”VISST MÖRDAR, SLÅR OCH VÅLDTAR ÄVEN HELSVENSKA MÄN. MEN ALDRIG MED HÄNVISNING TILL BEGREPPET ”HEDER””

STOCKHOLMS UNIVERSITET Sociologiska institutionen

”VISST MÖRDAR, SLÅR OCH VÅLDTAR ÄVEN

HELSVENSKA MÄN. MEN ALDRIG MED HÄNVISNING TILL BEGREPPET ”HEDER””

En analys av pressens bild av hedersmord –januari 2002

Linn Skog

Examensarbete på påbyggnadskurs i sociologi Vårterminen 2005

Handledare: Mehrdad Darvishpour

Sammanfattning

Denna uppsats undersöker debatten kring mordet på Fadime Sahindal utifrån ett feministiskt postkolonialt angreppssätt. Det är främst tre huvudfrågor jag är intresserad av att undersöka. Den första är hur de flickor/unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld beskrivs i media. Beskrivs de enligt stereotypa föreställningar om ”förtryckta invandrarflickor” och ”passiva invandrarkvinnor”? Eller som handlingskraftiga individer som brutit med sin familj?

Den andra frågan är hur förövare av hedersrelaterat våld beskrivs. Är det som patriarkala förtryckare från en ”annan kultur” (än den “svenska”)? Eller ges våldet en individualiserad, psykologisk förklaring?

Den tredje och sista frågan är vilken/a synsätt på hedersrelaterat våld som dominerar nyhetsrapporteringen kring denna tidpunkt. Är det exempelvis ett synsätt som förlägger skillnaderna till en annan ”kultur”? Eller är det ett synsätt som poängterar att det finns en patriarkal struktur som genom sin existens möjliggör och underlättar våld mot både “svenska” och ”invandrade kvinnor”?

För att få svar på dessa frågor undersöker jag artiklar från Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet under januari 2002. För att analysera mitt material använder jag mig av kritisk diskursanalys.

Min analys visar att de kvinnor/flickor som utsätts för hedersrelaterat våld till stor del beskrivs som handlingskraftiga individer som strävade mot individuell frihet. Denna frihet visar sig vara starkt sammankopplad med ”svenskhet”. ”Svenskhet” är något som återkommande beskrivs positivt och får symbolisera individuell autonomi och jämlikhet. De ”svenska flickorna” framställs som (ouppnåeliga) ideal för ”invandrarflickorna”.

Förövarna av hedersrelaterat våld beskrivs som patriarkala och bakåtsträvande ”invandrarmän”. De ses dels som offer för sin ”kultur” vilken gör dem predestinerade att handla på vissa sätt, dels beskrivs de som psykiskt sjuka. Den första beskrivningen dominerar rapporteringen och i denna sker en stark uppdelning i ”vi” (”svenska, jämställda män”) och ”Dom” (”invandrade, patriarkala män”). I liten utsträckning förekommer en kritisk hållning till detta essentiella synsätt på ”Dom” och ”deras kultur”. Istället dominerar ett kulturessentialistiskt synsätt både vad gäller beskrivningar av förövare och debatten i allmänhet. Detta befäster ”svenskhet” och både den ”svenska/e kvinnan/mannen” som jämställda och som den outtalade norm mot vilken ”de Andra” ställs.

SAMMANFATTNING...II

1 INLEDNING ... 1

1.1 SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNINGAR...1

2 BAKGRUND ... 2

2.1 HEDERSBEGREPPET...2

2.2 AKTUELL FORSKNING...3

2.3 HEDERSRELATERAT VÅLD I SVERIGE...4

2.4 EN KORT BAKGRUND OM MEDIEFRAMSTÄLLNINGAR AV HEDERSMORD...6

3 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER... 6

3.1 POSTKOLONIALISM- EN KRITIK AV METABERÄTTELSER...7

3.1.1 Språket som betydelsebärare... 7

3.1.2 Nya och gamla stereotyper... 9

3.2 HEDERSRELATERAT VÅLD: ETT KULTURELLT BETINGAT FENOMEN...10

3.2.1 Orsaker till hedersrelaterat våld... 10

3.2.2 Våldet endast ett uttryck för en hederslogik? ... 11

3.2.3 En feministisk postkolonial kritik ... 13

3.3 HEDERSRELATERAT VÅLD: ETT UTTRYCK FÖR KVINNLIG UNDERORDNING...14

3.3.1 Hedersrelaterat våld en del av mansvåldet ... 15

3.3.2 Mansvåldet och ”de Andra” ... 15

3.4 HEDERSRELATERAT VÅLD: ETT MÅNGDIMENSIONELLT PERSPEKTIV...17

4 METOD ... 20

4.1 DEFINITIONER AV DISKURS...20

4.2 KRITISK DISKURSANALYS SOM METODOLOGISK UTGÅNGSPUNKT...21

4.3 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT...23

4.4 BRISTER I MATERIALET...24

5 EN STUDIE AV RAPPORTERING KRING MORDET PÅ FADIME ... 25

5.1 BILDEN AV HEDERSVÅLDETS OFFER...25

5.1.2 Den goda, vackra ”invandrarflickan” och hennes “svenska” förebild ... 25

5.2 BILDER AV HEDERSVÅLDETS FÖRÖVARE...27

5.2.1 En psykiskt sjuk förövare... 27

5.2.2 ”De Andras kultur” som förövare ... 29

5.2.3 Den ”svenska kulturen”... 29

5.3 ”INVANDRARMANNEN” SOM POTENTIELL FÖRTRYCKARE?...30

5.4 EN ICKE-DETERMINISTISK KULTUR? ...32

6 VAR DEBATTEN EN DEL AV EN RASISTISK DISKURS? ... 34

6.1 FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING...36

7 REFERENSER... 37

7.1 LITTERATUR...37

7.2 ARTIKLAR...38

1 Inledning

Mordet på Fadime Sahindal den 21:a januari 2002 chockade många i Sverige trots att det inte var det första mordet som skett med hänvisning till heder. Det fick stor uppmärksamhet i media och även allmänheten blev varse detta som kallades hedersmord. Regeringen krävde att de flickor som levde i familjer med starka patriarkala värderingar skulle synliggöras och hjälpas. Hedersmord, ett ord som det tidigare medfört viss tvekan att använda, blev en legitim beskrivning av mordet på Fadime. I debatten som följde var det många som hävdade en kulturessentialistisk ståndpunkt där hela problematiken reducerades till en enda faktor – de inblandades kultur. Generaliseringarna haglade om vissa kulturer och vilket ledde till en reaktion mot de oreflekterade synpunkter som framfördes. Det debatterades att kultur inte kan vara det enda som betyder något utan att även kvinnors generella underordning män och klass har betydelse. Den förenklade synen på kultur kritiserades också kraftigt.

Jag blev intresserad av att närmare undersöka denna debatt för att se om vilket/vilka perspektiv på hedersvåld som förekom i debattens inledande skede. Jag valde att utgå från ett feministiskt postkolonialt perspektiv som ställer sig kritisk till förenklade förklaringar och generaliseringar och aldrig bortser från kön som en analyskategori. Istället försöker det klargöra hur olika förtryck förstärker och reproducerar varandra.

Jag är bland annat intresserad av att undersöka hur de inblandade parterna framställdes – och om detta skedde på generaliserande sätt utifrån tankar om “de Andra” som annorlunda och mindre värda.

1.1 Syfte och problemställningar

Jag vill i den här uppsatsen redogöra för hur hedersmord har behandlats i några av våra dags- och kvällstidningar¹ under januari månad 2002 då Fadime Sahindal mördades. Det är främst tre huvudfrågor jag vill få svar på.

Den första är att undersöka hur de flickor/unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld beskrivs i media. Mer specifikt undrar jag om de beskrivs enligt stereotypa föreställningar om ”förtryckta invandrarflickor” och ”passiva invandrarkvinnor”²? Eller beskrivs de som handlingskraftiga individer som brutit med sin familj?

Min andra huvudfråga är att undersöka hur förövare av hedersrelaterat våld beskrivs. Beskrivs de som patriarkala förtryckare från en Annan Kultur (än den “svenska”)? Eller ges våldet en individualiserad,

1 Tidningarna som undersöktes var Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.

2 Vissa ord och begrepp är enligt mig problematiska att använda då de inte är objektiva kategorier. Jag sätter därför sådana ord inom citationstecken. Ett exempel är ”invandrare” som ofta används för att beteckna något annat än ett annat etniskt ursprung, t.ex. patriarkala värderingar (jfr Brune 2002).

psykologisk förklaring? Bygger beskrivningarna på gamla koloniala uppfattningar om ”vi” och ”Dom”; där

”Dom” skiljer sig från ”oss” (“svenskar”) och är bärare av annorlunda och sämre egenskaper?

Mitt tredje och sista huvudsyfte är att se vilken/a synsätt på hedersrelaterat våld som dominerar nyhetsrapporteringen kring denna tidpunkt. Är det exempelvis ett synsätt som förlägger skillnaderna till en annan ”kultur”? Eller är det ett synsätt som poängterar att det finns en patriarkal struktur som genom sin existens möjliggör och underlättar våld mot både “svenska” och ”invandrade kvinnor”?

2 Bakgrund

I Sverige har det på senare tid genomförts viktiga kartläggningar om hedersrelaterat våld³ av Länsstyrelserna och även inom forskarvärlden har betydande forskning genomförts. Jag kommer nedan att redogöra lite kort för de centrala resultaten från Länsstyrelsernas undersökningar och den aktuella forskningen. Först kommer jag att definiera heder mer precist då det är ett viktigt begrepp för förståelsen av genomgången.

2.1 Hedersbegreppet

Heder är ett begrepp som i detta sammanhang har två innebörder. Både i turkiskan och kurdiskan finns två ord för heder; namus och shirif. Det första, namus, står för kvinnans ärbarhet och det andra, shirif, hänförs till egenskaper såsom gästfrihet och tapperhet och är förknippat med män (Wikan 2004). En man upprätthåller sin heder genom att kontrollera sina kvinnliga släktingars sexualitet och se till att de är kyska.

Förvissandet om kvinnornas kyskhet gör att familjens heder upprätthålls och det handlar om kollektivets rättigheter över individen. En familjemedlems heder påverkar hela familjen och därför är det viktigt att hålla den fläckfri. Det ligger även i kvinnornas intresse att inte ses som skamfyllda och de underkastar sig därmed också kollektivets vilja (Koctürk-Runefors 1991:113f, Wikan 2004:22). Även om kvinnor kan vara medvetna om att kontrollen av deras heder innebär att mäns intressen fortsätter att sättas i första hand väljer de ofta att ignorera detta då att bryta mot dessa sociala spelregler skulle kunna leda till minskat socialt anseende (Koctürk-Runefors 1991:114). Kontrollen av den kvinnliga sexualiteten förekommer i de flesta länder men tar sig olika uttryck. Hänvisningar till heder är mest förekommande i länder runt Medelhavet och kan inte sägas vara typiskt för Islam (Ibid. s. 13). Kopplingen mellan heder och kvinnors sexualitet kan spåras till före Islam men en viss del av kontrollen spåras till Islam då kvinnors sexualitet enligt Islam ska kontrolleras (Darvishpour 2003:89).

3 Jag kommer att använda mig av beteckningarna hedersrelaterat våld eller hedersvåld för att beskriva det våld som begås med en hänvisning till heder. Jag vill inte lägga in en värdering om detta våld är en del av mäns generella våld mot kvinnor eller om det ska ses som ett särskilt våld. Samtidigt blir det automatiskt ett särskiljande då jag benämner det som hedersvåld och därmed exkluderar det från det mer allmänna mäns våld mot kvinnor. Detta kommer att diskuteras vidare i uppsatsen.

Hedern är att betraktas som ett ting, något man har eller kan förlora. Det är inför hedersgruppen som delar samma hederskod som hedern kan förloras, det är också inför denna som hedern återvinns.

Hederskoden innehåller gemensamma grundläggande värderingar och det är viktigt att även hålla rykten under kontroll. Om en familjemedlems dåliga rykte når hedersgruppen kan det leda till att skam dras över hela familjen. Rykten är till sin natur inte alltid sanna men detta har mindre betydelse då det är viktigt att visa upp ett fläckfritt yttre (Wikan 2004:22, 163, Eldén 2003:17).

Förlorad heder leder i extrema fall till mord då hedern blivit så allvarligt skadad att den inte kan återupprättas på något annat sätt. Mord för att återupprätta hedern kan drabba både kvinnor och män. Det är många gånger planerat och ofta är flera gärningsmän inblandade. Det kan därför ses som ett rationellt och genomtänkt val då hederslogiken möjliggör att hedern kan återupprättas genom ett mord. Det finns andra sätt att än mord att återfå hedern exempelvis genom att bannlysa den skamfyllda släktingen från staden där familjen bor (Wikan 2004:163).

Sammanfattningsvis måste påpekas att heder är ett komplext begrepp som inte innehar en entydig innebörd. Heder spelar en stor roll i kontrollen av främst kvinnors, men även av mäns, sexualitet. Genom att hedern knyts till en hel grupp blir det en kollektiv angelägenhet att kontrollera och förhindra ryktesspridning. Viktigt att poängtera är att det är kvinnor som kopplas till skammen och att det är deras kyskhet som måste bevaras. Nedan redogör jag för de forskare som har behandlat heder i sina arbeten.

2.2 Aktuell forskning

Detta innehåller endast en kort redogörelse för fältet vad gäller hedersrelaterat våld i Sverige. Några av dessa författare kommer att redogöras för mer ingående under avsnitten 3.2, 3.3 och 3.4 som behandlar förklaringsmodeller av hedersrelaterat våld.

De som har skrivit om heder och hedersvåld i Sverige är bland andra Tahire Koctürk-Runefors (1991) som forskat kring turkiska kvinnor i Turkiet och Sverige. Hon beskriver bl.a. det hon kallar hedersetiken och hur skam är centralt i denna och knuten till kvinnor (1991:109, 114f). Antropologen Unni Wikan (2004) gör en omfattande undersökning av fall av hedersmord i Skandinavien och undersöker dessa utifrån en syn på hedersmord som kulturellt betingat. Hedersmord som ett uttryck för ett generellt kvinnoförtryck använder sig sociologen Åsa Eldén (2003) av i sin avhandling kring hedersmord. Hennes arbete relaterar till Wikans (2004) då detta var det första stora som skrevs kring hedersvåld i Sverige. Sociologen Eva Lundgren och juristen Jenny Westerstrand utgår liksom Eldén från att hedersvåld ska förstås inom ramen för mäns våld mot kvinnor. De finner att debatten efter Fadimes död främst fokuserade på skillnader. Det som flitigast diskuterades var huruvida mordet på Fadime skulle förstås som ett Svenskt kvinnomord eller om det var ett uttryck för något väsenskilt? Samtidigt ställs även här den ”svenska kulturen” som norm och beskrivs som jämställd (Lundgren & Westerstrand 2002:168).

Andra som behandlar hedersmordsproblematiken är ekonomisk historikern Paulina de los Reyes (2003) och sociologen Mehrdad Darvishpour (2004) båda dessa forskare utgår från ett mer flerdimensionellt perspektiv som betonar kön, etnicitet, klass och migration.

I rapporten Mediernas syn på De Andra (2002) av samhällsvetaren Lena Grip undersöks debatten kring heder. Hon finner att ””de Andra”” ofta beskrivs stereotypiskt. De framställs till stor del som ett kollektiv, som traditionella, förtryckta till skillnad från ”vi” som är individer, moderna och jämställda. Fokus ligger på skillnader mellan ”vi” och ”dom”. Den ”invandrade mannen” ses som traditionsbunden och patriarkal medan ”invandrarkvinnor” sällan nämns om det inte är unga kvinnor som brutit med familjen. Den

”svenska kvinnan” är ofta utelämnad från resonemanget om hon inte nämns som en motpol till den

”invandrade kvinnan”. Det saknas också enligt Grip en problematisering av klass- och etnicitetsförtryck.

Hon finner även att bilden i media inte har förändrats nämnvärt efter mordet på Fadime Sahindal i januari 2002.

En annan aktuell sammanställning av forskares, journalisters och lekmäns intryck av hedersmordsdebatten är Debatten om hedersmord - Feminism eller rasism (2004) redaktörer är Stieg Larsson och Cecilia Englund. I denna framförs ett antal synsätt på debatten där de flesta är överens om att debatten på ett felaktigt sätt lägger tonvikten vid att skapa ett jämställt ”vi” och ett patriarkalt ”dom”. I många av artiklarna saknas dock ett genusperspektiv och det sker en individualisering av problemen eller en betoning av socioekonomisk bakgrund. En av dem som skrev i denna är Masoud Kamali, professor i socialt arbete, och en mer preciserad bild av hans forskning kommer att presenteras i avsnitt 3.4 Hedersrelaterat våld: ett mångdimensionellt perspektiv.

2.3 Hedersrelaterat våld i Sverige

Regeringen gav år 2003 länsstyrelserna i uppdrag att undersöka hur många unga flickor och pojkar som riskerade att utsättas för hedersrelaterat våld. Undersökningen skulle även ge svar på hur många ungdomar som riskerade att utsättas för hedersvåld p.g.a. sexuell läggning. I storstadslänen skulle även skyddat boende för dessa ungdomar utvecklas (Länsstyrelsen i Stockholms län 2004).

Förekomst av hedersrelaterat våld rapporteras från samtliga län. Antalet fall per år uppskattas till 1500- 2000, en siffra som rapporterats från myndigheter och organisationer. Mörkertalet antas vara signifikant då det finns en uppenbar risk om kontakter med myndigheter och organisationer initieras av den våldsdrabbade (Länsstyrelsen i Stockholms län 2004:10, Länsstyrelsen i Stockholms län 2002:4). I exempelvis Västra Götalands län uppskattas mörkertalet vara 2-3 gånger större än de 270-300 flickor/unga kvinnor som de kommit i kontakt med (Länsstyrelsen i Västra Götalands län 2004:7). En stor brist i undersökningarna är att inte samma frågor användes i enkäterna och att det därför kan vara svårt att dra några generella slutsatser. Resultaten visar dock entydigt att det förekommit hedersrelaterat våld i alla län.

I Stockholmsregionen är det är ett fåtal av de mellan 100 och 300 hjälpsökande flickorna som blir omhändertagna av myndigheterna och ett fåtal familjer som polisanmäls. Under 2001 var det 103 st. flickor under 18 år som tog kontakt med socialtjänsten och 4 % av dem fick hjälp med skyddat boende. Det förekommer att socialtjänsten inte inser att det räcker med flickans ord för en polisanmälan och anmäler därför inte. Hot från familjen eller rädsla för att vittna gör att många flickor avbryter kontakten med myndigheterna (Länsstyrelsen i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län län 2004 2004:4, Länsstyrelsen i Stockholms län 2002:5f). Flickorna behandlas inte som våldsoffer i sitt möte med myndigheterna utan våldet ses som en del av en generationskonflikt där det förutsätts att föräldrarna och dottern ska komma överens. Det är även vanligt att myndigheterna bemöter invandrarflickor enligt en mall och har fördomar om hur de ska bete sig vilket hindrar dem från att få hjälp. Ett exempel kan vara att när en flicka söker hjälp från en faktisk misshandelssituation bortförklaras den med att familjen kommer från en stark patriarkal kultur. Flickan får därför inte adekvat hjälp att komma ur denna situation (de los Reyes 2003).

Undersökningarna visar att myndigheterna inte använder sig av lagar och andra medel för att hjälpa flickorna samt att det är stor brist på adekvat boende för flickorna (Länsstyrelsen i Stockholms län 2002:7).

Det är viktigt att skola, socialtjänst, polis och andra berörda organisationer får stöd och råd, men också att samordningen dem emellan förbättras (Länsstyrelsen i Västra Götalands län 2004:40f). Resurserna är för små hos polis och socialtjänst (de los Reyes 2003). Det visades att det i första hand är skolor och frivillig organisationer som möter flickorna och därefter socialtjänst och ungdomsmottagningar (Länsstyrelsen i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län län 2004 2004:4).

För att sammanfatta kan sägas att undersökningarna om hedersrelaterat våld visat att det är ett problem som är långt vanligare än vad som tidigare antagits. Denna kunskap medför också, enligt mig, att det måste tänkas kritiskt kring vad hedersrelaterat våld innebär. Är våld inom familjen automatiskt hedersrelaterat när de inblandade parterna har invandrat eller har bakgrund från Mellanöstern? När dessa frågor diskuteras är det viktigt att inte stereotypisera vissa grupper som predestinerade att handla på ett visst sätt. Det betyder inte att förtryck inte kan kritiseras oavsett inom vilken grupp det förekommer eller vilka individer det berör. Däremot ska en person inte behöva bli bemött på ett schabloniserande sätt på grundval av sin bakgrund utan det är viktigt att se till det individuella fallet. Det postkoloniala synsättet poängterar att det genom stereotypisering och användning av schabloner är lätt att skapa skillnader vilket kan få negativa konsekvenser för minoritetsgrupper. Jag kommer i mitt teoriavsnitt att redogöra närmare för dessa tankegångar. En annan viktig fråga är om hedersvåld ska inkluderas i en allmän förståelse om våld mot kvinnor eller om det ska behandlas separat och i så fall varför? Denna fråga kommer att diskuteras vidare under avsnitt 3.3. Nedan kommer en redogörelse för den aktuella forskningen av hur hedersmord framställts i svensk media.

2.4 En kort bakgrund om medieframställningar av hedersmord

Journalistik- och samhällsvetaren Ylva Brune har forskat mycket kring bilder av “invandrare” i svensk media, både retrospektivt och nutida nyhetsrapportering. Hon finner att medias rapportering om

“invandrare” har ändrats från att handla om ”invandrarnas” situation på 80-talet till redogörelser om patriarkalt förtryck och sexualiserat våld. Det patriarkala förtrycket beskrivs och förläggs till ”muslimer”,

“invandrare” och ”hederskulturen”. I motsats till dessa kategorier ställs ”svenskar”, ”Sverige” och

”jämställdhet”. Genom dessa två uppdelningar så skapas effektivt en kategori där ”de Andra” per definition alltid är patriarkala och alla ”svenskar” alltid är jämställda (Brune 2002). De negativa artiklarna om

“invandrare” påverkar människor negativt. Brune (2001) kallar detta mörk magi, en process där

“invandrare” tillskrivs egenskaper som egentligen är ”våra” egna undanträngda rädslor. Även egenskaper som ”vi” vill ha kan tillskrivas ”de Andra” (Ibid. s. 11, 30). ”Dom” delas in i goda och onda. De goda är offren som exempelvis inte får stanna i Sverige trots sitt behov av speciell vård medan de onda förslagsvis är de patriarkala män som kontrollerar sin familj (Ibid. s. 55).

”Invandrarmännens” våld förklaras med att de känner frustration över sina kvinnors ”försvenskning”.

Det benämns ofta som en ”kulturkrock” där kvinnornas vilja till mer självständighet möter männens vilja att bevara det som varit. Den utökade viljan efter självbestämmande ses som ett uttryck för mötet med det svenska samhället och således som en ”försvenskning”.

När våldet hos ”invandrarfamiljer” förklaras som ett resultat av mötet med det svenska samhället så negligeras andra orsaker. Det leder också till en felaktig slutsats att ”svenska män” per automatik är jämställda eftersom de redan är en del av den ”svenska jämställdhetskulturen”. “Svenska mäns” våld mot kvinnor hamnar i skymundan och den “svenska jämställdheten” får ett uppsving. Påpekas ska att svenskfödda mäns våld mot kvinnor sällan når nyhetsmedia och därför späs stereotypen ytterligare på (Brune 2002). Genom att ”vi” talar om “de Andra” så blir det ”våra” definitioner och problemlösningar som gäller och även ”vi” som ska lösa problemen (Ibid. s. 29). Ett exempel på detta är Grips (2002) undersökning där “svenska kvinnor” endast nämns om de står som en motpol till den ”invandrade kvinnan”.

Den “svenska mannen” beskrivs ingenstans (inte ens som en motpol till den ”invandrade traditionsbundne och patriarkale mannen”) vilket tyder på att texterna är skrivna ur en manlig, “svensk” synvinkel. Genom att undvika att identifiera sig själv i en artikel kan ens egen maktposition behållas.

Jag kommer att redovisa ytterligare en framställning av hedersmord och problematisera denna i avsnitt 5.

3 Teoretiska utgångspunkter

I detta avsnitt kommer först en kort redogörelse för ett postkolonialt perspektiv och sedan redogör jag för olika förklaringsmodeller för hedersrelaterat våld.

3.1 Postkolonialism- en kritik av metaberättelser

Postkolonialism är ett begrepp som kan känneteckna olika saker. För det första kan det syfta till tiden efter det som kallas för kolonialtiden vars mest intensiva period var runt 1800-talet. Det kan också känneteckna ett kritiskt synsätt som menar att kolonialismen fortfarande har efterverkningar och att dess effekter, speciellt de som manifesteras diskursivt, måste undersökas. Det kan i denna betydelse innebära ett försök att tänka bortom de identiteter och gränser som skapades under kolonialismen och endast möjliggjorde vissa handlanden (Eriksson m.fl. 1999:15f). Det är även i denna bemärkelse som jag kommer att använda mig av detta begrepp. Detta innebär för mig ett kritiskt synsätt på mitt material utifrån ett uttalat feministiskt postkolonialt perspektiv.

3.1.1 Språket som betydelsebärare

Ett postkolonialt förhållningssätt handlar inte främst om att förkasta eller godkänna det västerländska idéarvet utan att förhålla sig kritisk till det eurocentriska synsättet som präglar det. Genom att sätta den västerländska kulturen i centrum och bedöma världen utifrån den, samtidigt som det saknas en kritisk förståelse av den, så reproduceras också maktobalanser både inom ekonomiska skikt och socialt och kulturellt. Det är speciellt viktigt att förhålla sig kritisk till de värden och synsätt som anses ”sanna” och de perspektiv som ges tolkningsföreträde (Eriksson m.fl. 1999:47). Postkoloniala teoretiker har visat att det är främst är förbehållet vita, heterosexuella, medelklassmän från “väst”⁴ att tolka världen och skriva historien.

De har även ifrågasatt vem som ska vara det forskande subjektet, och har riktat kritik mot den västerländska kunskapen om andra länder. Kunskapen har använts för att legitimera en orättvis kolonial ordning där västerländska värderingar och normer anses vara de rätta. Det postkoloniala perspektivet visar att det är etnocentrismen som styrt kunskapsbildandet. Tidigare var ”ras” ett legitimt sätt att underordna människor, denna beteckning används inte längre på grund av dess starka förbindelse med rasismen.

Istället har ”kultur” och ”etnicitet” ersatt detta sätt att kategorisera människor. Detta betyder inte att hierarkierna har försvunnit, istället har de antagit nya skepnader under andra namn. Dikotomierna där ”vi”

är subjekt och “de Andra” objekt upprätthålls fortfarande där “de Andra” är underordnade men detta sker inte längre på grund av ”ras” (Landström2001:8f). Olika förtryck kan inte skiljas från varandra eller sin kontext och de kan också samverka på olika sätt. Ett exempel på detta är, under kolonialtiden, då de båda förtrycken, orsakade av kön eller etnicitet, förstärkte och reproducerade varandra. Både kvinnor och

“orientaler” sågs som lägre stående än männen från “väst”. Samtidigt möjliggjorde förtrycket av de

“orientaliska” männen att västerländska kvinnor kunde utvidga sin könsroll och ställa sig utanför de normer

4 Jag använder mig konsekvent av beteckningarna ”väst” och “orienten”. Dessa är uttryck som under den koloniala tiden och ännu idag innehar värdeladdade betydelser och det är därför som jag väljer att använda dem.

som gällde i hemlandet. Detta kunde endast ske då de i egenskap av vita, europeiska kvinnor var överordnade de koloniserade männen och kvinnorna (Loomba 1998:166, 215).

Språk är en viktig del av hur identiteter, institutioner och politik skapas och det kan inte bara ses som ett medel för kommunikation. Det är genom språket och språkliga praktiker som värden produceras och reproduceras (Eriksson m.fl. 1999:17f). Edward Said är en av de tidiga postkoloniala teoretikerna och han genomförde en omfattande undersökning av litteratur och skildringar om “orienten” i sitt banbrytande verk Orientalism (2002). I denna lägger han stor vikt vid språket och hur det bidrar till att diskursivt skapa en bild av Orientalen som underlägsen Européen. Under denna tid fanns också orientalister, sakkunniga med

“orienten” som forskningsområde. De fick en betydande roll i att skapa förståelse för “orienten” men medverkade också till att legitimera kolonialiseringen av världen. Kunskapen om “orienten” blev indirekt också en kunskap om Europa och dess folk som betraktades som både kulturellt och socialt överlägsna (Said 2002). Sociologen Meyda Yegenoglu tolkar, i Colonial Fantasies (1998), Västs intresse för “orienten”

som ett sätt att få tillgång till dess kvinnor. Västerlandet kan liknas med det manliga, vita subjektet som upptäcker och lockas av “orienten” och genom att feminisera och rasifiera⁵ “orienten” gjordes “orienten” till en kvinna (Yegenoglu 1998). De “orientaliska” kvinnorna fick stå för mystik, medan de ”amerikanska” och

”afrikanska” kvinnorna fick stå för vildhet och beskrevs i termer av både rädsla och löften i det nya landet (Loomba 1998:152f). Det fanns i den koloniala diskursen även en annan bild av ”den Andra kvinnan”, amasonen, en kvinna som kännetecknas av en omättbar sexualitet och aggressivitet. Kvinnan som viljestarkt subjekt blev förpassad till civilisationens utmarker som ett icke önskvärt subjekt och riktlinjerna för den europeiska kvinnan tydliggjordes (Ibid. s. 154).

Idag är “muslimen” en av dem som diskursivt konstrueras i en eurocentrisk kontext. Karim H. Karim visar hur stereotyper bidrar till att rättfärdiga förtryck. När “muslimen” ses som en ”vilde/barbar” kan denna bild användas för att exempelvis minska kritiken mot militära ingrepp i muslimska länder (Karim 1997:153f).

Ofta används även argumentet att det är “de Andra” kvinnorna som måste räddas undan ett liv av patriarkalt förtryck. När talibanerna störtades från makten i Afghanistan berättigades detta bland annat med att kvinnor skulle befrias från sin underordnade position. Maud Eduards tolkar detta snarare som att det handlar om att försvara ett militärt ingrepp då kvinnornas ohållbara situation i Afghanistan varit känd långt tidigare utan att detta lett till några ingrepp (Eduards 2002). Således används fortfarande argumentet att det är ”vi” som ska skydda kvinnorna från deras ”barbariska” män och på så sätt rättfärdiga övergrepp (Karim 1997:177). Bakom dessa argument ligger också en syn på “västs” länder som jämställda, vilket kan leda till tolkningen att ”vi” har hunnit mycket längre än “de Andra” i ”våra” framsteg. Det som döljs är att

5 Rasifiering är när hudfärg, religion, kultur eller språk får ligga till grund för en kategorisering och diskriminering som leder till att vissa personer både bemöts och framställs som avvikande, som “de Andra” (Dahlstedt 2001).

”våra” framsteg sker på bekostnad av ”de Andras” resurser och att denna exploatering sker på både ett materiellt och intellektuellt plan (Landström 2001:10).

3.1.2 Nya och gamla stereotyper

Idag finns stereotyperna kvar men inte enbart som rasifierade schabloner. Den feministiska teorin har en tendens, liksom all kunskap från “väst”, att fortfarande stereotypisera kvinnor som ej är ifrån “väst”.

Chandra Talpade Mohanty (2003) påpekar hur dessa kvinnor ofta ställs i motsatsförhållande till västerländska kvinnor. De ses som utsatta för patriarkala strukturer, utan makt osv. och någon hänsyn till deras reella maktresurser tas aldrig. Därför blir det svårt att vidta politiska åtgärder då dessa kvinnor som grupp redan definierats som maktlös, sexuellt utnyttjad osv. Mohanty menar att fokus ska läggas på de faktiska ideologiska och materiella förhållanden som konstituerar levnadsförhållandena för en specifik grupp kvinnor som maktlösa i en specifik kontext. Att ta bort agentskapet hos tredje världens kvinnor riskerar att marginalisera dem ytterligare (Mohanty 2003). Även svenska feministiska forskare har sett liknande tendenser i Sverige att osynliggörandet av skillnaderna mellan kvinnor snarare gör att dessa blir statiska och hänvisas till kultur (Mulinari 2003:26). De sexistiska och rasistiska diskurserna samspelar och det är viktigt att se hur dessa förtryck intensifierar varandra så att kvinnorna ges möjlighet att agera som aktiva subjekt och inte bara som personer utsatta för ett dubbelt förtryck (Loomba 1998:166). Sociologen Mehrdad Darvishpour (2003) påpekar att när “invandrarkvinnan” eller icke-västerländska kvinnor beskrivs som passiva och förtryckta innebär det att kvinnor från “väst” ses som jämställda och de förtryck som de utsätts för osynliggörs. ”Invandrarmän” blir i samma process definierade som förtryckare (Darvishpour 2003:75). Kort sagt är det viktig att se hur olika förtryck samspelar och att undersöka hur våra egna kategoriseringar bidrar till dessa.

Ett postkolonialt förhållningssätt kan således sammanfattas som att inta en kritisk inställning till de värden och föreställningar som tas för givna. Precis som i feministisk forskning så är det ”naturliga” ett bra studieobjekt då ”naturlighet” ofta döljer samhälleliga maktstrukturer och har mycket litet samband med medfödda (”naturliga”) egenskaper. Jag har i detta avsnitt visat hur olika förtryck både har förstärkt varandra under kolonialtiden och hur de i stor grad lever kvar och samverkar med varandra. Det är viktigt att försöka se hur de koloniala föreställningarna om ”ras” försvunnit men dykt upp i en ny skepnad med samma exkluderande grunduppfattning baserat på exempelvis kultur. Ytterligare en aspekt är att inte definiera “de Andra” kvinnorna som maktlösa utan kontextualisera deras situation och se till deras maktinnehav. Detta gäller även när ”vi” talar om “de Andra” kvinnorna i Sverige, genom att enbart uppmärksamma de negativa sidorna så minskas deras handlingsutrymmet markant. En av orsakerna till att fokus läggs på de negativa sidorna kan vara det eurocentriska synsättet som präglar ”vårt” tänkande. Om detta medvetandegörs så kan det bidra till en kritisk syn på även ”våra” förhållningssätt och teorier.

Nedan kommer jag att göra en presentation av tre perspektiv på hedersrelaterat våld. Jag har valt att presentera dem efter vilken betydelse de tillmäter “kultur”. Det första perspektivet är det som lägger fokus på “kultur” som orsak till hedersvåld medan de två senare ställer sig kritiska till ett sådant synsätt. De betonar sinsemellan olika aspekter; det andra perspektivet lägger störst vikt vid genus och det tredje vid ett flertal andra aspekter och jag har därför kallat detta perspektiv mångdimensionellt. Jag kommer i min redogörelse för dessa att inta ett feministiskt postkolonialt förhållningssätt.

3.2 Hedersrelaterat våld: ett kulturellt betingat fenomen

Detta perspektiv får främst representeras av antropologen Unni Wikan som gjort en omfattande undersökning om skandinaviskt hedersrelaterat våld. I sin bok En fråga om heder (2004) diskuterar hon bland annat mordet på Fadime men även andra välkända skandinaviska fall. Med sin bakgrund i antropologin så gör hon en omfattande genomgång av heder och hedersvåld med exempel från hela världen.

3.2.1 Orsaker till hedersrelaterat våld

Hedersvåld är, som nämnts tidigare, inte något specifikt för en speciell religion. I alla världsreligioner finns det vissa delar som kan uppmuntra hedersvåld men det är endast i vissa miljöer som detta kan få dödlig utgång. (Wikan 2004:8f). Exilen kan till exempel förstärka behovet av att hålla samman gemenskapen i den etniska gruppen. Genom att söka skydd i de gamla värderingarna uppnås en trygghet, vilket ofta får negativa konsekvenser för kvinnorna (Ibid. s. 172ff). Wikan menar att det är hederskulturen som gör att ett mord på en familjemedlem kan ses som den enda utvägen. Fadime trotsade sin familj genom att ha en pojkvän som inte var godkänd och hon satte därmed sitt eget bästa framför familjens (Ibid.

s. 39). Detta bryter både mot att alltid sätta kollektivets bästa främst och att bevara ett skamfritt yttre (Ibid.

s. 22, 39). En lösning när familjens heder skadas är att förvisa den ur staden och genom denna handling återinföra heder. Fadimes flytt till Sundsvall är enligt Wikan jämförbar med en exil, om hon skulle återvända till Uppsala skulle också åtgärder mot detta trots vidtas. Fadimes far hade tidigare berättat för myndigheterna att de måste se till att hon inte kom tillbaka för då skulle något hända. Han framförde även dödshot till Fadime. Det var enligt Wikan både att Fadime trotsat exilen och att hon i smyg besökte modern och systern som ledde till mordet. (Ibid. s. 161).

Wikan var med på rättegången mot Fadimes far och har tagit del av andra rättegångsprotokoll som gäller hedersvåld. Fadimes fars berättelse om vad som inträffade den kvällen då Fadime mördades ändrar sig. I första rättegången framställer han Fadime som förövaren som ringde och hotade att komma till Uppsala med sin svenska pojkvän och hon skämde ut familjen genom sina pojkvänner. Mordet uppgav han vara en slump då han tagit med pistolen men inte visste att Fadime skulle vara där (Ibid. s. 111ff). Både Fadimes far och hennes äldsta syster samt andra släktingar framför att det var faderns psykiska instabilitet

som orsakade mordet. Detta ser Wikan som ett tecken på förvirring när hederslogikens norm inte stämmer överens med den samhälleliga normen som föreskriver att mord begås i vredesmord eller av psykiska orsaker. Wikan menar att faktumet att en systerson till Fadimes far tog på sig skulden för mordet tydliggjorde för alla att hedersmord är en kollektiv handling och att heder kan återvinnas genom denna handling. Brorsonen ansågs dock inte trovärdig av rätten och fadern dömdes istället till livstids fängelse.

Försvaret hade insisterat på psykiatrisk vård men fadern befanns psykiskt tillräknelig (Ibid. s. 121 ff.). Att det var just en systerson till Fadimes far är inte konstigt, enligt Wikan, då det ofta är en yngre eller straffomyndig släkting som gör detta för att få lägre/undgå straff. Denne blir sedan en hjälte som räddar släkten. (Ibid. s. 117f). Hederskulturen ses av Wikan som en nästan deterministisk struktur som

”indoktrinerar” (ibid. s. 22) individerna i detta system och får dem att tro att de finns till för just detta.

Hederstänkandet är något som genomsyrar allt och därför blir det, utifrån detta sätt att tänka, logiskt och rationellt, att mörda en dotter. Det är genom att förstå den logiken som Wikan menar att vi också kan förstå varför Fadimes far mördade henne (Ibid. s. 21).

3.2.2 Våldet endast ett uttryck för en hederslogik?

Nu ska jag diskutera lite mer ingående Wikans resonemang om varför hedersrelaterat våld ska ses som ett uttryck just för en hederslogik och inte som ett uttryck för ett strukturellt exempelvis klass- eller könsförtryck. En anledning till att det inte kan rättas in under ett strukturellt eller globalt kvinnoförtryck menar Wikan beror på att hedersvåld även kan drabba män. Därför är det inte kön vi ska ta hänsyn till, utan istället ska det ses som en rätt för alla, eg. kvinnor och män, till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter innebär dock, enligt mig, att en individ ska ha lika möjligheter oavsett kön. Men precis som Wikan påpekar innefattar hederskulturen en logik som skiljer könen åt; det är kvinnans kyskhet som måste bevaras och skyddas, männen blir mördade om de vanhedrat en kvinna. Wikan tar som exempel upp att i Sverige skickas söner ibland till hemlandet för ”rehabilitering” (Wikan 2004:22) eller tvångsgifte men de blir inte mördade för att de har utomäktenskapligt sex. Jag tolkar detta som att skillnaden i synen på kvinnors och mäns sexualitet snarare borde ses som ett uttryck för en struktur än som ett specifikt uttryck för en kultur.

Hedersmord ska inte heller, enligt Wikan, ses som ett svartsjukemord. En sådan definition skulle underlätta förståelsen då det är något Wikan anser alla kan relatera till (Ibid. s. 22). Hon berör även andra förklaringar till hedersmord till exempel att människor som lever i exil tenderar att förstärka sina gamla traditioner. En annan förklaring kan vara skillnaden mellan landsbygd och stad. I Istanbul i Turkiet har det skett en ökning av hedersmord sedan inflyttningen från rurala områden ökat och kyskhetsnormerna för kvinnor har blivit striktare (Ibid).

Den förklaring som ges störst utrymme är hederslogiken vilken Wikan poängterar snarare handlar om tradition än om religion eller etnisk tillhörighet (Ibid. s. 9, 80). Hon menar att det inte är fruktbart att tala i termer av etniska eller religiösa grupper, då det inom en sådan grupp finns individer som kan handla olika,

utan vill istället tala om folkgrupper. Skillnaden mellan dessa termer är som jag ser det endast en fråga om ordval då det är lika generaliserande att tala om folkgrupper, ett exempel är att tala om kurder som en folkgrupp med stark hederslogik. Wikan poängterar dock att det är viktigt att se att i debatten i Norge var det muslimer som gjordes till syndabockar medan det i Sverige främst var kurder som pekades ut. Dock blir hennes resonemang om folkgrupper, enligt mig, lika reducerande och stereotypiserande som att tala om kultur.

Yvonne Hirdman talar istället om att det finns olika kulturella genusordningar⁶ och att dessa tar sig skilda uttryck i olika tidsperioder och länder. Hon menar att den svenska genusordningen är baserad på ett jämställdhetstänkande och att våld mot kvinnor ska ses som kvarlevor av en äldre, mer kvinnoförtryckande genusordning. Istället menar Hirdman att vi ska se att det kan finnas stora skillnader mellan olika genusordningar. Hon ser mordet på Fadime som ett uttryck för en helt annan kulturs genusordning där segregation lett till en extremisering av genusordningen (Hirdman 2002).

Wikan vill undvika svepande generaliseringar om ”vi” och ”Dom” och vill visa på ett nytt sätt att se på integration. Deltagande i arbetslivet ses som en variabel på integration, men endast ett arbete betyder inte att en person blir integrerad. Fadimes far är ett exempel på att arbete inte per automatik medför integration, enligt Wikan, då han arbetat på ett svenskt företag i 20 år. Hon menar att det är viktigare att försöka överföra den svenska välfärdsstatens värderingar om frihet, likhet och jämlikhet (Wikan s. 233 ff.).

Samtidigt måste olika levnadssätt tolereras, så länge dessa inte strider mot lagen, men de behöver inte respekteras (Ibid. s. 242). Wikan påpekar att det finns stora problem med att visa tolerans mot kultur och att det ofta leder till att individens rättigheter glöms bort i favör för gruppens/kulturens rättigheter. Hon poängterar att en individs rättigheter måste få före en överdriven respekt för den etniska gruppen (Ibid. s.

250 f). Arbetets betydelse för en persons självutveckling är viktig, menar Wikan, men för att kunna undvika hedersvåld måste alla människor ges rätt till samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Ett steg för att ge alla samma rättigheter är språkundervisning för att underlätta en ökad samhällsförståelse. Wikan ställer sig inte främmande för ett införande av en obligatorisk sådan (Ibid. s. 237 ff.).

Sammanfattningsvis ligger detta perspektivs fokus på att förklara hedersrelaterat våld med den hederslogik/kultur som finns i vissa miljöer och som tar sig olika uttryck beroende på geografiskt läge.

Denna hederslogik vilar på att de äldre styr över de yngre samt en stark kontroll över kvinnlig sexualitet som alltid ska hållas inom äktenskapet. Detta får konsekvenser för flickor och kvinnor då deras livsutrymme begränsas mer än männen, men både kvinnor och män kan bli offer för hedersrelaterat våld.

6 Genusordning är Hirdmans begrepp för att synliggöra den könsmaktsordning som bygger på två logiker; isärhållandet av könen och den manliga normens primat.

Jag kommer nedan att redogöra för en kritik mot detta perspektiv utifrån en feministisk postkolonial utgångspunkt. Denna kommer främst att behandla avsaknaden av ett genusperspektiv och vad det innebär att reducera individers agerande och egenskaper till kultur.

3.2.3 En feministisk postkolonial kritik

Genom att se hedersrelaterat våld som en kulturell betingelse skriver detta perspektiv in sig i den koloniala traditionen där tidigare ”ras” spelat en central roll. Numera är ”ras” inte ett gångbart uttryck då det förknippas med de olika rasbiologiska institut som var populära i början av 1900-talet (Landström 2001:9).

Kultur och etnicitet har i många fall ersatt ”ras” och det är problematiskt, enligt mig, att som Wikan lägga tyngdpunkten på något som ”kultur” eller ”tradition”. Det blir för endimensionellt när ingen hänsyn tas till andra faktorer.

Wikan talar om den traditionella kurdiska kulturen och beskriver den som motsatsen till den svenska välfärdsmodellen. Genom detta görs två saker, för det första definierar hon den kurdiska gruppen i Sverige som innehavande ett antal egenskaper; hierarki, klanstruktur, olika värde, patriarkat samt användande av våld för att lösa konflikter (Wikan 2004:234). Dessa sätts i motsats till den svenska välfärdsmodellens ideal;

frihet, jämlikhet och lika värde. Enligt mig blir därmed den kurdiska gruppens egenskaper definierade som mindre önskvärda. Dessutom framstår den “svenska” kulturen som fri från våld. Det andra problemet med Wikans jämförelse är att en välfärdsmodell och en kultur ligger på olika nivåer i samhället och de är svåra att jämföra på ett adekvat sätt. En samhällsmodell är en vision om hur ett samhälle ska fungera och vilka värderingar som ska ingå men det är en modell som också i praktiken innefattar individer och dess skilda uppfattningar. Exempelvis innefattar den “svenska” välfärdsmodellen inte våld mot kvinnor, men det är en spridd praktik och skulle kunna beskrivas som en del av den “svenska” kulturen.

Det är problematiskt att som Wikan tillskriva en grupp människor vissa egenskaper enbart för att de kommer från en viss kultur. En kultur är inte en homogen enhet där alla har liknade värderingar och uppfattningar. Wikans essentialiserande synsätt är speciellt märkbart när hon beskriver Fadimes mor som ett offer för sin egen kultur. Trots att Wikan menar att kulturen hindrar Fadimes mor och ställer henne utanför det ”jämställda” Sverige tyckte hon att Fadime hade rätt att gifta sig med den hon önskade. Hon

”förstod knappast” (Ibid. s. 234) att hon gjorde ett integrationsarbete mellan den kurdiska kulturen och den svenska kulturen. Wikans förklaring till Fadimes mors ”svenska” uppfattning om giftermål är ”vanlig”

moderskärlek. Wikan konstaterar att i mellanöstern är kvinnan ansvarig även för ömhet och kärlek, vilket gör att de är bra på att integreras då de älskar sina barn oavsett vilka val de gör.

Här gör Wikan ytterligare indelningar där den självuppoffrande modern och den icke-förlåtande fadern framträder. Mödrar som vill sina barns bästa och de frånvarande fäderna är en ganska bekant syn även i Sverige och den svenska välfärdsstaten kämpar för att förändra denna uppdelning i samhället genom exempelvis delad föräldraförsäkring. Skillnaden mellan ”Dom” och ”oss” blir endast en gradskillnad enligt

mig. Däremot är den nedvärderande syn på Fadimes mor som Wikan har helt i linje med koloniala tankegångar. Dels att ”vi” har nått så mycket längre här i Sverige än ”Dom” och dels att

”invandrarkvinnorna” inte ens inser att de är förtryckta.

Trots att Wikan ser kulturen som främsta orsak till hedersrelaterat våld framför hon också, som nämndes tidigare, en stark kritik mot att etnicitet ska ges en överordnad betydelse. Istället menar hon att individens självbestämmande måste sättas över etnisk tillhörighet och att etnicitet begränsar individer (Ibid.

s. 250). Jag håller med henne att etnicitet inte behöver ha den stora betydelse den har i till exempel det svenska samhället där etnicitet på många sätt inverkar på individers liv. Ett exempel på detta är den omfattande diskrimineringen på arbetsmarknaden. Jag ställer mig däremot kritisk till Wikans synsätt att en etnisk tillhörighet är deterministisk och avgör vilka värderingar och egenskaper en person har. Hon ansluter sig därmed till den tradition där en individ förutsätts agera enligt en viss uppsättning egenskaper som hör till den gruppen. Detta synsätt ligger nära det rasistiska synsättet och argumenten för att vissa ”raser” är på ett visst sätt.

En paradox i Wikans analys är att hedersrelaterat våld inte ses som en del av en strukturell kvinnlig underordning. Hon menar att hedersvåld utgör en del av en patriarkal struktur där kvinnan ses som den skamfyllda, men hon motsätter sig ändå en feministisk analys av våldet. Hedersvåld är ett komplext fenomen men det är viktigt att inte glömma att olika typer av förtryck också förstärker varandra (se de los Reyes 2003). En struktur som systematisk underordnar kvinnor i ett samhälle kan inte, enligt mig, särskiljas från en hederskultur som är en del av både denna struktur och andra. Det är också viktigt i analysen av hedersrelaterat våld i Sverige använda sig av ett intersektionellt sätt att granska. Detta betyder att flera förtryckarstrukturer tas med i analysen till exempel klass, genus, etnicitet och sexualitet. Dessutom anser jag att argumentet att även män mördas med hänvisning till heder inte är tillräckligt reflekterande för att avfärda att även hedersrelaterat våld hör till en könsstruktur. Män blir inte mördade för att de är okyska utan på grund av att de vanhedrat en kvinna. Mäns våld mot kvinnor definieras som beroende på en struktur där kvinnor underordnas (se bl.a. Lundgren 2001, Holmberg 1996:75 f). Denna syn utesluter dock inte att det även inom denna struktur finns kvinnor som misshandlar sina män eller att den endast skulle inkludera våld mot ”svenska” kvinnor.

Nedan redogörs för ett annat perspektiv som i likhet med ovanstående främst ser en faktor som betydelsefull för att förklara hedersrelaterat våld.

3.3 Hedersrelaterat våld: ett uttryck för kvinnlig underordning

I dialog med Unni Wikans En fråga om heder (2004) om skandinaviskt hedersvåld skrev sociologen Åsa Eldén sin avhandling Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder (2003). Wikan var en av de första som skrev om detta och Eldén ville ge ett svar på hennes kulturessentialistiska perspektiv.

3.3.1 Hedersrelaterat våld en del av mansvåldet

Eldén ser Wikans förklaringsmodell av hedersrelaterat våld som alltför ensidig. Istället för fokus på kultur vill Eldén att hedersvåld ska inkluderas i det som brukar benämnas ”mäns våld mot kvinnor”. I realiteten har denna kategori ofta avsett vita, heterosexuella, kvinnor med ”svensk” bakgrund. “De Andra”

kvinnorna har sorterats in i kategorin ”särskilt kvinnovåld” vilket Eldén kritiserar. Det betyder inte att hon bortser från den kulturella kontexten och hon menar att det kan finnas aspekter i ett samhälle som kan upprätthålla och legitimera en viss typ av våld mot kvinnor (Eldén 2003).

De hedersrelaterade våldshandlingarna måste, enligt Eldén, förstås utifrån de kulturella föreställningar om kön som finns. Mäns våldshandlingar mot kvinnor (oavsett vilket land man kommer ifrån) måste förstås i sin kontext. Detta gäller även våld som inte är hedersrelaterat. Kultur, kön och våld måste kopplas samman. När det gäller hedersrelaterat våld är det viktigt att inte skilja på det dödliga våldet och mer eller mindre accepterade former av kvinnoförtryck som sexism och kontroll. (Eldén 2003:60f).

Maud Eduards menar att om hedersrelaterat våld benämns som ett särskilt våld, skilt från annat våld mot (“svenska”) kvinnor, så möjliggör detta att idén om det ”jämställda” Sverige kan upprätthållas (Eduards M. 2002:28, de los Reyes 2003:33). Om vi istället ser det som en gradskillnad blir det svårare att konstruera ”den Andre” som patriarkal och medför att även vår egen kultur måste analyseras och dekonstrueras. Eduards påpekar dock att det finns faktiska stora skillnader mellan hur maktobalansen tar sig uttryck på olika platser och att detta inte får glömmas bort. Hederskulturen till exempel, legitimerar våld mot kvinnor. Det undangömda våldet som sker mot “svenska” kvinnor är fortfarande våld oavsett om det inte accepteras av samhället och orsakerna inte förläggs till kulturen (Eduards 2002:28).

3.3.2 Mansvåldet och ”de Andra”

Forskning om våld mot kvinnor har ofta redovisats i termer av skillnad, det är männen som skiljer sig från normen på något sätt som setts som kvinnomisshandlare, menar Eldén (2003). Före 70-talet var det främst alkoholmissbruk som angavs som orsak. Senare fördes vanmakt, hotad manlighet och manssamhällets konsekvenser även för männen fram som orsaker. Socialt arv och att våld funnits i familjen såväl som ett konfliktperspektiv där det ses som en konflikt mellan två jämbördiga parter är andra teorier som använts. Under senare år när våld mellan invandrade makar kommit i fokus så förläggs orsaker till våld till migration, segregation och socialt utanförskap. Även här bortses från den generella underordning som kvinnor har gentemot män. Detta våld förstås med samma skillnadslogik som tidigare, det är ”icke-svenskt” våld och orsakerna förläggs till exempelvis migrationen. Även i Länsstyrelsernas undersökningar⁷ i storstäderna om hedersrelaterat våld framkommer att det råder en kontrasteringslogik.

7 Se avsnitt 2.2 Hedersrelaterat våld i Sverige

Våldet ska inte inkluderas i våld mot “svenska” kvinnor utan det ska förstås som en särskild del av mäns maktutövning⁸. Genom att förlägga våldet utanför ”vår” kultur blir kontrasten större och ”vår” kultur ännu mer jämställd. Eldén menar att genom kontrastering så blir hedersmord en konsekvens av ”Deras” kultur och inte en del av ”vår” kultur (Eldén 2003:82 ff.).

När hedersmord sker söks det efter skillnader mellan ”vi” och ”Dom”. Det som skiljer är ”kultur” och det är således enligt kontrasteringslogiken däri svaret finns. Enligt Eldén ligger snarare svaret i feministisk forskning om mäns våld mot måste analyseras även de exempelvis kulturella föreställningar som hjälper till att legitimera våldet. Om våldet hela tiden skiljs från sitt sammanhang kan det enbart förstås om det skiljer sig från det normala menar Eldén. Våldet ska därför analyseras i termer av normalitet och inte förläggas till psykiskt sjuka, marginaliserade, kulturellt annorlunda osv. Detta då rapporten Slagen Dam (Lundgren 2001) tydligt visar att våld sker i alla grupper i samhället och är en del av en stor del kvinnors och mäns vardag och därmed en normalitet. (Ibid s. 86f). Det har framkommit att förövarna av hedersrelaterat våld inte utmärker sig genom någon speciell boende, utbildnings eller arbetssituation (de los Reyes 2003:22).

Förövare av hedersrelaterat våld som Fadimes far får inte heller ses som passiva offer för sin kultur påpekar Eldén. Orsaken till våldet ligger inte i deras kultur utan i hur våld och kultur samspelar.

Föreställningar om heder och kopplingen av den kvinnliga sexualiteten till denna, legitimerar och normaliserar våldet och kontrollen för männen som kan få förståelse för sina handlingar genom att hänvisa till heder. När orsaken till mordet förklaras som att dottern skadar familjens heder måste detta uttalande ses i förhållande till de kulturella föreställningar som omger den som yttrar detta. Orsaken till mordet ändras sedan av Fadimes far som menar att han var i psykisk obalans och hade alkoholproblem. Eldén menar att det är ett yttrande som är grundat i “svenska” kulturella föreställningar. Psykisk sjukdom och alkoholproblem ses ofta som förmildrande omständigheter vid våld mot kvinnor (Eldén. s. 80, 88).

Kontrollen över kvinnans liv och sexualitet står i centrum även när “svenska” kvinnor misshandlas av en “svensk” partner. Ett överdrivet fokus på hedersbegreppet kan leda till att andra typer av våld och hot döljs och inte tas på allvar (de los Reyes 2003:20, 36). Eldén varnar dock för att alltför bokstavligt använda sig av kultur, då hon inte anser att det är en statisk enhet utan att den är föränderlig och ständigt ges nya innebörder (Eldén 2003: 88). Eduards påpekar vikten av att sätta våldet mot kvinnor i centrum och menar att det är ”mäns våld mot kvinnokulturen” (Eduards 2002:28) som är det verkliga problemet. Detta våld har konsekvenser på alla samhälleliga nivåer: personlig, kollektiv, nationell och global nivå (Ibid.).

8 Samtidigt visar Länsstyrelsernas gemensamma rapport Nationell rapport om behovet av skyddat boende m.m.

(Länsstyrelsen i Stockholms län 2004:54) att de olika Länsstyrelserna fokus ligger på olika aspekter. Vissa lägger tyngdpunkten på precis som Eldén den ojämlika maktobalansen mellan könen och andra på t.ex. segregation eller både i boende och på arbetsmarknad.

Sammanfattningsvis kan sägas att Eldén tydliggör hur våld som sker mot andra än de ”vita, svenska, heterosexuella” kvinnorna ofta förpassas till ett annorlunda våld som inte berör ”oss”. Genom att visa hur teorier om mäns våld mot kvinnor ofta framförts i kontraster tycker jag att hon visar på hur hedersvåld lätt kan bli ett medel att uttrycka rasistiska åsikter när det framställs som så vida skilt från det ”normala”

kvinnovåldet. Däremot förlorar hennes analys, enligt mig, när hon inte tar hänsyn till andra maktrelationer än kön. Det finns en problematik i att sätta kön som främsta analyskategori då det i olika situationer är olika maktrelationer som blir betydelsebärande. När jag som exempelvis vit, svensk kvinna är i Spanien är jag kanske i första hand svensk medan om jag befinner mig i Asien är jag i första hand europé. Jag tror att det är viktigt att se till de förtryck som kan påverka en person, och samtidigt hålla i åtanke att när vi pratar om kön och om kvinnorepresentation att det är den “svenska, vita, heterosexuella” kvinnan som åsyftas. Nedan redogör jag för det perspektiv som tar hänsyn till flera olika aspekter vad gäller hedersvåld och som jag därför kallar för mångdimensionellt. Således skiljer det sig från de två andra perspektiven som främst betonar en orsak till hedersrelaterat våld.

3.4 Hedersrelaterat våld: ett mångdimensionellt perspektiv

Det tredje perspektivet kring hedersvåld har jag valt att kalla mångdimensionellt. Detta främst då det innehåller en kombination av olika förklaringar⁹ till hedersproblematiken. Det förenklas inte till att endast fokusera på kulturen och hedersideologin som förklaringsmodeller¹⁰ och inte heller ses den kvinnliga underordningen i samhället som ensam orsak¹¹.

Det är istället ett antal olika faktorer som anses påverka unga flickor som utsätts för hedersrelaterat våld. Sociologen Mehrdad Darvishpour talar om ett tredubbelt förtryck som drabbar många flickor i invandrarfamiljer. Han vill dock undvika att definiera ”invandrarfamiljen” som en homogen enhet. Det är viktigt att se att hur den kategoriseras och definieras till stor del är ett resultat av majoritetssamhällets uppfattningar (Darvishpour 2004:14). Det första förtrycket som urskiljs är av ekonomisk karaktär, där familjen ofta bor i ett segregerat område med mycket arbetslöshet, sämre hälsa och sämre chanser till

9 Det mångdimensionella perspektivet skulle också kunna benämnas intersektionellt. Denna term i Nina Lykkes definition innebär att ett flertal maktobalanser måste uppmärksammas och tas med i analysen av olika fenomen. Kategorierna genus, etnicitet, ålder, sexualitet, nationalitet, klass etc. samverkar med varandra och konstruerar varandra. Därför blir en analys utan hänsyn till dessa maktasymmetrier och dess inverkan på varandra inte lika effektiv. Dock betyder detta inte att hänsyn till alla dessa kategorier måste tas då det riskerar att underminera begreppet. Istället handlar det om att välja ut adekvata kategorier och motivera dessa i förhållande till analysens kontext. Genus är dock en av de maktasymmetrier som är strategiskt viktig att hålla fast vid (Lykke 2003).

10 Se avsnitt 3.2 Hedersrelaterat våld: ett kulturellt betingat fenomen

11 Se avsnitt 3.3 Hedersrelaterat våld: ett uttryck för kvinnlig underordning

utbildning. Det är dessa socioekonomiska faktorer som i hög grad påverkar familjen (Darvishpour 2004:15, Kamali 2004:29).

Det andra förtrycket är den etniska diskrimineringen som finns i det svenska samhället och tar sig uttryck på olika sätt. Den kan också leda till en känsla av utanförskap. (Darvishpour 2004:15). Etnicitet är en kategori som innehåller en maktrelation. Den kulturisering av “invandrare” som skett den senaste tiden måste ses som ett utryck för en institutionell diskriminering. När det gäller män med invandrarbakgrund som begår brott mot sina döttrar har orsakerna till detta våld hänvisats till ”de Andras” kultur. Detta innebär inte bara att en komplex verklighet reduceras till kultur utan det skapar samtidigt samhörighet mellan ”oss”

och distansering från ”Dom”. ”De Andra” kan hjälpas genom att bli “svenskare” och därmed underförstått mer jämställda. De los Reyes menar att när fokus ligger på kultur så blir frågan snarare varför inte alla män från vissa kulturer misshandlar med tanke på deras dåliga kulturella förutsättningar. Följdfrågan är hur

“svenska” mäns misshandel ska få ett stopp när de redan är en del av ”vår” kultur, vilken framställs som ideal och jämställd (de los Reyes 2003).

Den tredje typen av förtryck är att kvinnor och flickor på grund av sitt kön är underordnade vilket påverkar deras liv. Dessutom kommer många från miljöer med starka patriarkala normer (Darvishpour 2004:15). Dessa normer gör att flickornas sexualitet kontrolleras hårdare än pojkarnas (Integrationsverket 2000). Däremot kan patriarkala familjer utöva mer eller mindre stark kontroll över sina barn och det är viktigt att se att inte enbart familjer med invandrarbakgrund som inkluderas i dessa.

De olika förtrycken förstärker varandra och vissa kvinnor med invandrarbakgrund är förtryckta både av sin egen grupp och av majoritetssamhället. I andra fall när rasistisk ideologi använder sig av genus, genom att framställa ”invandare” som antingen förtryckta eller patriarkala, blir de invandrade kvinnornas roll dubbel. De måste både sätta sig emot den manliga dominansen och liera sig med männen emot de rasistiska föreställningarna (Mulinari 2003:40f, de los Reyes 2003). En kategorisering av alla

”invandrarfamiljer” som patriarkala måste undvikas, dels då det inte förhåller sig på det sättet, dels för att det kan innebära att de som är utsatta för våld bemöts på ett schablonmässigt sätt (de los Reyes 2003:6).

Darvishpour (2003) visar, i sin forskning kring iranska familjer i Sverige att kvinnornas maktresurser ökar dramatiskt gentemot männen om de flyttar till Sverige från länder med starka patriarkala strukturer. Detta kan leda till konflikter i parförhållandet. Bilden av “invandrarkvinnan” som ett passivt objekt försvinner och de ökade maktresurserna gör att hon har fått en möjlighet att ifrågasätta den (eventuella) manliga överordningen i familjen (Darvishpour 2003:75f). Darvishpour ser hedersrelaterat våld som en specifik form av våld mot kvinnor som legitimeras av vissa kulturella mönster. Våldet möjliggörs då det finns kulturella föreställningar som rättfärdigar att män ska bestraffa kvinnor som frigör sig och råder över sin sexualitet.

Våldet kan ses som en kvarleva från ett förmodernt samhälle där det manliga kollektivet stödjer den som försöker rädda sin heder genom att begå våld mot den kvinna som vanhedrat dem (SvD 16/3-2004). Det är

därför inte fråga om en kulturkrock mellan “svenskar” och “invandrare” utan om en krock mellan moderna, jämställda kulturer och traditionella, patriarkala kulturer (Darvishpour 2004:13).

De unga kvinnorna är också utsatta eftersom de tillhör den yngre generationen och föräldrarna utövar sin auktoritet över dem (Ibid. s. 15). Darvishpour menar även att maktresurserna förskjuts mellan barn och föräldrar vilket kan leda till en intensifiering av de generationskonflikter som ofta finns i familjer. Konflikterna kan ha olika orsaker men följande faktorer påverkar familjen enligt Darvishpour; kulturell bakgrund och uppväxtmiljö, socioekonomisk ställning, vistelsetid samt barnens och föräldrarnas position i samhället (SvD 16/3-2004). Generellt tenderar maktresurserna i familjen att omvändas så att kvinnor och barn får mer maktresurser och männen mindre. Barnen integreras fortare och får ofta både ett språkligt övertag och ett socialt övertag då de lär sig normer och värderingar. De kan lätt bli föräldrar åt sina föräldrar i det avseendet, vilket i sin tur kan leda till maktlöshet hos föräldrarna och påverka familjerelationerna negativt.

Samtidigt som att döttrarna tillhör en ”svag” grupp i samhället vågar de, på grund av maktförskjutningen, utmana sin familj (Darvishpour 2004:13f, Integrationsverket 2000:41). Ibland anges även att föräldrarnas misstro mot det omgivande samhället kan resultera i hårdare gränser vilket också kan påverka föräldra/barn relationen (Integrationsverket 2004:41).

Det finns även andra som påpekar vikten av generationskonflikter inom familjen som orsak till våld inom familjen. En av dessa är Masoud Kamali (2004) som liksom Darvishpour menar att generationskonflikten är en viktig förklaringsmodell för hedersrelaterat våld. Dock härrör Kamali denna konflikt främst till en fråga om socioekonomisk ställning till skillnad från Darvishpour som även har ett utpräglat genusperspektiv (Kamali 2004:28).

De los Reyes (2003) påpekar att det är viktigt att inte glömma bort att de flickor/unga kvinnor som söker hjälp måste behandlas som våldsutsatta. Det kan därför vara mindre lämpligt att lösa konflikten inom familjen och till varje pris undvika en separation av denna. Det reella hotet om våld får inte bortses från (se Integrationsverket 2000:63). Kamali hävdar att socialtjänsten alltid ställer sig på barnens sida¹² vilket leder till stor hjälplöshet hos föräldrarna. Detta menar han är ytterligare en anledning till varför konflikten ska hållas inom familjen då konflikten ofta stegras när skola och socialtjänst blandas in. Detta kan i sin tur utmynna i våld (Kamali 2004:29).

Slutligen kan sägas att detta perspektiv har sin tyngd i att se hedersrelaterat våld som det komplexa fenomen det är. Det försöker integrera både ett köns-, klass- och etnicitetsperspektiv där dessa kategorier ses som förbundna med varandra och därför inte heller kan skiljas från varandra. Jag tycker att de på ett bra sätt betonar att det finns olika kulturella kontexter som påverkar våra liv samtidigt som mer konkreta levnadsvillkor som ekonomiska villkor och bostadssegregation. Det som de inte uppmärksammar är att det

12 Detta skiljer sig helt mot vad t.ex. de los Reyes (2003:8) och Länsstyrelsen i Stockholms län (2002) hävdar. Snarare visar det sig att de unga flickorna har svårigheter att bli trodda och att sedan få adekvat hjälp.

hedersrelaterade våldet även drabbar de som avviker från en heterosexuell norm. Detta är inget specifikt för detta perspektiv utan medvetenheten om detta förtryck saknas hos de flesta perspektiven. Däremot är detta perspektiv med sitt intersektionella angreppssätt enligt mig bäst lämpat att även uppmärksamma detta. En annan begränsning med detta perspektiv är att det kan leda till en överbetoning på att hedersvåld är ett speciellt våld som inte har något att göra med ”svenskt” kvinnovåld. Detta kan leda till, som jag tidigare nämnt, att hedersvåld tas med i en rasistisk diskurs där det används för att utmåla en viss grupp av invandrare som ”patriarkala demoner”. En annan risk är att ”invandrarkvinnorna” återigen blir sedda som en homogen grupp där alla från en viss region bemöts enligt en bestämd mall. Därför är det viktigt (som bl.a.

de los Reyes 2003 påpekar) att alltid koppla de olika förtrycken till varandra och de faktiska maktstrukturer som finns i samhället.

4 Metod

I detta avsnitt kommer jag först att kort gå in på begreppet diskurs som är ett nyckelbegrepp i min analys. Redogörelsen kommer att vara kort då min fokus ligger på den kritiska diskursanalysens metodologiska tillvägagångssätt. Detta kapitel innehåller även en redogörelse för mitt primärmaterial samt reliabilitets- och validitetsproblem.

4.1 Definitioner av diskurs

Diskurs kan enkelt beskrivas som ett bestämt sätt att tolka och förstå världen eller en del av den (Winther Jørgensen & Phillips 2000:7). Den kan också beskrivas som ett flöde av idéer som är bundna till varandra, eller som ett systematiskt och konsistent system av representationer där språket representerar en social praktik utifrån en ståndpunkt (Riggins 1997:2). Inom den kritiska diskursanalysen så används även begreppet diskursordning, denna består av komplexa och ibland motsägelsefulla diskurser och genrer som används inom en social institution/social domän. En genre kan beskrivas som att den konstituerar och är en del av en bestämd social praktik t.ex. nyhetsgenren. Diskurser och genrer används på bestämda sätt i den diskursiva praktiken dvs. produktion och konsumtion av tal och text. Ett exempel är sjukvårdens diskursordning där samtalet mellan läkare och patient är en typ av diskursiv praktik, och den mellan läkare och sjuksköterskor en annan (Winther Jørgensen & Phillips 2000).

I denna studie har jag valt att använda en tolkningsmetod som lägger fokus på text och inte på aktörerna. Enligt Bergström och Boréus (2000) innebär detta att texten ses som en del av ett större sammanhang där meningen hos en text ses i samband med de andra texter som tillhör samma diskursordning. Delarna kan tolkas utifrån helheten och helheten från delarna och diskursen utgör helheten.(Bergström & Boréus 2000:27ff).

Diskurs innefattar inte enbart text utan även tal och bilder (Winther Jørgensen & Phillips 2000:67). Det är genom att analysera diskurser man kan utläsa vad som tillåts respektive inte skrivs/sägs i vissa