10 11 – Mamma, får jag åka med?
Det var det första min 9-åriga dotter sa när jag berättade att jag skulle åka till- baka till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet.
Och det fick hon så klart. 2014 var jag i Smara första gången för att springa Saha- ra Marathon som en del i arbetet med att uppmärksamma Marockos ockupation av Västsahara. En ockupation som för mig och många med mig befunnit sig under radarn allt för länge. Och 2015 ville jag åka igen, men göra något mer än att bara besöka för att själv förstå och springa.
I år fick jag med mig några personer som är samhällsengagerade och också finns i svensk media på olika sätt: Johan Büser riksdagsle- damot för Socialdemokraterna, Hmida Ben- tallah ordförande för SSU i Kalmar och Jen- ny Wrangborg, poet och författare.
Förutom dem åkte alltså min 9-åriga dot- ter Alice och även min pappa. Han ville gär- na följa med oss. Att vara där, tre genera- tioner av familjen, gav upplevelsen en extra dimension.
Jenny Wrangborg, pappa, Alice och jag bodde i samma familj där jag också bodde förra året, hos Dakhna och hennes familj.
Alice blev störtförtjust i Dakhnas dotter lil- la Fatma, 9 månader och lekte med henne
så ofta hon hann. Hon blev också kompis med Mariam 9 år och Khadija 12 år, även om det var lite längre startsträcka. Khadija lärde Alice klapplekar och ett speciellt sätt att hoppa hage på. Och Alice lärde Mariam, Khdija och de andra barnen djur-Yatzee som vi hade med oss.
Det var ett intensivt och trevligt familje- liv för oss med många teceremonier, frukost och middagar. Dakhnas systrar med famil- jer kom ofta på besök.
Efter några dagar var det dags för just detta Sahara Marathon. När jag stack iväg tidigt för att springa de 42 kilometrarna i sand och hetta var det svart och kallt. Pap- pa och Alice vaknade lite senare och förbe- redde sig på 10 kilometer i samma öken. Vi blev skjutsade ut till startplatserna.
När jag hade 7 kilometer kvar fick jag veta av en funktionär att Alice o pappa var i mål.
Jag gav funktionären en sten som han skulle ge till Alice som bevis på att jag visste att hon var i mål och att jag närmade mig. Och när jag bara hade några hundra meter kvar såg jag pappa. Han hämtade Alice och de båda tog emot mig i mål. Vem var stoltast över sin insats i öknen? En nioåring som avslu- tade sin ökenvandring med en intensiv spurt de sista två hundra metrarna till den väntan- de medaljen, en göteborgsmamma som ka- pat en timme på fjolårets maratontid eller en pensionerad pappa/morfar? Ni får gissa.
Alice sammanfattade vår resa dagen före hemfärden så här:
– Det är ju fantastiskt här, de har allt – förutom sin frihet och någonstans att bada!
Tre generationer sprang för Västsaharas frihet
När nyheten spreds att ett bibliotek skulle öppnas i flyktinglägret Boujdour ( f.d. 27 fe- bruari ) började lilla Fatima hoppas. När hon hörde att nu var biblioteket snart färdigt och skulle invigas började hon vänta.
I två dagar väntade Fatima utanför bibliote- ket. På det sättet blev hon det allra första bar- net och låntagaren som besökte biblioteket.
När hon såg alla bokhyllorna med barn- böcker ropade hon: OOOHHH.
Det är så man säger WOW på hassania.
Det gjorde många andra besökare också.
På en speciell hylla finns den senaste dona- tionen av barnböcker på arabiska från den svenska organisationen BiS (Bibliotek i Sam- hälle). Det är spöksamlingen: ” Den sjungan- de dödskallen” som publicerats på arabiska och innehåller mångas spökhistorier berätta- de just av Västsaharaflyktingar. Med vid in- vigningen av biblioteket var Ahmed Fadel, en av berättarna som har en av sina spännande historier med i spöksamlingen.
Vilken var den första boken Fatima började läsa ? Spökboken på arabiska.
När biblioteket varit öppet i en vecka har man bara ett enda problem – för många besö- kande barn.
– Men det har vi inget emot, tvärtom, mej- lar den spanske författaren Gonzalo Moure som varit med under första veckan som bib- lioteket i Boujdour varit öppet. Han är en av initiativtagarna till organisationen Bubisher som finansierar folkbiliotek, bokbussar och böcker till flyktinglägren.
Mer om Bubisher finns att läsa på nätet och facebook.
Monica Zak
På något sätt är det på pricken rätt, men samtidigt är det mitt barns sanning. Hon ser inte var maten och vattnet vi drick- er kommer ifrån. Inte heller hur det är att leva här under sommarmånaderna då temperaturen kan ligga på över 40 gra- der, veckor i streck.
Vecka efter vecka anländer hjälpsänd- ningarna och allt vatten per tankbil. Det här är Sahara, ingenting växer här. El- ler med årets Sahara Marathon-slogan
”Träd kan inte växa i öknen, men männ- iskor blomstrar”. För vill man ha en lek- tion i hopp och mänsklig värme ska man ta sig till de västsahariska flyktinglägren.
För vilka är vi att tycka att situationen känns hopplös när västsaharierna själva fortsätter hålla ut i decennier och käm- pa så outtröttligt?
Kanske fyller vår fysiska närvaro den viktigaste funktionen – det är ett sätt att berätta för Dakhna och de andra i läg- ret att de inte är bortglömda. Med oss svenska solidaritetslöpare bär vi hoppet om att den svenska regeringen ska verk- ställa riksdagens beslut från 2012 om att erkänna Västsahara och på så vis sätta press på Marocko.
Och visst har vi lyckats; tidningar som ETC, Arena, Kamratposten, löparforum har publicerat våra texter. Jag märker också att barn gör att jag fått ytterligare ett sätt att dra uppmärksamhet till frå- gan. Vi har berättat i Alices skola, på mitt jobb. De flesta vet inte mycket om ock- upationen av Västsahara men är väldigt nyfikna och intresserade av att veta mer.
För pappas vänner där många varit ak- tiva i internationellt solidaritetsarbete har det blivit en påminnelse om något som va- rit nästan bortglömt då så många oroshär- dar på andra håll tagit uppmärksamhe- ten från denna sista av kolonier i Afrika.
Text: Emmy Karnerud Bilder: Emmy Karnerud och Sahara Marathon
Fatima väntade i två dagar
Fatima var ett av de första barnen som kom till det nya biblioteket i Boujdour.
”Med oss svenska solidaritetslöpare bär vi hoppet om att den svenska regeringen ska verkställa riksdagens beslut från 2012 om att erkänna Västsahara och på så vis sätta press på Marocko.”
Alice och morfar har just kommit i mål efter att ha deltagit i solidaritetsloppet Sahara Marathon som genomfördes för femtonde gången.
Svenska Alice, 9 år, följde med mamma och morfar till flyktinglägren för att springa Sahara Marathon i februari. Där blev hon kompis med Mariam, 9 år, och Khadija, 12 år, och fick bo hos Dakna och lilla dottern Fatma, 9 månader.
Västsahara, Nr 2 2015
