Akademin för hälsa, vård och välfärd
DEN DUBBLA UTSATTHETEN
En studie som lyfter kvinnors upplevelse av att vara utsatt för intimt
partnervåld samt processen att lämna och bli fri – en lång väg in men en längre
väg ut.
ELINOR LIF
MARIA NYBERG
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete inom socialt
arbete
Kurskod: SAA056
Handledare: Lena Talman Seminariedatum: 2021-06-04 Betygsdatum: 2021-06-14
DEN DUBBLA UTSATTHETEN Författare: Elinor Lif & Maria Nyberg Mälardalens Högskola
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Vårtermin 2021
SAMMANFATTNING
Våld i nära relationer är ett världsomfattande problem, där nästan varannan kvinna har utsatts för våld av en man, minst en gång efter sin 15-årsdag. I Sverige har kommunerna det största ansvaret att ge individer rätt stöd och skydd. Dock förekommer stora kunskapsklyftor kring våldet – både mellan kommuner samt inom instanser. Detta kan försvåra processen för kvinnan, då gränserna mellan myndigheterna är stora och hon kan behöva ta upp emot 50 olika myndighetskontakter i sitt hjälpsökande. Syftet med studien är att lyfta fram kvinnors egna upplevelser av att vara utsatta för intimt partnervåld samt belysa den dubbla utsatthet som kan förekomma under hjälpsökandet i kontakten med formella- och informella
hjälpkällor. För att uppnå syftet har sex kvinnor intervjuats, där deras egen upplevelse har lyfts fram. Materialet har tillsammans med tidigare forskning samt teoretiska begrepp analyserats, där resultatet uppmärksammade komplexiteten i att leva som våldsutsatt. Resultatet belyser även olika hinder och utmaningar som kan förekomma i mötet med formella- och informella hjälpkällor. Vidare lyfts avgörande faktorer för att kvinnan ska kunna lämna – där våldets karaktär, nyckelpersoner samt kvinnans egna resurser anses avgörande. Slutligen diskuteras resultatet utifrån den dubbla utsattheten samt rättvisans lotteri.
THE DOUBLE EXPOSURE
Author: Elinor Lif & Maria Nyberg Malardalen University
School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program
Thesis in Social Work, 15 credits Spring term 2021
ABSTRACT
Intimate partner violence is a worldwide problem, where almost every second woman has been subjected to violence by a man, at least once after her 15th birthday. In Sweden, the municipalities have the responsibility to provide the right support and protection. There are large knowledge gaps around violence - both between municipalities and within agencies. This can complicate the process for the woman, as the boundaries between the authorities are large and she may need to receive 50 different authority contacts in her help-seeking process. The purpose of the study is to highlight women’s experiences of being exposed to intimate partner violence and to highlight the secondary vulnerability that can occur during the help seeking process, in contact with formal- and informal help sources. To achieve the purpose, six women have been interviewed, where their own experience has been highlighted. The material has been analysed together with previous research and theoretical concepts. The results drew attention to the complexity of living as a victim of violence and highlight various obstacles and challenges that may occur in the encounter with informal and formal sources of help. Furthermore, decisive factors also highlight the woman’s ability to leave, where the nature of the violence, key people and the woman’s own resources are considered decisive. Finally, the results are discussed based on the double exposure and the justice lottery. Keywords: After-violence, Help-seeking process, Intimate partner violence, Victims of violence.
STORT TACK!
Vi vill tillägna ett stort tack till Er fantastiska kvinnor som valt att anförtro sig till oss och delat med er av era egna upplevelser. Utan er hade vi inte haft möjlighet att genomföra denna
studie och därav inte kunnat lyfta fram och belysa den komplexitet som råder för en kvinna som utsatts för intimt partnervåld – allt hon är med om under relationen, men framför allt i
processen att ta sig ur. Ett bidrag som leder till mer kunskap och förståelse.
Vidare vill vi rikta ett stort tack till Lena Talman, för den stöttning och vägledning hon bidragit med genom denna studie. Där hon genom konstruktiv kritik samt goda råd, hjälpt
INNEHÅLL
1 INLEDNING ...1
1.1 Syfte och frågeställning ... 2
1.2 Bakgrund... 2
1.3 Avgränsning ... 3
1.4 Centrala begrepp ... 3
1.4.1 Våldets karaktär ... 3
1.4.2 Intimt partnervåld (IPV) ... 4
1.4.3 Formella- och informella hjälpkällor ... 4
1.4.4 Sekundär utsatthet/ Den dubbla utsattheten ... 4
2 TIDIGARE FORSKNING ...4
2.1 Litteraturgranskning... 4
2.2 Att leva med våld ... 5
2.3 Att lämna en relation präglad av våld ... 6
2.4 Hjälpsökandeprocessen ... 7
2.4.1 Strukturella hinder och samhällets stigmatisering av kvinnan ... 7
2.4.2 Framgångsfaktorer ... 8
2.5 Eftervåldet ... 9
2.6 Sammanfattning och reflektion av tidigare forskning ...10
3 TEORI/BEGREPP ... 11
3.1 Normaliseringsprocessen ...11
3.2 Uppbrottsprocessen ...12
3.3 Stigmatisering ...13
4 METOD ... 13
4.1 Metodval, urval och tillvägagångssätt ...14
4.2 Genomförandet ...14
4.3 Analysförfarande ...15
4.5 Tillförlitlighet och trovärdighet ...16
4.6 Etiska principer...16
4.7 Etiskt övervägande ...17
5 RESULTAT/ANALYS ... 18
5.1 Upplevelsen av att vara våldsutsatt ...18
5.1.1 Varför lämnar hon inte? ...19
5.1.2 Kvinnornas upplevelse av skuld och skam ...20
5.1.3 Strukturella hinder och bristen på vägledande resurser ...21
5.1.4 Avgörande faktorer för att lämna relationen och söka hjälp ...22
5.2 Hjälpsökandeprocessen ...23
5.2.1 Kontakten med socialtjänsten ...23
5.2.2 Polis och rättsväsendet ...24
5.2.3 Hälso- och sjukvården samt övriga hjälpinstanser ...25
5.2.4 Kontakten med informella hjälpkällor ...26
5.2.5 Kvinnans egna styrka och resurser ...27
5.3 Upplevelsen av eftervåldet ...28
5.3.1 Fysiska och psykiska besvär ...28
5.3.2 Känsla av frihet ...29
5.3.3 Sociala begränsningar ...30
5.3.4 Myndigheternas roll ...30
6 DISKUSSION... 31
6.1 Resultatdiskussion ...31
6.1.1 Den dubbla utsattheten och rättvisans lotteri ...32
6.2 Metoddiskussion ...33
6.3 Etikdiskussion ...34
7 AVSLUTANDE REFLEKTION OCH FÖRSLAG PÅ FRAMTIDA FORSKNING ... 35
REFERENSLISTA ... 36
1
INLEDNING
Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är idag politiskt erkänt som ett omfattande samhälls- och folkhälsoproblem världen över, där 35 procent av världens kvinnor någon gång utsatts för intimt partnervåld (IPV) av en nuvarande eller tidigare partner (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Nästan varannan kvinna (46%) har utsatts för våld av en man, minst en gång efter sin 15-årsdag, där mer än var fjärde kvinna rapporterat att våldet hon utsatts för var systematiskt och pågått under en längre tid (Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski,
2001). Där det synliga våldet enbart utgör toppen på ett isberg – täckt av rädsla, hot och trakasserier (Johnsson-Latham, 2014). Förutom det pågående våldet, kontrollen som ofta gör sig påmind, isoleringen som pågått under en längre tid från vänner och familj eller genom ekonomiska och strukturella hinder – kan relationen även präglas av kärlek och hopp, vilket i sin tur komplicerar processen för kvinnan (Nilsson & Lövkrona, 2015). Moser Hällen och Sinisalo (2018) lyfter att merparten (80%) av de kvinnor som utsätts för våldsbrott inte anmäler, vilket även Brottsförebyggande Rådet (BRÅ, 2020) uppmärksammar. Där statistik visar på att våldet många gånger blivit så pass normaliserat, att kvinnan inte kan uttala sig om, händelserna som hon utsätts för ens kan klassas som våld, eller som en normal del i ens vardag.
Omgivningen som får information och tar del av våldet kan fråga sig, varför lämnar du bara
inte?, men att ta sig ur en destruktiv och våldsam partnerrelation, kan av flertalet olika skäl
vara väldigt svårt och komplicerat. Frågan riskerar även att förskjuta ansvaret till kvinnan och därmed bidra till ökade skamkänslor. En betydligt mer legitim fråga i sammanhanget borde i stället vara, varför utsätter han dig för det här? (Kvinnojouren Ellinor, u.å.). Moser Hällen och Sinisalo (2018) beskriver IPV som ett dolt brott, där våldet ofta sker bakom stängda dörrar, där ingen utomstående vare sig ser eller hör. Där familjemedlemmarna många gånger bedriver ett gemensamt projekt att bevara våldet som en familjehemlighet. Det kan även handla om att upprätthålla en viss standard, där familjen utåt sett upplevs väldigt kärleksfull och stabil och inte förmår att blotta den raserade fasaden, ofta på grund av skam. Det är vanligt förekommande att kvinnan tillfälligt lämnar relationen, men ofta går tillbaka till mannen innan hon inser vad hon utsatts för eller vågar fatta det slutgiltiga beslutet. Mannen kan dessutom uttala hot om vad han ska göra med henne, barnen eller annan nära anhörig om hon lämnar samt att våldet ofta eskalerar eller ändrar karaktär i samband med en separation. Nilsson och Lövkrona (2015) beskriver att majoriteten av de mord som sker på kvinnor i nära relation just är kopplade till dessa uppbrottsförsök. BRÅ (2019) rapporterar att det dödliga våldet omfattar en femtedel av samtliga dödsfall inom Sverige varje år. Vilket enligt Nordborg (2014) innefattar att en kvinna dödas var tredje vecka av den man hon har- eller har haft en relation till.
Grundorsaker till att mäns våld mot kvinnor kan fortgå, beskriver både Nordborg (2014), Gottzén (2014), Moser Hällen och Sinisalo (2018) samt Lundgren et al (2001) kan landa i mannens överordnade ställning gentemot kvinnan världen över, där de samhälleliga strukturerna möjliggör för fortsatt våld. Att våldet bör ses ur ett könsmaktsperspektiv, där våldet används av män för att behålla kontrollen över kvinnan när han upplever sin position hotad – ett resultat för de strukturella- och kulturella hinder som finns i samhället. Den
pågående specialiseringen inom sociala myndigheter försvårar dessutom situationen för de hjälpsökande, då kunskapen har fördelats ut och ofta inte ryms inom en och samma
myndighet. Till detta kan kvinnan tvingas ta upp emot 50 olika myndighetskontakter i sin hjälpsökandeprocess och dessutom behöva återberätta sin historia och hoppas på att bli väl bemött och betrodd, minst lika många gånger (Moser Hällen & Sinisalo). Med detta menar vi att den dubbla utsattheten är ett resultat som försätter individen i en utsatt position, med känslor av ifrågasättanden, skuld och skam. Även att individen kan uppleva auktoritär påtryckning och därigenom blir ett offer för myndigheternas krav. För att det sociala arbetet ska bedrivas i rätt riktning behövs mer kunskap om våldet och kvinnors utsatthet, då jakten på rätt hjälp och stöd är mycket omfattande och utmattande för den hjälpsökande. Därför genomför vi denna studie för att lyfta fram kvinnornas egna upplevelser av sin utsatthet och hjälpsökandeprocess, då maktstrukturerna fortfarande präglar stora delar av samhällets uppfattning av våldet. Att leva med våld är inte bara en påfrestande process under relationen, utan kan även påverka individen både psykiskt och fysiskt, långt efter att relationen har avslutats – ett eftervåld som sätter djupa spår hos den våldsutsatta individen (Johnsson-Latham, 2014) men som vi anser, sällan lyfts fram i offentligheten. Utifrån detta vill vi belysa det IPV som drabbar många kvinnor genom att lyfta upp deras egna perspektiv av
situationen.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att lyfta fram kvinnors egna upplevelser av att vara utsatta för intimt partnervåld samt belysa den dubbla utsatthet som kan förekomma under hjälpsökandet i kontakten med formella- och informella hjälpkällor.
1. Vilka hinder och möjligheter upplevde kvinnorna i sin kontakt med formella hjälpkällor?
2. Vilka hinder och möjligheter upplevde kvinnorna i sin kontakt med informella hjälpkällor?
3. Vilka hinder och avgörande faktorer finns för att kvinnan ska lämna sin våldsamma relation och söka hjälp?
1.2 Bakgrund
Satsningar har pågått länge för att få bukt med det könade våldets problematik och lagar har justerats. År 1998 tillsattes Kvinnofridsreformen (SOU 1995:60) som är ett åtgärdsprogram för skärpt lagstiftning. Reformen medförde att våldsutsatta kvinnor och barn för första gången omnämns i socialtjänstlagen (SoL) (2001:453) som en särskild sårbar grupp, vilket resulterade i bättre bemötande hos formella hjälpkällor samt där förebyggande åtgärder tillsattes. Reformen tillkom för att synliggöra mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation som en offentlig angelägenhet – detta för att hjälpa samhället att få upp ögonen för
problematiken så att detta våld ska kunna motverkas och stoppas. Brottsbeteckningen, Grov kvinnofridskränkning (Brottsbalken [1962:700], 4 kap, 4 a§) där “syftet var att stärka det
straffrättsliga skyddet för kvinnor som utsätts för systematiska övergrepp, brott och kränkningar av en nuvarande eller tidigare partner, och att straffrättsligt markera allvaret i denna typ av upprepad brottslighet i nära relationer” (BRÅ, 2019:8, s. 3) tillkom
även år 1998 som ett komplement till den tidigare könsneutrala fridskränkningen. Ända fram till 2001, när omfångsstudien Slagen dam gjorde sitt genombrott har statistiska uppgifter gällande förekomst för mäns våld mot kvinnor saknats helt i Sverige. Slagen dam var den första nationella undersökning som genomförts i Sverige med syfte att studera det könade våldets omfattning (Lundgren et al, 2001).
Inom SoL framgår av 2 kap 1 § att Sveriges kommuner besitter det yttersta ansvaret för att de individer som vistas inom den specifika kommunen får de stöd och hjälp de är i behov av. Kommunen har även det specifika ansvar att hjälpa brottsoffer, vilket regleras enligt 5 kap 11 § SoL, där andra stycket specifikt beaktar kvinnor som utsatts för systematiskt våld eller övergrepp av sin närstående, likställt Grov kvinnofridskränkning (Lundgren & Sunesson, 2019). Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) (2020) ska alla våldsutsatta kvinnor i Sverige få rätt hjälp och stöd, baserat på bästa tillgängliga kunskap, något som kan
ifrågasättas när Socialstyrelsen (2019a) lyfter fram forskning som tyder på att kunskap och rutiner skiljer sig markant mellan Sveriges kommuner när det kommer till att upptäcka och bemöta dessa våldsutsatta individer.
1.3 Avgränsning
Inom begreppet våld i nära relationer infaller all typ av våldshandling som sker mellan närstående i både heterogena- samt homogena parrelationer (Socialstyrelsen, 2019b). Vi har valt att avgränsa studien till att enbart fokusera på intimt partnervåld mellan en man och en kvinna, med mannen som våldsutövare och kvinnan som våldsutsatt – där paret har haft en partnerrelation till varandra. Studien lyfter fram kvinnornas egna röster och erfarenheter, för att belysa deras upplevelser av att befinna sig i en relation präglad av våld samt synliggör de utmaningar som kan förekomma i processen att ta sig ur sin våldsamma relation.
1.4 Centrala begrepp
I detta avsnitt lyfts dem mest centrala och betydelsefulla begreppen med dess innebörd, som används i denna studie. Några begrepp är vår egen definition medan andra beskrivs med tillhörande referens.
1.4.1
Våldets karaktärKvinnojouren ADA (2020) och Mattsson (2017) beskriver hur olika former av våld kan kategoriseras, där våldetyttrar sig genom; fysiskt-, psykiskt-, sexuellt-, materiellt-,
ekonomiskt-, latent-, försummelse- samt separationsvåld. Roks Tjejjourer (2020) lyfter även
ett eftervåld som kategorisering, med förklaringen; Det våld som förekommer efter relationens slut, där våldsutövaren genom olika handlingar fortsätter bruka sin makt och kontroll. Eftervåldet kan många gånger upplevas värre än våldet som pågick under
relationen. Definitionen rymmer även den våldsutsattas upplevda känslan av de begränsningar och den rädsla som fortfarande förekommer efter avslutad relation.
1.4.2 Intimt partnervåld (IPV)
Varje form av fysisk skada, försök till- eller hot om sådan skada (psykiskt), som utförs av en man eller kvinna som den våldsutsatta har eller har haft en intim partnerrelation till
(Socialstyrelsen, 2014).
1.4.3 Formella- och informella hjälpkällor
Formella hjälpkällor innefattar sociala myndigheter och övriga rättsväsen, som har till uppgift att hjälpa utsatta individer i samhället medan informella hjälpkällor avser vän, släkting eller annan person, som den våldsutsatta anförtror sig till för stöd och hjälp - utan specifik kunskap inom sin egen yrkesroll.
1.4.4 Sekundär utsatthet/ Den dubbla utsattheten
Sekundär utsatthet kan ske i mötet med formella- och informella hjälpkällor, där bemötandet kan upplevas påfrestande för individen. Där känslor av ifrågasättande, skuld, skam och krav kan förekomma. Därav kan individen försättas i en ny utsatt position, vilket kan påminnas om det trauma som individen genomgått inom sin våldsrelation (Brottsofferjouren, u.å.). Denna utsatthet har vi även benämnt som den dubbla utsattheten.
2
TIDIGARE FORSKNING
Här nedan beskrivs vårt tillvägagångssätt genom en litteraturgranskning av tidigare
forskning. Vidare presenteras den tidigare forskningen genom nationella- och internationella artiklar inom fältet för IPV som har relevans för studiens syfte. Den tidigare forskningen har kategoriserats in i fyra huvudteman; Att leva med våld, Att lämna en relation präglad av
våld, Hjälpsökandeprocessen samt Eftervåldet.
2.1 Litteraturgranskning
En litteraturgenomgång har genomförts i syfte att undersöka den befintliga kunskap som finns inom forskningsfältet. Bryman (2018) förklarar att en bra litteraturgenomgång av tidigare forskning stärker studiens trovärdighet genom att den ökar forskarens kunskap inom fältet. Utifrån detta har vi fokuserat på att bredda utbudet av relevanta artiklar, där studier valts ut från olika delar av världen. Detta för att lyfta fram kunskapen och belysa det valda forskningsfältet.
Till denna studie har tidigare forskning hämtats från olika databaser; Sagepub, Proquest, Primo samt Social Service Abstract, men även utifrån relevanta artiklars referenslitteratur. Sökord som använts är; “Intimate partner Violance”, “IPV”, “våld i nära relationer”, “help-seeking”, “formal”, ”informal”, “barriers” samt “battered women”.Vidare har även annan relevant litteratur används för att förklara studiens forskningsområde där vi i inledningen (Avsnitt 1) belyser teori och forskning som är aktuellt för det utvalda forskningsfältet, vilket bildar en plattform och inramning till studiens kommande bidrag utifrån de styrande forskningsfrågorna, en så kallad narrativ metodform (Bryman, 2018).
2.2 Att leva med våld
En våldsam relation inleds ofta med intensiva känslor av kärlek, där mannen framstår som en charmig och vältalig person. Genom sitt uppvaktande och överösande av kärlek upplevs han som den ”perfekta mannen” – både i kvinnans och omgivningens ögon. Lang (2011) styrker detta genom att belysa olika stadier i förhållandet och olika varningstecken som tidigt kan visa sig i relationen. Att gå från en känsla av ömsesidighet, till att successivt falla in i en relation präglad av våld. Häggblom och Möller (2007) beskriver mannensolika strategier för att öka sin egen kontroll över kvinnan, samtidigt som hennes eget utrymme succesivt
krymper.
Bruton och Tyson (2017) samt Lang (2011) belyser kvinnors olika upplevelse av våldets karaktär, där ett mönster av psykiskt, fysiskt, sexuellt och/eller ekonomiskt våld förekommit. En våldsrelation behöver inte innefatta fysiskt våld utan kan enbart innehålla andra former, där exempelvis hot, svartsjuka och förolämpningar präglar relationen. Det psykiska våldet kan vara starten till att plötsligt utsättas för fysiska övergrepp och upplevas som chockerande samt skapa förvirring och ångest hos kvinnan (Bruton & Tyson). Den mest förekommande våldsformen enligt Cho, Kwon, Shamrova och Seon (2019) är den fysiska, där majoriteten av kvinnor (74,6%) utsatts, medan Häggblom och Möller (2007) belyser det psykiska våldet, där samtliga kvinnorfått utstått förminskning, förnedring och manipulativt beteende av sin parter. Våldet kan leda till indirekta, långvariga och allvarliga psykiska skador hos kvinnorna där depression och PTSD är vanligt förekommande (Lang; Scheffer Lindgren & Rencks, 2008; Cho et al).
Skuld och skam är enligt Lang (2011) vanligt förekommande för de våldsutsatta kvinnorna, där mannens våld påverkar och förvränger hennes uppfattning om den situation hon befinner sig i. Enligt Bruton och Tyson (2017) är inte våldet enstaka händelser som sker – utan något som ofta präglar hela relationen, där mannen upprepat och systematiskt utövar makt och kontroll. En kvinna beskriver denna dagliga skräck som att falla från himlen ner i helvetet (Saunders & Oglesby, 2016). Häggblom och Möller (2007) beskriver att mannens kontroll kan styra kvinnans tankar, upplevelser samt handlingar, samtidigt som hon helt isoleras från omgivningen medan Lang belyser den självvalda isoleringen för kvinnan. Där kvinnan självmant tar avstånd från vänner och familj utifrån en upplevd skam av att befinna sig i en våldsrelation, men även för att skydda den bild som omgivningen har av mannen. Lang beskriver isoleringen som ett stort varningstecken, men att det många gånger är svårt att tidigt uppfatta som våld, då båda parter aktivt kan ha valt bort andra aktiviteter för att inledningsvis umgås med varandra. Ofta är det inte förrän senare i förhållandet som isoleringen uppmärksammas, där begränsningen av kvinnans kontaktnät blir mer påtaglig.
Lang och Moe (2007) belyser i och med detta att mannen får ett starkare grepp om kvinnan där hon blir mer beroende av honom, vilket gör det svårare för henne att lämna. Kvinnans förvirrande känslor blir därmed ett resultat av mannens växelspel mellan våld och värme, där kvinnan blir mer bunden till mannen och anpassar sig för att undvika problem (Häggblom & Möller).
2.3 Att lämna en relation präglad av våld
Saunders och Oglesby (2016), Bruton och Tyson (2017), Meyer (2016) och Moe (2007) lyfter att kvinnor som försöker lämna sin våldsrelation kan mötas av flera utmaningar och risker, både under- och efter separationen. Utmaningar i det känslomässiga band som håller kvinnan kvar hos mannen, men även i en ökad rädsla genom hot, trakasserier och förföljelse (Bruton & Tyson). Separationen är ofta startskottet till att våldet eskalerar och att risken för dödligt våld blir mer påtaglig, då mannen förlorar kontrollen över kvinnan (Meyer). Det eskalerande våldet samt skyldigheten att skydda barnen har visat sig vara två avgörande faktorer till att lämna förhållandet (Bruton & Tyson; Saunders & Oglesby; Häggblom & Möller, 2007). Trots alla hinder på vägen, menar Bruton och Tyson att den mest avgörande faktorn för kvinnan att lämna våldsrelationen, är när våldet eskalerar och blir en fara för hennes eller barnets liv. Bruton och Tyson samt Saunders och Oglesby belyser kvinnans viljekraft när hon inser att barnet utsätts för våld, vilket ofta är avgörande för att lämna relationen – trots de risker som kan förekomma i uppbrottsprocessen. Bruton och Tyson lyfter vändpunkten som en avgörande faktor, där kvinnan kommer till insikt om relationen och nu uppfattar hans beteende som farligt och skrämmande.
Saunders och Oglesby (2016) belyser även hur gemensamma barn försvårar
uppbrottsprocessen, där mannen använder sig av barnen för att komma åt henne. Något som även Bruton och Tyson (2017) framhåller, där mannen genom hot om skada- eller hot om egen vårdnad för barnet. Många kvinnor överväger därav att stanna i relationen för att skydda sitt barn, mot rädslan att förlora kontrollen över situationen. Att stanna i en
våldsrelation kan även få negativa konsekvenser för kvinnan, då det utifrån samhället kan ses som oansvarigt och därav skuldbelägga kvinnan för att utsätta barnet för risk - där kvinnan även kan förlora vårdnaden om barnet (Saunders & Oglesby, 2016). Ekonomin och den socioekonomiska situationen som många kvinnor befinner sig i kan dessutom vara ett hinder för att lämna relationen, då vissa kvinnor inte har egna tillgångar genom vare sig bostad eller ekonomi, vilket Ekström (2016) belyser. Detta kan resultera i en oro hos kvinnan att inte veta hur hon ska kunna klarar sig på egen hand. Även Moe (2007) belyser denna ekonomiska problematik, där kvinnans bristande ekonomiska resurser gör det svårt för henne att helt kunna ta avstånd från mannen vilket kan resultera i tillfälliga avbrott men där kvinnan ofta går tillbaka till mannen i slutändan. Detta förklarar Bruton och Tyson genom att mannen ofta minimerar eller helt begränsar kvinnans ekonomiska tillgångar, samtidigt som mannen genom hot, tvingar kvinnan att följa hans regler. Ekström belyser att det inte spelar någon roll om kvinnan erhåller egna ekonomiska resurser eller inte, utan att problematiken finns där oavsett.
2.4 Hjälpsökandeprocessen
För att kunna ta steget och lämna en våldsam relation belyser Meyer (2016) vikten av ett stödfält som kan bidra till säkerhet och skydd. Dock är vägen ur våldet komplicerad, där Cho et al (2019), Moe (2007) och Park (2020) lyfter olika faktorers inverkan på kvinnans
hjälpsökande. Faktorer som påverkar vilken hjälp som söks, men även varför kvinnan undviker att söka hjälp. Kvinnor i våldsutsatthet är en komplex grupp, vars behov av hjälp och stöd kan skilja sig från varandra, vilket Helmersson (2017) och Ekström (2016) belyser. Många utmaningar kan förekomma under hjälpsökandeprocessen, där flertalet olika myndighetskontakter kan behövas, för rätt stöd och hjälp. Dessutom kan bemötandet från både informella- och formella hjälpinsatser vara bristande, medan Cho et al. beskriver etnicitet och våldets karaktär som hinder för hjälpsökandet. Park samt Fitzgerald och Chi (2021) lyfter kulturella normer samt rädsla för stigmatisering, där kvinnor ibland undviker hjälp av formella hjälpkällor utifrån den könsmaktsordning som präglar delar av samhället. Helmersson (2017) lyfter upp gränskonflikter inom stödfältet, där myndigheternas olika förståelser för våldet kan försätta kvinnorna i en sekundär utsatthet. Kvinnorna kan ha svårt att förhålla sig till olika myndigheternas krav, vilket även Moe (2007) samt Pratt-Eriksson et al. (2014) belyser. Moe lyfter även att kvinnan kan ställas inför dubbla förväntningar, vilket innebär att dels skydda sig själv och barnet. Hon ska samtidigt upprätthålla en god kontakt med förövaren, då myndigheter många gånger anser att pappan ändå ska ha kontakt med barnet. Risken med att skydda barnet från förövaren kan resultera i en negativ syn på kvinnan, då myndigheter kan tolka detta som en motsättning till pappans umgänge (Saunders & Oglesby, 2016).
Moe (2007) belyser det informella stödfältet som mest förekommande och oftast det första steget i hjälpsökandet. Dock framkommer det via Park (2020) och Meyer (2016) att
kvinnorna inte alltid får den hjälp som behovet kräver, vilket dels beror på kunskapsbrist och bristande förståelse för våldet. Den bristande förståelsen kan även resultera i
skuldbeläggning utifrån kvinnans val att stanna i relationen (Meyer), en skuldbeläggning som kan leda till att kvinnan börjar tvivla på sin egen utsatthet och därav undviker att fortsätta söka hjälp (Pratt-Eriksson et al., 2014). Meyer belyser att 64,3 procent av kvinnorna upplevt skuldbeläggning från både informella- samt formella hjälpkällor. En problematik som även Ward-Lasher et al. (2017) konstaterar, där 40 procent av poliserna uppfattade kvinnans situation som delvis självförvållad, då de ansåg att kvinnan har ett eget ansvar för den situation hon själv försätter sig i – att hon ska skylla sig själv för att ha inlett en relation med en våldsutövande man samtidigt som hon kan ses som en bidragande faktor till det våld som inträffar inom relationen.
2.4.1 Strukturella hinder och samhällets stigmatisering av kvinnan
Pratt-Eriksson et al. (2014) framhäver brister i bemötandet från formella hjälpkällor, där kvinnor med utländsk bakgrund blev extra utsatta, något som även Moe (2007) och Cho et al. (2019) konstaterade. Komplexiteten i en tvärproblematik medför att våldet kan kopplas samman med andra sociala och/eller psykiska svårigheter hos kvinnan, i stället för att
uppmärksamma våldsutsattheten i sig (Helmersson, 2017). En komplexitet som kan resultera i ett osynliggörande av kvinnor inom hälso- och sjukvården, då fokus riktas mot faktisk skada som kvinnan söker hjälp för, i stället för orsaken till skadan (Häggblom & Möller, 2007). Voth Schrag, Ravi, Robinson, Schroeder och Padilla-Medina (2020) lyfter fram att
yrkesverksamma behöver vara mer uppmärksamma i mötet med hjälpsökande – att många kvinnor söker hjälp av andra skäl än det faktiska våldet. Rädsla kan vara orsaken till att kvinnor inte alltid vågar berätta. En tillit behöver byggas upp, vilket medför att frågan ibland behöver ställas flera gånger för att kunna uppnå framgång.
Andra strukturella hinder som lyfts fram, är dels kunskapsbristen hos kvinnas själv vilket kan bero på bristande information från samhället gällande hur en våldsutsatt ska finna rätt hjälp och stöd. En okunskap gällande vilken hjälp som faktiskt finns att tillgå samt vart hon ska vända sig för den (Moe, 2007; Voth Schrag et al, 2020). Ekström (2016) lyfter upp att
vägledning och information behövs gällande hur processen inom de olika myndigheterna går till. Ekström lyfter även upp specialiseringen som ett problem inom socialtjänsten, där samarbetet mellan olika enheter brister och där socialarbetaren tappar helhetsperspektivet över kvinnan och familjen. Orsaker som delvis grundar sig i tidsbrist och strikta riktlinjer. En specialisering som bidrar till än fler myndighetskontakter, något som även Helmersson (2017) framhåller. Vidare lyfter Häggblom och Möller (2007), Meyer (2016) samt Ekström resursfrågan som ett problem. Resurstillgångar som varierade stort, beroende på vem som handlagt ärendet – där resurserna i de olika kommunerna skilde sig markant och där vissa kommuner helt saknade resurser för att kunna erbjuda samtalsstöd (Ekström). Meyer belyser i sin tur bristen inom flera formella hjälpkällor, brister i att erbjuda kvinnornas efterfrågade hjälp, samtidigt som Häggblom och Möller lyfter kvinnornas förväntningar på socialtjänstens insatser. Förväntningar om att få allt stöd, gällande både boende, rättsligt- samt ekonomiskt stöd.
Ett annat hinder som Meyer (2016), Helmersson (2017) och Pratt-Eriksson et al. (2014) belyser, är omgivningens uppfattning om kvinnan som kan påverka mötet och den hjälp som erbjuds. Meyer beskriver omgivningens förväntningar på hur kvinnan ska bete sig och vara, där hon tillskrivs en ”offerroll”. Kvinnan får därav försöka bevisa sig värdig hjälpen,
samtidigt som hon försöker övervinna sin egen utsatthet. En rädsla om att inte verka trovärdig i kontakt med polis, socialtjänst och hälso- och sjukvården, vilket lyfts fram av Pratt-Eriksson et al. Att vara för stark i mötet med formella hjälpkällor kan även vara problematiskt, då kvinnan kan ifrågasättas och hjälpen kan övergå till kontrollerande och hämmande av kvinnans personlighet (Helmersson). Scheffer Lindgren och Renck (2008) belyser att många hjälpsökande kvinnor ser sig själva som starka och därför väljer att inte söka hjälp, då upplevelsen av skam tar över situationen då de inte vill framstå som svaga inför sina hjälpkällor.
2.4.2 Framgångsfaktorer
Flertalet hinder och utmaningar har lyfts fram i tidigare avsnitt men forskningen belyser även viktiga faktorer som kan underlätta för den hjälpsökande i kontakt med informella- och formella hjälpkällor, där kunskap och bemötande visade sig vara avgörande tillsammans med individens egna resurser.
För att kunna bemöta och hjälpa individer som utsatts för IPV är det viktigt att ha kunskap och vara medveten om den process som den våldsutsatta individen genomgår. Moe (2007) belyser att det behöver finnas en medvetenhet om att kvinnan kan gå tillbaka till sin förövare av olika anledningar eller att hon kan hamna i en sekundär utsatthet i sin
behöver hjälpsinstanserna stötta kvinnan i att få tillbaka makten över sin egen situation, där motivering är en viktig del av arbetet (Helmersson, 2017). En annan viktig framgångsfaktor som Helmersson uppmärksammar är att formella hjälpkällor visar tilltro till kvinnans upplevelser. Något som även visades sig vara betydande från de informella hjälpkällorna (Park, 2020). Flera studier (Ekström, 2016, Voth Schrag et al. 2020; Park) belyser vikten av att känna sig lyssnad på och bekräftad i sin upplevelse och sina känslor. Det är även
betydelsefullt för kvinnorna att få dela sina upplevelser med andra som förstår och inte lägger skuld på kvinnan. Hjälpen behöver även vara kravlös och icke dömande samt att stödet är tillgängligt under hela uppbrottsprocessen (Moe). Detta är även något som
Häggblom och Möller (2007) bekräftar i sin studie, där en avgörande faktor visar sig vara att ha vänner som aldrig ger upp tron på dem. Vänner som finns kvar under hela processen – även vid de tillfällen som kvinnorna går tillbaka till den våldsutövande mannen.
Ekström (2016) lyfter även upp stödet under processen, där det visade sig vara betydelsefullt för kvinnorna att få vägledning och information om hur processen inom de olika
myndigheterna går till, exempelvis inom rättsprocessen. Detta är även något som Voth Schrag et al. (2020) konstaterar, där kvinnorna inte alltid har kunskap om vart de ska vända sig och därav anser de att information är en viktig del för att kunna få den hjälp de behöver. Även att medveten kring IPV behöver uppmärksammas samt vilken hjälp som finns att tillgå. Vidare behöver yrkesverksamma vara mer uppmärksamma i mötet med hjälpsökande, då många kvinnor söker sig dit av andra skäl. Därav är det av stor vikt att våga fråga om IPV. då studien visar att kvinnor inte alltid öppnar sig vid första tillfället då de oftast känner sig rädda. Där en tillit behövs byggas upp vilket medför att frågan ibland behöver ställas flera gånger för att kunna uppnå framgång.
Studier (Moe, 2007; Voth et al, 2020; Häggblom & Möller, 2007, ) visar att kvinnans egna styrka och beslutsamhet är en viktigt faktor för att orka med hela processen. Moe beskriver kvinnans egen styrka och uthållighet i processen som avgörande, då många kvinnor stöter på hinder under processens gång men lyckas fortsätta ändå. Vissa kvinnor tar sig även genom hela processen utan formellt stöd, då de inte vill förstora situationen, utan anser att det kan klara det på egen hand, vilket Voth et al. belyser. Även Häggblom och Möller
uppmärksammar kvinnornas styrka, där de genom eget lösningsfokuserade hittar sin egen väg ur situationen, men där omgivningens stöd ändå ses som en viktig och ibland avgörande faktor.
2.5 Eftervåldet
I hopp om att våldet ska vara över efter avslutad relation bevisar Bruton och Tyson (2017) det motsatta, där tre fjärdedelar av kvinnorna upplevt ett pågående våld efter separationen med trakasserier, hot, förföljelse och där olika former av våldshandlingar förekommit. Mannen använde sig många gånger av barnen för fortsatt kontroll, något som även Saunders och Oglesby (2016) belyser som en indirekt kontroll över kvinnan. Moe (2007) samt Saunder och Oglesby lyfter även myndigheternas roll i kvinnornas upplevelse av eftervåldet. Där Saunders & Oglesby beskriver problem gällande pågående processer inom rätts- och vårdnadstvister, där mannen kan dra ut på processen för att medvetet påverka kvinnan negativt och samtidigt ha en fortsatt kontroll över situationen. Vidare kan kvinnans psykiska mående användas emot henne i rättprocessen genom att mannen ifrågasätter kvinnan trovärdighet och lämplighet som förälder. Ett psykiskt instabilt mående, till följd av det våld
hon i relationen utsatts för. Moe samt Saunders och Oglesby belyser de krav som kvinnan kan behöva upprätthålla jämtemot myndigheterna samt sin förövare. Att ena stunden behöva skydda sitt barn medan myndigheterna samtidigt kräver ett samarbete och upprätthållande av en god relation mellan pappa och barn. Moe beskriver detta som en hoppfull ambivalens – att förvänta sig hjälp samtidigt som det finns risk för en sekundär utsatthet. Att kvinnan gång på gång bör möta sin förövare samt riskera att bli hotad, trakasserad eller utsatt för våld under dessa umgängestider (Saunders och Oglesby).
Scheffer Lindgren och Renck (2008) belyser de psykologiska konsekvenser som det upplevda våldet har orsakat kvinnorna, där majoriteten av kvinnorna varit sjukskriva av det trauma de upplevt. Det kan även vara svårt att känna sig fri efter avslutad relation, då våldet kan
eskalera under separationen och mannen tar till andra metoder för att upprätthålla
kontrollen. Kvinnorna lever då under en konstant rädsla, då de inte kan avgöra när, var eller hur mannen kommer att agera (Bruton & Tyson, 2017). Stressen och rädslan som kvinnorna upplever här, kan resultera i försämrad hälsa och mående med bland annat ångest,
minnesförlust, koncentrationssvårigheter och PTSD som följd (Häggblom & Möller,2007; Scheffer Lindgren och Renck). Bruton och Tyson lyfter även fram en annan del av eftervåldet som uttrycker sig i olika säkerhetsåtgärder som kvinnorna vidtar för att få en känsla av trygghet. Säkerhetsåtgärder som inte enbart påverkar kvinnans vardag - utan även
närstående. Där den våldsamma relationen kan påverka framtida relationer, där rädslan för återupplevt våld kan vara bestående och påverka kvinnans förtroende för andra människor, då upplevelsen av att bli sviken av den hon älskar sätter djupa spår hos kvinnan (Scheffer Lindgren och Renck).
2.6 Sammanfattning och reflektion av tidigare forskning
Den tidigare forskning har valts ut för att uppmärksamma förekomsten av IPV världen över, där studier från USA, Australien, Sverige, Mellanöstern samt Sydkorea uppmärksammar flertalet utmaningar som kan förekomma för våldsutsatta kvinnor – i relationen, under hjälpsökandeprocessen, men även efter relationens slut. Kopplingar kan ses till
kunskapsbristen inom IPV – både inom de informella- samt de formella hjälpkällorna, men även till kunskapsbristen hos kvinnorna själva gällande vilken hjälp som finns att tillgå i samhället och vad hon måste göra för att nå den. Vidare ses gränserna inom stödfältet som ett hinder där olika uppfattningar om våldet kan bidra till en oförståelse för kvinnornas situation och därav försätta kvinnorna i en dubbel utsatthet. Kunskapsbristen från både informella- och formella hjälpkällor visar även ett stort och fortsatt förekommande problem i samhället, där kvinnorna inte enbart faller offer för de män som utövar våldet - utan även från hjälpkällorna.
Det är tydligt att IPV är ett globalt problem som inte enbart påverkar kvinnans fysiska
mående, utan även det psykiska och sociala – där konsekvenser av våldet kan kvarstå, år efter relationens slut, vilket medför att kvinnans frihet fortfarande är begränsad. Därav är det av stor vikt att lyfta fram och belysa kvinnornas egna upplevelser av våldet. Att bredda
kunskapen och våga fråga samt därmed förändra de normer som kan ligga till grund för okunskapen inom IPV genom att öka medvetenheten kring denna utsatthet. En ökad
medvetenhet och förståelse för kvinnans situation kan bidra till mindre skuldbeläggande och ifrågasättande över kvinnans val och därigenom eliminera den dubbla utsatthet som kan förekomma i kvinnornas hjälpsökandeprocess samt i eftervåldet. Viktigt att belysa är att en
enda bra kontakt, bland flera dåliga, kan vara ett avgörande steg för en kvinna att kunna lämna en våldsam relation (Ekström, 2016).
3
TEORI/BEGREPP
I detta avsnitt presenteras teoretiska begrepp som kommer ligga tillgrund för analysen av intervjuerna.
3.1 Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen belyser den process som förklarar hur någonting onormalt blir normalt. När gränserna suddas ut och någonting som till en början uppfattades som
oacceptabelt helt plötsligt blir normalt och får en helt ny betydelse, vilket är en av orsakerna till att våld i nära relation kan fortgå och eskalera över tid (Lundgren et al, 2001). Nordborg (2014) beskriver att våldet förminskas samtidigt som de positiva handlingarna förstoras, där perioder utan våld ses som positiva just för avsaknaden av våld. Våldet normaliseras stegvis för båda parter och strategier utformas. För mannen handlar det främst om att genom våld, få kontroll över kvinnan genom att förstärka sin makt och manlighet medan det för kvinnan handlar om anpassning och vilja vara mannen till lags, där undvikande av våld kan utgöra strategi för överlevnad (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Kvinnan övertar succesivt mannens värderingar om henne samtidigt som hennes självkänsla krymper och hon uppfattar sig själv som orsaken till våldet (Nordborg). Dessa tre mekanismer innefattar;
1. Kontroll i gärningsögonblicket
2. Isolering
3. Våld och värme
Den första mekanismen kontroll i gärningsögonblicket är ett kontrollerat och strategiskt utövande av våld, där tid, plats och utförande är noga valt av våldsutövaren för att inte uppmärksammas av omgivningen (Nilsson & Lövkrona, 2015). Här framställs ofta mannen som mycket charmig, social och kärleksfull i sociala sammanhang men kan vara aggressiv och kontrollerande i tvåsamhet. Relationen präglas ofta av mycket kärlek och starka band. Våldshandlingarna är dessutom ett tecken för mannen att markera för kvinnan hur han vill att hon ska vara (Nordborg, 2014). Den andra mekanismen framställs som kärleksfulla gester eller ritualer, vilka skapar kontroll och makt som sedan övergår till isolering från
omgivningen (Nilsson & Lövkrona). Mannen försöker här minimera kvinnans tid, kontakter och aktiviteter med andra och skapar större inflytande över henne genom att ständigt försöka vara närvarande i hennes sociala kontaktnät. Han kan uttala svartsjuka eller nedvärdera hennes vänner och anhöriga vilket resulterar i att kvinnans sociala utrymme krymper allt mer. Slutligen återfinns växlingen mellan våld och värme, där mannen utstuderat utövar sin makt och kontroll över kvinnan genom kärleksfulla omhändertaganden till våldshandlingar – samtidigt som kvinnan börjar tolka sin verklighet utifrån mannens definition av henne (Lundgren et al, 2001; Nilsson & Lövkrona). När mannen blir kvinnans viktigaste
referenspunkt, förskjuts hans ansvar för våldet till kvinnan eller yttre omständigheter. Fasen skapar starka band med perioder präglade av värme, där hoppet om positiv förändring ligger till grund för att stanna kvar i relationen (Nordborg; Moser Hällen & Sinisalo, 2018).
Lundgren et al. (2001) lyfter att normaliseringsprocessen även kan påverka kvinnans inre känslor, där kvinnan inte själv vill identifiera sig som våldsutsatt, samtidigt som hon
förskjuter bilden av mannen som våldsutövare, för att inte utåt sett identifiera sig själv- eller familjen som avvikande från normen kring hur ett parförhållande bör se ut. Kvinnan kan även själv förminska våldets karaktär och allvar, för att kunna hantera den situation hon befinner sig i. Vidare beskriver Nordborg (2014, s. 58); ”de svåraste ärren sitter på insidan” och förklarar att de fysiska övergrepp som orsakat blåmärken och benbrott långt ifrån har varit den värsta våldsformen för kvinnorna i våldsutsatthet. Hon menar att det är skräcken och den känslomässiga anspänningen inför att våldet kan inträffa, kränkningarna och de sexuella övergreppen som sätter de djupaste spåren. Genom att ha kunskap om våldets normaliseringsprocess, menar Nordborg att omgivningen kan få svar på varför kvinnan antingen inte vill, eller inte kan lämna en våldsam relation.
3.2 Uppbrottsprocessen
Uppbrottsprocessen visar på omständigheter som leder till att våldsutsatta individer gör ett aktivt val att lämna en våldsam relation. En gradvis process genom flertalet steg, stadier och faser, där start- och slutpunkt varierar stort mellan individers upplevelser, likväl som antal stadier de genomgår i processen (Nordborg, 2014). Den våldsutsatta individen bör inse att ansvaret för våldet ligger hos utövaren och inte hos sig själv som offer – vilket oftast inte sker förrän individen har utsatts för ett särskilt allvarligt misshandelstillfälle och därav fruktar för sitt eget-, barnens- eller annan närståendes liv (NCK, u.å.). Tillfälliga uppbrott i relationen är viktiga steg på vägen för att den våldsutsatta individen ska kunna få en paus från våldet och sin våldsutövare. Därmed få tillgång till utrymme och tid för reflektion över sin egen situation samt en möjlighet till att kunna ta del av- och se över vad för stöd som finns att tillgå inom samhället samt det privata nätverket. En annan stor faktor inkluderar ekonomiska
möjligheter. Vanligtvis sker dessa tillfälliga uppbrott i genomsnitt tre till fem gånger för en kvinna som lever med IPV (Nordborg).
Scheffer Lindgren och Renck (2008) beskriver faserna i tre steg, likt en spiral där komplexiteten i kvinnors uppbrott från en våldsam partnerrelation framhävs, samt där kvinnans rädsla är en gemensam nämnare i alla faktorer som berör processen. Scheffer Lindgren och Renck framhäver att uppbrottsprocessen inte går att ses som en rak linje utan att den snarare genomgår en ryckig process som går fram och tillbaka. Den första fasen berör olika kvarhållande faktorer som inkluderar växelspelet mellan våld och värme, skiftningarna mellan skuld, skam och förnekelse samt det fokus som hamnar på det gemensamma barnet och rädsla för vad ett uppbrott kommer innebära för risk gentemot den egna vårdnaden. I den andra fasen beskrivs balansgången mellan att lämna förhållandet och att stanna kvar. Ofta har en ökad grad av våldet skett, där flertalet hot från mannen förekommer samt där mannen vägrar släppa taget om kvinnan. Slutligen hamnar kvinnan i en frigörande
vändpunkt med avgörande insikt. Ofta förekommande i denna fas är att kvinnan nu fruktar för sin egen, barnets eller någon annans säkerhet och är i behov av extern hjälp och stöd. Det är inte förrän kvinnan kommit till den punkt då rädslan övertar de emotionellt starka banden
till mannen, som det överhuvudtaget finns en möjlighet för kvinnan att lyckas lämna förhållandet. Forskning tyder på att kvinnan många gånger behöver komma ur relationen känslomässigt för att förstå vad hon varit med om – när rädslan kan omvandlas från hinder till handlingskraft (Nordborg, 2014).
3.3 Stigmatisering
Enligt Goffman (2020) innebär begreppet stigmatisering en kategorisering, för vilka egenskaper hos individer som uppfattas som normala inom en viss typ av miljö, inom ett visst sammanhang eller inom en specifik utvald grupp. Goffman delar in stigmatiseringen i tre kategorier;
1. Kroppsliga missbildningar
2. Avvikelser på den personliga karaktären där opålitlighet, viljesvaghet eller avvikande trosföreställningar ingår.
3. Stigman som berör rastillhörighet och religion.
Goffman (2011) beskriver att det inte är egenskaperna i sig som avgör utfallet, utan att det handlar mer om relationerna mellan normer och individer i sammanhanget.
Folkhälsomyndigheten (2020) beskriver att de individer som utsätts för dessa stigman ofta innehar känslor av skam, vilket kan leda till att individen gör allt för att dölja sina besvär och avstår från att söka hjälp för att inte presentera sig själv som ett offer. Goffman menar att vi redan vid första ögonkastet kan kategorisera in varandra i sociala identiteter och samtidigt forma normativa förväntningar på varandra - där vi skapar oss föreställningar om hur individen vi möter borde bete sig och vara. Om individen sedan avviker från de normativa föreställningarna samt förväntningarna om vi har och kanske besitter en mindre önskvärd egenskap, stämplas denna som utstött och därmed stigmatiserad. Stigmatisering kan även förknippas med negativa föreställningar om individen utifrån sociala strukturer samt ojämlika maktförhållanden, vilket kan bidra till ett sämre bemötande inom formella hjälpkällor exempelvis, där orsaken beskrivs i termer som okunskap och fördomar (Folkhälsomyndigheten).
4
METOD
I detta avsnitt beskrivs de metodologiska tillvägagångssätt där en kvalitativ studie
genomförts för att lyfta fram kvinnornas egna upplevelser av IPV. Här nedan beskrivs även förklaringar till val av metod, urval och analysförfarande. Avsnittet lyfter dessutom vår egen förförståelse samt de etiska överväganden som vidtagits under processens genomförande.
4.1 Metodval, urval och tillvägagångssätt
För att kunna besvara studiens syfte och forskningsfrågor har kvalitativa, semistrukturerade intervjuer genomförts med sex kvinnor från olika delar av Sverige. Urvalsförfarandet var till en början ett målstyrt, icke sekventiellt urval (Bryman, 2018), där vi redan vid påbörjad studie hade en klar strategi gällande hur vi tänkt oss målgruppen, vart vi skulle finna dem och faktorer som skulle vara avgörande för att kunna delta. Processen inleddes med en första initial kontakt som bestod av länssamordnare inom socialtjänstens fokusgrupp för våld i nära relationer samt kontakt inom det egna kontaktnätet, där vi fick kontakt med två av
kvinnorna. Vi har även fått kontakt med två kvinnor genom en sluten digital grupp för kvinnor som utsatts för våld i nära relation. Därefter ledde dessa kontakter oss vidare och bildade ett ytterligare målinriktat urval, snöbollsurval, som betyder att vi genom de initiala kontakterna kom i kontakt med ett bredare kontaktnät inom utstakad målgrupp. Dock valde inte alla kvinnor att ställa upp i denna studie av personliga skäl. Valet av forskningsfrågor vägledde oss i tillvägagångssättet och låg hela tiden som grund genom hela
forskningsprocessen.
Till studien valdes sex kvinnor, i åldrarna 24–63 år ut, som tidigare upplevt IPV, där fem av kvinnorna har barn tillsammans med sin förövare. Urvalsstorleken var till en början inte helt förutbestämd. Det vi hela tiden hade som motto var att använda oss av kvalitet framför kvantitet. Med detta ansåg vi efter dessa sex kvinnors utsagor att vi funnit en teoretisk mättnad i svaren, som väl gick att analysera tillsammans med vår tidigare forskning samt beskrivas genom valda teorier. Bryman (2018) menar att teoretisk mättnad uppstår när ingen ny relevant information framkommer inom en viss kategori, när intervjuer inte längre formar nya insikter eller kategorier.
4.2 Genomförandet
Ett digitalt missibrev (Bilaga 1) skickades ut till deltagarna separat där vi presenterade oss själva och studiens syfte. Vi framförde bakomliggande information om valt ämnesområde samt målgruppen som studien inriktar sig till. En beskrivning av genomförandet samt de etiska principer; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetkravet och
nyttjandekravet (Se avsnitt 4.7) som redogör för studiens tillvägagångssätt. Deltagarna fick
sedan själva bestämma hur och när de ville genomföra sina intervjuer.
Alla intervjuer genomfördes individuellt via digital mötesplatsform (Teams) och varade mellan 40–100 minuter per intervjutillfälle. Intervjuernas genomförande inleddes med en presentation och återigen en genomgång av studiens syfte samt de etiska principer som föreligger processen. Frågorna var utformade genom ett fast frågeformulär med breda, öppna frågor (Bilaga 2), men där ordningsföljden för frågorna varierade utefter hur kvinnornas egna utsagor förde samtalet vidare. Detta för att låta kvinnorna själva styra och sätta ord på sina individuella upplevelser. Bryman (2018) menar att det är av stor vikt att som forskare kunna vara flexibel när det gäller frågornas ordningsföljd. Detta för att kunna ställa följdfrågor vid eventuella oklarheter som kan uppkomma under intervjun. Intervjuerna spelades in via ljudupptagning, enligt överenskommelse med deltagarna och efter genomförd intervju transkriberades materialet ordagrant. Intervjuerna och transkriberingens överensstämmelse har sedan kontrollerats flertalet gånger innan citat valts ut för att säkerställa dess korrekthet.
4.3 Analysförfarande
Intervjuerna överfördes från tal till skrift genom en ordagrann transkribering, innehållande både pauser och egenartade uttryck, för att inte enbart få med vad som sagts, utan även hur kvinnorna förmedlade sina egna upplevelser – något som Bryman (2018) tar upp som en fördelaktig metod att använda sig av. Som en kontinuerlig del av processen genomförs transkriberingen efter varje genomförd intervju där vi under transkriberingens gång
markerade betydande citat som vi ansåg hade stor vikt för studiens syfte och frågeställningar. Efter att alla intervjuer färdigställts granskades alla transkriberingar ytterligare för att
upptäcka gemensamma nämnare i kvinnornas utsagor inför en framtida analys.
Analysförfarandet genomfördes genom en tematisk analys som enligt Bryman (2018) är det mest förekommande analysförfarande av kvalitativa studier, där det insamlade materialet tolkas och analyseras utifrån centrala teman som uppkommer genom noga granskning av den insamlade datan. I studien granskades kvinnornas utsagor för att upptäcka
återkommande mönster, där vi uppmärksammade både likheter och skillnader kring kvinnornas upplevelser, kopplat till studiens syfte och frågeställningar. Genom att
strukturera upp och sammanfatta utsagorna kunde vi sedan kategorisera in dem i relevanta teman.
I analysen har resultatet tematiserats in i tre huvudkategorier och tolv underkategorier; Tabell 1: Tematisering vid resultat och analys
Huvudkategori: Underkategori: Upplevelsen av att vara våldsutsatt Varför lämnar hon inte?
Kvinnornas upplevelse av skuld och skam
Strukturella hinder och bristen på vägledande resurser
Hjälpsökandeprocessen Kontakten med socialtjänsten Polis och rättsväsendet
Hälso- och sjukvården samt övriga hjälpinsatser Kontakten med informella hjälpkällor
Kvinnans egna styrka och resurser
Upplevelsen av eftervåldet Fysiska och psykiska besvär Känslan av frihet
Sociala begränsningar Myndigheternas roll
Resultatet presenteras genom en beskrivande text där intervjupersonernas utsagor framställs i berättelseform, vilket skapar en enhetlighet och gör det lättare för läsaren att följa (Kvale & Brinkmann, 2014). Citaten som har valts ut till resultatet är till viss del redigerade där ord som “liksom” “äh” “va” etcetera har tagit bort, då deras betydelse inte fyller någon funktion i texten eller har någon betydande innebörd. Detta är något som Bryman (2018) beskriver som nödvändigt för att inte riskera att intervjupersonen uppfattas som otydlig. Dock vill vi
förtydliga att de redigeringar som har genomförts inte har någon påverkan på utsagornas innebörd och betydelse. Citaten presenteras i resultatdelen (Avsnitt 5).
4.4 Förförståelse
Inför denna studie fanns redan en viss förförståelse från oss studenter inom valt
ämnesområde. En förförståelse som grundar sig på redan inhämtad kunskap från tidigare studiegrupper samt genomfört PM-arbete inom samma forskningsfält. Vi har även under tidigare termin haft kontakt med länssamordnare för våld i nära relationer, inom
socialtjänstens verksamhet och därigenom inhämtat kunskap även från fältet. En ökad förståelse för IPV och socialtjänstens arbete, vilket fick upp våra ögon för den dubbla
utsatthet som kan förekomma under hjälpsökandeprocessen samt de brister som finns inom det valda forskningsområdet. Våld i nära relationer är även ett ämne som uppmärksammats för oss under en längre tid där både medier (dokumentärer, podcast, tidningsartiklar) samt tidigare forskning, varit bidragande faktorer till vår grundade förförståelse.
4.5 Tillförlitlighet och trovärdighet
Kvale och Brinkmann (2014) beskriver tillförlitligheten (reliabilitet) och trovärdigheten (validitet) inom kvalitativ forskning. Begreppen används för att bedöma den kvalitativa undersökningens äkthet, vilket Bryman (2018) förklarar. Tillförlitligheten och dess
pålitlighet landar i att tillföra fullständig redogörelse över forskningsprocessen där syfte och frågeställningar bör besvaras för att säkerställa att studien belyser de delar som är ämnat att besvaras. Trovärdigheten belyser tydligheten över tillförlitlighetskriterierna, men även att forskaren utför studien i enlighet med de personer som är delaktiga och att få bekräftat att tolkningen av utsagorna stämmer överens med verkligheten. Bryman belyser att en kvalitativ studie bör framhäva djupet framför bredden vilket bidrar till att överförbarheten
(generaliserbarheten) många gånger svår att uppnå.
Till denna studie har en fullständig redovisning genomförts, där vi redan i inledning och problemformulering utförligt beskriver valt forskningsområde och anledningen till detta. Därefter beskrivs tydligt resterande delar i processen för att leda läsaren genom texten och för att bibehålla den röda tråden. Kvinnornas utsagor har granskats för att säkerställa att forskarnas tolkning av de insamlade materialet överensstämmer med varandra. Kvinnorna har slutligen fått möjlighet till att godkänna tolkningen av resultatet för att säkerställa studiens trovärdighet genom att ta del av det färdigställda resultatet innan publicering. Till genomförandet valde vi att använda oss av öppna frågor i intervjuguiden för att inte påverka deltagarnas utsagor, då ledande frågor kan ha en oavsiktlig påverkan på svaren, vilket Kvale och Brinkmann (2014) belyser. Då studien endast innehar sex deltagare var målet att finna gemensamma nämnare och unika berättelser i stället för att sträva efter generaliserbart resultat. En vetskap finns därmed över att studien inte är överförningsbar på resten av populationen utan enbart illustrerar dessa kvinnors upplevelser.
4.6 Etiska principer
En kvalitativ intervjuundersökning förklarar Kvale och Brinkmann (2014, s. 97) som ett “moraliskt företag”, där den interaktion som sker mellan intervjuare och intervjuperson under samtalet kan ha en påverkan intervjupersonen, då den personliga sfären forskas på. Därav behöver de etiska principerna beaktas under hela studiens gång för att trygga
deltagarnas medverkan och för att redovisa resultatet på ett korrekt och etiskt försvarbart sätt. För att ta hänsyn till de etiska principerna, informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetkravet och nyttjandekravet som Bryman (2018) beskriver, har vi valt att
nedan beskriva det etiska tillvägagångsättet för denna studie.
Informationskravet innebär att deltagarna ges information gällande studiens syfte,
tillvägagångssätt, etiska principer, frivilligheten att medverka samt hur det insamlade materialet kommer att behandlas.Vi behandlade informationskravet i denna studie genom att lämna ut ett digitalt missivbrev (Se Bilaga 1). Samtyckeskravet belyser deltagarens egen rätt att bestämma över sitt deltagande, där vi inledandningsvis under intervjun, framförde information om frivilligheten till studien samt deras rätt att avbryta, tillsammans med övriga etiska principerna. Konfidentialitetskravet bygger på att alla uppgifter och information ska behandlas med största konfidentialitet. Kravet belyser även hur materialet hanteras och förvaras. Till denna studie avkodade vi kvinnornas riktiga namn och kända platser samt benämnde dem med figurerade namn för att varken utlämna deltagarna eller på vilken ort i Sverige de befinner sig. Det inspelade intervjuerna har sedan sparats ner från mobiltelefonen till dator, för att ingen utomstående ska kunna ta del av informationen. Nyttjandekravet belyser att de uppgifter som samlas in, endast kommer att användas för studiens ändamål. I missibrevet angavs att den information som vi får ta del av kommer användas till vår studie, som efter avslutad kurs kommer att publiceras via den digitala studentportalen Divaportal. Efter kursen är avslutad kommer även allt insamlat material att förstöras, för att de inte ska kunna nyttjas i annat syfte.
4.7 Etiskt övervägande
Både inför- och under den pågående process med studien har flertalet etiska överväganden beaktats, då IPV är ett väldigt laddat ämne – både i samhället men framförallt för de individer som utsatts. Därav var det av stor vikt för oss studenter att vara väl förberedda genom kunskapsinhämtning inom valt forskningsområde och samtidigt reflektera över de konsekvenser som kan uppkomma under studiens genomförande – konsekvenser som inte enbart berör intervjupersonerna i sig utan även hela den målgrupp som kvinnorna
representerar (Kvale & Brinkmann, 2014). Då vi genom studien ville belysa kvinnors egna upplevelser av IPV behövde vi beakta de känslor som kunde påverka intervjupersonerna under mötet, men även efter intervjun. För att ta hänsyn till detta var vi tydliga med att kvinnorna endast svarade på de frågor som de själva kände sig bekväma med. Bryman (2018) belyser detta och beskriver vikten av att bevara rätten till sitt eget privatliv. Vidare valde vi kvinnor som var över 18 år, som redan lämnat sin våldsutövare och tagit sig igenom processen då det var viktigt för oss att kvinnorna hunnit bearbeta det hon varit med om. Detta för att inte riskera att orsaka skada eller försätta kvinnan i en återupplevd känsla av våldet.
Hänsyn har även tagits till maktaspekten, genom erbjudande om att ta med en vän som stöd till intervjun. Ett val för att kvinnan inte ska uppleva underläge, då vi var två personer som utförde intervjun. Dock var det alltid den ena som intervjuade medan den andra fanns med som stöd genom att anteckna och komplettera mot slutet för att minimera maktsituationen mellan intervjuare och intervjuperson. Maktaspekten har även beaktats i genomförandet av arbetet då vi tydligt förklarat för kvinnorna att de hade möjlighet att ta del av resultatet innan
slutgiltig publicering för att kunna godkänna våra tolkningar av deras utsagor. Detta för att framställa kvinnornas egna upplevelser på ett korrekt sätt.
5
RESULTAT/ANALYS
Här presenteras resultatet utifrån intervjuerna med de sex utvalda kvinnorna för studien. I resultatet genomförs även en analys där vi kopplar samman kvinnornas utsagor till valda teoretiska begrepp samt den tidigare forskningen. Resultatet och analysen kategoriseras sedan in i tre teman; Upplevelsen av att vara våldsutsatt, hjälpsökandeprocessen samt
Upplevelsen av eftervåldet.
5.1 Upplevelsen av att vara våldsutsatt
Resultatet visade att kvinnornas upplevelse av att vara våldsutsatta överensstämde med varandra, där mannen beskrevs som en charmig, vältaligt och utåt sett stilig. Utsagorna visade även att kvinnornas blandade känslor över relationen överensstämde med varandra. Dock skiljde sig upplevelsen och medvetenheten av våldet, där vissa kvinnor redan från första tecken förstod vad de utsattes för, medan andra inte ansåg sig vara våldsutsatta förrän mot slutet av relationen – då våldet eskalerade eller då de fått distans till mannen, vilket kan kopplas till uppbrottsprocessen som Nordborg (2014) belyser.
Kvinnorna definierade våldet som fysiskt, psykiskt, sexuellt och/eller ekonomiskt våld. Flertalet kvinnor hade även levt med sin våldsutövare under en längre tid, där våldet präglat större del av relationen. Lang (2011) förklarar detta som vanligt förekommande, då kvinnans blandade känslor för mannen försvårar uppbrottsprocessen. Det psykiska våldet var mest förekommande i relationerna, där alla kvinnor upplevt denna våldsform under större delen av relationen. Ett psykiskt våld som yttrat sig genom förnedring, hot, kontroll och
begränsningar – där våldet varit svårt att uppfatta. Nathalie beskriver det psykiska våldet som ”subtilt men kraftfullt” där hon haft svårt att inse vad hon utsatts för. Hon beskriver att mannen inte begränsade henne uttryckligen utan att han snarare genom subtila saker i ord och handling, utstuderat fick henne att begränsa sig själv, ”att man är äcklig om man gör på
ett visst sätt. Det vill man ju inte av den man älskar, att den ska äcklas av en och därför börjar man ju anpassa sig”. Häggblom och Möller (2007) belyser mannens olika strategier
för ökad kontroll, där hans manipulativa uttryck kan leda till att kvinnan inte uppfattar mannens handlingar som något negativt.
Resultatet visar att det psykiska våldet varit mest påfrestande, trots de fysiska skador kvinnorna utsatts för. Både Elsa och Olivia framhäver det verbala våldets omfattning, där Elsa beskriver att våldet fanns på alla nivåer men att det psykiska våldet tog över. Oliva berättar att det har präglat henne under en längre tid;
Det största våldet var ju det psykiska tror jag att jag tycker iallafall, men sen var det ju fysiskt också vid flera tillfällen. Jag blev ju riktigt, riktigt misshandlad men det var ju mycket senare. Men sen så var det ju det här verbala. Han var ju jätteelak i munnen hela tiden. Jag tror inte
barnen kommer ihåg det här men för mig, för mig sitter det kvar och har gjort det hela resans gång. (Olivia)
Vidare belyser Clara hennes upplevelse där hon fått utstå flera fysiska våldshandlingar (Slag, strypning, nedputtad för trappen bland annat) men trots det, upplevde hon det psykiska våldet som mest påfrestande där begränsningen och avvisningen från mannen var svårast att hantera.
Det kanske kommer låta konstigt men jag har inte haft något större problem med det fysiska våldet som jag har utsatts för. Det kommer tillbaka mycket till mig idag i och med
mardrömmar och PTSD men jag kan aldrig minnas att det fysiska våldet varit jobbigt. Det sår som jag bär med mig är ju mest känslor av att leva i en sådan här relation, att bli sviken helt enkelt i olika avseenden […] det är ju väldigt komplext att förklara, det tog ju lång tid att inse att jag varit i en sådan här relation. (Clara)
Nordborg (2014) belyser det psykiska våldets påverkan, där hon menar att det är rädslan och känslomässiga påfrestningen som sätter de djupaste spåren hos kvinnan. En rädsla för när och var våldet kommer inträffa och känslan av att bli sviken av den hon älskar (Scheffer Lindgren & Renck, 2008), vilket kan likställas med kvinnornas upplevelser.
5.1.1 Varför lämnar hon inte?
Resultatet visar att kvinnorna upplevde svårigheter med att själv inse allvaret i sin egen utsatthet, antingen att de jämförde sig mycket med andra i liknande situation eller det extrema våld som de läste om i media och därför inte ansåg sin egen situation som lika allvarlig. Nathalie beskriver;
När du bara hör det fysiska, är det en stor risk att du inte förstår vad den psykiska
misshandeln handlar om. Man börjar tappa bort sin egen person. Vi som levt i detta är väldigt duktiga på att dölja. Annars skulle det inte fortsätta under så lång tid.
Bristen på insikt landade i ambivalenta känslor för kvinnorna, där resultatet samt Scheffer Lindgren och Renck (2008) belyser växelspelet mellan våld och värme, där kvinnorna tar på sig skulden för de våldshandlingar de blir utsatta för, samtidigt som rädsla och skam ligger till grund för att inte anmäla och söka hjälp. Våldet kommer dessutom många gånger
smygandes, vilket bidrar till att våldet blir svårt att förstå. Flertalet av kvinnorna angav att de inte förstod förrän efter relationens slut, vad de hade varit med om. Som
Clara
beskriver ”Jaghar aldrig i min relation, aldrig tänkt mig själv som våldsutsatt. Jag kunde säga att det var en destruktiv relation men jag kunde aldrig sätta ord på att det var en
misshandelsrelation”. Det här kan jämföras med Nordborg (2014), som lyfter de tillfälliga
uppbrottens betydelse, att hinna få utrymme för reflektion över sin egen situation. Både Elsa och Nathalie förklarade svårigheten att till en början förstå allvaret i sin relation. Där de inte heller kom till insikt om situationen förrän mot slutet av förhållandet när våldet väl
eskalerade, vilket Bruton och Tyson (2017) menar, kan bero på att kvinnan inser att mannen är farlig och att situationen är skrämmande.
Det man måste förstå, det är så här att först sker en händelse, chockartad men kanske inte extremt stor. Sen har du en period av massor med kärlek. Du blir upphöjd och det kanske går
