Språk på tvärs: rapport från ASLA:s höstsymposium, Södertörn, 11-12 november 2004

Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap

Utgiven av

Boel De Geer Anna Malmbjer

Språk på tvärs

Rapport från ASLA:s höstsymposium Södertörn, 11-12 november 2004

ASLA

18

Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap

Utgiven av Boel De Geer Anna Malmbjer

Språk på tvärs

Rapport från ASLA:s höstsymposium Södertörn, 11-12 november 2004

ASLA

Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap

ASLA ingår i den internationella huvudorganisationen AILA som har med- lemmar i drygt trettio länder världen över. Föreningen har som huvudsyfte att på olika vägar främja och sprida information om språkvetenskaplig forskning med anknytning till praktiska språkproblem i samhället. Detta syfte ska ASLA söka uppnå genom att:

- anordna konferenser, symposier och seminarier, - publicera ett medlemsblad,

- ge ut symposierapporter och andra skrifter, - distribuera meddelanden och skrifter från AILA,

- delta i AILA:s vetenskapliga kommissioner, arbetsgrupper och kongresser.

Medlemsbladet ASLA-Information utkommer med två nummer per år. Där informeras om litteratur, konferenser etc. Ett nummer per år innehåller dessutom en avdelning med utförligare presentationer av pågående forskning och utvecklingsarbete inom den tillämpade språkvetenskapen.

Årligen anordnas ett symposium omkring ett tema som har intresse för såväl forskare som praktiker. Rapporterna från dessa höstsymposier publiceras i ASLA:s skriftserie. Böckerna i skriftserien är årsböcker och distribueras gratis till ASLA:s medlemmar.

Medlem i ASLA blir man genom att betala avgiften (200:- för medlemsåret 05/06, för utlandsbetalningar 260:-) till Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap, postgiro 40 32 86-8. Medlemmar får årsboken i ASLA:s skriftserie, ASLA-Information och AILA Review. Bland övriga

medlemsförmåner kan nämnas att till rabatterat pris delta i föreningens symposier samt att- också till nedsatt pris - köpa tidigare nummer i ASLA:s skriftserie. Beställning av ASLA:s skrifter sänds till följande adress: ASLA, c/o FUMS, Box 527,751 20 UPPSALA.

Språk på tvärs. Rapport från ASLA:s höstsymposium Södertörn, 11-12 november 2004. B. De Geer & A. Malmbjer (utg.). ASLA, Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap. Uppsala 2005.

ISBN 91-87884-18-6 ISSN 1100-5629

© ASLA och författarna

Universitetstryckeriet

Uppsala 2005

Samtida språkuppfräschning

Göran Palm 5

Språkvetenskap på tvärs 11

Världen är inte ämnesindelad: sociala och kulturella perspektiv på tvärvetenskapen

Kjell Jonsson 14

Om performativitet - ett postmodernistiskt angreppssätt på språkpolitik och språkplanering

Tommaso Milani 23

Om å humanisere livet

Thor Olav Olsen 39

Ämnen i samverkan 55

Sjöar med finska namn i Sverige - vetenskapsgrenar i samverkan

Eric De Geer & Erling Wande 57

Samverkan över vetenskapens gränser. Några reflektioner om metod utifrån en språkvetares samarbete med en zoolog och en konstnär

Anne-Catrine Edlund 71

Lyrik i samtalen med eleverna

Christian Hecht 81

CrossCheck-korpusen - en elektronisk LZ-korpus för skriven svenska

Janne Lindberg & Gunnar Eriksson 89

Språk i samspel 99

Skrivanvisningarnas roll i skrivprocessen

Gerrit Berends 101

The mathematical English of Swedish undergraduates: assimilation and adaptation

Sandra Brunsberg & Philip Shaw 119

Kontextualiseringssignaler i andraspråksstudenters samtal

Gunilla Jansson 131

Hassen Khemiri

Roger Källström 147

Allmänhetens röst - debatter på nätet

Ulla Moberg 159

Constructing authorial voice through citation

Diane Pecorari 167

Language dominance in early and late bilinguals

Una Cunningham 179

"Man har svårt att uttrycka nyanser" - när engelskan är koncernspråk

Catrin Johansson 187

Utveckling i samspel och motspel 201 Argumentation kors och tvärs vid matbordet

Åsa Brumark 203

Etnografiska och sociolingvistiska perspektiv på samtal, identitet och lärande bland ungdomar i flerspråkig miljö

Charlotte Haglund 219

Om innehållsstrukturer i undervisning

Anna Malmbjer 233

Olika vägar mot en demokratisk medborgarroll Istvan Pusztai

Elever med svenska som andraspråk och det diskursiva skrivandet i gymnasiet

245

Margareta Ryding & Gudrun Svensson 257

På andra sidan bron - reflektioner runt dansk engelskundervisning

Jörgen Tholin 271

En metaforisk didaktik

Maria Wolrath-Söderberg 281

Inledning

ASLA:s höstkonferens 2004 hölls vid Södertörns högskola 11-12 november och samlade drygt 100 deltagare från olika lärosäten både inom och utom landet.

Konferensens titel och tema var Språk på tvärs och under de båda konferensdagarna genomfördes 29 presentationer uppdelade på tre parallella sessioner. De bidrag som presenterades speglade det breda tvärvetenskapliga temat och behandlade både mer allmänna och övergripande frågeställningar och mer specifika inom det språkveten- skapliga fältet. Presentationerna inramades av plenarföredrag av Ingela Josefson, rektor vid Södertörns högskola, Göran Palm författare och kulturdebattör, Ulrike Meinhof, professor i German and Cultural studies vid Southampton University och Kjell Jonsson, professor i idehistoria vid Umeå universitet. Denna skrift är en dokumentation av konferensen och innehåller 23 artiklar som sammanfattar deltagarnas presentationer.

Vi har valt att ordna bidragen i volymen under fyra samlingsrubriker: Språkveten- skap på tvärs, Ämnen i samverkan, Språk i samspel och Utveckling i samspel och motspel.

Konferensens öppna tema gör att kategoriseringen av bidragen och ett inordnande under sammanfattande rubriker inte har varit helt enkel. Förhoppningsvis ger titlarna indikationer om innehåll och tema.

I avdelningen Språkvetenskap på tvärs presenterar vi några bidrag som diskuterar språkvetenskap ur flera olika perspektiv. Kjell Jonsson tar upp frågan om gränsöverskri- dande vetenskap i allmänhet. Vilka villkor, behov och önskemål styr tvärvetenskapen?

Tommaso Milani diskuterar postmoderna perspektiv på språkpolitik och språkplane- ring. Slutligen gör Thor Olav Olsen språkfilosofiska reflektioner runt livet.

Under rubriken Ämnen i samverkan finner vi Eric De Geer och Erling Wandes bidrag som behandlar sjöar med finska namn i Sverige. Deras bidrag är av mångvetenskaplig karaktär och binder ihop lingvistik med kultur- och naturgeografi.

Ann-Catrine Edlund beskriver sitt samarbete med en zoolog och en konstnär och

resonerar kring problem och möjligheter vid tvärvetenskapligt arbete. Christian Hecht

reflekterar kring lyrikens värde i gymnasieelevers liv och samtal. Ett exempel på sam-

arbete mellan datorlingvistik och allmän språkvetenskap är Janne Lindberg och

Gunnar Erikssons Cross-Check korpus, en automatisk grammatikgranskare för skri-

benter med annat modersmål än svenska.

ner kring tal eller text. Både Gerrit Berends och Gunilla Janssons bidrag behandlar studenters skrivande. Berends tar upp skrivanvisningarnas roll i skrivprocessen medan Janssons undersökning fokuserar på kollaborativt skrivande bland studenter med svenska som andraspråk. Sandra Brunsberg och Philip Shaw har undersökt engelskan i svenska ingenjörsstudenters hemuppgifter. Stilmedel i skönlitteratur skriven på multi- etniskt ungdomsspråk behandlas i Roger Källströms bidrag. Ulla Moberg analyserar debatter på nätet. Diane Pecoraris bidrag handlar om referenser i akademiskt skriv- ande. Hon har kartlagt såväl hur som varför referenser utformas. Engelska som koncernspråk är ämnet för Catrin Johanssons intervjuundersökning av svenska företagschefer.

Volymens sista avsnitt har vi valt att kalla Utveckling i samspel och matspel. Här har vi samlat ett antal bidrag som betonar utvecklingsperspektivet i språk. Åsa Brumarks bidrag behandlar argumentativa strukturer i middagssamtal med barn i olika åldrar. I Una Cunninghams artikel presenteras en nyligen påbörjad longitudinell studie om språkdominans bland tvåspråkiga ungdomar. Charlotte Haglund presenterar sin etno- grafiska studie bland ungdomar i en mångkulturell flerspråkig förortsmiljö. Studien fokuserar ungdomarnas identitetsskapande. Anna Malmbjer redogör för hur under- visningssamtal kan organiseras och ger exempel från två olika högskoleutbildningar.

Istvan Pusztai rapporterar om sina erfarenheter från arbetet med en jämförande studie av deliberativa samtal i ungerska och svenska skolor. Genrekompetens hos gymnasister med annat modersmål än svenska utifrån ett pågående aktionsforskningsprojekt diskuteras av Margareta Ryding och Gudrun Svensson. Jörgen Tholin redogör för utvärderingen av den danska engelskundervisningen och diskuterar likheter och skillnader mellan Danmark och Sverige. Slutligen beskriver Maria Wolrath-Söderbergs bidrag arbetet med en kurs i metaforisk didaktik på högskolenivå.

Samtidigt med ASLA-konferensen pågick en parallell konferens inom ramen för ASLA Parliamentary Panel, under namnet Argumentative Strategies and Rhetorical Styles in European Parliaments, organiserad av professor Cornelia Ilie. Bidrag från denna konferens publiceras i en separat volym 1.

Vi vill rikta ett stort tack till Per Lindblom för redigeringen av volymen.

Med en förhoppning om att konferensvolymen ska öppna nya tvärvetenskapliga

fönster överlämnar redaktörerna skriften i läsarens händer.

Boel De Geer Anna Malmbjer

1 Ilie, Cornelia (red.): European Parliamentary Debates: Discourses of Negotiation anä

Deliberation. Discourse Approaches to Politics, Society and Culture. John

Benjamins Publishing Company. (Under tryckning).

Göran Palm

En hoppfull baktanke med EU hos de stormakter som lade grunden lär

ha varit att ge ökad spridning åt de vackra fastlandsspråken tyska och fransyska, vilka fräckt och skamligt ställts

i skuggan av en vilt grasserande, affärs- och popstyrd engelska. Ja, trots att Sveriges EU-stab har Frankfurt och

Paris inpå sig är det engelskan som gäller när vår talan förs. Alla

de andra talar på sitt eget språk, men svenskarna slår vakt om engelskan1

Och mycket riktigt heter kola på vårt newspeak toffee, bondgård farm, kamrer

controUer, strumpor socks, kalsonger slips och serier strips, rullskridskor inlines, kälke

snow racer, praktikant trainee, snäv tight, kompost recycling box, lådvin bag-

in-box, kex wafers och reparatör field service engineer, hjälp support, smålägenheter compact living, tillgång supply, kurator rehab coach och frisk-

vårdsmässa fitness expo, för att nu begränsa mig till några stickprov. Men

för egen del har jag nog svårare

för svenskans kommersialisering, den

och verka i dess snöda hägn. Som när naturen kallas råvaruresurs, husdjuren grovfoderomvandlare och människorna mjukvara, gudstron den svenska kyrkans basprodukt, rektorn

i grundskolan resurschef och hans krets av lärjungar grundskolans kapital, landstings- och kommunalval säljtillfälle,

politisk uppfattning affärside, fri marknad konsumentdemokrati

och ideologier låsningar, skattefinansierad grundtrygghet

åt undersåtarna förmynderi, kulturstöd konstgjord andning, innehåll

i konsten pekpinnar, giftormar i bagaget varusmuggling, barrträd skogs-

råvara, facklig strävan särintresse och löneklyftor flexibilitet.

I övrigt tilltar överslätande, känslodränerade eller konflikt- förskrämda språkuppsnyggningar av en högst smittsam och försåtlig typ som det

är lika lätt att påtala som svårt att avlägsna, så de exempel som

jag listade för tjugo år sen har sen dess fått lika många nytillskott.

Gott samarbete heter nämligen

på nutidssvenska bra personkemi,

överinskrivning positiv förtätning,

i smyg pragmatisk alliansfrihet, att mista jobbet att ha fel profil, att hålla med finansministern ta politiskt ansvar, högsta fordonsklass

premiumsegment, modell scenario, miljömärkning certifiering och att låta snabbköpskunderna stå för allt plockande förbättrad service, tecken

indikation, reklam i TV strax, försämrad städning inom äldrevården

behovsanpassad städning, mål- inriktad fokuserad, fosterhem familjehem, att stänga postkontor

att byta serviceform, utkastare entrevärd, att stå fast vid löftena om kärnkraftsskrotning årtalsexercis,

röstfiske vallöfte, omkring i stor- leksordningen, gillande acceptans,

vantrivas ha en svår situation, export av vapen till nu krigiska nationer som fått köpa förr i fred

följdleveranser, rötslam biomull, synpunkter analys, magister mentor

och hembygd boendemiljö, extrem Koran-trohet terrorbenägenhet, att älska någon ha en relation,

glasögonorm monokelkobra och sommarvärme inomhusklimat.

Ur "Sverige En vintersaga 4. Vintern blir vår",

Ordfront förlag AB.

Språk-

vetenskap pa 0 ^~t-...

~- ~

sociala och kulturella perspektiv på tvärvetenskapen

Kjell Jonsson, Umeå universitet

M an kan ibland känna sig inlåst i det revir som vetenskapliga ämnen eller discipliner utstakat. Jag har hört kolleger berätta om en slags frihets- berusning som drabbat dem när de hamnat i miljöer som saknar eller ännu inte etablerat fasta ämneskulturer och traditioner. De slipper den mer eller mindre manifesta kravkatalog som hör till en väletablerad disciplin. Äntligen kan man få tänka stort, fritt och gränslöst. Som all berusning brukar även denna vara övergående. Ganska snart visar det sig att också tvärvetenskapliga eller jungfruliga akademiska miljöer är sysselsatta med att staka ut sina gränser och etablera mer eller mindre fasta spelregler.

Den officiellt sanktionerade tvärvetenskapen som påtvingas forskare av uppdragsgivare och forskningsfinansiärer har nog bidragit till att avromantisera den disciplinära gräns- lösheten.

Gränsöverskridande tycks i alla fall vara ordet för dagen och det av orsaker med

många facetter. Det kan handla om könsidentiteter, om kulturers kommunikation och

förhållandet mellan tidigare funktionsseparerade apparater och tekniker. Inte så sällan

talas det även om behovet av gränsöverskridande vetenskap. I en bok med den talande

titeln Crossing Boundaries skriver Julie Thompson Klein att två påståenden om kun-

skap är vitt spridda idag. Det första påståendet hävdar att kunskapen i tilltagande grad

blir tvärvetenskaplig, "interdisciplinary". Orsakerna och motiven kan variera, men lös-

ningen är densamma. Svåra och mångfasetterade samhälleliga och tekniska problem,

viktiga genombrott inom det teknovetenskapliga komplexet, nya perspektiv inom

humaniora och samhällsvetenskap och stora, rentav ohemula, krav på den högre

utbildningen. Allt pekar mot en enda utväg: tvärvetenskap. Det andra påståendet gör

gällande att gränsöverskridandet karaktäriserar hela vår samtid. Definitionerna av

gränserna varierar, från avgränsningen av vetenskap från icke-vetenskap till delningen

av geografiska områden och politisk makt. Vi kanske skapar nya gränser, men vi ifråga- sätter dem i lika hög grad.

Tvärvetenskap och gränsöverskridande har blivit de nygamla nyckelorden i kun- skapsdebatten. Retoriken kring vetenskapens gränser har ökat användningen av rumsliga metaforer: kunskapsdomäner, kunskapsterritorier, kunskapens landskap.

Uttrycket "boundary-work" har i angloamerikanska vetenskaps- och teknikstudier slagit igenom som benämning på det slags aktiviteter och institutionella strukturer som definierar och skyddar kunskapspraktiker. Människor arbetar direkt och genom institu- tioner för att skapa, vidmakthålla, bryta ner och omformulera gränser mellan kun- skapens enheter. Tidigare har man sett gränsöverskridandet snarast som ett slags anomalier, något övergående eller exceptionellt. Det var steg i riktning mot etableringen av nya discipliner och nya geografiska, samhälleliga eller kulturella enheter. Idag däremot, menar Klein, bidrar gränsöverskridandet till nya samarbets- former, konflikter och omorganiseringar av kunskapen.

Motiven för tvärvetenskap varierar naturligtvis. Vissa ser den som enbart komplementär till disciplinkunskapen, medan andra hävdar att disciplinerna är för- åldrade och bör upplösas. Men att världen inte är ämnesindelad och att samhälls- pro]?lem och kulturfenomen inte avgränsas av discipliner är en åsikt som förenar de flesta av tvärvetenskapens förespråkare. Inom universitet och högskolor har motiven för tvärvetenskap nästan alltid handlat om behovet att förstå komplexa företeelser.

Stockholms universitet deklarerar att det vill "utveckla arbetsformer som tillåter ett interdisciplinärt angreppssätt på komplexa företeelser". Och man exemplifierar med samhällets hantering av miljöproblem, neurala nätverk och IT-pedagogikens gränser och möjligheter. Linköpings universitet är naturligtvis inne på samma spår och skriver att "många problem idag är mångfacetterade och behöver därför också granskas från många olika infallsvinklar och med olika vetenskapliga ansatser för att kunna förstås och lösas". Även miljöforskningsstiftelsen MISTRA vill "i program över vetenskaps- och institutionsgränser söka lösa komplicerade problem". Vår kungliga tekniska hög- skola hävdar att när det mesta i vår tid ingår i stora sammanhang så "måste de unika, ofta tvärvetenskapliga kombinationerna, snarare än på de förhand fixerade yrkes- utbildningarna, bli allt mer betydelsefulla".

Men även från så kallade spetsforskningsmiljöer kritiseras snäva disciplingränser.

Det har blivit nödvändigt att utveckla ett samarbete mellan till exempel fysik, kemi,

biologi, teknikvetenskaper, datavetenskap och matematik för att nå ny kunskap, patent och produkter. Inom den mångvetenskapliga genusforskningen, "cultural-, queer- cyber och visual studies" och många poststrukturalistiskt inspirerade humanistiska och sam- hällsvetenskapliga forskningsmiljöer har disciplinernas herravälde också kritiserats, men av helt andra skäl. Inger Eriksson vid Göteborgs universitetsbibliotek betonar, i en översikt om "Kvinno-, mans- och genusforskning", att

"[ ... ] tvärvetenskap bryter mot en dominerande kunskapsstruktur, i ett samspel mellan olika metoder, forskningsstrategier och förklaringsmodeller. Tvärvetenskap öppnar vägen för nya forskningsområden, där problem kan belysas ur flera synvinklar, och kan därmed fånga sådant som undgått tidigare undersökningar gjorda snävt inom ett ämnesområde.

Tvärvetenskap öppnar vägen för nya kombinationer av metoder och möjliggör nya problem- lösningar. Problemet får stå i centrum för kunskapsproduktionen och den kunskap som behövs mobiliseras oavsett dess ämnesmässiga hemvist."

Förutom den mer neutrala definitionen av tvärvetenskap, framkommer här de vanligaste förhoppningarna som knyts till tvärvetenskapen. Den ska upptäcka nya territorier att "beforska", ge nya perspektiv, utveckla nya metoder och lösa problem.

När det gäller de samhälleliga förhoppningarna på tvärvetenskapen är de knutna till svårbemästrade kunskaps- och samhällsproblem. Verklighetens miljöproblem, svår- avgränsade sjukdomsbilder, kommunikations- och informationsproblem kan inte lösas med specialiserad vetenskap. Under 1970-talet sågs tvärvetenskapen framförallt som ett bidrag till en förståelse av och kanske också lösningen på globala samhällsfrågor som handlade om energi, livsmedelstillgång, kärnvapenkapprustning och förtryck.

Tvärvetenskapen var framförallt emancipatorisk. Idag kastas begreppet in i diskussionen om vår tids nya kontrakt mellan kunskap och samhälle. Strävan efter täta kontakter mellan forskning, stat och industri, Triple Helix, för att utveckla nya produk- ter och de planerade, strategiska försöken att lösa konkreta samhälls- och miljöproblem sägs kräva tvärvetenskap.

Tvärvetenskap står i ett spänningsförhållande till något vi kallar ämnen eller

discipliner. Föreställningen om att vetenskapen, den organiserade eller säkra kun-

skapen, är inordnad i speciella discipliner är mycket gammal. I svenskan förekommer

ordet disciplin redan på 1600-talet, i betydelsen enskild vetenskap, vetenskapsgren,

specialvetenskap, och lärdomsgren: "Alla våra lärda discipliner eller vetenskaper."

Ordet tvärvetenskap är däremot en sen företeelse i svenskan. Nationalencyklopedins ordbok skriver: "vetenskap som spänner över flera (traditionella) ämnesområdenj ordet är belagt sedan 1961 ". I uppslagsverket Nationalencyldopedin skriver man "allmän benämning på vetenskapligt samarbete mellan forskare eller forskargrupper från skilda discipliner. Detta kan ha formen av större forskningsprojekt eller mindre informellt samarbete mellan individuella forskare. Intresset för tvärvetenskap beror bland annat på att den ökade specialiseringen kräver mer av överblick och helhetssyn."

Vissa inslag i diskussionen om tvärvetenskap är gamla. Ideerna om en enhets- vetenskap, om bredd i bildning, syntes och kunskapsintegration har åtminstone varit aktuell sedan antiken. Platon såg till exempel filosofin som en enhetsvetenskap och filosofen som den älskare av sanningen som skulle förena all kunskap. Hos hans elev Aristoteles finns däremot en tendens till specialisering under rubriker som Politik, Poetik, Etik, Metafysik och Biologi. Ändå trodde Aristoteles att filosofen kunde samla allt tillgängligt vetande i någon slags encyklopedisk bemärkelse. Begreppet disciplin började användas i de senmedeltida universiteten. I Paris handlade det om teologi, i Bologna om juridik och i Salerno om medicin. Men den moderna innebörden i veten- skapliga discipliner och föreställningen att verklig kunskap bara kan nås inom dessa slår igenom på allvar först på 1800-talet. Föreställningen om ämnet som vetenskapens organisationsform var kopplad till den moderna universitetsiden, med sin förening av forskning och utbildning. Även sådana faktorer som utvecklingen av moderna natur- vetenskaper, en allmän "naturvetenskaplighet" i synen på kunskap, den industriella revolutionen och vetenskapsbaserad teknik spelade en viktig roll. Sofistikerade metoder, instrument och tekniker, avancerad matematik och insikten att man genom reduktion och avgränsning nådde ny kunskap, stärkte disciplinerna. Men fortfarande saknades ännu på 1800-talet en rad av dagens självklara discipliner. Många samhälls- vetenskapliga ämnen fick ibland vänta långt in på 1900-talet innan de betraktades som självständiga. Psykologi, pedagogik, sociologi var länge delar av filosofin. Man var socialfilosof på samma sätt som fysiker och kemister hade varit naturfilosofer och

"biologerna" naturalhistoriker.

Var kom då tvärvetenskapen ifrån? Här finns många trådar att nysta i. Låt oss

glömma de gamla grekerna och uppmärksamma några möjliga förklaringar som inte är

allt för avlägsna i tid. Vi kan se tendenser till tvärvetenskaplighet inom den högre ut-

bildningen i USA. Många pläderade för en högre medborgarskapsutbildning, den så kallade civic model. Universiteten behövde breda utbildningar för att göra unga män- niskor dugliga att fungera i det amerikanska samhället. Utifrån den iden föddes tanken på en "core curriculum". Det var en gemensam kursplan som alla skulle läsa innan specialiseringen började, ofta då på något av de forskningsinriktade instituten eller universiteten.

Inom naturvetenskaperna innebar andra världskrigets många forskningssatsningar en utveckling mot tvärvetenskap. Det var konkreta problem inom försvarsindustrin och krigsmakten som skulle finna sin lösning och det skulle gå fort. Nya krypterings- apparater krävde matematiker, fysiker, lingvister och psykologer. Man behövde för- bättra radarn och vilken naturvetare som helst som kunde bli användbar anställdes i The Royal Air Force. Kriget "tvingade" biologer, fysiker och ingenjörer att samarbeta.

Denna tendens kom att förstärkas i USA under kalla kriget, särskilt efter 1958 under

"Sputnikpanikens" tidevarv. Då prioriterades en så kallad målorienterad forskning,

"rnission-oriented research", och man skapade National Science Foundation och National Institutes of Health för att stödja både grundforskning och tillämpad forsk- ning på universiteten. Ännu på sextiotalet satsade man stora summor på det som nu kallades problemlösande forskning, bland annat i ett program med namnet "Inter- disciplinary Research Relevant to Problems of Our Society", 1969 (IRROPS). Men myndigheterna blev snart besvikna över resultaten. Någon reell integrering skedde sällan mellan forskarna i dessa projekt.

I USA uppstod också tvärvetenskapliga forskningsområden, inom samhällsveten- skaperna och humaniora: American studies, Victorian studies, Regional studies och ur detta kom senare Black studies, Women studies och Gay and Lesbian studies. Nu är det inte bara disciplinöverskridande samhällsproblem, forskningsstrategiska över- väganden och gränsöverskridande modeller som kan stimulera tvärvetenskap. Inom humaniora och samhällsvetenskap kan vi lägga märke till hur definitionen av studie- objekten har utvecklat samarbetet, men även skapat nya disciplinformationer. 1960- och 1970-talens "urban studies" och "environmental studies" är exempel på detta.

Problem i de amerikanska storstäderna fick till exempel Ford foundation att mellan

1959 och 1974 satsa 36 miljoner dollar på forskning om storstädernas problem. Man

ansåg då att ämnesgränserna utgjorde ett hinder för mer omfattande kunskaper om

urbana frågor och de sociala problem som uppträdde i städerna. Tvärvetenskapliga,

framförallt samhällsvetenskapliga, miljöstudier kom att utvecklas och befruktas av den tilltro till den ekologiska vetenskapen som också växte fram under 1970-talen.

Men tvärvetenskapligheten kan också finna energi i politiska och teorietiska trender och tendenser. Så är fallet med "cultural studies". Det som började som ett missnöje med att de etablerade disciplinerna separerade studiet av "kultur" som konst och estetik från "kultur" som det sätt som människor levde sina liv. Ur en förening av estetisk analys och närmast antropologisk eller sociologisk kulturforskning kom ett nytt forsknings- och utbildningsfält att ta form. En rad discipliner som tidigare kallades

"English" eller "comparative literature" påverkades av den ~ya strömningen. Studier av ungdomsgrupper, etniska kulturer, kvinnogemenskaper och populärkultur gjordes med en mångfald ämnesmässiga perspektiv. Men alla samlades de under den tvärvetenskap- liga hatten "cultural studies".

Även genom internationella organ togs tvärvetenskapliga initiativ under 1970- och SO-talen. Det bidrog också till definitionen och legitimeringen av tvärvetenskap. Den internationella samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling (OECD Organization for Economic Ca-operation and Development) gav 1972 ut en bok med titeln Interdisciplinarity: Problems of Teaching and Research in Universites. Man kan nog säga att det var i anslutning till denna bok som begreppet tvärvetenskap slog igenom och fick en fastare definition.

I boken skrev man att tvärvetenskap huvudsakligen växte fram av fem olika orsaker:

1. Utvecklingen av naturvetenskapen som ett resultat av två rörelser: a). En ökad specialisering som ledde till att delar av två näraliggande discipliner splittrades upp i alltför rigida discipliner eller skapade nya kunskapsområden. b). Försök att definiera element som var gemensamma för discipliner.

2. Studentkrav: protester mot alltför rigid "förpackning" av undervisningen och en arti- ficiell uppdelning av "verkligheten".

3. Ekonomiska problem inom universitetsledning och administration: behov av att

maximalt utnyttja den allt dyrare utrustningen i forskningen. Att bara låta en enda

disciplin förfoga över till exempel kostsamma datorer och instrument blev oaccep-

tabelt och man krävde samarbete. (Jämför med dagens modeord "tekniska plattformar")

4. Yrkes- och professionskrav: Studenter och avnämare som krävde bättre och

disciplinöverskridande utbildningar för det framtida yrket.

5. Nya samhälleliga krav: Speciella behov och nya forskningsfrågor som inte kan, definitionsmässigt, förbehållas ett speciellt ämne till exempel miljöforskning och senare bioteknik, AIDS och växthuseffekt.

Behoven av tvärvetenskap kan vara många och orsakerna till varför man vill befrämja tvärvetenskap kan variera. Mycket grovt kan man säga att det för det första handlat om en kritik mot vetenskapen. Den har blivit allt för specialiserad och däri- genom oförmögen att bidraga till lösningen av centrala samhällsfrågor, globala problem och miljöproblem. Här återfinner vi intresset för tvärvetenskap bland miljöaktivister, globaliseringskritiker, feminister med fler. För det andra har det funnits ett så kallat polyteknisk ideal inom utbildningar av professioner som läkare, ingenjörer och lärare.

Där har man funnit att disciplinerna inte på bästa sätt bidrar till lösningen av de problem som dessa yrken ställs inför. Och för det tredje har stat och näringsliv åberopat mer tvärvetenskap, eftersom det behövs en snabbare tillväxt av "strategisk forskning" som är bra för samhället och ekonomin.

När det gäller tvärvetenskapen som ett sätt att angripa viktiga problem i nutiden har den sin grund i 1970-talet och dess kritik av disciplinerna för att bara alstra kun- skap genom internt formade problemställningar - internvetenskapliga frågeställningar.

Krig, fattigdom, svält, miljöförstöring, energifrågan, kvinnoförtryck, ohälsa, det vill säga de viktiga frågorna blev inte studerade eller åtgärdade. Detta perspektiv finns fort- farande kvar. Jag ska bara ta upp ett exempel, nämligen inom kvinno- och genus- forskning. Feministisk forskning närmar sig inte tvärvetenskapen bara därför att den belyser ett problemkomplex från flera perspektiv. Feminist theory, skriver Diane Elam i Feminism and deconstruction (1994), är "not just another interdisciplinary hand- shake". Utan det handlar om att utmana de värderingar och prioriteringar som görs inom de existerande disciplinerna och inte bara om att integrera dem. Kvinno- och genusforskningens kritik av disciplinerna har grundats på en otålighet och ett missnöje med de maktstrukturer som universitetet som institution uppvisar och det sätt som kvinnors erfarenheter har nedvärderats eller uteslutits. Detta kan kanske också förklara de allianser med den politiska makten, som väckt stark irritation bland en del manliga forskare.

Genusteori och feministisk teori är exempel på hur nya teoribildningar kan

formeras i opposition till det existerande disciplinsystemet inom akademin. Marxism,

strukturalism, psykoanalys, poststrukturalism, genus- och queerteori har alla utvecklat ett kritiskt förhållningssätt till etablerade universitetsämnen, åtminstone i vissa faser.

Teorin inom humaniora och delar av samhällsvetenskapen har betytt närmast det mot- satta vad teori betyder inom naturvetenskaperna. Om jag förenklar och förgrovar, skulle man kunna säga att en naturvetenskaplig teori har som mål att nå ny kunskap inom en given disciplin på ett ordnat och systematiskt sätt genom att framställa hypo- teser om den yttre verkligheten som kan empiriskt verifieras eller falsifieras. Om en rad experiment och observationer under varierande förhållanden har konstaterat att teorin fungerar accepteras den som sann tills en bättre teori formuleras. De kulturvetenskap- liga teorierna kan inte prövas på detta sätt och har heller inte utvecklats för att tolka källmaterial, litterära texter eller historiska dokument. Vi är teoretiska marxister utan att bry oss om nationalekonomi, vi är psykoanalytiker utan att ägna en tanke åt den senaste psykologin eller psykoterapin, vi är dekonstruktionister utan att vara utbildade filosofer och så vidare. Teorin är det som handlar om de stora frågorna - "return to grand theory", som det hette för ett tiotal år sedan. Teorin ger möjlighet att diskutera verkligheten, språket, makt, kön, kropp och jag, men inte för att besvara disciplinernas frågor. (Nu reser många bort från denna teori med stort T och boktitlarna Post-theory och After theory blir en egen teori). Joe Moran, skriver i sin bok Interdisciplinarity, att vanliga människor och normala forskare inom disciplinerna inte nödvändigtvis behöver dessa teorier. Det går bra att vakna på morgonen och traska genom forskningsvardagen utan att ta ställningen till det individuella jagets existens eller frågan om det existerar en yttre verklighet. Disciplinerna, liksom vardagsmänniskan, fortsätter att existera utan att spekulera om syfte, gränser och yttersta värde med forskningen och under- visningen. Disciplinerna skapar hanterbara forskningsobjekt, begränsar sina studier och presenterar dem inom ett intellektuellt ramverk där de blir förstådda. Genom att ifrågasätta denna pragmatism kan man säga att teorin av sig själv blir tvärvetenskaplig.

Detta kan vi till exempel se hos de teorier som formerar det som kallats "the linguistic tum", den språkliga vändningen inom kulturvetenskaperna. Uppfattningen om språket som ett relationellt system, med enbart tillfålliga bindningar till verklig- heten och därigenom betonandet av intertextualitet utmanade till exempel litteratur- vetenskapen med sina storheter författaren och den kanoniserade litterära texten.

Texterna som uppkommer genom interaktion och dialog med andra texter ifrågasatte

disciplinernas upptagenhet med kanoniserade texter och författarskap. Roland Barthes

textstudier av proffsbrottning, Einsteins hjärna, margarinreklam, barnleksaker och bilar gick inte att placera in i någon disciplin. Denna uppfattning om "texten" gjorde att Barthes kunde föreslå en slags tvärvetenskaplighet som inte primärt förde samman olika discipliner, utan som skapade ett helt nytt studieobjekt. Barthes hävdade att tvär- vetenskapliga studier inte bara utmanade redan befintliga discipliner. Det är inte tillräckligt att välja ett ämne eller tema och sedan gruppera flera vetenskaper runt det.

Tvärvetenskapliga studier innebär att skapa nya objekt som inte tillhör någon. Texten är ett sådant objekt. Alla slags artefakter och objekt kunde tolkas som texter.

Har då genusteori, cultural studies, dekonstruktion, queerteori och så vidare lyckats överskrida disciplinerna? Kanske, men kanske inte. Den amerikanske kulturforskaren Stanley Fish har hävdat att vad man lyckats göra är snarare att skapa metadiscipliner med egna inåtvända koder och praktiker. Han är också rätt pessimistisk vad gäller möj- ligheten att utveckla tvärvetenskap överhuvudtaget. Disciplinerna är involverade i så skilda aktiviteter att varje försök att föra samman dem endera resulterar i att en disciplin parasiterar på en annan eller blir uppslukad. Om man upplöser disciplin- gränserna resulterar det bara i utvecklingen av nya hierarkier och uppdelningar som enbart skiljer sig från de gamla till formen; de kallar sig inte discipliner.

Under senare år har det varit något helt annat än ideal, samhällspolitiska eller yrkes- mässiga, som spelat den viktigaste rollen för ett ökat intresse för tvärvetenskap. Det politiska talet om tvärvetenskap har blivit allt högljuddare i dokument utskickade från forskningsstiftelser, företag, forskningspolitiker med fler. Det finns en vitt spridd åsikt att de västerländska universiteten tidigare hade en mycket stark autonomi i för- hållande till näringsliv och stat som nu håller på att förändrats. Tanken är att vi nu lever i kunskapssamhället eller kunskapsekonomin där varje tal om universiteten som en från andra sektorer avgränsad kunskapsproducent är oegentligt eller vilseledande.

Universitet och högskolor är de mest avancerade producenterna av kunskap och de

kommer, med eller mot sin vilja, att bli oskiljaktiga delar av en kunskapsekonomi i till-

växt. Denna syn på det integrerade kunskapssamhället tror ideologerna kommer att

ifrågasätta gamla dikotomier; till exempel den mellan grundforskning och tillämpad

forskning, eller den mellan "hårda och mjuka vetenskaper". Det finns ingen självklar

skillnad mellan å ena sedan vetenskaper som skapar produkter och å andra sidan veten-

skaper som studerar och försöker förstå resultaten av teknovetenskapen. Detta innebär

också en kritik av den så kallade linjära modellen, som tänkte sig att fri grundforskning

skulle leda till tillämpningar. I kunskapssamhället tror man att grundforskning, teknik och tillämpad forskning är invävda i varandra i ett intrikat samspel.

Framväxten av en politiskt och ekonomiskt motiverad tvärvetenskap hänger sam- man med viktiga förändringar i det svenska forskningssystemet och internationella trender och tendenser: de nya forskningsstiftelserna, fakultetsfinansieringens minskade betydelse, utvecklingen av ett massuniversitet, EU-finansieringens växande betydelse och ett nytt tilldelningssystem för grundutbildningen. När politiker och forsknings- finansiärer ropar "tvärvetenskap" svarar snart forskarna "Vi har den1".

Nåväl, vad vi än anser om alla de reella formerna för tvärvetenskap och vad vi än anser om de gamla disciplinernas gränser, så inbillar jag mig att vi måste förhålla oss till det gränsöverskridande som pågår. Disciplin har ju två betydelser i det svenska och engelska språket. Det betyder dels ett speciellt kunskapsområde och dels att upprätt- hålla ordning och kontroll: inte sällan över underordnade grupper som soldater, fångar och elever. Om tvärvetenskapen i vissa situationer, om än momentant, lyckas bryta upp den kontrollen kan den nog vara befriande. Men om tvärvetenskapen innebär ett försök att undergräva universitetens och högskolornas autonomi och istället tvinga in disciplinerna i en tvingande tredubbel spiral - då tillåter jag mig att vara skeptisk.

Referenser

Elam, Diane (1994) Feminism and Deconstruction. London och New York: Routledge.

Eriksson, Inger (2004) "Kvinno-, mans- och genusforskning: kartläggning och behovs- analys av informationsförsörjningen", läst 6/3 2004, http://www.ub.gu.se/kvinn- / ansvar/utredning.xml?initLang= 1

Glimell, Hans (2000) Utmaningar och utmarker - en utredning om tvärvetenskaplig samverkan vid Göteborgs universitet. Göteborg.

Jonsson, Kjell (1990) "Centrumbildningar vid universitetet", i Umeå universitet- 25 år. Umeå.

Jonsson, Kjell (red.) (2001) Identitet och utmaningar. Umeå: Delegationen för tvärvetenskap.

Klein, Julie Thompson (1996) Crossing Boundaries: Knowledge, Disciplinarities, and Interdisciplinarities. Charlottesville: University Press ofVirginia.

Klein, Julie Thompson (1990) Interdisciplinarity: History, Theory, and Practice.

Detroit: Wayne State University Press.

Messer-Davidow, Ellen, Shunway, Navid R. och Sylvan, David J. (eds.). (1993) Knowledges: Historical and Critical Studies in Disciplinarity. Charlottesville:

University Press ofVirginia.

Moran, Joe (2002) Interdisciplinarity. London och New York: Routledge.

postmodernistiskt angreppssätt på språkpolitik och språkplanering

Tommaso M. Milani,

Centrum för tvåspråkighetsforskning - Stockholms universitet

P ostmodernism är en beteckning som idag ofta omtalas i disparata sammanhang.

Inom humaniora är postmodernism ett övergripande begrepp som omfattar en rad teorier som under de senaste två decennierna kommit att användas i discipliner som litteraturvetenskap, historia, samhällsvetenskap med fler. Post- modernism kan inte beskrivas som en enhetlig och allomfattande teori. Olika post- modernistiska angreppssätt kännetecknas dock, trots skillnaderna i teoretiska premis- ser, av ett gemensamt drag, en skepticism som syftar till att ifrågasätta existerande vetenskapliga och sociala system (Sim 2001).

Även inom sociolingvistik har postmodernismen under senare år uppmärksammats

som en användbar teoretisk ram, i synnerhet i studier om förhållandet mellan språk,

makt och identitet i olika sociala och kulturella kontexter. Traditionellt har socio-

lingvistiska undersökningar präglats av det variationistiska (t.ex. Labov 1966) och det

socialpsykologiska paradigmet (t.ex. Tajfel 1974). Det betyder att sociolingvistik

fokuserat på hur språket varierar i relation till ett antal sociala variabler (t.ex. kön,

ålder, etnicitet, och social grupp) eller på hur olika individer byter grupptillhörighet

för att skapa eller upprätthålla en positiv social bild av sig själva. Bakom sådana

analyser ligger ett antagande att det finns ett entydigt, icke-arbiträrt förhållande mellan

språk och samhälleliga variabler. De samhälleliga faktorerna betraktas därför som givna

och enhetliga kategorier mot vilka ett iakttaget språkligt/socialt beteende kan för-

klaras. Även de under 1960-talet banbrytande studierna om språkpolitik och språk-

planering (Haugen 1966, Fishman, Ferguson & Das Gupta i968, Fishman 1974)

kännetecknas, som Blommaert (1996) och Ricento (2000) konstaterat, av en syn på

språk som en given, oproblematisk och "naturlig" resurs med entydiga samband med

etnicitet. Språkliga skillnader betraktas sålunda som etniska skillnader och individer

anses ha en klart definierad och avgränsad etnolingvistisk identitet, som avspeglas i språket. Postmodernistiska språkanalyser syftar istället till att problematisera de varia- bler som traditionella angreppssätt tagit för givna. Analyserna strävar efter att under- söka dynamiken mellan språk och sociala strukturer, där tonvikten läggs på att belysa de mekanismer varigenom det sociala skapas i språket (Cameron 1990, 2004),

Performativitet är ett av de postmodernistiska angreppssätt som väckt intresse i både teoretiska resonemang och empiriska tillämpningar i en rad discipliner, främst inom genusstudier. (För en översikt, se Cameron & Kulick 2003a, 2003b samt Kulick 2003). Performativitet har utarbetats av den amerikanska filosofen Judith Butler (1992, 1993) för att klarlägga hur människans handlingar i sociala sammanhang fram- bringar kategorier (t.ex. subjekt, genus, kön, och sexualitet) som inom andra forsk- ningstraditioner betraktas som "naturliga" och preexisterande enheter. Enligt per- formativiteten är subjekt, genus, kön och sexualitet inte orsak eller upphov till sociala handlingar. Tvärtom är de resultat av upprepade sociala handlingar inom ett nät av maktrelationer (Butler 1992:33). Handlingar blir genom sin upprepning performativa såtillvida att de genererar kategorier samtidigt som de får dessa kategorier att framstå som "reella" och konstitutiva enheter. Med andra ord kan man, i enlighet med Butler, hävda att "känslan att vara kvinna eller man, heterosexuell eller homosexuell uppstår på grund av man handlar på vissa sätt" eller, uttryckt på ett mer filosofiskt sätt, att

"antologi (varandet) är resultatet av praxis (görandet)" (Kulick 2004:33). Huvud- poängen med performativitet är att flytta fokus från ett givet subjekt och dess identiteter som kan iakttas bland annat i språkvalet till de processer (identifikationer) varigenom subjektet uppstår i språket (Butler 1993:13). Från ett genusinriktat perspektiv utvidgar Butler (1997) i ett senare skede performativitetens tillämpning till att omfatta de semiotiska processer varigenom sociala positioner och makt skapas men även motarbetas i språket. Det är denna aspekt av performativitet som föreliggande artikel kommer att fokusera på.

Syftet med artikeln är att presentera performativitetsbegreppet samt att visa hur det kan tillämpas som teoretisk ram vid analyser av språkpolitik och språkplanering.

Efter en historisk och terminologisk översikt av begreppen språkpolitik och språk-

planering följer en genomgång av de tre semiotiska processer som ligger till grund för

performativitet: censur, interpellation och iterabilitet. Därefter förs, med utgångspunkt

i en studie om språkplanering och nationell identitet i Sverige (Milani u. u.), ett resa-

nemang kring vilka insikter performativitet kan ge i de mekanismer varigenom språk- debatter igångsätts, upprätthålls och förändras i en viss historisk och politisk kontext.

Artikeln avslutas med en sammanfattande kommentar.

Språkpolitik och språkplanering

I litteraturen förekommer begreppen språkpolitik och språkplanering ibland som synonymer, ibland ges de olika betydelser. Språkpolitik används idag ofta som ett över- gripande begrepp för att beteckna de beslut i form av lagar och andra regelverk som vidtas av en given stat i frågor som gäller språk samt "alla de samhällsbetingelser som ligger bakom bestämmelsernas tillkomst och genomförande" (Hyltenstam 2004:40).

Medan glottopolitics eller language engineering ursprungligen var vanliga beteckningar i den engelskspråkiga litteraturen, började termen language planning (språkplanering) användas av Einar Haugen 1959 (Karam 1974). Språkplanering förklaras av Haugen som: "the normative work of language academies and committees, all forms of what is commonly known as language cultivation, and all proposals for language reform and standardisation" (1969:287). I en sådan definition betonas endast de aktiviteter rörande standardisering och normering av ett givet språk som även kallas för korpus- planering eller, i synnerhet i svenskspråkig litteratur, språkvård. Språkplaneringens räckvidd vidgas dock av Fishman (1973) till att omfatta fler insatser angående språk i ett samhälle. I Fishmans mening är språkplanering "the organised pursuit of solutions to language problems, typically at the national level" (1973:23-24). En annan ofta refererad definition ges av Cooper som menar att språkplanering "refers to deliberate efforts to influence the behavior of others with respect to the acquisition, structure, or functional allocation of their language codes" (1989:45). En sådan definition medför att språkplanering inkluderar tre olika men ömsesidigt relaterade områden: 1) status- planering, 2) korpusplanering och 3) inlärningsplanering. Med statusplanering menas de aktiviteter som syftar till att ge en språkvarietet en viss funktion i samhället (t.ex.

officiellt språk, nationellt minoritetsspråk, o.s.v.). Korpusplanering syftar som tidigare

nämnts på åtgärder rörande språkets form (uttal, morfologi, ordförråd, o.s.v.). Med

inlärningsplanering slutligen avses de beslut som gäller undervisning i och/eller på ett

eller flera språk i ett givet samhälle. Med Coopers vida definition blir det svårt att klart

avgränsa språkplanering från språkpolitik. Språkplanering blir snarare i några av sina

konnotationer synonym med språkpolitik (för en utförlig terminologisk diskussion, se

Ricento & Hornberger 1996 samt Wingstedt 1998). Därför är det inte orimligt att använda sig av språkpolitik som ett överordnat begrepp under vilket språkplanering inordnas som språkpolitikens konkreta manifestation (Ricento 2000, Hyltenstam 2004). Genom att framhålla den "politiska" aspekten av språkpolitik och språkplane- ring, antingen i form av kollektiv handling (Fishman 1973) eller i form av beslut vid- tagna av olika institutioner (staten, skolan akademierna, o.s.v.) (Cooper 1989), ute- lämnas emellertid i definitionerna ovan en annan aspekt av språkpolitik och språk- planering, nämligen dess "teoretiska/akademiska" dimension. Språkpolitik och språk- planering är nämligen också ett forskningsfält som sedan 1960-talet utvecklats som egen disciplin inom sociolingvistik.

Språkpolitikens och språkplaneringens utveckling som forskningsområde har be- skrivits av Ricento (2000) mot bakgrund av makrosociopolitiska, epistemologiska, och strategiska faktorer. Med makrosociopolitiska faktorer menas händelser och processer på statlig och överstatlig nivå (t.ex. krig, migrationer, globalisering o dyl).

Epistemologiska faktorer avser inom vetenskaperna gällande kunskapsparadigm (t.ex.

strukturalism, poststrukturalism, evolutionism). Strategiska faktorer gäller de explicita och implicita mål som forskningen syftar till.

Ricento (2000) poängterar att språkpolitik och språkplanering som forsknings- område under 1960-talet hade som syfte att utifrån ett strukturalistiskt kunskapspara- digm på ett vetenskapligt sätt förstå problem som uppstått i samband med dekoloni- aliseringen av stora delar av världen. Bakom ett sådant perspektiv ligger två antaga- nden. För det första anses språket vara en "naturlig" resurs med ett visst värde som har entydiga samband med etnicitet. Det betyder dels att språket i likhet med andra resurser kan påverkas och planeras, dels att etniska frågor i postkoloniala länder kan lösas genom språkplanering. För det andra antas vetenskapen vara ett neutralt och ideologiskt oberoende område. Detta kan förklara forskarnas tendens att under denna period dra tydliga gränser mellan "language planning practice" och "language planning theory" (Fishman 1994), det vill säga vad som ovan kallats för den politiska respektive den teoretiska/akademiska dimensionen av språkpolitik och språkplanering. Betoning- en av vetenskapens neutralitet och oberoende bidrog också till att man bortsåg från frågor kring förhållandet mellan språk, makt och ideologi.

Ricento förklarar att forskningen om språkpolitik och språkplanering genomgick en

förändring under 1980 till följd av både historiska processer och en epistemologisk

utveckling. En begynnande kritisk hållning inom språkvetenskapen där tidigare givna begrepp (somt ex språk, modersmål och kompetens) började ifrågasättas ledde till en djupare insikt om de negativa konsekvenser som språkplaneringsaktiviteter kan orsaka och också till en ökad medvetenhet om forskningens ideologiska laddning och dess samspel med det politiska fältet. På grund av en utpräglad antiauktoritär inriktning och ett politiskt syfte att belysa maktrelationer bidrog också postmodernismens tillkomst i sociolingvistik under 1990-talet till att upphäva avgränsningen mellan "language planning theory" och "language planning practice".

Man kan tillägga att postmodernismen även initierat en etnografibaserad forsknings- inriktning som syftar till att undersöka dynamiken mellan språk, makt, sociala struk- turer och identitetsrelationer (Blommaert 1999, Jaffe 1999, Stroud 1999, Kroskrity 2000, Gal & Woolard 2001, Pavlenko & Blackledge 2004). För att fånga dess dynami- ska aspekt blev språkplanering omdefinierad med hjälp av diskursbegreppet till att om- fatta alla utsagor om språk och samhälle som cirkulerar, samspelar med och motsäger varandra i form av specifika, historiskt daterbara språkdebatter (Blommaert 1996, 1999). Som Blommaert (1999) påpekar, är språkdebatter inte begränsade till språket i sig. De är snarare ideologiskt laddade slagfält där makt- och identitetsrelationer skapas, förhandlas och/eller motarbetas i interaktionen mellan olika sociala aktörer som kämpar för att få vissa språkvarieteter erkända och legitimerade. Denna kamp får oftast sin mest påtagliga form i en mängd texter: policydokument, akademiska uppsatser, tid- ningsartiklar osv (Urban & Silverstein 1996, Blommaert 1999). Fortfarande återstår att belysa de mekanismer som ligger bakom produktionen av språkdebatter.

Performativa handlingar och performativitet

Performativitetsbegreppet har, som redan nämnts, vuxit fram utifrån de resonemang som Judith Butler fört kring genus- och sexbegreppet i ett antal skrifter under de senaste två decennierna. Med ett synkretiskt grepp som sammanfogar drag från Austin, Foucault, Lacan, Althusser och Derrida, skapade Butler en innovativ och tillämpbar diskursanalytisk metod för frågor om språk och kultur. Det ligger dock utanför artikelns ramar att redogöra för alla de teoretiska premisser som ligger bakom per- formativitet. Syftet är istället att introducera de utgångspunkter som är mest relevanta för att förstå performativitetens tillämpbarhet på språkpolitik och språkplanering.

Performativitet har utan tvivel sin viktigaste utgångspunkt i J. L. Austins teori om

performativa talhandlingar. I sina välkända, postumt publicerade Harvardföreläsningar, redovisar den engelske språkfilosofen J. L. Austin sina tankar att yttranden kan delas upp i två typer, som han kallar för "konstativa" respektive "performativa". Konstativa yttranden beskriver en existerande verklighet och kan vara sanna eller falska (t.ex. "snö är vitt"). Performativa yttranden är däremot handlingar som i och med att de bli yttrade skapar ett nytt socialt tillstånd. Ett exempel på ett sådant yttrande är då en vigselförrättare säger "jag förklarar er härmed för äkta makar". Förrättarens ord be- skriver då inte en existerande verklighet utan skapar en ny verklighet. Hur kan detta ske, hur kan språk skapa verklighet? Enligt Austin kan performativa talhandlingar både lyckas och misslyckas. Lyckas gör de endast under förutsättning att ett antal fasta kon- ventioner uppfylls. I Austins mening blir vigselparet äkta makar förutsatt att rätt formel uttalas av legitim person (vigselförrättare) enligt en korrekt procedur under lämpliga omständigheter. Mot slutet av sina föreläsningar kommer Austin dock fram till slutsatsen att tal alltid till en viss grad är handling. Därför kan distinktionen mellan konstativa och performativa yttranden inte helt och hållet upprätthållas.

Butler tar utgångspunkt i Austins performativa begrepp och tillämpar det på genus.

Butler påstår att yttranden av typen "det är en flicka" som uttalas av en läkare eller en barnmorska om ett nyfött barn inte bara är beskrivningar av en verklighet. Snarare kan dessa yttringar ses som performativa talhandlingar som Butler kallar för interpellation (Butler 1993: 7-8). Interpellation är ett begrepp som ursprungligen användes av den franske filosofen Louis Althusser (19 71) för att förklara hur ideologi "omvandlar"

individen till subjekt eller, med andra ord, hur individen tillskrivs sociala och ideologi- ska positioner i det sociala sammanhanget. Enligt Butler fungerar yttrandet "det är en flicka" som en interpellation, såtillvida att det förvandlar barnet till ett "könat" subjekt.

Genom att i det här fallet tillskriva ett kön, fixerar interpellationen barnet i ett nät av maktförhållanden och kulturella normer som betingar vilka identiteter, beteenden, uppföranden, förväntningar som är "naturliga" eller ej för barnet.

Censur är den term som Butler (1997) använder för att beteckna det nät av

explicita och implicita kulturella normer som bidrar till att skapa subjektet. Termen

censur kan vara missvisande och kan misstolkas. Därför poängterar Butler att censur

inte skall betraktas som repressiv. Tvärtom är censur i Butlers mening en produktiv

form av makt som genererar "discursive regimes through the production of the un-

speakable" (1997:139). Det betyder dels att censur genererar vad som sägs i en given

historisk kontext genom att bestämma det som inte kan eller får sägas, dels att subjektet uppstår under censurens betingelser. Subjektet kan i ett sådant tankesätt tyckas vara fängslat i en strikt och oföränderlig determinism som bestäms av censurens villkor. Butler hävdar dock att språket i sig innehåller möjligheten att destabilisera existerande maktförhållanden.

Enligt Austin och Althusser "lyckas" en performativ talhandling, och skapar som en följd av detta en viss effekt, om den uttalas av en given auktoritet. Det betyder att ordens makt är tillförsäkrad av en redan existerande social makt. Butler påstår däremot att performativa talhandlingar besitter en inre makt och "lyckas" då de upprepas, inte på grund av att de yttras av en auktoritet. Upprepning som conditio sine qua non för performativa talhandlingar är något som Butler hämtat från den franske filosofen Jacques Derrida och hans iterabilitesbegrepp.

Med iterabilitet menar Butler i enlighet med Derrida att performativa talhandlingar i likhet med alla tecken i ett semiotiskt system får betydelse under förutsättning att de upprepas. För att belysa iterabilitetsbegreppet kan man ta Derridas exempel (1991 (1972) på hur en namnteckning fungerar. För att en underskrift skall vara giltig måste den upprepas, vilket leder till tre implikationer. För det första, är varje upprepning av en underskrift inte exakt likadan. Snarare medför varje upprepning en förändring, hur liten den än kan vara. För det andra, innebär upprepningen en risk för misslyckande samtidigt som det är just misslyckandet som garanterar signaturens giltighet. Namn- teckningen godtas ju inte om den inte reproduceras på rätt sätt. Men just eftersom namnteckningen inte blir godtagen i sådana fall, tillförsäkras signaturens giltighet när den återges korrekt. För det tredje kan signaturen förfalskas eller missbrukas av andra.

Vilken innebörd har Derridas iterabilitet för Butlers performativitet?

Om upprepning är en förutsättning för framgång, är performativa talhandlingar inte

statiska och oföränderliga. Genom att de upprepas exponeras de i ständigt nya kon-

texter och kan därmed få nya betydelser. Dessutom kan yttrandena misslyckas och

även "missbrukas", det vill säga användas, eller citeras för att använda Butlers ord, av

dem som inte besitter auktoritet att yttra dem. Genom interpellation och iterabilitet

uppnår Butler en kompromiss mellan strikt determinism och fritt val. Sociala

positioner skapas å ena sidan av performativa interpellationer. A andra sidan kan per-

formativa talhandlingar misslyckas. De kan beslagtas av icke-auktoriserade, dominer-

ade talare och kan därmed producera en rad effekter på den sociala strukturen. Butler

förklarar denna punkt genom att hänvisa till fallet Rosa Park. Rosa Park gick till histo- rien som den svarta kvinna som vägrade lämna sin plats åt en vit man på en buss i USA under 1950-talet. Butler hävdar att Rosa Parks handling, trots att den saknade auktori- tet, igångsatte en rad protester som till slut resulterade i avskaffandet av segrega- tionistiska lagar i USA. Butler uttrycker det på följande sätt: "she (Rosa Parks( endo•

wed a certain authority on the act, and began the insurrectionary process of overthrowing those established codes oflegitimacy" (Butler 1997:147). (För ett förslag till hur Butlers tolkning bör omformuleras så att den tar hänsyn till den ömsesidiga påverkan från flera parallella diskurser, se vidare Milani u.u.). Begreppen censur, interpellation och iterabilitet tillämpas i nästa avsnitt på språkpolitik och språkplanering för att belysa hur språkdebatter i Sverige uppstod, upprätthölls och förändrades under perioden 1980-2003.

Språkdebatter i Sverige (1980-2003)

Sverige har beskrivits som ett land med en tämligen låg språkmedvetenhetsnivå (Lund

1986) där svenskan historiskt tagits för given. Svensk grundlag saknar till exempel

föreskrifter som explicit behandlar svenska språkets ställning som nationellt eller

officiellt språk. Sverige kännetecknas dessutom av en "omvänd" nationalism (Herlitz

1995, Oakes 2000, Teleman 2003). Denna form av nationalism är enli'gt 0sterud

(1997) resultatet av det socialdemokratiska genombrott som efter andra världskriget

bidrog till att nedtona sådana begrepp som nationalism och nationell identitet samt till

att skapa ett tabu kring svenskhet och dess symboler (bl.a. språket) (Daun 1996). Efter

att ha varit frånvarande i svensk politik fram till mitten av 1990-talet, fick svenska

språket år 2002 särskild uppmärksamhet i akademiska och politiska sammanhang i

samband med utgivningen av Mål i mun (SOU 2002), ett förslag till handlingsplan för

att främja svenska språket. Det "återuppväckta" intresset för svenska språket från både

politiskt och akademiskt håll har tolkats som ett tecken på ett svenskt nationellt åter-

uppvaknande (Oakes 2001, 2004). Denna slutsats har dock problematiserats i en

studie (Milani u. u.) där perforrnativitet används som diskursanalytisk metod för att

visa att förhållandet mellan språk och nationell identitet är skiftande och mång-

facetterat. Studien bygger på en korpus av policydokument och akademiska texter

(1980-2003). Korpusen består av lagar, propositioner, betänkanden, interpellationer

som behandlar språkfrågor (svenska, invandrarspråk, och inhemska minoritetsspråk),

samt uppsatser publicerade i tidskrifterna Språkvård och Språk i Norden, som utges av