Är Indonesiens demokrati konsoliderad?
En kvalitativ fallstudie 23 år efter Suhartos fall.
Malin Hall
Kandidatuppsats i statsvetenskap, 15hp, VT2021 Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet Handledare: Rafael Ahlskog
Antal ord: 12 881
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1. Tidigare forskning om Indonesiens demokratiska utveckling ... 6
1.2. Syfte och frågeställning ... 7
1.3. Teoretiskt bidrag – inomvetenskaplig och utomvetenskaplig relevans .... 8
2. Konceptuellt ramverk ... 9
2.1. Demokrati – svårigheter att definiera och mäta ... 9
2.2. Demokratisering – ett lika svårt begrepp att konceptualisera ... 11
2.3. Demokratisk konsolidering och ett närmande till det teoretiska ramverket ... 12
2.4. Ett teoretiskt ramverk för demokratisk konsolidering ... 14
2.4.1. Linz och Stepan – tre dimensioner för en demokratisk konsolidering ... 14
2.4.2. De fem arenorna – ett interagerande system av förutsättningar ... 15
2.4.2.1. Civilsamhälle ... 15
2.4.2.2. Politiskt samhälle ... 16
2.4.2.3. Rättsstatens principer ... 16
2.4.2.4. Statsbyråkrati ... 17
2.4.2.5. Ekonomiskt samhälle ... 17
3. Metod och material ... 18
3.1. En kvalitativ fallstudie ... 18
3.2. Material ... 19
3.3. Operationalisering ... 20
3.4. Avgränsningar ... 21
4. Analys ... 23
4.1. Civilsamhället i Indonesien ... 23
4.1.1. Är det civila samhället utbrett? ... 23
4.1.2. Förekommer det press-, yttrande- och föreningsfrihet? ... 24
4.1.3. Förekommer det mekanismer för ansvarsskyldighet så att politiska tjänstemän hålls ansvariga för sina handlingar? ... 26
4.2. Det politiska samhället i Indonesien ... 27
4.2.1. Förekommer fria och rättvisa val? ... 27
4.2.2. Accepteras valresultaten och är de legitima? ... 28
4.2.3. Förekommer en politisk konkurrens? ... 28
4.3. Rättsstatens principer i Indonesien ... 29
4.3.1. Finns det ett oberoende rättsväsende? ... 29
4.3.2. Respekteras de mänskliga rättigheterna? ... 30
4.4. Statsbyråkratin i Indonesien ... 31
4.4.1. Respekterar de politiska aktörerna demokrati som styrelsesätt? ... 31
4.4.2. Förekommer korruption inom statsbyråkrati och i statliga institutioner? ... 32
4.5. Det ekonomiska samhället i Indonesien ... 32
4.5.1. Finns det en hög andel fattiga i samhället? ... 32
4.5.2. Finns det en hög grad av ojämlikhet i samhället? ... 33
4.5.3. Är ekonomin statsstyrd eller driven av marknadsintressen? ... 33
5. Resultat ... 34
6. Avslutande diskussion ... 37
Käll- och litteraturförteckning ... 39
Abstract
The aim of this study is to analyse the state of Indonesia’s democracy 23 years after the fall of Suharto. By applying a qualitative case study, that uses Linz and Stepans maximal definition of democratic consolidation as the theoretical framework, an analytical scheme is operationalized and developed to answer the research ques- tions. The empirical material is then analysed based on that analytical scheme.
The study shows that Indonesia’s democracy is experiencing challenges in all are- nas, except for perhaps the political society, as Indonesia holds regular elections that are considered free and fair. The results, thus, indicate that the democracy in Indonesia cannot be considered consolidated.
These results contribute to contemporary research by strengthening the theory that democracy encompasses more than just elections, as well as the use of a theoretical framework to identify weaknesses in a democracy. This is in turn of both interdis- ciplinary and practical value, for instance within international development coop- eration.
Keywords: Democracy, democratic consolidation, Linz and Stepan, Indonesia
1. Inledning
Indonesiens demokratiska utveckling har varit i fokus för den akademiska litteratu- ren sedan president Suhartos plötsliga avgång den 21 maj 1998 – en avgång som innebar slutet på 32 år av auktoritärt styre och inledningen på en övergång till ett demokratiskt, flerpartipolitiskt styre som hyllades som ett föredöme i Sydostasien (Power & Warburton, 2020b:1). Världens största muslimska land hade framgångs- rikt övergått till att bli en av de största demokratierna i Asien och i världen (Tör- nquist, 2007:15).
Den demokratiska övergången är förhållandevis välkänd – på några få år drog sig de väpnade styrkorna tillbaka från politiken; partisystemet liberaliserades; det ge- nomfördes fria och rättvisa val; och oberoende medier spreds snabbt (Power &
Warburton, 2020b:1). Denna demokratiska övergång innebar också liberaliserande konstitutionella ändringar och lagstiftningsreformer, som i grunden förändrade den politiska processen och strukturen för de statliga institutionerna (ibid., 2020b:1).
Efter att Indonesien under de inledande demokratiska åren (1998–2005) bedömdes av Freedom House som ett delvis fritt land, övergick landet mellan 2006–2013 att betraktas som fritt (Freedom House, 2021a).
Men någonting har hänt. Under senare år har en diskussion uppstått om kvaliteten på den indonesiska demokratin och omfattningen av dess konsolidering (se exem- pelvis Power & Warburton, 2020a). Detta åskådliggörs inte minst av att Indonesien stadigt faller i samma internationella rankingar som för endast 8 år sedan betraktade landet som fritt och demokratiskt konsoliderat. År 2017 rankades demokratin på 65 poäng av 100 för att sedan falla ytterligare och under 2021 landa på 59 poäng av 100 i vad som för båda fallen benämns som ”delvis fritt” (Freedom House, 2021b);
och 2021 års index från The Economist placerar Indonesien på (delad) 64:e plats av 167 med en poäng på 6,30 – karaktäriserad som en bristfällig demokrati och landets näst lägsta poäng på ett decennium (The Economist Intelligence Unit, 2021:12).
Vad är det som har hänt i Indonesen och vad kan förklara denna demokratiska regression? Innebär regressionen att Indonesiens demokrati inte kan betraktas som konsoliderad längre? Denna uppsats kommer att undersöka Indonesiens demokrati 23 år efter Suhartos fall genom en kvalitativ fallstudie som applicerar Linz och Stepans fem arenor som förklaringsmodell. Denna maximala definition av konsoli- dering kommer att operationaliseras för att på ett transparent och systematiskt vis utveckla ett analysschema. Det empiriska materialet kommer sedan att analyseras med detta schema som grund.
Uppsatsen kommer att inleda med en genomgång av tidigare forskning om Indone- siens demokratiska utveckling, för att sedan redogöra för uppsatsens syfte och frå- geställningar. Det konceptuella ramverket, inklusive viktiga begrepp, kommer se- dan att följa innan det teoretiska ramverket presenteras. Metod och material presen- teras sedan tillsammans med operationaliseringen av det teoretiska ramverket och uppsatsens avgränsningar. Analysen kommer sedan att utgå ifrån det analysschema som presenteras i det teoretiska ramverket. I det avslutande kapitlet kommer resul- tatet att diskuteras i förhållande till det teoretiska ramverket och återknytas till upp- satsens syfte och frågeställning.
1.1. Tidigare forskning om Indonesiens demokratiska utveckling
Tidigare forskning om demokratins utveckling i Indonesien går främst i två rikt- ningar – de inledande åren som försökte förklara hur Indonesien lyckades inleda en process mot demokratisering; och en senare tidsperiod där demokratin betraktas som under en regression (Power & Warburton, 2020b:1).
Under de inledande åren betraktades Indonesien som en demokratisk avvikelse (Ca- rothers, 2009:9). En demokratisk utveckling skedde i ett land med stor etnisk och religiös heterogenitet, under en stor finansiell kris och i en kontext med en politisk historia präglad av auktoritära ledare (Diamond, 2008:36ff). Dessutom uppvisade inte Indonesien flera av de villkor som moderniseringsteoretiker argumenterat för som grundläggande för att en demokratisering ska äga rum, exempelvis socioeko- nomisk utveckling (Webber, 2005:7). Indonesien levde inte upp till villkoret om BNP/capita; inte heller att en stor medelklass eller en industriell arbetarklass skulle existera (Moore, 1966:418). Flera forskare har dessutom lyft det faktum att Indo- nesien lyckades med en demokratisk övergång trots att majoriteten av befolkningen är muslimsk (Webber, 2005:8) – intressant i ljuset av att det finns litteratur som argumenterat att muslimska samhällen/länder är särskilt obenägna att demokratise- ras (Lakoff, 2004:133ff).
Dessa forskare har tittat på karaktärsdrag under den tid som Indonesien demokrati- serades och försökt hitta förklaringsmodeller för hur det kunde ske – trots att en stor del av litteraturen, i enlighet med ovan stycke, argumenterat för motsatsen. Det finns också de som tittat på de mer formella mekanismerna av en demokrati och de förutsättningar som råder inom landet och i förhållande till sina grannar. I samband med Indonesiens rörelse mot en demokrati fanns också krav på ökad decentrali- sering (i fallen Aceh och Östtimor krav på självständighet); en politisk historia grundad i en rent militär organisation som dessutom varit en stark spelare i politiken
sedan 1940-talet; och därtill en konstitution skriven under självständighetskriget 1945 vilken betraktas som nästan oanvändbar i ett demokratiskt styrelseskick (Stepan, 2000:49).
Men under senare tid har förklaringsmodeller för Indonesiens oväntade demokrati- sering snarare övergått i en akademisk konsensus om att demokratin är under regression (Aspinall & Mietzner, 2019:295ff). Vissa forskare har tittat på specifika variabler, som exempelvis populistiska strömningar, växande politisk intolerans och ökat sekteristiskt tänkande (Romli, 2019:96). Aspinall, Fossati, Muhtadi och Warburton (2020) jämförde parlamentariker och väljares syn på demokrati som sy- stem och påvisade att det var lagstiftarna som trodde mest på det demokratiska sy- stemet och dess värden; Iskandar och Subekan har tittat på om det råder en kausa- litet mellan demokrati och korruption och kommit fram till att demokrati har en negativ effekt på korruption, men att det samtidigt är den demokratiska plattformen som möjliggör för korruption (2020:2242). Andra har tittat på vad som betraktas som alltmer dysfunktionella demokratiska institutioner; en pågående försämring av de politiska och medborgerliga fri- och rättigheterna; samt den exekutiva maktens utvidgning av sin verktygslåda för att undertrycka opposition och begränsa kritik (Mietzner, 2019:8ff). Mietzner hävdar dessutom att denna demokratiska regression ofta paketeras som initiativ för att behålla och stärka den indonesiska demokratin, snarare än att undergräva demokratiska rättigheter för väljare och oppositionella (ibid., 2019:2).
I en genomgång av tidigare forskning är det dock tydligt att ingen har tagit ett samlat grepp om den indonesiska demokratins utveckling från 1998–2021 och applicerat en teori om hur konsoliderad demokratin har blivit. Det går därför inte att göra en sammantagen bedömning om i vilket skick den indonesiska demokratin befinner sig. Hur kan detta förhållande analyseras – kan den indonesiska demokratin betrak- tas som konsoliderad eller riskerar den att urholkas ytterligare?
1.2. Syfte och frågeställning
Tidigare forskning har pekat på olika uppfattningar, teoretiska infallsvinklar och förklaringar kring dels vilka mekanismer som spelade roll för Indonesiens demo- kratisering, dels vilka variabler som kan spela roll för att förklara den demokratiska regression som observerats – i litteraturen, som i olika index.
I ljuset av ovan är uppsatsens syfte att ta ett helhetsgrepp om Indonesiens demokra- tiska status och undersöka om landet lever upp till Linz och Stepans teoretiska mo- dell om demokratisk konsolidering – en modell som utgår ifrån en ”maximal” defi- nition av demokrati. Denna maximala definition av konsolidering kommer att
operationaliseras för att på ett transparent och systematiskt vis utveckla ett för än- damålet utvecklat analysschema. Det empiriska materialet kommer sedan att ana- lyseras med detta schema som grund, varpå uppsatsens frågeställningar är följande:
1. Vad kan förklara den indonesiska demokratins regression utifrån Linz och Stepans fem arenor?
2. Kan Indonesien sammantaget beskrivas som en konsoliderad demokrati?
Dessa två frågeställningar kommer att besvaras dels enskilt, dels genom att tillsam- mans innefatta ett svar på om bristande demokratisk konsolidering beror på att en specifik arena brister eller om det finns utmaningar i samtliga arenor.
1.3. Teoretiskt bidrag – inomvetenskaplig och utomve- tenskaplig relevans
Uppsatsen har både inomvetenskaplig och utomvetenskaplig relevans. Inomveten- skapligt kommer uppsatsen att bidra till befintlig forskning inom demokratisering, demokratisk konsolidering och vad för politiska skeenden som kan bidra till en de- mokratisk regression. Detta är särskilt intressant utifrån en existerande debatt om hur omfattande demokratibegreppet behöver vara för att å ena sidan vara betydel- sefullt och å andra sidan empiriskt användbart. Utomvetenskapligt är det intressant ur flera perspektiv – Indonesien är ett G20-land, Sydostasiens största ekonomi och sätet för Association of Southeast Asian Nations (ASEAN). Hur den indonesiska demokratin utvecklas har konsekvenser nationellt, regionalt och globalt. Därutöver är Indonesien fortsatt ett mottagarland av offentligt bistånd och flera både bilaterala och multilaterala givare är intresserade av resultat som påvisar hur deras insatser kan vara mer välriktade.
2. Konceptuellt ramverk
I denna del av uppsatsen kommer ett antal begrepp att redogöras för som är av vikt för att förstå den demokratiska utvecklingen i Indonesien. Ledde Indonesiens de- mokratisering till en konsoliderad demokrati? Räknas den som det idag? Hur dessa frågor besvaras beror på hur demokrati, demokratisk övergång och demokratisk konsolidering definieras.
2.1. Demokrati – svårigheter att definiera och mäta
Demokrati som det mest acceptabla styrelseskicket har av vissa forskare uppfattats som slutet på de politiska idéernas historia (Fukuyama, 1992). Trots detta kvarstår demokrati som ett av de mest svårbedömda begreppen inom samhällsvetenskapen (Esposito & Voll, 1996:184)och det finns dessutom ingen akademisk konsensus om hur demokrati ska mätas (The Economist Intelligence Unit, 2021:53).
Den mest avgörande teoretiska frågan förefaller vara om demokrati ska definieras genom sina formella mekanismer och institutioner eller om det behövs något dju- pare än så. Detta illustreras genom framför allt två konceptualiseringar – den ”mi- nimala” uppfattningen, som anger de institutionella arrangemangen som de defini- erande dragen av en demokrati, eller den ”maximala” uppfattningen, som omfattar sociala och ekonomiska aspekter som definierande kriterier (Linz & Stepan, 1996:7).
Den ”minimala uppfattningen” fokuserar på deltagande och konkurrens som kän- netecken för en demokrati och betraktar öppna, fria och rättvisa val som demokra- tins kärna. Exempelvis definierar Samuel Huntington demokrati som ett politiskt system där beslutsfattare väljs genom rättvisa och periodiska val där alla i den vuxna befolkningen har rösträtt (Huntington, 1991:6ff). Ett liknande resonemang förs av Przeworski, Alvarez, Cheibub och Limongi (2000:2), som hävdar konkur- rens som det väsentliga inslaget i demokrati – i likhet med vad de flesta i det inter- nationella samfundet, liksom stora givare och organisationer gjorde under 1990- och 2000-talet. Detta ledde till en bred spridning av val i alla regioner i världen och ansågs inte bara som det mest synliga inslaget i en demokrati utan snarare dess definierande egenskap (O’Donnell, 1999:22).
Enligt Huntington (1991:9) möjliggör det minimala angreppssättet en analys över tid och rum då det inte innefattar tvetydliga begrepp och tillägg. Procedurfokuse- rade definitioner av demokrati är således mycket mer användbara för empirisk
analys.Detta sätt att resonera följer andra förespråkare av en minimalistisk syn på demokrati, som exempelvis Schumpeter, som betraktar demokrati som ett institut- ionellt arrangemang för att nå politiska beslut där individer förvärvar politisk makt genom konkurrens för folkets röst (Schumpeter, 1942:269).
Den ”maximala” uppfattningen avvisar däremot argumentet att en demokratis främsta kännetecken grundas i valprocedurer då det betraktas som ett otillräckligt kriterium för demokrati. Att val förekommer med jämna mellanrum och tillåter medborgare att välja mellan alternativ som erbjuds av politiska partier säger inget om vare sig kvaliteten på demokratin eller dess utövare (Schmitter & Karl, 1991:78;
Schedler, 2002:2). Demokrati bör därför tolkas som mer än enbart summan av dess institutioner (The Economist Intelligence Unit, 2021:54). Av det skälet behöver man också likställa de institutionella målen med social och ekonomisk utveckling – demokrati handlar således inte bara om formella institutioner och mekanismer, utan även styrelseskickets förmåga att förbättra utvecklingen i ett land (Osaghae, 1995:189). För Plattner innebär denna aspekt att demokrati inte enbart är processen i vilken styrelseskicket utövas utan också hur makten utövas inom ramen för sty- relseskicket. Som exempel menar han att makten begränsas av olika institutioner som utövar kontroll på varandra och dessutom att värden som mänskliga rättigheter och individers frihet upprätthålls (Plattner, 2009:84).
Dessa konkurrerande konceptualiseringar har självklart invändningar mot varandra.
Medan, som ovan nämnt, de som använder den ”maximala” uppfattningen menar att ett överdrivet fokus på process missar sociala och ekonomiska ojämlikheter, me- nar den ”minimalistiska” uppfattningen att de bredare definitionerna inte är använd- bara för empirisk forskning. Men hur ska då demokrati mätas? Vanligt använda mätningar av demokrati är de som erbjuds av Freedom House, Polity IV (nu finns också Polity5) och även V-DEM (Varieties of Democracy). Det underliggande kon- ceptet för Freedom House är att mäta frihet (och inte demokrati) men används ofta av forskare som ett mått på demokrati och innehåller två huvudkategorier: politiska rättigheter och medborgerliga rättigheter (Freedom House, 2021a). Polity å sin sida tillhandahåller två sammanlagda index – demokrati och autokrati – för att redovisa data tillbaka till år 1800 (Center for Systemic Peace, u. å). Under senare år har V- DEM använts allt oftare, vars index erbjuder data för fem varianter av demokrati:
val-, liberal-, deltagande-, deliberativ-, och egalitär demokrati (University of Gothenburg V-Dem Institute, 2020). Att använda dessa är dock inte helt enkelt.
Högström menar exempelvis att valet av vilket index som används har betydelse för utfallet av en analys då demokratiindexen bedömer många länders demokratini- våer olika (Högström, 2013:201).
Oavsett vilken modell, mätning eller terminologi som används för en konceptuali- sering eller mätning av demokrati är det ett faktum att långt ifrån alla länder blir demokratier och att alla demokratiserade länder dessutom förblir demokratier. Inom ramen för denna uppsats är det den maximala definitionen som kommer att använ- das – vilket uppsatsen återkommer till när Linz och Stepans teoretiska modell pre- senteras.
2.2. Demokratisering – ett lika svårt begrepp att kon- ceptualisera
Precis på samma sätt som demokrati kan inbegripa olika aspekter, är konceptet de- mokratisering lika svårt att definiera och möjligen ännu svårare att mäta. När in- träffar demokratisering, vad påskyndar en process och vilka variabler är de viktig- aste? Kan alla länder bli demokratier oavsett historia, politisk kultur eller ekono- misk utveckling?
Haerpfer, Bernhagen, Inglehart och Welzel, menar att det framför allt finns två till- vägagångssätt för att förstå demokratisering. Den första utifrån olika samhällsför- hållanden, såsom modernisering, ekonomisk utveckling eller jämlik distribution av resurser; och den andra vilken betonar den roll som kollektiva handlingar utgör, antingen drivna av samhällseliten eller genom massmobilisering, (2009:88). Utifrån dessa samhällsförhållanden, eller villkor kunde länder röra sig i en demokratise- rande riktning, för att sedan demokratiseras. I denna kategori forskare kan även Lipset och Dahl inräknas, vilka bland annat hävdar att nationer med relativt hög socioekonomisk utveckling är mer sannolika att upprätthålla ett demokratiskt sy- stem, men betonar att det handlar om bevarandet av politisk stabilitet snarare än demokratisering i sig (Osei, 2012:37). På så sätt är det alltså inte den höga socioe- konomiska utvecklingen som leder till demokrati, utan snarare att de demokratierna uppvisar politiskt stabilitet som bevarar demokratin som styrelseskick (Geddes, 2009:3).
Även om det inte råder kausalitet så är det ändå många forskare som insisterar på att ekonomisk utveckling borde vara en förutsättning i demokratisering, då det kor- relerar med andra värden som kan orsaka en demokratisk utveckling. Lipset, exem- pelvis, menar att ekonomisk utveckling leder till ökad utbildning, jämlikhet och urbanisering resulterar i en mer krävande befolkning som vill kunna ha politiskt inflytande (Lipset, M., 1959:69ff). Men det finns de i den andra kategorin som ar- gumenterar emot dessa förutsättningar. Bratton och van de Walle (1997:21) påvisar, exempelvis, att det inte fanns något samband mellan ekonomisk utveckling och de- mokratisering då både mycket fattiga och relativt rika länder kunnat genomgå
demokratiska förändringar. Medan Acemoglu och Robinson (2001:957) argumen- terar att demokratisering är mer lyckad, och därmed ökar sannolikheten till konso- lidering, om nivån av ekonomisk ojämlikhet är låg, påvisar Bollen och Jackman att det inte finns något samband mellan demokratisering och ojämlikhet och att det därmed inte finns något empiriskt stöd för påståendet att jämlikhet gör demokrati- sering mer sannolik (1985:27ff). Givet den variation av länder som räknas som de- mokratiska, finns det därför således ingen grund för att påstå att vissa samhällsför- hållanden behövs finnas för att länder ska kunna demokratiseras (Geddes, 2009:7).
Som påvisas av ovan genomgång har tidigare forskning fokuserat på olika förkla- rande modeller för vad som är mer eller mindre bra miljöer för att demokratisering ska äga rum och få fäste. Men sker allting i ordning? Enligt Linz och Stepan sker demokratisering i tre faser: liberalisering, övergång och konsolidering (Linz &
Stepan, 1996: 3ff).
Den första fasen redogör för hur icke-demokratiska regimer kan erbjuda sina med- borgare mindre begränsningar och kontroll över aspekter som exempelvis yttrande- frihet. Ett sådant tillstånd behöver dock inte innebära en övergång till nästa fas då det inte råder en korrelation mellan liberalisering och demokratisering, tillsammans med det faktum att statsmakten kan ta tillbaka de liberaliseringar som erbjudits. Den andra fasen – övergång – handlar därför om när demokratiska processer blivit in- stitutionaliserade och att regeringen väljs genom fria och rättvisa val med följden att de också kan lagstifta med acceptans från folket (ibid., 1996:3–4). När den andra fasen är genomförd kan en stat börja röra sig mot konsolidering – men vad innebär det? Hur betraktas en demokratiseringsprocess som lyckad och hur ser tidigare forskning på demokratisk konsolidering som begrepp?
2.3. Demokratisk konsolidering och ett närmande till det teoretiska ramverket
Inom ramen för tidigare forskning är den mest utbredda konceptualiseringen att en demokrati kan betraktas som konsoliderad när den ”sannolikt kommer att uthärda”
och förväntas ”hålla i framtiden” (Schedler, 2001:67). Denna tunna konceptuali- sering menas dock av vissa forskare innebära svårigheter för djupgående analys då den bygger på förväntningar om framtiden (ibid., 2001:67). Enligt Schedler finns det tre grundläggande antaganden för att hantera denna problematik:
Det första antagandet är att det är de viktigaste politiska aktörerna som upprätthål- ler de politiska institutionerna. Demokrati är således inte effekt av samhälleliga för- utsättningar, utan upprätthålls av det arbete som utförs av politiska aktörer
(beteende) (Schedler, 2001:68). Detta är en något liknande bedömning som Linz och Stepan gör – att en demokrati har konsoliderats när demokratiska processer och institutioner blir ”det enda spelet i stan” och att detta enbart händer när samma ak- törer beslutar sig för att ”spela spelet” (Linz & Stepan, 1996:5). Det andra anta- gandet är att en demokrati alltid är i riskzonen såvida inte alla viktiga politiska ak- törer utvecklar normativa, strategiska och kognitiva uppfattningar och skäl till att demokrati är det bästa styrelseskicket (attityder); och det tredje antagandet är att en demokratisk konsolidering enbart är säkert när den socioekonomiska miljön och dess institutionella strukturer ser lovande ut för demokratins kontinuitet (strukturer) (Schedler, 2001:85).
Hur förhåller sig dessa antaganden till varandra utifrån historiska exempel?
Schedler (2001:85), som undersöker exempel i Sydamerika, hävdar att beteenden trumfar både attityd och strukturella faktorer. Huruvida en demokrati blir konsoli- derad eller inte är således starkt beroende av om de viktigaste politiska aktörerna beter sig demokratiskt eller inte – exempelvis genom att en nyckelperson lämnar sitt ämbete och om valresultat respekteras. Men en bedömning av vad som kan be- traktas som demokratisk konsolidering enbart på att nyckelpersoner lämnar sitt äm- bete eller baserat på val har kritiserats för att vara en för snäv grund. Enligt detta argument skapar inte den formella processen kring ett val det som behöver genom- syra en demokratiskt konsoliderad stat då val kan samexistera med systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna och auktoritära drag (Collier, 2009:15).
Enligt Linz och Stepan måste därför en konsoliderad demokrati uppvisa djupare drag än enbart de formella mekanismerna och institutionerna. De definierar en kon- soliderad demokrati som:
“a political situation in which a strong majority of public opinion holds the belief that democratic procedures and institutions are the most appropriate way to govern the collective life … [and wherein] governmental and nongovern- mental forces alike, throughout the territory of the state … are subjected to, and habituated to, the resolution of conflict within the specific laws, proce- dures, and institutions sanctioned by the democratic process.”
(Linz & Stepan, 1996:7)
Linz och Stepan fortsätter sitt påstående genom att lägga till ytterligare en förutsätt- ning, nämligen att befolkningen (demos) accepterar styrelseskicket, vilket illustre- rar att demokrati ligger djupare än enbart de formella institutionerna (Linz &
Stepan, 1996:7). Skillnaden mellan demokratisering och en konsoliderad demokrati kan då vara att medan demokratiseringsprocessen kan leda till en stat som styrs av demokratiska processer så måste en konsoliderad demokrati ha uppnått ett stadie
där alla relevanta aktörer accepterar de regler och institutioner som präglar demo- krati som styrelseskick (Fernandez, 2006:17).
Fastän vi nu genom tidigare forskning fått ett antal karaktärsdrag för att identifiera en konsoliderad demokrati förefaller det inte vara en lätt uppgift att nå dit. Hur kan man mäta om en demokrati är konsoliderad eller icke-konsoliderad?
2.4. Ett teoretiskt ramverk för demokratisk konsolide- ring
Utifrån tidigare diskussion om definitioner går det också att härleda att hur ”demo- krati” konceptualiseras också har konsekvenser för hur demokratisk konsolidering uppfattas och operationaliseras. Om en minimal definition av demokratisk konsoli- dering skulle användas vore Huntingtons ”two-turnover test” lämplig. I denna mo- dell är deltagande och konkurrens tillräckliga kännetecken för vad som utgör en demokrati (Huntington, 1991:9). En demokratisk konsolidering inträffar således när vinnarna av allmänna val själva besegras och fredligt överlämnar makten i ett ef- terföljande val (Cho & Logan, 2014:34). Analysen skulle således enkom vara om fria och rättvisa val inneburit att en maktövergång ägt rum vid flera val i följd.
Då Indonesien sedan demokratiseringen framgångsrikt genomfört fyra fredliga maktövergångar av presidentmakten: från BJ Habibie (1998–1999) till Abdur- rahman Wahid (1999–2001), Megawati Sukarnoputri (2001–2004), Susilo Bam- bang Yudhoyono (2004–2014) och Joko Widodo (2014-idag), hade analysen inte varit längre än så (International Foundation for Electoral Systems [IFES], 2021).
Detta hade dock inte sagt något om kvaliteten på demokratin, den kontext i vilken valen ägde rum eller erbjudit en mer djupgående analys än vad som är enkelt ob- serverbart (det vill säga förekomsten av val och maktövergång).
Av det skälet är denna uppsats teoretiska utgångspunkt Linz och Stepans modell för demokratisk konsolidering.
2.4.1. Linz och Stepan – tre dimensioner för en demokratisk konsolidering
Först och främst är en suverän stat ett prerekvisit för en konsoliderad demokrati – utan stat, ingen demokrati (1996:7). Linz och Stepan tar sedan upp beteendemäss- iga, konstitutionella, och attitydmässiga dimensioner för att identifiera om en de- mokratisk konsolidering skett.
En demokrati konsolideras beteendemässigt när inga betydande nationella, sociala, ekonomiska, politiska eller institutionella aktörer spenderar betydande resurser för att uppnå sina mål genom att skapa en icke-demokratisk regim eller genom att av- skilja sig från staten. Attitydmässigt konsolideras en demokrati när en stark majori- tet av den allmänna opinionen anser att demokratiska förfaranden och institutioner är det lämpligaste sättet att styra kollektivt. Detta gäller även när det förekommer ekonomiska problem eller djupt missnöje. Vidare menar de att en demokratisk re- gim konsolideras konstitutionellt när de demokratiska rutinerna präglar det sociala och vardagliga livet. Likaså när statliga och icke-statliga krafter hanterar konflikter inom ramarna för de lagar och regler som författats (Linz & Stepan, 1996:7).
2.4.2. De fem arenorna – ett interagerande sy- stem av förutsättningar
Dessa tre faktorer är sammankopplade med fem andra inbördes förstärkande förut- sättningar – arenor – som också behöver existera för att en demokrati ska kunna konsolideras. För det första behöver förutsättningarna finnas för att ett fritt och ak- tivt civilsamhälle ska kunna ta form. För det andra måste det finnas ett relativt autonomt politiskt samhälle. För det tredje måste det finnas en rättsstat för att sä- kerställa rättsliga garantier för medborgarnas friheter och oberoende föreningsliv.
Den fjärde förutsättningen handlar om att en statsbyråkrati behöver finnas för den demokratiska regeringen kan använda sig av. Det femte, och sista, kriteriet handlar om att det behöver finnas ett institutionellt ekonomiskt samhälle (ibid., 1996:7).
2.4.2.1. Civilsamhälle
Med civilsamhälle avses självorganiserade och självständiga grupper som kan or- ganisera sig fritt för att främja sina intressen oberoende av staten. Civilsamhället inkluderar sociala rörelser som kvinnorörelser, religiösa grupper, intresseorganisat- ioner, men även föreningar från alla samhällsklasser som fackföreningar och yrkes- föreningar som jurister och lärare och entreprenörsgrupper. En annan viktig grupp är vanliga samhällsmedborgare som inte tillhör eller är medlem av någon specifik organisation. Dessa medborgare är ofta av största vikt när det kommer till att ut- mana det sittande styret eller oppositionen då de sluter upp vid demonstrationer eller strejker (ibid., 1996:16).
Viktigt är dock att notera att även om det kan finnas många mobiliseringsförsök och försök till påverkan så är det svårt för oorganiserade grupper att både kunna störta en regim och sedan upprätta en demokratisk regim. Således har civilsamhället
genom både individer och grupper möjligheter att genomföra förändringar i ett de- mokratiskt samhälle (Linz & Stepan, 1996:7–8).
2.4.2.2. Politiskt samhälle
Det politiska samhället är grundläggande då det är den arena där politiska aktörer konkurrerar om den legitima rätten till att styra samhället. Ett politiskt samhälle behöver därför bestå av politiska partier, lagstiftande församlingar, allmänna- och fria val, politiska ledare och de övriga institutioner som krävs för ett demokratiskt politiskt samhälle. Ett politiskt samhälle inkluderar också den normativa förståelse och acceptansen för demokratins politiska organisationer och institutioner. Genom dessa instrument blir sedermera demokratin normaliserad (ibid., 1996:8–9, 16–17).
En viktig aspekt är, enligt Linz och Stepan, att inte enbart se till skillnaden mellan civilsamhället och det politiska samhället utan även hur de kompletterar varandra.
Exempelvis måste det politiska samhället involvera politiska partier för att uppnå demokratisk konsolidering. De politiska partierna i sin tur representerar det civila samhället och bör därför återspegla åsiktsskillnader mellan medborgare. Samman- taget innebär detta att civilsamhället agerar som en granskare av det politiska sam- hället. Ett politiskt samhälle behöver också kunna hantera och vara van vid att de- mokratiska konflikter uppstår för att nå en demokratisk konsolidering – detta då konflikter betraktas som viktiga då de reglerar standarder och förfaranden i den demokratiska ordningen (ibid., 1996:9–10).
2.4.2.3. Rättsstatens principer
För att kunna uppnå en konsoliderad demokrati behöver civilsamhället och det po- litiska samhället vara oberoende. För att uppnå ett sådant oberoende krävs stöd av rättsstaten som är den tredje arenan. Alla viktiga aktörer, framför allt regeringen och statsapparaten, måste godta och följa de regler och lagar som utförs av rättssta- ten. Den valda regeringen och statsförvaltningen måste utsättas för lagar, domsto- lar, oberoende gransknings- och kontrollorgan och civilsamhällets normer som inte bara kontrollerar regeringen utan även kräver transparens och ansvarsskyldighet.
Rättsstatsprincipen är därför ett oumbärligt villkor för en fungerande demokrati, vilket förutsätter ett oberoende rättssystem som garanterar att alla är jämlika inför lagen och konstitutionen (ibid., 1996:10).
2.4.2.4. Statsbyråkrati
Ovan nämnda villkor – ett fritt och oberoende civilsamhälle, ett oberoende politiskt samhälle och rättsstatsprinciper – är avgörande förutsättningar för en konsoliderad demokrati. Det är dock mer troligt att dessa villkor uppfylls om det även finns en byråkrati som säkerställer en effektiv statsapparat som kan utöva territoriell kontroll och där medborgarnas säkerhet och trygghet kan garanteras ur ett rättssäkert per- spektiv. Effektiva och demokratiska beslut som fattas av staten på ett korrekt sätt behöver även kunna genomföras, exempelvis genom ett ändamålsenligt skattesy- stem som reglerar finanser på ett korrekt vis. Om staten inte kan reglera beskatt- ningen och den byråkratiska närvaron är svag, exempelvis genom förekomsten av korruption, kan det resultera i att medborgarna inte på ett effektivt sätt kan kräva sina rättigheter och att de inte heller respekteras (Linz & Stepan, 1996:11ff).
2.4.2.5. Ekonomiskt samhälle
Avslutningsvis behöver det, enligt Liz och Stepan, finnas ett ekonomiskt samhälle.
Med detta begrepp menar författarna att konsoliderade demokratier inte kan exi- stera under en helt kontrollerad ekonomi (exempelvis en planekonomi) eller en helt marknadsdriven ekonomi. Tillvägagångsättet för att landa i den slutsatsen är att för- fattarna redogör för att det historiskt aldrig funnits en helt statligt styrd ekonomi (utanför krigstid) eller en konsoliderad demokrati i en helt marknadsdriven eko- nomi. Den naturliga slutsatsen bör därför vara att demokratier enbart kan konsoli- deras när det också existerar normer, regler och institutioner som reglerar förhål- landet mellan staten och marknaden. Detta ses som avgörande för att demokratin ska kunna konsolideras, liksom avgörande för att en ekonomisk ojämlikhet inte ska existera – vilket i sig ses som ett hot mot en konsolidering (ibid., 1996:11–12).
Sammanfattningsvis går att konstatera att en konsoliderad demokrati enligt Linz och Stepan innefattar fem arenor som dels enskilt behöver fungera, dels måste samva- riera. Således är en demokrati mer än bara en regim – det är ett interagerande sy- stem. I en konsoliderad demokrati finns det därför ständigt förmedlare mellan de fem arenorna som var och en påverkas och påverkar de andra (ibid., 1996:22–23).
3. Metod och material
Som illustrerats i tidigare forskning, försöker vissa forskare förstå den demokratiska utvecklingen i Indonesien utifrån olika samhällsförhållanden, såsom modernise- ring, ekonomisk utveckling eller jämlik distribution av resurser. Andra betonar den roll som kollektiva handlingar utgör, antingen drivna av samhällseliten eller genom massmobilisering. I dessa exempel framställs ofta samhällsförhållanden och kol- lektiva handlingar som motsägelsefulla, när det egentligen krävs en full förståelse för hur samspelet mellan de båda fungerar (Haerpfer, et al., 2009:88). Hur kan val av metod bidra till att lösa en sådan problematik och därtill svara mot uppsatsens syfte och frågeställning?
3.1. En kvalitativ fallstudie
Den första bedömningen som måste göras är vilken typ av studie som uppsatsen avser att göra. Då uppsatsen avser undersöka om Indonesien kan beskrivas som en konsoliderad demokrati, enligt de arenor som Linz och Stepan utvecklat, rör det sig om en beskrivande studie. En sådan ansats har ambitionen att svara på frågor av typen var, när, hur, vem och vilka? En beskrivande studie har dock ett antal krav på sig, det främsta att en beskrivande forskning inte enbart kan presentera material som är intressant – utan måste göra något intressant med materialet. Av den anledningen ska beskrivande studier vara baserade på en tydlig begreppsapparat med ett åtföl- jande analytiskt schema och att ett sådant tillåter att andra slutsatser kan dras än vad som kan härledas direkt från materialet (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängne- rud, 2017:37). Detta kommer att utvecklas nedan under operationaliseringsavsnit- tet.
Inom ramen för en beskrivande studie finns det tre typer av studier som kan genom- föras: teoriprövande, teorikonsumerande och teoriutvecklande studier. Esaiasson, et al., menar att skillnaden mellan teoriprövande och teorikonsumerande är en grad- fråga, men att en startpunkt är att fråga sig själv vad själva motiveringen till studien är. Om motiveringen till studien primärt är fallet som ska analyseras är det snarare en teorikonsumerande studie, medan en teoriprövande studie känns igen genom att det är en teori som ska granskas. Då denna uppsats, i enlighet med det första stycket i denna del, avser undersöka om det enskilda fallet – Indonesien – lever upp till en teoretisk modell är det primärt föremålet för studien som avgjort vilken typ av me- tod som använts – av det skälet är den rimliga slutsatsen att uppsatsen är en teori- konsumerande studie.Teorikonsumtionsmetodik fungerar som ett verktyg för att
förstå fallet, inte nödvändigtvis att testa eller utveckla den befintliga teorin (Esaias- son., et al, 2017:41–43). Detta har således varit den andra bedömningen.
Den avslutande bedömningen som behöver göras är vilken typ av forskningsdesign som är mest ändamålsenlig för uppsatsen. För att bedöma den mångfacetterade upp- sättning kriterier och arenor som teorin presenterar så behöver ett bredare metodo- logiskt angreppssätt användas. I det sammanhanget passar en kvalitativ fallstudie bra, då en mängd olika typer av material kommer att behövas för att besvara frågan.
3.2. Material
Som nämnts ovan så kommer Linz och Stepans konsolideringsteori att användas som teoretiskt ramverk för att analysera uppsatsens två frågeställningar: vad kan förklara den indonesiska demokratins regression utifrån Linz och Stepans fem are- nor; och kan Indonesien sammantaget beskrivas som en konsoliderad demokrati?
Genom deras fem arenor kommer en djupgående analys genomföras för att under- söka den demokratiska utvecklingen i Indonesien. För ett sådant angreppssätt kom- mer en teorikonsumerande ansats användas där materialinhämtningen är i fokus. En stor bredd av material behöver därför inläsas och analyseras av författaren.
I denna process är det av vikt att författaren förhåller sig källkritiskt och analyserar materialet utifrån uppsatta regler. Ett sätt att omhänderta denna aspekt redogörs av Esaiasson, et al., som benämner förhållningssättet som Ädel-OST – äkthet, obero- ende, samtidighet och tendens (2017:288). I detta förhållningssätt betraktas äkthet som att en källa är äkta och ej förfalskad; oberoende syftar till en källa som upp- fattas som tillförlitlig; samtidighet innebär att källan har relevans till det tidsper- spektiv som analysen applicerar; samt tendens vilket behandlar ursprunget till käl- lan och med vilken självständigheten källan kan åberopas (ibid., 2017:291ff).
Inom ramen för denna uppsats har ett flertal olika källor använts för att kunna ge- nomföra syftet och besvara dess frågeställningar – vetenskapliga artiklar, böcker, rapporter och nyhetsartiklar. De vetenskapliga artiklar och böcker som använts, vilka i princip samtliga varit på engelska, är antingen inhämtade från Google Scho- lar, i vilken de alla för att kunna bli uppladdade har genomgått referentgranskning, eller utgivna av akademiska institut eller dylikt. Detta får betraktas innebära ett kvitto på akademisk standard.
Dessa källor har hittats genom att inför varje arena fokusera på de olika karaktärs- drag som identifierats för respektive arena (se tabell 1), exempelvis inom civilsam- hället har fokus legat på ”yttrandefrihet”, ”pressfrihet” osv, för att finna lämpligt material. Dessa sökord har tillsammans med ”Indonesien” och ”demokratisk
konsolidering” skapat ett brett utbud av kvalificerade källor. Detta har sedan åter- upprepats för varje arena – för politiskt samhälle har sökorden exempelvis varit
”fria och rättvisa val” och ”valsystem”. Då uppsatsen täcker en stor tidsperiod har det också varit av vikt att försöka hitta både äldre och nyare källor, detta för att i den mån det går, försöka skapa en heltäckande bild av Indonesiens demokratiska utveckling. Dessutom har författaren behövt fördjupa sig i tidigare forskning som tittar på olika aspekter av en demokratisk utveckling för att sedan applicera det på Indonesien.
Det ytterligare material som tillkommer – främst sammanställning i form av årliga rapporter – är utgivna från Freedom House, The Economist Intelligence Unit, Ber- telsmann Stiftung eller det amerikanska eller svenska utrikesdepartementet. I dessa olika instituts rapporter förekommer specifika avsnitt om de olika arenorna som varit mycket användbara. Freedom House, The Economist och Bertelsmann Stiftung är samtliga erkända institut och deras resultat används ofta i samtida forsk- ning. Genom att gå igenom dessa källor dels enskilt, dels tillsammans och även över tid utgör också en kontroll av materialet då analysen gör en sammanvägning av rapporterna.
3.3. Operationalisering
För att, i enlighet med de krav som finns på beskrivande studier, kunna dra slutsat- ser under analysen och därmed besvara uppsatsens första frågeställning, behöver uppsatsen dels upprätta ett analysschema, dels inom ramen för detta schema upp- rätta ett antal indikatorer som bedöms vara relevanta för att svara på uppsatsens syfte och frågeställning (Esaiasson., et al, 2017:37). För att omhänderta dessa två aspekter kommer uppsatsen därför att inom varje arena ta upp karaktärsdrag som präglar den arenan och utforma frågeställningar som analysen kommer att besvara.
Dessa presenteras i tabell 1 nedan. Tabellen och varje arenas karaktärsdrag kommer användas som ett analytiskt verktyg för att förtydliga och förenkla förståelsen för arenorna.
Då denna uppsats inte kommer att kunna titta på alla aspekter som tangerar samtliga arenor har det också varit av vikt att välja ut vilka frågor och karaktärsdrag som uppsatsen avser inkludera i sitt analysschema. Den naturliga frågan för en läsare är hur dessa frågeställningar valts ut. I detta avseende bidrar inte Linz och Stepan med någon lösning. Medan de fem arenorna och deras karaktärsdrag redogörs för, finns det inte något analytiskt schema som kan återanvändas. Detta har dock inte hindrat att de fem arenorna använts av tidigare forskning som analysschema (se exempelvis Abdulbaki, (2008); Bhakti, (2004); Mujani, (2020); Romli, (2019). Givet detta fak- tum, torde det inte vara ett teoretiskt eller praktiskt problem att applicera de fem
arenorna på Indonesien i denna uppsats. Det bör dock förtydligas att frågorna som har valts ut har gjorts så av författaren då de anses vara viktiga för att kunna svara på uppsatsens frågeställningar. Villkoret för analysen är, följaktligen, att det går att påvisa att arenorna är väl omhändertagna eller att det råder stora utmaningar. Dessa kommer tillsammans vara grunden för en sammantagen bedömning.
Tabell 1: Det operationaliserade ramverket – Linz och Stepans fem arenor och dess karaktärsdrag för demokratisk konsolidering
Kommentar: Tabellen visar de fem arenor som redogörs för i Linz och Stepan (1996). Frågorna är författarens.
3.4. Avgränsningar
Av naturliga skäl behöver vissa avgränsningar att göras. En sådan avgränsning rör tidsperioden som ska analyseras och där perioden 1998–2021 är en lång tidsperiod.
En lösning hade varit att enbart titta på vissa specifikt valda perioder, exempelvis från 2013. Detta är året då Freedom House uppmärksammade att vissa länder som uppnått statusen ”Free” i deras årliga mätning var tvunget att revideras (Mexiko, Ukraina, Sierra Leone och Indonesien) vilket bekräftade en de facto demokratisk regression (Freedom House, 2021a). Från 2013–2020 förefaller därför ha varit en god avgränsning i fallet Indonesien och lämpat sig som omfång i den analys av det indonesiska samhället utifrån det teoretiska ramverkets fem arenor. Detta hade dock inte tillåtit uppsatsen att se den demokratiska utvecklingen som en kontinuerlig
Arena Karaktärsdrag
Civilsamhället
Är det civila samhället utbrett?
Förekommer det press-, yttrande- och föreningsfrihet?
Förekommer det mekanismer för ansvarsskyldighet så att politiska tjänstemän hålls ansvariga för sina handlingar?
Politiskt samhälle Förekommer fria och rättvisa val?
Förekommer en politisk konkurrens?
Accepteras valresultaten och är de legitima?
Rättsstatens principer Finns det ett oberoende rättsväsende?
Respekteras de mänskliga rättigheterna?
Statsbyråkrati
Respekterar de politiska aktörerna demokrati som styrelsesätt?
Förekommer korruption inom statsbyråkrati och statliga institutioner?
Ekonomiskt samhälle
Finns det en hög andel fattiga i samhället?
Finns det en hög grad av ekonomisk ojämlikhet i samhället?
Är ekonomin statsstyrd eller driven av marknadsintressen?
process, utan snarare förutsatt att den indonesiska demokratin var ”färdigutvecklad”
år 2013. Detta förefaller vara en långtgående slutsats då den indonesiska demokra- tin fortsatt var under uppbyggnad 15 år efter Suhartos fall.
En annan möjlig avgränsning hade förstås varit att bygga vidare på annan empirisk forskning som urskiljer enskilda variabler och försöker använda dem som förkla- ringsmodell för en riktning åt ena eller andra hållet. Som redogjorts för i både in- ledningen och i metodkapitlet av denna uppsats är författarens ambition att ta ett helhetsgrepp om demokratins utveckling och nedgång i Indonesien. Av det skälet behöver uppsatsen ta en bredare ansats för att försöka redogöra för både samhälls- förhållanden och kollektiva handlingar och en förståelse för hur samspelet mellan de båda fungerat i fallet Indonesien (Haerpfer, et al., 2009:88).
En annan naturlig avgränsning är att de frågor som valts ut i analysschemat inte är heltäckande. Uppsatsen kommer därför att kunna förklara delar av den demokra- tiska utvecklingen men långt ifrån allt.
4. Analys
I denna del av uppsatsen kommer frågeställningarna att besvaras: vad kan förklara den indonesiska demokratins regression utifrån Linz och Stepans fem arenor; och kan Indonesien sammantaget beskrivas som en konsoliderad demokrati? Dessa två frågeställningar kommer att besvaras dels enskilt, dels genom att tillsammans inne- fatta ett svar på om bristande demokratisk konsolidering beror på att en specifik arena brister eller om det finns utmaningar i samtliga arenor. För att kunna besvara frågeställningarna på ett systematiskt och transparent vis kommer uppsatsens ana- lysschema, som presenterades i operationaliseringsavsnittet, att vara utgångspunk- ten för analysen. Det empiriska materialet kommer att analyseras med detta schema som grund.
Givet att Indonesien lever upp till Linz och Stepans prerekvisit om en suverän stat, tåls det även att upprepas att de fem arenorna samvarierar, varför flera karaktärsdrag kan återfinnas inom fler än en arena (Linz & Stepan, 1996:22–23).
4.1. Civilsamhället i Indonesien
Vad som utgör ett civilsamhälle och vad som är dess definierande egenskaper är mångfacetterat. Uppsatsen har i sin analys därför fokuserat på hur utbrett det civila samhället är; om det förekommer press-, yttrande- och föreningsfrihet; samt om det förekommer mekanismer för ansvarsskyldighet så att politiska tjänstemän hålls an- svariga för sina handlingar.
4.1.1. Är det civila samhället utbrett?
Indonesiens civila samhälle, särskilt universitetsstudenter, bidrog till president Su- hartos fall 1998 genom månader av protester (Bhakti, 2004:201). Efter Suhartos fall förblev den indonesiska allmänheten engagerad och organiserade sig ytterligare för att stödja landets unga demokrati. Nya grupper dök upp medan äldre organisationer fick nytt utrymme, exempelvis för att främja mänskliga rättigheter och bekämpa korruption. Dessa grupper stödde nya demokratiska normer. Samtidigt bildades också andra grupperingar, som trots att de använde sig av de nya friheterna för att organisera sig inte delade de demokratiska normerna som utvecklades. Ett exempel är de Islamiska försvararnas front (Front Pembela Islam, FPI) som aktivt försöker genomdriva strängare islamiska regler i samhället (Tan, 2018).
Det indonesiska inrikesministeriet rapporterade i juli 2017 att det fanns åtminstone 344 039 icke-statliga organisationer i Indonesien jämfört med 139 507 i juli 2013.
Den ökade registreringen kan delvis härledas till en lagstiftning som skärpte reg- lerna för icke-statliga organisationer, bland annat genom krav på formell registre- ring. De flesta större civilsamhällsgrupper granskar regelbundet regeringens politik och ställer krav på insyn i budgetprocesser och protesterar mot korruption (Bertels- mann Stiftung [BTI], 2020:23).
Vissa organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter rapporterar dock om både övervakning och ingripanden av regeringen. Lagstiftningen från 2013 begrän- sar även de typer av aktiviteter som icke-statliga organisationer kan genomföra och hindrar dem från att begå hädelse eller anta idéer som strider mot den officiella Pancasila-ideologin, såsom ateism och kommunism. Regeringen har befogenhet att upplösa organisationer som inte uppfyller kraven (Freedom House, 2018).
4.1.2. Förekommer det press-, yttrande- och föreningsfrihet?
Konstitutionen föreskriver i stort sett yttrandefrihet, dock med vissa begränsningar.
När det gäller yttrandefriheten kriminaliserar lagen allt som anses förolämpande mot en religion eller som förespråkar separatism (United States Department of State, 2020:11).
Efter övergången från den auktoritära regimen blev medielandskapet signifikant mer fritt än vad det hade varit under Suhartos regim och media och journalister, liksom vanliga medborgare, kunde öppet kritisera myndigheter och regeringsperso- ner och även belysa korruptionen i landet. Media kunde även börja rapportera om ämnen som under den tidigare regimen varit förbjudna såsom ras och religion (Tapsell, 2020:210–211).
Sociala medier som en framträdande kommunikationsform i Indonesien har utan tvekan spelat en viktig roll för att tillåta större yttrandefrihet för individer att lufta sina klagomål; i vissa fall har aktivism på social media bidragit till viktiga föränd- ringar av lagar och frågor som påverkar det civila samhället. Jämfört med tidigare regim ser Indonesiens samtida medielandskap levande och fritt ut (Tapsell, 2020:210–211). Samtidigt rapporterar Journalister utan gränser att situationen idag är att betrakta som svår (Reporters Without Borders [RSF], 2021). Pressfriheten hindras till stor del av ett antal juridiska och reglerande begränsningar. Licensreg- lerna är stränga och tillämpas inte på ett jämlikt sätt vilket har resulterat i att många sändningsstationer agerar olagligt. Ett stort problem kring pressfriheten har varit
provinserna Papua och Västra Papua där utländska journalister länge förbjudits in- resa (Freedom House, 2018).
Under år 2017 dokumenterade dessutom Indonesiens Allians av oberoende journa- lister (AJI) dussintals övergrepp, hot och andra former av hinder mot journalister.
De som var ansvariga för de flesta av incidenterna var polisen. För att inte strida mot civilrättsliga och straffrättsliga lagar om förtal utövar journalister ofta själv- censur. 2008 års lag om elektronisk information och transaktion (ITE lag) utvidgade förtal och andra begränsningar till online medier och kriminaliserade distribution eller tillgänglighet av information eller dokument som ”strider mot de moraliska normerna i Indonesien” eller relaterade till spel, utpressning eller förtal (ibid., 2018). Exempelvis har oppositionspolitiker fängslats på grund av anklagelser om att de kritiserat regimen. Efter att valsegern utropats till Jokowi utbröt stora demon- strationer och protester bland motkandidaten Prabowos anhängare vilket resulte- rade i att WhatsApp, Facebook och Instagram begränsades (ibid., 2018).
Tabell 2: Indonesiens pressfrihetsindex.
Kommentar: Grafen visar ett index av Indonesiens pressfrihet över tid (2002–2021). Mellan 0–15 poäng anses ett land ha en god situation; mellan 15,01–25 poäng innebär att situationen är tillfreds- ställande; 25,01 till 35 innebär att situationen är problematisk; poäng mellan 35,01 till 55 innebär att situationen är svår; och mellan 55,01 och 100 bedöms situationen vara mycket svår. Data är hämtad från Knoema men är baserad på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex (Knoema, 2021;
RSF, u.å).
Indonesiens konstitution garanterar mötes- och föreningsfrihet, vilket generellt re- spekteras. Sedan 1965 är dock kommunistiska organisationer förbjudna.
Fackföreningar finns och det är fritt för arbetare att gå med i dessa. Gällande strejk- friheten så omfattar den inte offentligt anställda men däremot är fackliga strejker vanligt förekommande. Demonstrationer är vanligt förekommande i Indonesien och sker oftast fredligt. Rättigheter hos vissa grupper inskränks av polisen, exempel på dessa är religiösa grupper och HBT-grupper (Utrikesdepartementet [UD], 2017:11).
Även separatistgrupper utsätts för inskränkningar, allra mest tydligt i provinsen Pa- pua. Här finns inte rätten att samlas och när det väl sker åtföljs det ofta även av arresteringar. I december 2018 arresterades ungefär 500 papuanska aktivister när de firade vad som anses vara Papuas självständighetsdag. Vänsteraktivister har även i högre grad arresterats och åtalats, där de ofta blir anklagade för att sprida kom- munistisk propaganda. Religiösa och sociala grupper som inte erkänns av konstitut- ionen, exempelvis Ahmadier, shiamuslimer och HBT-personer åtnjuter inget skydd av mötes- och församlingsrättigheter. Medlemmar ur dessa grupper attackeras och deras möten upplöses både av samhällsgrupper och av rättskipande myndigheter.
År 2017 utfärdade regeringen ett dekret som innebar att de har rätt att förbjuda och upplösa sociopolitiska grupper. Kort därefter förbjöds den muslimska gruppen Hizbut Tharir (BTI, 2020:9).
I nära anslutning till föreningsfrihet råder utmaningar för vissa religiösa gruppe- ringar. Officiellt erkänns islam, protestantism, katolicism, hinduism, buddhism och konfucianism. På identitetskortet framgår religionen du tillhör, men du kan även lämna denna ruta tom, dock utsätts de flesta som gör detta eller de som är anhängare av icke erkända trosuppfattningar för diskriminering. Vidare erkänns inte ateism och strafflagen innehåller bestämmelser mot hädelse, vilket straffar dem som "sned- vrider" eller "förvränger" erkända trosuppfattningar. Nationella och lokala myndig- heter misslyckas med att skydda religiösa minoriteter och uppvisar partiskhet i ut- redningar och åtal. Att bygga ett nytt hus för tillbedjan kräver underskrifter från 90 församlingsmedlemmar och 60 lokala invånare med olika trosuppfattningar. Våld och hot mot Ahmadi och shiitiska samhällen kvarstår och centralregeringen forts- ätter att tolerera förföljelse av dessa grupper (Freedom House, 2020).
4.1.3. Förekommer det mekanismer för an- svarsskyldighet så att politiska tjänstemän hålls an- svariga för sina handlingar?
UNESCO rapporterar att indonesiska journalister fortsätter att möta hot och våld från poliser och annan säkerhetsstruktur. Enligt protokoll från Committee of Safety of Journalists Indonesia hade 42 fall om våld mot journalister registrerats mellan
januari och oktober 2019. Av dessa, liksom för sex fall av mord på journalister, hade inga fall lösts och inga åtal väckts – vissa aktiva sedan 1996 (UNESCO, 2019).
Enligt rapporter från icke-statliga organisationer kräver polisen vanligtvis mutor – allt från mindre utbetalningar i trafikärenden till stora belopp i brottsutredningar.
Korrupta tjänstemän utsätter ibland även indonesiska migranter, främst kvinnor, för godtyckliga och ingående visiteringar, stölder och olika former av utpressning utan några reprimander. Mutor och utpressning i tjänstemannakåren påverkar också lag- föring och fällande domar i både civila- och brottmål (United States Department of State, 2020:11).
4.2. Det politiska samhället i Indonesien
Förutom det civila samhället sker demokratisk konsolidering också på arenan för det politiska samhället: det är här medborgarna organiserar sig för att tävla om stats- makt. Efter att Suharto föll bildades hundratals nya politiska partier. Parti- och vall- lagar har förfinats över tid för att begränsa antalet partier genom att kräva vissa nivåer av nationellt deltagande och stöd. Indonesiens starka ordförandeskap är nu direkt valt, och endast koalitioner med en viss stödnivå kan nominera kandidater (Tan, 2018). För att försöka operationalisera detta ytterligare kommer analysen fo- kusera på om det förekommer fria och rättvisa val; om valresultaten accepteras och om de är legitima; samt om en politisk konkurrens existerar.
4.2.1. Förekommer fria och rättvisa val?
Suhartos Indonesien var starkt centraliserat, men under reformtiden decentralisera- des politiken med större makt och myndighet för lokala och regionala regeringsni- våer. På samma sätt har dessa lägre nivåer demokratiserats med direktval för borg- mästare, regenter och guvernörer. Sedan 1999 går därför Indonesien till valurnorna var femte år för att välja president, medlemmar i representanthuset och parlament på provins- och distriktsnivå. De röstar också på guvernörer, borgmästare, distrikts- ledare och byäldste. De direkta valen till ämbetet som president, guvernörer och borgmästare inkluderar också möjligheten till avgörande val om det första tillfället inte är utslagsgivande (Interparliamentary Union [IPU], 2018).
Indonesien har genomfört 11 val (allmänna val och presidentval) sedan 1999, samt- liga med förhållandevis högt valdeltagande (som lägst 69,58% vid presidentvalet 2014 och som högst 82,54% vid presidentvalet 2009) (IFES, 2021). Sedan demo- kratiseringen har Indonesien framgångsrikt genomfört fyra fredliga maktöver- gångar av presidentmakten: från BJ Habibie (1998–1999) till Abdurrahman Wahid
(1999–2001), Megawati Sukarnoputri (2001–2004), Susilo Bambang Yudhoyono (2004–2014) och Joko Widodo (2014-idag). Yudhoyono var den första presidenten som valdes direkt av folket – ett system som fortsatt under Widodo (IFES, 2021).
Allmänna val hölls senast i april 2019. Indonesian Democratic Party of Struggle (PDI-P), ledd av tidigare president Megawati Sukarnoputri, vann 19,3 procent av rösterna och 128 platser. Golkar, partiet för den tidigare auktoritära presidenten Su- harto, vann 85 platser med 12,3 procent av rösterna, följt av Gerindra med 78 platser och 12,6 procent av rösterna. Partai NasDem vann 59 mandater, medan Demokra- tiska partiet (PD) för tidigare president Susilo Bambang Yudhoyono vann 54. Två islamiska partier - National Mandate Party (PAN) och United Development Party (PPP) - förlorade platser från förra mandatperioden och fick i detta val 44 respektive 19 platser. Två andra islamiska partier, National Awakening Party (PKB) och Prosperous Justice Party (PKS), ökade sin representation och vann 58 respektive 50 mandat (ibid., 2021).
4.2.2. Accepteras valresultaten och är de legi- tima?
Valen har i stort uppfattats som fria och rättvisa, men de senaste valen – både lokala och nationella – har sett en ökad trend till röstköp; en minskad valkonkurrens; och en högre nomineringströskel för ämbeten på nationell nivå (BTI, 2020:8). Under det senaste valet använde också President Jokowi sin position för att uppmana andra statliga instanser (militären, guvernörer) att uppmärksamma de framgångar som skett under sin mandatperiod. Dessutom förbjöd polisen sammankomster av rörel- ser som öppet deklarerade ett önskemål att byta president; där de ändå företogs möttes de av tårgas (Suzuki, 2019).
4.2.3. Förekommer en politisk konkurrens?
Indonesien har ett etablerat mönster av demokratiska övergångar mellan rivali- serande partier sedan 1999. Den senaste maktöverlämningen inträffade 2014, när PDI-P återvände till makten efter att ha förlorat de två tidigare presidentvalen. En- ligt lagen om allmänna val från 2017 krävs dock att partier eller koalitioner som nominerar presidentkandidater har åtminstone 20 procent av platserna i parlamentet eller 25 procent av de nationella rösterna i det senaste parlamentsvalet. Därtill är det indonesiska partisystemet relativt stabilt med långsiktigt deltagande från de större partierna, med vissa svårigheter för nya partier att lyckas vinna mandat till parlamentet överlag. Exempelvis var det enbart ett fåtal nya partier som
kandiderade inför valet 2019, de flesta med mycket liten chans att få något mandat (IPU, 2018). Denna partistabilitet kan härledas till att i princip samtliga partier är förankrade i regionala och socioekonomiska valkretsar, liksom att de flesta nyckel- aktörer är politiska spelare över en lång tid (BTI, 2020:8–9).
Idag härstammar därför den indonesiska politiska konkurrensen från olika delar av samhället – inte enbart representerat av de politiska partierna. Indonesien har ett stort utbud av intressegrupper som verkar utanför den formella politiska arenan.
Islamiska organisationer som Muhammadiya; fackföreningsrörelser; massmediaor- ganisationer; och andra grupperingar med specifika intressen verkar i utrymmet mellan samhället och den politiska sfären (Aspinall, 2012:106–107). Dessa grupper har dock, sammantaget, kämpat för att bilda en effektiv motvikt mot det inflytande som utövas av oligarkiska affärsintressen. Det bör också i sammanhanget nämnas att flera av de kraftfulla grupperingar som vuxit fram – inte enbart de islamiska – i allt högre grad eftersträvat en antidemokratisk agenda (BTI, 2020:8ff).
4.3. Rättsstatens principer i Indonesien
Grunden för den indonesiska staten och konstitutionen utgöras av Pancasila vars fem pelare är nationalism, humanism, representativt styrelseskick, social rättvisa och tron på en Gud. Dessa pelare anses vara grunden för ett enat, sekulärt och de- mokratiskt Indonesien. Landets lagstiftning får inte bryta mot konstitutionen men heller inte mot Pancasilas. År 2003 inrättades en konstitutionsdomstol vars uppgift är att granska lagars förenlighet med konstitutionen (UD, 2019:3).
Domstolsväsendets oberoende bestäms av indonesisk lag och domstolarna ska kunna fungera utan påverkan från den exekutiva makten. Högsta domstolen är den yttersta juridiska instansen därefter förekommer domstolar på provins- och di- striktsnivå. Vidare förekommer även religiösa domstolar, exempelvis i Ache-pro- vinsen som tillämpar sharialagar. Därtill förekommer även militärdomstolar och administrativa domstolar (ibid., 2019:3). Grunden för rättsstatsprinciper finns, men eftersträvas de? Uppsatsens analys kommer således att fokusera på om det finns ett oberoende rättsväsende och om de mänskliga rättigheterna respekteras.
4.3.1. Finns det ett oberoende rättsväsende?
Indonesiens rättsväsende har två huvudgrenar: Konstitutionsdomstolen med rätten att se över och ändra befintliga lagar och som utgörs av nio domare utses proport- ionellt av presidenten, parlamentet och Högsta domstolen för att tjänstgöra fem år;
och Högsta domstolen, som har befogenhet att tolka lagar och vars domare väljs av parlamentet för att också tjänstgöra fem år (BTI, 2020:10).
Medan domare till stor del är självständiga från politiskt inflytande är de inte på något sätt immuna mot korruption. Mutor kan påverka rättsliga förfaranden på alla nivåer – från polisutredningar till åtal från justitieministeriets kansli, domstolsav- göranden och överklaganden. Exempelvis arresterades i augusti 2018 en domare i Medan för mottagande av mutor i samband med ett ärende som behandlade av dom- stolen. Högsta domstolen kommenterade då att domaren tidigare fått ”sju var- ningar”, vilket indikerar den utbredda acceptansen tills någon åker fast (BTI, 2020:10).
Andra problem som rättsväsendet kämpar med är att det förekommer straffrihet för olaglig verksamhet och fortlöpande problem med mutor. Det förekommer även framtvingande erkännanden och störningar i rättegångar av militärpersonal och re- geringstjänstemän (Freedom House, 2014). En tidigare domare i den konstitution- ella domstolen dömdes år 2017 till åtta års fängelse för att ha tagit emot mutor för att påverka rättslig granskning av en djurhållningslag (Freedom House, 2018). Av Freedom House rapport från 2014 framgår det dessutom att det är tillåtet att vid indonesiska domstolar använda tortyr för att samla in information. De tjänstemän som arbetar med brottsbekämpning och som utför tortyr begår inte ett brott enligt lagen. År 2010 konstaterade det indonesiska rättshjälpsinstitutet att 80 procent av de häktade blivit utsatta av våldshandlingar i polisens förvar (Freedom House, 2014).
Sedan 2008 har Indonesien haft en Ombudsman vars uppgift har varit att granska om statliga institutioner följer lagar och kontrollerar de klagomål som inkommit myndigheten. Enligt den nationella kommissionen för de mänskliga rättigheterna är lokala myndigheter, polis och företag föremål för de flesta av anklagelserna (UD, 2017:3).
4.3.2. Respekteras de mänskliga rättigheterna?
Gällande mänskliga rättigheter så förekommer det stora problem inom området.
Under Yudhoyonos administration (2004–2014) accepterades att lokala politiker författade diskriminerande regler mot kvinnor och flickor. Indonesiens nationella kommission för våld mot kvinnor (Komnas Perempuan) rapporterade år 2016 fler än 400 diskriminerande nationella och lokala bestämmelser mot kvinnor. Dessa in- nefattade bland annat utegångsförbud, könssegregerade sittplatser, tvångsbärande av vissa kläder såsom hijab (Harsono, 2020).
