Ryttare och hjortar på nordiska gravstenar Oxenstierna, Eric
Fornvännen 322-330
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_322
Ingår i: samla.raa.se
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
den här i fräga varande från Norrby.2 Det förefaller mig sälunda icke orim- ligt, att benspetsar som fig. 2 kunnat nå Mellansverige från bronsälderskul- turerna österut. Hornhackor, vilka kunna dateras till bronsåldern, äro rela- tivt sällsynta. Statens historiska museum äger utom det här i fråga varande exemplaret, som möjligen utgör ett förarbete, endast en från Gotland här- rörande, räteggad, ornerad hornhacka, som kan tänkas hänföras till detta
skede.3 Andreas Oldeberg
2 A. V. Zbrueva, Istorija nasdenija Prikanija v anan'iusk'uju epocku, Materialy 1 issledovanija po archeologii, SSSB nr 30, Uralu i Priuralja, Tom V, Moskva 1952, s. 236, Taf. XLI. R. Indreko, Asva linnus asula, Muistse Eesti linnused, 1939, s. 26, fig. 3. R. Indreko, Pronksiaja asulaleid Asvas, »Cliöpilas- leht» nr 11, Tartu 1934, fig. 5:4. (Professor Indreko har benäget lämnat mig uppgift på dessa arbeten.)
3 H. Hansson, Gotlands bronsålder, fig. 13.
RYTTARE OCH HJORTAR PA NORDISKA GRAVSTENAR
De germanska ryttarbilderna före vikingatiden bildar en liten, ytterst intressant grupp. Möjbrostenens fullt rustade ryttare beledsagas enligt ny- aste granskning av tvenne hundar, vilket givit W. Holmqvist anledning att sammanställa stenen med den försvunna Bamsjöstenen från samma land- skap1. Han drar även upp Inflytelselinjer från sydgermanska ryttarbilder av S:t Gcorgstyp med skivfibulan från Oron 1 Schweiz som ypperlig representant.
Byttarbildernas innebörd torde ha kunnat skifta. Guldbraktcaten från Lidstad (se Holmqvist, a. a. fig. 5) och pressblccken från Vendelgrav I hör såtillvida samman, som båda burits i det dagliga livet, den förra som en amulett i ett band om halsen, de senare på en krigarhjälm. Här dominerar säkert en symbolisk innebörd sådan som Holmqvist antyder:
att sitta till häst iförd komplett krigarutrustning för att på spjut söka spetsa en orm, det är ingen jaktscen, det är ett direkt bildlån från kristet område, där ryttaren är Guds riddcrsman, som besegrar det onda. På hedniskt område är symboliken däremot inte fullt klar, eftersom äldre nordisk religion vör- dade ormen såsom ett gudomligt djur2. Antingen har vissa kristna trosföre- ställningar ledsagat bildlånct, eller också har den kristna bilden omtolkats på ett för oss ännu oklart sätt. Betecknande är, att de båda nordiska ryttarna inte spetsar sin orm, vilket är regel 1 kristen konst.
Martebostcnens båda livfullt mot varandra vånda ryttare3 måste man när- mast sammanställa med de båda stående krigarna på Vallstena-stenen', bägge från Gotland. Tornérspcl i samband med begravningar är väl den tolkning.
1 W.Holmqvist, Byttarcn från Möjbro, Fornvännen 1952, s. 241—263.
s Jan de Vries, Altgcrmanische Bdigionsgcschichte, I, 1935, s. 121, 227.
3 S.Lindqvist, Gotlands Bildsteine, 1941, fig. 6.
• S. Lindqvist, a. a., fig. 16.
Fig. 1. Sparlösastenen med r g t t a r e n , skeppet och Valhallsbyggnaden.
— The Sparlösa stone with rider, s h i p and h a l l of Valhalla.
som ligger n ä r m a s t till h a n d s ; dessa torde även avspeglas i h i n g s t h e t s n i n g - a r n a på ett flertal gravstenar5.
A n n o r l u n d a ä r f ö r h å l l a n d e t med de tre a n d r a r y t t a r b i l d e r n a på g e r m a n s k a g r a v s t e n a r : H o r n h a u s e n , Möjbro och B a m s j ö . I fråga om dessa k a n m a n eventuellt t ä n k a på r o m e r s k a s a r k o f a g f r a m s t ä l l n i n g a r , som h e r o i s e r a r den döde8. Det finns emellertid även en i n h e m s k linje. Alltifrån b r o n s å l d e r n k ä n n e r vi skeppet, som för den döde över havet till det nya landet. Så för- k l a r a s skeppet på Kivikgravstenarna7, s k e p p s s ä t t n i n g a r n a u n d e r yngre b r o n s å l d e r n , skeppet pa s t e n a r n a från Häggeby5 och B a m s j ö i Uppland (Holmqvist, fig. 6) och på t a l r i k a a n d r a s k a n d i n a v i s k a g r a v s t e n a r . Under vikingatiden h a r l a n d e t efter döden uppenbarligen fått k o n t u r och n a m n .
6 F ö r n ä m l i g a s t ar Häggcbystencn, se Svenska F o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n s Tid- skrift XI, s. 321 ff., fig. 1—2. Ofta avbildad.
0 W. Holmqvist, a. a., s. 258, h a n s fotnoter 25—26.
7 C.-A. Althin, Studien zu den bronzezeitlichen Felszeichnungen von S k å n e , 1945, I s. 60 ff.. II, Tf. 74—77.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
F i g . 3 , Den norska Alslud-slenen. F o t o g r a - fierna visa stenens bägge sidor med b a n d - flätningen, r e t p . r y t t a r n a , den e n s a m m a hästen och h u n d u r n a . — The Alstad stone in Norway. The photograph» show both siiles of lhe slone. one with interlaced hunds, lhe other wilh h o n e m e n , soliluiy horse und dugs.
Fig. 3. Den norsko Alslud-slenen. P å teckningen h a r det stiliserade skeppet och Valhallsbyggnuden lösts ur o r n a m e n t i k e n . — The Alstad slone in Norway.
The d r a w i n g shows the decorution w i t h o u t the stilized ship ond the hull of Valballa.
Det liar blivit Valhall. Vid sidan d ä r o m h a r vi en föreställning om, att den döde krigaren även k u n d e r i d a till Valhall. Vi ser r y t t a r e n , h a n s h u n d , en v ä l k o m n a n d e Valkyria och själva Valballsbyggnadcn med t o r v t a k på den gotländska bildstenen Älskog Tjängvide I". P å en a n n a n gotländsk sten, Ardre VIII", å t e r k o m m e r r y t t a r e n , Valballsbyggnadcn ot-b V a l k y r i a n . B y t t a - ren föres tydligen till Valhall av Odens å t t b e n t a häst, S l e i p n i r ; vi får för den skull inte t r o , a t t r y t t a r e n m å s t e v a r a Oden själv. Men h a n s b u n d , som finns på så m å n g a l i k n a n d e f r a m s t ä l l n i n g a r , fick inte p l a t s i övre fältet, varför k o n s t n ä r e n för fullständigbetens skull resolut placerade bunden på en ledig plats längst ner till h ö g e r !
S.Lindqvist, a. a., fig. 137. • S . L i n d q v i s t , a. a., lig. 139.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. i . Kråkhättan-slenens ena sida, där man ser taggarna au en hjortkrona.
— One side of the Kråkhättan stone, showing the snags of an antler.
På Sparlösa-stenen (fig. 1), som dateras till 700-talet10, alltså till tiden mellan de äldsta ryttarbilderna och de ovannämnda gotländska, återfinnes alla de nämnda motiven: skeppet, som seglar till Valhall, ryttaren, som led- sagas av tre djur (liksom på Bamsjöstenen är det ena djuret lika stort som hästen, men zoologiskt svårt att bestämma), och överst själva Valhallsbygg- naden.
Valhallsbyggnaden återkommer på ytterligare en sten, vilket hittills för- bisetts, nämligen på den norska Alstad-stenen11 (fig. 2—3). Vi ser ryttaren med hans båda hundar och en jaktfalk enligt välkänt mönster12. Även denna ryttare åtföljes av ett tredje, större djur, som här skulle kunna tolkas som en reservhäst. Dessutom förekommer av okänd anledning en andra ryttare med ett stort föremål i handen (cn styråra?) samt en rovfågel (troligen en symbolisk dödsfågel, liksom på många andra gravstenar). En annan av ste- nens smala sidor har bandornamentik, ocb man har i denna observerat kon-
w H. Jungner, Sparlösastenen, Fornvännen 1938, fig. 4.
u Lis Jacobsen, Evje-stenen og Alstad-stenen, Norske Oldfunn VI, 1933.
13 S.Lindqvist, a. a. fig. 134.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 5. Kråkhältan-stenens andra sida.— The other side of the Kråkhättanslone.
turerna av ett skepp med sköldar vid relingen, men hittills förbisett en husgavel med korsade drakhuvuden, liknande tälten i Osebergsfyndet13. Ga- veln står på kraftiga voluter och under dessa ett antal streck, som möjligen kan representera en stavkonstruktion. Ornamentets karaktär av tak och hus kan inte betvivlas, och i anslutning till nämnda gravstenar kan byggnaden bara tänkas åsyfta Valhall.
De talrika skcppsbilderna oeh de nämnda yngre gravstenarna synes ge oss rätt att i ryttarbilderna från Hornhausen, Möjbro och Bamsjö se de äldsta framställningarna av den döde till häst, troligast ridande till landet efter döden, såsom sig böves iförd full stridsrustning och åtföljd av sina hundar.
Däremot är det väl inte erforderligt att tvinga in meanderbården och enter- lacflätningen under Hornhausenryttaren 1 bildframställningen. Bilderna blir klarare, om vi skiljer de symboliska drakdödarna från de dödas sista ritt.
Därutöver har Holmqvist velat se en hjortjakt bakom ett flertal ryttar- framställningar. Det är nämligen möjligt, att det främre djuret på Möjbro- stenen haft en bjortkrona. Säkra hjortar förekommer på två av stenarna från Hornhausen.
18 Brögger-Shetelig, Osebergfundet, Bd. II, 1928, fig. 159, 162, pl. XIX.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Pig. 6, Älgbtld från Gärda II. Teckning av II. Kumph-Weiss.
— Fiks from Gärda II.
H j o r t j a k t e r står faktiskt i ett egendomligt s a m b a n d med den dödes h ä d a n - färd u n d e r förhistorisk tid. Mest känd är skildringen av Tbeoderik den Stores död, j u s t från 500-talet'4. Sagan b e r ä t t a r , att h a n befann sig i badet, n ä r lians t j ä n a r e ropade. Utanför sprang den statligaste hjort, som någonsin s k å d a t s . Tbeoderik r u s a d e u p p , fick syn på en f r ä m m a n d e , svart häst, sving- ade sig u p p på d e n s a m m a och ilade i sporrsträck efter h j o r t e n . Han kom aldrig mer t i l l b a k a . Ett flertal a n d r a sagor b e r ä t t a r om r i d d a r e , j ä g a r e och skogsarbetare, som pä s a m m a sätt försvunnit u n d e r h j o r t j a k t e r . Det finns i sagor, m y t e r och t r a d i t i o n e r talrika a n d r a exempel på tron, a t t h j o r t e n visar vägen till landet efter döden13.
Vi k ä n n e r även ett a n t a l säkra bilder av h j o r t j a k t e r pä g r a v u r n o r , men de t i l l h ö r den äldsta j ä r n å l d e r n i Östtyskland, nämligen cn m ö s s u r n a från Elsenau II, Kreis Schlodiau1 0, u r n o r från Bomst17, från Lahse i Schlesien18
och ö d e n b u r g i Ungern13, s a m t en hjortbild på en illyrisk gravsten från Lampersdorf, Kreis Oels20.
11 S a m m l u n g Thule, Bd. XX, s. 459; O. Höfler, Der B u n e n s t e i n von Bök und die germanische I n d i v l d u a l w e i h e , 1952, spec. s. 28.
a F . L o s c h , Balder und der weisse Hirsch, 1899; jfr Peuckerl, H a n d w ö r t e r - buch des deutschen Aberglaubens IV, s. 92 ff.
10 W. LnBaume i Blätter fur deutsche Vorzeit, 1924, s. 20, avb. 16.
" K e l l e r m a n n i Germanien 1938, fig. 5.
18 E. Petersen, Schlesien von der Eiszeit bis ins Mittelalter, 1935, s. 103, a v b . 204.
13 M.Hoernes, Urgeschichte der bildenden Kunst, 1898, Tf. 31.
20 E. Petersen i Altscblesische Blätter, 1937, s. 9, avb. 1—2.
Fig. 7. De g o t l ä n d s k a älgbilderna, frän Bara Xederbjärs III, Västkinde Butter och E n d r e Skog. Teckning av B. K a m p h - W e i s s . — The Gotland elks, from
Bara Xederbjärs I I I , Västkinde B u t t e r and Endre Skog.
Vi h a r visserligen frän vikingatiden cn säker h j o r t j a k t på en r u n s t e n , j u s t från Uppland, nämligen 1 Balingsta socken21. Men den är sen, och vikingar- nas förvärldsligadc föreställningsvärld ger s ä m r e möjligheter att fixera cn eventuell symbolik. Ävenledes f ö r v i r r a r den skidåkande b å g s k y t t e n . Det u t e - sluter dock ingalunda möjligheten, att det är den döde, som f r a m s t ä l l t s även h ä r , med cn för h o n o m värdig sysselsättning, i Valhall eller lockad dit av en hjort som symbolisk vägvisare.
Trots spridda d o k u m e n t r ö r a n d e b j o r t j u k t e r förblir emellertid de båda b i l d e r n a från H o r n h a u s e n oeb Möjbro alltför osäkra exempel d ä r p å . Horn- h a u s e n s r y t t a r e och h j o r t a r ä r huggna på olika stenar, ocb vi kan därför inte r ä k n a med ett direkt s a m b a n d m e l l a n dem. Möjbrostenens främre h u n d är rimligtvis för liten för a t t vara r y t t a r e n s byte, h j o r t k r o n a n ytterligt osäker och h u n d a r n a u p p t r ä d e r h ä r liksom a n n o r s t ä d e s p a r v i s .
Likväl finns den av Holmqvist sökta hjorten på en u p p l ä n d s k gravsten, nämligen på ett år 1944 publicerat fragment (fig. 4)22, vars relief da inte kunde t o l k a s . F r a g m e n t e t är mycket litet, men lyckligtvis är j u s t den lilla bit av stenen bevarad, som t i l l å t e r oss att tala om en hjort, nämligen det r u n d a d e , övre, v ä n s t r a h ö r n e t med fyra taggar av h j o r t k r o n a n ! F r a g m e n t e t påträffades i s a m b a n d med en u n d e r s ö k n i n g vid K r å k b ä t t a n i Vämblinge, E s t u n a socken 1 Uppland, löst liggande mellan g r a v a r n a . Dessa t i l l h ö r den för äldre och mellersta j ä r n å l d e r n vanliga, låga typen, varför K r å k h ä t t a n - s t e - nen med gott fog torde k u n n a d a t e r a s till tiden före vikingatiden. Stenens form h a r tydligen varit i h u v u d s a k r e k t a n g u l ä r med r u n d a d e hörn och a v j ä m n a d e k a n t e r s a m t försedd med cn bred k a n t r d i c f på bägge sidor, dubbel på h j o r t - sidan, tredubbel på den a n d r a sidan, d ä r ingenting av eventuella figurer syns (fig. 5 ) . K r å k h ä t t a n - f r a g m c n t e t ö v e r e n s s t ä m m e r med Häggebystcnen genom den r e k t a n g u l ä r a formen och huggningen på stenens bägge sidor.
Minst tre taggar syns på K r å k l i å t t a n - s t e n c n . En fjärde tagg, nedtill till höger om h u v u d s t a m m e n , f r a m t r ä d e r tydligt på fotografiet, men kan m ö j -
31 U p p l a n d s r u n i n s k r i f t e r III, 1949—51, pl. 138—39.
32 H. Thålin, En bildsten frän Boslagen, F o r n v ä n n e n 1944, s. 243 ff.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
ligen bortförklaras, när man betraktar orginalet. Mot tolkningsförslaget kan invändas, att hornkronan sitter mycket nära kanten, och att stammen blir väl tjock nedåt brottstället. Men hjorten kan ha hållit huvudet elegant ned- svängt såsom hästen pä Möjbrostenen. Dessutom kan hjortkronans stam vara åtskilligt längre och något svängd, såsom fallet är i naturen. Stenen är, även vad kantbården beträffar, rätt dåligt och grovt buggen. Fragmen- tet kan i varje fall blott bilda övre vänstra eller högra hörnet, eftersom en bildstens nedre hörn måste ha sin förlängning i en sockel. Andra tolk- ningsförsök, såsom en delfinstjärt med motsvarigheter på de gotländska stenarna, tillfredsställer inte alls, varför tolkningen säsom en hjortkrona synes vara rimligast.
Även på de gotländska bildstenarna finns fyrfotadjur med stor hornkrona, nämligen på stenarna från Endre Skog, Västkinde Butter, Bara Nederbjärs III och Gärda II (fig. 6—7)23, på vilken sistnämnda förekommer två mot varandra vända djur. Här är det dock inte fråga om hjortar, utan om älgar.
Hornens form, den runda mulen, kroppens tyngre byggnad och bakskägget visar det tydligt. Men i det nu aktuella sammanhanget finns det ingen väsentlig skillnad mellan hjortar och älgar. Där hjortens skogsmarker slutar, tar älgens vid. Människorna har fått ägna sitt intresse åt de cervider, som fanns inom deras eget bosättningsområde. Sålunda får vi tänka oss, att -älgarna på Gotlands bildstenar uttrycker samma symbol som hjortbilderna i Uppland och Sachsen.
Därmed finns samtliga av Holmqvist nämnda symboler representerade pä uppländska gravstenar från tiden omkring 500—700, nämligen den monu- mentalt huggnc ryttaren och hans hundar (Möjbro och Bamsjö, sannolikt
<len döde själv på våg till landet efter döden), den egendomligt primitive udoranten (Krogstastencn, Holmqvist fig. 7), hjorten (Kråkhättan-stenen, sannolikt säsom symbolisk vägvisare), skeppet (Bamsjö och Häggeby, för seglatsen till landet efter döden), och dessutom hingsthetsningen (Häggeby- stenens andra sida, som symbol för de spel, som ägde rum vid den dödes begravning).
Skeppet och hingsthetsningarna går tillbaka till bronsålderns Kivikgrav och har sålunda uråldriga anor inom landet. Adoranten, ryttaren och hjorten ä r nykomlingar söderifrån. Stilistiskt spårar vi olika källor, men ryttaren och hjorten möts redan på sydgermanskt område, i Hornhausen.
Vid sidan om Gotland, som genom sina kalkstenshällar levererat det ojämförligt största antalet bildstenar i Skandinavien, står nu Uppland med fem24 högeligen representativa bildstenar från tiden före vikingatågen.
Eric Oxenstierna
23 S.Lindqvist, a. a. fig. 50/52, 65, 69 och 352.
24 Om Skoklosterstenens ryttare medräknas, blir antalet stenar sex, jfr B. Almgren, Bunstenen vid Skokloster, Uppländsk bygd 1940.
