Examensarbete inom huvudområdet Reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa Avancerad nivå
15 Högskolepoäng Hösttermin År 2021
Författare: Frida Norelius & Hanna Scarlini Handledare: Caroline Bäckström
ATT MÖTA EN FRÄMMANDE VÄRLD ENSAM
- Kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi
TO MEET A FOREIGN WORLD ALONE
- Women´s experiences of their hospital stay in connection with childbearing during ongoing Covid-19 pandemic
Sammanfattning
Titel: Att möta en främmande värld ensam -Kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi
Författare: Frida Norelius & Hanna Scarlini
Institution: Institutionen för hälsovetenskaper, Högskolan i Skövde
Kurs: Examensarbete i Reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa, RP720A, 15 högskolepoäng Handledare: Caroline Bäckström
Sidor: 24
Månad och år: Augusti, 2021
Nyckelord: Covid-19, Kvinnor, Upplevelser, Vårdtid, Barnafödande, Stöd.
___________________________________________________________________________
Bakgrund: Kvinnor påverkas av Covid-19 pandemin som bidragit till att förändringar skett inom vården under förlossning samt postnatalt. Forskning har visat att pandemin påverkar kvinnornas psykiska hälsa negativt. Det fanns en oro bland kvinnor att få symptom eller smittas av Covid-19 samt en rädsla över att vårdpersonalen inte skulle vilja vårda dem då. För att öka kunskapen om hur kvinnor upplever sin vårdtid i samband med barnafödande under pandemin, behövs mer forskning. Syfte: Att beskriva kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Semistrukturerade individuella intervjuer utfördes med 10 kvinnor som fött barn under Covid-19 pandemin. Resultat: Dataanalysen resulterade i ett tema, tre kategorier och nio subkategorier. Det övergripande temat som framkom var följande:“Covid-19 pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet” samt kategorierna: “ Partnerns stödjande roll och möjlighet till delaktighet”, “Vårdpersonalens stödjande roll“ och “Vårdmiljöns betydelse”. Konklusion:
Partnerns närvaro är viktig för att kvinnornas ska känna stöd och trygghet. Det finns ett ökat behov av närvaro, kommunikation samt information från barnmorskan.
Abstract
Title: To meet a foreign world alone - Women´s experiences of their hospital stay in connection with childbearing during ongoing Covid-19 pandemic
Department: School of Health Sciences, University of Skövde Course: Master Degree Project in Midwifery, 15 ECTS Author: Frida Norelius & Hanna Scarlini
Supervisor: Caroline Bäckström Pages: 24
Month and year: August, 2021
Keywords: Covid-19, Women, Experiences, Childbearing, Support.
___________________________________________________________________________
Background: Women is affected by the Covid-19 pandemic that contributed to changes in health care during childbirth and postnatal. Research has shown that the pandemic had negatively affected women´s mental health. There is concern among women about getting symptoms or being infected with Covid-19 and fear that the midwife would not want to care for them. To increase knowledge about how women experience their hospital stay in connection with childbearing during ongoing pandemic, more research is needed. Aim: To describe women´s experiences of their hospital stay in connection with childbearing during ongoing Covid-19 pandemic. Method: Qualitative content analysis with an inductive approach. Semistructured individual interviews were conducted with 10 women who gave birth during Covid-19 pandemic. Results: Data analysis resulted in one theme, three categories and nine subcategories. The overall theme that emerged was following: ”Covid-19 pandemic contributed to feelings of loneliness and abandonment as well as an increased need for support and security” and categories: ”Partner´s supportive role and opportunity for participation”, ”Health professionals supportive role” and ”The importance of the care environment”. Conclusion: Presence of the partner is important for women to feel support and security. There is an increased need for attendance, communication and information from midwives.
Förord
Först och främst vill vi tacka de kvinnor som delade sina upplevelser med oss. Tack vare er var denna studie genomförbar.
Vi vill rikta ett stort tack till Caroline som varit vår handledare under denna process, Tack!
Och sist men inte minst vår handledningsgrupp, tack för bra samarbete!
Hanna & Frida
Innehållsförteckning
INLEDNING ... 1
BAKGRUND ... 1
Covid-19 ... 2
Covid-19 i relation till barnafödande ... 3
Kvinnors upplevelser kring barnafödande ... 3
Barnmorskans stödjande roll ... 4
Partnerns stödjande roll ... 5
Val av metod ... 7
Miljö ... 7
Urval ... 8
Inklusionskriterier ... 8
Datainsamling ... 8
Analys ... 9
Etiska övervägande ... 10
Förförståelse ... 11
Covid-19 pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet ... 12
Partnerns stödjande roll och möjlighet till delaktighet ... 13
Att känna sig ensam och utan önskat stöd från partner ... 13
Att få stöd av sin partner ... 14
Att oroa sig för sin partner ... 15
Vårdpersonalens stödjande roll ... 15
Att vara beroende av vårdpersonalen men inte vilja vara till besvär ... 16
Att inte få det stöd som önskats av vårdpersonal ... 16
Att känna trygghet ... 16
Vårdmiljöns betydelse ... 17
Att inte kunna kommunicera ... 17
Att känna sig instängd ... 17
Metoddiskussion ... 19
Resultatdiskussion ... 21
Konklusion ... 23
Förslag på klinisk tillämpning ... 23
Förslag på fortsatt forskning ... 24
REFERENSLISTA ... 25
BILAGA 1 - Intervjuguide ... 32
BILAGA 2, Arbetsfördelning ... 33
INLEDNING
Under slutet av år 2019 började Kina rapportera om sjukdomsfall till följd av ett nyupptäckt virus, coronaviruset. Virussjukdomen fick senare namnet Covid-19 och spred sig snabbt över världen. Covid-19 utgör ett hot mot mänskligheten och klassificeras som en pågående pandemi. Covid-19 påverkar vården under graviditet, förlossning samt postnatalt och barnmorskans möjlighet till att bedriva en god vård påverkas negativt. I Sverige idag föder majoriteten av kvinnor barn på sjukhus. Intresset för hemförlossning har dock ökat under pandemin till följd av att kvinnor känner en oro över den smittorisk en sjukhusvistelse skulle kunna innebära samt en oro över partnerns möjlighet till deltagande. Restriktionerna som upprättats för att minska smittspridningen begränsar partnerns deltagande under graviditet, förlossning och eftervård. Kvinnor värderar partnerns stöd högre än stödet från en barnmorska. Kvinnor som inte vet om deras partner kommer att få delta under förlossningen samt stanna på sjukhuset under tiden på BB löper en ökad risk att drabbas av ångest. Det är oklart hur restriktionerna kommer påverka kvinnor och spädbarns hälsa samt kvinnors upplevelse av sin förlossning i framtiden. Forskning visar att Covid-19 pandemin påverkar kvinnornas psykiska hälsa och kvinnor uttrycker en rädsla för att utveckla symptom på Covid- 19 då de känner sig osäkra på om barnmorskor skulle vara bekväma med att vårda dem då.
Med denna studie önskar författarna bidra med ytterligare kunskaper om hur kvinnor upplever sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi. Som blivande barnmorskor kan denna kunskap ha betydelse i vårdandet av dessa kvinnor då forskning visar att kvinnors upplevelser i relation till sitt barnafödande kan ha en påverkan på kvinnornas framtida hälsa.
BAKGRUND
Barnafödandets utveckling från hemförlossning till hospitalisering
Barnafödande är en fundamental del av mänskligheten. Förr i tiden ansågs barnafödande vara en kvinnlig angelägenhet och kvinnor födde barn med stöd från andra kvinnor (Lundgren, 2010), dessa kvinnor hade olika namn såsom jordemödrar, hjälpgummor och jordegummor (Svenska Barnmorskeförbundet, 2020). Först på 1600-talet fick förlossningskonsten en medicinsk inriktning. Barnafödandet gick från stängda dörrar i hemmet till ett offentligt rum vid sjukhus, där ansvaret nu låg hos läkaren (Lundgren, 2010). I Sverige ägde de första sjukhusförlossningarna rum år 1775 då Allmänna BB öppnade upp i Stockholm. Under slutet av 1800- talet födde 90 % av kvinnorna i hemmet, andelen hemförlossningar minskade med hospitaliseringens utveckling. År 1940 var det 35 % som födde hemma och 1950 endast 5 % av barnen som föddes i hemmet. En omorganisation under 1960-talet ledde till att möjligheten till hemförlossning försvann inom den offentliga vården. Detta till följd av att distriktsbarnmorskan som innan bistått kvinnor vid hemförlossning ersattes av mödravårdsbarnmorskan som inte hade förlossning som arbetsuppgift. Förlossningsvårdens hospitalisering var nu ett faktum (Lundgren, 2016). Under slutet av 1900-talet tog förlossningsvården en ny inriktning. Kvinnorna började få mer farmakologisk smärtlindring vilket ställde andra krav på fosterövervakning under förlossningen. Kardiotokografi (CTG) introducerades som ett sätt att mäta fosterljud samt värkar. Under denna utveckling fortsatte centraliseringen av förlossningsvården vilket ledde till att förlossningsavdelningar vid mindre
sjukhus utan egen barnklinik lades ner. Under 1970-1980 talet blev förlossningsvården mer och mer medveten om det nyfödda barnets behov av närhet och kontakt med sin mamma.
Vården började nu arbetade mer för att främja hud mot hud kontakt mellan mamma och barn, den tidiga mamma- och barnrelationen fick inte störas. Under 1980-talet slog den fria amningen igenom, amning efter barnets behov utan styrning av fasta mattider.
Barnsängsrummen avskaffades och mer fokus lades vid att inreda förlossningsavdelningarna i en mer hemlik miljö, detta kom att ha betydelse för hela förlossningsatmosfären (Höjeberg, 2011).
Idag föds det runt 115 000–120 000 barn i Sverige varje år. Dagens förlossningsvård i Sverige består av 40 förlossningskliniker med kompetens att vårda kvinnor samt barn under graviditet, förlossning och eftervård. Vårdtiden för förstföderskor är i genomsnitt 2,3 dagar vid en vaginal födsel. Förstföderskor stannar generellt sett 1 dygn längre på sjukhus än omföderskor (Socialstyrelsen, 2019). Det främsta målet för förlossningsvården är att erbjuda vård som är medicinskt säker och att förlossningen sker med så få interventioner som möjligt. Målet är att mor och barn får vara friska under förlossning samt tiden efter (Socialstyrelsen, 2001). I Sverige idag sker de flesta förlossningar på sjukhus (Lundgren, 2016). Den pågående Covid- 19 pandemin påverkar dock dagens förlossningsvård och intresset för hemförlossning har ökat kraftigt. Gravida kvinnor uppger att de väljer hemförlossning av rädsla för att föda på sjukhus (Davis-Floyd et al., 2020; Karavadra et al., 2020; Chivers et al, 2020). Detta är något som uppmärksammats även i Sverige och enligt Svenska Barnmorskeförbundets ordförande Eva Nordlund har intresset för hemförlossning ökat under Covid-19. Kvinnor känner en oro över den smittorisk en sjukhusvistelse kan innebära samt en oro över partnerns begränsning av deltagande i relation till de aktuella restriktioner som finns (Larsson, 2020). Internationell forskning visar att bristen på hemförlossningsbarnmorskor gör att en del kvinnor överväger att föda i hemmet utan tillsyn av barnmorska, detta till följd av den rådande Covid-19 pandemin (Davis-Floyd et al., 2020).
Covid-19
I slutet av år 2019 började det rapporteras om sjukdomsfall i Kina orsakat av ett nyupptäckt virus, coronaviruset (Li et al., 2020). Den 11 februari 2020 gav World Health Organisation virussjukdomen namnet Covid-19 och i mars 2020 klassificerades sjukdomen som en pandemi (World Health Organization [WHO], 2020a). Covid-19 är en infektionssjukdom som främst sprids som en droppsmitta, vilket innebär att det sprids via droppar från saliv och näsa.
Dropparna frisätts vid exempelvis hosta och nysningar (WHO 2020b). Coronaviruset sprider sig lätt och utgör ett hot mot mänskligheten (Li et al., 2020). För att förebygga samt minska smittspridningen är det därför viktigt att hålla sig väl informerad om hur coronaviruset sprids (WHO, 2020b). Det är viktigt att vårdpersonal har kunskaper om smittspridning av Covid-19 för att i sin yrkesroll kunna arbeta med smittförebyggande åtgärder. För att minska smittspridningen ska vårdpersonalen följa basala hygienrutiner utfärdade av socialstyrelsen.
Utöver basala hygienrutiner kan munskydd och visir användas som en mekanisk barriär, regionala skillnader finns i hur och när skyddsutrustning ska användas (Folkhälsomyndigheten, 2020).
Den 5 augusti 2021 har 198 964 259 fall av Covid-19 konstaterats och 4 232 713 dödsfall rapporterats runt om i världen (European Centre for Disease Prevention and Control [ECDC], 2020a). I Sverige har det konstaterats 1 103 693 fall av Covid-19 varav 14 657 stycken dödsfall rapporterats fram till den 6 augusti 2021 (ECDC, 2020b). Covid-19 ger vanligen symtom i form av feber, hosta och trötthet (Huang et al., 2020), men den kan även vara
asymtomatisk. I en amerikansk studie fick 215 gravida kvinnor ta ett PCR-test i anslutning till inskrivning på förlossningsavdelningen. Av de 215 gravida kvinnorna som testats upptäcktes 33 fall av Covid-19 varav 29 fall var asymtomatiska (Byambasuren et al., 2020).
Covid-19 i relation till barnafödande
Barnmorskor och gravida kvinnor påverkas av den pågående Covid-19 pandemin. Det har skett snabba och omfattande förändringar för vården under graviditet, vid förlossning samt postnatalt. Som det ser ut i dagsläget kommer kvinnosjukvården vara påverkad av Covid-19 under en oöverskådlig framtid. Hur dessa nödvändiga förändringar kommer att påverka kvinnor och spädbarns hälsa i framtiden är ännu oklart. Det är även oklart hur kvinnornas upplevelser av sin förlossning kommer påverkas (Coxon et al., 2020). Gravida kvinnor kan drabbas hårt av luftvägsinfektioner, detta på grund av de fysiska förändringar som sker i kroppen under en graviditet (WHO, 2020c), som bland annat en ökad syreförbrukning och en försämrad lungkapacitet (Rasmussen, Jamieson & Bresee, 2008). Det är därför viktigt att gravida kvinnor är försiktiga för att undvika att smittas (WHO, 2020c).
I nuläget finns det inte tillräckligt med kunskaper om huruvida coronaviruset kan smitta via moder till foster under en graviditet. Detta är ett ämne som fortfarande är under utredning (Unicef, 2020a). Det finns dock studier som har visat att gravida kvinnor drabbade av Covid- 19 löper en förhöjd risk att föda sitt barn prematurt (Allotey et al., 2020; Poon et al., 2020;
Maleki Dana et al., 2020). Forskning har i nuläget inte visat på att coronavirus skulle passera över till barn via bröstmjölken. Mödrar uppmuntras därför till att fortsätta amma sina barn även vid symptom på Covid-19. Fördelarna med amning överväger eventuella risker (Unicef, 2020b). Det har även gjorts tester på fostervatten, navelsträngsblod, bröstmjölk samt provtagning på spädbarn till kvinnor med konstaterad Covid-19, inget av testerna visade positivt för coronaviruset (Chen et al., 2020). Det är viktigt att vara uppmärksam på signaler på stress och ångest relaterat till pandemin hos den gravida, nyförlösta och deras partner (WHO, 2020d). Många kvinnor upplever ett behov av stöd och hjälp från familj och vänner under graviditet, förlossning samt tiden efter med ett nyfött barn. En stöttande och hjälpande hand under denna känsliga tid hade betydelse för kvinnornas förlossningsupplevelse samt välmående (Aune et al., 2015). Nyblivna mödrar upplevde att restriktionerna till följd av Covid-19 pandemin påverkade deras möjlighet till stöd från omgivningen. Många kvinnor upplevde ett minskat eller uteblivet stöd från vänner och familj till följd av restriktionerna i samhället (Karavadra et al., 2020).
Kvinnors upplevelser kring barnafödande
Barnafödandet är en komplex upplevelse som beskrivs som en av livets viktigaste händelser (Larkin et al., 2009). Det är vanligt att kvinnor har höga förväntningar inför kommande förlossning, vilket innefattar förväntningar kring upplevelsen och den medicinska säkerheten (Lindgren och Wiklund, 2016). Hur förlossningen uppfattas påverkas av kvinnans fysiska och psykiska mående (Vogels-Broeke et al, 2020). Desto mer kontroll kvinnorna upplevt att de haft över situationen desto positivare inställning hade dem till sitt barnafödande (Hosseini Tabaghdehi, 2019). Kvinnor som fått information anpassad till deras egna unika situation upplevde sin vårdtid positivare (Vogels-Broeke et al, 2020). När förlossningen blir ihågkommen som en positiv livshändelse påverkar det kvinnans kommande förlossningar (Lindgren & Wiklund, 2016). Negativa förlossningsupplevelser kan påverka kvinnor till att inte önska fler barn i framtiden (Nystedt & Hildingsson, 2018). Forskning har visat att
gravida kvinnor upplevde en rädsla över att uppsöka vård under pandemin, detta på grund av rädsla att behöva åka in till sjukhuset för kontroll. Kvinnorna upplevde en oro över att behöva vistas i väntrum med andra patienter då de inte ville utsätta sig för onödiga smittorisker nära inpå kommande förlossning (Karavadra et al., 2020).
Enligt forskning har kvinnor upplevt att deras psykiska hälsa påverkats av den rådande Covid- 19 pandemin (Ahlen-Schmitdt et.al, 2020). Forskning har visat att den ökade nivån av stress relaterat till pandemin har en negativ påverkan på amning samt anknytning till det nyfödda barnet och redan på BB har dessa problem uppmärksammats av omvårdnadspersonalen (Mayopoulos et al., 2021). Stress hos kvinnor postpartum ökar risken för ett tidigare amningsavslut. Under pandemin har amningsfrekvensen minskat. De första dagarna efter förlossningen är viktiga för att få igång en etablerad amning och det är viktigt att mammor får de stöd som de är i behov av. Stödet från barnmorskor på BB har betydelse för amningsfrekvensen då ett gott stöd minskar risken för att kvinnorna avslutar amningen tidigare än de önskat. Restriktioner påverkar kvinnors möjlighet till amningsstöd efter att dem kommit hem från sjukhuset, detta då amningsmottagningar och föräldragrupper inte haft samma tillgänglighet som innan pandemins utbredning (Latorre et al, 2021). Forskning visar att gravida kvinnor uppvisat högre grad av depressiva symptom i relation till sitt barnafödande under Covid-19 pandemin än innan. I takt med att pandemin eskalerat ökade förekomsten av depressiva symptom (Davenport et al., 2020; Wu et al., 2020). Kvinnor som fött barn under pandemin löper en ökad risk att drabbas av postpartum depression och enligt forskning har postpartum depressioner ökat med 15 % under pandemin (Marino-Narvaez, 2020). Forskning har påvisat att kvinnor uttryckt en oro över att få symptom på Covid-19 då de inte visste om vårdpersonalen skulle känna sig bekväma med att vårda dem då (Karavadra et al., 2020).
Oavsett om en gravid kvinna testats positivt för Covid-19 eller inte ska vårdpersonalen säkerställa att kvinnan får den positiva upplevelsen av sin graviditet och förlossning som hon har rätt till (WHO, 2020d).
Barnmorskans stödjande roll
Barnmorskor arbetar inom det självständiga kompetensområdet reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa. Kunskapsområdet är bundet till den mänskliga reproduktionen och omfattar bland annat vård under graviditet, förlossning samt postnatalt. Barnmorskans arbetsområde är brett och kan innefatta både vårdande och behandlande arbete. Barnmorskor arbetar med att självständigt handlägga normal förlossning och postnatal period (Svenska Barnmorskeförbundet, 2018), vilket innebär att barnmorskan ansvarar för att utforma vården så att den födande kvinnan får en positiv förlossningsupplevelse (Lundgren, 2010). International Confederation of Midwives definierar normal förlossning som en unik dynamisk process som påverkas av psykiska samt fysiska faktorer hos mamma samt foster.
Förlossningen startar och fortlöper spontant, barnet föds spontant utan några farmaceutiska, medicinska eller kirurgiska interventioner (International Confederation of Midwives, 2014).
Förlossningen och dess progress kan underlättas genom att barnmorskan stödjer de normala fysiologiska funktionerna hos kvinnan (Lindgren & Wiklund, 2016). Stöd kan beskrivas som en interaktiv process som ska möjliggöra att kvinnan stärks genom att kunna nyttja sin egen resurs i en situation som för kvinnan både kan vara stressande och utmanande (Thorstensson, 2012). Stöd kan uttryckas i olika former, vilket styrs efter kvinnans behov. Informativt stöd betyder att stödet sker genom att ge den information som behövs för att ett problem ska kunna lösas. Emotionellt stöd kan ges för att skapa trygghet och tillit. Praktiskt stöd kan vara betydande då det behövs konkret hjälp eller handling, vilket kan innefatta instrumentellt stöd.
Barnmorskan kan ge ett bekräftande stöd genom att tro på kvinnans egna förmåga och bekräfta hennes behov av stöd (Langford et al, 1997). Det finns skillnader mellan det sociala och det professionella stödet. Det sociala stödet kommer från en person som mottagaren har en tidigare känslomässig relation till och det sociala stödet bygger på ömsesidighet.
Professionellt stöd innebär att det är avgränsat till professionen och är direkt tillgängligt för kvinnan som är i behov av stöd. Det professionella stödet kräver ingen ömsesidighet mellan givare och mottagare. Det professionella stödet är viktigt i många situationer, men det kan inte ersätta det sociala stödet från någon i kvinnans närhet (Hupcey & Morse, 1997).
Restriktionerna som finns för att minska smittspridningen av Covid-19 har en negativ påverkan på barnmorskans förutsättning till att skapa en god relation till kvinnan (Coxon et al., 2020). Forskning har visat att barnmorskor upplevde att pandemin påverkat deras arbete och över 90% uppgav att de upplevde sig mer stressade än vanligt i sin yrkesroll (Semaan et al., 2020). Barnmorskans stöd och bemötande är viktiga faktorer för att kvinnor ska uppleva sin förlossning som en positiv livshändelse (Lindgren och Wiklund, 2016; Lundgren, 2010).
För en positiv förlossningsupplevelse är barnmorskans närvaro viktig (Berg et al., 1996, Nilsson et al., 2013), barnmorskans närvaro ger kvinnor en känsla av styrka under förlossningsprocessen (Dahlberg et al., 2016). Genom att stödja de normala fysiologiska funktionerna hos kvinnan kan förlossningens progress underlättas och behovet av interventioner minimeras (Lindgren & Wiklund, 2016). Enligt kompetensbeskrivningen ska barnmorskan stödja kvinnans autonomi och integritet. Barnmorskan ska stödja kvinnans värdighet och självbild samt skapa trygghet och tillit. Barnmorskan har även ett ansvar i att identifiera när behovet av stöd uppstår hos kvinnan och hennes partner (Svenska Barnmorskeförbundet, 2018). Forskning har visat att kvinnor upplevde att det var viktigt att barnmorskan visade respekt och såg varje kvinna som en egen individ (Nyman et al., 2018).
Kvinnor upplevde att det var viktigt att barnmorskan mötte deras behov av information och möjlighet till delaktighet (Aannestad et al., 2020). De kvinnor som upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd av sin barnmorska kunde minnas sin förlossning som negativ (Nilsson et al., 2013). När barnmorskan inte har möjlighet att vara närvarande kan det bidra med en känsla av övergivenhet och otrygghet (Nilsson et al., 2013). Barnmorskor uppger att de mår dåligt när deras stöd inte räcker till, partnern är ofta ett stort stöd och hjälper kvinnan på ett sätt som barnmorskan sällan kan ersätta (Davis-Floyd et al., 2020).
Partnerns stödjande roll
Forskning har visat att gravida kvinnor värderade partnerns stöd högre än stödet från barnmorskan (Lundgren, 2010; Pereda-Goikoetxea et al., 2019). Den rådande Covid-19 pandemin har påverkat partnerns möjlighet till att vara ett gott stöd då restriktionerna begränsat partnerns möjlighet till deltagande under vårdtiden. Många sjukhus har begränsat antalet medföljande personer till endast en och den medföljande stödpersonen får inte stanna under vistelsen på BB (Davis-Floyd et al., 2020; Kantrowitz-Gordon, 2020). Det finns kunskaper om att detta har en negativ påverkan på partnerns anknytning till det nyfödda barnet samt den nyförlösta moderns välmående (Davis-Floyd et al., 2020). Kvinnor som inte vet om deras partner kommer att få delta under förlossningen samt stanna på sjukhuset under tiden på BB löper en ökad risk att drabbas av ångest i relation till sitt barnafödande (Ahlen- Schmitdt et al., 2020; Davis-Floyd et al., 2020; Karavadra et al., 2020; Molgora & Accordini, 2020). Det är viktigt att gravida kvinnors mentala hälsa tas på allvar och behandlas (Davenport et al., 2020).
Enligt forskning upplevde kvinnor brist på stöd från sin partner i relation till att hen inte fått medverka under hela vårdtiden (Vazquez-Vazquez et al., 2020; Mayopoulos et al., 2021). Den främsta anledningen till att gravida kvinnor som tidigare önskat föda på sjukhus får upp intresset för hemförlossning är på grund av restriktionerna som begränsar partnerns närvaro under vårdtiden. En del gravida kvinnor upplevde stor stress och ångest inför sitt val av förlossningsplats då valet inte bara påverkade kvinnorna själva utan även partnerns möjlighet till delaktighet (Davis-Floyd et al., 2020). Partnerns förtroende, uppmuntran och stöd är faktorer som var betydelsefulla för kvinnorna (Karlström et al., 2015; Pereda-Goikoetxea et al., 2019). Det gav kvinnorna motivation, styrka och självförtroende. Begränsningen av partnerns närvaro upplevde kvinnorna som olämplig (Pereda-Goikoetxea et al., 2019). En kärleksfull och stödjande partner gav kvinnorna en känsla av trygghet, vilket bidrog till en positivare upplevelse av sin vårdtid (Karlström et al., 2015; Pereda-Goikoetxea et al., 2019).
PROBLEMFORMULERING
Covid-19 är en infektionssjukdom som sprider sig snabbt över världen. Gravida kvinnor, deras partner och barnmorskor påverkas av den pågående pandemin, där vården präglas av snabba och omfattande förändringar. Barnmorskor har ett ansvarar att utforma vården så att den födande kvinnan får en positiv förlossningsupplevelse. Nuvarande restriktioner har en negativ påverkan på barnmorskans förutsättning att skapa en individualiserad vård och kontakt till den födande kvinnan. Gravida kvinnor som inte vet i vilken omfattning deras partner får delta i samband med barnets födelse löper en ökad risk att drabbas av ångest. En närvarande partner ger kvinnorna trygghet vilket har en stor inverkan för att kvinnorna ska uppleva sin förlossning som positiv. Kvinnors upplevelser av sin vårdtid har en påverkan på deras fysiska och psykiska mående. Det är idag oklart hur restriktionerna till följd av pandemin påverkar kvinnors upplevelser, därför är det av vikt att undersöka hur kvinnor upplever sin vårdtid i samband med barnafödande under den pågående covid-19 pandemin.
För att barnmorskor ska få mer kunskap om hur vården bör bedrivas i relation till kvinnors upplevelser vid barnafödande under pandemin, behövs mer forskning. I denna studie innefattar vårdtiden i samband med barnafödande både den tid som kvinnan vistas vid förlossningsavdelningen i samband med förlossning samt eftervården på BB-avdelning.
SYFTE
Syftet med studien är att beskriva kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi.
METOD
Val av metod
Studiens syfte är att undersöka kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi, för att undersöka detta valdes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Semistrukturerade individuella intervjuer utfördes med 10 kvinnor som fött barn under Covid-19 pandemin. En kvalitativ metod ansågs lämplig för att svara till studiens syfte, då kvalitativ metod syftar till att ett fenomens egenskaper beskrivs och analyseras (Jakobsson, 2011; Polit & Beck, 2021). Intervjuer användes som datainsamlingsmetod, vilket var ett passande val till studien då deltagarnas upplevelser avsågs studeras (Henricson & Billhult, 2017). Forskaren tolkar och analyserar berättelser, vilket ger en förståelse för de intervjuades upplevelser av ett specifikt fenomen (Kvale & Brinkmann, 2014). Den insamlade datan analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Kvalitativ innehållsanalys är en metod för att analysera insamlad data, vilket innebär att texten tolkas genom att systematiskt kategorisera texten till kategorier och teman. Analysen beaktar både det latenta och det manifesta innehållet i texten. Vid en manifest analysmetod tolkas det synliga och uppenbara i texten till skillnad från en latent analysmetod där den underliggande meningen tolkas. Både manifest och latent analysmetod kan innehålla en tolkning men en latent analys innebär en mer abstrakt och djupare tolkning av materialet (Danielsson, 2017b).
Den metodologiska ansatsen kan vara abduktiv, deduktiv och induktiv. Det som kännetecknar induktiv ansats är sökande av mönster i datan där analysen sker förutsättningslöst av texten (Granheim et al., 2017). Induktiv ansats innebär att forskaren utgår från upplevelsen av ett fenomen där resultatet kan leda fram till en slutsats (Priebe & Landström, 2017). Den insamlade datan transkriberades ordagrant och lästes upprepade gånger, detta gjordes för att lära känna materialet (Polit & Beck, 2021).
Miljö
Datainsamlingen genomfördes i tre olika regioner i Sverige, region Uppsala, Jönköping och Västra götalandsregionen vilket innebar att kvinnorna hade sin vårdtid på fem olika kvinnokliniker. Ett av sjukhusen ligger i en storstad medan resterande är placerade på landsbygden. Under 2019 har de inkluderade kvinnoklinikerna ombesörjt mellan 2000-4200 förlossningar (Socialstyrelsen, 2019).
Under perioden då studien ägde rum hade samtliga förlossningsavdelningar samt BB- avdelningar infört restriktioner till följd av Covid-19 pandemin. Detta innebar att partnern endast fick vara närvarande under den aktiva fasen av förlossningen förutsatt att partnern inte hade några förkylningssymptom. Enbart kvinnan var välkommen under latensfasen och första undersökningen. Restriktionerna innebar även att den födande kvinnan och hennes partner endast fick vistas på deras rum. Partnern fick vara närvarande under de första timmarna efter förlossningen men i samband med flytt till BB-avdelningen fick partnern lämna sjukhuset. Under denna tid var det inte heller tillåtet med besök på BB-avdelningen. Mor och barn rekommenderades att stanna minst ett dygn på BB-avdelningen, vilket var för att minska antal polikliniska besök. Till följd av Covid-19 pandemin innebar restriktionerna även att vårdpersonal använde sig av skyddsutrustning i form av visir och munskydd
Urval
Vid kvalitativ forskning är det viktigare att inkludera deltagare som har erfarenhet av det fenomen som studeras än ett stort antal deltagare (Henricsson & Billhult, 2017). Då studien genomfördes inom en begränsad tidsram ansågs 10 deltagare vara ett lämpligt antal (Brinkmann & Kvale, 2014). Till denna studie användes ett bekvämlighetsurval.
Bekvämlighetsurval är en tidsbesparande metod för forskaren (Polit & Beck, 2021) och innebär att de deltagare som är enklast att identifiera inkluderas i studien (Jakobsson, 2011;
Polit & Beck, 2021). I denna studie innebar bekvämlighetsurval att deltagare inkluderades från författarnas bekantskapskrets. Som ett komplement användes även ett snöbollsurval för att finna ytterligare deltagare till studien. Snöbollsurval innebär att forskaren frågar informanten om denne har kännedom om ytterligare deltagare som kan inkluderas i studien.
Snöbollsurval kan vara effektivt då det kan spara tid åt forskaren. Nackdelen kan dock vara att informanten rekommenderar någon som liknar dem själva och på så vis kan det leda till en minskad variation hos deltagarna (Polit & Beck, 2021). Urvalet ledde fram till tio deltagare.
Kvinnorna var mellan 23-33 års ålder. Sex av kvinnorna var förstföderskor och fyra av kvinnorna var omföderskor. Vårdtiden i samband med barnafödande varierade mellan mellan två till sju dagar. Kvinnorna kom från olika geografiska områden där fyra kvinnor bodde på landsbygd, fyra kvinnor bodde i tätort och två kvinnor bodde i stad. Samtliga kvinnor var sammanboende med sin partner.
Inklusionskriterier
I studien inkluderades kvinnor som genomgått en normal förlossning i Sverige mellan augusti och december 2020. Kvinnor inkluderades oavsett vilket barn i ordningen de fött eftersom det var upplevelser av kvinnans vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemi som avsågs studeras.
Datainsamling
Datainsamling utfördes genom semistrukturerade intervjuer, vilket innebär att forskaren ställer öppna frågor. Utformningen av frågorna sker strukturerat men ordningsföljden kan ändras under intervjuns gång beroende på vad informanten berättar. Forskaren anpassar sina frågor utefter vad som kommer upp under intervjun (Danielsson, 2017a). Författarna använde sig av en intervjuguide, en intervjuguide är ett manus där frågorna struktureras för att följa intervjuns process. Vid semistrukturerad intervju innebär intervjuguiden att den innefattar frågor kring ämnet som vill studeras samt förslag till följdfrågor (Kvale & Brinkmann, 2014).
Frågor som användes var exempelvis, Kan du berätta om hur du upplevde din vårdtid i samband med ditt barns födelse?, Vad var viktigt för dig under din vårdtiden? se bilaga 1.
Författarna kontaktade deltagarna och en tid för intervjuerna planerades in. På så vis kunde deltagarna vara delaktiga i beslutet, vilket gav en möjlighet att bli intervjuad i en ostörd miljö.
Innan intervjuerna ägde rum fick deltagarna information kring studien, vilket gjorde att deltagarna fick en möjlighet att ge sitt samtycke i samband med intervjutillfället.
Intervjuerna hölls via digitala hjälpmedlet Zoom till följd av rådande Covid-19 pandemi, vilket innebar att fysiska möten avråddes. Datorstödda intervjuer ger en fördel i att kunna samtala med människor som befinner sig på distans (Ali & Skärsäter, 2017).
Innan de planerade intervjuerna utfördes genomförde författarna en pilotintervju, dels för att säkerställa så att frågorna uppfattas som begripliga och genererar i svar som besvarar studiens syfte, men även för att prova den tekniska utrustningen så att den fungerade som planerat. En
pilotintervju ger en fördel i att författarna får övning i att genomföra en intervju samt att kontrollera så att den planerade tidsramen för intervjun är genomförbar (Danielsson, 2017a).
Då pilotintervju gav värdefull information som svarade på studiens syfte inkluderades den till studiens resultat. Pilotintervjun visade även att intervjuguiden och dess frågor gav svar till studiens syfte, vilket innebar att ingen korrigering av frågorna behövdes.
Då deltagarna valdes genom författarnas bekantskapskrets delades intervjuerna upp mellan författarna detta för att undvika att deltagare blev intervjuade av den bekanta författaren. Vid intervjuer kan forskaren komma nära individen vilket kan göra att en relation uppstår.
Forskaren ska värna om deltagarnas integritet och välbefinnande (Kjällström, 2017).
Intervjuerna ägde rum under mars månad våren 2021. Varje intervju hade ett tidsspann mellan 25-40 minuter. Deltagarna fick möjlighet att ställa frågor om eventuella funderingar eller oklarheter både före och efter intervjun till den författaren som utförde intervjun. Deltagarna fick både skriftlig och muntlig information om att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde avsluta deltagandet i studien utan förklaring. Intervjuerna spelades in och sparades på ljudfiler. Sedan transkriberades den insamlade datan genom att båda författarna hjälptes åt att ordagrant skriva ner det som berättades. Den transkriberade datan motsvarade 82 A4-sidor med enkelt radavstånd. Den insamlade datan kommer att sparas fram tills att studien anses godkänd, därefter kommer all information kring deltagare samt insamlad data att raderas.
Analys
Genom att göra en analys av den insamlade datan kan forskaren systematiskt få fram det väsentliga av den transkriberade texten. Analysen kan ske på olika sätt, latent och manifest innehållsanalys. En latent innehållsanalys tillåter en tolkning av datan medan manifest beskriver datan så som den är (Polit och Beck, 2021). Med en kvalitativ innehållsanalys kan variationer identifieras i texten genom att urskilja ett mönster. Beroende på tolkning och abstraktionsnivå kan likheter och skillnader presenteras genom kategorier och teman. Det manifesta innehållet i texten som är det textnära och uppenbara svarar på frågan “Vad” och presenteras i kategorier. Det latenta innehållet i texten svarar på frågan “hur?”, genom att den underliggande betydelsen av kategorierna vävs samman och bildar ett eller flera teman (Graneheim et al., 2017). Den transkriberade texten analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys som beskrivs av Graneheim och Lundman (Graneheim & Lundman, 2004).
Den transkriberade texten lästes upprepade gånger, dels för att lära känna materialet (Polit &
Beck, 2021) och dels för att urskilja meningsenheter. Sedan kondenserades meningsenheter till koder (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna använde sig av olika färgmarkeringar för att tydliggöra detta steg i analysprocessen, vilket kan vara en fördel (Danielsson, 2017b).
Under arbetets gång diskuterades och kontrollerades de kondenserade meningsenheterna och koderna mot den transkriberade texten kontinuerligt, detta för att säkerställa att innehållet inte ändras eller förvrängs. Vid nästa steg hittades det gemensamma i koderna, koderna kunde därefter kategoriseras. Koder med liknande innebörd sorterades sedan under olika kategorier och subkategorier (Graneheim & Lundman, 2004). Analysen genererade i tre kategorier och nio subkategorier. Temat växte fram under analysens gång baserat på helheten av texten och det underliggande budskapet tillsammans med innehållet i kategorierna och subkategorierna (Lundman & Hällgren Granheim, 2017). Temat, kategorierna samt’¨ subkategorierna presenteras i tabell 2.
Tabell 1. Exempel på analysprocessen.
Meningsbärande enhet Kondenserad meningsenhet
Kod Subkategori Kategori Tema
“Jag tycker att det var jätte jobbigt. Jag hade väldigt ont och svårt att gå så att behöva ta sig sträckan fram till avdelningen ensam var tufft. Det är vårt första barn också, så att vara ensam under den första undersökningen kändes inte alls kul.”
Upplevelsen av att vara ensam och utan stöd kan vara jobbigt.
Ensam Att känna sig ensam och utan önskat stöd av sin partner
Partnerns stödjande roll/delaktighet
“Covid-19- pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet
“eftersom min sambo då som är pappa till barnet inte fick vara med mig eh så blev jag ju väldigt ensam och lite mer skör än vad jag kanske borde vara. Jag blev väldigt ledsen när jag gick in på bb för att han var tvungen att åka hem”
Upplevelsen av att bli ensam och utan stöd kan bli känslosamt.
Ensam Att känna sig ensam och utan önskat stöd av sin partner
Partnerns stödjande roll/delaktighet
Etiska övervägande
En vetenskaplig studie innebär att undersöka ett visst fenomen för att skapa kunskap och förståelse. Grunden för en studie ligger i medverkan av andra människor. Vikten i den etiska utmaningen är att detta ska utföras utan att människor skadas, såras eller utnyttjas (Kjellström, 2017).
Det finns fyra etiska principer att ta hänsyn till under en forskningsprocess. Dessa fyra etiska principer är; Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att det är forskarens skyldighet att informera deltagaren om studiens syfte (Vetenskapsrådet, 2020). I studien fick deltagarna både muntlig och skriftlig information, detta för att deltagarna verkligen skulle förstå studiens syfte samt att kunna ta ett informerat beslut. Det är av stor vikt att se informationen som en process, där den som deltar har möjlighet att få information, ges tid och möjlighet att ställa frågor samt få svar (Kjellström, 2017).
Samtyckeskravet grundar sig i att deltagaren måste ge sitt samtycke till att medverka i studien (Vetenskapsrådet, 2020). Deltagaren ska vara införstådd med att denne har rätt att avböja samt att deltagandet sker på frivillig basis (Kjellström, 2017), hänsyn till detta fick deltagarna först skriftlig information kring studiens syfte och hur intervjuerna tänkt utföras för att då ha en möjlighet att avböja eller ge sitt samtycke. Ett muntligt samtycke inhämtades från deltagarna innan intervjuerna påbörjades. Då deltagarna som inkluderats i studien kom från författarnas bekantskapskrets var författarna medvetna om att det kunde finnas en svårighet i att avböja, därför var informationsbrevet utformat så att ingen ytterligare kontakt behövde göras om önskan var att inte delta.
Konfidentialitetskravet innebär att de inhämtade uppgifterna kring de deltagande inte går att ta del av från oberörda samt att deltagarnas identitet inte kan identifieras (Vetenskapsrådet,
2020). Innebörden av detta är att människor integritet ska bevaras samt att deras personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att det inte finns en möjlighet att obehöriga får tillträde (Kjellström, 2017). Utifrån konfidentialitetskravet förvarades uppgifter kring de deltagande i en lösenordsskyddad dator, där enbart författarna själva hade tillträde samt att datan redovisas på ett sådant sätt att det inte går att härleda till den enskilda individen.
Information kring deltagare och det inspelade materialet samt den transkriberade datan kommer efter studien anses godkänd att raderas.
Slutligen den sista av de fyra etiska principerna är nyttjandekravet, som tar hänsyn till att de inhämtade uppgifterna endast får användas i forskningssyfte (Vetenskapsrådet, 2020). Deltagarna delgavs information kring nyttjandekravet innan intervjuerna påbörjades för att få vetskap om att deras uppgifter enbart skulle användas till forskning. Kunskaper kring kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med rådande Covid-19 pandemi vägdes mot risken av att deltagaren kunde fara illa. Författarna gjorde detta genom att vara medvetna om att deltagaren i studien kan delge mer än vad denne egentligen känner sig bekväm med.
Forskaren behöver vara känslig inför de frågor som ställs för att inte gå för långt (Kvale &
Brinkmann, 2014). Författarna var medvetna om att känsliga ämnen kunde komma att lyftas under intervjuns gång, därför gavs deltagarna möjlighet till paus när behovet uppstod samt påminde återkommande deltagarna om rätten till att avbryta intervjun när som helst utan att behöva ange anledning. Författarna var medvetna om att deltagarna kom från respektive författares bekantskapskrets därför valde författarna att inte intervjua deltagare som redan innan var kända för dem, detta för att deltagaren skulle vara bekväma att samtala fritt kring känsliga ämnen. Det kan finnas fördelar med att använda intervju som metod för datainsamlingen då det gav deltagaren en möjlighet att få delge sina upplevelser. Att som deltagare få samtala och reflektera kring sina upplevelser av barnafödande under pågående Covid-19 pandemi kan upplevas som positivt, där deltagaren känner sig hörd och lyssnad på.
Deltagaren får möjlighet att bearbeta sina upplevelser (Polit & Beck, 2021).
Förförståelse
Författarnas egen förförståelse diskuterades innan studiens början. Förförståelse handlar om levda erfarenheter och värderingar kring hur världen runt omkring uppfattas (Priebe &
Landström, 2017). Det har stor betydelse att reflektera över den egna förförståelsen innan och under forskningsprocessens gång, då förförståelsen kan påverka det slutliga resultatet (Polit &
Beck, 2021). Båda författarna har en förförståelse kring upplevelsen av barnafödande då båda författarna har fött två barn vardera. Den ena författaren har en förförståelse inom ämnet genom tidigare arbete på BB. Båda författarna har en viss förförståelse kring Covid-19 och att arbeta med restriktioner för att minska smittspridning, detta genom att tidigare arbetat inom äldrevården under pandemins början. Då Covid-19 är en pandemi som nyligen drabbat hela världen och i skrivande stund är relativt nytt virus är förförståelsen kring hur detta påverkar upplevelsen av vårdtiden i sambans med barnafödandet relativt liten. Viss förförståelse har författarna genom sociala medier, medier och berättande erfarenheter från personer i författarnas bekantskapskrets som fött barn under pandemin. Reflektion och samtal kring förförståelsen fördes mellan författarna under hela forskningsprocessens gång, detta för att minimera inverkan av förförståelsens på studiens resultat (Thurén, 2019). Genom att diskutera analysen med varandra minskar risken för att analysarbetet påverkas av förförståelsen (Graneheim, et al., 2017). Ytterligare för att säkerställa förförståelsens inverkan på studien deltog författarna i återkommande grupphandledningstillfällen, där handledaren, författarna samt andra studenter reflekterat tillsammans kring hantering av förförståelsen.
RESULTAT
Dataanalysen resulterade i ett tema, tre kategorier och nio subkategorier som beskriver kvinnors upplevelser av sin vårdtid i samband med barnafödande under pågående Covid-19 pandemin. Det övergripande temat som framkom var följande: “Covid-19 pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet” samt kategorier som framkom var följande: “ Partnerns stödjande roll och möjlighet till delaktighet”, “Vårdpersonalens stödjande roll“ och “Vårdmiljöns betydelse”.
Tabell 2. Översikt av Tema, kategorier och subkategorier som har framkommit under analysen av datamaterialet.
Tema Kategori Subkategori
Covid-19 pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet
Partnerns stödjande roll och möjlighet till delaktighet
Att känna sig ensam och utan önskat stöd från partner Att få stöd av sin partner Att oroa sig för sin partner Vårdpersonalens stödjande
roll
Att vara beroende av
vårdpersonalen men inte vilja vara till besvär
Att inte få det stöd som önskats av vårdpersonal
Att känna trygghet
Vårdmiljöns betydelse Att inte kunna kommunicera Att känna sig instängd Att oroa sig för att bli smittad under vårdtiden
Covid-19 pandemin bidrog till känslor av ensamhet och övergivenhet samt ett ökat behov av stöd och trygghet
I studien framkom det att kvinnorna upplevde känslor av ensamhet och sårbarhet när partnern inte fick vara delaktig och närvarande under vårdtiden till följd av de restriktioner som upprättats i samband med Covid-19 pandemin. Kvinnorna upplevde att de saknade partnerns stöd under vårdtiden vilket resulterade i att kvinnorna valde att lämna sjukhuset tidigare än rekommenderat. När partnern fick vara närvarande upplevde kvinnorna sig mindre stressade och ensamma. Kvinnorna upplevde att partners stöd var ovärderligt.
Kvinnorna upplevde att när de inte hade sin partner med sig blev de beroende av vårdpersonalen och önskan var att vårdpersonalen skulle ta över partnerns stödjande roll.
Kvinnorna upplevde att vårdpersonalen inte var närvarande i den mån de önskat samt att de upplevde att de blev lämnade ensamma och övergivna på rummet. Kvinnorna upplevde att de
önskat information från vårdpersonalen samt att de önskat att de inte behövt själva informera sin partner kring det som sagts när partnern inte var närvarande. Kvinnorna upplevde att när vårdpersonalen bekräftade deras oro gav det en känsla av trygghet. Kvinnorna upplevde att vårdpersonalen gjorde sitt bästa trots rådande pandemi. Kvinnorna upplevde att det var nöjda med den vård de fått under sin vårdtid. När vårdpersonalen använde sig av skyddsutrustning i form av munskydd och visir upplevde kvinnorna sig trygga samt oron för att bli smittad minskade. Vidare upplevde kvinnorna att kommunikationen blev bristande och mötet med vårdpersonalen blev opersonligt till följd av skyddsutrustningen.
Partnerns stödjande roll och möjlighet till delaktighet
I studien framkom det att kvinnorna upplevde sig ensamma, stressade och sårbara när deras partner inte fick vara närvarande. Stödet från partnern upplevdes som ovärderligt och kvinnorna kände sig trygga samt mindre oroliga och stressade när partnern var närvarande.
Kvinnorna upplevde att partnern missade deras gemensamma barns första dagar. Kvinnorna valde att lämna sjukhuset tidigare till följd över att de saknade stödet av sin partner.
Kvinnorna upplevde en sorg över att partnern inte kunde vara delaktig i den mån de önskat.
Att känna sig ensam och utan önskat stöd från partner
Gemensamt för kvinnorna i studien var att de upplevde att de kände sig oroliga under det första mötet med förlossningsavdelningen, orsaken uppgavs vara restriktionerna under Covid- 19 pandemin som inneburit att partnern inte får följa med in på förlossningsavdelningen.
Kvinnorna uttryckte att det var skrämmande att inte ha med sig sin partner under första undersökningen, att de kände sig ensamma, stressade och sårbara. Sträckan in till förlossningsavdelningen upplevdes av kvinnorna som lång och med praktiska svårigheter. Det beskrevs som tufft att behöva gå in på förlossningsavdelningen ensam med smärtsamma och intensiva sammandragningar. Svårigheterna kunde också handla om behov av hjälpmedel i form av kryckor till följd av besvärande foglossning där behovet av medföljande partnern upplevdes som större. Kvinnorna berättade att de blev känslomässigt påverkade av att inte få ha med sig sin partner och att de kände sig utsatta och utelämnade i situationen.
De kvinnor som väntade sitt första barn upplevde oro och stress över att vara ensamma under första undersökningen då de inte visste vad som väntade, det var en situation som var oviss för dem. Upplevelsen var att det kändes som en främmande värld som de nu fick möta ensam.
De kvinnor i studien som väntade sitt andra barn upplevde att den första undersökningen speglades av tidigare förlossning och rädsla inför hur det nu skulle bli när partnern inte fick följa med in. Där tidigare förlossningsupplevelse varit negativ påverkades kvinnornas känslor under undersökningen, de hade svårt att slappna av då tankarna mest fokuserade på om partnern fick komma eller inte.
(…)eftersom att min förra förlossning slutade med ett akut kejsarsnitt.. vad händer om det nu skulle bli så liksom och inte han skulle få vara med. Jag är ju också så att jag lägger min trygghet väldigt mycket på honom när jag hamnar i utsatta situationer och för mig fanns det ingen som skulle kunna ersätta den platsen (Deltagare 3)
Vidare upplevde kvinnorna att det var känslosamt att partnern fick åka hem timmar efter förlossningen. Trots att kvinnorna innan visste detta och att de mentalt hade förberett sig på att partnern var tvungen att åka hem så var det ögonblicket svårt att hantera. Kvinnorna upplevde att de blev övergivna och ensamma. Kvinnorna upplevde att de kände sig ledsna och
sårbara när partnern fick lämna, vilket gjorde att de inte kunde glädjas åt att vara nybliven mamma.
Man hade velat ha stöttningen från sin partner, för att ta bort partnern ifrån en när man precis har fött barn och man är i typ den känsligaste situationen man någonsin är i, det är ju ungefär som att dra undan mattan på folk. Så var det för mig. Det var liksom som någon bara tog bort all trygghet jag hade, Man känner ju sig väldigt utlämnad.... (Deltagare 5)
Under sin vårdtid upplevde kvinnorna stress över att behöva vara kvar på sjukhuset utan sin partner. Kvinnor lyfte att de ville åka hem så fort det var möjligt. Denna stress gjorde att kvinnorna valde att skriva ut sig själva trots att behovet fanns att kvarstanna på BB- avdelningen tills dess att en fungerande amning var etablerad. Kvinnorna uttryckte att en känsla av panik hade uppstått om de varit tvungna att stanna ett dygn till på BB-avdelningen utan sin partner. Ensamheten som kvinnorna upplevde under sin vistelse på BB-avdelningen bidrog till att viljan att få åka hem var större än viljan att stanna kvar på sjukhuset tills dess att amningen etablerats. Gemensamt för kvinnorna var upplevelsen av att känslorna var övermäktiga och svåra att hantera utan sin partner närvarande, detta bidrog till att de inte ville stanna på BB-avdelningen längre än nödvändigt. Så länge det var bra med det nyfödda barnet så valde kvinnorna att åka hem så fort det var möjligt. Kvinnorna upplevde att det var som att de bara väntade ut tiden fram tills dess att de fick åka hem
Jag stannade på BB mindre än ett dygn, jag kände mig ensam och jag ville åka hem för att jag kände att jag ville ha min partner bredvid mig, direkt när jag kom dit i princip så frågade jag om jag fick åka hem så fort som möjligt. De sa att jag fick åka hem imorgon att jag behövde sova en natt iallafall. Morgonen efter så gjorde jag mig i ordning och åkte ganska snabbt (Deltagare 7)
Att få stöd av sin partner
I studien framkom det att kvinnorna upplevde att de hade behövt stödet av sin partner under första undersökningen. Det var först när partnern var välkommen till förlossningsavdelningen som kvinnorna upplevde att oron försvann och stressen lättade. När partnern fick stanna upplevde kvinnorna sig trygga och kunde slappna av vilket gjorde att de kunde fokusera på att föda barn. Partnerns närvaro resulterade i att kvinnorna upplevde att Covid-19 pandemin inte påverkade deras vårdtid i samma utsträckning som när de var tvungna att vara utan sin partner.
Jag blev inlagd för att dom skulle sätta igång mig och då fick partnern följa med in. Vi fick ett rum och det var väldigt uppskattat så att jag slapp att vara själv där (Deltagare 1)
Under förlossningen var kvinnorna trygga med stödet från sin partner och upplevelsen var att det kändes skönt att partnern var med. Kvinnorna upplevde att de inte längre kände sig ensamma. Partnerns stöd var ovärderligt, dels för att kvinnorna upplevde att det var självklart att partnern skulle vara med under sitt barns födelse och dels för att kvinnorna upplevde att de behövde partners stöd under stunder då barnmorskan inte var närvarande. Kvinnor upplevde att det var bra att partnern var med inne på rummet så att kvinnorna fick den stöttning de önskat, exempelvis kunde partnern hjälpa till med olika saker som att hämta något att dricka, hjälpa till vid dusch, ge massage och så vidare. Kvinnorna upplevde att det var lättare att be partnern om hjälp än att behöva larma på barnmorskan.
(...) och sen när han skulle komma ut då var dom ju väldigt snälla och ringde min sambo väldigt tidigt så han fick komma ganska snabbt. Så fort jag blev aktiv då...
alltså under tiden när han var där så märkte jag inte av dom så mycket för att han hjälpte mig mest, jag hade stöttningen där liksom så jag märkte inte av dem så mycket eller så (Deltagare 10)
Att oroa sig för sin partner
Kvinnorna i studien upplevde att de oroade sig för sin partner under vårdtiden, att partnern missade delar av deras gemensamma barns första dagar. Upplevelsen var att partnern blev utestängd från en händelse som de planerat och tänkt göra gemensamt. Kvinnorna uppgav att det kändes sorgligt att inte ha sin partner bredvid sig under en tid där allt var nytt och ovisst.
Upplevelsen var att det var deras gemensamma barn och att de nu blivit föräldrar tillsammans.
Det kändes jättejobbigt. Jag kände mig så ensam och sårbar. Jag tyckte att det kändes jobbigt att själv behöva ta hand om vår dotter och få göra mycket av det som man hade föreställt sig att vi skulle få göra ihop t ex byta första blöjan och vara med på bebis första bad. Det känns som att partnern nästan är den som drabbas hårdast av detta. Jag var självklart ledsen när han åkte men jag klarade av det, jag grät en skvätt innan jag ryckte upp mig och kämpade på (Deltagare 8)
Kvinnorna uppgav att de oroade sig för att partnern fick vara utanför och vänta i bilen medan kvinnorna blev undersökta, vilket de upplevde påverkade den första tiden på förlossningsavdelningen negativt. Kvinnorna upplevde stress när partnern fick vänta i bilen när det var kallt ute och oroade sig för att partnern skulle frysa. Kvinnorna uttryckte att de under förlossningen upplevde att de var bekymrade över att sin partner, att partnern inte mådde väl av att vara instängd på förlossningsrummet under så många timmar, att partnern inte hade möjlighet att gå ut och äta eller få lite luft. Kvinnorna upplevde att det låg i deras ansvar att informera partnern om den information kvinnan fått när partnern inte var närvarande. Kvinnorna var rädda för att partnern skulle missa något av betydelse. De upplevde att de oroade sig för att partnern inte skulle känna sig delaktig och känna sig utanför.
Kvinnorna upplevde att de kände sorg över att partnern missade de första dagarna i deras gemensamma barns liv. Till följd över att kvinnorna upplevde oro över att partnern inte fick vara närvarande och tillsammans med deras gemensamma barn på BB-avdelningen använde sig kvinnorna av digitala hjälpmedel för att kommunicera kontinuerligt under vårdtiden. Detta var något kvinnorna upplevde underlätta vistelsen på BB- avdelningen, för kvinnorna själva men även för deras partner.
Vårdpersonalens stödjande roll
I studien framkom det att kvinnorna upplevde att de var nöjda med den vård de erhållit av vårdpersonalen under sin vårdtid och de uttryckte att vårdpersonalen gjorde sitt bästa under rådande situation. Trots att kvinnorna uttryckte att de var nöjda med den vård de erhållit uttryckte de svårigheter i att be vårdpersonalen om hjälp med småsaker. Kvinnorna upplevde att när partnern inte fick vara med under vårdtiden blev de beroende av vårdpersonalen vilket resulterade i att de hellre undvek att göra saker än att vara till besvär. Kvinnorna upplevde att vårdpersonalen enbart kom när något skulle utföras, det fanns en önskan hos kvinnorna att vårdpersonalens vård kunde jämföras med partners stöd.
Att vara beroende av vårdpersonalen men inte vilja vara till besvär
Kvinnorna i studien upplevde att de blev beroende av vårdpersonalen när partnern inte fick vara med under vårdtiden. De uttryckte att de hade svårigheter med att be om hjälp. Det upplevdes konstigt att be personalen om småsaker, det var uppgifter de hellre hade bett sin partner om hjälp med. Till följd av att inte vilja besvära vårdpersonalen undvek kvinnorna att göra saker som de egentligen hade velat göra såsom duscha, gå på toaletten, be om något att dricka. Då de inte ville störa vårdpersonalen så undvek kvinnorna att larma och istället invänta vårdpersonalen. Kvinnorna vågade inte lämna sitt barn ensamt vilket resulterade i att kvinnorna inte gjorde saker de önskat göra exempelvis sköta hygienen till följd av rädsla för att barnet skulle fara illa. Den konstanta tillsynen av det nyfödda barnet gjorde att kvinnorna upplevde oro och stress. Kvinnorna upplevde att personalen hade viktigare saker att göra än att hjälpa till med småsaker. Dock uttryckte kvinnorna att de kände sig stärkta när de själva klarade av att sköta om det nyfödda barnet och sig själva mer än de förväntat sig innan förlossning.
Att inte få det stöd som önskats av vårdpersonal
Under intervjuerna framkom det att kvinnorna upplevde att tidigare förväntningar kring att vårdpersonalen under vårdtiden skulle axla partnerns roll med att stötta och hjälpa till inte stämde överens med verkligheten.
Jag hade en bild av att personalen kommer motsvara x roll.. att det han gjorde för mig med vårt första barn det kommer personalen hjälpa mig med. Det upptäckte jag ju ganska snart att så är det ju inte.. (Deltagare 2)
Kvinnorna upplevde att det stöd som kvinnorna önskat inte tillgodoseddes av vårdpersonalen.
Kvinnorna uttryckte att de hade behövt stöd under sin vårdtid då de kände sig ensamma och övergivna. Kvinnor upplevde att de önskat att vårdpersonalen hade informerat samt stöttat mer kring amning och hur de skulle sköta sitt barn. Den nya rollen som mamma upplevdes som skrämmande och oviss. Kvinnorna upplevde att vårdpersonalen visade sig bara vid undersökningar eller när en uppgift skulle utföras, kvinnorna upplevde att däremellan hade de inte kontakt med vårdpersonalen.
“Jag tror dem är ju så vana vid att man har med sig nån, ibland dröjde det ganska lång tid innan jag träffade nån som tog hand om mig, men sen hade de ganska mycket att göra (Deltagare 4)
Att känna trygghet
Kvinnorna i studien upplevde att trots att det var en Covid-19 pandemi så var vårdtiden i det stora hela en positiv upplevelse. Det som gjorde att de hade känslan av trygghet var bemötandet av vårdpersonalen. Kvinnorna upplevde att vårdpersonalen gjorde så gott dem kunde under rådande situation. Kvinnorna upplevde att de kände sig trygga och omhändertagna av personalen. Speciellt upplevde kvinnorna att de fick bra stöd av barnmorskan under förlossning vilket gjorde att de inte tänkte på den rådande pandemi, de uttryckte att där och då spelade det ingen roll om det var pandemi eller inte. Under förlossningen upplevde kvinnorna att de fick det stöd de behövde. Kvinnorna berättade att det var viktigt för dem att barnmorskan informerade kring aktuella restriktioner under vårdtiden, vilket gjorde att det var lättare för kvinnorna att förstå varför det var som det var och acceptera rådande situation. Kvinnorna upplevde sig trygga och kände kontroll när barnmorskan kontinuerligt informerade om vad som skulle göras och om vårdavdelningens
rutiner. Kvinnorna upplevde att de inte kände sig utlämnade och ensamma när barnmorskan såg och bekräftade deras oro. När vårdpersonalen tog sig tid och pratade med kvinnorna kände de sig trygga, lugna och mindre ensamma.
(...) alltså jag larmade faktiskt en gång bara för att jag var ledsen och jag hade så ont och jag ville inte vara ensam, och då kom det faktiskt en undersköterska och så stod hon med mig där tills jag kände mig lite bättre igen det tycker jag är väldigt fint för det är inte var den här medicinska grejen utan….hon såg att jag var ensam, att jag behövde bara lite stöttning och prata om någonting annat liksom… (Deltagare 9)
Vårdmiljöns betydelse
I studien framkom det att kvinnorna upplevde att kommunikationen blev bristande samt att det upplevdes som opersonligt när vårdpersonalen använde skyddsutrustning i form av visir och munskydd. Till följd av restriktionerna kunde kvinnorna enbart vistas på sina rum vilket upplevdes som instängt och ensamt. Under vårdtiden fanns det en oro hos kvinnorna att de själva eller sin partner skulle bli smittade av Covid-19.
Att inte kunna kommunicera
I studien framkom det att kvinnorna upplevde att de var förvånade över att vårdpersonalen använde sig av visir och munskydd under hela vårdtiden. Kvinnorna uttryckte att det var jobbigt att vårdpersonalen hade munskydd och visir då de inte såg vårdpersonalens ansikte och på så vis inte kunde läsa av vårdpersonalens ansiktsuttryck. Särskilt svårt upplevdes det att bli undersökt vaginalt när kvinnorna inte kunde se ansiktet på barnmorskan som utförde undersökningen, kvinnorna uppgav att uppstod känslor av sårbarhet och utsatthet i situationen. Kvinnorna upplevde även att det var svårt att höra vad vårdpersonalen sa och att de var tvungna att fråga flera gånger om vad vårdpersonalen sa vilket upplevdes som frustrerande och utmanande. Upplevelsen var att kommunikationen blev bristande till följd av munskydd och visir. Kvinnor berättade vidare att munskydd gjorde att det blev opersonligt och att det var obehagligt att inte riktigt veta hur personen som vårdade kvinnorna såg ut.
Det blev lite opersonligt på något sätt, jag hade aldrig kunnat peka ut vilka som var med om jag såg dem utan munskydd och visir. Nu är jag lite töntig men jag kan nästan tycka att det känns lite obehagligt att jag faktiskt inte kan till utseende känna igen personerna som var med om jag mötte på dem i något annat sammanhang. Det vet ju hur jag ser ut men jag vet inte hur de ser ut…lite konstigt känns det… (Deltagare 6)
Att känna sig instängd
I studien framkom det att kvinnorna upplevde att de under vårdtiden var fast på rummet då de inte fick röra sig utanför dörren. Kvinnorna upplevde att det var konstigt att inte veta hur det såg ut utanför dörren och att de upplevde att de var instängda på ett litet rum utan att kunna öppna ett fönster.
Jag upplevde rent ut sagt att jag blev utslängd och utkastad och väldigt övergiven då efter förlossningen. Och när jag väl då blev inslängd på det här rummet på BB mitt i natten så blev jag lämnad på BB själv där på rummet...efter allt detta man hade varit med om. Det kändes som ett fängelse. Det var väldigt traumatiskt” (Deltagare 9)
