OM I DEENS
l Ö l t l l i l . l . A N D E T I I . L V E R K L I G H E T E N .
A K A D E M I S E A F H A N D L I N G ,
som
m ed vidtherörad a P liilo so p h isk a F a k u lte te n s i U p sa la tillstå n d
A F
Ma g
J O H A N J A K O B B O R E L I V S
OCH
F R E D R I K S T E N 9 I A R K a f Ö s tjö lh a I.a n d s k a p .
kommer atl offentligen forsvaras l»,i Gustavianska Lärosalen den 9 Juni 1849
)». v . t . f . m
II.
C P S A L A , L E F F L F . R OCH S E B E L I , 1 8 49.l o
T h e s e s.
I.
Motus ille sive processus ideœ , de quo
d isserit H egelius, significare videtur tempe
rationem quondam membrorum, qua aliud
aliud comprehendit.
II.
Form a et determinatio nisi in re deter
minata esse non possunt et, illa separata,
omni veritate carent.
E tiam r e s p e r s e , om
ni form a rem ota, nihil est nisi mera mate
r ia , quœ tamen ipsa formce expers esse non
potest.
Quare erran t, qui rei aliqu id subji
ciu n t
,
quod a form a et determinatione plane
sit alienum.
in.
Quod p ro p rie dicitur rationale tantum
abest, ut a re et veritate alienum s it, ut uni
cus sit fons veritatis.
Merum autem ra tio
nale quod dicitu r, ab omni veritate segrega
tum , inane est somnium.
iy.
Valde erran t, qui Hegelium ideam p o
nere causam efficientem rerum credunt. Om
nis enim causa efficiens res est finita et c ir
cum scripta, quœ ipsa aliam causam habet.
ning immanent i innehållet; den har ett af detsam ma oaf- hängigt vara, är ett schem a, som utifrån kommer till inne hållet. Men båda dessa åsigter upphäfva sig sjelfva. Enligt den förra åsigten skulle formen sjelf vara allt innehåll d. v. s. den skulle uti innehållet bestämma sig sjelf. Men i det den sålunda på en gång är bestämmande och bestäm d, form och innehåll, så ä r den såsom bestämmande motsatt sig sjelf såsom bestäm d d. v. s. den innehåller i sig mot satsen mellan form och innehåll. Enligt den sednare åsigten fattades deremot form och innehåll såsom för hvarandra främ m ande; men i denna deras söndring visar sig likasåväl, att hvardera momentet i sig innehåller det andra. Ty innehål let såsom skiljdt ifrån formen måste vara bestäm dt i mot sats m ot densamma d. v. s. måste sjelft hafva en form; formen deremot såsom skiljd ifrån innehållet m åste åtminstone bestäm m a sig sjelf eller v ara sitt eget innehåll. En be stäm ning, som ingenting bestäm m er, och ett bestäm dt, som ej har någon bestäm ning, äro ej annat än tomma abstraktioner.
O rdet fo rm * ) betecknar ursprungligen en y ttre gestalt, en oväsendtlig beskaffenhet, som kan förändras utan att
Het oa kla Ht fasthåller f o r m e n s å s o m ’'d a s n i c h t - n i c h t - s e in k önne nde” ocli d e r e m o t s.itter i n n e h å l l e t s å s o m ” auch nicht* u n d auch a n ders-sein- k ö u u e n d ” . / • S c h a /le r j t t r a r ( d i e P h il o so p h ie u n s e r e r Z e i t , l 6 g ) f ö l j a n d e , hvari vi fu l l k o m l i g t i n s t ä m m a : E s ist b ald g e s a g t, dass die F o r m d e m Inhalte ni ch t ä u s s e r l i c h , s o n d e r n d e m se lb e n v ie lm e h r i m m a n e n t s e i ; a b er es ist d ie ss ein g a n z leeres W o r t o h n e aller Bed eutu ng, w e n n n ic h t eb enso seh r d e r I u h a l t d e r F o r m i m m a n e n t gefasst w ird . D e n » w e n n d e r In h a l t n i c h t t i e r F o r m als das A nderssein im m a n e n t i s t , so ka nn auch d i e F o r m d e m Inhalt e n ic h t im m a n e n t sein, weil d i e s e r d a n n ein a b str ak t es F ü r s i c h s e i u , ein e u n v e rm itte lte U n m i t t e l b a r k e i t für »ich h a t , d ie je d e I tn m an e n s d e r F o r m vo n sich a b h ä l t , u n d n u r ein äu ss erlrc hes H i n z u k o m m e n d e r F o r m d uld et.
* ) D e n o a fr am s tä lln in g a f fo r m e n s o c h in nehå llets dia lektik ö fv e r- e n s s t ä i n r n e r i h u fv u d s a k en m e d Hegels [ W e r k e . I V . 7 9 — 8 6 ) . J . H . F ic h te oc h W e i s s e fr a m s tä ll a en h ä r if r ån a f r i k a n d e d i a l c k
-sakens väsende derigenom upphäfves. Formen i denna bety delse är ej immanent i innehållet, utan för detsam m a \ttre
t i k ? u p p f y ll d a f m o ls ä g p ls e r och in k o n s e q u e n t e r . F ö r » I l bevis» delta m å del h uf vn d s a k lig a d e r a f anför as .
Fic lii e a l b a n d l a r ( O n t o l . 1 6 9 , följ.) d e t i n i e s o c h y tt r e s b e g r e p p , d e t förr a så s om v a s e n d e l , d e l ö f v e r s i n n l i g a , le n t i d e e l l a , de l s e d - n a ie s å s o m d e t o m e d e l b a r a , s inn lig a oc h r e e l l a , oc h utt a la r de t f ör ra s å s o m d e t s ed n a re s p rin c ip . D a s id e e ll e ist h ie rn a c h selbst das W i r k l i c h e u n d d ie e in z ig e W i i k l i c h k e i t , w e lc h e s (11m d e n R esu lta te n d e r f o lg e n d e n K a l e g o i i e u ei n st w e il e n v o i z u g r e i f e n ) w e d e r r in J e n s e it ig e s , bloss i n n e r e s bleibl , da s da n i c h t völlig sich zu «f f enb are n ver m ö c h t e ) nocli auch im iii u ui t le l ba r W ir k li c ii e » ein m d e r e s P r i n c i p , o d e r i r g e n d einen f r e m d e n U e b e r r e s l d u l d e t , d e r n i c h t es s el be r w ä r e ; so dass es ein bloss Aen.sscres o d e r Pieales, d e r N i c h l - i d e a l i l ä t V e rf a ll e n e s, g a r n i c h t gie ht. W a s d a h e r als s i n n lich E i n z e ln e s e r s c h e i n t , ist g a r kein eigenes P i i n c i p , s o n d e r n n u r die S e lb s td a rs t e ll u n g u n d S e l b s l v e i g e g e n w ä n i g t i n g des I d e e l l e n , E w i g e n ; tlas W e s e n in s e in e r u n e n d l i c h e n S e lb s t r e a l i s a t i o n , o d e r de r G e d a n k e als das rein I d e e ll e , ist z u g le ic h au ch das e inz ig W i r k l i c h e , da s L i c h t , w e lc he s sich selbst u n d d a m i t di e W e l l , sei n e S e l h s t d a r - s t e l l u n g , d u r c h l e u c h t e t ” ($. 1 4 I ). — E f t e r d e n n a u p p f a t t n i n g » f del i n t e s å s o m d e t ideella o c h de t y t t r e s å s o m det r e e l l a , s a m t bå das sp ek u la tiv » e n h e t , e i k ä n u e r d o c k F i c h t e , alt d e n n a e nh et ej ä n n u ä r p h il o s o p h is k t r ä t t f ä r d i g a d , att sålede s b å d a ä n nu hafva en f r ä m m a n d e sida e m o t h v a r a n d r a ; och i d e n n a å ts ki lln ad och tillika os k il ja k ti g h e t a f b å d a b e s t ä m m e r »ig (§■ i 4 ’j ) , d e l in t e så s o m in n e h å l l ( q u a n titativ ide al ite t) oc h d e t ) l tre s ås oi n f o r m , de t f ö r ta s o v ä s e n d t - liga u tt r y c k . A f d e n n a d e t i m e s u p p f a t t n i n g s å s o m in n e h å l l oc h »let y ttr es s å s o m f o i m ä r t y d l i g t , a lt m e d f o r m e n h ä r b l o t t d e n y t tre o vä se n di lig a f o t m e n kan f ö r s tå s , h v a r e m o t d e n i n r e ide ella fo r m e n , e lle r d e n a l l m ä n n a l a t i k e b e s t ä m d h e t e n , faller i n o m in n e h å ll e t . ” D ie F o i m ist d a h e r , tu n d ie v or a u s g eh e n d e ii K a t e g o r i e n » u s - d i ü c k ü c h liier w i e d e r a u f z u n e h m e n , e b e n s o d as U n s e l b s t s t ä n d i g e , Un
w e se n tlic h e a m G e h a l l e , als d oc h a u ch d ie ab so lu te n u r sein W e s e n a u s - d r ü c k e n d e F o lg e d ess el ben in e in e m d e m W e s e n a u d e r n u n d d o c h ni c h t ä n d e r n E l e m e n t e , d e m Q u a n tita tiv e n ' ( $ 14 8 ) . — F o r m e n s b e s t ä m n i n g s å s o m q u a n t i t e t ä r visserligen te m li g e u g o d t y c k l i g , m e n dess o v ä s e n d tl ig h e l i f ö th å l l a n d e till i n n e h å ll e t kan d o c k »vårligen b e s t r i d a s , så lä ng e m e d f o r m e n förstå» h v a d s o m f ö r u t ka lla d es d e t y t t r e , »innliga och r e e l l a , s a m t rne d in n e h å ll e t det i n t e , ö fv e is in n li g a
och likgiltig; den är det negativa, som blott kan existera uti innehållet såsom dess inskränkning, hvarem ot innehållet
o c h ideella. PS d e u n a g r u n d kan inan äfve u in e d g if v a livad sort» d e re ft e r y t t r a s : ’'’Sie selbst (d ie F o i in) ist ih re s G e h a l t e s n i c h t m ä c h t i g , w o h l a b e r is t d ie ser die a bs ol ut e M a c h t , das P rin cip s ein er F o r m ” . Men e fte r a l l n u liafva bevi sat d e n y lire fo r m e n s o s j e l f s l ä u d i g h e t , ö f - > erg å r F i c h t e plöts lig en g e n o m en fa lla c ia cequivocationis tili de n iure f o r m e n , soin lö r u t füll i u o i n in n e h a ll e t oc h lülj ak lli ge n var b e s t ä m d s å s o m vä seudltig. F o r m e n var fö ru t d e l reella oc h iu u e b ä ll e t d e t i d e e l l a ; im blir in ne h Allel (S . d e l ree lla och foi m e n d e r -e m o t d -e t i d -e -e l l a , och i il e n u a o m k a s t a d e b e ty de ls e af b å d a skall d e t likväl g a l l a , att f o r m e n ä r d e l ov ä se n d ll ig a ocb in n e h å ll e t de l v ä s e u d t - liga O c h h ä r i g e n o m skal l nu all fo r m a l is m vara u p p h ä f d ; k a te g o ri e r n a s å s o m d e a ll m ä n n a t a n k e f o r m e r n a ä ro b lo tt ne gat iva oc h o v a - s e n d i l i g a , o c h d e t positiva v ä s e u d l l i g a i n n e h å l l e t ka n ej g e n o in den r e n a t a n k e n , u ta n e nd as t g e n o m e r f a r e n h e t och å s k å d n in g lä ra k ä u -uas ( f ö ru t s k u l l e d o c k tanke n vara d e t e u d a v e r k li g a ). ’ D ie K a t e g o ri e n h a b e n sich i n s g e s a m m t , u n d jede für sici f, als das d u r c h a u s N e g a t i v e u n d U ns e lb s ts tä n d i g e u a c h z n w e i s e u : sie s iu d n u r .Selbsl- d a r s t e l l u n g ei nes Ä n d e r n , w e l c h e s sich in ih ne n seine tp e c iS s ch e F o r m g ie bl . U n d d ie se m Begriffe d e r F o r m g e n e u ü b e r ist da s u n e n d l i c h e r f ü l l e n d e Keale s ei n ers ei ts als d e r O eh u lt z u b e z e i c h n e n , d e r z u g l e i c h P r i n c i p seiuei F o r m is t. ” Med d e u u a di al ek tik kau m a u ej U n d r a , a lt F i c h t e , efter alt (<J 1 3 f» j ha fva feil k l a r a t , a lt ” das K in z e l u e iu W a h r h e i t gar n i c h t is t ” , nå gr a b la d s e d u a re ($ 1 6 0 ) k o m m e r till d e t r e s u l t a t , alt ” u u r d a s 1h cllvld u elle, d u r c h a u s (nac h G e h a l t w i e F o r m ) Spe cificirte ist w i r k l i c h ” .
W ei ss » ( \ l e t a p b. a » g — a 6 o ) b e s t ä m m e r fö rs t f o r m e n , s å s o m d e l n e g a t i v a , v ä s e n l ö s a , s o m e u d a s t ka n vara i och g e n o m ett a u - u a t , i m o ts a ts m o t i n n e h å l l e t , sAssm d e l i sig v a ra n d e vä seu dl lig a. -Met. d ä n u i n n e h å l l e t b e stä m m e s s å s o m m o t s a t t f o r m e n , får d e l d e r — i g e n o m sjellt en b e s t ä m n i n g , en f o r m . I m o ts a ts m o t d e n f o r m e n , hvar.s v ä s e n d e ä r att vara s a tt i oc h g e n o m ett a n n a t , fo r d r a s a l l t — sa en a n n a u ( ö r i n , s o m ej ä r s a t t g e n o m ett a n n a t , u ta u ä r ett af allt a n n a t o a f h ä n g i g l och sjelfst änd igt . H ä ra f s ku lle s åle de s f ö lj a , alt d e n Sanua f o r m e n v o ie id en tis k m e d väsen de t sjeltt. M en nu var f o r m e n på f ö r h a n d b e s tä m d s å s o m d e t v ä s e n l ö s s , g e n o m ett a n n a t s at t a s å l e d e s må st e afvpii d e n s å s o m vä xcudllig och sjelfst.ändig satta f o r m e n vara e tt ov. ise ndt lig t och o s j e l f s t ä u d i g t , h v a r e m o t d e t real» o c h i s a n n in g v ä se u d ll ig a in u e h å ll e t iällej u t o m M e t a p h y s i k e n , d. v. I.
är det positiva, sjelftillräckliga och i sig varande. Innehållets väsende forblifver oförändradt, under det a tt den y ttre formen förändras. Men såsom sålunda m otsatt formen m åste väsen det sjelft hafva en bestäm ning, som just är det under den oväsendtliga formens vexling oföränderliga och bestående. Och denna bestäm ning, som ju st gör väsendet till hvad det ä r, är den väsendtliga formen. Vill man ifrån väsendet af- söndra äfven denna form , så är i och med detsamma all be stäm dhet hos väsendet upphäfd, och hvad som först be stäm des såsom väsendet har derigenom nedsjunkit till ett absolut bestämningslöst och derigenom äfven väsenlöst, den rena m aterien, som blott är den passiva möjligheten af alla bestäm ningar, utan a tt i verkligheten innehålla någon. Härigenom är just formen bestäm d såsom det väsendtliga och materien deremot såsom det väsenlösa su b stra tet, som i formen har sitt lif och sitt väsende. Formen ä r det rent aktiva, bestäm m ande, m aterien deremot det i sig bestäm - ningslösa, men som ifrån sin m otsats, formen, erhåller sin bestämning.
ej kao a p r i o r i , ut an e n d as t a p o s te r io ri lära kä nnas. D e n n a d i a l e k tik ä r likaså g o d ty c k li g s » m F ichtes. Vill in a n m e d v å ld a fs ö n d ra fo r m oc h i n n e h a l l , s a m t på stå fo r m e n såsom d e t v ä se n lö s a , sä ä r det vis serligen s a n n i , att in n e h å ll et ej a p ri ori kan lära k ä n u a s j m e n i u - k o n s e q u e n t ä r d e r e m o t alt ens antaga n å g o t v e la n d e d e r o m a p o s t e i i - ori. T y i d e t s a m m a s o m d e l v e te s , förv andlas d e l till eu ta n k e fo rm . O m d e tt a f r l n f o r m en a fs ö u d ra d e in n e h å ll g ä lle r d e ts a m m a soin H e gel y t t r a r o m tinget i sig (H W e r k e . JII. 1 2 1 ) : ’’D ie D in g e heissen a n - s i c h , in so fe rn vo n a ll e m S e i n - f ü r - A n d e r e s a b s t r a h i r t w i r d , da s heis6t ü b e r h a u p t , iusofern sie o h n e alle B e s t i m m u n g , als Nichtse g e d a c h t w e r d e n . In d ie s e m S in n k a n n m a n freilich nic ht w is se n w a s das D i n g a n - s i c h ist. D e n n d ie F r a g e : w a s l v e r l a n g t , d a s s B e s tim m ungen a n g e g e b e n w e r d e n ; i n d e m a b e r die D i n g e , v o n d e n e n sie a n z u g e b e n v e r l a n g t w ü r d e , z u g le ic h D in ge-ein -sich sei n s o l l e n , das heivst e b en o h n e B e s t i m m u n g , so ist in die F r a g e g e d a n k e n lo s e r W e i s e die U n m ü g l i c h h e i t d e r B e a n lw o rt n n g g e l e g t , o d e r m a n m a c h t n u r ein e w id e r s in n ig e A n t w o r t . M a n w e is s d a h e r s e h r w o h l , w a s a n d i e s e n D i n g e n an sieb is t; sie sind als so lc he nichts als w a h rh e itslo se , l e e re A b s t r a k ti o n e n . ”
Men om m an vidare undersöker förhållandet mellan form och m ateria, visar d et sig , a tt båda blott i sin enhet hafva sanning och betydelse. Materien är bestäm d såsom det v ä - senlösa, som i formen h ar sitt väsende och sin sanning. D eraf följer, a tt m aterien såsom skiljd ifrån formen ä r en m otsägelse, eller a tt den väsendtligen h ar formen uti sig. Å andra sidan är formen såsom skiljd från m aterien likasåväl en motsägelse; ty den är d e t ak tiv a, bestäm m ande, men detta är den b lott derigenom a tt den bestäm m er materien. For men och materien äro således båda lika väsendtliga sidor af en en h e t, och deras sanning är a tt hvardera i sig innehålla sin motsats.
Såsom denna enhet af sig sjelft och formen r är ma terien ej m era blott det väsenlösa su b stra te t, utan konkret in n e h å ll, som sjelft gifver sig sin form. Formen är åter ju s t derigenom väsendtlig, a tt den i sig har materien såsom sitt m om ent, eller derigenom att den är innehållets egen sjelf- bestäm ning. I denna e n h e t af båda synes ännu en dualism q v arstå , i det a tt intetdera m om entet kan sättas såsom det absolut första, utan h vardera på en gång är föregående och efterföljande. Men denna dualism är blott skenbar ; ty i det hvardera momentet öfvergår i det andra, upphäfver det sin prioritet, och sätter det an d ra såsom sitt prius och sig sjelft såsom deraf betingadt. S å upphäfver sig formen till m ate ria; m aterien är således det ur formen fram gångna, deraf bestäm da; men i detta s itt upphäfvande fö r u ts ä tte r formen m aterien såsom d e t, h v ars form den är och hvaruti den har sitt bestånd. Och tv e rto m , i det materien upphäfver sig till form , sätter den formen såsom sin princip och sig sjelf såsom deraf bestämd. Härigenom upphäfver sig den dua lism , som närm ast var förhanden, och formen och materien
visa sig såsom lika väsendtliga sidor af en enhet. Denna e n h e t, som är det ursprungliga i båda, är ju st innehållet. Men innehållet sjelft ä r endast derigenom, att det dirim erar
— VO —
sig i form och m ateria, och i denna diremtion förblifver iden tiskt med sig.
Den logiska ideen är den absoluta formen och såsom sådan det absoluta innehållets egen sjelfbestämning. Ideen k a n visserligen fattas abstrakt såsom en tom form, och är såsom sådan helt och hållet väsenlös, men i denna abstrak tion och väsenlöshet upphäfver den sig sjelf. Såsom i san ning absolut form är deremot ideen enhet af sig sjelf och innehållet, af begreppet och realiteten. Att ideen endast ige nom realiteten (innehållet) har existens må m edgifvas; men deraf följer, att i och med ideen äfven verkligheten är gifven, emedan en idee, som icke existerade, ej vore någon idee. Om ock ideen å ena sidan fö ru tsä tte r realiteten, så sätter den å andra sidan densamm a; och detta sättande och förut sättande sammanfaller till en verksamhet. Men denna enhet af ideen och realiteten är tillika deras åtskillnad; det abso luta innehållet måste sätta sig såsom motsatt sig sjelft, d i- rim era sig i form och innehåll, och uti sitt andra vara iden tiskt med sig. Vore ideen e tt rent rationelt i den bety delse, hvari Schelling fattar detta ord, d. v. s. en ren ab straktion, en tom form utan innehåll, så vore det visserli gen omöjligt att ifrån detta rent rationella komma öfver till verkligheten. Men ett sådant rent rationelt, en bestämning utan något bestäm dt, en tanke utan ett tänkande subjekt, vore fastmera det rent irrationella; och en sådan tom form antages ej af Hegel, utan af hans motståndare.
»Men» — kan man invända — »logiken har ju st till sitt ändamål att betrakta den absoluta formen i sin söndring från innehållet, de allmänna praedikatsbestämningarna utan något subjekt. Så afhandlas t. ex. v ara, tillvara o. s. v. utan e tt varande, tillvarande; och äfven d er, hvarest logi ken ifrån dessa abstrakta prædikater skall fortgå till ett sub jekt (t. ex. något, ting, det enskilda), är detta dock blott
subjektets ab strak ta, allmänna form. Och likväl skall den na form, enligt Ilegel, ej behöfva nägot annat innehall än sig sjelf. W eisse och Fichte påstå deremot med rä tta , att den na form ä r tom och väsenlös*)». Ilärpå kan svaras, a tt Hegel visserligen betraktar formen för sig, men ej i den mening, som skulle den utan innehållet vara något, utan såsom det väsendtligen bestämmande i innehåjlet. Just d e r- före, att den absoluta formen är det absoluta innehållets egen sjelfbestäm ning, måste den deruti väsendtligen bestämma sig sjelf. Den dialektiska öfvergången ifrån en lägre bestämning till en högre har visserligen sin grund d eri, att den lägre bestäm ningen är inadæquat emot det absoluta innehållet. Men då formen ej är för innehållet y ttr e , utan immanent d eruti, så m åste denna den lägre bestämningens ofullkomlig het ej allenast visa sig vid dess hänförande på det gifna innehållet, utan bestämningen m åste s je lf i sig manifestera densamma genom sitt dialektiska upphäfvandc. Weisse och Fichte fasthålla ensidigt den sidan, a tt innehållet är det sig form gifvande, utan att tillika sätta utvecklingen såsom be stäm d genom formen sjelf. Derigenom blir öfvergången ifrån en bestäm ning till en annan helt och hållet godtycklig och ophilosophisk; hvarje särskild formbestämning jemföres med det em piriskt gifna innehållet och befinnes omotsvarig mot detsam m a, till följe hvaraf en öfvergång fo r d r a s till en ny bestämning. Hos Hegel är det derem ot icke blott innehållet som öfvergår till en högre form , utan formen sjelf m å ste , just derföre att den är i väsendtlig enhet med innehållet, i sig innebära sam m a öfvergång.
Af hvad här blifvit anfördt är det äfven tydligt, i hvilken betydelse Ideen kan sägas i sig hafva all realitet**).
*] F i c h t e . O n to !. 16 FJas S ein («lie F o i m ) oh n e S e ien d es '■ poh iii ve n G e h a l t ) ist s c h le c h th in nic ht z u ileuk en .
Nemhgen icke i den betydelse, som skulle ideen och reali teten ab strak t sam m anfalla, så a tt emellan dem ingen åtskill nad och motsats skulle äga rum. U tan ideen ä r verklighe tens själ och princip, dess allmänna och väsendtliga sjelfbe- stäm ning. Men verklighetens väsende ä r den blott såsom i verkligheten im m anent; såsom söndrad derifrån blir den visserligen e tt abstrakt och dödt, men ock derigenom ett osannt. Logiken kan visserligen i det hänseende m ed rätta kallas en skuggverlcT), a tt den afhandlar den logiska for men för sig såsom sig sjelf utvecklande, utan a tt hänföra den till ett redan gifvet innehåll. Men em edan denna form i sin sanning är innehållets väsende och själ, så är dess sjelfutveckling innehållets väsendtliga sjelfutveckling, hvarem ot innehållet såsom derifrån afsöndradt, enligt hvad redan blif- vit bevisadt, blott är den abstrakta, väsenlösa materien. Då således Hegel (W erke V III, 17) y ttra r: » W a s v e r n ü n ftig is t das is t w ir k lic h , u n d w a s w ir k lic h i s t , das ist v e r n ü n ftig » , så får detta y ttrande ej tagas såsom en abstrakt identitet, utan s å , a tt förnuftet är verklighetens väsende. Eller med andra ord : förhållandet mellan förnuftet och v erk
* ) H. W . I l l , 4 4. W e i s s e (M e la p h . 3 5) fattar d e lt a u t t r y c k s å s o m fö r a u le d l g e n o tn e tt an fa ll af h u m o r i s t i s k t ly n n e oc h o t ö r e n - li gt in e d lians sy st e m för ö f r i g t ; m e n d e t lå t e r , sasoiti S c l i a 11 e r ( d i s P h i l o s o p h i e u n s e r e r Z e i t ) be vi sa t, ga n sk a väl fö r en a sig d e n n e . l . S i s t n ä m n d e f ö r fa tt a re u t v e c k l a r ( S . i ö 7 ) lo gi ke ns f ö r h å l l a n d e till d e t r e a l a , a f hv ilk e n u tv e c k li n g f ö l j a n d e m å a n f ö r a s : ’’D a ri n b e si e h t i m A l l g e m e i n e n d as A b s t r a k t e d e r L o g i k , dass d i e g a nze E n t w i c k e l u n g i m a b s tr a k t e n E l e m e n t e de s G e d a n k e n s v o r si ch g e h t , u ic h t ans d i e s e r S p h ä r e n d e s re in e n G e d a n k e n s h e ra u s lr it i. — W e g e n d ie ser a b s tr a k t e n E l e m e n t e s d e r A l l g e m e i n h e i t , in w e l c h e r di e L o g i k ih r In h a lt d a r - s t e l l t , ist sie d e n n e b en ein S c h a tt e n r e ic h . D a d u r c h v erl ie rt sie a b e r n i c h t s vo n i h r e r W a h r h e i t . Die L o g i k w ü r d e a b e r so gl ei ch u n w a h r w e r d e n , wenn w i r e n t w e d e r die F o r m als in ha lts lo s auilassteii , o d e r w e n n w i r m e i n t e n , da ss d ie se f f t t f F o r i n , diess a b st r a k t e E l e m e n t de s G e d a n k e n s , u i c h t a b s t i a k t w ä r e , s o u d e i u für si ch zu gl e ic h alle W i r k lic hk e it e n th ie lte .
ligheten ä r spekulativt och kan således ej uttryckas i en enkel sa ts, utan innebär enhet af motsatta. I u ttry c k et, a tt ideen ä r verkligheten, fasthålles identiteten; i u ttry c k e t, a tt den s k a p a r verkligheten uttalas derem ot äfven motsat sen af båda. Emot denna sednare sats gör man derföre egentligen gällande omöjligheten för den abstrakta ideen att fram alstra något annat ä n sig sjelf. Detta inkast grundar sig dels d erp å , a tt man fattat den logiska ideen såsom en tom form , dels derpå, a;tt uttry ck et skapelse och fram al- string lätt gifver anledning till föreställningen om det ena mom entets tillvaro i tiden före det andra. Men en sådan ideens tillvaro före verkligheten (d. v. s. före sin tillvaro) innehåller en uppenbar orimlighet. Den logiska ideen är så ledes ej till tiden före naturen och anden, utan den öfv er- går af evighet deru ti; och ju st derigenom a tt den af evig het ä r realiserad ä r den ej någon tom form, utan konkret och innehållsrik. Härvid är det af vigt att fasthålla den af Hegel*) uppställda skillnaden mellan förvandling till be greppet och förvandling till existensen. Endast den förra ä r h är afsedd, och då det säges, a tt ideen skapar naturen eller a tt formen gifver sig sitt innehåll, förstås derm ed ej något y ttre causalitetsförhållande eller något förunderligt salto m ortale, hvarigenom den förut abstrakta logiska ideen skulle störta öfver i sin m otsats; utan endast d e t, a tt den såsom idee nödvändigt m åste af evighet vara realiserad.
Inom logiken var öfvergången ifrån ett lägre mom ent till e tt högre alltid ett upphäfvande af det lägre, ett dess sättande såsom af det högre begrundadt. För den absoluta Ideen såsom det i sanning oändliga finnes derem ot intet h ö
* ) H. W X I I I ; 2 0 0 . V e r w a n d e l n h a t ei ne n d o p p e l t e n S i n n : eiuDial d e r E x i s t e n t n a c h , u u d d a n n d e in Begriffe nach- — In je d e r p h i l o s o p h is c h e n I d e e k o m m t d ie se r U e b e r g a n g d e r ei ne n Q u a l i t ä t in d ie a n d e r e v o r : d . h. es w i r d d i æ e r i n n i g e Z u s a m m e n h a n g i m Begr iff a u f g e z e i g t , w o n a c h Keines o h u « d a s A n d e r e s e lb s ts tä nd ig b e st e h e n
kann-g re, hvartill den kunde upphäfva sikann-g; tv den absoluta An den sjelf är ej annat än ideen sâæm verklig. Ideens för yttring i naturen måste derföre tänkas på helt annat sätt än öfvergången mom logiken ifrån ett moment till ett an nat. Ideen sättes nemligen ej såsan m om ent af ett högre, utan förblifver i sin föryttring sjelfv» den bestäm mande prin cipen. Derföre säges denna föryttnng ej vara en öfvergång, utan fastmera ett » fr itt entledigar.de», hvaruti ideen för blifver hos sig sjelf. Men tillika är d et endast genom detta entledigande som ideen är verklig. O ch häraf blir det tyd ligt, hvarföre, under det logiken å ena sidan endast syssel sä tter sig med den absoluta formen den dock å andra sidan inom sig upptager allt innehåll, till och med lifvet och per sonligheten. D etta har blifvit så m issförstådt, att man fö reb rått H egel, att han skulle låta den ur m echanism en, Che mismen och teleologien framgångna sam t redan till lif och sjelfmedvetande fulländade ideen »för andra gången» öfverslå i naturen*). Härvid föreställer man sig saken ungefär så , a tt d et rena varat först skulle processa sig igenom hela lo giken för a tt vid dess slut såsom enhet af lif och sjelfmed vetande vara absolut idee ; men att sedan denna absoluta idee skulle på en gång kasta om och blifva det rena rum m et, för a tt sedan genom en ny serie af besvärligheter höja sig till ande. Och det kan ej nekas, att denna uppfattning har ett visst stöd i Hegels ofullkomliga, ofvan anförda framställ ning af ideens föryttring. Men sjelfva andan af system et ä r, enligt hvad vi här sökt visa, långt skiljd ifrån en så dan åsigt. Ideen såsom den absoluta formen måste i sig
* ) F i s c h e r , ( liarakt eri siik tinrl K ritik des Hegelscheu S y s t e m s ,
3u4: lis s te h t d o c h d e r sch on in (1er L o g i k nic ht n u r n u n l.e b r n (/<•/•
. \ a t u r ' , s o n d e r n selbst z u m " a b s o lu te n f l t ß t i f f " v o ll e n d e te n l o g is c h en I d e e s c h le c ht a u , dass sie sich z u m /. w ei te nm ale in die N a tu r e n tlasst ’. T r e n d e l e n b u r g , Die log is c h e F r a g e in Hegels S y s t e m , a h : K* ist schon s c h l i m m g e n u g , dass z. li. das Leb en z w e i m a l , n ä m lic h s o w o h l iu d e r Logi k als in d e r N a tu r p h i l o s o p h i e b e h an d e lt w ird .
hafva allt innehåll; och uU naturens och andens rikedom är blott den reella ideen. Deraf följer, att det ej gifves ett logiskt lif och sjelfm ed\ctancle °ch ett ree^ derifrån åtskiljdt; utan det reella lifvet r>ch sjelfmedvetandet är det logiska sjelft såsom existerande. Och i detta hänseende gäller i afseende på ideens realisation såsom natur och ande åter d e t, a tt resultatet just äir den sanna principen. Den abso luta anden har visserligen uti ideen sin allmänna form och bestäm ning, men denna lbestämning är dess egen sjelfbestäm - ning. Om således ideen är andens väsende och princip, så är den dock endast princip såsom i sig innefattande det ab soluta innehållet; detta innehåll, d. v. s. den absoluta Anden sjelf är följaktligen den sanna principen.
Den absoluta Anden är absolut fri och sjelfmedveten personlighet, som uti sitt tänkande tänker sig sjelf*). Denna dess tanke af sig sjelf iar den absoluta ideen såsom dess sjelfbestämning. Anden äir absolut innehåll, ideen dess form; men innehållet och formen äro i väsendtlig enhet med hvar andra. Hvad den absoluta anden ä r tänkes i den absoluta id e en , och anden har utom ideen endast bestämningen af i—sig— v a r a , reflexion i s ig , hvilken dock väsendtligen innehålles i den absoluta ideen. Anden är tänkande personlighet, ideen dess tänkta tanke; men Anden är blott tänkande genom tanken, hvari den tänker sig. Den m åste således väsendtligen åt skilja sig i subjekt och objekt (tänkande och tänkt), men är uti denna åtskillnad identisk med sig.
* ) H. W . V 3 >7 : t^er B egi iff is t nicht m i r S e e /e, «und e in fr ei e r s u b j e k l i s e r Begriff, d e r f ü r sicli ist u n d d a h e r d ie P e r s ö n l i c h keit h a t — d e r p r a k t i s c h e , an u n d fü r sich b e s t i m m t e , obj e k tiv e Bpgiiff, d e r als P e rs o n u n d u r c h d r i n g l i c h e , a t o m e S u b je k ti v it ä t ist ----d e r a b e r e b e n s o s e h r nic ht a ns s c h lie ss en ----de E i n z e l n h e i t , s o n ----d e i n für sich
S lU gem etn h t-it u n d E rk e n n en i s t , u n d in s e in e m Ä n d e r n \ein e e ig e n e O b je k t i v i t ä t z u m G e g e n s ta n d « ha t.
1 den här framställda motsatsen af form och innehåll föll innehållet inom det tänkande och formen uti d et tänkta eller tanken. Men den tänkande anden är sjelf tä n k t; den tä n k er, och objektet för dess tänkande är dess eget innehåll. Formen eller innehållets allmänna och väsendtliga bestämning faller fastmera inom det tänkande subjektet. S åledes, då närm ast innehållet v ar det tänkande och formen det tänkta, bestäm m er sig nu tvertom formen såsom tankeverksam heten och innehållet såsom det tänkta. Eller med andra ord: det tänkande subjektet tänker, och objektet för dess tanke är det sjelft; det är således på en gång aktivt och passivt. Såsom aktiv eller tänkande är anden det absoluta innehål le t, som i sig har tanken såsom den form, hvilken det sjelft gifver sig. Möjligheten (materien) är derföre här identisk med tänkandets energi, d. v. s. den tänkande anden har ej någon m ateria såsom m otsatt formen, utan gifver sig sin form genom sin egen verksamhet. Såsom tänkt är derem ot den absoluta substansen det blott passiva su b stratet, m ate rien, som i sig har blott möjligheten af form, men ej gifver sig formen. Att den tänkande substansen är identisk med den tän k ta, eller a tt den uti sitt tänkande tänker sig sjelf, tillintetgör ej motsatsen mellan båda, om än denna derige- nom sättes såsom uti anden upphäfd. Ty substansen är dock såsom tänkande m otsatt sig sjelf såsom tänkt.
Derigenom a tt tankens objekt sålunda är icke blott form , utan enhet af form och m ateria, får det ett reelt bestånd i mot sats mot det tänkande subjektet. Anden ä r endast derige nom, a tt den åtskiljer sig såsom tänkande ifrån sig sjelf såsom tä n k t, eller emot sig sätter ett objekt och i detta sitt andra är identisk med sig. Genom denna identitet med sig i sin motsats är Anden det i sanning oändliga, hvarest ob jektiviteten ä r satt såsom ideel eller upphäfd. Men denna objektivitetens idealitet förutsätter dess realitet ; subjektet kan endast öfvergripa objektet genom a tt sätta det emot sig.
DerfÖre ä r objektet ej allenast identiskt med subjektet, utan likasåväl detsam ma motsatt. I denna sin motsats mot sub je k tet är objektet e tt ändligt; och subjektet såsom hafvande objektet emot sig är likaså väl ett ändligt. O bjektet är naturen och subjektet den ändliga anden.
Den logiska ideen är den inre formen och den abso luta principen sä väl i naturen som anden. Men då ideen såsom sådan innehåller alla sina momenter såsom upphäfda eller ideella, så erhålla deremot dessa uti ändlighetens om råde ett sjelfständigt, reelt bestående utom hvarandra. Änd lighetens väsende ä r nemligen d et, att hvad som endast uti sin enhet och förmedling är absolut och oändligt erhåller en skenbar sjelfständighet och omedelbarhet. Den allm änna, absoluta formen partikulariserar sig sålunda uti sina sär skilda m om enter; och dessa erhålla ett yttre bestående em ot hvarandra. Form en för denna y ttrehet är rum m et; det väsendtliga i detta är nemligen det deri existerandes om edelbarhet och likgiltighet. Då likväl allt i rum m et exi sterande är genom trängdt af ideen och deri har sin prin cip, så är sjelfständigheten och yttreheten i rum m et en blott skenbar, och den inre enheten måste manifestera sig genom momenternas ömsesidiga öfvergång uti hvarandra. Men emedan momenterna sjelfva äro uti yttrehetens form, så blir ock öfvergången ej mera den rent ideella förmed lingen , hvaruti momenterna stå såsom upphäfda uti ide ens en h et, utan den fram träder sjelf på ett yttre sätt, un der tidens form. I tiden upphäfver sig oupphörligt det y ttre , omedelbara förhållande, hvari föremålen i rum m et stå till hvarandra; men denna deras ömsesidiga förmedling åter går beständigt ånyo till omedelbarhet.
Denna i tiden skeende ömsesidiga förmedling mellan de i rum m et existerande objekterna är causalitetsförhållandet. I detta uppenbarar sig å ena sidan den allt genomgående enheten; å andra sidan kan denna enhet såsom förlagd i
tidens och rum m ets yttrehet sjelf blott fram stå såsom en yttre. Den nödvändighet, som häruti är rådande ä r likale des en blott y ttre , som sammanfaller med tillfälligheten. Hvarje enskildt föremål har nemligen såsom ändligt sin or sak utom sig i ett eller flera andra föremål. Men dessa äro likasåväl ändliga, som sjelfva hafva sina orsaker utom sig; och så i oändlighet, utan att någon y tte rsta orsak fin nes, som ej sjelf tillika vore en verkan. S åledes, ehuru hvarje term inom serien är med nödvändighet bestäm d af fö regående term er såsom sina orsaker, är den icke destom in- dre såvida tillfällig, som dessa föregående sjelfva hafva sina orsaker utom sig. Causalitetsbegreppet u ttry ck er sålunda den motsägelse, som ligger hos det enskilda, a tt å ena si dan hafva sin grund utom sig i ett annat, m en a t t å an dra sidan vara ett grundlöst, i det att detta andra sjelft har sin grund utom sig.
Genom denna i causalitetsförhållandet liggande motsä gelse tillkännagifver det sig såsom ett blott ändligt förhål lande , som i ett högre, oändligt har sin princip och sin san ning. D etta oändliga är ju st begreppet*) eller ideen, som är närvarande och manifesterar sig i hvarje term af serien. I hvarje enskildt föremål kommer ideen till existens, är dess grund och ändamål. Men ehuru causalitetsförhållandet så lunda i ideen har sin sanning och upphäfver sig , ä r det dock derigenom ej förintadt, utan utgör ett nödvändigt mo ment i ideen. Ideens existens i det enskilda är betingad genom dess existens i andra enskilda; causa fin a lis förut sätter causa efficiens. Den öm sesidighet, som redan inne hölls i materiens och formens abstrakta bestäm ningar, sam t
II W e r k e . IV . a3i . — A ll causalileteiis ö f v e rg å n g i b e g r e p p e t ej får fattas s å , s o m o m d e n s ku lle fr a m b r in g a b e g r e p p e t , ä r H ill igt a f de t b ä r a n f ö r d a . B eg r e p p e t äi tv e r to m p r i n c i p e n , s o m ig e n o m d e n y t t r e r a u s a li le te n f ö r m e d l a r s ig m e d sig sjelf.
