Hållbarhetsrapportering utifrån GRI Standards
En kvantitativ studie om prioritering av ämnesspecifika upplysningar hos svenska företag i enlighet med GRI Standards
Av: Filip Danielsson och Katarina Dans
Handledare: Bengt Lindström och Jurek Millak
Södertörns Högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Företagsekonomi C | Höstterminen 2020
Förord
Tack till våra handledare Bengt Lindström och Jurek Millak för en utmärkt handledning, och tack till våra opponenter som har givit oss värdefull respons under arbetets gång. Vi vill även
rikta ett stort tack till våra familjer och vänner som har stöttat oss genom denna tid.
Stockholm 2020
____________________________ ____________________________
Filip Danielsson Katarina Dans
Sammanfattning
Syfte: Studiens syfte är att undersöka huruvida prioriteringen av ämnesspecifika upplysningar i svenska företags hållbarhetsrapporter, som rapporterar i enlighet med GRI Standards, är i fas med tidigare forskning där GRI-standarder undersökts.
Teori: Den teoretiska referensramen för studien formas kring legitimitetsteorin, intressentteorin och institutionell teori. Hållbarhetsrapportering är en del av de legitimitetsskapande aktiviteter som är relevanta för de explicita såväl som implicita kraven som finns på företag i samhället, samt att företag inom likartade sektorer kan tendera att härma eller likna varandra genom olika typer av isomorfism.
Metod: En kvantitativ forskningsmetod används för att med en innehållsanalys undersöka hur sektortillhörighet påverkar prioritering av ämnesspecifika upplysningar i företags hållbarhetsrapporter. För att mäta prioritering i denna studie används ämnesområdena Ekonomi, Miljö, och Social, vilka kvantifieras genom företagens väsentlighetsanalys samt GRI-index. Det slutliga urvalet för studien utgörs av alla företag som hållbarhetsrapporterade i enlighet med GRI Standards år 2019 i Sverige efter bortfall, vilket resulterade i totalt 72 företag och 20 sektorer. Insamling av empiri är framtaget med hjälp av databasen GRI Sustainability Disclosure Database.
Slutsats: Det empiriska resultatet tyder på ett samband mellan sektortillhörighet och företagens val av ämnesspecifika upplysningar i Sverige, där minst en av tre upplysningar måste prioriteras för att hållbarhetsrapporten ska vara upprättad i enlighet med GRI Standards. Genom GRI Standards GRI-index och väsentlighetsanalys tydliggörs vilket ämnesområde som prioriteras. Studien visar att sektorindelningen Finansiella tjänster prioriterar ekonomisk hållbarhet, Transport, kommunikation och tjänster prioriterar social hållbarhet och resterande sektorindelningar prioriterar miljömässig hållbarhet. Resultatet är till större del i fas med tidigare forskning som undersökt GRI-standarder, där liknande resultat gällande detta samband påvisats.
Nyckelord: GRI Standards, Hållbarhetsrapportering, Ämnesspecifika upplysningar, Väsentlighetsanalys, GRI-index, Innehållsanalys
Abstract
Purpose: The purpose of the study is to examine whether the prioritization of subject-specific disclosures in Swedish companies' sustainability reports, which report in accordance with GRI Standards, is in line with previous research where GRI standards have been investigated.
Theory: The theoretical frame of reference for the study is formed around legitimacy theory, stakeholder theory and institutional theory. Sustainability reporting is a part of the legitimacy-creating activities that are relevant to the explicit as well as implicit demands on companies in society, and companies in similar industries may tend to imitate or resemble each other by isomorphism.
Method: A quantitative research method is used and together with a content analysis means to study how sector affiliation affects the prioritization of subject-specific disclosures. The priority measurements used in the study are the topic areas Economy, Environment and Social, which are measured through companies’ materiality analysis and GRI-index. The final sample for the study consists of all companies that reported sustainability in accordance with GRI Standards in 2019 in Sweden after sample-loss, which resulted in a total of 72 companies and 20 sectors. Collection of empirical data has been produced using the GRI Sustainability Disclosure Database.
Conclusion: The empirical results indicate a connection between sector affiliation and companies' choice of subject-specific disclosures in Sweden, where at least one of three disclosures must be prioritized for the sustainability report to be prepared in accordance with GRI Standards. The GRI Standards GRI-index and materiality analysis clarify which subject area is prioritized. The study shows that the sector division Financial services prioritizes economic sustainability, Transport, communication and services prioritizes social sustainability and the remaining sector divisions prioritize environmental sustainability. The results are largely in line with previous research that examined GRI standards, where similar results regarding this connection have been demonstrated.
Keywords: GRI Standards, Sustainability reporting, Topic-specific disclosures, Materiality analysis, GRI-index, Content analysis
Förkortningar och begrepp
CSR - Corporate Social Responsibility - Handlar om ansvaret företag har för sin påverkan på samhället (European Commission[EC]u.å.).
GRI - Global Reporting Initiative - En självständig internationell organisation för globalt utvecklande av rapporteringsstandarder och ramverk (Global Reporting Initiative [GRI] u.å.).
GRI-index - Ett verktyg som ämnar hjälpa intressenter att navigera bland upplysningar och
information som rapporterats i företagets hållbarhetsrapport under ämnesområdena Ekonomi, Miljö och Social.
GRI SDD - Global Reporting Initiative Sustainability Disclosure Database
GSSB - Global Sustainability Standards Board (GSSB) - en organisation skapad av GRI för att utveckla standarder enligt GRIs ramverk.
Intressent - En intressent definieras som en grupp eller individ som kan påverka eller påverkas av huruvida ett företag uppnår sina mål.
Large - Large är (enligt EUs definition) företag med 250 eller fler anställda, en omsättning på mer än 50 miljoner euro, alternativt en balansomslutning på mer än 43 miljoner euro (Global Reporting Initiative [GRI] 2020e, s. 6).
MNE - MNEs är (enligt EUs definition) multinationella företag med 250 eller fler anställda, en omsättning på mer än 50 miljoner euro, alternativt en balansomslutning på mer än 43 miljoner euro (ibid.).
SME - SMEs är (enligt EUs definition) företag med färre än 250 anställda, en omsättning på 50 miljoner euro eller mindre, alternativt en balansomslutning på högst 43 miljoner euro (ibid.).
Väsentlighetsanalys - Väsentlighetsanalysen genomförs av företaget för att ge stöd åt identifieringen av de frågor som är viktigast inom hållbarhetsarbetet i ämnesområdena Ekonomi, Miljö och Social.
Innehållsförteckning
Sammanfattning Abstract
Förkortningar och begrepp Tabellförteckning
Figurförteckning
1 Inledning 1
1.1 Bakgrund 1
1.2 Problemformulering 3
1.3 Syfte 5
1.4 Forskningsfråga 5
2 Teoretisk referensram 6
2.1 Hållbarhetsredovisning 6
2.2 Global Reporting Initiative (GRI) 7
2.2.1 GRI Standards 7
2.2.1.1 Core- och Comprehensive-nivå 8
2.2.1 Rapporteringsprinciper för att fastställa rapportinnehåll 10 2.2.2 Rapporteringsprinciper för att fastställa rapportkvalitet 10
2.2.3 Hållbarhetsstandarder 11
2.3 Teorier 12
2.3.1 Prioriteringar enligt legitimitetsteorin 12
2.3.2 Prioriteringar enligt intressentteorin 13
2.3.3 Prioriteringar enligt institutionell teori 16
2.4 Tidigare forskning och hypotesbildning 18
2.4.1 Finansiella tjänster 18
2.4.2 Fastighetssektorn 19
2.4.3 Detaljhandeln och mat 19
2.4.4 Transport, kommunikation och tjänster 20
2.4.5 Miljökänsliga sektorer 21
2.4.6 Tabell över tidigare forskning 23
3 Metod 27
3.1 Forskningsstrategi 27
3.2 Forskningsdesign 28
3.2.1 Metodval 28
3.2.2 Operationalisering av innehållsanalys 28
3.3 Datainsamling 32
3.3.1 Inklusions- och sökkriterier 32
3.3.2 Population 33
3.3.3 Urval och Bortfall 34
3.4 Reliabilitet 38
3.5 Validitet 40
3.6 Metodkritik 41
4 Empiriskt Resultat 42
4.1 Innehållsanalys 42
4.1.1 Innehållsanalys för Finansiella tjänster 43
4.1.2 Innehållsanalys för Fastighetssektorn 44
4.1.3 Innehållsanalys för Detaljhandeln och mat 46
4.1.3.1 Consumer Durables 46
4.1.3.2 Food and Beverage Products 47
4.1.3.3 Household and Personal Products 47
4.1.3.4 Retailers 48
4.1.3.5 Textiles and Apparel 49
4.1.4 Innehållsanalys för Transport, kommunikation och tjänster 49
4.1.4.1 Commercial Services 50
4.1.4.2 Logistics 51
4.1.4.3 Public Agency 51
4.1.4.4 Railroad 52
4.1.4.5 Tourism/Leisure 53
4.1.5 Innehållsanalys för Miljökänsliga sektorer 54
4.1.5.1 Automotive 54
4.1.5.2 Forest and Paper Products 55
4.1.5.3 Energy 55
4.1.5.4 Energy Utilities 56
4.1.5.5 Chemicals 57
4.1.5.6 Metals Products 57
4.1.5.7 Equipment 58
4.1.5.8 Construction 59
4.2 Prioritering av ämnesspecifika upplysningar 60
4.3 Sammanfattning hypoteser 62
5 Diskussion 63
5.1 Diskussion utifrån tidigare forskning 64
5.1.1 Finansiella tjänster 64
5.1.2 Fastighetssektorn 64
5.1.3 Detaljhandeln och mat 64
5.1.4 Transport, kommunikation och tjänster 65
5.1.5 Miljökänsliga sektorer 65
5.2 Övergripande diskussion 66
6 Slutsats 68
6.1 Avslutande diskussion och framtida forskning 69
Källförteckning Bilagor
Tabellförteckning
Tabell 1. Kriterier för att hävda att rapporten har upprättats i enlighet med GRI Standards Tabell 2. GRI glossary över ämnesspecifika standardupplysningar
Tabell 3. Tidigare forskning Tabell 4. Populationskriterier Tabell 5. Sökkriterier i GRI SDD Tabell 6. Populationens sektorer Tabell 7. Företag i sektorn “Other”
Tabell 8. Sektorer med enstaka företag
Tabell 9. Företag som inte redovisade i enlighet med GRI Standards
Tabell 10. Fördelning av antalet företag som rapporterar på core- och comprehensive-nivå Tabell 11. Finansiella tjänster
Tabell 12. Fastighetssektorn Tabell 13. Consumer Durables
Tabell 14. Food and Beverage Products Tabell 15. Household and Personal Products Tabell 16. Retailers
Tabell 17. Textiles and Apparel Tabell 18. Commercial Services Tabell 19. Logistics
Tabell 20. Public Agency Tabell 21. Railroad Tabell 22. Tourism/Leisure Tabell 23. Automotive
Tabell 24. Forest and Paper Products Tabell 25. Energy
Tabell 26. Energy Utilities Tabell 27. Chemicals Tabell 28. Metals Products Tabell 29. Equipment Tabell 30. Construction
Tabell 31. Sammanfattning hypoteser
9 11 24 32 33 34 35 35 36 37 43 44 46 47 47 48 49 50 51 51 52 53 54 55 55 56 57 57 58 59 62
Figurförteckning
Figur 1. Fördelning av antal företag per sektor innan bortfall Figur 2. Fördelning av antal företag per sektor efter bortfall Figur 3. Fördelning av företagsstorlek i urvalet
Figur 4. Materiality matrix exempel från GRI Standards (s.10) Figur 5. Populationens prioriterade ämnesområden
Figur 6. Prioriterade ämnesområden i första hand baserat på företagsstorlek Figur 7. Prioriterade ämnesområden i andra hand baserat på företagsstorlek
33 36 37 39 60 61 61
1 Inledning
Här presenteras studiens bakgrund där grundläggande information om hållbarhetsrapportering behandlas. Vidare presenteras Global Reporting Initiatives GRI Standards och dess upplysningar.
Kapitlet avslutas med en problemformulering för att sedan identifiera forskningsfrågan samt studiens syfte.
1.1 Bakgrund
På senare år har medvetenheten gällande global hållbarhet varit ständigt växande, då sociala ojämlikheter och klimatförändringar världen över har blivit alltmer omfattande och svårare att ignorera. Det ökade intresset för hållbarhet har lett till att intressenter har högre förväntningar än tidigare på företag (Mahadeoa, Oogarah-Hanumana & Soobaroyenb 2011; McWilliams &
Siegel 2001). Företag möter ständigt nya krav från olika intressentgrupper som gör att företagen måste ägna allt mer resurser åt att uppfylla sitt ansvar gentemot samhället, vilket benämns i tidigare forskning som Corporate Social Responsibility eller CSR (Hoi, Wu &
Zhang 2018; Ng & Burke 2010). Enligt Strand, Freeman och Hockerts (2015) har hållbarhet i Skandinavien fått en ökad global uppmärksamhet där Skandinavien i vissa fall även benämns som en global ledare inom hållbarhet och CSR.
Som ett svar på ökade förväntningar från intressenter gällande hållbarhet kan företag välja att upprätta hållbarhetsrapporter (Hahn, Reimsbach & Schiemann 2015). Hållbarhetsrapportering handlar om att rapportera icke-finansiell information som innefattar bland annat social, ekonomisk, och miljömässig hållbarhet i företagen. Företag blir således mer transparenta och jämförbara i arbetet med hållbarhet då företagens ansträngningar redogörs för och publiceras i en rapport. Hållbarhetsarbetet som redovisas i hållbarhetsrapporter kan ge positiva fördelar till företag bland annat i form av ett förbättrat rykte (Badulescu & Petria 2013; Orazalin &
Mahmood 2019). Vad företagen väljer att inkludera i sina hållbarhetsrapporter kan även användas för att framhäva eller agera efter strategi för att verka uppfylla intressenternas förväntningar på ett sådant sätt som ger mest legitimitet (Clarkson, Overell & Chapple 2011).
Hållbarhetsredovisning har ökat kraftigt under 2000-talet, vilket har lett till en större tillämpning av olika standarder för rapportering (Frostenson & Helin 2018, s. 17). Till exempel finns Social Accounting Standards Board (SASB), Global Reporting Initiative (GRI), International Integrated Reporting Council (IIRC) (Lambrechts, Son-Turan, Reis &
Semeijn 2019). Standarder för rapportering hjälper till att skapa en homogenisering genom att bland annat ge vägledning i hur och vad man rapporterar om hållbarhet (Simmons, Crittenden
& Schlegelmilch 2018). Av de olika standarderna som finns är GRI en av de som används i störst utsträckning, med tusentals företag i över 100 länder som använder ramverket i sin rapportering (Global Reporting Initiative [GRI] 2020c). GRI var även en av de första organisationerna att publicera ramverk och standarder gällande hållbarhetsredovisning för global användning (Global Reporting Initiative [GRI] 2020b). När GRIs riktlinjer tillämpas i hållbarhetsarbetet av företagen uppfattas innehållet som mer objektivt och verifierbart (Clarkson, Overell & Chapple 2011).
GRI Sustainability Reporting Standards, eller GRI Standards, publicerades år 2016 och är det senaste ramverket från GRI vilket ersatte det tidigare ramverket G4 från och med den 1 Juli 2018 (Global Reporting Initiative [GRI] 2017). Innehållsmässigt är GRI Standards inte så olikt från G4 (Global Reporting Initiative [GRI] 2016), då standarden mestadels består av revisioner av det befintliga ramverket till fördel för ökad användarvänlighet (GRI 2017). GRI Standards är uppdelad i universella upplysningar och ämnesspecifika upplysningar (Global Reporting Initiative [GRI] 2020d). Universella upplysningar (GRI 100) innehåller information om hur företag ska hållbarhetsrapportera, vilken kontextuell information som behövs och hur företagen ska bestämma vilken information de kommer rapportera om (ibid.).
Ämnesspecifika upplysningar, GRI 200 (ekonomi), 300 (miljö) och 400 (social), används för att rapportera om företagets påverkan på antingen ekonomiska, miljömässiga eller sociala aspekter. Den ekonomiska aspekten innefattar företagens rapportering gällande bland annat prestanda, skatter, konkurrens och korruption. I den miljömässiga aspekten rapporterar företag om till exempel energi, vatten, biologisk mångfald och utsläpp. I den sociala aspekten ska företag inkludera information gällande behandling av anställda, säkerhet, mänskliga rättigheter, marknadsföring och kunder (GRI 2020d).
1.2 Problemformulering
Med GRIs ramverk kan företag få stöd i utformningen av sina hållbarhetsrapporter, men för att rapporten ska vara i enlighet med nya GRI Standards finns det vissa krav som behöver uppfyllas (GRI 2020d). Det finns två rapporteringsnivåer i GRI Standards, Core och Comprehensive. En signifikant skillnad mellan core- och comprehensive-nivån är att i core behöver endast kraven i en ämnesspecifik upplysning uppfyllas, medan i comprehensive krävs det att alla tre av de ämnesspecifika upplysningarnas krav uppfylls. Som miniminivå krävs dock att rapporten minst är upprättad enligt core-nivån för att vara i enlighet med GRI Standards, där comprehensive-nivån är en mer extensiv rapportering av de olika upplysningarna och indikatorerna. Företag som rapporterar enligt core har större frihet att vara selektiva gällande vilka ämnesspecifika upplysningar de rapporterar, än företag vilka rapporterar i enlighet med comprehensive som behöver rapportera om samtliga tre ämnesspecifika upplysningar. Studiens fokus blir därmed på företag vilka rapporterar enligt antingen en core- eller comprehensive-nivå (GRI 2020d).
Valet gällande vad som rapporteras eller ej synliggörs i hållbarhetsrapporterna genom en närvaro eller avsaknad av standardupplysningar i rapportens GRI-index och väsentliga frågor i väsentlighetsanalysen. Denna selektivitet anses enligt Goyal, Rahman och Kazmi (2015) vara en nödvändighet för företag i olika sektorer, då företagen därmed kan fokusera på att ge ut information i de områden som är viktigast för dem. Vilka ämnesspecifika standardupplysningar företag väljer att rapportera inom kan således ge en inblick i ett företags processer gällande hållbarhetsredovisning, samt att företagets väsentlighetsanalys kan illustrera vilka frågor företaget anser är viktigast för deras verksamhet. Ett intresse finns därmed för att undersöka vilka faktorer som kan påverka vilken information som inkluderas, men även exkluderas, i företagens hållbarhetsrapporter. Vilken typ av hållbarhet företagen prioriterar i sin hållbarhetsredovisning och vilka upplysningar företag väljer att rapportera om blir centralt i denna studie.
Enligt tidigare forskning finns åtskilliga faktorer som kan ha en inverkan på hållbarhetsrapporternas innehåll och vad som rapporteras i dessa. En studie av Dabic, Colovic, Lamotte, Painter-Morland, Brozovic, Svensson och Wood (2016) fann att branscher med en närmare kontakt med sina konsumenter och samhället (bland annat detaljhandeln)
rapporterade mest hållbarhetsinformation. Det motsatta gällde för branscher som till exempel partihandeln, som främst arbetar business-to-business, där graden av rapporterad hållbarhetsinformation var betydligt lägre (ibid.). Det finns även tidigare forskning som indikerar att företag inom miljökänsliga sektorer rapporterar mer information i sina hållbarhetsrapporter än företag i mindre miljökänsliga sektorer (Chersan 2016; Clarkson, Overell & Chapple 2011; Galani, Gravas & Stavropoulos 2012). Enligt Mukherjee och Nunez (2019, s. 115) är miljökänsliga företag de företag som har en hög påverkan på miljön.
I tidigare forskning som studerats pekar ett antal studier på att det föreligger skillnader i vad och hur företagen rapporterar i sina hållbarhetsrapporter, där innehållet i dessa kan påverkas av i vilken sektor företaget är verksamt. I en kanadensisk studie av Roca och Searcy (2012) undersöktes vilka ämnesområden företag från olika sektorer som använder hållbarhetsramverket GRI G3 har valt att framhäva i sina hållbarhetsrapporter. Författarna fann att det förelåg skillnader mellan sektorerna, där bland annat olja- och gassektorn rapporterade lite mer balanserat under ämnesområdena miljö, social och ekonomi, medan till exempel energisektorn rapporterade till en större del under ämnesområdet ekonomi (ibid.).
Vidare rapporterade stålsektorn i majoritet under ämnesområdet miljö, vilket även var fallet för detaljhandeln (ibid.). En annan studie av Chen och Bouvain (2009) visade att finansbranschen rapporterade mest gällande miljö. Detta motsattes av Roca och Searcys (2012) studie som istället fann att företag i finanssektorn till större del rapporterade främst om ämnesområdet ekonomi. I en studie av Chersan (2016) fann man även i mer generella drag att företag inom sektorer med stor påverkan på miljön utövade en högre rapporteringsnivå enligt GRI och fokuserade främst på ämnesområdet miljö.
Överlag går det att konstatera att vilka områden företag och sektorer väljer att prioritera under den nya standarden GRI Standards är relativt outforskat, då tidigare forskning inom ämnet främst undersökt äldre ramverk som G3 och G4. Forskningsgapet är således att det saknas forskning som undersöker detta val från företagen under den nyare GRI standarden. Därav bidrar denna studie till ämnet genom att i svensk kontext undersöka vilka områden som prioriteras av företag för att visa på sektorspecifika trender samt ifall dessa är i linje med aktuell tidigare forskning.
1.3 Syfte
Tidigare forskning tyder på att det föreligger skillnader gällande vilka ämnesspecifika upplysningar som prioriteras i företags hållbarhetsrapporter, vilket verkar bero på företagens sektortillhörighet. Syftet med denna studie blir därmed att undersöka huruvida prioriteringen av ämnesspecifika upplysningar i svenska företags hållbarhetsrapporter, vilka upprättats i enlighet med GRI Standards, är i fas med tidigare forskning.
1.4 Forskningsfråga
Hur påverkar GRI-standarder sambandet mellan sektortillhörighet och företagens val av ämnesspecifika upplysningar som prioriteras* i svenska företags hållbarhetsrapporter i jämförelse med tidigare forskning?
* Från och med 1:a Juli 2018 måste företag som rapporterar i enlighet med GRIs ramverk välja minst en av tre ämnesspecifika standardupplysningar att rapportera om fullt ut.
2 Teoretisk referensram
I detta kapitel presenteras först viktiga definitioner för studien gällande hållbarhetsredovisning och Global Reporting Initiative, för att sedan behandla prioritering av ämnesspecifika upplysningar enligt legitimitetsteorin, intressentteorin och institutionell teori. Avslutningsvis sker en genomgång av tidigare forskning inom hållbarhetsrapportering i vilket hypoteser utvecklas utifrån sektortillhörighet.
2.1 Hållbarhetsredovisning
Hållbarhetsredovisning handlar om att upprätta en rapport om icke-finansiell information som bland annat innefattar social, ekonomisk, och miljömässig hållbarhet i företag (GRI u.å.).
Spår av tidigare hållbarhetsrapporter sträcker sig bakåt så långt som till 1950-talet, där det redan under 1970-talet fanns en tydlig åsikt hos allmänheten gällande att företag har en moralisk skyldighet att även ta sociala aspekter i beaktning (Carroll 1999). Porter och Kramer (2006) pekar på allmänhetens respons till skandaler under 1990-talet som ett uppvaknande till CSR hos många företag. Därav finns det företag, då och nu, som själva väljer att ge ut hållbarhetsrapporter som en del av icke-finansiell information om företaget vilket intressenter kan ta del av. För vissa företag är hållbarhetsrapporteringen ett obligatoriskt moment vilket regleras i Sverige via Årsredovisningslagen.
Hållbarhetsredovisning har blivit ett alltmer relevant koncept för företag i Sverige sedan år 2007, då det utfärdades nya riktlinjer om att hel- eller delägda statliga företag skulle hållbarhetsredovisa enligt GRI från och med räkenskapsåret 2008 (Frostenson & Helin 2018, s. 17). Från och med år 2017 blev det även aktuellt för vissa större företag att hållbarhetsrapportera som en effekt av EU-direktivet 2014/95/EU (EC u.å.). Sverige som medlemsland i EU implementerade direktivet, vilket innebar att företag vilka klassificeras som stora företag enligt EU (företag med fler än 500 anställda) behöver upprätta hållbarhetsrapporter (Årsredovisningslagen SFS 1995:1554 6 Kap 12§). Direktivet har medfört en förändring i Svenska Årsredovisningslagen, där de företag som uppfyllt minst två av följande tre kriterier de två senaste fastställda räkenskapsåren; en nettoomsättning på mer än 350 miljoner kronor, en balansomslutning på mer än 175 miljoner kronor, samt fler än 250 anställda skulle behöva hållbarhetsrapportera (ibid.). Oavsett om hållbarhetsrapporteringen är frivillig eller obligatorisk kan företag ta stöd av olika ramverk och organisationer vid upprättandet av sina hållbarhetsrapporter, till exempel GRIs ramverk.
2.2 Global Reporting Initiative (GRI)
Global Reporting Initiative (GRI) är en organisation med ett stort intresse i global hållbarhetsrapportering. GRI som en självständig nationell organisation startade år 1997 i USA, men har idag flertalet kontor världen över i bland annat Sydafrika, Singapore, Brasilien, Kina, Colombia, Indien och huvudkontor i Nederländerna (Global Reporting Initiative [GRI]
2020a). Global Sustainability Standards Board (GSSB), som skapades av GRI-organisationen, utvecklar befintliga och nya standarder för att säkerställa att de är uppdaterade och relevanta (GRI 2020b). Flertalet företag i världen applicerar GRI helt eller delvis i sina hållbarhetsrapporter på frivillig eller reglerad basis (GRI 2020a).
2.2.1 GRI Standards
År 2016 publicerades GRI Sustainability Reporting Standards, eller GRI Standards, vilket är det senaste ramverket från GRI och ersatte det tidigare ramverket G4 från och med 1 Juli 2018 (GRI 2017). GRI Standards är mestadels revisioner av det befintliga ramverket till fördel för ökad användarvänlighet (ibid.), och är därmed inte så olikt från G4 (GRI 2016).
GRI Standards är uppdelad i universella upplysningar och ämnesspecifika upplysningar.
Universella upplysningar (GRI 100) delas i sin tur upp i tre undergrupper; GRI 101:
Foundation, GRI 102: General Disclosures, och GRI 103: Management Approach. GRI 101:
Foundation innehåller rapporteringsprinciper avseende hållbarhetsrapportens innehåll och kvalitet, och krav gällande hur hållbarhetsrapporten ska upprättas för att vara i enlighet med GRI Standards (GRI 2020d). Fortsättningsvis avhandlar GRI 102: General Disclosures vilken kontextuell information som behövs gällande företaget och dess hållbarhetsrapporteringspraxis (ibid.). Slutligen används GRI 103: Management Approach för att beskriva företagets väsentliga områden och varför de är just väsentliga. Ämnesspecifika upplysningar (GRI 200, 300 & 400) används för att rapportera om företagets påverkan på antingen ekonomiska, miljömässiga eller sociala aspekter. Företag kan frivilligt välja hur mycket eller lite de vill rapportera med hjälp av GRI Standards, men för att rapporten ska vara i enlighet (“in accordance”) med nya GRI Standards finns det vissa krav som behöver uppfyllas (GRI 2020d).
2.2.1.1 Core- och Comprehensive-nivå
Krav är obligatoriska instruktioner som finns i GRI Standards vilka tydliggörs med fetstil och benämns som skall (“Shall”) (GRI 2020d). Det finns även rekommendationer vilka beskriver vad som är bra att ha med i rapporten men inte är tvingande för företag att inkludera.
Slutligen framkommer även vägledande text vilken innehåller extra information för att ge ökad förståelse om standarden. Om specifika krav i vissa upplysningar uppfylls nås en så kallad Core-nivå (se Tabell 1), vilket är ett minimum för att ett företag ska kunna hävda att det hållbarhetsrapporterar i enlighet med GRI Standards. Det finns även en möjlighet att rapportera på en Comprehensive-nivå, vilket är en mer extensiv hållbarhetsrapportering utöver core-nivån. Dessa är de enda två nivåerna som företag kan använda för att kunna hävda att de rapporterar i enlighet med GRI Standards (GRI 2020d).
En skillnad mellan core och comprehensive är att i core behöver alla krav i enbart en ämnesspecifik upplysning uppfyllas, medan det i comprehensive krävs att alla tre av de ämnesspecifika upplysningarnas krav uppfylls (se Tabell 1) (GRI 2020d). Företag som rapporterar enligt core-nivån kan således välja mellan de olika ämnesspecifika upplysningarna ekonomi, miljö och social att rapportera om. Till exempel kan ett stort internationellt företag med mycket resurser välja att prioritera alla tre ämnesspecifika upplysningarna i hög grad i sin hållbarhetsrapport för att inte bara uppnå en core-nivå, utan även en comprehensive-nivå, jämfört med ett mindre företag som väljer att lägga mindre resurser på en enskild ämnesspecifik upplysning för att på så sätt uppnå core-nivå i sin hållbarhetsrapportering. Valet av vilken ämnesspecifik upplysning som företag väljer eller förkastar kan berätta mer om vilka prioriteringar företaget har gällande hållbarhet (GRI 2020d).
Följande tabell är en direkt översättning från GRI Standards ‘GRI 101: Foundation’ för att överskådligt illustrera skillnaderna mellan nivåerna core och comprehensive (se Tabell 1) (ibid.).
Tabell 1. Kriterier för att hävda att rapporten har upprättats i enlighet med GRI Standards (GRI 2020d)
Kriterier Core-nivå Comprehensive-nivå
Användande av rätt yrkande i det
publicerade materialet med upplysningar baserade på GRI Standards
Inkludera följande uppgift:
‘This report has been prepared in accordance with the GRI Standards: Core option’
Inkludera följande uppgift:
‘This report has been prepared in accordance with the GRI Standards: Comprehensive option’
Använd GRI 101:
Foundation för att följa den grundläggande processen vid förberedandet av hållbarhetsrapporten.
Uppfyll alla krav i Sektion 2 av GRI 101:
Foundation (‘Using the GRI Standards for sustainability reporting’)
[Samma som för Core]
Använd GRI 102:
General Disclosures för att rapporterna kontextuell information om organisationen
Uppfyll alla rapporteringskrav för följande upplysningar från GRI 102: General Disclosures:
- Upplysning 102-1 till 102-13 (Organizational profile) - Upplysning 102-14 (Strategy)
- Upplysning 102-16 (Ethics and integrity) - Upplysning 102-18 (Governance)
- Upplysning 102-40 till 102-44 (Stakeholder engagement) - Upplysning 102-45 till 102-56 (Reporting practice)
Uppfyll alla rapporteringskrav för alla upplysningar från GRI 102: General Disclosures
Skäl till utelämnanden är enbart tillåtna gällande följande upplysningar: Upplysning 102-17 (Ethics and integrity), och Upplysningar 102-19 till 102-39 (Governance). Se klausul 3.2 för mer information
Använd GRI 103:
Management Approach för att rapportera ledningsstrategi och topic Boundary gällande alla väsentliga ämnen
För varje väsentligt ämne, uppfyll alla rapporteringskrav från GRI 103: Management Approach
Skäl till utelämnanden är enbart tillåtet för Upplysningar 103-2 och 103-3 (se klausul 3.2)
[Samma som för Core]
Använd de ämnesspecifika
GRI-standarderna (serie 200, 300, 400) för att rapportera om väsentliga ämnen
För varje väsentligt ämne som omfattas av en ämnesspecifik GRI-standard:
- uppfyll alla rapporteringskrav i sektionen
‘Management approach disclosures’
- uppfyll alla rapporteringskrav för minst en ämnesspecifik upplysning
För varje väsentligt ämne som inte omfattas av en GRI-standard, rekommenderas det att rapportera andra lämpliga upplysningar för det ämnet (se klausul 2.5.3)
Skäl till utelämnanden är tillåtna för alla ämnesspecifika upplysningar (se klausul 3.2)
För varje väsentligt ämne som omfattas av en ämnesspecifik GRI-standard:
- uppfyll alla rapporteringskrav i sektionen
‘Management approach disclosures’
- uppfyll alla rapporteringskrav för alla ämnesspecifika upplysningar
För varje väsentligt ämne som inte omfattas av en GRI-standard, rekommenderas det att rapportera andra lämpliga upplysningar för det ämnet (se klausul 2.5.3)
Skäl för utelämnanden är tillåtna för alla ämnesspecifika upplysningar (se klausul 3.2)
Se till att skälen till utelämnanden används korrekt, om tillämpligt
Uppfyll alla krav i klausul 3.2 (Reasons for
omission) [Samma som för Core]
Meddela GRI om användningen av standarderna
Uppfyll alla krav i klausul 3.4 (Notifying GRI of the use of the Standards)
[Samma som för Core]
2.2.1 Rapporteringsprinciper för att fastställa rapportinnehåll
Enligt GRI 101 kan Stakeholder Inclusiveness, Sustainability Context, Materiality och Completeness användas för att bedöma innehållet i hållbarhetsrapporter (GRI 2020d). Med Stakeholder Inclusiveness gäller det för företag att identifiera sina intressenter och förklara hur företaget har besvarat deras befogade förväntningar och intressen. Sustainability Context innebär att rapporten ska presentera den rapporterande organisationens resultat i ett bredare sammanhang av hållbarhet. Materiality betyder att rapporten ska täcka rubriker som reflekterar den rapporterande organisations betydande ekonomiska, miljömässiga och sociala effekter, eller väsentligen påverka bedömningar och beslut från intressenter. Completeness innebär att rapporten ska innefatta väsentliga ämnen och deras gränser, tillräckligt väl för att återspegla betydande ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser, och för att göra det möjligt för intressenter att bedöma den rapporterande organisationens resultat under rapporteringsperioden (GRI 2020d).
2.2.2 Rapporteringsprinciper för att fastställa rapportkvalitet
För att bedöma kvaliteten i hållbarhetsrapporter kan enligt GRI 101 Accuracy, Balance, Clarity, Comparability, Reliability och Timeliness användas (GRI 2020d). Accuracy betyder att den rapporterade informationen ska vara tillräckligt korrekt och detaljerad för att intressenterna ska kunna bedöma den rapporterande organisationens resultat. Balance innebär att den rapporterade informationen ska återspegla positiva och negativa aspekter av den rapporterande organisationens resultat för att möjliggöra en motiverad bedömning av den totala prestationen. Clarity går ut på att den rapporterande organisationen ska göra information tillgänglig på ett sätt som är förståeligt och tillgängligt för intressenter som använder den informationen. Comparability innebär att den rapporterande organisationen ska välja, sammanställa och rapportera information konsekvent. Den rapporterade informationen ska presenteras på ett sätt som gör det möjligt för intressenter att analysera förändringar i organisationens resultat över tid och som kan stödja analys i förhållande till andra organisationer. Reliability betyder att den rapporterande organisationen ska samla in, registrera, sammanställa, analysera och rapportera information och processer som används vid beredningen av rapporten på ett sätt som de kan bli föremål för granskning och som fastställer informationens kvalitet och väsentlighet. Slutligen innebär timeliness att den
rapporterande organisationen ska rapportera regelbundet så att information finns tillgänglig i tid för intressenter att fatta välgrundade beslut (GRI 2020d).
2.2.3 Hållbarhetsstandarder
De tre ämnesspecifika standardupplysningarna i GRI Standards är Ekonomi, Miljö och Social, och klassas under GRI 200, 300 och 400 i respektive ordning (se Tabell 2). Dessa standardupplysningar inkluderas i hållbarhetsrapporterna i ett GRI-index, detta är ett krav för företag som rapporterar i enlighet med GRI Standards på antingen core- eller comprehensive-nivå (GRI 2020d). Detta för att med enkelhet kunna överblicka vad företaget rapporterat om i sin hållbarhetsrapport.
Tabell 2. GRI glossary över ämnesspecifika standardupplysningar (GRI 2020d)
Ekonomi (201-207) Miljö (301-308) Social (401-419)
GRI 201: Economic Performance 2016 GRI 202: Market Presence 2016 GRI 203: Indirect Economic Impacts 2016 GRI 204: Procurement Practices 2016 GRI 205: Anti-corruption 2016
GRI 206: Anti-competitive Behavior 2016 GRI 207: Tax 2019
GRI 301: Materials 2016 GRI 302: Energy 2016
GRI 303: Water and Effluents 2018 GRI 304: Biodiversity 2016 GRI 305: Emissions 2016 GRI 306: Waste 2020 GRI 307: Environmental Compliance 2016
GRI 308: Supplier Environmental Assessment 2016
GRI 401: Employment 2016
GRI 402: Labor/Management Relations 2016 GRI 403: Occupational Health and Safety 2018 GRI 404: Training and Education 2016 GRI 405: Diversity and Equal Opportunity 2016 GRI 406: Non-discrimination 2016
GRI 407: Freedom of Association and Collective Bargaining 2016
GRI 408: Child Labor 2016
GRI 409: Forced or Compulsory Labor 2016 GRI 410: Security Practices 2016
GRI 411: Rights of Indigenous Peoples 2016 GRI 412: Human Rights Assessment 2016 GRI 413: Local Communities 2016 GRI 414: Supplier Social Assessment 2016 GRI 415: Public Policy 2016
GRI 416: Customer Health and Safety 2016 GRI 417: Marketing and Labeling 2016 GRI 418: Customer Privacy 2016 GRI 419: Socioeconomic Compliance 2016
2.3 Teorier
Tidigare forskning som har undersökt de ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekterna inom hållbarhetsrapportering har använt legitimitetsteorin och intressentteorin för att förklara dessa fenomen (Asif, Searcy, Santos & Kensah 2013; Roca & Searcy 2012). Tarquinio, Raucci och Benedetti (2018) inkluderar även institutionell teori i deras studie för att förklara användandet av GRI i företags hållbarhetsrapporter, men kan även hjälpa till att förklara ifall liknande aspekter prioriteras av företag inom samma sektor. Dessa teorier blir således relevanta för denna studie för att förklara hur ämnesspecifika standardupplysningar prioriteras i hållbarhetsrapporter som upprättas i enlighet med GRI Standards.
2.3.1 Prioriteringar enligt legitimitetsteorin
Legitimitet definieras av Suchman som “a generalised perception or assumption that the actions of an entity are desirable, proper, or appropriate within some socially constructed system of norms, values, beliefs, and definitions” (1995, se Deegan 2014, s. 248). Således kan det tolkas som att legitimitet är en social konstruktion av normer, värderingar och förväntningar. Vidare beskriver Fernando och Lawrence (2014) legitimitetsteorin som relationen mellan företag och uppfyllandet av de förväntningar och normer som finns i det samhälle som företaget verkar i.
Fernando och Lawrence (2014, ss. 152-153) antyder att det finns ett slags socialt kontrakt i legitimitetsteorin mellan företag och dess respektive samhällsgrupper som företaget associeras med. Detta sociala kontrakt kan delas upp i explicita och implicita villkor (Deegan 2014, s. 253), där det explicita består av lagkrav och det implicita består av samhällets förväntningar (Fernando & Lawrence 2014; Gray, Owen & Adams 1996, se Deegan 2014).
Om företaget i sin tur inte uppfyller samhällets förväntningar, kommer ‘kontraktet’ för dess fortsatta existens att kunna dras tillbaka av samhället (Deegan 2014, s. 253).
Detta kan ske genom en minskning eller rentav en eliminering av konsumenters efterfrågan på företagets produkter, eller att samhället går samman och genom regeringen ökar skatter, ger böter eller ändrar lagar, för att stoppa åtgärder som inte stämmer överens med samhällets förväntningar (Deegan 2007, se Deegan & Unerman 2017, s. 328). Företagen kan således hamna under skrutinering om det sociala kontraktet bryts (Hrasky 2011). Företag uppfyller
dessa samhälleliga förväntningar och normer som ställs på företaget för att säkra sin överlevnad på lång sikt, då legitimitet anses vara en resurs som är helt avgörande för en organisations överlevnad (Deegan & Unerman 2017, s. 324).
För att företag ska uppfattas som legitima är dock företagets faktiska uppförande mindre viktigt, utan det viktiga är istället hur legitimt företagets beteende uppfattas av samhället (Deegan 2014, s. 249). Detta betyder då att enligt Suchman (1995, se Deegan 2014, s. 249), kan ett företag “avvika dramatiskt från samhälleliga normer men ändå behålla legitimiteten eftersom skillnaden går obemärkt”, vilket förklaras av att legitimitet är beroende av en kollektiv publik, samhället, men att den samtidigt kan vara oberoende av särskilda observatörer, enskilda intressenter (ibid.). Företag eftersträvar därmed att säkerställa att deras verksamhet ligger inom samhällets normer och gränser (Fernando & Lawrence 2014), eller att företag i alla fall uppfattas som att de drivs inom normerna genom att företags aktiviteter uppfattas som legitima av externa parter (Deegan & Unerman 2017, s. 323).
Som tidigare nämnts anses legitimitet inom legitimitetsteorin vara en resurs som är helt avgörande för organisationers överlevnad (Deegan & Unerman 2017, s. 324). Detta innebär att företag kommer att framställa strategier för att verka uppfylla intressenternas förväntningar på ett sådant sätt som ger mest legitimitet (Clarkson, Overell & Chapple 2011).
Hahn, Reimsbach och Schiemann (2015) menar att legitimitetsteorin kan till större del förklara produktionen av företags hållbarhetsrapportering (Hahn, Reimsbach & Schiemann 2015). Ifall företag engagerar sig i CSR-aktiviteter som en del av ett hållbarhetsramverk, till exempel GRI, menar Clarkson, Overell och Chapple (2011) att dess innehåll uppfattas som mer tillförlitligt och inte lika subjektivt.
2.3.2 Prioriteringar enligt intressentteorin
Intressentteorin rör den sammankopplade relationen som finns mellan företag eller organisationer och olika intressenter. Teorin antyder att ledningen i en organisation förväntas utföra sin ansvarsskyldighet gentemot sina intressenter genom att utföra aktiviteter som, enligt olika intressenter, bedöms vara viktiga (Freeman 1984, se Fernando & Lawrence 2014).
Detta koncept framkommer även i GRI gällande Materiality, vilket rör hur företag väljer vad de ska rapportera om som något som påverkas av samhällets förväntningar i form av intressenter, som till exempel leverantörer och kunder (GRI 2020d, s. 10). En intressent
definieras som en grupp eller individ som kan påverka eller påverkas av huruvida ett företag uppnår sina mål (Freeman 1984, se Fernando & Lawrence 2014). Hur intressentteorin behandlas i praktiken av företag kan se ut på olika sätt, däribland; kompromissande eller kompromissundvikande (gällande intressenters förväntningar), instrumentalt kontra moraliskt, samt med fokus på den beslutstagande organisationen eller med fokus på engagemang till intressenter (de Gooyert, Rouwette, Van Kranenburg & Freeman 2017, s.
403).
Kompromissande eller kompromissundvikande gällande intressenters förväntningar handlar om hur företag tar beslut som antingen prioriterar fåtalet intressenter eller väljer att se till alla intressenters intressen (de Gooyert et al. 2017, ss. 403-404). Genom att kompromissa blir vissa intressenter prioriterade framför andra, vilket betyder att en rangordning har gjorts internt om vilka intressenter som är viktigast för företaget (ibid.). Att verka kompromissundvikande betyder således att ingen rangordning utförs då alla intressenters förväntningar idealiskt sett möts (ibid.). Detta kan relateras till GRI Standards genom Stakeholder inclusiveness, vilket innebär att företag ska identifiera sina intressenter och sedan förklara hur företaget har besvarat deras befogade förväntningar och intressen (GRI 2020d, s.
8). Huruvida företaget har enskilda segment som prioriteras högre än andra eller om alla intressenter värderas lika visas då i hur detta rapporteras i hållbarhetsrapporten.
Inom instrumental intressentteori försöker företag endast uppnå förväntningarna hos de intressenter som ytligt verkar altruistiskt (de Gooyert et al. 2017, s. 404). Ju viktigare intressenten är desto mer kommer organisationen att anstränga sig för att uppnå förväntningarna hos dessa (Deegan 2009, se Fernando & Lawrence 2014). Detta då företaget uppfyller intressenternas behov med en förhoppning om framtida fördelar eller avkastning (de Gooyert et al. 2017, s. 404).
Moralisk intressentteori hävdar istället att en organisation förväntas hantera verksamheten i förmån för alla intressenter, därmed inte bara de intressenter som antas vara finansiellt gynnande för företaget (Hasnas 1998, se Fernando & Lawrence 2014). Moraliska intressentteorins fokus på intressenters förväntningar är således inte för att skapa fördelar till organisationen, utan för att det betraktas som det rätta att göra (Jones, Felps & Bigley 2007, se de Gooyert et al. 2017, s. 404). Inom den moraliska intressentteorin har organisationen
således en skyldighet gentemot alla dessa intressenter och inte enbart mot de mäktigaste eller rikaste (Gray, Owen & Adams 2010, se Fernando & Lawrence 2014). Vidare argumenterar Fernando och Lawrence (2014) att förmågan att behandla alla intressenter rättvist är den moraliska intressentteorins största begränsning, då olika intressenters intressen ofta är varierande och motsägelsefulla. Men att tillgodose flertalet intressenter av olika filosofiska anledningar anses ändå vara etiskt överlägset i moralisk intressentteori (de Gooyert et al.
2017, s. 404).
Företag kan ibland behöva uppdatera sig gällande vad som engagerar intressenter, då en bristfällig matchning kan leda till att företag möter oförutsett motstånd vid genomförandet av beslut (de Gooyert et al. 2017, s. 404). Danso, Adomako, Lartey, Amankwah-Amoah och Owusu-Yirenkyi (2019) menar att intressenter är viktiga för ett företags framgång då de har ett inflytande på företagets långsiktiga strategiska mål. Ett gap kan finnas gällande vad företag tror intressenter är intresserade av i kontrast till vad intressenterna faktiskt är intresserade av (de Gooyert et al. 2017, s. 404). Detta relaterar även till materiality och stakeholder inclusiveness, då företag i kommunikation med dess intressenter kommer fram till vilka frågor som är viktigast för dem jämfört med hur viktig företaget själv anser att frågan är. Således anses det vara viktigt att integrera intressenterna i strategiska beslut för att företag ska kunna vara fortsatt framgångsrika (Danso et al. 2019).
Intressentteorin och legitimitetsteorin har även vissa likheter, som Lambrechts et al. (2019) beskriver kan de båda teorierna ses som kompletterande till varandra. Att en organisation godkänns av samhället är direkt kopplat till antagandet att företag ska verka i alla sina intressenters intressen, och inte bara för dess aktieägare. Båda dessa teorier ser även behovet av att företag från olika sektorer rapporterar om olika hållbarhetsindikatorer, där till exempel intressentteorin erkänner att olika organisationer har olika intressenter, och att intressenternas legitimitet och makt är under ständig förändring. Företag från olika sektorer har olika prioriteringar för olika intressenter, vilket innebär att hållbarhetsrapporter riktade till vissa intressenter innehåller indikatorer som skiljer sig ifrån rapporter riktade till andra intressenter.
På liknande sätt menar Lambrechts et al. (2019) att legitimitetsteorin ser hållbarhetsrapportering som en del av företagets övergripande strategi för att upprätta och bibehålla sin legitimitet. Organisationer från olika sektorer kan alltså utsättas för olika
förväntningar från samhället, vilket gör det önskvärt att rapportera olika indikatorer för att ses som legitima.
2.3.3 Prioriteringar enligt institutionell teori
Genom att undersöka organisationsformer syftar institutionell teori till att förklara orsakerna till homogena egenskaper eller former i organisationer som ligger inom samma
“organisationsfält”, där organisationsfält menar på de organisationer som sammantaget utgör ett “erkänt område av institutionellt liv”: konsumenter, nyckelleverantörer, tillsynsmyndigheter och andra organisationer som producerar liknande tjänster eller produkter (DiMaggio & Powell 1983, se Fernando & Lawrence 2014). DiMaggio och Powell (ibid.) hävdar att när ett organisationsfält struktureras uppstår olika mekanismer i samhället, vilka får organisationer inom området att bli mer lika varandra, alltså homogeniseras. Detta beror troligen på institutionella påtryckningar, då företag kan belönas genom bland annat ökad legitimitet, resurser och överlevnadsförmåga (Fernando & Lawrence 2014).
Organisationer ses inom institutionell teori som verkande inom ett socialt nätverk av normer, värderingar och antagna förutsättningar, där organisationer inom ett organisatoriskt område rättar sig efter varandra. Hållbarhetsrapporter har gradvis blivit en del av en homogeniseringsprocess som kan förklaras bäst genom isomorfism (Tarquinio, Raucci &
Benedetti 2018), vilket definieras som “en begränsande process som tvingar en enhet i en befolkning att likna andra enheter som står inför samma uppsättning miljöförhållanden”
(Fernando & Lawrence 2014). Institutionell isomorfism kan delas in i tre olika processer:
tvingande isomorfism, härmande isomorfism och normativ isomorfism.
Tvingande isomorfism avser externa faktorer såsom inflytande från aktieägare, anställda, och politik (Fernando & Lawrence 2014). Denna process uppstår på grund av press från starka eller viktiga intressenter att ändra en organisations institutionella praxis, däribland hållbarhetsrapportering (Herold 2018). Detta kan enligt Fernando och Lawrence (2014) bland annat relateras till intressentteorin, där fokus läggs på starka intressenter. Huruvida tvingande isomorfism skapar homogenitet förklaras genom att ett företag kan tvingas att ändra sin befintliga rapporteringspraxis för att anpassa den till de förväntningar och krav som ställs av deras starkaste intressenter, samtidigt som förväntningarna från mindre viktiga intressenter ignoreras (ibid.). Eftersom dessa viktiga intressenter även kan ha liknande förväntningar på
andra organisationer, kommer det finnas en överensstämmelse i den praxis som antas, vilket gör att institutionell praxis tenderar mot en sorts enhetlighet (ibid.).
Den andra processen, härmande isomorfism, handlar om att organisationer försöker efterlikna eller kopiera andra organisationers tillvägagångssätt, främst för att uppnå konkurrensfördelar gällande legitimitet (Aerts, Cormier & Magnan 2006; Herold 2018). Osäkerhet är en av de krafter som uppmuntrar och således även kan leda till imitation (Fernando & Lawrence 2014). Alla organisationer som misslyckas med att följa metoder och tillvägagångssätt som antagits av andra organisationer inom samma sektor, riskerar att förlora legitimitet i förhållande till resten av sektorn (ibid.). Hållbarhetsrapportering är en av dessa metoder som kan hjälpa till att upprätthålla och förbättra företagets legitimitet (ibid.).
Den tredje och sista processen är normativ isomorfism, vilket handlar om påtryckningar från gemensamma värderingar av sociala institutioner som företag förväntas uppfylla (Herold 2018). Normativ isomorfism kan relateras till företagsrapportering då Deegan (2009, se Fernando & Lawrence 2014) menar att förväntningen att till exempel revisorer kommer att följa redovisningsstandarder, fungerar som en form av normativ isomorfism för de organisationer vilka revisorer arbetar åt för att upprätta redovisningsrapporter, en institutionell praxis, som formas av redovisningsstandarder. Användningen av just GRIs ramverk av företag är inte ett krav utan kan ses som en effekt av normativ isomorfism (Herold 2018, s. 9), då företag kan förväntas tillämpa detta av sina intressenter.
En hållbarhetsrapport kan således vara ett resultat av en blandning av dessa tre mekanismer i institutionell teori. Enligt Tarquinio, Raucci och Benedetti (2018) kan den GRI-baserade hållbarhetsrapporteringen ha påverkats av institutionaliseringen av GRI. Företag kan därmed använda GRI för att de anser att det är “rätt sak att göra” (normativ mekanism), eftersom dessa standarder eller riktlinjer anses vara legitima vid utarbetandet av hållbarhetsrapporter (härmande mekanism), eller som svar på påtryckningar gällande dess användning (tvingande mekanism) (ibid.). Således kan det argumenteras att institutionell teori kan hjälpa till att förklara rapporteringen av GRI-indikatorer, och således även prioriteringen av ämnesområde som görs i hållbarhetsrapporterna.
2.4 Tidigare forskning och hypotesbildning
I följande avsnitt redogörs för resultat och argument från tidigare forskning avseende de olika sektorindelningarna: “finansiella tjänster”, “fastighetssektorn”, “detaljhandel och mat”,
“transport, kommunikation och tjänster” och “miljökänsliga sektorer”. I samtliga sektorindelningar deduceras hypoteser utifrån tidigare forskning som kan ligga till grund för vilka ämnesområden som prioriteras av företagen.
2.4.1 Finansiella tjänster
Enligt tidigare forskning från Chen och Bouvain (2009) rapporterar finansbranschen främst om miljö. Detta motsägs av Roca och Searcys (2012) studie, som istället fann att företag i finanssektorn rapporterade till större del om ekonomiska hållbarhetsaspekter än de miljömässiga eller sociala aspekterna. Andra studier som även de delar uppfattningen gällande den ekonomiska aspekten är de av Al-Dhaimesh och Al Zobi (2019), Farah Mita, Silalahi och Halimastussadiah (2018) och Kumar och Prakash (2019).
Chen och Bouvain (2009) studerade, likt Roca och Searcy (2012), cirka ett hundratal företag år 2008 av till större del engelskspråkiga länder. Kumar och Prakash (2019), Al-Dhaimesh och Al Zobi (2019), och Farah Mita, Silalahi och Halimastussadiah (2018) studerade främst banker i både mindre och större urval och under liknande tidsperioder. Kumar och Prakash (2019) och Al-Dhaimesh och Al Zobi (2019) undersökte endast ett land i sina studier, medan Farah Mita, Silalahi och Halimastussadiah (2018) undersökte flertalet länder. Den tidigare forskningen är från olika länder och årtal, men är till större del överens om att ekonomisk hållbarhet är vad företag inom sektorn finansiella tjänster har visat sig prioritera. Utifrån tidigare forskning är studiens första hypotes därmed som följer:
H1: Sektorn “Financial Services” prioriterar ämnesområdet Ekonomi.
2.4.2 Fastighetssektorn
Tidigare forskning av Rashidfarokhi, Toivonen och Viitanen (2018), där 34 finska fastighetsföretag undersöktes under år 2014, visar resultaten att det är blandad rapportering av ämnesområdena ekonomi, miljö och social i företagens hållbarhetsrapporter. Dock visar litteraturgenomgången av Rashidfarokhi, Toivonen och Viitanen (2018) att miljömässig hållbarhet är den vanligaste typen av information som fastighetsföretag i Europa rapporterar om, genom stöd från studier av Andelin, Sarasoja, Ventovuori och Junnila (2015), Brown, Parry och Moonal (2009), Willetts, Burdon, Glass och Frost (2011), och Caijas, Geiger, och Bienert (2012) (se Rashidfarokhi, Toivonen och Viitanen 2018, s. 58). Detta bidrar till en förmodan att miljö är den aspekt som prioriteras högst i fastighetssektorn. Därmed är studiens andra hypotes som följer:
H2: Sektorn “Real Estate” prioriterar ämnesområdet Miljö.
2.4.3 Detaljhandeln och mat
För denna hypotesbildning används Roca och Searcys (2012) sektorindelning, där Detaljhandeln och mat innefattas. I denna studie inkluderas sektorerna “Consumer Durables”,
“Food and Beverage Products”, “Household and Personal Products”, “Retail”, och “Textiles and Apparel” i sektorindelningen Detaljhandeln och mat.
I Detaljhandeln och mat har tidigare forskning visat olika typer av utfall gällande hållbarhetsfrågor och arbete. Studier av Roca och Searcy (2012) samt Gallego-Álvarez, Lozano och Rodríguez-Rosa (2018), fann att miljö var den mest omfattande hållbarhetsaspekten som rapporterades i sektorn. Detta sätts dock emot studien av Dias, Rodrigues, Craig och Neves (2019) som fann att den sociala aspekten rapporterades om mest i hållbarhetsrapporter i detaljhandeln och mat. I en studie av Bani-Khalid (2019) visade resultatet på blandade resultat, där detaljhandeln rapporterade mest gällande ekonomi och miljö, medan matsektorn rapporterade mest om ämnet social, vilket betydde att ingen tydlig gemensam prioritering kan avgöras utifrån deras studie.
Den tidigare forskning som studerats är främst baserad på enlandsstudier i olika kontinenter, med Roca och Searcy (2012) i Kanada, Dias et al. (2019) i Portugal och Bani-Khalid (2019) i
