Kritiska bidrag till tolkningen av svenska runinskrifter Noreen, Erik
Fornvännen 357-360
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1943_357
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
KIUTISKA BIDRAG TILL TOLKNINGEN AV SVENSKA RUNINSKRIFTER
I. Till lliiksleiirn.
Rökstenens inskrift börjar som bekant:
a il ua
IIi
II|)M: i n iu ni na
II|la i;.
(i)iiuariniabifabiituftfaikiiinsiinii
Läsningen av runorna är genomgående säker. Suppleringen (i)n är övertygande. »Der Rahmenstrich ist hier als die Rune | i zu lesen, und das erste Wort a Z. 2 ist in» (Bugge, Runenstein von Rök 1910, s. b).
Enligt von Friesen, Rökstonen 1920, 6. 86 f. skullo detta på isländska heta (von Friesen kallar det »transkription till klassisk isländska») och på
•ivenska betyda:
At Vémöö st anda runar pessar, en Varinn fdöi. fabir at sun feigan.
Till minne af Vämod stå dessa runor. Men Varin, fadern, ristade dera efter åt döden hemfallen son'.
Ingenstädes i von Friesens stora arbete tas såvitt jag kan finna hänsyn till att detta, helt eller delvis, måste vara p o e t i s k t avfattat. Det är onödigt att referera den äldre forskningen beträffande denna punkt, då man kan anknyta till Ed. Sievers, Metrische Studien IV:1 (1918), s. 5 f. Efter att ha citerat Didriksslrofen (Raip piaui-ikit etc.) fortsätter Sievers: »Alliterationen finden sich in der Inschrift auch sonst, namentlicb gleich iin Eingangssntz in don Worten in Uarinu fapi fapiR aft faikiqn sunu. Aber dafi darin ein allitcricrendcs Vorspaar ublichcr Form stecke, konnte ich Sophus Bugge eben- sowenig zugeben, als ich im Winter 1910/11 die neue Bearbeitung seiner Rökabbandlung durchnahin, als beim ersten Erscboinon der Abhandlung im Jahre 1878: denn weder eino Wortfolge wie
en Varinn farli ia.tir ;eii fauujan sunu noch deren von Bugge geinutinafiton etwaigen Vorstufen wie
(in) fabi fabir aft faikhin sunu öder
(in) fabir fabi aft faikhin sunu
358 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
entsprechen den in rliytmischcr und namentlich in versmelodischor Beziebung zu stellenden Anfordcrungen. Ein ganz anderes Gesicht bekommt aber der erste Satz der Inschrift, wenn wir so abteilen, wie der S i n n es doch in erster Linie an die Iland gibt:
Eft Wåmuh -lända runan han, en Wärinn färJi, fårlir oft fåipjan sunu.
Hier genen nun, wie mir scheint, Rhythmus und Melodie gut zusammen, und zwar ganz ungesucht, wenn man sich den Satz nur sinngemäfi, in etwas fcierlicher Stimmung, in entsprechendem, d. b. hier nicht zu schncllem (freilich auch wieder nicht ubertrieben langsamem) Tempo vorsprichl, Die Schlufizeile fddtr cft fåipjan suntt entspricht Uberdics ja ganz genau den Regeln des Baues fiir die Vollzcilcn dos Liööahättrs, sowohl was Rhythmus als was Alliteration anlangt.»
1I detta Sievers' uttalande föreligger enligt min mening ett ödesdigert postu- lat, nämligen att m e n i n g e n i dessa rader är känd. Därigenom torde han ha letts på villospår beträffande partiet till och med pall. Däremot har han uppenbart rätt i att det är orimligt att uppdela
fabi labin a l t lail.i.jn s u n u ,
såsom tidigare var vanligt, och har evident riktigt urskilt en versrad av sam- ma typ som fullraden i IjéSahåttr i orden
i:i|iiu aft faikian sunu.
Han fick också instämmande på denna punkt t. ex. av Beckman (Ark. f.
nord. fil. 38, s. 109; tr, 1922 men skrivet 1918—20) och av Neckel, som (Idg. Forsch. 44, s. 210; 1926) yttrar: »faöir aft feigian sunu ist z. B. ein typischer ungerader Kurzvers mit Variation und losem Zusatz».
Uppslaget hos Sievers har fullföljts först av Ivar Lindquist, Sparlösa-ste- nen 1940, s. 156, i det han vill läsa hela den ovan avtryckta början som IjéSahåttr. Det är med orätt som Lindquist ger Neckel äran av detta. Neckel yttrar i frågan blott vad som ovan citerats. Lindquist menar, att det skiljetec- ken som står efter pan »hjälper till att säkra radindelningen» och kommer så till följande halvstrof (jag ersätter Lindquists accenter med längdstreck och tillfogar accenter för att beteckna höjning i versen):
.Eft Uiémob stiinda runan han, en llarinn fs?bi, fåbin spft ia-i(|i.jii s u n u .
Ehuru tillvägagångssättet är fullt följdriktigt, är resultatet oantagligt. Det är redan betänkligt, att förhållandet mellan do två supponerade kortverserna är det, att den första är mycket lång, den andra relativt kort. Typiskt för IjéSahåttr är det motsatta (so t. ex. Sievers, Altgcrmiinische metrik s. 90).
1
Det kan tilläggas: även vad beträffar sista ordets kvantilel.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N 3 5 9
Men ännu värre är den första »versen» i och för sig. Man kan lugnt säga, att en så l å n g (8 stavelser) och samtidigt så t u n g första-vers i IjéSahåttr saknar alla motstycken. Åtta stavelser utgör i den fornvästnordiska poesien maximum för a-verser i IjéSahåttr, och ora detta maximum är uppnått, äro .sänkningsstavelserna vida lättare; ofta kan man befria sig från någon stavelse genom ett enkelt konstgrepp (»bragarmåb o. d.). T. ex.
veizt(u) ef (ek) eöli astfak Ls 43;
veit (e)k ef fyr utan vterak Ls 14-, Breidablik eru in siaundu Grin 12;
pann gel (e)k pér inn niunda Gg 14;
Halatoskr heitir ikorni? Grm 32.
En enda 9-stavig n-vers i IjéSahätlr är mig bekant:
LoSinn heitir er pik skal eiga IIIlv 25,
men detta monstrum bör säkerligen med Sievers' upplösas i ett verspar:
Lööinn heitir er pik skal éiga.
Till kadensen runau päu är det omöjligt att linna motstycken i IjéSahåttr.
Lindquist är emellertid liksom föregångarna bunden av en bestämd me- ning om betydelsen och han är bunden av skiljetecknet efter paB. Den rik- tiga tolkningen har redan för längesedan avvisats av Bugge (a. a. s. 6, not 1), då han säger: »Man k ä n n . . . Z. 2 in ss altn. en nicht als relatives Pro- nomen "welche' nach paR deuten, denn biegegen streitel dio Interpunktion am Ende von a Ti, 1. Diese zeigt, dass nach pan oine grössere Pause anzu- nelimeii ist.»
Ortografiska skäl tala emellertid för att in icke är 'och, men', vilket tro- ligen går tilbaka på *andi (v. Friesen, a. a. s. 32). v. Friesen konstaterar (a. a. s. 33), att »vi här finna en tidig teckning av se < a med |>, och finner häri »en fullt analog pendent(!) till att Vémöp, Viemöp af ristaren återges med uamup». Mon det är osannolikt, att Vé- redan på 800-talet övergått till
Vi'f-, och dot är rent ortogrnfiskt något sannolikare, att in är det relativa en, som har gammalt e.
Utslagsgivande är nu versformen. Halvstrofen bör tydligen lyda:
.Eft Viiinob - l i n d a r u n a n bau en Varinn (abi.
i:i|ii'i ii'ft fiViuhiii s u n u ,
översatt: 'Efter Vamod stå do runor som Varin ristade, fadern efter den döde sonen'.
Men skiljeteeknet efter p a n ? Om dettas beskaffenhet ba olika meningar uttalats. Att döma av Moosbergs fotografi hos v. Friesen är det varken till form eller placering fullt likartat med de få övriga, säkra skiljetecknen i inskriften. En ny undersökning av denna punkt synes påkallad. Men även om punkten är ett faktiskt, avsett skiljetecken, kan jag icke finna annat än
2
S i e v e r s , Die Eddalieder 1923, s. 29, stryker Ikorni, troligen med rätta.
3
