Lady G
En satirisk fantastik om universums uppgång och (eventuella) fall
A Satirical Fantasy about the Rise of the Universe and (Perhaps) Collapse
Författare: Tanja Giacomelli Handledare: Magnus Eriksson Examinator: Niklas Rådström Ämne: Kreativt skrivande Nivå: Kandidat
Termin: HT19
Tack
Jag vill tacka min handledare Magnus Eriksson
Abstract
Lady G is a satirical novel involving celestial, earthly and unearthly love with a budding twisted creation story of the universe that provides an alternative explanation model for Mother Earth's depressive state.
Lady G and the All-Knowing Being (DAV) – who is not quite as omniscient as would be expected – are involved in the creation and
development of both the Earth and humans. DAV has difficulty keeping his fingers under control, generating chaos and devastation.
Lady G, in her despair over Mother Earth's psychical collapse after the extinction of the dinosaurs, seeks help from a herd of pixilated fairies from a distant galaxy. DAV experiences a tragic earthly love affair and forges devilish plans to wipe out the universe and resume his dreamless state of non-existence.
Although, humans Fatima and Hyuk are on to him. Together with their e- sports friends Ludwig, Mary, Jusuf, and with help from indigenous shamans, a rescue plan is taking shape. They will use the World Cup finals in e-sports and the UN Climate Conference to reveal who is behind the hatred and darkness that manipulates and stifle all hope.
Time is very scarce. Secrets among the friends threatens to break them up and everything seems to go according to DAV's plans when Lady G finally realizes her mistake. But it's too late. Or is it?
The novel has a total of twenty-five chapters and during this year I have written and submitted the last twenty-four. I have deliberately omitted the last ten pages to avoid spoilers and I have also added chapter one to create a better overall understanding of the project.
Lady G är en satirisk roman som involverar himmelsk, jordisk och ojordisk kärlek med en alternativ, och skruvad, skapelseberättelse som ger en alternativ förklaringsmodell för Moder Jords depressiva tillstånd.
Lady G och Det Allvetande Varandet (DAV) - som inte visar sig vara så allvetande som man kunde förvänta sig - är involverade i skapandet och utvecklingen av både Moder Jord och människorna. DAV, som har svårt att hålla fingrarna i styr, skapar kaos och förödelse.
Lady G söker i sin förtvivlan över Moder Jordas psykiska kollaps – efter dinosauriernas utrotning – hjälp av en flock vimsiga feer från en avlägsen galax. DAV upplever en tragisk jordisk kärleksaffär och smider djävulska planer för att utplåna universum och återuppta sitt drömlösa tillstånd av icke- existens.
Men människor Fatima och Hyuk är honom på spåren. Tillsammans med sina e-sportvänner Ludwig, Mary, Jusuf och med hjälp av urfolkens
shamaner tar en räddningsplan form. De ska utnyttja VM-finalen i e-sport och FN:s klimatkonferens för att avslöja vem som står bakom hatet och mörkret som breder ut sig och som kväver allt hopp.
Tiden är knapp. Hemligheter bland vännerna hotar att splittra dem och allt verkar gå enligt DAV:s planer när Lady G äntligen inser sitt misstag. Men det är för sent. Eller är det?
Romanen har sammanlagt tjugofem kapitel och under årets kurs har jag skrivit och lämnat in de sista tjugofyra. Jag har medvetet utelämnat de sista tio sidorna för att undvika spoilers och jag har även lagt till prologen och första kapitlet för att skapa en bättre övergripande förståelse av projektet.
Prolog
– Nu får det vara nog! Jag står inte ut! Vad har jag gjort!?
Lady G:s upprörda, det räcker inte, förtvivlade? till viss del, vrål? stämmer bättre, ekade genom salen och gav samma effekt som gravitationsvågorna från en tredje gradens nebulosakollaps. Ljudvågorna fortplantade sig djupt och långt, fick fiskstim att drunkna, magman att spruta, det snöade i regnskogarna och för några ögonblick hejdade sig Niagarafallets vatten mitt i sitt språng. Mänskligheten stod på randen till utplåning.
Lady G:s vrål nådde Det Allvetandet Varandet, (DAV), som sa:
– Oj.
Att DAV, som alltid hade ansträngde sig till sitt yttersta, nåja, att hålla sig så långt borta som möjligt från henne, överhuvudtaget reagerade sa en hel del om kraften i Lady G:s stämma denna dag.
I salen, Lady G:s kungligt överdådiga (med rätta hon var ju ändå universums enda gudinna) kontor, kom hennes medarbetare inspringande. Yrvakna med ostrukna vingar, och endast iklädda nattlinnen, vävda av finaste fjärilsspott, påminde de om glittrande flygfiskar på ytan av ett solstänkt hav. De flög nervöst fram över golvet i blandade småhopp och skimrade i regnbågens alla kulörer. Det var en rent av förhäxande vacker syn, och hade det inte varit för att vi befann oss i en synnerligen extremt akut situation, jordens och möjligen universums undergång, kunde vi ha stannat upp och njutit av scenen. Men det hinner vi inte nu. Vi behöver ta den här historien från allra första början.
Kapitel 1
Från allra första början …
För 13,5 miljarder år sedan, ungefär, ingen minns exakt, hördes ett:
– Oj.
Och det blev ljust.
Då hördes en annan röst:
– Vad hände? Vem är jag? Släck!
Och det blev mörkt.
Men det var försent. I det mörkaste mörkret, i det svartaste av svart, hade en gnista tänts, som från ingenstans, och ingenting kunde stoppa det raseri av energi som nu exploderade utåt efter rymd och frihet. Stjärnor bildades i rasande fart. Som de hade längtat att få breda ut sig, att få stråla i sin fulla kraft. Den frisläppta energin fick fnatt – atomer och molekyler bildades utan större eftertanke och mål.
Konsekvenserna skulle så småningom komma att visa sig. Jo då, det vet både du och jag.
Men vem kan klandra en frigiven ett glädjerus efter att ha suttit instängd i mörker, ensamhet och död sedan urtidens tidevarvsera? När det enda som fanns var ett stort svart imploderat hål, vars enda förmåga var att suga in och kväva allt ljus, all glädje, som ens närmade sig en medveten tanke. Det enda hoppet och möjlighetn till någon som helst förändring av denna meningslösa ickeexistens, var en röd knapp, och att någon skulle få för sig att trycka på den.
Fråga mig inte varför det fanns en knapp. Ingen vet varför de envisas med knappar. Det slutar aldrig väl.
Det som gjorde händelseförloppet ännu mer otroligt var att den ende som överhuvudtaget hade den minsta möjlighet att trycka på knappen, sov som ett barn, nöjd och vaggad i det svarta hålets virvlar. Det Allvetande Varandet hade inga som helst planer på att vakna. Bottenlöst mörker var hans grej.
Men något hade glimmat till, en rörelse i allt det tunga svarta, som fick hans tumme att falla ut ur hans mun precis när han passerade kontrollpanelen och hans hand föll ned på den röda knappen till höger. Hur otroligt det än låter, var det exakt så allting började.
Cirka 10 miljarder år förflöt utan att något särskilt hände. DAV flyttade ibland till ett nytt svart hål för ombytes skull. Helst ville han göra egna hål, egendesignade, men det hade visat sig lite besvärligt då det krävdes en hel massa energi, så för det mesta gled han runt och provvilade de som redan fanns. Lat jävel.
Lady G, som äntligen befriats från sin mörka icke-tillvaro var däremot full av upptäckarglädje och varandelust, letade efter ljus och värme. Alltefter universum expanderade skapades nya solsystem och Lady G undersökte dem alla nyfiket. Hon föredrog solstjärnorna. Hon tyckte om att se på när nya planeter och stjärnor föddes.
Det var vad hon visste om världen då, att ljus färdades framåt både som våg och partikel.
Hon surfade hemvant runt i sitt expanderande universum och berättade allt för DAV – som inte riktigt kunde begripa vad som var så fascinerande med allt det nya, när allt var bra som det var. Han hade dock upptäckt att det bästa sättet att få vara i fred på var att låtsaslyssna och stoppa in några hummanden och ett ”Tänka sig!” då och då, tills det irriterande positiva energiknippet till lyskraft tyckte sig ha berättat klart.
Enligt DAV kunde det inte bli nog mörkt. Han drömde om att han en dag skulle lyckas samla ihop tillräcklig mängd antimateria för att släcka allt ljus och få tillbaka tystnaden från förr. Tänk om han hade vetat vad som väntade honom, ja du, då hade han nog tagit tag i saker och ting betydligt tidigare. Men han visste inte allt så som man skulle kunna tro, han var ju trots allt den Allvetande.
Se det Allvetande som en relativ term, att ingen, inte ens Skaparen, vet hur framtiden utvecklar sig.
Kapitel 11 – 21 av 25
Lady G och feerna
Lady G och Soraka landade på nordsidan av Eyjafjallajökull, som fortfarande pustade ur sig aska sedan utbrottet 2010. Utbrottets askmoln hade skapat kaos i den internationella flygtrafiken. Flygplatser runt om i världen hade fyllts av stillastående plan och frustrerade passagerare. Ett av Moder Jords sista tappra försök att visa sitt missnöje. Eller snarare sorgsna rop på hjälp. Moder Jords förtvivlan bubblade i jorden och Lady G blev med ens illa till mods.
– Men vad har hänt? Varför mår Moder Jord så dåligt? frågade hon.
– Hon tynar bort. Det är ju det jag försökt förklara. Vi har försökt allt!
– Men vad är problemet?
– Människorna. Jag sa ju det! sa Soraka som kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Lady G vred oroligt sina händer.
– Har ni inte gett henne älvguldstoft?
– Älvguldstoft hjälper inte. Människorna håller på att ta död på henne.
– Hur då, ta död på henne?! utropade Lady G som ännu inte förstått vidden av förödelsen.
– Det är bättre du ser efter själv, suckade Soraka. Jag letar upp de andra och så ses vi på Kylemore sen.
– Ok. Men usch, nu blev jag hemskt orolig!
– Det är vi också, sa Soraka och hennes vingar slokade bleka i eftermiddagssolen.
– Och bli inte förvirrad när vi möter dig i Kylemore. Det har förändrats sen sist du var där.
En sansad och konkret fe! Jag trodde knappt mina mjuka öron!
– Ok. Vi ses om en stund då.
Lady G var skakad. Allt var en mardröm hon ville vakna ifrån, inte dyka djupare ner i.
Soraka fann de andra feerna samlade på stranden i fiskebyn Raufarhöfn på nordöstra Island. De hundrasjuttio invånare var väl förtrogna med deras närvaro och de höll sig på respektfullt avstånd när de anade deras närvaro. Ortens karaktäristiska fyrkantiga rödmålade fyr spred sitt livgivande ljus. Bredvid fyren låg stranden med sina
portalliknande stenpelare. Fyrljuset sträckte sig mot stenpelarna vars skuggor sände ut Save Our Souls-kod på ett spegelblankt hav.
Feerna överöste Soraka med frågor.
– Varför tog det sådan tid?
– Var är Lady G?
– Hittade du inte henne?
Till slut röt Soraka ifrån för att få en syl i vädret.
– Lugna er! Vi måste till Kylemore. Lady G möter oss där. Hon behöver se vad människorna ställt till med. Hon trodde mig inte, det var därför det tog sådan tid.
De fladdrade iväg som likt en flock vimsiga fjärilar och saktade inte ned farten förrän de närmade sig Irlands västkust.
Kylemore Abbey var numera ett populärt turistmål. Det låg väl skyddat på den branta bergsluttningen omgiven av tät skog. Den lilla sjön, Lough Pollaacapull, bredde ut sig nedanför. På en naturlig platå mellan vattnet och berget ståtade ett vitt sagoslott upp sig. Det var som om berget och vattnet ville skydda den vackra byggnaden och omfamnade den med mjuk växtlighet och stilla vatten.
Det fanns flera alternativa vägar att ta sig osedd in i slottet på. Den säkraste tiden var efter att turisterna lämnat den praktfulla turistmagneten Victorian Valley Garden för dagen. Men nu var det bråttom och feerna valde vägen genom skogen. Stigen var täckt av tjock spindelväv, men inte vilken spindelväv som helst, utan
specialimporterad osynlighetsväv från Triangelgalaxen. Närmare bestämt en planet som själv var osynlig, tack vare väven.
Lady G kallade planeten Skuggan. Det var nämligen skuggan av planeten som fångat hennes nyfikenhet och det var tur för dem. Utan väven hade det varit svårt att samlas på samma plats någon längre tid.
Inte ens DAV hade upptäckt deras närvaro på Kylemore. Hans övertro på sin egen förmåga och överlägsenhet gjorde honom ovaksam och dessutom fanns det ingenting på Kylemore som intresserade honom. Han var inte det minsta orolig för vad några fjantiga feer kunde hitta på. Den enda som kunde göra honom nervös var Lady G.
Men hon var långt borta och skulle inte förstå vad som höll på att hända förrän det var för sent. För första gången i universums historia var det manliga allsmäktiga egot till människans och Moder Jords fördel.
För länge sedan hade deras tillhåll i västra Connemara nära byn Pollacappul bara varit ett enkelt dragigt trähus med stampat jordgolv. Mysigt, men svinkallt. Så småningom byggdes huset om till en större jaktstuga med öppen spis av de frusna jägarna. Feerna lyckades hålla sig i vingarna och förblev sånär oupptäckta, men de gav trots allt upphov till flertalet sägner och myter. Såklart, det har de ju lyckats med sedan urminnes tider.
Jägarna var noga med att hålla ordning i huset och de höll sig väl med alla väsen och oknytt i området. Där fanns både jättar och älvor, det visste ju alla. Om de höll sig väl med älvorna innebar det skydd mot trolldom som kunde göra djur sjuka och få grödor att ruttna. Det hade de helt rätt i, förutom att de inte fanns några älvor på många ljusårs avstånd. Älvor tillhörde ett helt annat släkte. Nej, jag hinner inte gå närmare in på skillnaderna. Då tar det hela natten.
I vilket fall, Nuala och Lû förälskade sig i landskapet och dess invånare.
Connemara var ett paradis av berg, sjöar och myrar som myllrade av liv. De
bestämde sig för att se Kylemore som sitt hem. Det passade de andra feerna utmärkt för då kunde de i sin tur sprida sig över jorden i trygg förvissning om att deras hem var i goda händer.
Nuala älskade Connemaras ponnyer. De var vänliga och strövade fritt när människorna inte behövde deras hjälp. Ponnyerna var högt aktade av
lokalbefolkningen för deras starka fysik och lugna temperament. Under vårens fölningar höll sig Nuala nära stona. De uppskattade hennes närvaro och tack vare henne förlorade de sällan något föl. Lû tog hand om sjöarnas och havens invånare.
Lax och öring frodades i sjöarna och i havet trivdes makrill, valar och delfiner.
Allt flöt på finfint ända fram till 1876 då Mitchell Henry köpte marken och började bygga slottet som gåva till sin älskade hustru Margaret. Feerna hade varit på väg att ge upp och flytta hela klabbet till Island, men alltså, vädret på Island är ingen höjdare. Om man inte gillar nyckfulla omslag där vädret skiftar mellan varje
kaffepaus och du kan uppleva fyra årstider på en och samma dag. Det är bara islänningar och deras hästar som är tillräckligt härdade, eller galna, för att gilla det.
I vilket fall som helst, de stannade kvar och allt gick bra. Feerna höll rådslag, som om all annan galenskap inte vore nog, och lyckades med förenade krafter och en jäkla massa spindelväv få ett av de femtio rummen till sitt eget. Byggarna glömde liksom bort rummet och ingen saknade det heller eftersom det fanns rum i överflöd. I just det här fallet var människans förkärlek för överdrifter till feernas fördel.
Mitchell och Margaret visade sig vara omtänksamma och generösa ägare till Kylemore. De anlade en fantastisk trädgård och var måna om både lokalbefolkningen och dess djur. Feerna var mer än nöjda. Men lyckan och lugnet varande inte någon längre tid. Margaret dog i barnsäng och slottet såldes till en fattig hertig som lyckats gifta sig med en galet rik amerikanska. Hon blev hertiginna och alla var nöjda. Nej, fel. Hertiginnans föräldrar var allt annat än nöjda. Men hon fick trots allt behålla sitt underhåll. Tills hennes pappa dog. Då tog den sagan också slut.
Istället flyttade ett gäng Benediktinnunnor in och startade flickinternat. Nuala och Lû var överlyckliga. De älskade flickornas fnitter och virvlande energi.
Vem hade kunnat ana … Ja, jag himlar med ögonen. De kunde givetvis inte hålla sig ifrån flickorna som i sin tur blev minst lika förtjusta. Nunnorna, som var vana vid änglar och andra uppenbarelser, blev inte särskilt upprörda över flickornas
berättelser. Tvärtom, de såg feernas närvaro som ett gudomligt ingripande och tecken på uppskattning från högsta ort. De såg noga till att hålla folk borta från flygelns innersta del. Benediktinerna har en unik förmåga att se sådant som andra inte lägger märke till. En anledning kan vara deras speciella öron som de döljer under sina dok.
Jag har ofta funderat på om de möjligen skulle arrangera en släktfest, nunnorna och feerna, om de insåg sitt släktskap. Nunnorna skulle dessutom varit perfekta som alver i Sagan om ringen-filmerna. Det hade sparat massor av tid och pengar på
smink, masker och specialeffekter! Men nu har jag inte tid att hamna på sidospår igen – Lady G är ju på väg.
Lady G såg förvirrad ut när Bergtuva mötte henne i skogen.
– Jag känner inte igen mig. Var är huset?
– Där, sa Bergtuva och pekade på slottet.
Lady G stirrade på slottet och skakade på huvudet. Vad de där människorna håller på, tänkte hon. Att de orkar. De borde sannerligen åka iväg på semester oftare. Jag kanske skulle skicka dem allihop till Andromeda för att stressa av och sluta upp med alla sina dumheter.
Här måste jag inflika, igen, och säga att det här var helt klart den bästa idén hon haft sedan … tja … någonsin. Men tror ni att hon genomförde den? Inte då. Synd, det hade kunnat bespara Moder Jord åtskillig ångest.
– Kom, följ mig. Det är inte långt.
Lady G följde tyst efter. Hennes tankar var uppfyllda av intrycken från
jordenruntturen. Hon var mer än skakad. Illamåendet kom i vågor och det var inte längre på grund av älvguldstofts-abstinens. Hon hade bara varit borta, för henne några ögonblick, men människorna hade trots det lyckats förvandla hennes vackra lilla blå, livfulla planet till en brinnande skräphög på bara tvåtusen jordår! Hon kunde inte fatta det. Hur kunde de? Hur understod de att visa Moder Jord sådan
respektlöshet?!
Hon hade knappt känt igen sig någonstans. Amazonas regnskog var nästan helt försvunnen. Hon hade fått ta sig oroväckande nära för att upptäcka de få områdena som ännu inte gjorts om till åkrar. Träden brann och det sved i henne när hon såg de skräckslagna djuren fly för sina liv. Isarna var försvunna. Isbjörnarna svalt. Valarnas magar var fulla av plast. Stränderna täcktes av olja och skräp. Floderna, svarta av gifter. Luften, full av smog och öknarna bredde ut sig fortare än människorna hann undan missväxt, svält och krig. Gigantiska städer av betong och asfalt fyllde henne med fasa. Orangutangerna i Borneo skogar var omringade av skogsbränder. De skrek
av skräck. Deras ungar tappade greppet om sina mammor och föll rakt ner i elden.
Människan betedde sig galet vidrigt, rent av bestialiskt!
Lady G var mer än förtvivlad. Hon var förkrossad. Hur hade människorna blivit så hjärtlösa? Hon kände inte igen dem. Hatet, girigheten och rädslan pulserade i dem.
Hon grät när hon steg in i tronsalen.
– Förlåt mig! Jag visste inte. Hade aldrig kunnat drömma …
Hon tystnade och tittade på sina trogna assistenter med tårar som rann i strid ström ner på golvet. Bokstavligt forsade, tänk dig Niagarafallen. Det blev snabbt ett problem eftersom rummet vattenfylldes och de blev tvungna att öppna fönstren.
– Snälla Lady G, sluta gråta. Det hjälper inte och dessutom avslöjar du oss!
Vattnet sprutar ut genom fönstren!
En förnuftig fe? Jag var förbluffad. Skulle jag bli tvungen att omvärdera deras kompetenser?
Hinotoris genomträngande röst fick Lady G att ta ett djupt andetag som fick rummet att torka upp lika fort som det vattenfyllts.
– Du har rätt, Hinotori. Tårar hjälper inte. Och definitivt inte Moder Jord. Men det var …
Lady G tystnade igen och viftade med händerna i luften och famlade efter ord.
– Vi vet, Lady G. Du behöver inte förklara. Det är förfärligt. Fasansfullt.
Pfil suckade och satte sig på golvet med huvudet vilande i händerna och upprepade:
– Fasansfullt.
– Berätta nu vad som hänt här, bad Lady G, som ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna.
Feerna stod tysta i en halvcirkel framför henne.
De stod stilla och tysta!
– Vi vet inte riktigt, började Soraka. Allt gick så fort. Efter att du for blev det kaos och de spred sig som gräshoppor. De vitare av dem utvecklade vapen och maskiner som de använde för att ta över mark och ta andra människor som slavar!
– Ja, det var hemskt, fortsatte Anileah. Vi gjorde allt vi kunde för att stoppa dem.
Ibland lyckades vi hejda dem, men de gav sig inte. De rika fick mer makt och de visade ingen respekt mot någon.
– Inte alla, protesterade Bergtuva. Det finns många människor som fortfarande står emot rädslan, girigheten och mörkret. Men ljuset blir allt svagare och hur mycket de än protesterar vägrar de styrande att ta till sig sanningen. Eller, de säger att de lyssnar och lovar bättring men sen tar de ändå beslut som gör allting värre. De verkar inte kunna stå emot vad de kallar lobbyisterna. Jag tror att de egentligen vill göra rätt, men de är rädda. Eller, jag vet inte.
– Inte konstigt att Moder Jord mår så dåligt, kved Lady G och la sitt ansikte i sina händer och hejdade ännu en snyftning. Men så slog en ny tanke rot i henne.
– Var kommer det här mörkret ifrån? Hur ska vi stoppa det?
Feerna tittade på varandra och ett leende spred sig. En gnista av hopp var allt de behövde.
– Det finns några som är det på spåren, svarade Tindra, den minsta och yngsta av dem.
– Men de är i fara. Vi har spejare på plats. De verkar vara bevakade av något slags underjordiskt nätverk. Spejarna har sett ojordiska varelser, troll påstår de.
– Troll? Hur i hela universum har de kommit hit? Eller viktigare, varför?
– Vi har inte fått det bekräftat. Men skumt är det.
Feerna berättade om Fatima och Hyuk som upptäckt ett okänt globalt nät som drevs av mörk, galet kraftfull energi. Att Fatima misstänkte att det låg en
multimiljardskoncern bakom som manipulerade världsekonomin. Det var nästan alltid pengar och makt som drev människor till de mest perversa handlingar.
Jag har personligen alltför många gånger sett människor utföra omänskliga barbariska handlingar mot både sina medmänniskor och mot djur för egen vinnings skull. Inte för att överleva eller skydda sitt och sin familjs liv, det har jag större förståelse för, utan enbart av ren och skär girighet. Jag vill inte prata om det. Det får mig att vilja göra saker som går emot min natur. Eller … hm … det finns de som
tycker att jag är grym när jag leker med min mat, vilket jag finner extremt kränkande, rent utsagt oförskämt! Men det är en annan historia.
Tillbaka till Kylemore. Ett fantastiskt ställe förresten. Jag har alltid trivts bra där.
Rummet de gjort iordning var enastående. Eller rum, det var snarare en sal.
Utsmyckad med vackra fjärilspottsvävda tyger och med kuddar så mjuka och varma som man kunde sova på en vecka i sträck. Lady G:s bord var magnifikt. Det
skimrade och svävade som om det var gjort av såpbubblor, men var lika solitt som asiatisk merbau. Lady G blev inte oväntat entusiastisk när hon upptäckte det.
Hm, var var jag? Just det ja, Fatima och Hyuk. Feerna kände uppenbarligen även till Marys uppdrag. De berättade allt de visste för Lady G; om Hyuks dataprogram, om VM-finalen, om urfolkens trumresa.
– Det är vår sista chans, avslutade Tristiana, med sin kristallklara, rosendoftande och ljuvliga röst.
Hon var den blygaste och, i mitt tycke, den sötaste av feerna. Vad, kan inte jag få tycka att någon är söt? Jag är väl inte blind heller. Eller känslolös! Tristiana är faktiskt inte alls i närheten lika påfrestande som de andra. Kanske för att hon inte tjattrar och yrar runt hela tiden. Hon kan faktiskt lyssna också! Ja, det kan väl hända att jag pratat med henne några gånger. Hon råkar gilla mig, ok!? Jösses, kan vi återgå till berättelsen nu eller? Jag kan sluta nu om det ska vara på det viset.
Otacksamma …
…
Men herregud, jag kommer. Skulle bara göra en grej.
Lady G lyssnade uppmärksamt och en strimma av hopp gnistrade till i hennes ögon och hon reste sig beslutsamt upp bakom skrivbordet.
– Då så, då finns det bara en sak att göra. Vi måste se till att Hyuk, Fatima, Mary, Ludwig och Jusuf når VM-finalen och lyckas ta över sändningen samtidigt som LeeLoo startar den globala trumresan. Vi har mycket att göra och tiden är knapp. Jag
har sett galna presidenter, diktatorer, och allt vad de kallar sig för, hota varandra om att trycka på röda knappar. Det verkade inte bättre än att de är på väg att göra det.
– Nej, inte knapparna! skrek feerna och började flaxa runt i panik.
Pfil slog huvudet i taket och föll ner i Lady G:s famn.
Feernas skräckslagna reaktion fick Lady G:s ryggrad att frysa till is och utanför föll stora snöflingor från klarblå himmel.
– Vad händer om de trycker på de röda knapparna?
– Hela jorden sprängs i tusen bitar, snyftade Pfil, som fortsatte att klamra sig fast runt Lady G:s hals.
I några tidsslösande ögonblick stod Lady G tyst och blick stilla som den isskulptur hon var, för att sen börja vibrera och isen att krackelera. Pfil fladdrade än en gång upp i taket med ett skrik. Lady G:s ögon ändrade färg från vitt till rödgul glöd, likt magma. Hon var skräckslagen och rosenrasande.
Feerna fortsatte yra runt i salen och skrek snyftande med nervösa vingslag:
– Ska vi fly?
– Vi kan inte lämna dem!
– Vi kommer att dö, allihop!
– Vi måste hjälpa dom!
– Vi hinner inte! De kommer trycka på knappen!
– Lugna er!
Lady G:s skarpa röst fick feerna att tappa vingkraft och de föll ner på golvet i ett virrvarr av fjädrar och med nattlinnena i trasor. Lady G var inte längre ett milt isblått ljus, hon brann i orange, rött och svart. Hon stod stolt och beslutsam med ena armen uppsträckt och handen knuten. I den andra handen höll hon ett svärd – var det kom ifrån kan man fråga sig, men en gudinna är en gudinna och de kan fixa en bra show när det behövs – som hon pekade på feerna med.
– Jag kan inte tvinga er att stanna, sa hon, och plötsligt fanns det även pukor i salen.
Hon talade långsamt och varje ord ackompanjerades av pukornas trumslag. Som sagt, en bra show. Hon gjorde en retorisk paus och lät salen fyllas av stråkar (!) –
hennes nyfunna beslutsamhet krävde inramning – som började spela Beethovens femte symfoni i c-moll opus 67.
– Ni har hjälpt mig och Moder Jord under många år och det är jag mycket tacksam för. Jag ska göra allt som står i min makt för att rädda henne. Om ni inte vill stanna, har ni min fulla förståelse och jag ska se till att ni omedelbart kommer hem tryggt och säkert.
Det blev tyst i salen, orkestern försvann, och feerna tittade nervöst på varandra.
– Jag vill stanna. Det här är mitt hem, sa Tristiana och tittade rakt på mig med sina vackra ljusrosa sneda ögon.
Oh my god, dessa ögon! Jag tittade åt ett annat håll och låtsades vara strängt upptagen med att inspektera ett hål i väggen. Typiskt nog hann Lady G se min blick och log igenkännande innan hon kvickt vände sig till feerna igen.
– Och ni andra?
Feerna nickade en efter en, allt ivrigare.
– Ja, vi stannar! Vi ska rädda Moder Jord!
De ropade till slut så högt, och blev mer än lovligt spattiga, att jag fick nog och sprang ut. Det finns gränser vad ett par vackra ögon kan få mig att stå ut med.
Förresten var det dags att återvända till Seoul och gänget. Våra hjältar började så smått att vakna. Men först tänker jag berätta om DAV:s sista förberedelser.
DAV:s sista förberedelser
DAV var i full färd med att slutföra sina planer. Han och trollen, i alla fall en del troll, jobbade intensivt, med att sprida fake news och viska lockande löften om makt och odödlighet i öronen på de röda knapparnas män. Han hade lyckats extra bra med USA:s president Trump, Irans president Rouhani och Rysslands eviga diktator Putin.
DAV lyckades dessutom få till ett osannolikt möte mellan Nordkoreas
statsminister Kim Jae-ryong och Trump. Inte för att nedrusta såklart, utan för att öka tupparnas stridsvilja. Vem var mäktigast i världen? Vem var mest fruktad? Vem var
galen nog att trycka på knappen? Allihop, tänkte DAV. Deras självupptagna narcissistiska personligheter gjorde dem perfekta att manipulera.
DAV hånskrattade åt människans löjeväckande natur, herrar som blåste upp sig och gol högt om sin förträfflighet. DAV använde alla medel för att skapa
motsättningar: rädslan för den andre; populism; rasism; religion, you name it.
Herrarna hade säkerligen inte smackat lika belåtet om de hade förstått att deras makt var en illusion och att de bara var djävulens marionetter i ett helvetesspel.
Förutom … DAV grymtade irriterat när han tänkte på de omöjliga indierna. En kort stund trodde han sig ha skapat tillräckligt med konflikter mellan Pakistan och Indien, men icke. Deras jäkla karmatro hindrade dem. Förbannade hinduer. För att inte tala om buddisterna och New Age-are som mediterade kärlek, ljus och annat trams.
Han skulle allt ge dem karma! De var ansvariga för Kleos död och nu skulle de betala priset. De kunde ta sitt förlåta-, skicka vidare- och sprid hjärtan-larv och stoppa upp någonstans.
Nåja, det kunde kvitta. DAV hade de viktigaste spelarna exakt där han ville ha dem och han mös och kluckade nöjt. Retoriken hårdnade. Hoten var på allvar. Alla skyllde på alla. Snart skulle de röda knapparnas ägare inte längre ha något val. De skulle ta skydd i sina bunkrar och låta de civila ta smällen. De räknade kallt med att överleva och bli hjältar. Dårar.
De skulle dö. Alla skulle dö och Lady G skulle komma med nådastöten. DAV var mer än nöjd. Snart, inom en vecka, skulle ljuset släckas för evigs evigheter. I den väntande svarta dvalan skulle han inte längre behöva känna någonting alls. Ett sant himmelrike.
Jag var uppriktigt orolig. Jag var väldigt förtjust i det här universumet, framförallt den lilla blå planeten vars liv uppkommit av gudomlig längtan efter sällskap och kärlek – vilket en hel drös med människor faktiskt fattat. Tyvärr var mina
möjligheter att påverka begränsade. Jag är en iakttagare. En historieberättare. De förstår dessutom inte vad jag säger. Men de gillar mig, de knasiga rackarna. Har
aldrig gått hungrig någon längre tid och sällan nekats en ostörd, varm och skön plats att sova på.
Jag kom till huset utanför Seoul strax före feerna. Nu stod alltså mitt hopp till tretton feer och en naiv gudinna. Herregud.
Seoul
Feerna närmade sig försiktigt huset under sina spindelvävda mantlar. Nu vet ni varifrån J.K. Rowling fick sin inspiration. En viss fe, med de vackraste ögonen som skådats i alla universum … nu kom jag av mig … hm … just ja … som hade svårt att motstå att hjälpa människor, viskade några väl valda ord under en av Rowlings mörkaste stunder. Det här hände titt som tätt, att feerna gav människor de tyckte mycket om en omtänksam knuff framåt.
Dessa viskningar, och ibland rena uppenbarelser, ledde till berättelser om änglar, magi och mirakel. De avfärdades givetvis som rena galenskaper eller ledde till helgonförklaringar, eller som i Rowlings fall – de bäst säljande böckerna i historien.
Inget ont i det, jag älskar Harry Potter.
Feerna var väl kamouflerade men fåglarna anade deras närvaro och kuttrade mjukt till hälsning. De uppdaterade feerna om det senaste: om bråket, att de blivit vänner igen, festat väl hårt och sovit halva dagen. De hade inte observerat någon misstänkt hot, men de var säkra på att något lurade i skuggorna.
Det var inte konstigt att de inte hade upptäckt trollet ännu. Hen hade festat loss hårt på dålig mossprit och låg däckad i sin sovhåla på en jordsäng och hen skulle inte vakna än på många timmar. Än fanns tid, men nu var gänget tvungna att vakna! För helvete Hyuk, upp med dig!
Hyuk vaknade av ett envist jamande utanför fönstret och tittade yrvaket upp. Shit, solen stod redan högt och de som hade så mycket att göra. Han reste sig hastigt ur sängen, men vinglade till och tog sig för pannan. Aj, fan också. Mitt huvud, tänkte han och ångrade genast de sista fem ölen. Han gick fram till fönstret, katten syntes
inte till. Märkligt, han hade inte sett någon katt i området. Men det var väl bra, höll mössen borta. Hans blick drogs istället mot äppelträdet vars grenar bågnade från tyngden av tusentals fåglar.
Han stelnade till när han fick syn på en vit duva på en av de främsta grenarna.
Hans kropp reagerade instinktivt, adrenalinet började pumpa och pulsen smattra.
Huvudvärken var putsväck. Han drog på sig ett par byxor, var nära att ramla i trappan och sprang ut barfota. På gräsmattan saktade han ner stegen. Fåglarna satt tysta och avvaktade. Hyuk rös till, håren på armarna reste sig och han svalde hårt.
Vad var på gång? Det här bådade inte gott.
Han mötte duvans blick och hon lyfte vingarna och gled elegant ner och satte sig mjukt på Hyuks utsträckta hand. Han klappade henne vänligt på huvudet och lät fingret glida ned längs nacken, vidare ner mot benet.
– Hej, vännen, viskade han. Har du möjligtvis något till mig?
Duvan kuttrade instämmande. På högerbenet satt mycket riktigt en liten liten behållare. Han kände genast igen sin mormors karakteristiska mönster och lossade den försiktigt. Duvan pickade honom hårt på handen som för att säga att det var bråttom, lyfte sedan och flög tillbaka upp i trädet. Han tittade sig omkring för att kontrollera att han var ensam, ja förutom de tusen fåglarna som stirrade på honom.
Behållaren var låst men Hyuk öppnade den med några snabba säkra rörelser och vände den upp och ner i handen. Ut trillade ett microship. Han rusade tillbaka in i huset, öppnade laptopen, utan vare sig nätverkskort, kamera eller Bluetooth – paranoid, jag sa ju det – startade dechiffreringsprogrammet, som han själv skapat.
Mormons meddelande formade sig långsamt på skärmen.
Hot under jord,
Hyuks hjärta slog ännu hårdare.
fly till arenan.
Hyuk väntade otåligt, och med allt större nervositet, under tiden siffror och bokstäver hoppade runt som loppor på ett fat. Hans mormor hade använt alla programmets kodlager och det tog tid att dechiffrera. Men med tanke på vad meddelandet innehöll var det ett klokt beslut, tänkte Hyuk. Han andades i fyrkant.
När nästa meddelande dök upp hickade han till och var tvungen att läsa det flera gånger.
Skydda Mary. En av oss. Obs viktigt! Skynda er.
Hyuk stirrade på skärmen under tiden datorn febrilt arbetade vidare. Mary? Vad i helvete?
Vi är beredda. Jag älskar dig.
Datorns fläktar slutade vina och skärmen slutade att blinka. Kvar stod
meddelandet, men det skulle inte visas länge till. Hyuk tog ett långt andetag, sa till sig själv att skärpa sig, och memorerade meddelandet. Programmet raderade filerna och installerade sedan automatiskt om hårddisken. Han tog ut chippet och krossade det med hjälp av det närmsta hårda föremål han hittade. Det råkade vara en staty gjord av keramik. Inte särskilt hållbar visade det sig. Den gick i tusen bitar tillsammans med chippet.
Ljudet väckte Fatima som satte sig upp, med ens klarvaken. Försiktigt, för att inte väcka Ludwig, tog hon sig smidigt ur sängen, svepte morgonrocken om sig och letade upp Hyuk i vardagsrummet. Hon fann honom stirrande på en svart skärm.
– Hyuk, vad händer?
– Jag har fått ett meddelande från mormor. Duvan satt i äppelträdet.
– Duva? Hur då duva?
Hyuk berättade om fåglarna i trädet och microchippet.
– Men vad stod det då?
– Det är konstigt och allvarligt. Vi måste härifrån, illa kvickt.
– Är vi upptäckta? Shit Hyuk, vart ska vi ta vägen?
– Nej, vi är inte upptäckta ännu. Något händer under jord. Och en sak till … – Vad? Under jord, vad fan? Säg hela meddelandet istället!
– Jo, det är en grej till. Meddelandet var ”Hot under jord, fly till arenan.” men sen kommer det konstiga. ”Skydda Mary. En av oss. Obs viktigt! Skynda er.”
– What? Mary?
– Och så avslutade hon med ”Vi är beredda. Jag älskar dig.”
– Beredda? På vaddå? Jag fattar ingenting!
– Vi får snacka om det här sen. Vi måste härifrån. Väck de andra, jag börjar packa.
Hyuk ringde efter en lastbil och packade endast den nödvändigaste utrustningen.
Det skulle ta för lång tid att få med allt. Extrautrustningen skulle dessutom bli svår att förklara för arrangörerna. Ludwig, Jusuf och Mary packade förvirrat sina saker men utan att ifrågasätta. De skulle säkert få en bra förklaring. Turneringen började inte förrän om några dagar. De hade i och för sig behövt de där dagarna för att i lugn och ro komma i tävlingsfokus. Men något oväntat, och oroväckande, hade
uppenbarligen hänt.
Ludwig iakttog fundersamt Fatima, som utan någon förklaring, bryskt väckt honom med:
– Ludwig, vakna! Lyssna noga på mig. Det har hänt något, jag hinner inte förklara, men vi måste härifrån, nu! Packa våra grejer så fort du bara kan. Flyttbilen är här om några minuter.
– Eeh, men vi …
– Nej, inga men. Bara gör. Det är bråttom, Ludwig. På riktigt.
Hon försvann ut ur rummet innan han hann blinka, men det tog inte många
sekunder innan budskapet gått in och han bestämde sig för att göra som hon sagt, hur konstigt det än var. Förklaringar fick vänta. Han började genast packa. Ja, efter att han fått på sig lite kläder.
Mary däremot, blev desto oroligare. Hade det något med henne att göra? Hade de fått reda på, hur det nu var möjligt, att hon skulle förstöra tävlingen? Hon packade motvilligt ihop sina saker och bar ut dem till bilen. Hon försökte fråga Fatima, men fick bara korta svar tillbaka.
– Mary, snälla. Jag hinner inte förklara. Jag vet själv inte riktigt vad som är galet.
Jag vet bara att vi måste härifrån. Du måste härifrån!
– Jag? Varför jag?
– Jag menar vi, allihop.
– Men du sa …
– Mary, senare. Vi måste åka, nu!
Det tog inte lång stund, de kom iväg inom en halvtimme. Hyuk hade gjort sitt bästa för att gömma utrustningen som han var tvungen att lämna kvar. Om fel personer hittade den … Vad fan vad det för hot under jord? Han fattade ingenting.
Men han visste en sak, hans mormor visste och det var allt han behövde veta.
Moder Jord och Greta
Fåglarna och Feerna följde uppmärksamt gängets febrila aktiviteter. Än så länge höll sig vad-det-nu-var lugn under mark. Det kan vara så att jag fixade extra stark
mossprit och spetsade den med en anings, bara en aning, sömnmedel i. Kanske. Eller var det något jag drömt.
Efter att flyttbilen kört iväg, for feerna in och täckte utrustningen med sina
mantlar. De var väl medvetna om riskerna. Nu hade de däremot ett nytt problem. Det skulle bli svårt för dem att förbli oupptäckta. Och nej, de kunde inte bara trolla fram nytt tyg. Herregud, de tog minst hundra år att tova. Ingen hade hundra år. De hade inte ens vecka. Det skulle bli svårt, om inte omöjligt, att hjälpa dem igen.
Feerna lämnade Seoul i hopp om att gänget skulle klara sig på egen hand. Istället sökte de upp trumansvariga för de sista detaljerna.
Shamanerna marknadsförde trumresan som en gemensam meditationsresa för att ge Moder Jord kraft och kärlek, men deras viktigaste uppgift var att få trummorna perfekt synkroniserade för att skapa den nödvändiga frekvensvågen.
Feerna hade berättat för Lady G om en klimatrörelse som drevs av barn och ungdomar. Deras protester hade väckt uppmärksamhet över hela världen, men de kämpade i motvind. Ungdomarna förlöjligades, förminskades och hånades.
Kommentarsfälten fylldes av trollinlägg där inget var för elakt, för hotfullt eller rena rama rappakaljan.
Strejkerna startades av en femtonårig flicka som påminde om Hyuk i sättet med sin intelligens och högfungerande autism. Hon hade tidigt intresserat sig för klimatförändringarna och var mer påläst än många av forskare själva. Hon var
övertygad om att Moder Jord var farligt nära point of no return. Desperat hade hon en onormalt varm augustidag fått toknog och deklarerat att hon skulle skolstrejka varje fredag till dess världen agerade på FN:s klimatpanels rapporter, agerade som om deras eget hus stod i lågor.
Ett år senare skolstrejkade miljontals barn och ungdomar runt om i världen tillsammans med henne varje vecka. Men trots all uppmärksamhet, applåder och priser hände absolut ingenting. Inga beslut togs, inga åtgärder sattes in. Vuxna var ett sällsamt släkte.
Lady G hade lyssnat på flickans tal på Youtube och imponerats av hennes rakhet och mod. En amazon i Moder Jords armé. Människornas ljus blev allt svagare, men den här flickan lös allt starkare. Vilken modig tjej, tänkte Lady G, som blivit nyfiken på flicka och nu iakttog henne genom fönstret i det lilla radhuset på en helt vanlig gata i en förort till Stockholm. Hon gav Lady G ny energi och nytt hopp om
mänskligheten. Greta satt i sin tur uppslukad – vid sitt skrivbord i sitt flickrum – av den senaste larmrapporten från FN:s klimatpanel ICPP.
Lady G lämnade Sverige och begav sig istället till den tibetanska högplatån i förhoppning att få kontakt med Moder Jord. Feerna oroade sig för att hon sjunkit ned i koma. Men Lady G skulle hon väl ändå lyckas ta sig samman för, eller? Högplatån var så gott som öde. Det tog tre veckor för de få nomader som fortfarande levde där att ta sig till närmaste stad, Lhasa. En osedvanlig ogästvänlig terräng. Med andra ord en bra plats för ett samtal mellan en gudinna och jordens själ.
Lady G vandrade sakta runt på platån och letade efter livstecken. De var svaga och Lady G hann förskräckt tänka att det kunde vara försent när hon hörde hennes röst. Svagt men distinkt.
– Lady G, min vän. Så är du tillbaka. Det var inte igår.
– Åh, Moder Jord! Jag är så ledsen. Jag hade ingen aning om hur förfärligt de har behandlat dig!
– Mm. Det kan man säga. De är spritt språngande galna. Skövlar, borrar och bränner överallt. Slaktar varandra och djuren, för att inte tala om valarna. Valarna!
Jag begriper det inte. Varför förstör man sitt eget hem? Vart har de tänkt ta vägen när allt är borta?
– Jag vet inte. Det är obegripligt, orimligt, snyftade Lady G. De varken hör eller ser.
– Ja, de är som de där zombierna. Du vet, de där haitiska kreolzombierna. Minns du dem? De gav sina fångar gifter som försatte dem i ett dvalliknande tillstånd.
Precis sådana är de!
– Exakt! Har du försökt prata med dem?
– Jag har försökt allt! De enda som lyssnar är naturfolken, men till och med dom börjar ge upp.
– Men Greta då? Hur har hon lyckats stå emot? Och hur har hon kunnat få med sig så många?
– Greta ja, kära lilla Greta.
Moder Jord fick något moderligt … i blicken.
– Hon var nära att ge upp. Bokstavligen. Jag såg hur hon grät över att växter och djur utplånades. Hur naturen skövlades och haven förgiftades. Att ingen tog
klimatförändringarna på allvar. Hon slutade äta, slutade hoppas. Men jag kände att den där flickan, hon har något. Hon är speciell. Hon har en förmåga att se saker och ting för precis vad de är och våga säga precis som det förhåller sig. Inget lindas in, inget fjäsk eller falsk blygsamhet. Hon kanske på riktigt kunde göra något. Så jag …
– Vad, vad gjorde du?
– Jag viskade i hennes öra. Hon kunde ge upp eller bestämma sig för att kämpa.
Jag sa att jag skulle hjälpa henne. Sen gav jag henne av min energi. Och hon har kämpat ända sedan dess. Lyst upp världen med nytt hopp. De unga ser och hör henne, de är inte förblindade som de vuxna. Men det verkar tyvärr inte att räcka.
– Jag vet, viskade Lady G. Jag har sett …
Nu kunde Lady G inte hålla tillbaka tårarna längre och på ett ögonblick fick den tibetanska högplatån sig en rejäl rotblöta.
– Så så, vännen min. Inte gråta, det hjälper ingen. Tvärtom, du kommer att dränka de stackars yetinerna som gömmer sig här.
– Förlåt, sa Lady G och snöt sig och en sjö bildades runt hennes fötter.
– Ingen fara. Hoppet är inte ute. Även om jag är kraftlös, så jobbar feerna hårt. Du bara stack. De stackarna har slitit vingarna av sig under tiden du varit borta.
– Jag vet, jag vet. Jag skäms så. Men det hände några jobbiga saker och DAV…
– DAV? Den lymmeln! Han härjade vilt här ett tag strax efter du åkt. Men sen lugnade han ner sig. Har inte märkt av honom på länge. Han hänger väl i någon mörk håla någonstans och latar sig.
– Säg inte så, Moder Jord. Han var med om något hemskt, och jag ... Han har haft det jobbigt.
– Jobbigt? Jo, jag tackar jag. Klart det är jobbigt att härja och förstöra.
– Nu pratar vi inte mer om DAV. Han är så känslig.
– Känslig? Han är ett stort egoistiskt svin, det är vad han är!
– Moder Jord! Det är han verkligen inte!
– Shush, du har då huvudet i molnen flicka lilla. I vilket fall som helst så har feerna något på gång och jag hoppas verkligen att de lyckas. Jag orkar inte mycket mer. Min energi dräneras av oljeplattformar, schaktmaskiner och plasten som kväver haven. Lady G, jag orkar inte leva längre.
– Snälla kämpa! Bara lite till. Det finns fortfarande en chans att vi kan rädda dig, bara lite till!
– Jag orkar så länge jag orkar. Jag hoppas ni klarar det. Jag vill inte dö. Men mörkret kväver mig. Snart slocknar kärnans brännugn och då försvinner jag. Om vi inte ses igen.
Hon andades tungt. Hennes ögonlock var tunga. Hon skakade av ansträngningen.
– Jag är glad du gav mig liv, Lady G. Det är jag. Fast jag saknar dinosaurierna något alldeles förfärligt.
Innan Lady G hann säga något mer sjönk Moder Jord ner i sin säng och tystnade.
Platån blev stilla. Inga grässtrån vajade, inga djur rörde sig. Det var som om jorden höll andan. Men så nös en yetin och förlamningen släppte. Den globala
uppvärmningen tillsammans med rotblötan hade fått platån att blomma och yetiner var hyperallergiska.
Det är mycket nu.
Sanningen
Efter några mobilsamtal med diverse mörkskygga kontakter lyckades Hyuk få tag i rum på arenan. De flyttade in i under fortsatt tystnad.
– Kom, vi går in i mitt rum, sa Hyuk, när alla var klara.
Fatima och Hyuk stod tysta under tiden de andra trängde ihop sig i sängen.
– Vi vill verkligen berätta vad som hänt, började Hyuk.
– Men vi skulle behöva prata med Mary först, fortsatte Fatima.
Ludwig och Jusuf tittade förbryllat på Fatima och Hyuk och sedan på Mary.
– Vad i helvete har detta med mig att göra? sa Mary.
– Det vet vi faktiskt inte. Det är därför vi behöver prata med dig först.
Fatima tystnade och vände sig till Ludwig och Jusuf.
– Jag är hemskt ledsen för det här. Jag lovar att ni kommer att få en förklaring så fort vi rätat ut några frågetecken. Jag är hemskt, hemskt ledsen, Ludwig. Snälla, var inte arg på mig. Det finns en förklaring till allt. Jag har velat berätta tidigare, men jag var rädd. Rädd för att du skulle bli arg och besviken, men också rädd för din egen säkerhet skull.
Ludwig fattade förstås fortfarande ingenting och Jusuf såg minst lika konfunderad ut.
– Tja, det verkar inte som vi har något val, sa Ludwig mellan sammanbitna tänder.
– Nej, ni verkar redan ha bestämt er. Så, gå och snacka ni. Vi väntar med spänning på att höra vad för historia ni tänker berätta. Ni har uppenbarligen ljugit för oss hela tiden!
Jusuf var arg. Med rätta. Vad innebar det här? Skulle de inte spela? Vad skulle de säga hemma om han misslyckades? Det här var ju hans chans. Fan också.
– Men gå då! Stå inte här och se ut som ledsna hundvalpar! Lös det här nu. Vi behöver träna. Eller har ni inte tänkt att vi ska spela överhuvudtaget, eller?
– Jusuf, snälla. Vi ska tävla. Det är otroligt viktigt att vi tävlar. Allt hänger på det.
Hyuk öppnade munnen för att fortsätta, men Jusufs iskalla blick fick honom att ångra sig. Istället vände han sig mot dörren och gick ut. Fatima sträckte ut handen mot Mary, som tog den, drog sig upp och följde efter med dröjande steg.
De fortsatte längs korridoren och gick in i ett av rummen som var avsedda för träning och planering. Rummen var ljudisolerade och varje dag sökte
säkerhetspersonal igenom dem efter kameror och mikrofoner. Säkerheten var i klass med underrättelsetjänstens. Inte så konstigt eftersom många av personalen var före detta CIA och Mossad. Bättre betalt. Nåväl, det var ett säkert rum för de tre att prata om det som de nu behövde prata om.
Mary satte sig med armbågarna på bordet och med händerna knutna framför sig.
Hon tryckte in tumnaglarna i pekfingrarna för att dämpa sin nervositet. Hon lutade sig framåt och spände ögonen i Fatima.
– Nå, vad handlar det här om? Och hur blev jag inblandad?
Fatima och Hyuk tittade på varandra och sedan nickade Hyuk kort. De tog ett djupt andetag och vände sig mot Mary.
– Vi har fått ett meddelande, började Fatima.
– Från min mormor. När jag vaknade idag satt hennes brevduva i äppelträdet.
Mary skakade på huvudet och stirrade på dem.
– Skämtar ni med mig? Alltså …
– Vänta, jag ska förklara. Min mormor bor i Nordkorea. Att skicka brevduvor har varit ett av få säkra sätt för oss att kommunicera med varandra.
Hyuk fortsatte förklara och berättade om flykten, om svältkatastrofen och hur fåglarna kom in i bilden.
– Mitt mål har hela tiden varit att försöka … – Vad?!
Hyuk tittade på Fatima, hon nickade igen. Det var försent att backa nu. Det fick bära eller brista.
– Jag vill störta diktaturen och frige befolkningen.
– Det var som fan! All in. Hur i helvete ska det gå till?
– Tja, det kom en annan grej emellan som blev mer akut. Jag upptäckte
oroväckande mystisk datatrafik under tiden jag arbetade på att ta över Nordkoreas kommunikationscentral.
– Och det var samtidigt som vi samarbetade i ett UNICEF-projekt. Vi upptäckte att vi hade gemensamma erfarenheter av data som betedde sig märkligt. Det visade sig vara ett helt separat nät som är extremt expansivt, galet intensivt och kraftfullt.
Och vad vi kan se förgörande destruktiva avsikter. Det finns ingen känd energikälla som klarar av att producera så mycket energi som krävs för att skicka, lagra och ta emot den mängden trafik. Det är ett separat självförsörjande självgenererande meganät.
– Vi vet inte vad det är gjort av, vi vet inte vem som styr det och vi vet inte vad syftet är, även om vi kan gissa.
– I vilket fall som helst har de som styr nätet kontroll på all data och information som finns. I hela världen. Till och med i slutna onåbara system. Det sprider också desinformation som skapar rädsla och provocerar fram konflikter. Det är helt sjukt och galet farligt!
– Ok. Men vad har det med mig att göra?
– Ja, säg det du. Jag ska visa dig meddelandet vi fick idag och sen kanske du kan ge oss en förklaring.
Fatima skrev ner meddelandet på en pappersbit och räckte över det till Mary.
Mary läste det. Och läste det igen. Sedan satt hon tyst och stirrade på lappen i handen.
– Har du memorerat meddelandet? frågade Hyuk.
– Ja.
Mary sa inget mer utan sträckte fram pappersbiten till Hyuk som tog fram en tändare och såg till att lappen förvandlades till otydbar aska.
Vad betydde det här? Mary gick igenom meddelandet i huvudet om och om igen.
Skydda mig? Vi är beredda? Vad fan? Hur kunde Hyuks mormor veta, och vad visste hon egentligen?
– Din mormor, hur kan ni skicka hennes duva mellan er? Duvor flyger ju bara tillbaka till sitt hem, där de är födda. Du sa att du skickade meddelanden tillbaka, med samma duva.
– Hon är speciell. Hon säger att hon pratar med fåglarna. Att fåglarna har kontakt med andevärlden.
– Andevärlden? Är hon shaman?
Nu började det klarna för Mary. Om Hyuks mormor var shaman så skulle hon veta exakt vem Mary var och vad hon skulle göra. Men det förklarade inte varför hon behövde skyddas. Från vem?
– Ja, det skulle man kunna kalla henne. Det har jag aldrig tänkt på. Men nu när du säger det så.
– Då förstår jag, sa Mary. Då förstår jag precis. Men jag förstår inte vem jag ska skyddas från.
– Skulle du kunna tänka dig att börja med att förklara varför hon nämner dig överhuvudtaget så får vi försöka reda ut det andra sedan? sa Fatima. Just nu är vi säkra. Vad vi kan bedöma. Och Hyuk är paranoid – är han lugn, är jag lugn.
– Jo, ok då. Det är så att i min mammas stam, indianstam, finns det en tjej. Ja, min tjej. Alltså vi är ihop. Men det är inte poängen, hon är vår medicinkvinna, vår
shaman. Hon har också kontakt med andarna och de är oroliga som fan över Moder Jord.
– Moder Jord? Vaddå, planeten?
– Nja, inte planeten i sig, utan jordens själ, Moder Jord. Hon som skapat livet.
Hon håller på att dö.
– Jag fattar inte, sa Fatima, och skakade långsamt på huvudet.
– Varför håller hon på att dö? frågade Hyuk, som om han förstod precis var Mary pratade om.
Mary berättade allt hon visste om LeeLoos meddelanden, om Moder Jords depression, miljöförstöringen och klimathotet.
– Herregud, viskade Fatima, när Mary berättat klart.
– Det här är värre än jag trodde. Hyuk, tror du att det mörka nätet kan ha något med Moder Jords tillstånd att göra? Det känns som om det skulle kunna vara det, eller hur?
– Ja, jag tänkte samma sak. Mycket av den data som manipuleras rör
miljöförstöring och klimatförändringar. Så fort en ny forskningsrapport publiceras kommer fakerapporter som påstår motsatsen. Den informationen delas och
kommenteras dessutom betydligt mer. Kommentarsfälten är fulla av trollinlägg och faktaresistenta gaphalsar. Det är rena personangrepp, hot, förlöjligande och
ryktesspridning. Tyvärr funkar det.
– Det kanske är just det nätet används till, sa Mary, som nu rest sig upp av upphetsning.
– Att hindra miljöaktivister och klimatkämpar från att faktiskt rädda jorden, fortsatte Fatima, som börjat gå fram och tillbaka i rummet.
– Ja, det låter helt logiskt nu när du säger det, sa Mary, som rest sig full av nytt hopp och energi. Hon närmast studsade runt i rummet av upphetsning.
Hon närmast studsade runt i rummet.
– Men hur har vi kunnat missa sambandet, Hyuk? Hur i helvete har vi kunnat missat det? sa Fatima och la trött sitt huvud i sina händer.
– Det har varit för många villospår. Men nu vet vi. Nu vet jag hur jag ska styra programmet, sa Hyuk, samtidigt som en brett leende växte fram i hans annars allvarsamma ansikte.
– Vänta lite, avbröt Mary. Jag har inte berättat om mitt uppdrag. Jag måste
avbryta spelet och få kamerornas uppmärksamhet. I finalen, vi måste ta oss till final!
Samtidigt kommer folk runt om i världen att börja trumma en gemensam drömresa.
Fatima tittade upp och stirrade skeptiskt på henne.
– Trummor? Drömresa? Och vad ska detta leda till? Låter jävligt flummigt om du frågar mig.
– Jo, en synkroniserad trumresa kommer att skapa en pulserande frekvens över jorden som kommer att hjälpa människor att öppna sina sinnen och bli mottagliga för mitt budskap.
Hyuk höjde ögonbrynen.
– Vaddå för budskap?
– Om Moder Jords tillstånd såklart! Att vi är nära kollaps. Att om Moder Jord dör kommer allt liv på jorden att dö. Jorden kommer att förlora sin atmosfär, alla växter och djur kommer att försvinna, och då givetvis även vi.
– Hm. Jag förstår vad du vill förmedla, men det är bara det att … – Vad, Fatima? Men bara vaddå?
– Jag är tveksam till att de kommer att köpa det.
– Köpa?
– Ja, tro på vad du säger. Hur sant det än är. Såvitt jag vet, är det inte många kulturer kvar som vördar och tillber Moder Jord längre. Och det är definitivt inte de som tar besluten som kan åstadkomma de förändringar som krävs. Jag är rädd att det kommer skratta åt dig. Hur bra frekvens trummorna än lyckas få till.
– Men, då är det kört. Då är det slut.
– Vänta, jag tror vi kan få även dom att lyssna, bröt Hyuk in. Vi gör det tillsamman. Mary blir en perfekt skenmanöver så jag kan fokusera på min grej.
– Vänta här nu! Vad menar du?
– Ja, jo, vi kom aldrig så långt. Berätta Hyuk!
Hyuk berättade om deras planer och Marys leende växte igen alltefter saker och ting klarnade.
– Shit, vilken grej! Jag tror du har rätt, Hyuk. Jag tror att vi kan fixa det, tillsammans!
Fatima instämde och de började ivrigt diskutera detaljerna när dörren flög upp och Ludwig dundrade in.
– Alltså, hur lång tid ska det ta innan ni tänker berätta för oss vad ni håller på med? Vi har väntat i över två timmar!
Jusuf dök upp bakom Ludwigs breda rygg och nickade ilsket instämmande och båda såg tämligen buttra ut.
– Oj, förlåt! Tiden sprang visst iväg. Kom in, sa Fatima och reste sig för att ta Ludwigs hand, men han vände henne ryggen och gick runt bordet istället.
– Ludwig, snälla …
– Sluta! Berätta istället vad fan ni håller på med! Jusuf och jag har väntat länge nog.
Ludwig korsade armarna och blängde ilsket på dem. Jusuf gjorde likadant.
– Ja, vi har väntat länge nog. Sätt igång, börja snacka.
Fatima, som satt sig igen, vred sig oroligt på stolen och tittade på Hyuk och Mary.
Vad sjutton ska vi säga, tänkte hon. Tänk om de blir skitförbannade och sticker?
Ludwig … han kanske aldrig förlåter mig. Å andra sidan, om de vägrar hjälpa oss är det ändå kört. Men Ludwig är en fin kille. Underbar, lojal och han bryr sig. Och så sexig. Nej, fokus! Om han lämnar mig, så förstår jag honom. Men Jusuf … det här är allt han velat. Även om vi klarar det riskerar han att bli avstängd för all framtid! Vad ska han göra då? Bli läkare? Skärp dig, Fatima! Du vet vad du måste göra.
– Ja, ni har väntat länge nog. Men jag tror ni kommer att förstå, jag hoppas verkligen ni kommer att förstå varför vi inte berättat tidigare, sa Fatima och lät med ens väldigt, väldigt trött.
– Sätt er, är ni snälla.
De berättade allting. Från början till slut. Ludwig och Ludwig satt tysta förutom vid ett par tillfällen då de bad dem att förtydliga några detaljer. När de var klara följde en spänd väntan på deras reaktion. Fatima, Hyuk och Mary tittade oroligt på varandra. Ludwig och Jusuf satt och stirrade rakt fram som om de väntade på att vakna upp från en mardröm.
– Jaha, det här var … mycket att ta in, började Ludwig, efter vad som kändes som en evighet.
Jusuf nickade instämmande.
– Jag tror att vi, om du håller med mig Jusuf, behöver lite tid för oss själva för att smälta det här, sa Ludwig, oroväckande lugnt.
– Ja, det behöver vi sannerligen! sa Jusuf, inte lika lugnt, snarare iskallt ilsket.
Eller var det chock blandat med förvirring? Fatima lyckades inte läsa av honom som hon brukade.
På väg ut tog Jusuf tag i en stol som stod i vägen och slängde den i väggen. Hyuk hoppade till av den oväntade smällen och Marys ögon glödde och såg ut att vilja kasta tillbaka stolen mot Jusuf. Ludwig gav samma stol en hård spark. Ilska, tänkte Fatima och hennas hjärta krackelerade. Hon tryckte naglarna hårt mot fingrarnas insida. Smärtan höll ihop henne. Det var inte över ännu. Snälla, snälla Ludwig kom tillbaka till mig. Tårarna rann baklänges, ner i svalget, ner i magsäcken. Hon ville kräkas.
Jag vet att ni vill veta hur det ska gå för våra hjältar, men jag måste ta med alla delar av historien för att ni ska förstå varför det gick som det gick. Man skulle ju kunna tro, och med all rätt, att Lady G var i full färd med att rädda Moder Jord, men nä, det var hon inte.
Lady G
Lady G tittade fascinerat på den så kallade tv:n. Bilderna flimrade förbi i rasande tempo. Jösses, tänkte hon, här finns allt! Men vissa saker kunde bara inte stämma.
Människorna flög inte runt i yttre rymden och beamade sig hit och dit. Inte heller fanns det dinosaurier, vampyrer eller walking dead people. Hur har de lyckats hitta på allt det här? Vissa serier och filmer var vidriga, andra var vackra och kärleksfulla.
Lady G plöjde igenom filmarkiven på playkanalerna på någon timme och satt sedan förvirrad och försökte smälta det hon sett. Efter det tog hon sig an nyheterna och då blev hon förfärad på riktigt. Detta var ju värre än filmerna, tänkte hon. Kan det verkligen vara sant? Hon tänkte på allt elände hon sett med egna ögon och ändrade sig. Nej, det var inte sant. Det var mycket värre än vad de sagt i lådan.
Maktlösheten grep tag och hon skakade uppgivet på sitt vackra glittrande huvud.
Skimrande silverhår föll från tinningarna och dalade långsamt likt höstlöv sakta, sakta ned på golvet.
Men så kom hon att tänka på DAV, han borde kunna hjälpa till. Undrar bara var han höll hus. Hon hade letat på de vanliga ställena, men han syntes inte till
någonstans. Hm, han verkar ha gömt sig. Nåja, det kanske var lika bra det. Då kunde han i alla fall inte ställa till med något som skulle göra allting ännu värre.
Ja, jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Ibland undrade jag om hon hade alla paddlar i vattnet. Det verkade onekligen fattas några hästar i stallet. Hon är en gudinna, hon borde ha fattat. Men nä, blåst som en blondin. Oj, förlåt. Menade inte att kränka någon. Jag menar blåst som, hm, som en pekines! Nej, inte kines, jag är inte rasist heller. Hunden! Ok, möjligtvis hundrasist. Tro mig, dummare hund finns inte, jag svär! Lyssna på det här:
Jag traskade runt i Peking en sen kväll på jakt efter någon vilsen liten munsbit när jag råkade snubblade över en pälsboll. Men inte en i min smak. Han såg verkligen ynklig ut, så jag frågade hur det stod till. Han snyftade fram att han var vilse och dessutom mörkrädd. Jösses, en mörkrädd jycke! Vilken bortskämd söndercurlad stackare. Det var nära att jag lämnade honom åt sitt öde av ren irritation.
Men jag förbarmade mig och frågade var han bodde. Han sa adressen och jag trodde inte mina vackra öron. Hörru knäppskalle, det är ju för fan huset på andra sidan gatan, sa jag. Han blev inte ett dugg sur över att bli kallad knäppskalle, utan viftade bara lyckligt med svansen, tultade över gatan, (och lyckades otroligt nog undvika att bli överkörd) kravlade uppför trappan och skällde tills husse öppnade dörren. Som sagt, helblåst.
Lady G hade sina ljusa stunder, absolut, men nej, det här var inte en av dem.
Men jag ska inte vara alltför hård, DAV hade gjort ett digert jobb med att dölja sin och trollens närvaro. De var så gott som osynliga i de kamouflerade och ljudisolerade jordgångarna. Moder Jord borde ju ha upptäckt dem kan man tycka, men hon var dels svag och knappt vid medvetande, dels påminde gångarna om jordråttornas, om än något bredare. In- och utgångarna var den enda säkerhetsrisken och därför hade DAV gett stränga order om att de endast fick användas för exceptionella uppdrag.
Lady G satt alltså och tittade på Netflix under tiden klockan tickade sig allt närmare apokalypsen. Man kunde bli förbannad för mindre.
Ludwig och Jusuf
Ludwig och Jusuf gick med snabba, hårda steg och knutna nävar bort från planeringsrummet, utan någon egentligen riktning.
– Kom Jusuf, vi går till gymmet. Jag måste tänka.
– Bra idé. Behöver pumpa igång hjärnan jag med.
Fatima kom springande efter dem i korridoren.
– Blir ni borta länge, frågade hon, väl medveten om att klockan tickade.
– Vi blir borta så länge som vi behöver, hade Ludwig svarat torrt.
– Japp, så länge vi behöver, fräste Jusuf.
Ludwig var oväntad samlad, tänkte Fatima. Hon hade förväntat sig en
känslosammare reaktion. Den här kyliga sidan av Ludwig var värre. Långt värre.
Fan, hon fick inte bryta ihop nu. Fan, fan, fan. Hon älskade honom så det gjorde ont.
Hon hade sårat honom. Tårarna började rinna även utanpå och hon vände sig om och torkade diskret ansiktet med tröjärmen. Hennes steg tillbaka tyngdes av oron som förbrukade syret.
En som inte försökte dölja vad hon kände var Mary.
– Fuck, faaans jävla skit.
– Mary, lugna dig!
Hyuk såg förskräckt ut. Nog för att Mary var en explosiv midlaner, men han hade aldrig sett henne så här.
– Säg för helvete inte till mig att lugna mig! Det är ju kört, det såg du väl! De är skitförbannade! Jag skiter i det här. Jag vill hem. Ska vi dö vill jag göra det hemma tillsammans med LeeLoo.
När Fatima återvände in i rummet var Marys ögon fulla av tårar och hon gick fram till henne för att ge henne en kram.
– Låt mig vara! Gå å krama din pojkvän istället. Lova honom evig kärlek och hur mycket knull som helst. Se för fan bara till att han skärper sig.
– Alltså, nu går du över gränsen!
– Jaså? Fuck dig! Det är inte jag som strulat till det med min partner. Tvärtom, jag lämnade henne för att hon bad mig! Jag gör det här för hennes skull. För vår skull.
Just nu skiter jag fullständigt i er andra.
– Ok, då så.
Fatima hade fått nog och slog igen dörren nästan lika hårt som Jusuf hade gjort.
Hyuk suckade och skakade på huvudet.
– Mary …
– Vad? Håll bara käften.
– Mary, det är inte över ännu. Jag tror …
– Tror? Vad fan tror du? Att de kommer förlåta oss för att vi lurat dem? Utnyttjat dem? Inte litat på dem?
– Jag väljer att tro på dem. De är bra killar.
– Men toppen! Då så, allt blir bra om vi bara väljer att tro. Jösses, du låter som farsan.
– Innan du packar och drar, vänta åtminstone till vi få veta hur de tänker. Snälla Mary, vad har du att förlora?
– Tid! Tid med LeeLoo!
– Jag förstår.
– Du fattar ingenting. Utan LeeLoo …
Marys ben vek sig och hon föll ner på golvet med händerna framför ansiktet och grät så hon skakade med snoret droppandes genom sina fingrar.
– Vill du prata med henne?
– Prata, med vem?
Orden kom stötvis.
– LeeLoo, såklart. Jag kan koppla upp ett säkert skypesamtal. Jag tror du behöver henne.
– Jag behöver henne som fan! hulkade Mary, som pendlade mellan förtvivlan och ilska.
– Då så. Jag är strax tillbaka. Ska bara hämta grejerna. Och några näsdukar. Eller en hushållsrulle.
Ludwig gick hårt åt benpressen. Jusuf slog rekord på rekord i bänkpressen. De var förbannade. De var besvikna. De kände sig lurade. De kände sig som idioter.
– Hur … fan … kunde … dom?
Ludwig tryckte ut orden mellan benpumpningarna. Musklerna brann. Det hjälpte.
Jusuf svor en lång ramsa på arabiska. Tur att hans mamma inte hörde honom, då hade han fått en örfil som hette duga.
– Tror du på dem?
Jusuf la ner skivstången och andades tungt på bänken. Han torkade febrilt svetten ur ansiktet. Ludwig gav efter för mjölksyran och satt stilla med huvudet trött lutad bakåt.
– Jo, jag gör nog det. Det är för galet för att inte vara sant. Fast det där med ett hemligt organiskt datanät … och en deprimerad Moder Jord. Kanske har de inte riktigt alla indianer i kanoten.
De brast ut i gapskratt och den spända stämningen löstes upp.
– Vad fan ska vi göra?
Jusuf suckade, fyllde på vattenflaskan och blötte ner huvudet innan han drack upp resten.
– Det finns bara en sak vi kan göra, sa Ludwig. Eftersom allt är sant, vilket vi kommit fram till, kan vi bara göra en sak.
– Sparka dem i arslet? Kalla deras mammor för kameler?
– Jusuf, för fan. Du vet vad jag menar.
– Ja, det är klart jag gör. Vi dumpar dem, joinar ett annat lag och vinner hela skiten.
Jusuf fnissade och Ludwig kastade handduken på honom.
– Skitbra idé. Synd bara att det inte kommer bli några fler VM om vi drar.
– Äsch, jag vet. Försöker bara hantera det absurda i den här soppan.
– Du lyckas bra, din arabjävel, sa Ludwig, och duckade för handduken som kom vinande genom luften.
– Ok, svennebanan. Vad händer nu? Jag är skitledsen över att de inte litade på oss.
