinna, stark, ungdom, gammal, polis, och så vidare. I olika miljöer eller kontexter utgår vi människor från att vissa typer av handlingar utförs av en viss typ av människa. En institution skapas eller fastslås av att flertalet personer samspelar och delar uppfattningar eller

handlingar. En institution kan exempelvis vara en familj likväl som ett samhälle. Det som kännetecknar institutioner är att om samspelet fortlöper skapas en kontinuitet, som efter tid blir vanemässiga och vägledande mönster. Alla handlingar riskerar att bli vanemässiga, vilket benämns som institutionalisering. I olika institutioner uppstår och regleras olika bestämda formella och informella regler (ibid.). Svensson (2007) förklarar dessa regler som normer. De formella reglerna kan exempelvis bestå av lagar medan informella regler däremot är outtalade och kan därmed vara svåra att uppfatta för en utomstående. Oftast blir dessa normer som tydligast när en person bryter mot dessa (ibid.). Dessa regler och normer kan leda till att flexibiliteten av människors vanemässiga handlingar begränsas och att vi utsätts för en social kontroll. Men den här sociala kontrollen inträffas redan vid typifieringen genom att vi

definierar vissa handlanden som okej och andra inte. Denna typifiering kan givetvis variera, vilket den också gör, mellan olika samhällen och kulturer. Institutionerna som från början skapats av människor börjar efter tid att uppfattas som något externt, objektivt och självklart.

Utifrån dessa institutioner skapas således de normer människan baserar sitt handlande på (Alvesson & Sköldberg 2017)

Östnäs (2007) beskriver att normer kan ses som regler eller föreskrifter som tydliggör hur människor bör handla i olika situationer. Avvikelser från denna norm är nära kopplat till sanktioner av olika slag. Begreppet normalitet förknippas också med begreppet norm, men med normalitet menas vad som anses vara ett normalt tillstånd. Normaliteten kan beskrivas som en skala med ytterpoler som vanlig och ovanlig, frisk och sjuk, rätt och fel samt laglig och olaglig (ibid.). Svensson (2007) beskriver att normer är situationsberoende vilket betyder att normer som gäller i ett sammanhang inte alltid behöver gälla i ett annat. Människor i ett samhälle har aldrig till fullo samma normer. Varje sammanhang och grupper har dock normer, normalitet och avvikelser. Avvikelser innebär att man avviker från det som anses vara en normalitet, och finns det en normalitet så förekommer det även avvikelser.

Hallerström (2006) beskriver i sin studie hur normer påverkar det handlingsutrymme som yrkesverksamma har i sin profession utifrån intervjuer med rektorer. I studien framkommer att rektorers handlingsalternativ är individuella och normstyrda. Som rektor väljer man handling

9 utifrån vad man ”bör” göra eller utifrån vad som är bäst för situationen. Studiens resultat synliggör att även om de enskilda rektorerna uttrycker sig och ser på vissa avseenden olika så framkommer ändå några iakttagbara likheter som kan anses som grunden till

handlingsnormer, alltså rektorers normala sätt att handla i dessa situationer. Rektorsnormerna påverkas av styrningsfaktorer som lagar och förordningar, men även de möjligheter som rektorerna har utifrån arbetsplatsens resurser. Rektorernas kunskap om skolvärlden samt kollegornas och deras anställdas syn på hur de som rektorer bör agera, utgör en norm för hur de sedan väljer att agera i arbetet (ibid.).

Begreppen normer och normalitet kommer i analysen att används för att förklara de formella och informella regler som förekommer på förskolorna samt hos förskollärarna och hur detta kan påverka om en orosanmälan genomförs eller inte till socialtjänsten.

3.2. Accountteori

Upphovsmännen till accountteorin är Marvin B. Scott och Stanford M. Lyman som 1968 skrev artikeln “Accounts” i American sociological review. Begreppet account är ett sätt för att förklara hur människor förklarar eller urskuldar ett olämpligt eller tveksamt beteende genom vad som sägs. Ett sådant uttalande av individer kan ha som syfte för att förklara dennes

beteende och för att återskapa en harmoni i relationer samt återställa det som eventuellt kan ha tagit skada av individens tidigare handling (Lyman & Scott 1968).

Det är svårt att finna en bra översättning av begreppet account till svenska. Jönsson (2004) benämner i en artikel Lymans och Scotts begrepp “accounts” som “moraliska redovisningar”.

Knutagård (2009) skriver att “accounts” på svenska bland annat har översatts till

“redogörelser”, “förklarande redovisning”, “moraliska redovisningar” och “redovisande förklaringar”. Vi kommer fortsatt att använda oss av begreppet account på engelska i denna uppsats då vi anser att ursprungsbegreppet blir mest korrekt.

Lyman och Scott (1968) delar upp begreppet account i två typer av förklaringar, vilka är excuses (ursäktande) samt justifications (rättfärdigande). Ursäktande förklaringar är när man erkänner handlingar som dåliga, men att man lägger över ansvaret för handlingen på någon annan. Lyman och Scott redovisar ett exempel på ursäktande förklaringar i sin artikel om en soldat i krig som dödar motståndare, och erkänner handlingen som fel, men att han var tvungen att göra det genom att följa order. I rättfärdigande förklaringar är det motsatsen, man erkänner ansvaret för sin handling men inte det faktum att det är en dålig eller fel handling. I sin artikel hänvisar åter Lyman och Scott till exemplet med soldaten i strid, och tar här som exempel att soldaten erkänner att han har dödat människor, men rättfärdigar sitt agerande med att det var fiender han dödade. I artikeln framkommer även att om den förklaringen som individen använder sig av blir accepterad, så uppfattas inte handlingen som normbrytande och handlingen/agerandet ifrågasätts inte (ibid.).

Rypi et al. (2019) undersöker i sin studie, med hjälp av accountteorin, anledningar till att man inte anmäler brott till polisen. I studien fokuserar man på unga killar med invandrarbakgrund

10 och respondenternas ursäktande förklaringar till varför de inte anmäler brott de blivit utsatta för. Studiens redovisar ursäktande förklaringar vilket bland annat är att respondenterna har en bild av att de är självständiga och inte behöver koppla in myndigheter. De har även en syn på att polisen har ett bristande engagemang, diskriminerar och behandlar dem orättvist samt att de inte agerar vid inkomna anmälningar. Ytterligare ursäktande förklaringar är att anmälan innebär krångel och är en utdragen process (ibid.).

Liknande Rypi et al. (2019) kommer vi i vår studie använda accountteorin för att beskriva ursäktande förklaringar till varför man i vissa sammanhang väljer att inte agera som förväntat.

Vi kommer i studien att analysera förskollärarnas förklaringar och ursäkter med hjälp av teorins begrepp justifications och excuses, för att förklara varför orosanmälningar till socialtjänsten kan vara försenade eller i värsta fall utebli.

11

4. Metod och material

I detta avsnitt kommer vi redovisa vilken metod vi valt för att genomföra studien, men även vår förförståelse, hur urvalet utfördes samt hur genomförandet gick tillväga. Vi kommer även att presentera vår analysmetod av det insamlade materialet, hur trovärdigheten kan bedömas samt etiska överväganden.

4.1. Val av metod

Vi valde att göra en kvalitativ studie som baserades på empiri insamlad från intervjuer. Den kvalitativa metoden valdes då vi ville gå på djupet och få en helhetsförståelse av det

undersökta området (Larsen 2009). Syftet med uppsatsen var att få en förståelse för vilka faktorer som förskollärare anser underlättar respektive försvårar när de ska genomföra en orosanmälan och detta fann vi undersöktes bäst genom kvalitativ metod. Den kvalitativa metoden erbjuder en närhet till respondenterna, vilket underlättar när man vill undersöka meningen eller uppfattningen av något (Persson 1999). Kvalitativ metod kan exempelvis bygga på intervjudata eller observationsdata och man kan i kvalitativa studier ställa följdfrågor för att få fördjupade svar och reda ut eventuella missförstånd. En nackdel med kvalitativa metoder är dock att det inte går att generalisera på en större population (Larsen 2009).

4.2. Förförståelse

Förförståelsen är både en nödvändig och oundviklig del av att nå en förståelse kring ett

fenomen inom forskning. Desto mer införstådd och acklimatiserad en forskare är inom det fält som studeras, desto bättre förståelse har denne bland annat för vad som händer, hur det

händer, vilka motiv som de medverkande i studien uppger samt vad de värderar. Samtidigt skapar förförståelsen ett problem, då det kan hindra forskaren från att se problemet ur en annan synvinkel och man riskerar på så vis att missa viktig information till studien (Aspers 2007).

Vår förförståelse inför vårt studiefält baserades på erfarenheter från vår studietid,

utbildningens praktik samt den tid vi arbetat extra inom socialtjänsten. Vi har vid flertalet tillfällen och från flera håll fått höra att anmälningsskyldiga inte gör anmälningar till socialtjänsten i den utsträckning som de borde. Det har i flera ärenden som vi har varit delaktiga i framkommit i efterhand, efter att en utredning har startats, att anmälningsskyldiga har haft en oro för barnen som de inte har anmält till socialtjänsten. Utifrån våra tidigare erfarenheter har vi endast perspektiv från socialtjänstens synvinkel, vilket är anledningen till att vi i studien vill undersöka utifrån förskollärares perspektiv.

Vi har varit medvetna om och tagit vår förförståelse i beaktan under studiens arbete för att den inte ska påverka studiens utgång negativt. Genom att vi var medvetna om vår förförståelse och därmed försökte undvika att påverkas kan vår erfarenhet förhoppningsvis hjälpa oss i studien då vi känner till kontexten samt kan föra ett naturligare samtal med våra respondenter (Aspers 2007).

12

4.3. Urval

Vi valde att avgränsa vår studie till att endast intervjua utbildade förskollärare på kommunala förskolor i tre kommuner i Mellansverige. Vi kontaktade endast utbildade förskollärare då intervjuguiden innehöll frågor om vad de lärt sig om anmälningsplikten under utbildningen.

Till denna studie valde vi att använda både slumpmässigt urval samt snöbollsurvalet för att välja ut och kontakta respondenter. Vi började med att genomföra en sökning på

kommunernas hemsida och fick på så sätt namn på samtliga förskolor i kommunerna. I en kommun fanns 29 kommunala förskolor och i de två andra kommunerna 54 respektive 16 kommunala förskolor. Genomsnittligen på förskolorna var det tre personal på varje avdelning, och då vanligtvis två förskollärare och en barnskötare. Varje förskola hade olika antal

avdelningar och därmed var det olika antal anställda vid varje förskola. Sammanlagt

kontaktades 14 förskollärare till vår studie och samtliga var anställda vid olika förskolor i de tre kommunerna. 12 av dessa kontaktades via slumpmässigt urval och två via snöbollsurvalet.

Totalt blev fem förskollärare representerade i studien och samtliga arbetade vid olika

förskolor. Förskollärarna tillfrågades via mail med bifogat informationsbrev (se bilaga 1 och 2) om att medverka i vår studie genom att låta sig intervjuas.

Larsen (2009) menar att ett slumpmässigt urval kan likställas med en form av “lottdragning”.

Ett exempel på slumpmässigt urval kan vara att man har en lista med namn, blundar och sätter ned en penna vid olika namn ett flertal gånger. Vi valde ut 12 förskolor via slumpmässigt urval och vi fick genom kommunernas hemsida samt via servicecenter namn och titel på den personal som arbetade vid varje utvald förskola. Vi valde då slumpmässigt att kontakta en förskollärare vid varje förskola via mail. Via denna metod fick vi kontakt med tre

förskollärare vid olika förskolor som lät sig intervjuas. De andra två förskollärarna, från olika förskolor, som lät sig intervjuas fick vi kontakt med via snöbollsurvalet då vi hade svårt att få samtliga respondenter via det slumpmässiga urvalet. Hjerm et al. (2014) beskriver att

snöbollsurvalet är en bra metod att använda om den grupp man vill undersöka är svårtillgänglig eller svår att nå. Att använda snöbollsurvalet innebär att man frågar

respondenter om de kan tipsa om ytterligare respondenter att intervjua inför studien. Den risk som framförs med snöbollsurvalet är att respondenterna ger uppgifter till en respondent som delar samma verklighetsbeskrivning och att man således inte når personer som kan ha avvikande åsikter. Det är därför viktigt att ha det i beaktan och skapa variation bland

respondenterna. Ingen av våra urvalsmetoder, snöbollsurvalet och det slumpmässiga urvalet, går dock att generalisera på en större population.

Vi avsåg från början att endast använda ett slumpmässigt urval. På grund av bortfall och att vi inte fick tillräckligt med respondenter via det slumpmässiga urvalet fick vi även använda oss av snöbollsurvalet. Av de 12 slumpmässigt tillfrågade förskollärarna svarade sex. Tre av de som svarade uppgav att de kunde låta sig intervjuas, två stycken uppgav att de inte upplevde sig ha tillräcklig med erfarenhet och en önskade en gruppintervju med en kollega.

Respondenten som önskade gruppintervju informerades om att vi i denna studie endast genomförde enskilda intervjuer och tillfrågades om de fortsatt hade intresse att medverka

13 enskilt, vilket vi sedan inte fick svar på. Intervjuerna hölls sedan med de tre personerna som hade svarat och tackat ja till att medverka samt de två vi erhöll via snörbollsurvalet. Vi upplevde att det var svårare än vi först anat att få tag på respondenter, först och främst då många tillfrågade inte svarade.

Samtliga respondenter i studien var kvinnor som var utbildade förskollärare och arbetade på olika förskolor i olika kommuner i Mellansverige. Tre i vår studie var utbildade förskollärare medan två var utbildade lärare med inriktning mot förskola. Respondenterna hade arbetat inom professionen mellan 14 år och 40 år och samtliga respondenter hade någon gång under sitt yrkesliv haft oro för att barn far illa. För att bibehålla respondenternas anonymitet valde vi att ge respondenterna alias och de kom att benämnas som Anna, Lisa, Karin, Maja och Sara i studien.

4.4. Genomförande

Vi utarbetade en intervjuguide (se bilaga 3) inför intervjuerna utifrån vårt syfte och vår frågeställning och valde att utforma en semistrukturerad form på våra intervjuer. I

intervjuguiden har vi utformat fem teman med tillhörande frågor och underfrågor. Frågorna har fungerat som en kontrollista för oss själva för att säkerställa att samtliga frågor kommer med i alla intervjuer. Hjerm et al. (2014) beskriver att semistrukturerade intervjuer innebär mer struktur, men även viss flexibilitet. I semistrukturerade intervjuer ställs samma frågor till samtliga respondenter, vilket leder till att intervjuaren har mer kontroll över intervjun, men samtidigt minskar risken att glömma viktiga frågor och att ställa ledande frågor undviks.

Samtidigt så blir det också lättare att jämföra och analysera respondenternas svar.

Semistrukturerade intervjuer skapar även en högre validitet när intervjuns struktur och

frågorna är bestämda innan intervjun genomförs. Det finns även utrymme för flexibilitet, detta genom att det finns tid för viss spontanitet under intervjuerna och på så sätt kunna ställa mer djupgående följdfrågor (ibid).

Det är fördelaktigt att genomföra en pilotintervju för att prova frågorna, testa ordningen av frågorna samt få en överblick över tidsåtgången av intervjun (Danielsson 2017). Vi valde först att genomföra en pilotintervju och omformulerade sedan delar av intervjuguiden utifrån denna. Vi insåg under pilotintervjun att vissa frågor kunde ställas på ett bättre sätt för att uppfattas mer korrekt och mindre anklagande mot deras profession. Vi utökade även

intervjuguiden med ytterligare frågor då vi insåg att vi behövde mer kompletterande frågor för att besvara vårt syfte och vår frågeställning. Pilotintervjun inkluderades inte i resultatet i denna studie.

Vid kontakt med respondenterna fick de uppge när och var intervjuerna kunde genomföras.

Samtliga respondenter önskade att intervjuerna skedde under dagtid på deras arbetsplatser, vilket även genomfördes. Respondenterna hade innan, via informationsbrevet, samt även innan intervjun startade informerats om att intervjuerna var beräknade till cirka 30 minuter.

Den genomsnittliga tiden för intervjuerna blev i slutändan cirka 30 minuter. Vi valde även i samråd att båda skulle vara delaktiga under intervjuerna genom att ställa frågor, för att det

14 skulle upplevas mer som ett samtal för respondenten, vilket var något som vi upplevde

fungerade bra. Intervjuerna spelades även in vilket respondenterna informerades om och samtyckte till. Samtliga intervjuer har sedan transkriberats för att kunna analyseras.

Noggrannheten vid transkribering bör avgöras utifrån studiens ändamål och dess krav på evidens. Vi valde därför att utesluta alla pauser, gestikulationer och hummanden om de inte bedömdes vara meningsbärande eller viktiga för analysen (Aspers 2007). Efter genomförd analys raderades allt inhämtat material och den transkriberade texten.

4.5. Analysmetod

Vi har valt att arbetat utifrån Lundman och Graneheims (2017) beskrivning av en kvalitativ innehållsanalys för att analysera det insamlade och transkriberade materialet. Vi har flertalet gånger läst igenom vårt material i dess helhet tills vi fått en djupgående kännedom om

materialet. Vi reflekterade sedan tillsammans över innehållet i materialet, vilket Lundman och Graneheim (2017) menar är en viktig del för att få en helhetsbild. De funderingar som sedan uppstod under läsningarna skrev vi ned på kanten av det utskrivna pappret av

transkriberingarna.

I början av analysprocessen och de första läsningarna av vårt transkriberade material så markerade vi de ord, meningar eller stycken av texten som hörde ihop genom sitt innehåll och sammanhang. Dessa är de meningsbärande delarna av texten, vilket Lundman och Graneheim (2017) förklarar som meningsenheter. För att urskilja de olika meningsenheterna i den

transkriberade texten valde vi att färgkoda olika meningsenheter med olika färger.

Meningsenheterna kondenserades sedan, vilket innebär att meningsenheterna görs kortare och mer lätthanterliga samtidigt som det bevarar det centrala innehållet. Vi gav sedan våra

meningsenheter en etikett för att beskriva dess innehåll, dessa kallas för koder. Genom att vi kodade de kondenserade meningsenheterna så abstraherades dessa, det vill säga att innehållet lyftes till en högre och mer logisk nivå. Koder med liknande innehåll placerades in i

underkategorier, kategorin konstruerades så att dess innehåll skiljer sig från innehållet i andra underkategorier. Kategorier skapas av underkategorier och det är ett sätt för att binda samman det dolda eller underliggande innehållet i ett antal kategorier (ibid.). Resultatet av vår analys redovisas under avsnittet resultat och analys. För att se en illustration av hela vår

analysprocess se bilaga 4.

4.6. Studiens trovärdighet

Begreppen validitet och reliabilitet används ofta i samhällsvetenskapliga studier för att bedöma studiens trovärdighet. Dessa kriterier kan dock vara svåra att tillämpa i kvalitativa studier då de har mer fokus på mätningar som görs kvantitativa studier (Bryman 2011).

Till hjälp för att säkerställa trovärdigheten i en studie med kvalitativ innehållsanalys kan man även använda sig av begreppen giltighet, tillförlitlighet, delaktighet samt överförbarhet menar Lundman och Graneheim (2017).

Studiens giltighet har vi säkerställt genom att vi har undersökt det vi har avsett att undersöka,

15 men även genom att vi endast har kontaktat respondenter som bedöms ha relevant kunskap, utbildning och erfarenhet för att besvara studiens syfte och frågeställning (Lundman och Graneheim 2017).

För att öka studiens tillförlitlighet har vi noga beskrivit analysarbetet (se bilaga 4) samt kontinuerligt bekräftat de ställningstaganden som vi tagit under hela forskningsprocessen. För att öka tillförlitligheten har vi båda läst samtliga transkriberade intervjuer och gemensamt analyserat resultatet för att koderna och dess kategorier ska blir mer noggranna (Lundman och Graneheim 2017).

Lundman och Graneheim (2017) beskriver att under datainsamlingen är forskarens

delaktighet självklar eftersom det under intervjuerna pågår ett samspel mellan forskaren och intervjudeltagaren, och forskaren blir således medskapare av materialet. För att kunna finna mönster i analysprocessen krävs att vi distanserat oss från materialet. Resultatet i denna intervjustudie kan aldrig ses som oberoende av oss som forskare, men att det ändå är intervjudeltagarens röst som redovisas (ibid.).

Studiens överförbarhet är upp till läsaren att avgöra, men för att skapa förutsättningar för att öka överförbarheten har vi eftersträvat att ge noga beskrivningar av deltagare i studien, urvalsprocessen, datainsamlingen och analysprocessen (Lundman och Graneheim 2017).

4.7. Etiska överväganden

För att ha etiska överväganden i beaktan har vi följt både Vetenskapsrådets (2017)

forskningsetiska råd samt dataskyddsförordningen, GDPR (Karlstad Universitet 2019). Vi har informerat våra respondenter om vad detta innebär via informationsbrev (se bilaga 1 och 2) samt innan varje intervju påbörjades.

Vetenskapsrådet (2017) beskriver att det finns fyra viktiga begrepp som forskare bör kunna och inte blanda samman, vilka är anonymitet, tystnadsplikt, sekretess och konfidalitet.

Vetenskapsrådet beskriver att uppgifter endast är sekretessbelagda om de faller under en paragraf i offentlighets- och sekretesslagen. Den person som hanterar sekretessbelagda

uppgifter har även tystnadsplikt och enligt begreppet konfidentialitet har forskare ett åtagande att inte sprida uppgifter de tillhandahållit i förtroende och låta obehöriga ta del av de

uppgifterna (ibid.). Innan intervjuerna påbörjades delgavs respondenterna i denna studie information om att deras deltaganden är frivilligt, att de får avbryta sin medverkan när de vill, att all lämnad information endast kommer hanteras av oss samt att den lämnade informationen endast kommer användas till denna studie. Respondenterna informerades även att intervjuerna kommer att spelas in, men för att säkerställa säkerheten vid inspelningen placerades våra telefoner på flygplansläge under inspelningen.

Vidare beskriver Vetenskapsrådet (2017) även att deltagarnas anonymitet i vissa fall är en förutsättning och att det då inte får förekomma några personuppgifter eller namn som går att koppla till en person. Sedan 2018 är även dataskyddsförordningen (GDPR) en lag i alla EU:s

16 medlemsländer, vilket innebär att all behandling och hantering av personuppgifter måste uppfylla de grundläggande principerna i dataskyddsförordningen. De grundläggande

principerna innebär att personuppgifter enbart får samlas in till specifika ändamål samt att mer personuppgifter än nödvändigt får ej inhämtas och behandlas. I de grundläggande principerna framkommer även att personuppgifterna inte får sparas längre tid än vad som är nödvändigt samt att inhämtade personuppgifter ska hanteras på ett säkert sätt. Känsliga personuppgifter får som utgångspunkt inom dataskyddsförordningen inte hanteras (Karlstad Universitet 2019).

För att följa Vetenskapsrådet och Dataskyddsförordningen har vi inte inhämtat mer

personuppgifter än nödvändigt för denna studie och de deltagandes identiteter kommer vara skyddade på sätt att de inte har kunnat identifierats i studien. Det insamlade materialet har hanterats med varsamhet och endast vi som författare har haft tillgång till det. Respondenterna informerades i informationsbrev och innan intervju om att allt insamlat material kommer att raderas efter att studien är slutförd.

Vi valde att efter vår pilotintervju fråga hur intervjun upplevdes samt om det fanns något som vi kunde förbättra. Vi ansåg det viktigt att intervjun inte upplevdes anklagande mot

professionen och vi ville därmed säkerställa detta innan intervjuerna till denna studie genomfördes.

17

5. Resultat

Under analysen identifierades tre huvudkategorier; “Emotionella barriärer”, “Externa hinder”

och “Faktorer på förskolan underlättar vid en anmälan”. Resultatet presenteras nedan i en översiktlig tabell och kommer därefter presenteras en underkategori i taget i form av text och åskådliggörande citat från intervjuerna under kommande rubriker.

Tabell 1. Översikt av huvudkategorier och underkategorier

Huvudkategori Underkategori

Emotionella barriärer En känsla av osäkerhet

Värnar om relationen med föräldrar

Externa hinder Gråzonen - var går gränsen?

Upplevd brist på kunskap

Bristande förtroende för socialtjänsten

Faktorer på förskolan underlättar vid en anmälan Arbetslaget skapar en trygghet

Tydliga riktlinjer förenklar arbetet

5.1. Emotionella barriärer

5.1.1. En känsla av osäkerhet

Att det förekommer ett stort mörkertal av barn som far illa på förskolorna är våra

respondenter eniga om. Det finns en medvetenhet bland förskollärare om att de gör för få orosanmälningar idag.

Man backar hellre än att gå in i det, och det känner man att det är ju tvärtom egentligen som man ska göra. (Karin)

Maja förklarar att en anledning till detta kan vara att de som förskollärare ser för lite och därför inte lägger märke till om ett barn far illa. Men respondenterna uppger även en osäkerhet kring att göra en orosanmälan till socialtjänsten och ur resultatet kan utläsas att denna osäkerhet leder till att anmälningarna dröjer eller uteblir. Det framkommer olika faktorer som är orsaker till denna osäkerhet. Dels anser respondenterna att det är obehagligt att göra en anmälan då det kan leda till en stor process. Denna process undviker de gärna

18 eftersom de har en förutfattad mening om att de kommer dras in i något stort, exempelvis att delta i rättegångar.

Det är ju en utav oss som har stått på orosanmälan när vi gjorde den /.../ och det gör också kanske att man drar sig för /.../ för man dras in i det här med rättegångar kanske och allt möjligt. Man ska sitta och vittna. (Karin)

En annan anledning till osäkerheten grundar sig i en rädsla för att göra misstag och

feltolkningar av den oro som man har uppfattat kring ett barn, vilket kan föranleda att man väntar med att göra anmälan. Sara uppger att det finns en rädsla för att hennes feltolkningar och misstag ska leda till att det blir en splittring av familjen.

Man vill inte göra ett misstag /…/ man vet ju att blir det en stor grej av det här, då kan det hända att det blir en splittring i familjen. /.../ Men tillslut så går det inte längre och då vet man att då måste man för allas bästa, även om det skulle bli en splittring så är ju det många gånger det bästa.

(Sara)

Denna osäkerhet leder till att det första steget vid oro inte är att kontakta socialtjänsten, utan att rådfråga och diskutera med sina kollegor och chefer. Förskollärarna vill få andras

perspektiv och synvinkel på oron då det finns en osäkerhet kring att man feltolkar det man uppmärksammat. De vill därför samråda med en annan kollega, som inte har samma bakgrund och erfarenheter som en själv, för att man med sina olika erfarenheter och bakgrunder kan tolka oron på olika sätt.

5.1.2. Värnar om relationen med föräldrar

Det är inte bara barnen förskollärarna har att förhålla sig till i sitt arbete, utan även föräldrarna är deras “kunder”.

Man vill inte göra ett misstag /.../ på något sätt så har man lite tjänster för både föräldrar och barn.

(Sara)

Respondenterna värnar om kontakten de har med föräldrarna till barnen, då man som förskollärare bygger upp en relation även till dem. Vid oro för ett barn uppger flertalet

respondenter att de först provar egna insatser för att åtgärda ett problem eller hjälpa och stötta familjer. Samtliga respondenter uppger att de först försöker samtala med föräldrarna om deras oro innan en orosanmälan görs. Flera respondenter inväntar sedan en förbättring innan de går vidare med att orosanmälan till socialtjänsten. Det är inte säkert att dessa insatser hjälper, men de flesta respondenter upplever att deras egna insatser i många fall leder till en förbättring och att föräldrar “skärper sig”.

Att man först talar om för föräldrarna att vi känner en oro. /.../ Det tror jag man vinner på i alla lägen. Att prata med dem först. (Karin)

Två respondenter uppger att det på vissa förskolor kan förekomma språksvårigheter vilket kan leda till missförstånd mellan förälder och förskollärare, och att de inte vill orosanmäla ett missförstånd till socialtjänsten. Anna menar att det är viktigt att se till att de tolkar varandra rätt och att missförstånd inte uppstår på grund av språkbarriären. Sara berättar även om ett tillfälle när en orosanmälan upprättats först utan att de pratat med föräldrarna innan. Vid detta

19 tillfälle skedde ingen förbättring utan föräldrarna blev endast arga över att förskolan inte pratat med dem först.

Den goda relation och dialog som förskollärare vill bibehålla med föräldrarna kan ibland leda till att anmälningsplikten åsidosätts. Förskollärarna vill inte förstöra den relation man byggt upp och de kan känna ett förtroende och tillit till föräldrarna och det de säger.

Jag kan tänka tillbaka till mina år där ibland, så känner jag många gånger att “varför gjorde vi inte en anmälan?”. Utan man lyssnade, pratade med föräldern som sa “åh nej, det är ingen fara” och

“hon har en livlig fantasi”. Och sen i efterhand så har man ju fått reda på att det inte var så. (Karin)

5.2. Externa hinder

5.2.1. Gråzonen - var går gränsen?

Det ämne som samtliga respondenter frekvent återkommer till är den gråzon som

anmälningsplikten innebär. Våra respondenter hade svårt att svara på frågan “om jag säger misstanke om att ett barn far illa, vad tänker du på då?”. Svaren vi mottog var mycket varierande och ingen kunde ge något tydligt svar som gav svar på själva frågan som ställdes.

Det som istället framkom var svårigheten i att avgöra om ett barn far illa. Förskollärarna upplever att det är svårt att dra gränsen för när det går från en magkänsla till en misstanke om att ett barn far illa och det blir därför svårt att veta när en anmälan bör göras.

Just anmälningsplikten i sig är ju inte svår, men vad är det egentligen vi ska anmäla. Ja, misstanke.

Men misstanke om vad? Hur ska jag se? Alltså, hur ska jag veta när det inte är svart eller vitt, utan det är gråzonen där. (Maja)

Den utbredda för att göra en felaktig anmälan medför bland annat att förskollärarna vill ha konkreta “bevis” innan de gör en anmälan, fastän de vet att det enbart krävs en misstanke enligt anmälningsplikten. Anna uppger att magkänslan om att ett barn far illa ofta stämmer.

Hon tar upp ett exempel om ett barn som förskolepersonalen kände en oro för redan två dagar efter att barnet börjat på förskolan, men valde trots detta att inte anmäla. En månad senare var barnet omhändertaget av socialtjänsten då en annan myndighet hade genomfört en

orosanmälan. Förskolan hade trots fortsatt oro fortfarande inte gjort en anmälan.

Det kännetecken som respondenterna tycker är enklast att basera en orosanmälan på är när det syns på barnet att de blivit utsatta för något fysiskt och därför har blåmärken på kroppen. Att det är uppenbart och att barn kommer med tydliga blåmärken på kroppen är dock något som förskollärarna sällan möter. Det de oftast möter är mer vaga tecken på att ett barn skulle fara illa, som de anser är svåra att bedöma.

Det är bara det svåra att komma till skott /.../ hur pass gravt ska vi tänka att det här är, ska det göras på en gång, eller ska vi vänta och se om det kanske var en feltolkning vi gjorde. (Sara)

Respondenterna menar att det är svårt att dra gränsen för när en orosanmälan bör göras om det exempelvis handlar om brister i hygien eller att barnet kommer med orena kläder. Det är också svårt att avgöra om en orosanmälan bör göras när ett barn berättar saker som är svåra att

20 tyda och urskilja om det handlar om fantasi eller om det har faktiska kopplingar till

verkligheten. Flera respondenter menar även att det är svårt att veta var gränsen ska dras och när något ska betraktas som allvarligt då alla familjer och människor är olika och kommer från olika bakgrunder och kulturer. Anna ger ett exempel på att man får ha överseende med att föräldrar från andra länder kan brista i att ta med årstidsanpassade kläder till barnen, då de i deras länder inte skulle gått ut i sämre eller kallare väder, som barnen på förskolan är ute i här i Sverige.

5.2.2. Upplevd brist på kunskap

Samtliga respondenter var enhetliga i att de under utbildningen för att bli förskollärare fick ytterst lite utbildning kring den anmälningsplikt de sedan har som yrkesverksam förskollärare.

Det visar sig att bristen på utbildning om anmälningsplikten inom förskollärarutbildningen var stor förr, men respondenterna menar att det är en brist även i dagens utbildning. Maja uppger att det som lärdes ut om anmälningsplikten under hennes utbildning var enbart att de som blivande förskollärare hade en anmälningsplikt. Vidare beskriver Maja att de inte fick lära sig innebörden av eller kontexten kring en anmälan, “utan bara det svartvita, att man har

anmälningsplikt”. Det finns en osäkerhet kring att göra orosanmälningar för första gången och detta menar respondenterna skulle kunna förebyggas genom mer kunskap inom ämnet.

Nu har man ju vart med om det så nu vet jag lite /…/ men oftast är det svårt när man gör det första gången. /…/ Man vill ha lite mer kunskap om processen, men även om hur man kan känna. (Lisa)

Det framkommer i intervjuerna att respondenterna inte anser att själva anmälan är svår att genomföra, utan det är vägen dit som är svår. I samtliga intervjuer berättar respondenterna att de fått utbildning från socialtjänsten på arbetsplatsen under sin tid som yrkesverksam, men trots detta önskar de mer utbildning och större kunskap inom området. Det förskollärarna önskar mer kunskap kring är vilka kännetecken de ska hålla utkik efter, hur socialtjänstens process ser ut efter att de skickat en orosanmälan samt vad de själva kan ställas inför efter att de gjort en anmälan. De menar att de dels har svårt att bemöta barn och föräldrar efter att de skickat en anmälan.

5.2.3. Bristande förtroende för socialtjänsten

Det finns en allmän kritisk syn på socialtjänsten och det arbete de utför efter inkommen orosanmälan bland förskollärarna. Alla respondenter delar i stor utsträckning samma begränsade erfarenheter av socialtjänsten, men kunskaperna om hur socialtjänsten arbetar skiljer sig däremot. Samtliga respondenter uppger att de kontakter förskolan har haft med socialtjänsten har varit när de har erhållit utbildningar av socialtjänsten eller när de har genomfört en orosanmälan. Men det förekommer inte någon större samverkan mellan förskolan och socialtjänsten.

Tre respondenter uppger under intervjuerna att de är medvetna om att man kan ringa anonymt till socialtjänsten och rådfråga vid ovisshet, medan två respondenter inte uppgav vara sig medvetna om detta. En av dessa två respondenter uppger att hon har en önskan om att man i

21 vissa fall borde kunde bolla tankar och funderingar med socialtjänsten. Några respondenter uppger sig ha erhållit information kring hur socialtjänsten arbetar efter att en orosanmälan inkommit, medan andra däremot uppger sig vara ovetandes om hur socialtjänsten arbetar. Det framkommer även viss misstro mot socialtjänsten, och att de upplever att det inte händer någonting när de har genomfört en orosanmälan. I vissa fall har det gått så långt att förskollärarna har kommit till den punkten att de inte ser någon anledning till att göra orosanmälningar. Karin menar att det inte är någon idé att göra någon anmälan, för det blir ingenting av den i alla fall. Även Sara redogör för detta.

/.../ jag tycker att det tar lite för lång tid de här ärendena många gånger, man känner att man skulle vilja ha, att det händer saker snabbare, både för vår skull och för familjerna och barnens skull. För oftast, eller ja ofta läggs det ner, utan att ja... vad då, varför då? Man känner ibland att man tycker att socialen är släpphänt /.../ att de inte tar itu med problemen ordentligt. (Sara).

Något som framkommer tydligt i samtliga intervjuer är att respondenter önskar mer återkoppling från socialtjänsten när de har genomfört en orosanmälan. De uppger att de önskar mer information om utredning har inletts, är pågående, avslutas och eventuella

insatser. Anledningen till att de vill har mer information är däremot tudelad, dels uppger vissa respondenter att de önskar mer information för att kunna bemöta barnet på bästa sätt i

förskolan samt för att få en förståelse. Men att de vill ha informationen för eget intresse framkommer även det tydligt.

5.3. Faktorer på förskolan underlättar vid en anmälan

5.3.1. Arbetslaget skapar en trygghet

Förskollärarna understryker vikten av att arbeta i en arbetsgrupp där man har högt i tak, känner sig trygg, känner tillit och har förtroende för varandra. Samtliga respondenter uppger att de vid tankar, funderingar eller vid uppkommen oro för ett barn alltid i första hand pratar med kollegor i ens eget arbetslag för att diskutera vad man sett, hört eller upplevt. Flera respondenter uppger även att de kan rådfråga kollegor på andra avdelningar för att få råd och stöd av förskollärare där som har mer erfarenhet. Maja tycker “att det är bra att förskolan är byggd på det sättet att man har uppbackning från varandra. Man känner att man inte är själv”.

Hon drar en parallell till i skolans värld där man ofta kan arbeta ensam som lärare i en klass och inte har ett arbetslag att backas upp av, på samma sätt som i förskolan.

Resultatet visar att samtliga respondenter pratar med förskolechefen efter att de diskuterat med kollegorna när de har en magkänsla eller oro för ett barn. Således framträder betydelsen av en stöttande, närvarande och förstående chef. I resultatet framkommer att förskollärarna sedan överlåter till förskolechefen att fatta ett beslut om en orosanmälan ska genomföras eller inte till socialtjänsten.

22

Om jag skulle se någonting, först av alla så skulle jag prata med en kollega /.../ och skulle jag känna att jag inte hade någon så skulle jag hämta någon från någon annan avdelning och prata /.../

och höra dennes åsikt. Sedan skulle jag prata med chefen /.../ och sen så skulle chefen få mer avgöra tror jag. Jag skulle nog lägga det mer i förskolechefens händer /.../ om jag ska anmäla eller inte. (Maja)

När en orosanmälan genomförs till socialtjänsten är det i samtliga fall förskolechefen/rektorn som står på den. Samtliga respondenter uppger att det är en trygghet i att de inte behöver stå med sina egna namn på orosanmälningarna, vilket annars skulle nå fram till föräldrarna. Det framkommer att två av respondenterna på tidigare arbetsplatser har fått stå på

orosanmälningarna med sina egna namn, vilket lett till att de dagarna efter har fått bemöta arga föräldrar som ska lämna eller hämta sina barn.

5.3.2. Tydliga riktlinjer förenklar arbetet

När förskollärarna tagit sig förbi gråzonen och väl kommit till den punkt att en anmälan faktiskt ska genomföras så har de tagit sig förbi den svåra delen av anmälningsprocessen.

Jag tycker att det är ganska lätt när vi väl har kommit så långt att en anmälan ska göras, /.../ när man sitter och fyller i de där papperna. Den biten upplever inte jag som svår. (Sara)

Respondenterna uppger att själva utförandet av anmälan inte är svår och att det beror på att de på förskolorna har tydliga och lättillgängliga riktlinjer att följa. I rutinerna och riktlinjerna kan de bland annat finna information om hur man går tillväga vid misstanke om att ett barn far illa och vart de ska vända sig. Respondenterna menar att dessa dokument skapar en trygghet när de ska genomföra en orosanmälan. På samtliga respondenters arbetsplatser finns dessa rutiner och riktlinjer lättillgängliga och enkla att finna vid behov, antingen digitalt eller i en krispärm.

De har även en mall att följa där det står precis vad som anmälan ska innehålla och där de kan beskriva så sakligt som möjligt kring vad de upplevt och varför anmälan görs.

Trots att det är olika från fall till fall när de gör en orosanmälan så finns det en enkelhet och trygghet i att tillvägagångssättet när man genomför en anmälan är konsekvent och

systematiskt.

23

6. Resultatdiskussion

Nedan presenteras resultatet sammankopplat med accountteorins begrepp excuses och justifications samt begreppen normer och normalitet. Resultatet kopplas och jämförs även med tidigare forskning.

6.1. Sammanfattning av resultatet

Syftet med denna studie var att undersöka vilka faktorer som underlättar respektive försvårar för förskollärare när de ska göra en orosanmälan. Av vårt resultat går att utläsa en mängd olika orsaker som påverkar att en orosanmälan dröjer eller uteblir. Dessa faktorer är betydligt fler än de faktorer som underlättar vid en orosanmälan. Dels beror fördröjningarna på

förskollärarnas egna känslomässiga hinder, såsom en känsla av osäkerhet kring

orosanmälningar samt det faktum att man värnar om och vill bibehålla en bra relation till barnets föräldrar. Det finns även omständigheter på en högre nivå som ligger utanför individen själv, som ställs inför att göra en anmälan. Dessa omständigheter kan vara att de inte fått tillräckligt med kunskap och utbildning inom olika områden som rör

anmälningsprocessen. Det kan även bero på en negativ syn och erfarenhet av socialtjänsten vid tidigare ärenden eller orosanmälningar. Den mest framträdande faktorn är dock den gråzon som uppstår, att de inte kan avgöra skillnaden mellan magkänsla och misstanke. Det är svårt för förskollärarna att veta när de ska göra en orosanmälan.

Det som underlättar när förskollärarna ska göra en anmälan är att ha närvarande kollegor och chefer som de kan känna en tillit och trygghet till. I kontrast till tidigare forskning (Markström

& Münger 2018) så anser även våra respondenter att de har fungerande, lättillgängliga och tydliga rutiner och riktlinjer. När förskollärarna väl kommit till slutsatsen att orosanmäla är detta en främjande faktor för att en orosanmälan ska genomföras.

6.2. Excuses

Respondenterna använder sig återkommande av förklarande redovisningar, accounts, för att beskriva vad som försvårar när en anmälan ska göras eller varför en anmälan inte görs. Den övervägande förklarande redovisningen som förskollärarna använder sig av är excuses, ursäktande förklaringar. De är således medvetna om att de gör fel och att de brister i att anmäla, men de har ursäktande förklaringar för detta och lägger över ansvaret på andra (Scott

& Lyman 1968).

Ursäktande förklaringar inkluderar till exempel att respondenterna är rädda för att göra misstag, att de är osäkra men även att det är obehagligt. Respondenterna medger att de, när en osäkerhet har uppstått, har väntat för länge med att orosanmäla till socialtjänsten men de ursäktar det med en osäkerhet främst gällande hur de ska veta att barnet verkligen far illa. En annan ursäktande förklaring var att de inte hade känt barnet tillräckligt länge för att vara helt säker på sin oro. I ett fall hade en respondent upplevt en oro redan två dagar efter att barnet börjat förskolan, men de valde att avvakta och slutligen genomförde en annan instans en orosanmälan till socialtjänsten. Respondenterna ursäktar sig även med att de är rädda för att