UPPSATSER
Kulturgeografiska institutionen
Rätten till skogen
Ett medborgarperspektiv på urbana rumsliga konflikter om hållbarhet
Alicia Skog
ABSTRACT
Skog, A. 2021. Rätten till skogen: ett medborgarperspektiv på urbana rumsliga konflikter om hållbarhet. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.
Förtätning är det rådande stadsbyggnadsidealet i Sverige (Dahl et al., 2017), vilket innebär att urbana ekosystemtjänster i allt större takt byggs bort. Samtidigt är grönområden viktiga resurser för rekreation och biologisk mångfald. Den här uppsatsen skildrar två urbana rörelser som bildats för att protestera mot planerad avverkning av stadsnära skogsområden. Syftet är att förstå hur urbana rörelser argumenterar och mobiliserar i rumsliga konflikter. Det ena exemplet, Invånarna, är i Halmstad kommun och det andra, Försvara Blodstensskogen, i Uppsala. Två semi-strukturerade intervjuer görs med personer som varit drivande i rörelserna för att utröna deras argument och strategier. Fokus ligger också på i vilken grad sociala medier används som strategi genom innehållsanalyser av rörelsernas Facebooksida respektive Facebookgrupp. Resultaten visar att rörelserna har ekologiska argument gemensamt och båda befarar utflyttning från området om skogarna avverkas, men av olika anledningar. Vad gäller strategier har Försvara Blodstensskogen ockuperat skogen, medan Invånarna satsar på att överklaga beslutet och att göra medborgares röster hörda genom enkäter. Deras användning av sociala medier skiljer sig åt, för Invånarnas grupp var sociala medier mest ett sätt att skapa opinion medan Försvara Blodstensskogens sida mest syftade till att uppmana till handling på plats. Uppsatsen visar hur urbana rörelser formas utifrån ett missnöje med politikens förmåga att forma staden och hur de yrkar för sina versioner av hållbarhet och en bra stad. Hållbarhet är centralt i båda konflikter och en viktig slutsats är att hållbarhet är tätt förbundet med urbana rörelsers krav på rätten till staden.
Nyckelord: skogen, urbana rörelser, förtätning, rätten till staden, hållbarhet, sociala medier.
Handledare: Qian Zhang
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING
1.1 Syfte och frågeställning 1.2 Tidigare forskning 2. METOD
2.1 Fallstudie, semistrukturerade intervjuer och kvantitativ innehållsanalys 2.2 Två studieobjekt – Blodstensskogen och Eketångaskogen
3. TEORETISKT RAMVERK 3.1 Rumsliga konflikter
3.2 Rätten till skogen
3.3 Urbana rörelsers användning av sociala medier 4. ATT FORMULERA EN KONFLIKT
4.1 Blodstensskogen: ekologisk korridor och social rättvisa 4.2 Eketångaskogen: riksintresse och tillhörighet
4.3 Jämförande analys av rörelsernas argument 5. ATT ORGANISERA ETT MOTSTÅND
5.1 Blodstensskogen: ockupation och sista försvarslinjen 5.2 Eketångaskogen: enkäter och pragmatik
5.3 Jämförande analys av rörelsernas strategier 6. DET LOKALA KONTRA DET DIGITALA 7. DISKUSSION
8. SLUTSATSER 9. REFERENSER 9.1 Intervjuer
9.2 Elektroniska källor 9.3 Kartor
BILAGA
1 2 2 3 3 5 7 7 8 9 10 10 11 13 14 14 16 18 19 21 23 25 27 27 27 29
1. Inledning
På väggen i mitt sovrum hänger ett flygfoto över Halmstad från 1985. Jag hittade det i mina föräldrars förråd bland andra bortglömda gamla grejer. När jag flyttade från Halmstad till Uppsala tog jag med mig det. Jag kan följa många bekanta vägar med pekfingret: till huset där min bror bor, till gymnasieskolan jag gick på. Men mycket har förändrats i staden sedan 1985 och jag irrar vilse med fingret ibland. En del av de öppna och gröna ytor som fotot visar finns inte kvar längre och gränsen mellan stad och land har förflyttats sedan dess. Varje gång jag och min pappa åker bil ut från Halmstad till den lilla orten utanför stan där jag växte upp kastar han en vass blick på de nyuppförda betonghangarerna som ätit av åkermarken och säger: Det här är Sveriges bördigaste mark. Nu säljer de bilar på den. Underförstått: det är dumt att sälja bilar på Sveriges bördigaste mark. Men vi sitter också i en bil när han säger så och vi bor väl också på en plats som tidigare var skog eller åkermark. Hur skulle vi annars färdas? Hur skulle vi annars bo? Men jag förstår vad han menar. Förändring kan göra ont.
Stadens rum blir lätt ett spänningsfält för olika värderingar och intressen vilket gör att konflikter uppstår. När städer växer är det många som påverkas, oavsett om det sker genom utbredning eller förtätning. Att ha inflytande över en stads fysiska utformande är en viktig demokratifråga, och det verkar inte sällan finnas en motsättning mellan en kommuns expansiva behov och den befintliga befolkningens vilja (Tunström och Bradley, 2014). Det är till exempel inte ovanligt att kommunala detalj- och översiktsplaner överklagas, men det är få överklaganden som förändrar ett beslut (Boverket, 2020). Sager (2009) har även diskuterat hur ideal om kommunikativ och inkluderande planering sällan speglas i verkligheten. Det verkar alltså finnas brister i planeringens demokratiska förankring. Vad innebär det för medborgare?
Vad ska de göra när städer förändras utan att de känner sig delaktiga?
Flygfotot över Halmstad hänger i Uppsala, en stad som blivit mitt andra hem. En stad som också har årsringar, hungriga betonghangarer, tillplattad åkermark och avverkad stadsgrönska.
Ingen plats är statisk, allra minst städer. Både klimatförändringarna och urbanisering verkar ställa rumsliga konflikter om tillgängliga resurser på sin spets. Att syna de här konflikterna är viktigt för att förstå de sociala relationer som utgör mänsklig tillvaro i städer och för att förstå de utmaningar kring resurser och klimat som hela samhället står inför (Porta et al. 2013).
I den här uppsatsen ska jag titta närmre på två exempel på lokalt omdebatterade förtätningar1 där det finns ett starkt medborgerligt engagemang. Det ena exemplet är från Halmstad kommun och det andra från Uppsala. Båda handlar om planerad bebyggelse av stadsnära skogsområden där befolkningens vilja går i högljudd klinch med kommunens planer.
Det har bildats två rörelser i städerna som syftar till att skydda skogarna medan kommunerna yrkar på behovet av bostäder i området. Jag använder begreppet rumsliga konflikter för att markera spänningen mellan olika aktörer som uppstått kring skogarna. Det är en konflikt om rummet i rummet som uppstått för att det råder motstridiga uppfattningar om hur platserna ska användas.
1 Förtätning kan definieras som bebyggelse av utrymmen mellan bostadsenklaver så att bostadsområden blir mer sammanhängande (Urban utveckling).
Enligt Naturvårdsverket (Dahl et al., 2017) är förtätning det rådande stadsbyggnadsidealet i Sverige, vilket innebär att urbana ekosystemtjänster i allt större takt byggs bort. Samtidigt är grönområden inte bara viktiga för biologisk mångfald utan också för människors hälsa och rekreation (Chiesura, 2004). Kommuner försöker balansera dessa värden mot behovet av bostäder och tillväxt (Campbell, 2016). Mot den här bakgrunden är det alltså inte konstigt att stadsrummens grönområden blir en plats där ideal om social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet kan bli svåra att kombinera. Olika värderingar och krav krockar lätt mellan träden – jag ska undersöka hur det kan låta.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med den här uppsatsen är att förstå hur urbana sociala rörelser mobiliserar och argumenterar i rumsliga konflikter. Med ett medborgerligt perspektiv på rumsliga konflikter kan den här uppsatsen bidra till en ökad kunskap om hur urbana rörelser använder och problematiserar plats. Med utgångspunkt i två städer jag känner väl ska jag jämföra två rörelsers argument och strategier för att stoppa planerad skogsavverkning och förtätning. Jag ska undersöka i vilken grad sociala medier har varit en del av strategierna i syfte att förstå relationen mellan plats, aktivism och sociala medier. Frågorna jag vill besvara är:
– Hur argumenterar rörelserna för att bevara skogarna?
– Vilka proteststrategier använder de?
– Vilken funktion fyller sociala medier för rörelserna?
1.2 Tidigare forskning
Båda konflikter som diskuteras i den här uppsatsen handlar om förtätningar och bebyggelse av stadsnära skogsområden. Detta aktualiserar en diskurs inom svensk samhällsplanering som pekas ut av Tunström och Bradley (2014). Enligt dem är det gängse inom svensk planering att förespråka en förtätad och kompakt stad. Inte sällan motiveras förtätningar som mer ekologiskt hållbart, och dessutom betraktas det som en oundviklig följd av ekonomisk utveckling. Täthet anses också inge en känsla av eftersträvad urbanitet. Dock är det oftast bara politiker och planerare som argumenterar för täthet, det finns sällan stöd för sådant bland invånarna. Det är ofta top-down-beslut, vilket alltså bäddar för motstridiga åsikter. Förtätningar står också för ett tungt dilemma inom stadsplaneringen, något Eliasson (2012) har skrivit om. Förtätningar kan alltså hamna i en skärningspunkt mellan olika ideal om hållbarhet och urbanitet, och mellan stadsplanerares och medborgares visioner.
Det finns mycket forskning kring olika typer av medborgerligt drivna konflikter. Johansson (2016) är ett exempel och han kopplar framväxten av lokala opinionsgrupper till en sviktande tilltro till kommunalpolitiska företrädare. Han menar att partierna har haft växande svårigheter att förankra de förtroendevaldas aktiviteter i kommunens olika organ i förhållande till både partiaktiva medlemmar och till medborgarna i allmänhet. Det här leder bland annat till sämre möjligheter för att bedriva medborgardialog i kommunerna. Han menar också att partier har svårt att plocka upp medborgaropinioner i lokalsamhällen. Det här, menar han, öppnar dörren för konflikter och att sociala rörelser söker nya kanaler för medborgerligt inflytande. Sager (2009) har diskuterat planerares svårigheter att förena ideal om kommunikativ planering, ett ideal om inkluderande och transparent dialog, med en verkligheten präglad av ett new public
management-paradigm med tillhörande krav på effektivitet och marknadsorientering. Idealen om dialog möter alltså ofta problem på väg att förverkligas, menar Sager. Samhällsplaneringen kan därför kännas avlägsen och odemokratisk för medborgare. Scott Campbell (2016) är också en av dem som formulerat sig kring rumsliga konflikter. Han menar att samhällsplaneringens mål, hållbarhet, ryms inom en triangel av tre poler som är i konfliktställning gentemot varandra.
De tre polerna är ekonomisk tillväxt, social jämlikhet och ekologisk hållbarhet. Rumsliga konflikter har alltså många bottnar, och hållbarhet är inte sällan i centrum för dragkamper om stadsrummens utformning.
De ovan beskrivna perspektiven sätter ljus på viktiga hållpunkter i den här studien, men till skillnad från dem ska jag undersöka ett rumsligt perspektiv djupare. Min uppsats kretsar kring rumsliga konflikter om urbana grönområden vilket till exempel Mitchell (2017) och Wolch et.
al (2014) också skrivit om. De menar att grönområden är potentiella gentrifierande faktorer.
Mitchells studie tyder på att bevarandet av naturlandskap kan användas som ett sätt att bevara rumsliga och ekonomiska privilegier och Wolch et. al. visar hur hyresnivåer tenderar att öka för bostäder i nära anslutning till grönområden. De belyser därmed hur konfliktladdade grönområden kan vara och att social och ekologisk hållbarhet är knivigt att balansera. Olika aktörer kan välja att slå vakt om grönområden av olika skäl, och tvärtom finns det lika många skäl till varför det ibland anses nödvändigt att bebygga dem. Det finns många spänningar under ytan vad gäller den här typen av konflikter, jag hoppas kunna synliggöra några av dem i den här uppsatsen.
De senaste åren har sociala mediers betydelser för sociala rörelser fått allt mer uppmärksamhet. Det är något bland annat Harlow (2012) och Leong et al. (2019) studerat. Den sistnämnda undersöker hur sociala medier kan ge röst åt marginaliserade grupper och hur sociala medier fyller en viktig funktion för rörelsers mobilisering. Studien sluter sig till att sociala medier öppnar för nya sätt att delta för politisk förändring. Leong et al. och Harlow är positivt inställda till sociala mediers potential att stötta sociala rörelsers arbete för politisk förändring. Annan forskning har däremot varit mer skeptiska till sociala mediers förmåga att uppbåda politisk handling offline (Van Laer och Van Aelst, 2009).
2. Metod
2.1 Fallstudie, semistrukturerade intervjuer och kvantitativ innehållsanalys
I den här uppsatsen gör jag en fallstudie för att på djupet förstå de omständigheter som kan omge konflikter kring skogen. Enligt Yin (2018) är fallstudier en metod som undersöker fenomen i sina kontexter och det är just rörelsernas sammanhang som jag intresserar mig av.
Jag har genomfört två kvalitativa intervjuer, en för respektive rörelse jag studerar. Intervjuerna kan kallas semistrukturerade (Bryman, 2018), en typ av intervju där man utgår från en tematiserad intervjuguide för att komma åt sin frågeställning, dock inte utan utrymme för flexibilitet. Med intervjuer har jag kunnat lyssna på resonemang kring rörelsernas olika strategier och hur de motiveras. Jag har också fått en förståelse för informanternas känslor inför platsen och deras relation till aktivism. Eftersom jag bara har intervjuat en person per rörelse vill jag understryka att de inte nödvändigtvis representerar resten av grupperna. Urvalet var en nödvändig avgränsning och sådana sker alltid med vissa konsekvenser, i det här fallet att jag
områdena kanske hade resonerat på ett annat sätt. Men en fördel med mitt urval är att båda informanter är aktiva i de respektive rörelserna, att de är drivande och engagerade. Det gör att de hade lätt för att svara på mina frågor och att resonera kring strategier och argument. Leif är administratör för den Facebookgrupp som sedan lade grunden till föreningen Invånarna, och har alltså varit en av de mest högljudda rösterna i kampanjen för att stoppa avverkningen i Halmstad. Tinkle, min informant i Uppsala som föredrar att medverka under pseudonym, var ett bekvämlighetsurval där jag fick utnyttja personliga kontakter. Intervjun med Leif skedde via zoom och tog lite mer än en timme, och den med Tinkle skedde på plats i Blodstensskogen och tog ungefär fyrtio minuter. Den sistnämnda genomfördes på engelska och jag kommer därför översätta citat till svenska. Tinkle är 35 år, har studerat hållbar utveckling i Uppsala och arbetar nu på Lunds universitet men är fortfarande bosatt i Uppsala. Leif är 61 år, bor i Halmstad och har arbetat inom olika bolagsstyrelser och som börs-VD. Informanternas personliga egenskaper och erfarenheter påverkar troligen deras roller i och perspektiv på de sociala rörelserna, vilket bör has i åtanke i tolkningen av deras svar på intervjufrågorna. Båda intervjuerna spelades in med informanternas tillstånd för att sedan transkriberas.
I kombination med kvalitativa intervjuer gör jag också en kvantitativ innehållsanalys av rörelsernas Facebook. Tanken är att metoderna ska komplettera varandra: att intervjuerna ger mig en fördjupad analys av rörelsernas argument och strategier, medan innehållsanalysen av deras sociala medier ger mig tillgång till bredare och större mängd information.
Innehållsanalysen gör att jag kan utröna likheter och skillnader i hur sociala medier används.
Syftet med en innehållsanalys är att systematiskt kvantifiera innehåll, i det här fallet från en Facebooksida och en Facebookgrupp, utifrån i förväg bestämda kategorier (Bryman, 2018). Det här är en metod Harlow (2012) använder. För att hitta mönster i innehållet på sociala medier och därmed förstå sociala mediers roll för en politisk rörelse använder Harlow olika tematiska ramar för att kategorisera kommentarer på en Facebooksida. Olika set av ramar används för olika frågor i Harlows artikel och jag har valt att använda det set som kändes mest relevant för min uppsats. Eftersom jag ska jämföra hur två rörelser använder sociala medier ville jag kvantifiera inläggen på ett sätt som fångar många olika typer av inlägg. Kategorierna består av:
en handlingsram, dit inlägg som uppmanar till handling räknas; en värderande ram, som består av ideal och argument; en antagonistisk ram, där olika aktörer heroiseras eller demoniseras; och en reflektiv ram, dit skildringar i media räknas. Harlow räknar även in vissa argumenterande diskussioner i den reflektiva ramen, och skiljer alltså på handfasta argument och mer abstrakta och idealistiska. Det kommer inte jag göra, utan alla argumenterande inlägg har räknats till den värderande ramen. Jag väljer att kalla Harlows reflektiva ram för publicitetsram och räknar enbart inlägg med medieskildringar av rörelserna.
Till skillnad från Harlow har jag inte kvantifierat kommentarer, utan bara inlägg, och jag fokuserar på att jämföra resultaten mellan två rörelsers användning. I Halmstad finns Eketångagruppen, som är en Facebookgrupp vilket betyder att vem som helst får skriva i den och att den hanteras av administratörer. Den är offentlig och tillgänglig för även icke- medlemmar att läsa och skriva i. Blodstenssidan för rörelsen i Uppsala är en Facebooksida och det är alltså bara administratörer som kan göra inlägg. För att undkomma problem med ojämna urval i gruppen/sidan avgränsade jag mig utifrån antal inlägg istället för i tid. Jag kvantifierade 30 inlägg från vardera sida/grupp. De 30 senaste inläggen på Blodstenssidan återfanns inom ett
längre tidsspann, mellan inhämtningsdatum och 9 juli 2020, jämfört med Eketångagruppen där 30 inlägg rymdes mellan inhämtningsdatum och 16 mars 2021. Därmed kan det konstateras att Eketångagruppen har varit mer aktiv den senaste tiden. De flesta inlägg kunde räknas in under en ram, men vissa behövde räknas in under två. Innehållsanalysens reliabilitet hänger på att vara konsekvent i kodningen (Bryman, 2018), något som blir särskilt viktigt för mig eftersom jag ska jämföra resultatet av två innehållsanalyser. Tydliga definitioner av varje ram var centralt för att undvika inkonsekvens. Eftersom jag frångick Harlows definitioner är våra resultat inte jämförbara. Värderingsramen var svårast att definiera, eftersom mycket kan sägas vara indirekt argumenterande, men för att ett inlägg skulle räknas som värderande krävdes tydlig argumentation eller ett etos-betonat narrativ. Bilder på djur och skog, med tillhörande känsloladdat språk, ansåg jag vara exempel på det senare och räknades därför under värderingsramen.
Jag kommer hänvisa till Facebookgruppen som Eketångagruppen och till Facebooksidan som Blodsstenssidan, vilket är inte de riktiga namnen, och det görs för att säkra användarnas anonymitet. När jag hänvisar till rörelserna i stort, och inte bara till deras sociala medier, kommer jag att använda namnen de själva använder, nämligen Invånarna för rörelsen i Halmstad och Försvara Blodstensskogen för den i Uppsala.
2.2 Två studieområden – Blodstensskogen och Eketångaskogen
Blodstensskogen ligger i stadsdelen Eriksberg, några kilometer söder om Uppsalas stadskärna.
Uppsala kommun har i flera års tid planerat att avverka skogen för att kunna uppföra bostäder.
En grupp aktivister mobiliserade för att motarbeta förslaget och har ockuperat skogen och byggt trädkojor i syfte att förhindra en avverkning. Ockupationen har pågått sedan i juni 2020. Mark- och miljödomstolen rev kommunens detaljplan samma sommar, så bostadsprojektet är tillfälligt pausat (Sjölin, 2020), men ockupationen pågår än och flera lokala politiker yrkar fortfarande på att skogen ska avverkas.
Planerna på bostäder i Eketångaskogen, i västra Halmstad, möttes av starkt motstånd när kommunens lade fram sin översiktsplan Framtidsplan 2050. Facebookgruppen Eketångagruppen bildades i november 2020 och den lade senare grunden för föreningen Invånarna, som riktar sin kritik mot kommunens översiktsplan i stort (Invånarna, 2021).
Översiktsplanen tog höjd för en stor befolkningsökning i Halmstad inom trettio år, och framför allt västra delen av kommunen pekades ut som tillväxtområden. Det är omkring 1700 nya bostäder som planeras i en del av det som nu är skog (Larsson, 2021).
Mina egna kopplingar till både Halmstad och Uppsala gjorde att jag fick upp ögonen för de valda exemplen. Det som intresserade mig är att de vid första anblick liknar varandra: det är två rörelser som slår vakt om ett stadsnära skogsområde där det planeras att uppföras bostäder.
Det är dock områden med olika socioekonomisk status och dessutom är Blodstensskogen en betydligt mindre skog än den i Eketånga (se figur 1 och 2). Med en jämförelse av fallen vill jag undersöka likheter och skillnader i hur två urbana rörelser argumenterar och arbetar för att nå sina mål.
Jag använder begreppet urbana rörelser, precis som Domaradzka (2018), för att betona att rörelserna verkar i och för städerna – att de är knutna till urbana rum. Jag förstår dem också
som sociala rörelser utifrån Dianis (1992) definition: de utgör nätverk av individer eller grupper som är engagerade i en politisk eller kulturell konflikt och delar en gemensam identitet.
Figur 1, skala 1: 10 000, Lantmäteriet (2021a). Blodstenskogen markerad med rosa
Figur 2, skala 1:50 000, Lantmäteriet (2021b). Eketångaskogen markerad med rosa
3. Teoretiskt ramverk
I det här kapitlet presenteras det teoretiska ramverk som min studie vilar på. Det är tre hållpunkter: rumsliga konflikter, konflikter om och på platser; rätten till skogen, en parafras på parollen rätten till staden vilket beskriver hur sociala rörelser gör anspråk på makt över platser och resurser; och politiska rörelsers användning av sociala medier, om dynamiken mellan det lokala, eller platsbundna, och det digitala.
3.1 Rumsliga konflikter
I den här uppsatsen undersöker jag Försvara Blodstensskogen och Invånarna som två exempel på urbana rörelser som yrkar på större inflytande över stadens utformande. På varsitt håll i landet har rörelserna bildats för att slå vakt om två offentliga och urbana grönområden. Det är konflikter om rummet i rummet, varför jag kallar dem rumsliga konflikter. I Creswells (2015) definition av plats och rum är rum ett utrymme utan betydelse, en praktisk förutsättning för mänskligt liv. Men när människor producerar betydelse i rum och knyter an till det på något sätt blir rummet en plats. Porta et al. (2013) diskuterar hur sociala rörelser synliggör en dynamik mellan plats och rum, något jag också kommer göra. Protester sker i rum, men en konflikt kan skapa plats och utmana dess betydelse. Utifrån Scally (2012) och Cianciotto (2020) verkar rumsliga konflikter uppstå när det råder skilda uppfattningar om vad ett rum ska användas till.
Där olika intressen möts och där det finns aktörer som företräder dessa intressen utmanas rummets värde och syfte.
Mot bakgrund av bristerna inom planeringens demokratiska förankring, se kapitlet Tidigare forskning, är det intressant att undersöka hur en folkligt förankrad rumslig konflikt ser ut. I studien av Porta et al. (2013) fick platser nya funktioner och betydelser när de ockuperades och när aktiviteter på platserna knöt en gemenskap och en rörelse dit. Platsers roll för sociala och urbana rörelsers strategier är något jag också ska undersöka.
Jag kommer ansluta mig till Tunström och Bradleys (2014) förståelse av konflikter om urbana rum som viktiga demokratiska resurser. De menar att det dominerande planeringsidealet i Sverige är konsensussökande, något de finner problematiskt eftersom det riskerar att dölja existerande politiska konflikter. Att demokratiska processer inriktas till att uppnå konsensus innebär ett avpolitiserande, menar de, och politiska konflikter om resurser, rättvisa och hållbarhet sopas under mattan. Konsensusidealet uppmuntrar inte till medborgerligt engagemang, och öppnar inte heller upp för olika visioner av hur städer ska utformas. Dock argumenterar de för att urbana rörelser, som exempelvis grupper i lokalsamhällen, kan bidra med en ny förståelse av staden, och formulera kontra-diskurser där dominerande praktiker och uppfattningar kan ifrågasättas. Mina exempel ska ses som en del av en sådan kontra-diskursiv opinionskultur som för upp rumsliga konflikter till ytan och gör dem tillgängliga och brännande.
Jag vill ta reda på hur engagemang skapas och mobiliseras och hur det bryter mot dominerande diskurser. Genom att lyfta fram två olika medborgerligt grundade rörelser vill jag undersöka vad Tunström och Bradley menar är viktigt: medborgares olika visioner om framtiden och rummet. Med andra ord förstår jag rumsliga konflikter som ett sätt att politisera plats.
3.2 Rätten till skogen
Urbana rörelser och rumsliga konflikter associeras ofta med ett åberopande av rätten till staden, ett begrepp myntat av Lefebvre och utvecklat av andra forskare och aktivistgrupper. Harvey (2008) definierade det som mer än en individuell rätt till urbana resurser, utan också en rättighet om att uttrycka kollektiv makt över städers rum, resurser och utformande: The freedom to make and remake our cities and ourselves is, I want to argue, one of the most precious yet most neglected of our human rights (s. 23). Harvey menar att rätten till staden är reserverad för en liten politisk och ekonomisk elit. Det finns därmed breda medborgargrupper som saknar den.
Dessa grupper, menar Domaradzka (2018) innefattar bland annat en lågavlönad och exkluderad arbetarklass liksom en alienerad medel- och överklass. Gemensamt för dem är att staden inte lyckas tillfredsställa deras behov och att de inte har kontroll över urbana processer. De rörelser som bildats för att hävda sin rätt till staden beskrivs av både Harvey och Domaradzka som politiskt radikala och som att de motsätter sig nyliberala tendenser som privatiseringar av offentliga rum och gentrifiering. Mitchell (2017) menar att rätten till staden oundvikligen är en rättighet som kräver jämlikhet för att kunna förverkligas. Olika gruppers hävdande av rätten till staden kommer ske på någon annans bekostnad i ett ojämlikt samhälle, menar han. Dock lyfter Domaradzka (2018) fram hur breda och diversifierade urbana rörelser kan vara, även i deras åberopande av rätten till staden. Till exempel nämns Not-in-my-backyard-rörelser, grupper som av olika skäl motsätter sig förändring i sina närområden, och miljörättsrörelser, hyresrättsföreningar och ockupanter. Även privata markägare som räds värdesänkningar kan räknas in under det breda spektret av rätten till staden-protester. Lika mångfaldiga som städer är också de rörelser som växer fram i dem. Ändå finns det ofta ett stort fokus på politiskt
radikala rörelser i studier av rätten till staden (Hou och Knierbein, 2017 är ett exempel), medan till exempel Not in my backyard-rörelser ofta skildras som ett hinder för progressiva reformer (Scally, 2012 och Bryson 1991 är två exempel).
Jag vill i den här uppsatsen specificera förståelsen av den här rätten till att också handla om skogen. De stadsnära skogarna utgör kollektiva rum och kan därför, likt ett torg, vara arena för protest. Politik och idéer om skogen handlar ofta om hållbarhet, och så har det varit förvånansvärt länge. Begreppet hållbarhet har enligt Hölzl (2010) sitt ursprung i en tysk skogsvetenskap som växter fram under slutet av 1700-talet. Då handlade hållbarhet främst om att få skogens resurser att räcka till för att säkra framtida ekonomisk tillväxt. När skogen inordnades dessa nya principer förändrades relationen mellan människor och skog. Det nya skogsbruket resulterade också i argument för att övervaka och kontrollera landsbygdsbefolkningen och med ny lagstiftning rent av hindra dem från att komma åt skogen.
Det uppstod konflikter och ibland våldsamma sammandrabbningar mellan förvaltare och lokalbefolkning.
Hölzls studie visar hur det länge funnits motstridiga idéer om hur skogens resurser bör användas och hur hållbarhet redan från början varit ämne för konflikt. I min uppsats vill jag med andra exempel visa hur skogen fortfarande lätt hamnar i centrum för konfliktkantade frågor om hållbarhet och hur medborgares och beslutsfattares intressen krockar. Precis som Hölzl vill jag undersöka vilka konflikter som uppstår när hållbarhet formuleras uppifrån. Jag vill förstå konflikter om skogen som processer där frågor om makt över resurser synliggörs.
Mitt perspektiv, rätten till skogen, innebär en kombination av rätten till staden och av hållbarhet som ämne för konflikt. Det gör att jag kan förstå kontexterna och nyanserna i rörelsernas vilja att slå vakt om de urbana skogsområdena.
3.3 Urbana rörelsers användning av sociala medier
Aktivistgrupper använder i allt högra grad sociala medier för att mobilisera, rekrytera och driva kampanjer enligt Murthy (2018). Sociala medier gör att information kan spridas snabbt mellan geografiskt åtskilda aktörer, något Domaradzka (2018) menar leder till att sociala rörelser har kunnat få större genomslagskraft, eftersom sociala medier kunnat utgöra en kanal för solidaritet på bredare front. Men hur förändras platsers betydelser i protester när aktörer kan vara engagerade långt ifrån den? Och hur mycket betyder solidariteten och engagemanget på distans? Harlow (2012) försöker utröna relationen mellan offline- och onlineaktivism genom en innehållsanalys av två Facebooksidor. I Harlows studie bidrog Facebooksidorna till formandet av medlemmarnas identiteter, allianser och åsikter, vilket sporrade engagemang som fördes vidare ut på gator och torg. Jag delar Harlows förståelse av sociala medier som en plattform där rörelser kan forma egna narrativ och genom en analys av dessa narrativ vill jag också undersöka hur de motiverar aktioner på plats och formar en relation till plats. Mina exempel rör två lokalt förankrade protester och jag vill förstå dynamiken mellan det lokala och det digitala. Genom att undersöka syftet med rörelsernas användning av sociala medier kan jag förstå hur centralt plats är som del av den strategin – om det är som i Harlows fall att sociala medier knyter band och engagemang som sedan överförs i aktioner på plats, eller om dynamiken mellan det lokala och digitala ser ut på ett annat sätt. Min undersökning skiljer sig från Harlow och Leong et al. på två sätt. Dels ska jag jämföra två gruppers användning av
sociala medier och inte bara fokusera på en. På det sättet kan jag undersöka sociala mediers varierande funktion mellan olika kontexter. Dels ska jag placera sociala medier i en bredare analys av rörelsernas generella strategier. Harlow och Leong et al. lägger stor tyngd vid sociala medier i sina undersökningar, jag vill undersöka Facebook som en del av rörelserna som helhet.
Jag tror att sociala mediers betydelse kan framstå som större än den är om man enbart analyserar dem för sig själva.
4. Att formulera en konflikt
I det här kapitlet presenteras resultat av intervjuerna med Leif och Tinkle vad gäller hur de argumenterar mot avverkningen av skogarna: varför de tycker skogarna ska stå kvar och hur de bemöter argumenten för att avverka dem. Första delkapitlet fokuserar på Tinkle och Blodstensskogen och andra på Leif och Eketångaskogen. Därefter följer en jämförelse av argumenten.
4.1 Blodstensskogen: ekologisk korridor och social rättvisa
Jag träffar Tinkle en fredag eftermiddag i Blodsstensskogen. Skogen är anmärkningsvärt liten för att kallas en egen skog, men träden är höga och gamla. Stammarna bildar täta väggar mellan husen som omger den. Precis när man går in i skogen möts man av en banderoll, upphängd mellan en björk och en tall: ”Rädda Blodsstensskogen”. Fortsätter man längre in möter man fler av ockupanternas avtryck: gungor, fler banderoller (en som säger: ”Låt Uppsala andas”) och inte minst de två kojorna. De är uppförda högt upp i träden och det finns ingen stege, man måste klättra upp med sele och rep. Mellan kojorna finns rep som gör att man smidigt kan ta sig mellan dem utan att behöva ta sig ner på marken igen. Tinkle berättar att allt är byggt av skrot som annars hade slängts – de har inte behövt köpa någonting. Vi sätter oss under en av kojorna, den de byggde först.
För Försvara Blodstensskogen är målet att skogen ska få status som naturreservat, precis som skogarna på varsin sida: Hågadalen och Stadsskogen. Argumenten är tvådelade: dels vill de skydda skogen av ekologiska skäl:
Skogen förvaltas inte av den svenska skogsindustrin, så träden här är ungefär 100–150 år gamla, vilket är sällsynt i Sverige, eftersom industrin är väldigt lukrativ och de avverkar mycket. Cirka 5% av de naturliga skogarna är kvar i Sverige, och detta är inte ens en av dem. Men den är bättre än den monokulturella skogen som industrin skapar. En konsekvens av det är den stora biologiska mångfalden här, vilket gynnar djur och människor. [Kommunens] plan är att hugga ner allt. Det är inte ett stort område, skogen är smal, men den bildar en ekologisk korridor mellan två större skogsområden som djur använder. Vi ser rådjur och olika typer av ekorrar här. Och det finns en skalbagge som är rödlistad. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Dels argumenterar Tinkle också för social rättvisa. Han berättar att kommunen vill sälja eller leasa mark till bostadsutvecklingsföretaget BESQAB och att planen är att uppföra bostäder med blandad upplåtelseform, vissa kommer att vara lyxlägenheter och åtminstone 30% kommer att vara billigare hyresrätter. Men vi är rädda att en konsekvens av byggandet ändå kommer vara en gentrifieringsprocess, att hyrorna här ökar, något som redan har pågått under de senaste åren, berättar Tinkle. Jag frågar om det mest är hyresrätter här nu, och Tinkle säger att det är så, att det är ganska billigt att bo i Eriksberg, men att de är rädda för att det kommer förändras.
Samtidigt är frågan komplicerad: Vi vet att det är bostadskris i Uppsala, och alla måste ju ha någonstans att bo. Tinkle tycker dock inte att lösningen är att bebygga skogsområden:
Sverige har den största andelen ensamhushåll i världen per capita. Vi förespråkar mer hållbart levande, kollektiva bostäder, inte så individualistiskt. Det här är ju en debatt för en högre instans, men det är något som måste övervägas. Om det gjorde det hade vi inte haft behovet av konstant byggande och konstant urban utbredning, vilket ofta hotar existerande skogar. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Hur många som varit aktivt engagerade har varierat, men Tinkle säger att det oftast varit mellan åtta och tio personer. Tinkle bor inte i Eriksberg, och enligt honom gör de flesta aktiva inom gruppen, totalt omkring tio personer, inte det heller. Det är inte en personlig relation till platsen som sporrat engagemang, utan snarare ideologi.
Det klart att vi bryr oss om de lokala medborgarna och risken för gentrifiering och den sociala orättvisan det innebär. Men det som gav oss incitament från början var att vi inte ville att en skog av den här sorten skulle huggas ner. Även om vi inte bor i Eriksberg bor vi alla i Uppsala och betraktar den här platsen som viktig för staden. Och vi skulle ha mobiliserat om en liknande skog var under hot. Till exempel Hågadalen, som ägs av Uppsala akademiförvaltning, 7.5 hektar skulle avverkas men planerna lades på is efter protester från universitetets studenter och anställda. Vi skulle ha ockuperat den skogen också om planerna inte stoppades. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Jag frågar mer om hur viktigt ideologi är för deras aktioner. När Tinkle beskriver gruppen låter det som att den är hyfsat ideologiskt enig, även om det är en väldigt informell grupp: Det är inte som att vi skrev under något, men det är vanligt att folk inom den här typen av miljörättvisegrupper delar samma ideologi, förklarar Tinkle, och säger också att det ofta finns en implicit eller explicit kritik av kapitalism i de här rörelserna, Försvara Blodstenskogen inkluderat.
Tinkle pratar om gruppen som ett gäng klimataktivister för vilka klimaträttvisa spelar en stor roll. I Eriksberg verkar frågan om social rättvisa och ekologisk hållbarhet gå in i varandra.
Om skogen avverkas är det inte bara en ekologisk förlust, det riskerar också att göra det svårare för låginkomsttagare att bo i området till följd av statushöjningen som de nya bostäderna hade kunnat innebära. En kärna i Tinkles argument är att klass och klimat hänger ihop – att klimatkris och ojämlikhet kräver gemensamma lösningar.
4.2 Eketångaskogen: riksintresse och tillhörighet
Jag och Leif träffas på Zoom. Han sitter i sitt hem i Sandhamn, ett område i nära anslutning till Eketångaskogen. Han behöver bara titta ut genom sitt fönster för att få syn på den vy han så gärna vill bevara. Jag ser den inte från Zoom-rutan, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Den halländska kusten är mig lika bekant som den studentlägenhet jag sitter i under intervjun. Jag vet hur klippor och sandstrand avlöser varandra och hur vindpinade och krokiga träden närmast havet ser ut. Just Eketångaskogen är inte mina vanligaste tassemarker, men jag har varit i närheten många gånger. Jag kommer från en annan del av Halmstad, men som liksom Eketånga ligger väster om stadskärnan, den del som i kommunens översiktsplan som pekas ut som det största tillväxtområdet för nya bostäder. Översiktsplanen är i fokus för Invånarnas, föreningen med Leif i spetsen, kritik. Planen kallas Framtidsplan 2050 och Invånarnas mål är att den ska
göras om helt. Leif har alltså ett brett engagemang, men vi pratar främst om Eketångaskogen, där det hela började. Det var en granne som knackade på hos Leif och berättade att Eketångaskogen skulle bebyggas enligt en ny översiktsplan.
Leif har många argument för att bevara Eketångaskogen. Området är viktigt för rekreation, är en viktig biotop och har stora naturvärden. Det finns rödlistade arter i skogen. Kommunen planerar att bygga 1700 bostäder plus en kommersiell del – Leif befarar att det kommer belasta miljön mycket kraftfullt när fler människor ska röra sig på liten yta. Det kommer också innebära en kil mellan ett nu sammanhängande skogsområde, som sträcker sig från centrum och flera kilometer längs kusten. Leif berättar också att staten har bedömt området vara av riksintresse för friluftsliv och rörligt friluftsliv, det vill säga för rekreation och turism.
Staten har ansvar för att en kommun inte missbrukar riksintressen. Kommuner måste göra en naturvärdesinventering om ett nytt område ska exploateras, alltså vilka effekter exploateringen skapar för naturen. Ex. finns det arter som är hotade? Vad innebär det för människor? Vad innebär det för biotopen? Kraven på kommuner har stärkts efter ett beslut i EU nu i mars. Så kraven är högre än det var tidigare, det är svårare för en kommun att köra över naturen. Men kommunen har inte gjort en naturvärdesinventering. Området har klassats om och inte räknats som viktigt. De har bedömt skogen som dålig. Det finns också krav på att göra konsekvensanalys, vad får exploateringen för konsekvenser?
Och sen vidta kompensatoriska åtgärder. River du skogen, var ska fåglarna ta vägen? River du skogen, var händer då med koldixoxidabsorberingen? River du skogen, kommer mark plattas till och vatten rinna ner i havet enklare. Då påverkas livskraften i havet. Kommunen hade varken gjort naturvärdesinventering, konsekvensanalys eller kompensatoriska åtgärder. Länsstyrelsen såg det och hade synpunkter. (Leif, maj 2021, intervju)
Leif är påläst och understryker det anmärkningsvärda i att kommunen kunde få igenom en översiktsplan med så tydliga brister. Ett annat argument är att kommunen misslyckats med att inkludera ett invånarperspektiv. Det ordnades tidiga dialoger, men de hölls inne i stan eller på östra sidan, betonar Leif, och bara 70 personer från västra Halmstad svarade. Leif uttrycker att de som drabbas av besluten hade åsidosatts, men att kommunen var nöjda med sina dialoger.
Just känslan av att vara åsidosatt och missnöjet med kommunen verkar ha drivit engagemanget.
Att föreningen Leif var med och bildade fick namnet Invånarna är ganska talande. De gör anspråk på att företräda de som kommunen inte lyckades inkludera.
Kommunpolitiker som vill genomföra exploateringen har hänvisat till att Halmstad är en väldigt segregerad stad, och att olika bostadstyper ska blandas mer. I Eketångaskogen vill man bygga både hyresrätter och bostadsrätter. Leif tror inte att fler hyresrätter är en bra strategi för att lösa segregationen:
Det vi tror är att marken här ute är så dyr att de som ska exploatera kommer vilja bygga små och dyra lägenheter, vilket innebär att vi inte får inflyttning för att minska segregationen. Du ska veta att Halmstad har Sveriges högsta andel hyresrätter. 81% av lägenheterna i Halmstad är hyresrätter. Har man lyckats minska segregationen? Nej, Halmstad har Sveriges sämsta tal för att minska segregation. Så kommunen har ju misslyckats med den strategin. De måste ju bygga billiga hyresrätter här om de ska lyckas. Så kommer det inte bli. Istället kommer de som bor på platsen att förlora sin känsla av tillhörighet. Att tredubbla befolkningen i västra Halmstad kommer ju ta bort känslan av området som en kuststad, med naturen nära havet. Det kommer försvinna. (Leif, maj 2021, intervju)
Leif pratar mer om förändring, och menar att en ny typ av bebyggelse kan göra att folk inte känner sig hemma längre: jag frågar om han tror att en konsekvens av att exploatera Eketångaskogen kan vara att de som bor i området flyttar därifrån, Leif svarar:
Ja, det är en diskussion jag hör mycket av de som bor här. Om detta kommer hända är det inte säkert att jag bor kvar. Det finns en anledning till att jag hellre lägger en krona på boende än på något annat, och om området förändras flyttar jag hellre härifrån. Det kan vara en konsekvens av stora förändringar. Jag flyttade hit för att ha nära havet och naturen. Det var grundskälet, om du ändrar det känns boendet annorlunda. Man får kanske inte lugnet och tryggheten, då säger man hejdå och lämnar. (Leif, maj 2021, intervju)
Skogen verkar alltså, i Leifs argument, vara viktigt för en känsla av tillhörighet, trygghet och lugn. Han tror inte att de nya bostäderna kommer att förändra den socioekonomiska strukturen eftersom marken är dyr, men att ny bebyggelse ändå kommer göra att den befintliga befolkningen inte känner sig hemma längre.
Mycket av argumenten Leif tar upp formuleras som en bred kritik mot översiktsplanen och kommunens arbete. Konflikten handlar alltså inte bara om Eketångaskogen i sig, utan också om staden som helhet och dess framtid. Leif ifrågasätter att det måste finnas en plan för 2050, när det redan finns en för 2030, och menar att kommunen borde sansa sig. Han pekar dessutom på att det pågår en pandemi, något som förändrar människors beteende, och menar att den befolkningstillväxt kommunen räknar med verkar ha avtagit. Leif menar att: Man måste bygga sina antaganden på rätt data. SCB kom med en ny rapport i början av året och de menade att Halmstad har gått tillbaka till 2013 års nivåer vad gäller [befolknings-]tillväxt. Så hela fundamentet planen bygger på är svag.
Leif har många åsikter om hur Halmstad ska utvecklas på bättre sätt än vad översiktsplanen föreslår. Han menar att det är bättre att bygga där mark redan är exploaterad, som att utveckla outnyttjade byggnader i centrum, och att satsa på landsbygden. Västra Halmstad är ett attraktivt område, men det ska inte byggas mer där, menar han. Istället ska man försöka göra andra områden attraktiva, förslagsvis orterna inåt landet.
Sammanfattningsvis kan sägas att Leifs huvudsakliga argument för att bevara skogen är ekologisk hållbarhet, den bristfälliga översiktsplanen både vad gäller invånarinkludering och faktorer som naturvärdesinventering, att argumentet för segregering inte håller och att platsens unika karaktär hotas vilket riskerar att nuvarande invånare flyttar ut.
4.3 Jämförande analys av rörelsernas argument
Både Leif och Tinkle använder ekologiska argument. Både Blodstensskogen och Eketångaskogen är en del av ett större sammanhängande skogsområde och det finns rödlistade arter på platsen. Campbell (2016) menar att olika typer av hållbarhet lätt hamnar i centrum av konflikter kring städers utformande. Både rörelsen i Eketånga och den i Blodstensskogen yrkar på ekologisk hållbarhet och menar att kommunala beslutsfattare misslyckats med att ta hänsyn till det. Tinkle uttryckte frustration över lokalpolitikers dubbelmoral kring ekologisk hållbarhet och försöker slå hål på deras version av hållbarhet och yrka för en annan, en som både värnar om ekologiska värden och social jämlikhet. I fallet Eketånga handlar konflikten om social hållbarhet kontra ekologisk, men där är det istället kommunen som motiverar avverkningen med argument om social hållbarhet.
Både Leif och Tinkle nämnde att de är rädda för att det kommer ske en utflyttning från närområdet om skogarna exploateras. I Eketånga handlar det om en statussänkning – Leif pratade om att naturen är del av platsens säregenhet, en pull-faktor till att bosätta sig där, och om den försvinner blir platsen inte lika åtråvärd. Han nämnde också att den kanske inte skulle
kännas lika lugn och trygg längre. Där är det kommunen som hävdar vikten av social hållbarhet, eftersom de vill minska segregationen i västra Halmstad, vilket går i klinch med argumenten för ekologisk hållbarhet. I Eriksberg handlar det snarare om att man befarar en statushöjning, eftersom det dels ska byggas lyxlägenheter och en följd av det kan innebära att vissa invånare trängs undan från stadsdelen. Här är det alltså rörelsen som hävdar både ekologisk och social hållbarhet, och där ekonomisk hållbarhet utgör motpolen, den som kommunen argumenterar för. Skillnaderna mellan gruppernas argumentation verkar härröra ur det faktum att det är olika typer av bostäder som ska bebyggas, i Eketånga främst hyresrätter som en segregations-åtgärd (Larsson, 2021) och i Eriksberg främst bostadsrätter (Uppsala kommun, 2012). Platsernas nuvarande socioekonomiska struktur riskerar att förändras, men åt olika håll, vilket varken Tinkle eller Leif finner önskvärt.
Både Leif och Tinkle lyfte fram sina åsikter om hur bostadsfrågan i stort bör lösas i en stad.
Tinkle resonerade att mer kollektiva bostadsformer är bättre och mer hållbart, medan Leif pratade om att satsa på landsbygden samt att uppföra bostäder på mark som redan är exploaterad inne i staden. För båda verkade det vara viktigt att diskutera konflikterna om skogarna ur ett sådant bostadspolitiskt helhetsperspektiv och lyfta sina lösningar på samhällsplaneringens dilemman.
5. Att organisera ett motstånd
I det här kapitlet är det gruppernas proteststrategier som står i fokus, exklusive sociala medier.
Leif och Tinkle fick under respektive intervju berätta hur grupperna har arbetat för att protestera och väcka uppmärksamhet. Första delkapitlet handlar om Blodstensskogen, det andra om Eketångaskogen och det sista består av en jämförelse.
5.1 Blodsstensskogen: ockupation och den sista försvarslinjen
Försvara Blodstensskogen började som en grupp vänner som hörde talas om den planerade avverkningen och ville agera. Då fanns det redan ett nätverk som hade startat en kampanj och tagit vad Tinkle kallar de officiella stegen, som att gå på samråd och föra samtal med kommunen. Nätverket och rörelsen har arbetat parallellt. Det första Försvara Blodstensskogen gjorde var att tillverka holkar till fladdermöss, för att få rödlistade arter att komma till skogen.
Sedan gjorde de banderoller och satte upp i skogen för att uppmärksamma allmänheten om att skogen var hotad. Men det kändes inte tillräckligt, de ville göra mer. Tinkle berättar att de tog inspiration från klimataktivister i Hambach, Tyskland, som ockuperade en skog som hotades av expansionen av en kolgruva. Tinkle har besökt dem och deltagit i andra aktioner av civil olydnad. Solidaritet och samarbete mellan olika aktivistgrupper i Europa verkar generellt vara viktigt. Sommaren 2019 kom några från Tyskland och hjälpte dem att lägga grunden, och när de hotades att vräkas kom aktivister från andra delar av Europa för att stötta dem.
Ockuperingen är onekligen gruppens främsta strategi. Tinkle förklarar att de byggde första kojan lite i hemlighet, men att de förklarade vad de gjorde och varför för de som bodde i närområdet. Tinkle beskriver att stödet från närområdet var starkt, att de var positiva, kom till kojan med fika och ville hjälpa till. Detsamma gällde inte för kommunen och polisen:
Kommunen betraktade kojan som en egendom och sa att vi inte hade bygglov, så de försökte vräka oss. De gav oss ett datum att plocka ner allt, men det gjorde vi inte. När datumet kom försökte de [kommunens representanter] klättra upp, men vi kastade ner deras rep. Polisen kunde inte göra någonting heller, de hade ingen aning om hur de skulle hantera situationen. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Därefter följde en lugnare period, även om kommunen ständigt uppmanade gruppen att ta ner kojan. De svarade med att de kommer vara kvar tills skogen har blivit ett naturreservat och planerna på att avverka den har lagts ner. Angående strategier generellt menar Tinkle att gruppen är flexibel och anpassar sig efter nya omständigheter: Alla är överens om att vi ska vara den sista försvarslinjen, om överklaganden och andra juridiska strategier misslyckas. När maskinerna kommer hit för att hugga ner träden ska vi göra det svårt för dem. Aktionen kan ses som ett sätt att handla när politiken har svikit, när dialoger och namninsamlingar inte fungerar längre. Just förtroendet för politiken verkar svagt. Tinkle beskriver hur många politiker i Uppsala är intressenter i BESQAB och därför ofta stöttar deras projekt. Han nämner att Miljöpartiet, trots sin gröna ideologi, är för att avverka skogen.
Det är såklart alltid önskvärt att göra saker på ett demokratiskt sätt, men när politiker ständigt pryder sig med en klimatvänlig retorik och sedan inte levererar en sådan politik när det väl gäller…
Det här är ett exempel på det. Vi är här för att hålla politiker till svars för att gå emot sina egna principer. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Det här är en viktig del av hur Tinkle motiverar gruppens strategier. Han målar upp en politisk konflikt i en situation där ideologi verkar ha skymts av andra intressen. Genom sin aktion vill Försvara Blodstensskogen visa på politikens brister och ifrågasätta politikens legitimitet. När politiker hävdar att de verkar för hållbarhet samtidigt som de vill avverka en skog med rödlistade arter har ett förtroende brustit. Jag tolkar Försvara Blodstensskogen som en rörelse sprungen ur den frustration en sådan situation ger upphov till.
Det går inte att komma ifrån att den här typen av proteststrategi är förknippad med vissa risker, något Tinkle uppger vara en av svagheterna med att ockupera:
Det kan komma hit någon när som helst och försöka riva allt, så vi försöker vara här så mycket vi kan. Det är också osäkert angående hur mycket stöd från allmänheten man får, jag tror vi har haft tur. Och det är osäkert i den mån att det finns fysiska risker med kojan, men vi har varit väldigt försiktiga. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
En av styrkorna, menar Tinkle, är att det inte har gjorts så många liknande aktioner i Sverige tidigare. Varken polis eller myndigheter visste hur de skulle hantera ockupanterna. Tinkle säger också att han hoppas att deras strategi kommer inspirera andra: Jag hoppas att det här uppmuntrar folk att inte tappa hoppet bara för att ett officiellt beslut är fattat. Tillräckligt med offentligt missnöje kan riva beslut. Det här är viktiga ståndpunkter som fångar rörelsens strategi.
Försvara Blodstensskogen går utanför ramarna för hur politiska beslut överklagas och det tyder på ett bristande förtroende för politiken och istället ett starkt förtroende för medborgarna.
Aktionen gör att gruppen kan signalera sitt missnöje, samla opinion och göra beslutsfattare osäkra.
Tinkle nämner att ockupationen har fört många människor samman, och att det skapats en gemenskap kring kojan och skogen. Folk har lärt sig nya grejer här, som att klättra och bygga.
Jag hade aldrig klättrat uppför ett rep innan det här, men nu känns det som att jag har lärt halva Uppsala hur man gör. Stödet från lokalsamhället verkar alltså ha varit en förutsättning för ockuperingen, och skogen har blivit en samlingsplats för möten och aktivism.
I slutet av intervjun frågar jag om Tinkle tror att skogen skulle ha avverkats om det inte vore för aktivistgruppens arbete. Han säger att han är mer hoppfull nu än i början, mycket tack vare stöd från allmänheten, från akademiska håll och från vissa politiska partier. Och:
Det är svårt att säga, de officiella anledningarna till att rätten rev beslutet var ett resultat av lokalinvånarnas kampanj som uppmärksammade den rödlistade baggen. Men jag tror att vi har bidragit till mycket uppmärksamhet till frågan. Vi har fått mycket uppmärksamhet i media vilket nog har fått politiker att överväga frågan mer. Vi gjorde skogen till något de kan relatera till, den är inte bara en karta på ett papper någon lade på deras skrivbord och bad dem signera eller inte signera. Vi gjorde skogen konkret för beslutsfattarna. Det är mycket svårare att skriva bort ett område när man känner till dess värde. (Tinkle, april 2021, intervju, min översättning från engelska)
Ockupering är en platsbunden aktivism, och här lyfter Tinkle en fördel med det: skogen har blivit konkret. När rörelsen började använda platsen utmanades skogens definition och värde.
För att sammanfatta består Försvara Blodstensskogens strategier främst av ockupering, som syftar till att utgöra en sista försvarslinje och ett fysiskt hinder för avverkning. Rörelsen har också gjort banderoller och fågelholkar samt att spridit information och väckt uppmärksamhet. De är inspirerade av andra klimatrörelser i Europa och kontakten med dem verkar ha varit viktig. Strategierna går bland annat ut på att ställa politiker till svars för en hållbarhetsretorik de inte lever upp till.
5.2 Eketångaskogen: enkäter och pragmatik
Efter att den där grannen knackade på Leifs dörr började han studera översiktsplanen och samla kompetenser bland grannar och vänner som kunde juridik och som hade koll på vad det finns för krav på en översiktsplan. Facebookgruppen grundades i samma veva och så småningom föreningen Invånarna. Hur många som har varit engagerade i föreningen har varierat, men oftast omkring tio till femton personer. Leif berättar att han har varit på många samråd och medborgardialoger, men att de blev digitala, färre än normalt och väldigt begränsade. Leif och Invånarna var missnöjda och provocerade av att kommunen hävdade att de hade stöd för exploatering hos befolkningen. Så de gjorde en enkätundersökning, där boende i närområdet och på andra ställen i Halmstad svarade. De fick ett oerhört gensvar, berättar Leif. Enkäterna gjordes för att de inte ansåg att kommunen hade fått in invånarnas perspektiv tillräckligt i dialogerna. Leif ser enkäterna som en utökad invånardialog. Vi fick över 3000 svarande.
Kommunen hade bara 600 svarande från hela Halmstad. Vi fick så mycket mer för ett mindre område (Leif, maj 2021, intervju). I enkäten frågade de bland annat hur människor använder skogen och om de kände till översiktsplanen. Leif säger att de fick starka belägg för att skogen inte ska exploateras. Det visade sig att 96% av de svarande var emot avverkningen. Just att motbevisa kommunen och besvara kommunens argument beskrivs vara en viktig strategi.
Invånarna skapade en hemsida där de listade sina argument, totalt 30 stycken. Leif berättar att han tycker kunskap ska driva sakfrågan: Som person är jag säljande, jag vill lägga fokus på fakta, inte det emotionella. Det går inte att vara smart och förbannad samtidigt. Han berättar
också att de har skrivit rapporter där de lagt fram sina argument och alltid varit noga med källhänvisningar.
Leif understryker alltså det rationella och systematiska. Invånarna har samarbetat med Länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen för att tillsammans hitta nog med brister i översiktsplanen för att slå hål på den. Dock har Leifs tilltro till politiker fått sig en törn:
Det kan jag säga: är politiker faktabaserade? Nej, de är mycket mer emotionella än invånare. Och de är väldigt begränsade i sitt sätt att se på en stad som helhet. Jag är oerhört besviken på politiker efter allt detta. Och politiker i Halmstad är väldigt svaga. Vilka är starka? Tjänstemännen. Så tjänstemännen kör över politikerna.
Och övertygar politiker om att det här är bra saker. Men vem har i sitt CV att man har kunnat bygga en stad som invånarna i staden tycker om och kan känna att ja, här trivs jag? Det är inte många. (Leif, maj 2021, intervju)
Leif riktar här en kritik mot en sviktande politisk makt och förmåga. Politiker, menar han, har blivit överskuggade av tjänstemännens fyrkantiga sätt att förstå saker: De har inte den där känslan, det där DNA:t som en halmstadbo eller en engagerad politiker har. Han menar att tjänstemännen gör det som är enkelt för dem, inte alltid det som är bra för Halmstad. Det här är en viktig pelare i Leifs engagemang: idén om staden som helhet och idén om en bra stad. Citatet ovan vittnar om en stor besvikelse och alienation gentemot politiken – den har svikit sitt uppdrag och distanserat sig från invånarna. De har också gett plats åt tjänstemän, aktörer som av Leif upplevs vara ännu längre bort från invånarna och som inte ser till de värden som bygger en bra stad. Själv ser inte Leif sina ideal om en bra stad som politiska:
Jag tror på kloka och pragmatiska människor. Så om du frågar mig, är jag politisk? Nej, jag är opolitisk. Är jag en nyans av intresserad av politik? Ja, den pragmatiska politiken, eller det pragmatiska partiet, det skulle möjligtvis vara jag. Alltså, var öppen. Gör inte ett politiskt spel av detta. Vi vill bygga ett bra Halmstad, en stad som vi gillar, som vi kan vara stolta över. Så när jag åker till Malmö eller Stockholm och jobbar kan jag säga: jag är från Halmstad. För mig är Halmstad en kuststad, jag pratar väl om Tylösand, jag kanske pratar om Gyllene tider eller Roxette. Sådant som är vårt varumärke, vårt DNA, och det måste vi värna om. (Leif, maj 2021, intervju)
Jag tolkar det här som ännu ett uttryck för besvikelsen och förfrämligandet inför politiken. Leif associerar det politiska med oärliga spel och hävdar istället en öppenhet och en pragmatik i kontrast till det. Politiken har svikit och de har försökt genomföra stora förändringar i hans närområde utan att följa riktlinjerna för hur sådana förändringar får gå till. Politiken saknar den faktagrund och rationalitet han själv hävdar och han fjärmar sig därför från det politiska. Han menar att Socialdemokraterna vill genomföra exploateringen för att locka sina väljare med ord som segregering. Han menar också att många partier inte vågar göra översiktsplanen till en valfråga eftersom de är rädda för att förlora väljare. Det här resonemanget förklarar också hans besvikelse på politiker – de agerar opportunistiskt snarare än rationellt. Det skulle dock kunna hävdas att det är politiken som verkar ha förlorat sin politik, eftersom den klivit tillbaka för tjänstemännen och därmed distanserat sig från väljarna. I det ljuset tycker jag att Leif är den som framstår som mest politisk av alla: han har skapat en konflikt där ideologiska skiljelinjer tydliggörs och satt ljus på viktiga frågor om städers hållbarhet.
Leif har lagt ner mycket tid på engagemanget, och på att bråka med kommunen, men han beskriver att han har många med sig i ryggen. Konflikten har gjort att han kommit närmre Halmstad, beskriver han, folk han möter i staden vet vem han är och ger honom sitt bifall.
