Hovrätt, 2010-B 2662
En byggentreprenör ålades företagsbot med 100 000 kr då en arbetstagare hade gått på ett skört
asbesttak, varvid han rasat igenom och fallit ner. Utrymmet var mycket begränsat för att kunna använda fallskydd men domstolen ansåg att det iallafall gick att använda brädor som genomtrampningsskydd.
Boten blev låg då det beaktades att den anställde själva chansat och tagit en medveten risk. Det var även en enstaka överträdelse och skadorna var förhållandevis lindriga.
Infosoc Rättsdata AB har valt att kommentera nedanstående avgörande genom följande referat.
En arbetsolycka inträffade vid en byggarbetsplats. Byggentreprenören med uppgiven firma hade vid tillfället utfört takarbete. Arbetstagaren hade gått på ett skört asbesttak, varvid han rasat igenom och fallit ner 4-4,5 meter på en träpall på golvet och ådragit sig en fraktur i ryggen, som inte var att bedöma som ringa.
Åklagaren yrkade att byggentreprenören skulle åläggas en företagsbot med 800 000 kr. Byggentreprenören hade som arbetsgivare och ansvarig för den anställdes arbetsmiljö, uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen hade ålegat honom till förebyggande av olycksfall och därigenom av oaktsamhet orsakat den anställdes skada.
Den anställde anförde bl.a. att olyckan gick till på så sätt att han medvetet tog en risk och satte ena foten på en eternitplatta för att stödja sig när han skulle lyfta en annan platta. Det var en liten chansning. Det var inte någon yttre omständighet som gjorde att han trampade fel. Han snubblade inte heller. Plattorna kunde väga 10-15 kg.
Meningen var inte att han skulle lägga hela tyngden på plattan. Plattan han stödde sig på gick sönder och han föll genom taket och hamnade med sidan av kroppen mot en SJ-pall.
Byggentreprenören anförde bl.a. att innan de började arbeta med det aktuella taket kontrollerade han reglarna och takstolarna genom att slå och känna på dem. De var "färska" och höll att gå på. Han gjorde således en riskbedömning och bedömde att det säkraste sättet att utföra rivningen var att man skulle gå på reglarna när taket revs. Att man inte kan stå på en eternitplatta vet alla om. Det var riktigt att han inför detta arbete inte gav den anställde några uttryckliga säkerhetsinstruktioner. Hans bedömning var att det absolut säkraste sättet att plocka ner just detta tak var att gå på reglarna. Eftersom taket var i det närmaste platt hade
genomtrampningsskydd i form av stege eller plankor som skulle flyttas varit alltför riskabelt med hänsyn till snubblingsrisk. Att gå på en stege som lågger plant var svårt. Säkerhetssele gick inte att använda eftersom taket var platt. Nät, bygglift eller byggplattform hade varit svårt att använda på grund av att hallen hade flera innerväggar. Lift eller plattform hade vidare medfört att man varit tvungen att krypa ur dem för att få ner
Källa: Hovrätt
Målnr/Dnr: 2010-B 2662
Beslutsdatum: 2011-07-14
Organisationer: Simrishamns kommun
eternitplattorna. Det sätt de rev taket på var det enda möjliga. Alternativet hade varit att inte byta tak. På byggplatsen fanns en kärra med stege och plankor som kunde användas för olika ändamål, bland annat genomtrampningsskydd.
Tingsrätten i Ystad ålade byggentreprenören företagsbot med 50 000 kr.
Tingsrätten anförde följande i domskälen:
/.../
"[Byggentreprenören], liksom [den anställde], har enligt egna uppgifter varit väl medvetna om att eternitplattorna inte höll att gå på. [Byggentreprenören] har uppgett att han gjort en riskbedömning och funnit att det säkraste sättet att plocka ner taket var att gå på reglarna. Det kan därför inte läggas honom till last att han inte genomfört någon undersökning och bedömning av risker med takarbetet. [Den anställde]har berättat att han och
[byggentreprenören] tidigare utfört liknande arbeten, att han kände till riskerna att gå på eternittak samt att han och [byggentreprenören] talat om att man ska gå på reglarna. Det kan således inte, även om det inte getts särskilda instruktioner vid nu aktuellt tillfälle, läggas [byggentreprenören] till last att han underlåtit att ge tillräckliga säkerhetsinstruktioner till [den anställde] för arbetet på detta tak. På grund av vad Per Blomqvist berättat kan det inte heller läggas [byggentreprenören] till last att någon personlig fallskyddsutrustning inte använts.
Genomfallsskydd har inte använts vid rivningen av taket. Per Blomqvist har av de alternativa fallskydd som diskuterats i målet uppgett att ett genomtrampningsskydd bestående av bräder eller av bräder och platta hade varit lämpligt och att detta skydd inte krävt någon stor investering. Tingsrätten delar denna uppfattning.
[Byggentreprenören] har genom att inte se till att ett genomtrampningsskydd användes underlåtit att iaktta en korrekt säkerhetsnivå och således åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Utredningen, främst [byggentreprenörens] och [den anställdes] uppgifter, ger inte stöd för att åsidosättandet skett uppsåtligen. Tingsrätten finner att [byggentreprenören] i vart fall av oaktsamhet
åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen i nämnda hänseende.
För straffrättsligt ansvar krävs att den oaktsamhet som [byggentreprenören] gjort sig skyldig till föranlett [den anställdes] fall, vilket fått till följd att han ådragit sig en fraktur i ryggen. Det framstår som i hög grad sannolikt att [den anställde] inte skulle ha fallit genom taket och skadat ryggen om genomtrampningsskydd hade använts (jmf NJA 2007 s.369). Orsakssamband mellan [byggentreprenörens] underlåtenhet och [den anställdes] skada föreligger således.
På grund av vad sålunda anförts finner tingsrätten att [byggentreprenören] gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott.
Den skada olyckan lett till har blivit förhållandevis lindrig. Åsidosättandet av skyldigheterna enligt
arbetsmiljölagen har skett av oaktsamhet. [Den anställde] har enligt egna uppgifter medvetet tagit en risk när han klivit på eternitplattan. Mot bakgrund av vad nu sagts kan brottet inte bedömas som grovt.
För normalfallet av arbetsmiljöbrott är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Tiden för
åtalspreskription är till följd härav enligt 35 kap 1 § 1 stycket 1 punkten två år och skall räknas från den 14 maj 2007. [Byggentreprenören] erhöll del av åtalet den 18 juni 2010. Åtalet ska således lämnas utan bifall.
FÖRETAGSBOT
Åklagaren har gjort gällande att företagsbot ska utgå även om brottet inte är att bedöma som grovt.
[Byggentreprenören] har bestritt yrkandet.
För det fall då påföljd inte längre kan ådömas får enligt 36 kap 14 § brottsbalken likväl företagsbot åläggas under förutsättning att stämning därom har delgetts inom fem år från brottet. [Byggentreprenören] har delgetts stämning inom denna tid.
[Byggentreprenören] har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brott. Han ska därför åläggas företagsbot.
Enligt 36 kap 8 § brottsbalken ska företagsbot fastställas till lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. När storleken av företagsboten bestäms ska enligt 36 kap 9 § första stycket samma balk, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten.
Straffskalan för den nu aktuella brottsligheten är böter eller fängelse i högst sex månader. Av detta kan den slutsatsen dras att företagsboten ska bestämmas till ett belopp i den nedre delen av skalan. Den skada som [den anställde] orsakats har varit förhållandevis lindrig. Brottslighetens omfattning ska i princip bedömas oberoende av företagets storlek (Se prop. 2005/2006 s. 62). I målet har inte klarlagts annat än att reparation eller rivning av eternittak tidigare ägt rum vid något enstaka tillfälle. Tingsrätten har därför att vid bedömningen utgå från att det närmast rör sig om en enstaka överträdelse. Åklagaren har påstått att storleken på
företagsboten ska bestämmas oberoende av företagets storlek, vilket påstående också kan återfinnas i
underrättsdomar (se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2009-10-22 i mål B 417-09) . Något stöd för denna uppfattning har tingsrätten inte kunnat hitta i motiven till lagstiftningen och det vore orimligt om ett företag av [byggentreprenörens] storlek skulle ådömas samma företagsbot som ett börsnoterat företag med en
omsättning i miljardklassen om det i respektive verksamhet begåtts samma brott. En utgångspunkt bör i stället vara att beloppets storlek, förutom vad ovan sagts, ska bestämmas så att det utgör ett incitament för
näringsidkaren att inte begå fortsatta överträdelser. Även om [byggentreprenören] kan klandras för det aktuella brottet måste beaktas att [den anställde] chansat och tagit en medveten risk när han stödde sig på en
eternitplatta. Med beaktande av vad nu sagts och då det inte föreligger sådana omständigheter som avses i 36 kap 10 § brottsbalken, anser tingsrätten att företagsboten bör bestämmas till 50 000 kr."
Hovrätten anförde följande i domskälen:
" - Hur hovrätten bedömer åtalet, m.m.
Som tingsrätten angett var [byggentrepenören] ansvarig för [den anställde] arbetsmiljö i enlighet med de av tingsrätten angivna lagrummen och föreskrifterna. Av rättsintyget och [den anställdes] uppgifter framgår att han vid olyckstillfället ådrog sig en kompressionsfraktur i ryggen. Av rättsintyget framgår vidare att skadan inte är att anse som ringa.
Hovrätten gör följande överväganden i frågan om [byggentrepenören] uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt
vad som ålegat honom enligt arbetsmiljölagen och därigenom av oaktsamhet orsakat [den anställdes] skada.
Av bl.a. Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling AFS 1999:3, 87–89 och 91 §§, följer att skyddsutrustning ska användas vid takarbete. [Den anställde] har inte använt någon skyddsutrustning över huvud taget. Enligt egen uppgift har [byggentrepenören] genomfört en undersökning av taket och gjort en bedömning av risker. Vid riskbedömningen har han dock inte kommit till annan slutsats än att skyddsutrustning var oanvändbar. Mot bakgrund av Per Blomqvists uppgifter finner hovrätten emellertid, i likhet med tingsrätten, att ett
genomtrampningsskydd av brädor eller skivor hade varit möjligt och lämpligt att använda som skyddsutrustning på det förhållandevis svagt lutande taket. [Byggentrepenören] har således åsidosatt vad som ålegat honom genom att inte se till att sådant genomtrampningsskydd använts. Han har därigenom inte heller gett tillräckliga säkerhetsinstruktioner till [den anställde]. Liksom tingsrätten angett kan det däremot inte läggas
[byggentrepenören] till last att personlig fallskyddsutrustning, som enligt Per Blomqvist endast är komplement till annat skydd, inte använts på taket.
Det har inte framkommit annat än att [byggentrepenören] av oaktsamhet åsidosatt nämnda skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.
[Den anställde] har enligt egen uppgift tagit en medveten risk när han trampade på den spröda eternitplattan för att ta stöd när han lyfte en annan platta. Han har tillagt att han hade kunnat lyfta plattan på ett annat sätt än genom att trampa på det ställe han gjorde. Mot denna bakgrund – och då ett genomtrampningsskydd också skulle ha föranlett [den anställde] att arbeta på ett säkrare sätt – framstår det som i hög grad sannolikt att han inte skulle ha fallit om [byggentrepenören] hade sett till att genomtrampningsskydd använts. Hovrätten instämmer således i tingsrättens slutsats att det föreligger orsakssamband mellan [byggentrepenörens]
underlåtenhet och [den anställde] skada.
[Byggentrepenören] har alltså gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott. I frågan om brottets rubricering kan hovrätten, utöver vad tingsrätten angett, konstatera att det förelegat en hög risk för att [den anställde] skulle skada sig allvarligt. Vad gäller [byggentrepenörens] insikt om risken för att [den anställde] skulle komma till skada kan emellertid noteras att [byggentrepenören] själv först utfört omfattande arbete på taket utan skyddsutrustning och att han bedömt [den anställde] som duktig och erfaren i sitt arbete. Det står därför inte klart att
[byggentrepenören] insett hur hög risken varit för att hans arbetstagare skulle komma till skada. Vid en samlad bedömning finner hovrätten, liksom tingsrätten, att arbetsmiljöbrottet är av normalgraden.
Som tingsrätten funnit ska åtalet därför ogillas på grund av preskription.
- Frågan om företagsbot
[Byggentrepenören] har i sin näringsverksamhet inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brott. Han ska därför åläggas företagsbot.
Riktlinjer för företagsbotens storlek finns i en skrivelse från Riksenheten för Miljöoch Arbetsmiljömål vid
Åklagarmyndigheten. Dessa riktlinjer – avsedda för åklagaren – har fått efterföljd även i domstolarnas praxis (se Hovrättens över Skåne och Blekinge domar den 22 oktober 2009 i mål B 417-09 respektive den 15 februari 2011 i mål B 1380-10 samt Göta hovrätts dom den 12 januari 2010 i mål B 1646-09). I syfte att uppnå en så enhetlig rättstillämpning som möjligt framstår det som lämpligt att använda tabellernas beloppsintervall som en
utgångspunkt. För arbetsmiljöbrott av normalgraden är i tabellerna angivet intervallet 200 000 - 400 000 kr vid normal skada och intervallet 100 000 - 200 000 kr vid lindrig skada. Som exempel på lindrig skada – som inte är ringa – anges bl.a. kotkompressioner.
Det har inte framkommit att [byggentrepenören] åsidosatt säkerhetsföreskrifterna vid andra takarbeten. Vidare har brottsligheten ett begränsat straffvärde och den skada som brottsligheten inneburit – kompressionsfraktur – får betecknas som lindrig. Det har dock förelegat fara för allvarlig skada.
Det saknas anledning att frångå det lägre beloppet i riktlinjernas intervall. Mot denna bakgrund – och då det inte finns skäl för jämkning – bör företagsbotens storlek bestämmas till 100 000 kr."
