Betydelsen av ordet vädur

(1)

VÄNNEN FORN

JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH

2020/3

(2)

Debatt

Betydelsen av ordet vädur

Med en inledande kommentar till Lovéns replik om Beowulf och Gotland

Inledning

Lovén inleder sitt svar (Lovén 2020) på min replik (Gräslund 2019) på hans debattartikel (Lovén 2019) om min bok om Beowulfkvädet (Gräslund 2018) med att segervisst utmåla mitt tonfall som

»bittert». Men det enda som jag där möjligen ger uttryck för är irritation över ett ovanligt vink- lat sätt att argumentera och tolka andras text.

Tyvärr fortsätter Lovén på samma sätt i sin replik genom att gång på gång argumentera utan att ha torrt på fötterna och det med en sofistisk spets- fundighet som inte hör hemma i en vetenskaplig diskussion. Att Lovén enligt egen mening ut- trycker sig »konciliant» och »stillsamt» har då ett mycket begränsat värde.

Lovén hävdar att »Folkets fäste» alias Hreosna beorhinte kan avse Torsburgen på Gotland eftersom det finns arkeologiska belägg för att borgen inte använts och inte raserats under 500-talet, en information han säger sig ha hämtat från min bok om Beowulf. Men där sägs inte ett ord om borgens användningstid eftersom dess enorma inre yta är så gott som helt outforskad. Inte heller säger jag att det finns arkeologiska belägg för att borgen inte raserats under 500-talet. Vad jag gör är att redogöra för resultaten av ett antal analyser av ¹⁴C-prov på träkol från borgens förbrända mur- verk gjorda på 1970-talet som gett dateringar till 400-talet. Men jag var också noga med att notera den brist som låg i att ingen hänsyn då hade ta- gits till träkolets egenålder. Som bekant är kol- rester från utbränt timmer ofta kärnvirke från trädets ungdomstid och daterar då inte murver- kets tillkomst, än mindre dess förstörelse. Dessa prover kan således representera en förstörelse av det aktuella partiet av murverket till en tid från början av 400-talet till en bit in i 500-talet, inklu- sive den tid då kvädets Orm (i trolig gestalt av kung Ale) »med eld i grunden förstört Folkets fäste». Beaktar man dessutom att bara några me- ter av det flera kilometer långa murverket under-

sökts arkeologiskt, så förstår man att det i nu- läget är omöjligt att med arkeologiska medel fastställa vad som inte inträffat på platsen.

I sin strävan att argumentera för Västergöt- land som Beowulfs hemland förtiger Lovén ock- så att Gotland är den enda del av Sverige där dåti- dens bebyggelse i avsevärd utsträckning bränts ner och som ståtar med landets enda förbrända monumentala borg som lever upp till epitetet

»Folkets fäste» och som hyser Sveriges största och fyndrikaste gård från denna tid som dess- utom precis som gifstol geata bränts ner och därtill i verkligheten omges av ett antal av platsnamn och topografiska benämningar som också omta- las i kvädet.

När sedan Lovén repeterar ett resonemang som ofrånkomligen leder till den overkliga slutsatsen att geaternas kungasäte som Ormen brän- ner ner, gifstol geata, inte ligger i geaternas land, och när han än en gång falskeligen påstår att det räcker att kasta en blick på kartan för att förstå topografin vid Bandlundviken, då framstår en fortsatt debatt som föga meningsfull.

Ett annat exempel på Lovéns sätt att debat- tera är när han påstår att jag, »framfört ett ›fyn- digt› resonemang om att ordet weder, ettåring, användes om djuret från och med den tid då det blev årsgammalt, och att det därför betydde vuxet får av hankön, en bagge». Nej, något så obe- gripligt har jag inte skrivit. Genom att utelämna det helt avgörande ledet i mitt resonemang, näm- ligen att ett ettårigt hanfår är ett vuxet djur, ett biologiskt faktum som Lovén envist vägrar att acceptera, får han mitt resonemang att framstå som direkt fåraktigt.

Minst lika svårt har jag för Lovéns tes om namnet »Wedermark» för geaternas hemland.

Således hävdar han att »mark» inte kan ha sin väl- kända överförda betydelse ’land’, ’område’ när det gäller Gotland, eftersom det är en ö och inga andra öar har namn på mark. Ändå består Danmark,

(3)

det mest kända av sådana namn, i betydande utsträckning av öar som under järnåldern hade sitt centrum på de stora öarna Själland och Fyn med sina ryktbara kungasäten Heorot och Lejre belägna på just Själland.

Lovén avvisar vidare min tolkning »Vädur- land» med argumentet att weder inte kan avse vädur utan betyder storm och i utvidgad bemär- kelse ’strid’, ’krig’. Han drar sig inte heller för att utnämna tolkningen ’storm-götar’ för »wedergeatas» till »den vanliga tolkningen» trots att den är högst ovanlig, inte återfinns hos nordiska Beowulföversättare och inte används konsekvent av någon av mig känd översättare. Ännu ovanli- gare är översättningen ’strids-götar’, den tolk- ning av wedergeatas som Lovén speciellt förordar.

Enligt Lovén skulle alltså weder i Wedermark tolkas som ’strid’ och mark som ’gränsskog’. För-

siktigtvis kopplar han ihop de två ordleden. Men gör man det blir resultatet »Stridsgränsskogen», ett områdesnamn av en typ som är helt okänd på forngermanskt område. Lovén säger det inte rent ut, men eftersom han utnämner Västergötland till »den starkaste kandidaten» som geaternas och Beowulfs hemland, är det tydligt att han ser den märkliga »Stridsgränsskogen» som ett namn på Västergötland under järnåldern. Någon för- klaring till namnets uppkomst ger han inte heller. I jämförelse med »Stridsgränsskogen» fram- står Jordanes tautologi »Gauthigoth», hans tro- liga benämning på Västergötland, som ett under av klarhet.

Precis som tidigare fortsätter Lovén att hän- visa till fornengelska förhållanden trots att han accepterat slutsatsen att Beowulfkvädet inte komponerats i England. Resonemanget går inte 193 Debatt

Bandlundviken med 500-talets strandnivå och min tolkning av sambandet mellan Beowulf och Gotland. Inra- mad: gutarnas kungsgård med muromgärdad uppfart från»hamnen. 1. Den mäktiga Littorinavallen. Gården belägen sǣwealle nēah, »nära havsvallen». 2. »Burgen», namnet på den klippliknande delen av Littorinavallen på vikens nordsida. Beowulf avseglar från sandstranden under Beorge, dvs »nedanför Burgen» 3. Earna næs/

Örnkull varifrån Beowulf bärs på bår till 4. Hronesnæss/Ronesnäs för att kremeras. 5. Torsburgen, »folkets borg». 6. Hoburgen, »gutarnas klippor och välkända uddar». Kartproducent Daniel Löwenborg.

—Bandlundviken, showing the approximate sixth-century shoreline. Map produced by Daniel Löwenborg.

My interpretation of the link between Beowulf and Gotland: Inset: The royal seat of the Gutes, with its walled approach road from the harbour.1. The imposing Littorina Ridge. The farm, located sǣwealle nēah, i.e. ‘near the seawall’.2. ‘Burgen’, the cliff-like part of the Littorina Ridge on the northern side of the bay. Beowulf sets off from the shore under beorge, i.e. ‘below the Burg’ 3. Örnkull, i.e. Earna nœs, from where Beowulf is carried to 4. Ronesnäs/Hrones næs to be cremated.5. Hoburgen, ‘the well-known cliffs’.6. Torsburgen, the ‘fortress of the people’.

(4)

ihop, speciellt som det dessutom är fel i sak.

Således gör Lovén en stor affär av att det i fornengelska källor från 600- och 900-talen liksom i Sverige på 1600-talet och i USA på 1800-talet ordas om slakt av vädurar i form av välsmakande

’årslamm’. Som en naturlig biologisk anpassning till ett nordligt klimat föds lamm på nordliga breddgrader normalt under våren. Så när man i det gamla bondesamfundet talat om slakt av »års- lamm» avsågs inte årsgamla lamm som Lovén vill få det till utan de lamm som fötts under våren och som under beteckning av »årslamm», dvs.

»årets lamm», slaktats på hösten vid ca ett halvt års ålder. »Årsgamla lamm» må finnas i Lovéns fårhage men som framgår av det följande inte i verklighetens.

Sedan är det en annan sak att vädurar är tes- tosteronfyllda djur som när de inte går till avel ofta har kastrerats för husfridens skull. Därför har det ofta funnits gott om välsmakande vädur- kastrater med följd att vädur ibland kommit att sekundärt stå för snöpta baggar. Men det betyder inte som Lovén vill göra gällande, att ordet vädur primärt avsett kastrerade vuxna hanfår. Så när gutarna år 1030 överlämnade tolv »vädurar», gutarnas nationalsymbol, som gåva till kung Olav, var dessa självklart inte »årslamm» som Lovén gör gällande utan med all sannolikhet tidigt kastrerade välsmakande baggar.

Även beträffande namnet geater fortsätter Lovén att argumentera utifrån ett fornengelskt språkperspektiv och att ignorera flera av mina argument, som det att dikten av allt att döma över- förts till England av en bard från Uppland som då knappast uttalat namnet gutar med diftong.

Etymologi och semantik för ordet vädur

Ett av Lovéns huvudargument mot tanken att geaterna i Beowulf är gutar på Gotland är således att ordet vädur under forntiden avsett lamm och att den allmänna betydelsen bagge i germanska språk är så sen att väduren inte kan ha spelat den roll som nationell symbol för gutarna under 500- talet som jag räknat med. Den zoologiska och filologiska drömvärld som Lovén målar upp i sina inlägg (Lovén 2019; 2020) gör det nöd- vändigt att utreda frågan från grunden.

I det följande ska jag därför fokusera på ordet och begreppet vädur, en granskning som ger till

resultat att Lovéns argument om ordet och djuret vädur saknar all relevans för diskussionen om geaternas hemvist i Beowulfkvädet.

Det enda argument som någonsin har kunnat anföras för att ordet vädur ursprungligen avsett lamm är den gotiska bibeln, där biskop Wulfila översätter det grekiska ordet αμνος för lamm med wiϸrus, en påtagligt ålderdomlig ordform. Mot det står att ordet vädur i samtliga andra äldre germanska språk avser ett vuxet hanfår, dvs. en bagge. Redan här hörs den klara klangen av varn- ingsklockor.

Men genom att Wulfilas avvikande översätt- ning blev allmänt känd innan språkhistoriker på ett övertygande sätt hade rekonstruerat ordet vädurs grundbetydelse som »åring», drog kam- marlärda forskare slutsatsen att ordet vädur ursprungligen betytt lamm och att betydelsen bagge i andra germanska språk är sekundär. Dock finns inga skrifthistoriska belägg för en sådan bety- delseförskjutning, det är en ren efterkonstruk- tion sprungen ur villfarelsen att ett ettårigt han- får är ett lamm.

Ordet vädur m. ses således allmänt som avlett från ett proto-germanskt *wethru avlett från ett pre-proto-germanskt *úetru som i sin tur är avlett från ett *uèt-/ut- med betydelsen »år». Den ur- sprungliga betydelsen av ordet vädur skulle allt- så vara »åring», dvs. »ettåring» (t.ex. Hellquist 1980; Rau 2007).

Visst kan det låta ungdomligt med bara ett års ålder, men faktum är att hanfåret blir köns- moget redan vid 4–6 månader och med god mar- ginal är biologiskt vuxet och allmänt också uppfattas som vuxet vid ett års ålder (Lindsay &

Pearce 1985; Danell 2007). Slutsatsen är ofrån- komlig: ordet »åring» har ursprungligen inte avsett lamm utan bagge.

Helt annorlunda är det med kalvar, som Lovén missvisande drar in som jämförelse. Nötboskap har betydligt längre tillväxttid än får. Kalven bör- jar bli könsmogen vid ca ett års ålder men inte mer än att den då fortfarande uppfattas som just en kalv. Det faktum att en »åring» till nöt be- traktas som en kalv, en vatsá på sanskrit, kan allt- så omöjligen som Lovén gör gällande tas till in- täkt för att en ettårig vädur är ett lamm.

Med andra ord, ju närmare ursprungsbety- delsen »åring» vi kommer rent språkligt, desto

̓ ̀ 194 Debatt

(5)

närmare står vi begreppet bagge och desto längre bort är vi från betydelsen lamm. Det faktum att wiϸrus i den gotiska bibeln är en ålderdomlig ord- form pekar alltså inte som Lovén hävdar mot betydelsen lamm utan tvärtom mot bagge.

Den grundläggande kronologiska innebörden i begreppet »åring» är att baggen uppnått sin myndighetsålder, inte att den inte kan vara äldre.

Inte heller är vädur per definition »en ung bagge»

även om den självklart kan vara det också.

Föga förvånande återfinns ordet vädur som en ekvivalent till bagge som weðer i fornengelska, væþer i fornsvenska, vädrä/vädarä i gammal gut- niska, veðr i fornvästnordiska, wæder i forndanska, veðruri färöiska, widar i fornhögtyska, wethar i fornsaxiska, wither i fornholländska, weeder i Sater- landfrisiska och *wether i fornfrisiska (Hellquist 1980; Dahlerup 1954; Kroonen 2013; Söderwall 1884–1973; Svenska Akademiens ordbok 2019; de Vries 1977; Klintberg & Gustavsson 1985, s. 1745).

Språkforskare har ofta haft problem med att förena den filologiska betydelsen »ettåring» för vädur med Wulfilas wiϸrus för lamm och inte rik- tigt vetat på vilket ben man skulle stå. Så tillskrev till exempel Jan de Vries fvn. veðr betydelsen:

’”widder’ […] got. wiϸrus ’lamm’, eigentlich

’widder’, ’jährling’” (1961) och angav Friedrich Kluge betydelsen ”’Jährling’, [...] als ’in diesem Jahr geborenes Tier, ein Jahr altes Tier’” (Kluge 1989). De Vries visar alltså att han inser att begreppet lamm är oförenligt med en ettårig widder, medan Kluge slår pucken till icing genom att omtolka ’ettåring’ till ’född under senaste året’, vilket givetvis är helt ogörligt. Rau (2007) å sin sida antingen blundar för problemet eller ser det inte.

Den ofrånkomliga innebörden i begreppet

»åring» är alltså att ordet vädur ursprungligen betytt bagge. Med ursprungligen menar jag då senast tiden för den indoeuropeiska språksplitt- ringen för omkring 5 000 år sedan.

Så åter till den gotiska bibeln, dock inte till Silverbibeln som Lovén föreställer sig. Som bekant är endast en del av Wulfilas bibelöversätt- ning från ca år 370 e. Kr. bevarad i Codex Argen- teus, bland annat saknas Johannesevangeliet 1–5.

Dessa partier återfinns dock i ett i Italien bevarat textfragment benämnt Skeireins som i likhet med Silverbibeln finns i avskrift från början av 500-

talet. I Skeireins Ib 3–6 återges det grekiska ut- trycket i Johannes 1:29 för »Guds lamm» αμνος του θεου (amnos tou Theou) på gotiska med wiþrus gudis»Guds vädur»: Sai, sa ist wiþrus gudis, saei afnimiþ frawaurht þizos manasedais, (O Guds vädur, som borttager världens synder).

Huruvida Skeireins återger Wulfílas översätt- ning är omdiskuterat men ses som möjligt (Tol- lenaere & Jones 1976, s. 109–135; Schäferdiek 1998) eller rentav som troligt (Falluomini 2016) varför jag här ändå talar om den som ett verk av Wulfila. Om texten i Skeireins överarbetats under de bortåt 150 år som skiljer den från Wulfilas ursprungliga översättning vet vi inte, inte heller vilken grekisk text som utgjort förlaga.

När jag i min tidigare replik kallade Wulfilas motsägelsefulla val av ordet wiþrus för felöver- sättning menade jag givetvis inte som Lovén vill göra gällande att han gjort det av misstag. Wulfila hade fullgod språklig kompetens och wiþrus måste därför ses som ett avsiktligt ordval från hans sida motiverat av starka skäl. Såvitt jag förstår har Wulfila också haft ett sådant.

En mycket nära till hands liggande förklaring till Wulfilas ordval är att han och hans visigoter var troende arianer. Enligt den romerska kyrkans uppfattning, befäst genom den niceanska tros- bekännelsen år 325, var Gud, Kristus och Helige Ande uttryck för ett och samma andliga väsen.

Arianerna däremot såg inte Kristus som Guds fysiske son utan som en sedan urtid av Gud ur intet färdigskapad gestalt som inte var en orga- nisk del av Guds väsen och som därmed hade en något lägre gudomlig status. Helige Ande i sin tur sågs som ett separat andligt väsen underställt Kristus.

Sedan är det en annan fråga om anledningen till goternas och flera andra dåtida kontinentala germaners dragning till arianismen var att de med sin hedniska bakgrund fann sig bättre till- rätta med ett panteon om flera separata själv- ständiga gudar än med en enda gudomlig kraft i skilda gestalter.

Johannesevangeliets metafor om Gud som offrar sin egen son i gestalt av ett litet lamm är ett mycket distinkt uttryck för den romerska kyrkans treenighetstanke som arianerna fann så mot- bjudande. Som den springande punkten framstår just uttrycket ’Guds lamm’ som direkt associerar

̓ ̀

͂ ͂

Debatt 195

(6)

till Jesus som född i närtid av jungfru Maria och avlad av Gud genom Helige Ande och därmed som en direkt del av Guds väsen. Bibeltexten står alltså mycket tydligt i skarp motsättning till goternas grundläggande kristna tro. Genom att Jesus dessutom i just Johannes 10 beskrivs som den go- de herden för den mänskliga fårflocken, passar ett ord för ett vuxet ledarfår i maskulinum tvek- löst bättre än ett ord för lamm i neutrum.

Mot denna bakgrund framstår Wulfilas val av ordet wiϸrus för lamm inte längre som mot- sägelsefullt. Wulfila hade goda teologiska skäl för att inte översätta αμνος med ett ord för lamm utan anpassa bibeltexten till en för goterna god- tagbar trosuppfattning genom att använda ett ord för ett vuxet ledarfår, en wiϸrus.

Samtidigt kan inte nog understrykas att ordet lamm i den aktuella bibeltexten endast an- vänds i metaforisk bemärkelse. Faktum är att inga som helst belägg finns för att wiϸrus använts i gotiskan för lamm i rent saklig biologisk me- ning. Som bekant avser ordet lamb i gotiskan ett vuxet får precis som i den närbesläktade gutnis- kan, och då lamm på gammal gutniska kallas för

»unglambi» eller »lammungar» (Gotländsk ordbok B.1, s. 514–516; Klintberg och Gustavsson 1985, s. 576) är det troligt att man i gotiskan an- vänt liknande ordvändningar för begreppet lamm.

Mot hela denna bakgrund framstår det som vetenskapligt omöjligt att hävda att ordet wiϸrus betytt lamm på gotiska och att ge denna uppfattning tolkningsföreträde framför insikten att ordet vädur i etymologisk mening ursprungligen avsett en vuxen fårhane, helt i enlighet med det faktiska språkbruket i samtliga andra äldre germanska språk.

Med denna slutsats upplöses med ett slag om icke en gordisk knut så ändå en annars ohjälplig motsägelse mellan filologi och biologisk verklig- het.

̓ ̀

Tack

För goda råd och synpunkter tackar jag Gunilla Gren-Eklund, Svante Strandberg och Olof Sund- quist.

Bo Gräslund Norra Parkvägen 4 B SE-756 45 Uppsala bo.graslund@arkeologi.se

Referenser

Dahlerup V., 1954. Ordbog over det danske sprog, bd 27.

København.

Danell, Ö., 2007. Fortplantning. Sjödin, E., Eggertsen, J., Hammarberg, K.-E., Danell, Ö., Näsholm, A., Barck, S., Green, D., Waller, A., Hansson, I., Pers- son, S. & Kumm, K.-I. Får. Stockholm.

Falluomini, C., 2016. Biblical Quotations in the Gothic Commentary on the Gospel of John (Skeireins).

Houghton, H. (ed.). Commentaries, Catenae and Bib- lical Tradition: Papers from the Ninth Birmingham Colloquium on the Textual Criticism of the New Testa- ment: in association with the Compaul project.Texts and Studies (Third Series), vol. 13. Piscataway.

Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar.

Danell, G., Schagerström, A. & Gustavsson, H.

(red.). Första bandet. Uppsala 1918–1940.

Gräslund, B., 2018. Beowulfkvädet: Den nordiska bakgrun- den.Uppsala.

— 2019. Visst var geaterna gutar: Svar till Christian Lovén. Fornvännen 114:185–191.

Hellquist, E., 1980. Svensk etymologisk ordbok. Lund.

Klintberg, M. & Gustavsson, H., 1985. Ordbok över Laumålet på Gotland, häfte 25. Uppsala.

Kluge, F., 1989. Etymologische Wörterbuch der deutschen Sprache, 22 Wulf gute? Berlin/New York.

Kroonen, G., 2013. Etymological Dictionary of Proto-Ger- manic.Leiden.

Köbler, G., 1989. Gotisches Wörterbuch. Leiden.

Lindsay, D. R. & Pearce, D. T., 1985. Reproduction in sheep. Cambridge/New York.

Lovén, C., 2019. Var Beowulf gute? Fornvännen 114:

107–114.

— 2020. Beowulf och Gotland: Replik till Bo Gräs- lund. Fornvännen 114:249–252.

Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien, häfte 394–398, Vrett–Väva. Stockholm 1893–ff.

Rau, J., 2007. The Derivational History of Proto-Ger- manic *weϸru-*lamb. Nussbaum, A. J. (ed.). Verba docenti: Studies in historical and Indo-European lin- guistics presented to Jay H. Jasanoff by students, collegues, and friends.Ann Arbor/New York.

Skeireins. Milano, Bibliotheca Ambrosiana E, 147, sup.

fol. 113–114.

Schäferdiek, K., 1998. Skeireins. Reallexikon der Germa- nischen Altertumskunde, Bd 12:450–453. Berlin.

Söderwall, K. F., 1884–1973. Ordbok över svenska Medel- tidsspråket. Lund.

de Tollenaere, F. & Jones, R. L., 1976. Word-Indices and Word-lists to the Gothic Bible and Minor Fragments.

Leiden.

de Vries, J., 1977 [1961]. Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden.

196 Debatt