“Det här är inte ett second best”
Ensamstående kvinnors upplevelser kring beslutet att skaffa
barn på egen hand.
Av: Kristin Westesson
Handledare: Jesper AlvarssonSödertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats i psykologi, 15 hp
“DET HÄR ÄR INTE ETT SECOND BEST”
ENSAMSTÅENDE KVINNORS UPPLEVELSER KRING BESLUTET ATT SKAFFA BARN PÅ EGEN HAND
Kristin Westesson
Den 1 april 2016 blev det i Sverige lagligt att skaffa barn för ensamstående kvinnor med hjälp av assisterad befruktning. Tidigare har denna möjlighet endast funnits utomlands. Kvinnor som genomgått denna process kallas i litteraturen för solomammor. Syftet med den här studien är att ta reda på hur solomammor resonerar och fattar beslut i processen kring att bli förälder på egen hand och hur det upplevs när barnet har fötts. Åtta kvinnor mellan 30-43 år, från olika delar av Sverige, intervjuades med en induktiv semistrukturerad ansats. Efter en tematisk analys framkom tre huvudteman samt tio underteman. Resultatet visade att det initialt är en känsla av stress i olika former som får respondenterna att börja fundera på att bli solomammor. De flesta såg det först som en plan b, ett andrahandsval, men omvärderade det sedan till en plan a. Normer och etiska aspekter kring att barnet inte kommer ha en biologisk pappa försvårade beslutet. En sårbarhet och ensamhet i att vara den enda föräldern men en stor glädje över barnet och en stöttande omgivning kännetecknade känslorna när barnet kommit. Att vården har en medvetenhet om att det är ett beslut som fattas i flera steg är av största vikt. Det är en process som fortgår efter att barnet är fött och att samhället, exempelvis via förskola och skolor, informerar om att det finns olika sätt att bilda familj på ökar möjligheterna till att både kvinnor och barn i den här familjeformen känner sig inkluderade.
Nyckelord: Solomamma, skaffa barn på egen hand, beslut, stress, normer, plan b.
assisterad befruktning behöver genomgå. På privata kliniker kan kvinnan ha en något högre ålder när behandlingen påbörjas (Volgsten & Schmidt, 2019). Med assisterad befruktning menas insemination eller IVF-behandling. Vid en insemination befruktas kvinnan genom att spermier läggs upp direkt i livmodern med hjälp av en tunn plastslang. Det är viktigt att insemineringen sker strax före eller under ägglossning. I en IVF-behandling plockas ägg ut från äggblåsorna i äggstocken. De befruktas utanför kroppen och om det lyckas sätts sedan ett befruktat ägg, ett så kallat embryo, in i livmodern efter några dagar. IVF är en mer komplicerad behandling än insemination. Vanligtvis, beroende på ålder och individuella faktorer såsom sjukdomar, försöker kvinnan först bli gravid via insemination och fungerar inte det övergår försöken till IVF (Vårdguiden, 2020). I Sverige är donatorn icke-anonym, och barnet kan vid 18 års ålder ta reda på vem donatorn är. Kvinnor är som mest fertila i början av 20-årsåldern, fertiliteten börjar minska kring 30-årsåldern och mellan 35-40 års ålder ökar minskningen (Rothman, et. al., 2013). Vid en viss ålder, som varierar något beroende på individuella faktorer, kommer det vara för sent att bli gravid (Leridon, 1977). En aspekt med föräldraskap av den här typen är vilken benämning som ges till de kvinnor som gjort valet att skaffa barn på egen hand. Här finns det flera olika alternativ som exempelvis solomamma, singelmamma och ensamförälder. I litteraturen används epitetet singelmamma främst som en benämning på kvinnor som skaffat barn tillsammans med en partner och sedan blivit ensamstående. I den här studien har valet gjorts att kalla kvinnorna som väljer att skaffa barn på egen hand för solomammor. Det, tillsammans med “Single mother by choice”, är det begrepp som används i högst grad inom den internationella forskningen (Golombok, 2005). Med begreppet solomamma undviks också den negativa konnotation som kan förknippas med ordet ensam.
Beslut, normer och ett andrahandsval
Beslutsfattande är en komplex process och Kahneman (2011) beskriver det som att vi använder oss av antingen system 1 eller system 2 när vi ska fatta ett beslut. De beslut som fattas i system 1 är sådana som går automatiskt, som inte kräver någon eftertanke och som är enkla för oss att göra. System 1 är snabbt och intuitivt, exempelvis hur man kör bil eller vad man ska välja för glass. System 2 använder vi när vi står inför mer komplexa beslut som kräver eftertanke, då det är ett tänkande som kännetecknas av en långsam, analytisk process. Om en person vill ha barn, och om man vill det så mycket att man är beredd att inleda en process själv, är en tanke som kräver system 2- tänkande. Utöver den individuella process som sker inom oss så påverkas vi av vår sociala omgivning när vi fattar beslut. Schöbel, Rieskamp och Huber (2016) har kunnat påvisa att vi tar information från andra människors beslut för att använda den informationen i de beslut vi själva fattar.
norm. Det kan vara starkt fördelaktigt att inom en grupp hålla sig till normen för att man då i större utsträckning undviker konflikter (Wilson & O’Gorman, 2003). Att ta ett medvetet beslut som leder till att man hamnar utanför det som är den gängse normen i ett samhälle, i det här fallet kärnfamiljsnormen, är således svårt att göra. Sharp och Ganong (2011) genomförde en studie där tio ogifta kvinnor i sena 20-årsåldern till mitten av 30-årsåldern djupintervjuades om att stå utanför den förväntade normen vid en viss ålder. I intervjuerna framkom att kvinnorna kände en press från sin omgivning om att gå den traditionella vägen med giftermål och barn, och upplevde också att deras singelskap blev mer synligt ju äldre de blev. DePaulo och Morris hävdar att singlar upplever ett stigma och en diskriminering som forskarna kallar för singlism. Det manifesteras genom att samhället, exempelvis genom lagar och sociala policies, gynnar par framför singlar. Det råder en ideologi om att äktenskap och familj är det som alla vill ha, och också slutligen kommer hamna i, i livet. Det råder också föreställningar om att den som har en intim, sexuell och nära relation med en partner är lyckligare och lever ett mer tillfredsställande liv än de som är singlar (DePaulo & Morris, 2005).
Forskning visar att de allra flesta solomammor har haft som plan a, ett förstahandsval, att skaffa barn tillsammans med en partner och att skaffa barn via en spermadonator har setts som en plan b. Det är inte det sättet de önskat bli mammor på, utan snarare en situation som de behövt acceptera (Salomon, Sylvest, Hansson, Nyboe Andersen, & Schmidt 2015). Solomammor är vanligtvis äldre än kvinnor som blir mammor i ett förhållande och har också en högre utbildningsnivå (Jadva, Badger, Morrissette, & Golombok, 2009). Engholm Frederiksen et. al (2011) har i sin studie kunnat identifiera tre teman som var återkommande hos de tio singelmammor som de intervjuade. Temana var: 1) föreställningar om barn och familj, 2) handlingskraftighet och 3) frånvarande fäder. När det kommer till föreställningar om barn och familj relaterar det till normen om kärnfamiljen, handlingskraftighet innebär exempelvis att kvinnorna tagit tag i sin ekonomiska situation medan frånvarande fäder är kopplat till kvinnornas egna fäder. Forskarna kunde också visa på att kvinnorna hade en förhoppning om att en man skulle vara inkluderad i deras familj någon gång i framtiden (Engholm Frederiksen et. al., 2011).
Motivation och stress
Beslutsfattande relaterar också till stor del till motivation på så vis att vad vi är motiverade till att göra påverkar och formar de beslut vi fattar. Motivation delas ofta upp i om individen drivs av intern eller extern motivation (Wolley & Fishbach, 2018). Inre motivation relaterar till att en individ finner glädje i att göra saker för sakens skull, och din motivation ligger i att du själv mår bra av det. Yttre motivation relaterar till att en individ motiverar sig att göra saker på grund av yttre faktorers skull, exempelvis en belöning eller att få uppskattning från sin omgivning. Huruvida en person drivs av en inre eller yttre motivation kan påverka hur individen känner. Till exempel trivs ofta personer som drivs av en inre motivation på sitt jobb bättre i arbetet (Tremblay, Blanchard, Taylor, Pelletier & Villeneuve, 2009).
problem som dyker upp i livet, kallas för copingstrategier (Skinner, Edge, Altman & Sheerwood, 2003). Forskare menar att på vilket sätt en situation hanteras till stor del kommer att påverka upplevelsen av en situation. Det krävs en orientering i situationen och en individ kan se en situation som en utmaning eller ett hot. Om individen har perspektivet att det är en utmaning kommer hen genom ett proaktivt beteende försöka se olika lösningar och ta tag i problemet. Att finna acceptans i situationen och söka stöd hos sin omgivning är ett sätt hantera problemet. Har individen i stället förhållningssättet att det är ett hot kommer hen också bete sig därefter och i stället för att söka lösningar exempelvis isolera sig. Att personen tycker synd om sig själv, känner skam och drar sig undan sin omgivning är vanliga kännetecken på en sådan copingstrategi (Skinner et al. 2003).
En situation som kan kräva en copingstrategi är att inte ha en partner, om det är något en individ eftersträvar. I en intervjustudie av Murray och Golombok (2005) visade resultatet att en majoritet av de kvinnor som intervjuades inte levde tillsammans med en partner, och de ansåg att en assisterad befruktning var deras enda chans att bli gravida. Kvinnorna agerade utifrån en känsla av att tiden var på väg att rinna ifrån dem. För att kunna uppfylla drömmen om barn behövde de göra det på egen hand – även om det inte var den huvudsakliga planen eller sättet de drömde om att göra det på. Golombok är en av de ledande forskarna inom området, som gjort flera studier på nya familjeformer. I en studie från 2017 har hon kunnat dra slutsatsen att kvaliteten på familjerelationerna och ett brett socialt nätverk har en större påverkan på barns psykologiska välmående och anpassning än antalet föräldrar, kön, sexuell läggning eller den biologiska kopplingen till föräldrarna. Som solomamma undviks de riskfaktorer som en separation kan medföra i form av exempelvis psykisk ohälsa, men däremot innebär att vara ensam förälder en större sårbarhet i att man inte har någon att dela ansvaret med vilket kan leda till negativa effekter på föräldraskapet (Murray & Golombok, 2005).
Karakteristiskt för solomamman
Volgsten och Schmidt (2019) genomförde en studie på 54 svenska kvinnor som skaffat barn på egen hand där en majoritet av respondenterna hade haft långa förhållanden men av olika anledningar inte tyckt att det var rätt person att skaffa barn med. Studien genomfördes på svenska kvinnor som blivit godkända för att bli solomammor, finansierat av landstinget. Volgsten och Schmidt (2019) undersökte kvinnornas motivationsfaktorer till att bli solomammor och det som lyftes fram som den främsta var att det var viktigare att få ett barn, baserat på åldersfaktorn relaterat till fertiliteten, än att vänta in rätt partner att skaffa det med. På grund av sin ålder ansåg kvinnorna då det som viktigare att skaffa barn än att invänta “Mr. Right”.
Syfte
I och med lagändringen 2016 innebär det en ökning av den här familjeformen i Sverige vilket också gör att det finns behov för ökad kunskap kring den här typen av familjer. De studier som gjorts inom området har mestadels fokuserat på kvinnor som redan har fått barn, hur det är att vara ensamstående förälder, samt hur de bemöts av omgivningen. En del studier har också lagt fokus på barnets perspektiv. Då forskningen på området är begränsad och det har gjorts få svenska studier är jag intresserad av att titta närmare på de faktorer som leder till att en individ klarar av att fatta ett så stort, livsavgörande beslut på egen hand. Den här studien undersöker beslutsprocessen från det att kvinnan börjar fundera på att bli solomamma till att barnet är fött. Syftet är att undersöka hur deltagarna funderar kring och fattar beslut i processen kring att bli solomamma, och hur det sedan är när barnet har fötts. Frågeställningen lyder således: “Hur ser ensamstående kvinnors upplevelser ut kring beslutet att skaffa barn på egen hand?”
Metod
Undersökningsdeltagare
I studien har åtta kvinnliga deltagare intervjuats. Efter mejlkontakt med Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar via donation, skickades via dem en efterlysning ut efter lämpliga intervjudeltagare. Föreningen är till både för dem som redan fått barn via assisterad befruktning, men också för dem som funderar eller är i processen (Femmis, 2020). Efterlysningen (se Bilaga 1) lades ut på deras medlemssidor och på deras sociala medier. Ett 20-tal kvinnor svarade på annonsen, och utav dessa valdes sex personer ut – tre kvinnor som är i processen att skaffa barn på egen hand och tre kvinnor som redan har blivit mammor på egen hand med hjälp av assisterad befruktning. Två intervjudeltagare som kändes till via personliga kontakter tillfrågades via mejl om att medverka.
Urvalet baserades på ålder och var i landet de bor för att det skulle ge en så representativ bild som möjligt. Med strävan efter att uppnå en så stor bredd som möjligt utifrån ålder och geografi gjordes en genomgång av de 20-tal kvinnor som svarat på annonsen, där de sex personer som gav bästa möjliga spridning utefter de här kriterierna tillfrågades om att medverka. Anledningen till att det var ålder och geografi som urvalet baserades på var med bakgrund till att det kan finnas en skillnad i normsystem och värderingar beroende på vart i landet man bor, om man exempelvis bor i en mindre stad jämfört med storstad. Ålderskomponenten ansågs intressant för att se om det skulle komma fram olika motiv till varför en individ väljer att skaffa barn beroende på vilken ålder man är i. De geografiska orterna har en spridning över hela landet, från norr till söder, och från stor- till småstad. De specifika geografiska platserna skrivs inte ut med hänsyn till intervjudeltagarnas anonymitet. Av deltagarna kom tre från en storstad i mellersta Sverige, en från en medelstor stad i norra Sverige, en från en mellanstor stad i södra Sverige, en från liten stad i södra Sverige, och två från en storstad i södra Sverige. Åldersspannet spände sig från 30-43 år. Två intervjudeltagare kategoriserade sin sexuella läggning som oklar, en som bisexuell och övriga fem intervjudeltagare som heterosexuella. Deltagarna tillfrågades om sexuell läggning då exempelvis tidigare erfarenheter av att skaffa barn tillsammans med en partner skulle kunna påverka ens upplevelse. Samtliga intervjudeltagare hade en kandidat- eller magisterexamen från högskola/universitet. De som deltog i studien var följande:
● Lisa, 37 år. Har ett barn på två år, håller på med försök att skaffa syskon. ● Alexandra, 30 år. Försöker att bli gravid.
● Nicolina, 33 år. Har inlett processen, men ännu inte genomgått några försök att bli gravid.
● Åsa, 41 år. Har ett barn på 1 år.
● Magdalena, 37 år. Försöker att bli gravid. ● Anna, 43 år. Har ett barn på åtta år. ● Klara, 32 år. Har ett barn på två år.
Material
Efter att ha läst in mig på ämnet och funderat över lämpliga frågor skrevs en intervjuguide (se Bilaga 2). Därefter genomfördes en provintervju på cirka en timme, med en kvinna som ännu inte fattat beslut om att skaffa barn själv men som har det som en möjlig tanke. Tillsammans med henne diskuterade jag frågornas relevans, och kom fram till att lägga till några frågor som inte var med men som ansågs relevanta för studien.
Ämnen som behandlades under intervjuerna var områden som familj, kärleksrelationer, föräldraskap och beslutsprocesser. Exempel på frågor som ställdes är: “Hur länge har du funderat på att bli mamma?”, “Hur ser du på den typiska kärnfamiljen?” och “Kan du berätta lite om tidigare kärleksrelationer som du har haft?”. Följdfrågor användes för att fördjupa innehållet i de svar som gavs utifrån intervjuguiden.
Kvinnor som var under processen att skaffa barn och kvinnor som redan fått barn inkluderades. De tankar och farhågor som fanns innan barnet fötts behöver nödvändigtvis inte stämma överens med de upplevelser som kvinnan får när barnet faktiskt finns. Att innefatta kvinnor i båda delar av processen kan ge ett mer övergripande perspektiv av fenomenet.
Förförståelse
Procedur
Studien byggde på en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna utgick från en intervjuguide, och varade från 38 minuter upp till 1 timme och 16 minuter, där de flesta varade i cirka en timme. Intervjuerna resulterade i en transkribering om 107 A4-sidor som det sedan gjordes en tematiskt kodad analys på.
Efter att efterlysningen lagts ut delade Femmis mina kontaktuppgifter så att intervjudeltagarna kunde kontakta mig. Deltagarna kontaktade mig via mejl där en konversation inleddes. Via mejlkontakt och/ eller telefonkontakt gavs information om studiens syfte. En person intervjuades på plats och vi sågs då hemma hos henne medan de andra intervjuades via telefon, Facetime eller Skype och spelades in med en diktafon. Detta delvis på grund av geografiska avstånd och delvis på grund av rådande situation med covid- 19. Deltagarna informerades om sina rättigheter i samband med intervjun och det utgick ingen ersättning.
Analys
Intervjuerna transkriberades med hjälp av transkriberingsprogrammet Otranscribe och lästes sedan igenom fem gånger. Då studien inte utgår från tidigare teorier har den en induktiv ansats. Det genomfördes en tematiskt kodad analys enligt Braun & Clarkes (2006) teori som består av sex olika steg där transkriberingen och genomläsning av materialet ses som det första steget. I det här steget gjordes också anteckningar på tankar som dök upp. Det transkriberade materialet gicks sedan igenom, mening för mening, där varje mening kodades med ett ord om vad den bedömdes handla om, exempelvis “längtan” eller “normer”. I steg tre skrevs alla de kodade orden ner och kategoriserades in under tänkbara teman. Alla teman skrevs upp på post-it-lappar, som en tematisk karta över materialet. I det femte steget analyserades och förfinades temana. Temana blev tydligt definierade och namn för varje tema sattes. Tre huvudteman valdes ut: beslutet om att bli solomamma börjar ta form, under processen och när barnet är fött. Under huvudtemana valdes sedan tio underteman ut: stress, längtan och plan b, samhällsnormer och lagändringens betydelse, erfarenhet av kärleksrelationer, social omgivning, hinder och fördelar med att bli solomamma, fatta beslutet i delsteg, handlingskraft och självständighet, sårbarhet och ensamhet samt glädje och gemenskap. Dessa illustrerades sedan genom citat från intervjudeltagarna som ansågs fånga essensen av temat.
Etik
Deltagarna informerades via mejl/telefonkontakt om studiens syfte och sina rättigheter. När intervjuerna genomfördes informerades de återigen om studiens syfte, att de är anonyma, att informationen hanteras konfidentiellt samt att de när som helst – utan att behöva uppge anledning – har rätt att avbryta sin medverkan, enligt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer. De erbjöds också att få den slutgiltiga studien mejlad till sig när den är klar och informerades om att den kommer publiceras på Diva-portalen.
Resultat
utifrån ett kronologiskt perspektiv. Under huvudtemat “beslutet om att bli solomamma börjar ta form” innefattades undertemana: stress, längtan och plan b, samhällsnormer och lagändringens betydelse, erfarenhet av kärleksrelationer, social omgivning samt hinder och fördelar med att bli solomamma. Rubriken “under processen” innehöll undertemana: fatta beslutet i delsteg samt handlingskraft och självständighet. Slutligen kom rubriken “när barnet är fött” att innehålla temana: sårbarhet och ensamhet samt glädje och gemenskap. Temana sammanfattas kortfattat och illustreras av citat som valts ut.
Beslutet om att bli solomamma börjar ta form
Intervjudeltagarnas svar kring den första delen av processen kan inordnas i fem olika underteman: stress, längtan och plan b, normer och lagändringens betydelse, erfarenhet av kärleksrelationer, social omgivning samt hinder och fördelar med att bli solomamma. Samtliga av dessa aspekter har upptagit en stor del av tankeverksamheten för intervjudeltagarna när beslutet börjar ta form.
Stress
Intervjudeltagarna beskriver hur processen att påbörja att skaffa barn på egen hand på olika sätt har vuxit fram ur en känsla av stress; redan upplevd stress, eller en önskan om att undvika en framtida upplevelse av stress. Stressen grundar sig till stor del i kvinnans biologiska förutsättningar där fertiliteten är tidsbegränsad.
Och sen så vill jag liksom aldrig hamna i en situation där jag känner att jag behöver leta efter en partner för att kunna skaffa ett barn. Eller jag vet inte… Jag vill inte hamna i en situation där jag känner mig stressad. – Alexandra, 30.
Chansen att bli gravid är mindre för varje år som går. För de yngre intervjudeltagarna som inlett processen tidigare är grunden till beslutet till stor del baserat på fertilitetsfaktorn och att undkomma den stress de befarar att de annars skulle få uppleva.
Så sen dess har jag på något vis alltid haft det i bakhuvudet och hon sa till mig såhär: ‘gör det innan 30, för sedan sjunker fertiliteten jättemycket’. Hehe, så det hade jag väl kanske också i bakhuvudet. – Klara, 32.
Känslan av att tiden håller på att rinna ut, beskriver flera intervjudeltagare som en av de främsta anledningarna till att ett beslut kunde fattas. Stressen kan i viss mån också innebära att det till slut känns som ett icke-beslut. Att skaffa på egen hand blir det enda alternativet som finns kvar om det överhuvudtaget ska bli ett barn.
Jag kan inte komma på en så direkt avgörande punkt. Utan det var nog liksom att tiden gick... "men fan"... Nu kommer jag att fylla kanske nu. Fyllde dårå om det var 37 liksom... Att inse att ja... Ska jag hinna få barn innan jag blir 40 är det dags att göra någonting nu. Så det var nog mer såhär åldersklockan som tickade liksom.
– Carina, 39.
Alltså hur ska man säga, det var liksom inte den känslan av längtan som var drivkraften utan mer stress över att inte hinna innan det var för sent. Redan då.
– Åsa, 41.
Efter 35 har stressen vuxit till en “det är nu eller aldrig”-känsla hos tre av intervjudeltagarna och de har börjat fundera på saken på allvar och också tagit faktiska, konkreta steg.
Jag var rädd att, att tiden på något sätt bara skulle gå. Så jag satt upp en deadline för mig själv. Jag satte upp en deadline till att när jag är 35, när jag fyller 35, då måste jag ta tag i det här om jag inte har träffat någon. – Magdalena, 37.
Längtan och plan B
Längtan kategoriseras av en primär längtan efter ett barn, eller en primär längtan efter en kärleksrelation som förhoppningsvis resulterar i ett barn. I studien har det framkommit en distinkt skillnad mellan de här båda typer av längtan. För de intervjudeltagare som i första hand längtade efter en kärleksrelation innebar det en längre väg till beslutet, eftersom de hade en tydlig bild av vad en familj är. När längtan primärt handlade om en kärleksrelation, med målet att den ska resultera i ett barn, innebar det en besvikelse och till viss del också en sorg i att ge upp de föreställningar som individen haft om hur livet ska bli.
Eh... Sen var det också väldigt mycket en sorg liksom. Det var ett ganska tungt år för att det var ganska mycket sorg i det där att liksom ge upp idén om att träffa någon och bilda familj tillsammans och så. För det var absolut det jag ville helst och hade liksom sett framför mig och längtade efter liksom. – Åsa, 41.
För intervjudeltagarna vars primära längtan rörde en kärleksrelation krävdes det också längre tid att överge det som ses som plan a, att skaffa barn i en relation, och gå över till det som de såg som ett andrahandsval, en plan b: att skaffa barn på egen hand. Med tiden har de
omvärderat att skaffa barn på egen hand till en plan a.
Alltså just att gå, när jag gick från att ‘okej, jag kanske får göra det här själv.’ Då gick jag från min originalplan och liksom det jag sa att jag alltid har haft i mitt huvud att ska jag bli förälder så gör jag ju det med någon som jag är kär i och som vill det här tillsammans med mig. Men på något sätt är man ju så pass anpassningsbar att nu när jag är i det här så känner jag inte, nu är det inte längre min plan b. – Magdalena, 37. Av samtliga intervjudeltagare är det ett väl genomtänkt och förberett beslut, och oavsett vilken typ av längtan individen präglades av så sågs det till en början som en plan b. En intervjudeltagare särskiljde sig helt från de andra i det att hon alltid sett sig som solomamma och snarare hade svårt att föreställa sig att skaffa barn tillsammans med en partner. För de intervjudeltagare som hade en längtan efter ett barn som sin primära gick det betydligt snabbare att omvärdera plan b till plan a. De inledde också sina processer i en betydligt lägre ålder.
Intervjudeltagarna med barnlängtan som det primära upplevde heller inte en sorg på samma sätt över att barnet inte kom till på det traditionella sättet. Upplevelsen av att det verkligen blir till en så kallad plan a, och inte känns som ett andrahandsval, är en viktig del i beslutet.
Då tror jag att det var en så väldigt viktig vändpunkt för mig, när jag kände såhär att det: ‘det här är inte ett second best, utan det här är faktiskt det bästa alternativet jag kan se utifrån den jag är, och utifrån min situation’. – Anna, 43.
Samhällsnormer och lagändringens betydelse
Intervjudeltagarna beskriver hur de upplever att det finns en norm kring att göra saker i rätt ordning i livet: resa, skaffa sig en utbildning, ha någonstans att bo och skaffa familj. Normen om kärnfamiljen är stark och något som man blir påverkad av.
Någonting måste ju vara fel på mig eftersom alla andra, ja... Alla andra lyckas hitta någon som vill skaffa familj med dem. Varför kan inte jag göra det? Liksom, vad har jag gjort... Vad har jag gjort för fel? Både för mig själv, och tanken på... amen, såhär andra måste ju också gå omkring och tänka och undra vad det är för fel på mig som inte... har träffat någon. Ehm... Där tror jag också att det spelar roll amen att jag kommer från en kärnfamilj, jag har aldrig någonsin brutit mot normen. Jag är inte van vid det. – Magdalena 37.
Att inte vara en del av det som anses vara normen har också väckt en känsla av utanförskap hos flera intervjudeltagare, det skapar en känsla av att bli omsprungen och det har blivit tydligt att andra har något som de själva inte har men önskar.
Och det är väl att många av mina vänner blev gravida, eller har barn. Så det är väl det tror jag… Att det påverkar mig, och som gör att jag ännu starkare känner ‘jamen jag vill också bli förälder’. – Alexandra, 30.
Utöver att väcka en sorgsen känsla över det man inte har, är normen om vad det är att vara en ensamstående förälder också stark.
Jag tror att jag hade mycket en bild av, och det har nog många såhär, att ensamstående föräldrar är liksom en grupp som det är synd om i samhället. De har det jobbigt och svårt och är trötta och fattiga och sådär. Eh... Så jag tror den liksom, också kanske normen, hade jag väl med mig liksom. – Åsa, 41.
Flera intervjudeltagare uttryckte en oro över vad omgivningen skulle tycka och tänka om deras beslut. Dessa känslor fanns trots att intervjudeltagarna har upplevt ett stort stöd av sina närmaste.
Något som samtliga har upplevt haft stor betydelse för att förändra normer och gett en känsla av legitimitet för den typ av familjer som de själva skapat är den lagändring som gick igenom 2016. Att staten gett sitt godkännande för den här familjeformen har hjälpt intervjudeltagarna att rättfärdiga beslutet inför sig själva och gjort som att det känns lättare att bryta normer.
Sen är det väl också det här stigmat som har varit: ‘jaha ska du skaffa barn själv?’ Folk åker till Danmark och sådär… Jaha, nu är jag en av dem. Fast det var därför det också hjälpte på något sätt att det blev lagligt i Sverige. – Carina, 39.
Ur ett bredare samhällsperspektiv tror samtliga intervjudeltagare att lagändringen bidrar till en normförändring, som vidgar perspektivet om hur en familj kan se ut. På ett individuellt plan beskrivs också lagändringen av flera intervjudeltagare som en utlösande faktor till att påbörja processen, och att det gjort det lättare att fatta beslutet.
Och jag tycker liksom att dels så blev det på något vis mer legitimt, alltså det kändes ändå lite konstigt att om man skulle få ett barn så var det nästan som att det var olagligt. Och det var det ju såklart inte, att föda ett barn som blev till utomlands. Men det kändes liksom konstigt att... De nästan kändes lite olagliga. – Lisa, 37.
… där fick jag skjutsen för att göra någonting för att det skulle hända.– Klara, 32.
Erfarenhet av kärleksrelationer
Fyra av intervjudeltagarna beskriver att de varit i kärleksrelationer och att de i dem – när de inte fungerat eller partnern har uttryckt en ovilja att skaffa barn – har insett att det är viktigare för dem att få barn än att vara kvar i relationen. De har övervägt de alternativ som stått till buds: stanna och inte få några barn, lämna i hopp om att träffa en ny partner eller dra igång processen att skaffa barn själv. Huruvida partnern vill ha barn, eller anses vara en fungerande förälder, har i viss mån blivit till en avgörande punkt för de intervjudeltagare som haft relationer.
Det var några månader när jag övervägde också, väldigt seriöst, att okej – men, hur skulle livet se ut om vi inte skaffade barn? Kan vi fortsätta och vad skulle vi fylla det livet med? Men till slut så kom jag till den punkten att: nej men, jag vill verkligen ha barn, om du inte kan svara på om du vill ha det, och du faktiskt tror att du inte vill, nej men då kan inte vi... jag kan inte fortsätta med dig i sådana fall. – Magdalena, 37. Tre av intervjudeltagarna beskriver hur de avslutat relationen på grund av att partnern inte ville eller var redo för barn.
Jag tror inte att han ville ha barn egentligen och då blev det väldigt tydligt för mig att jag ville det liksom. – Åsa, 41.
För jag tycker liksom att jag är en ganska stark och balanserad person på egen hand. Och då tänker jag såhär att jag kanske är bättre som egenförälder än att jag ska… Skaffa barn med någon av de här, alla, eh… icke-fungerande männen. – Anna, 43. En av intervjudeltagarna är bisexuell och hade i sina senaste relationer levt med andra kvinnor, och i en relation även gjort ett försök att skaffa barn via insemination i Danmark. För henne blev vägen till att försöka göra det själv kortare eftersom hon såg en insemination som något hon troligen behövde genomgå i vilket fall. Hon är också av inställningen att barn och kärlek går att separera på, de behöver inte nödvändigtvis höra ihop.
Utan en kärleksrelation vill jag ju ha, för kärleksrelationens egenvärde. Inte för att... eh. Ah. Inte för att skaffa barn. – Alexandra, 30.
Fyra av intervjudeltagarna beskriver hur de inte haft några längre kärleksrelationer. Avsaknaden av längre kärleksrelationer och en vana att klara sig bra ensam tycks forma en annan acceptans inom en själv inför beslutet att skaffa barn på egen hand.
Jag har nog varit ganska beredd på att det är stor chans att det är såhär det blir. – Lisa, 37.
Men vid den punkten då, när jag var 26 och började drömma, så drömde jag inte om en kärleksrelation. Jag drömde om ett barn. Och eh... Då kändes det som en omväg och gå vägen om en kärleksrelation. Det kändes ju superkomplicerat. Och att det skulle ta jättelång tid. – Klara, 32.
Social omgivning
Vilken social omgivning man lever i, dels de egna familjeförhållandena som individen kommer från och dels ens sociala relationer och nätverk, tycks ha en betydande roll under beslutsprocessen. För personer som vuxit upp i en kärnfamilj har beslutet varit mer präglat av att man har en än tydligare bild av hur en familj “ska” se ut, vilket gör det till ett svårare beslut att fatta.
Att jag skulle ha en stor och bullrig familj på något sätt. Det var för mig, för mig var det ganska svårt, och kanske fortfarande är, att liksom omdefiniera och tycka att vi är en familj fast vi bara är två personer. – Åsa, 41.
En icke-fungerande kärnfamilj kan också fungera som en indikator på hur man själv inte vill ha det, och leda en fram till en insikt om att bilda familj på egen hand kanske inte behöver vara ett sämre alternativ.
Jag vill inte vara i en dålig relation bara för att jag borde. Och mina föräldrar blir ett ganska tydligt exempel på det. Det känns också lite… Amen lite befriande att försöka bryta upp mot det genom att försöka göra det här själv. Jag behöver inte fastna i det dem har fastnat i. – Magdalena, 37.
skilsmässofamiljer hade lättare att identifiera sig som ensamstående mammor på ett betydligt mer oproblematiskt sätt.
Att det är väl ingen skillnad att växa upp med en ensam förälder från att växa upp med två föräldrar, men där den ena föräldern inte är närvarande. Det kanske till och med är mer skadligt att ens förälder faktiskt, att barnet känner att föräldern väljer bort barnet. – Alexandra, 30.
Gemensamt för intervjudeltagarna är att de upplever att de har ett starkt, stabilt nätverk med nära vänner. Intervjudeltagarna har trots det en medvetenhet om att de måste ha förutsättningar att klara det helt själva, och att de aldrig kommer kunna matcha två föräldrar. Men de nätverk de byggt upp kring sig själva är trygga. Flera har väldigt nära relationer till framför allt sina mammor och systrar. Flera beskriver också en stolthet och tacksamhet över sina – ofta stora – sociala nätverk, och att det i stället är där de lagt sitt krut när kärleksrelationerna inte har gått som önskat.
...viktigt var väl också att jag hade ett väldigt stabilt nätverk. Jag har såhär, stark och varm och välfungerande familj, och nära vänner och så. – Anna, 43.
Så att liksom, på vänskapssidan, det är där jag känner att jag har min stöttning. – Magdalena, 37.
En intervjudeltagare, som har få men nära vänner, sticker ut då hon upplever att bilden om att alla som skaffar barn på egen hand har ett stort, härligt nätverk kan vara missvisande.
Sen… Så tycker jag också liksom i propagandan om ensamstående familjer så har alla ett jättestarkt, härligt nätverk och som man snudd på lever i kollektiv liksom. Eh… Och så tycker jag inte det är i verkligheten för mig. – Klara, 32.
Att känna eller träffa någon som går i samma tankar som en själv eller redan har skaffat barn på egen hand beskrivs som en viktig del i processen.
Hade jag inte känt någon annan hade det varit mycket svårare att komma fram till beslutet. – Carina, 39.
Nätverket Femmis har haft en betydande roll för flera av intervjudeltagarna, tack vare Femmis har de kunnat identifiera sig med och lära känna kvinnor i samma situation vilket beskrivs ha ett stort värde, inte minst för normaliseringen inför sig själva.
Och liksom se, att jamen det kan gå, de verkar kunna lösa det här, och de verkar inte må jättedåligt eller liksom... Bara få lite såhär, modeller på något sätt för att det kan funka. – Åsa, 41.
Hinder och fördelar med att bli solomamma
Intervjudeltagarna beskriver hur de tänkt igenom alla möjliga hinder och problem som kan uppstå. Det som främst framkommer i denna problematisering är sårbarheten i att vara ensam förälder – om det händer dem något och att de aldrig kommer kunna matcha att vara två vuxna – och de etiska aspekter det innebär att sätta ett barn till världen som inte kommer att ha en biologisk pappa.
Och barn har ju ingenting att säga till om. Så att man väljer ju åt barnet den här livssituationen med bara en förälder. Det behövde jag tänka väldigt länge på, om jag tyckte att det var rättvist och etiskt försvarbart. – Klara, 32.
En stor fundering och oro för samtliga har varit över huruvida barnet kommer behöva stå till svars för valet som de gjort att bli solomammor.
Nackdelen för min sida skulle väl vara, alltså jag vet inte om det är så många nackdelar från min sida, det skulle väl mer vara möjligtvis från barnets sida att inte veta om halva sin bakgrund liksom. Att det skulle kunna vara en nackdel då. Ett utanförskap och sådär. – Nicolina, 33.
Och att barnet bara får en förälder. Och en mindre släkt, kan jag också tycka var lite så... Ah, en sak att ta med i beräkningen liksom. Och ja... har man bara en förälder, det blir ju mer sårbart liksom. Skulle det hända något med mig så är det ju definitivt mer sårbart. – Lisa, 37.
Alla intervjudeltagare har övervägt alla för- och nackdelar de kan komma på, och också byggt upp och förberett för de hinder och aspekter som går att förbereda. Men flera beskriver också hur de försöker tänka att det är okej att inte veta allt – alla saker går inte att förutse.
Så att jag tänkte att, jag kanske inte kan skapa den perfekta miljön för mitt barn, men jag kommer liksom aldrig kunna det, hur mycket jag än gifter mig med kyrkobröllop och… Det kan ändå vara så att den föds blind, eller… whatever, liksom. – Anna, 43. Men så känner jag någonstans, att skaffa barn – oavsett vilket sätt man gör det på – är egoistiskt oavsett liksom. Det är inget barn som bett om att få födas någonsin. Och jag kan inte gardera för alla scenarier, de jag kan gardera för, ekonomiskt till exempel... Det försöker jag göra genom att bygga upp bufferten och så vidare. Men vissa saker, till exempel medicinska, de går inte att säkra upp för fullt ut. Utan där får man ju liksom lita på att de som blir kvar löser det på absolut bästa möjliga sätt liksom. – Nicolina, 33.
En av de största fördelarna som intervjudeltagarna upplever både innan och efter barnet har kommit är en känsla av att man tar kontroll över sitt eget liv och sin situation. Det skapar en känsla av autonomi, alltså en självbestämmanderätt.
Då hade jag precis fyllt 35 i april. Och efter den relationen tog slut då kände jag såhär ‘nej, men nu… nu måste jag sätta mig… egentligen i förarsätet i mitt liv’.
De upplever det som en stor frihet att inte behöva förlora halva tiden med sitt barn om en relation inte skulle fungera. De har flera exempel runt sig med personer som skaffat barn med någon snabbt och hur det sedan inte fungerat. Samtliga beskriver att de inte vill hamna i en sådan situation och att det är en av de absolut största fördelarna att slippa den risken. Dörren för framtida relationer stängs däremot inte.
Det är tufft att ha barn på heltid som ensamstående, men… Det kanske är ännu tuffare att ha ett barn på halvtid. Speciellt som, jag har hört om vissa som… De har separerat och så litar de inte riktigt på sambon att barn har det bra när de är hos exet och det är hälften av tiden liksom. Då känns det ju bättre att skaffa ett barn och så har man det… Och så sen, kan man ju alltid träffa någon ändå sen liksom. – Carina, 39.
Under processen
Under processen är uppdelad i: fatta beslutet i delsteg samt handlingskraft och självständighet. Att genomföra beslutet i små delar visade sig vara avgörande, liksom att det är en process som kräver en stor handlingskraft av den enskilda individen.
Fatta beslutet i delsteg
Även om man har varit bestämd och säker i sitt beslut beskriver samtliga intervjudeltagare att de har fattat beslutet steg för steg. Som hetereosexuellt par går det exempelvis att sluta med preventivmedel för att se vad som händer, medan varje del processen att skaffa barn som ensamstående kvinna präglas av ett aktivt val på ett helt annat sätt.
Och då brukar det ändå vara ett råd såhär: men börja göra något litet. Alltså börja att gå till en läkare och ta något blodprov och se hur dina värden ser ut. Att man liksom börjar nosa lite på det och så leder det ena till det andra och sen har man gjort det. Så att det... Det tror jag många känner igen sig i också. Det är inte så att man sitter en kväll och ‘nu är jag hundra procent redo och jag är hundra procent säker och nu ska jag göra det’. Utan man får liksom smyga igång det. – Klara, 32.
Flera beskriver att den kötid som råder när processen genomförs i Sverige faktiskt har varit positiv och hjälpsam eftersom det har gett intervjudeltagarna en chans att bestämma sig för en sak i taget. Beslutet beskrivs som något som växer fram inom en under en lång, lång tid och inte något man bestämmer sig för från en dag till en annan.
Jag bestämde mig inte förrän jag faktiskt gjorde själva insättningen. Eh... Då bestämde jag mig, men liksom innan det kände jag hela tiden "jag vet inte om det här är rätt", så. Och för mig var det nog enda sättet jag kunde ta det här beslutet på, i små, små steg liksom. Ett steg i taget och känna efter vad, hur... Och då också tänka, då får jag se hur det känns då liksom. – Åsa, 41.
Utan jag ringer de här samtalen, jag börjar utredningen och så hoppas jag att jag blir klar under utredningens gång, att saker faller på plats. Eh.... Och också på något sätt bestämd i att jag har inte fattat beslutet förrän jag faktiskt ligger där, om man säger så, i gynstolen och de ska inseminera mig. – Magdalena, 37.
Handlingskraft och självständighet
Att skaffa barn på egen hand är ett beslut som är väl genomtänkt och för att det ska bli genomförbart krävs en stor handlingskraft av kvinnan. Samtal måste ringas, medicinska och psykologiska undersökningar genomföras. Bara att bli inbokad på en första tid beskrivs av en del intervjudeltagare som att det krävs en ansenlig ansträngning av dem.
Sen ringde jag någon gång efter sommaren eftersom jag inte hört någonting. Och då bara ‘ja, vi håller på att jobba ikapp efter sommaren’, sen ringde jag någon månad senare och då var det ‘ja, vi håller på att jobba ikapp efter sommaren’. Och då var det okej, jobba ikapp sommaren ett halvår… – Carina, 39.
I och med att lagändringen relativt nyligen gått igenom innebär det att intervjudeltagarna fått uppleva att sjukvården ännu inte hunnit bygga upp rutiner, vilket har upplevts som frustrerande.
Det var extremt svårt att få någon information, för ingen visste. Ingen inom sjukvården visste. Det var liksom, det kom nya bud hela tiden för dem liksom. Så det var inte så lätt. – Åsa, 41.
Intervjudeltagarna beskriver utredningsfasen som en psykiskt krävande process. När de faktiska behandlingarna sätts igång ska de tajmas med kroppens egna fysiologiska förutsättningar, exempelvis ägglossningen. Det är också krävande rent logistiskt, att få det att passa ihop med övriga delar av livet.
Och sen, det som har varit jobbigast är... Att man måste vara så beredd hela tiden på eh... att slänga sig iväg till kliniken. Ah... Man vet aldrig när man har ägglossning och sådär. Jag trodde att jag kunde till exempel förutse att jag skulle ha ägglossning i måndags förra veckan och då tog jag en semesterdag då för att åka upp till xx. Men så fick jag ägglossningen redan på lördagen, och då så har de inte öppet... Det är mycket sådant hela tiden. – Alexandra, 30.
Utöver de medicinska aspekterna handlar det också om praktiska saker. Samtliga intervjudeltagare har en universitets- eller högskoleutbildning, och även om ingen beskriver ekonomin som en avgörande faktor för huruvida de ska göra det eller ej är det en faktor som har tagits i noga beaktande innan beslutet har fattats. Flera har sparat i flera år, och i de olika livsval som gjorts tidigare – exempelvis bostad och utbildning – har de haft i åtanke att skaffa barn på egen hand skulle kunna bli en realitet.
Barnet är fött
Beskrivningen av situationen efter barnets födelse fokuserar på två teman: sårbarhet och ensamhet samt glädje och gemenskap.
Sårbarhet och ensamhet
Intervjudeltagarna beskriver en ensamhet under processen att skaffa barn på egen hand, att inte ha någon att dela den ovisshet och glädje som en graviditet innebär. Även när barnet är fött är denna ensamhet, att vara den enda vuxna som har fullt ansvar för ett barn – genom allt som är svårt men också att inte ha någon att dela det glädjefulla med – det som mammorna beskriver som det svåraste.
Det kan ju vara mest en känslomässig, eller mental ensamhet eller vad man ska säga. Alltså ensam med ansvaret, man är ensam vuxen i familjen. Ah... Eh... Så absolut ensamheten, man har liksom ingen att dela med. Vare sig om man är orolig, eller när man är jätteglad, eller sådär. – Klara, 32.
Även fast de har en nära och stöttande omgivning finns det ingen där hela tiden, och ingen som delar upplevelsen med en på samma sätt som en medförälder skulle göra.
Men kanske det här att dela de små ögonblicken med någon. Nu gör jag ju det mycket med min mamma och med mina vänner och så, men det är klart att det är ju liksom... Skillnad, när man är förälder blir det ju en ännu större grej. Det första leendet, jamen sådana småsaker, som ju är jättestora i ens egen värld när de händer. – Lisa, 37. Sårbarheten i att vara själv, i allt från det att det skulle hända mammorna någonting, till att vara den enda vuxna att vända sig till i hemmet beskrivs också som stundtals svårt.
Jag är ju inte alltid den mamma jag vill vara, eh, och att det är väl också en sak, som jag känner är baksidan med att vara ensamförälder. Att när jag dippar, det är framförallt när jag har pms, några dagar per månad, så är jag såhär, så himla sur, så himla dåligt tålamod. Och det är det såhär att han... Han är så utlämnad till mig liksom. Och jag... Jag kan inte riktigt hantera mitt humör då. Och så blir det liksom som att jag... Det tycker jag känns så hemskt, att han aldrig... Han kan inte, han kan ju inte bara gå till någon annan i familjen och vara såhär, typ vara sur på mig eller... Det tycker jag är svårt. – Anna, 43.
Den typen av sårbarhet i vetskapen om att man är den enda ansvariga för barnet väcker existentiella funderingar.
Att liksom det är bara jag. Det är bara jag som har ansvar för det här barnet liksom, om någonting händer så är det ju jag som är ansvarig och ingen annan liksom. Jag tror att det liksom... Jag hade tänkt på en massa saker, men det är nog svårt att förbereda sig på den känslan liksom. – Åsa, 41.
Men däremot har han också varit ibland såhär: ‘jag vill ha en pappa som alla andra, varför har jag inte det?’ och sådär. Det är ju jobbigt. Då blir jag ju ledsen för att han blir ledsen och för att det känns såhär att… ah. Det är ju mitt beslut som han… får leva med. – Anna, 43.
Glädje och gemenskap
Av de åtta kvinnor som intervjuats är det fyra av dem som, hittills, har blivit mammor. Trots de hinder och prövningar som fanns längs med vägen beskriver samtliga att glädjen över att barnet finns överskuggar nackdelarna. I de positiva upplevelserna ryms också en stor glädje över samvaron med omgivningen.
Alltså bäst är ju såklart att hon kom! Eller liksom att det blev ett barn och eh... Kanske också utöver det är det väl att jag liksom ändå tycker att jag har fått så himla mycket stöd. Jag tyckte det var svårt att veta innan hur mycket det skulle bli. Men att det verkligen, folk har verkligen eh... klivit in och stöttat och fattat vad jag behöver utan att jag ibland själv har fattat det och liksom sådär. Det har... Jag känner mig väldigt, jag känner mig inte ensam liksom, ändå. För jag har väldigt många runt omkring mig som är väldigt delaktiga liksom. Ehm... Så, det är väl det som jag har varit gladast för och som jag känner mig väldigt tacksam över. – Åsa, 41.
Samtliga upplever en stor gemenskap i form av en engagerad och stöttande omgivning. Och jag tycker att jag har märkt sedan jag fick barn att... nu är det lite hoppig analys här... men jag upplever liksom att när ett par så lämnar folk dem väldigt mycket i fred: ‘nu ska de få vara ifred i sin bebisbubbla’. Medan när man är ensam och får barn så är dörren in i familjen vidöppen – kom och var med, liksom! Och folk är väldigt varma, stöttande och ställer upp väldigt mycket när man är ensam. – Klara, 32.
Intervjudeltagarna beskriver hur de skapat väldigt starka vänskapsband. En av grunderna till det kan vara uteblivna eller svajiga kärleksrelationer. Att ha vänner i vardagen – där man bara kommer över till varandra eller hämtar varandras barn på förskolan – är av stor betydelse för alla fyra kvinnorna som blivit mammor, och de upplever också till stor del att de har en sådan vardag.
Alltså att jag känner att dem som jag hoppades var såhära, kanske att vi kan ändå ingå i varandras vardag, det har verkligen blivit så. Och de känns som att de är liksom de viktigaste personerna i mitt liv. – Anna, 43.
Även när barnet har kommit har organisationen Femmis haft en stor betydelse för tre av fyra intervjudeltagare. Den fjärde beskriver att hon känner lika mycket gemenskap med mammor generellt och att det inte är avgörande att de just fått barn på egen hand. Via Femmis har de träffat kvinnor som de själva kan identifiera sig med och bolla tankar och funderingar med. Det har också varit betydande för barnen som även dem har kunnat identifiera sig och få känna sig inkluderade när de är på en plats där deras familjeform är normen.
Diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka hur deltagarna funderar kring och fattar beslut i processen kring att bli solomamma, och hur det sedan är när barnet har fötts. Målet var att besvara frågeställningen: “Hur ser ensamstående kvinnors upplevelser ut kring beslutet att skaffa barn på egen hand?”. I studien framkom att en känsla av stress, en faktiskt sådan eller en önskan om att undvika framtida stress, bidrog till att respondenterna började fundera kring att bli förälder på egen hand. Längtan var vidare ett tema där det framkom en distinkt skillnad i huruvida den gällde längtan efter kärlek eller längtan efter ett barn specifikt. Samtliga intervjudeltagare, undantaget två, såg till en början att skaffa barn på egen hand som en plan b och hade föredragit att bilda familj tillsammans med en partner. Intervjudeltagarna beskriver hur de vuxit in i beslutet och hur det som till en början betraktades som en plan b övergick till att bli plan a – det bästa alternativet utifrån deras livssituation. Beslutet att skaffa barn på egen hand är väl genomtänkt och övervägt av samtliga intervjudeltagare, ur såväl praktiska som etiska aspekter; så som ekonomi och att barnet inte kommer ha en biologisk pappa. Rådande normer om kärnfamiljen har varit en försvårande faktor när beslutet ska fattas, men tack vare den lagändring som genomfördes i Sverige den 1 april 2016 upplever intervjudeltagarna att deras familjeform har fått en annan legitimitet vilket till viss del bidragit till att det blivit lättare att fatta beslutet. När barnet är fött har deltagarna upplevt en existentiell ensamhet i det att vara solomamma och inte ha en person att dela såväl praktiska som emotionella – positiva som negativa – situationer med. Att ett efterlängtat barn kom och den glädje som det skänker i kombination med en gemenskap och stöttning från omgivningen gör att intervjudeltagarna upplever det som att det positiva med att bli solomamma överväger, trots de hinder och svårigheter som finns.
Stress i olika former bedömdes vara det som satte igång tankeverksamheten kring att skaffa barn på egen hand. Starcke och Brand (2012) kunde i sin litteraturgenomgång på stressforskning gjord mellan 1985-2011 visa på att vår förmåga att fatta beslut påverkas av stress. Kontexten som omgärdar beslutet påverkar huruvida resultatet av beslutet får ett positivt eller negativt utfall. Resultatet av denna studie visade att de deltagare som fattade beslutet i ett försök att undvika framtida stress tycktes se det mer som ett aktivt beslut än i de fall där deltagarna redan kände sig stressade och betraktade beslutet mer som ett icke-beslut. För dem blev känslan inte heller att det blev ett aktivt val på samma sätt, utan snarare en känsla av “det är nu eller aldrig”, som ett resultat av påverkan av stress. Att stress var en av de tydligaste bakomliggande faktorerna till att tankeprocessen kring att skaffa barn på egen hand påbörjades går i linje med den forskning som gjorts tidigare. Murray och Golombok (2005) har kunnat påvisa att en majoritet av kvinnor som blivit solomammor fattade beslutet med en känsla av att tiden höll på att rinna ut för dem, och att de ansåg att en assisterad befruktning var deras enda chans att bli gravida.
fundera på att bli solomammor utifrån en känsla av stress, och haft en inställning där de funderat över möjliga alternativ och fått stöttning av sin sociala omgivning. En rimlig tes är att den typen av copingstrategi, att se problemet som en utmaning, leder till ett större välmående i det långa loppet än den motsatta där situationen ses som ett hot. Trots att en del ångest kan ha kantat intervjudeltagarnas väg fram till att bli solomammor beskriver de alla en stor glädje över att barnet till sist kom.
Graham (2012) och Zadeh, Freeman och Golombok (2013) har kunnat visa att det är ett aktivt val att skaffa barn på egen hand, men att det oftast inte är det alternativ som kvinnorna helst hade föredragit. Det kan liknas med resultaten i den här studien där alla intervjudeltagare, utom en, hade som första inställning att de hellre skulle skaffa barn på ett traditionellt sätt tillsammans med en partner. Hon urskiljde sig från de övriga i det att hon alltid sett sig själv som solomamma, och snarare fått försöka övertala sig själv om att det kan finnas fördelar med att skaffa barn tillsammans med en annan person. Kvinnorna beskriver att de kunde känna sig säkra i sitt egna beslut att de vill ha barn, men att den etiska aspekten att sätta ett barn till världen utan en far har fått dem att tveka på huruvida det är ett korrekt val de gör. Ett resultat som även Graham (2012) fick fram i sin intervjustudie där hon beskrev att beslutsprocessen kring att bli solomamma omgärdades av en stor ambivalens, inte minst i hänseende till den etiska aspekten att barnet inte kommer ha en biologisk far.
Grahams (2012) studie där elva kvinnor djupintervjuats visar också på hur kvinnorna beskriver det som en plan b, och att det inrymmer en sorg i att behöva överge det som sågs som den primära planen – att bilda familj tillsammans med en partner. Detta var ett tydligt tema även i den här studien då en majoritet av deltagarna till en början såg att skaffa barn som en plan b, men att det så småningom övergick till att bli det alternativ som var bäst utifrån deras livssituation. Flera deltagare i den här studien beskriver det också som en sorg att ge upp tanken på att skaffa barn tillsammans med en partner. Denna sorg framkom särskilt tydligt hos dem som primärt längtat efter en kärleksrelation. För dem vars primära längtan rörde ett barn innefattade beslutet inte en lika stor sorg eftersom de deltagarna inte heller hade lika starka tankar om hur en familj borde se ut.
Att kvinnor som skaffar barn på egen hand ser det som en plan b har även Salamon et. al (2015) kunnat påvisa. I den här studien framkom längtan som ett tydligt tema och för dem som hade en specifik längtan efter ett barn verkade det gå snabbare att omvandla det som först sågs som en plan b till plan a. För de som hade en kärleksrelation som sin primära längtan var det också svårare att förlika sig med tanken på att bli ensamförälder, och överge tanken på plan a: att bilda familj på ett traditionellt sätt tillsammans med en partner. De har också så småningom sett sitt sätt att bli mammor på som en plan a, men det har tagit längre tid att växa in i beslutet. Enligt Salamon et. al (2015) handlar det snarare om en situation som får accepteras, mer än att det är en situation som önskas, vilket går i linje med de resultat som framkommit i den här studien.
av sin ålder – inte hade tid att invänta rätt partner, och i stället fattade beslutet att bli solomammor, något som stämmer överens med resultaten i den här studien.
Av alla val och saker vi gör i livet ligger det en bakomliggande motivation till varför vi väljer att göra så som vi gör. Stress kan ses som en form av motivation och som tidigare nämnts framkom längtan som ett tydligt tema, där det går att diskutera huruvida längtan efter barn utgörs av en intern eller extern motivation. Det vill säga, vill jag ha barn för att jag längtar efter det själv – en intern motivation – eller vill jag ha det på grund av yttre faktorer, exempelvis att samhället anser att man vid en viss ålder borde vilja ha barn; en extern motivation till att skaffa barn. En tes vore att de personer som drivs av att skaffa barn på grund av inre motivationsfaktorer rimligen har lättare att komma till ett beslut än de som drivs av en extern motivation, om att “det är så som saker borde vara”. Tremblay et. al (2009) skriver att personer som drivs av en inre motivation på sitt jobb också mår bättre där. Är motivationen att bli solomamma driven av en inre motivation mår man troligen bättre och känner sig tryggare i sitt beslut än om det är drivet av externa faktorer.
Ibland kan det vara svårt att skilja på om något görs på grund av att individen själv vill det, eller på grund av normer. Med utgångspunkt i att en individ kan känna skam i att bryta även de mest triviala normer (Wilson & O’Gorman, 2003) blir det lättare att sätta sig in i den situation som intervjudeltagarna upplever: att göra något så stort som att starta en familj på ett sätt som ligger utanför normen. Deltagarna i den här studien har beskrivit att en stor vånda inför att fatta beslutet att skaffa barn på egen hand ligger i just det att de kommer avvika från normen. Till en början kretsade tankar kring vad andra ska tycka och tänka om dem, och det födde en känsla av att vara annorlunda och sticka ut. Tankarna om att vara utanför normen spänner också över den norm att ett barn ska ha två föräldrar och en rädsla att deras barn ska behöva stå till svars för att de valt att skaffa barn på ett sätt som bryter mot kärnfamiljsnormen. Sharp och Ganong (2011) genomförde en intervjustudie med kvinnor som inte var gifta vid en viss ålder om känslorna det framkallade att stå utanför den förväntade normen. Kvinnorna upplevde en press om att gå den traditionella vägen, och hade också en upplevelse av att sticka ut. Detta känns igen från resultatet i den här studien då deltagarna hade mycket funderingar kring att de stack ut från sin omgivning. De hade svårt att identifiera sig med känslan “Är jag en av dem nu?”, kring de fördomar de själva hade kring kvinnor som skaffar barn på egen hand.
Barn som kommer till i den här familjekonstellationen är efterlängtade och högt önskade, men just det faktum att barnet inte har en biologisk far är det som väckt de största etiska funderingarna hos intervjudeltagarna. Golombok (2017) har kunnat visa att kvaliteten på familjerelationerna och ett brett socialt nätverk har en större påverkan på barns psykologiska välmående och anpassning än antalet föräldrar, kön, sexuell läggning eller den biologiska kopplingen till föräldrarna. I separationer kan det hända att barn blir bortvalda av en förälder, och studier har visat att det kan framkalla ångest, medan barn som har en solomamma slipper uppleva ett sådant trauma (Jadva et. al 2009). Deltagarna i den här studien är inne på samma linje när de menade att en av de största fördelarna med att skaffa barn själv är att slippa de komplikationer det skulle kunna innebära att bli förälder tillsammans med en person som det sedan inte fungerade att leva med. Murray och Golombok (2005) kom till slutsatsen att det inte är föräldraförmågan hos en solomamma som är det problematiska, utan samhällets syn på detta. Då studien är 15 år gammal har mycket hunnit hända, och synen på vad en familj är kan ha förändrats en del. En bidragande faktor till detta kan vara lagändringen som hjälper till att normalisera den här typen av familjeform. Lagändringen beskrevs också som viktig av deltagarna, och för flera av dem blev det den som gav den slutglitiga skjutsen till att faktiskt genomföra sitt beslut.
Utöver etiska aspekter och känslomässiga funderingar är solomammorna självständiga med en stor handlingskraft. Deltagarna i den här studien har samtliga en univsersitets/högskoleutbildning och en ekonomisk situation som gör valet att bli solomamma genomförbart. Beroende på hur de medicinska behandlingarna går kan det krävas stora summor för att lyckas bli gravid då landstinget endast finansierar ett visst antal försök. Att uppfostra ett barn på egen hand kräver också en annan ekonomisk stabilitet än om man vore två personer som ansvarade för barnet. Flera av dem har haft i bakhuvudet under flera år att det här är en situation som kan bli verklighet för dem och har därför fattat beslut utefter det. Förmågan att planera och att ha en ekonomisk stabilitet har även Jadva et al (2009) kunnat påvisa. I den studien framgick också, liksom i den här, att kvinnorna hade planerat sin boendesituation och noga övervägt beslutet med med vänner och familj. Karakteristiskt är också att solomamman har ett stort nätverk (Weissenberg & Landau, 2012), vilket flera deltagare beskriver också i den här studien. I brist på, eller att de kärleksrelationer de varit i har varit svajiga, har intervjudeltagarna i stället lagt tid och energi på vänskapsrelationer vilket resulterat i stabila nätverk som kan ge mycket hjälp och stöd. En deltagare påpekade dock att hon tyckte att bilden som ibland skapas kring solomammorna – att alla har stora nätverk och fungerar mer eller mindre som storfamiljer – kunde kännas missvisande. Hon kunde inte fullt ut identifiera sig med den bilden, men hade ändå ett stabilt, men mindre, nätverk bestående av några få riktigt nära vänner. Flera deltagare beskrev också hur deras mammor och systrar var särskilt stöttande och nära barnen. Att solomammornas egna mammor får ta en viktig roll och blir särskilt betydelsefulla är också ett tema som känns igen från tidigare forskning (Weissenberg & Landau, 2012).
den här magnituden. Beslutet är ingenting som växer fram över en natt utan kännetecknas av en långsam beslutsprocessen som i många fall pågår under år.
Deltagarna i den här studien uttryckte inför att de blev mammor en oro för sårbarheten som det innebär att vara ensam i föräldraskapet. Vad händer till exempel om de blir sjuka? Murray och Golombok (2005) har kommit fram till att det finns en sårbarhet i att vara solomamma då det inte finns någon att dela allt ansvar med vilket skulle kunna leda till situationer som har en negativ påverkan på föräldraskapet. Exempelvis innebär ett föräldraskap på egen hand att det finns en större sårbarhet i till exempel ekonomi, vilket skulle kunna leda till stress, och en sämre psykisk hälsa vilket skulle påverka föräldraskapet. Samtliga deltagare i den här studien hade förberett sig så gott de kunde med de saker som går att påverka, som exempelvis ekonomi och boende, vilket tyder på en handlingskraft och självständighet. Men att bli sjuk går inte att förbereda sig på. När barnen sedan var födda så var det just sårbarhet och ensamhet – att inte ha någon att dela såväl stora som små, positiva som negativa, händelser med – som deltagarna såg som den största nackdelen med att vara solomamma. Denna känsla av ensamhet är i linje med vad Weissenberg och Landau (2012) fann i sin studie. Där upplevdes samma oro för vad som ska hända om man blir sjuk, och en ensamhet i att inte ha en annan vuxen att göra planer med på helger exempelvis. Weissenberg och Landaus (2012) intervjudeltagare upplevde, trots en del negativa aspekter, att beslutet att skaffa barn på egen hand har hjälpt dem att uppfylla en dröm och att de vunnit högsta vinsten. Det går i linje med resultaten i den här studien där de fyra kvinnor som blivit solomammor upplevde en stor lycka – värd alla hinder – över att deras barn finns, och en stor glädje över den gemenskap de upplever i sin vardag i form av ett stöttande, stabilt och tryggt nätverk.
Metoddiskussion
Syftet med denna studie var att undersöka hur deltagarna funderar kring och fattar beslut i processen kring att bli solomammor, och hur det sedan är när barnet har fötts. Det gjordes med en induktiv ansats i form av semistrukturerade intervjuer med åtta deltagare i åldern 30-43 år, boendes på olika platser i landet.
Styrkor och svagheter
