FG1299 Självständigt arbete, grundnivå inom lärarprogram (musik som ämne 2), 15 hp
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i gymnasieskolan 2019
Institutionen för musik, pedagogik och samhälle (MPS)
Hårdrockstrummor
En analys av olika årtiondens spelstilistiska drag
Linus Fritzson
Handledare: Anna Backman-Bister
Sammanfattning
Denna uppsats riktar fokus mot att ringa in de inlärningsmetoder som kan ha använts för att mynna ut i de speciella spelsätt som anammades av hårdrockstrummisar på 1970- och 1980- talet. Två trummisar har valts ut för att representera de två årtiondena, John Bonham och Vinny Appice. Arbetet berör de två termerna formellt och informellt lärande. Även plankning och transkription diskuteras då detta utgör en stor del av metoden för att nå någon form av tes.
De två utvalda trummisarnas spel har transkriberats i såväl kompsituation som solosituation för att sedan jämföras med utvald slagverkslitteratur. Detta arbetet mynnar ut i resultatet att för att erhålla de spelstilistiska drag som återfinns i dessa årtionden bör gråzonen mellan formellt och informellt lärande omfamnas snarare än att de båda sätts i kontrast till varandra.
Nyckelord: Trummor, slagverk, John Bonham, Vinny Appice, hårdrock, slagverkslitteratur, transkription, formellt lärande, informellt lärande
Innehållsförteckning
1 Inledning och bakgrund ... 2
1.1 Syfte ... 2
2 Litteratur och tidigare forskning ... 3
2.1 Slagverkslitteratur ... 3
2.2 Informellt och formellt lärande... 4
3 Metod ... 6
3.1 Instudering av den utvalda slagverkslitteraturen ... 7
3.2 Val av musikaliskt innehåll ... 7
3.2.1 John Bonham, 1970-talet ... 7
3.2.2 Vinny Appice, 1980-talet ... 8
3.3 Transkribering ... 8
4 Resultat ... 10
4.1 Transkription ... 10
4.1.1 John Bonham, trumsolo ... 10
4.1.2 Vinny Appice, trumsolo ... 11
4.1.3 John Bonham – Fool in the Rain ... 12
4.1.4 Vinny Appice – We Rock ... 12
4.2 Analys och jämförelse med slagverkslitteratur ... 13
4.2.1 John Bonham ... 13
4.2.2 Vinny Appice ... 15
4.3 Sammanfattning ... 17
4.3.1 John Bonham, informellt och melodiöst ... 17
4.3.2 Vinny Appice, tekniskt och livfullt ... 17
5 Diskussion ... 18
Referenser ... 21
Bilagor – Ordlista och transkriptioner ... 23
Notexempel
Figur 1 Rullningar från egen transkription av Moby Dick ... 11
Figur 2 Fill-in från egen transkription av ”We Rock” ... 13
Figur 3 Fill-in från egen transkription av ”We Rock” ... 13
Figur 4 Komp från egen transkription av ”Fool in the Rain” ... 12
Figur 5 Fill-in från egen transkription av "Fool in the Rain" ... 12
Figur 6 Kompexempel från s.16 ur "Realistic Rock" ... 14
Figur 7 Kompexempel från s. 7 ur "UK Rock Drumming" ... 14
Figur 8 Fill-in från s. 51 ur "Realistic Rock" ... 14
Figur 9 Del ur egen transkription av "Moby Dick"... 14
Figur 10 Kompexempel från s. 16 ur "Realistic Rock ... 15
Figur 11 Komp från egen transkription av "Fool in the Rain" ... 15
Figur 12 Kompexempel från s. 7 ur "UK Rock Drumming" ... 15
Figur 13 Övning från s. 5 ur "Stick Control" ... 16
Figur 14 Del från egen transkription av "We Rock" ... 16
Figur 15 Fill-in från egen transkription av "We Rock" ... 16
Figur 16 Utdrag från s. 2 ur "N.A.R.D." ... 16
Figur 17 Fill-in från s. 51 ur "Realistic Rock" ... 17
Figur 18 Del från egen transkription av Vinny Appices trumsolo ... 17
1 Inledning och bakgrund
Musik har för mig varit en stöttepelare genom livet sedan väldigt tidig ålder. Som barn var det i störst utsträckning Thin Lizzy, Janis Joplin och Dio som sjöngs i hemmet snarare än bä, bä vita lamm eller Idas sommarvisa. Detta har såklart färgat mig som musikkonsument på ett sådant vis att jag alltid känt mig ha en väldigt stark personlig förankring till just hårdrock.
Relativt tidigt följde jag min fars fotspår till trumsetet där jag väldigt ofta, till övriga familjemedlemmars stora förtret skall tilläggas, satt och spelade till de låtar jag hört genom min uppväxt medan CD-skivorna gick varma i den överansträngda stereon på vår övervåning.
Hårdrock som genre har många olika undergenrer och det kan skilja väldigt mycket på hur det låter och hur musikerna spelade mellan årtiondena. Detta är en åsikt som delas av Ericsson och Lindgren (2010) där rockens subgenrespridning liknas vid en mosaik av stilar. De två
”epoker”, om man nu kan kalla det så, som ligger mig närmst hjärtat är 1970-talet och 1980- talet. Det skiljer endast tio år men det låter väldigt olika och trummisarna spelar väldigt olika.
Vad beror det på?
1.1 Syfte
Syftet med detta arbete är att försöka kartlägga de inlärningsmetoder som kan ha använts under uppkomsten av den tidsenliga spelstil som återfinns bland både 1970-talets samt 1980- talets hårdrockstrummisar. Detta kommer förhoppningsvis dels att utveckla mig som musiker men också ge mig förutsättningar för att skapa ett mer autentiskt spel när det gäller utförandet av musik kopplad till dessa olika genrer. Vidare hoppas jag även att det kommer ge mig verktyg som jag i mitt framtida arbete som slagverkspedagog kommer att ha nytta av gällande undervisning i såväl rocktrummor rent stilmässigt likväl trumset som instrument.
Bearbetningen av tidigare slagverkslitteratur kommer förhoppningsvis hjälpa mig att bygga upp en mångfacetterad bank av bra tillvägagångssätt för övning.
För att nå syftet med uppsatsen har jag formulerat följande forskningsfrågor:
• Vilka skillnader respektive likheter går att urskilja mellan 1970-talets och 1980-talets inlärningsmetoder i hårdrockstrumspel?
• Vad går att finna utav relevans för en slagverkspedagog i 1970-talets och 1980-talets inlärningsmetoder för hårdrockstrumspel?
2 Litteratur och tidigare forskning
2.1 Slagverkslitteratur
När det kommer till litteratur för den som strävar efter att bilda sig inom instrumentet trumset finns det likt många andra instrument en hel uppsjö med både böcker och kompendier riktade mot allt från genrefördjupning till spelteknik. För att förstå det rent speltekniska vokabuläret, vilket är det jag eftersträvar att definiera i denna uppsats, som trummisar från 1970 samt 1980-tal har behöver jag sätta mig in i den dåvarande relevanta litteratur som skulle kunna ligga till grund för deras spel. Till hjälp för att få fram relevant litteratur rådfrågade jag Bengt Stark, lärare i slagverk på Kungliga Musikhögskolan, om tips. Tillsammans med de böcker Bengt föreslog hade jag redan en del böcker på lager som jag visste förekommit i
slagverksundervisning sedan väldigt långt tillbaka.
De speltekniska böcker som kommer att ligga till den grund för arbetet som jag nämnde i föregående stycke är Stick Control av George Stone, N.A.R.D. av National Association of Rudimental Drummers, Advanced Techniques for the Modern Drummer av Jim Chapin, UK Rock Drumming av Harry Hughes samt Realistic Rock – A Unique Rock Drum Method av Carmine Appice.
Stick control är en bok riktad mot byggandet av god handteknik. Den släpptes redan 1935 och är än idag aktuell för slagverksundervisning. Boken är utformad på ett sådant vis att man med hjälp av olika handsättningar över samma rytmer stärker sin handtekniska och spelmässiga frihet och precision.
N.A.R.D. är en bok sammansatt av medlemmarna i ”the National Association of Rudimental Drumming” som består av 150 solon för virveltrumma i olika svårighetsgrader. Dessa solon innehåller flera tekniska aspekter så som olika rytmer, handsättningar och rudiment.
Advanced Techniques for the Modern Drummer riktar sig emot koordination mellan alla fyra lemmar inblandade genom olika rytmiska kombinationer i både händer som fötter. I och med att man blir mer frigjord i händer och fötter rent speltekniskt främjar den även möjligheterna att skapa sitt eget språk utan förhinder av speltekniska begränsningar.
UK Rock Drumming släpptes 1973 av Harry Hughes och skapades i viljan av att stävja den av Hughes uppfattade stagnationen av den musikaliska utvecklingen på den dåtida rockscenen.
Den är anpassad för spel med både en eller två bastrummor och riktar sig mot rockmusik men har i grund och botten samma koncept som Advanced Techniques for the Modern Drummer.
Genom en serie olika kombinationer mellan händer och fötter frigör du dig
koordinationsmässigt på ett sådan vis att du ger dig själv möjligheten att utveckla ditt musikaliska språk.
Realistic Rock – A Unique Rock Drum Method är relativt lik UK Rock Drumming men är mer omfattande i sitt innehåll. Utöver koordinationsövningar innehåller den även exempel på fills kompatibla med rockgenren. Boken släpptes 1972 och är skriven av Carmine Appice.
2.2 Informellt och formellt lärande
En del av min förståelse är att informellt lärande har varit en del av formandet av den typ av trumspel som kommer att lyftas i detta arbete, alltså ett trumspel som är en del av och är sprunget ur rockmusiken. Det finns vissa saker som kännetecknar informellt lärande vilket jag eventuellt kan stöta på i min undersökning. Det finns också aspekter som jag förväntar mig att jag kommer kunna dra nytta av i mitt framtida arbete som pedagog. Sambandet mellan
formellt och informellt lärande är något som jag vill belysa och därför kommer bägge dessa begrepp att dryftas i detta kapitel. Målet är alltså att försöka hitta kännetecken för dessa olika former av lärande, inte att lyfta fram ett av dessa två som det optimala förhållningssättet för lärande.
Lucy Green, som är professor i musikundervisning, tar i sin bok Music, Informal Learning and the School: A New Classroom Pedagogy (2008) upp ett väldigt intressant scenario från ett tillfälle då en klass som valt en låt att lära sig får möjligheten att spela slagverk till denna låt.
Utefter en formell kontext hade kanske barnen börjat spela någon form av komp, som är en vedertagen roll för trumslagaren. Utefter den informella vinkel som tagits an i denna situation blir dock resultatet att barnen börjar spela rytmer som anspelar mer på melodin i låtarna istället för att ta en ”kompande” funktion. Hon menar att denna ingång till slagverk lade grund till ett mer ”korrekt” sätt att spela trumset på ju mer lektionerna fortgick. I den studie där detta ägde rum var lärarens roll att vara mer av observerande karaktär vilket ledde till en situation där eleverna lärde varandra tillsammans. Detta är liknande ett fenomen som berörs av
Gullberg (2002) där hon tar upp det faktum att populärmusik inte vanligtvis utövas med hjälp av lärare, då det ofta utövas av egna konstellationer. Hon kallar detta kollektiva lärande för ett
”kamratlärande”.
Gullberg (2002) hävdar vidare att formellt lärande av rockmusik till viss del är
avkontextualiserat. Hon menar att om man lyfter ut rockmusiken ur sitt kulturella och sociala sammanhang för att anpassa det till en skolmiljö blir detta något som hon väljer att kalla för
”skolrockmusik”. Hon menar även att musikgrupper som startats inom en musikskolas regi drivs av andra faktorer än de som startats frivilligt, och således inte tar del av skolans förbestämda formalisering eller struktur. Gullberg (2002) menar att under de frivilligt
sammansatta konstellationernas utövandetillfällen pågår en intensiv kollektiv tänkandeprocess som är speciellt för informellt lärande. Detta är något som även Ericsson och Lindgren (2010) berör då de menar att det finns en tydlig problematik i att omsätta ungdomligt konstnärligt uttryck i en skolkontext. Rock- och popmusik diskuteras i denna text synonymt och Ericsson och Lindgren (2010) hävdar att denna populärmusik är ett fenomen som har samma kulturella status som västerländsk konstmusik. Av den anledningen anses det att populärmusik bör vara
en del av musikundervisningen.
En annan aspekt av informellt lärande berörs av Green (2002) som menar att musiker inom en informell kontext lägger stor vikt vid den känslomässiga aspekten när det kommer till
musikutövande. Att man genom sin delade passion för musiken, empatiska förhållanden, samarbete och tolerans gentemot varandra finner ett starkt band till sitt musikutövande och på så vis får en glädjefylld koppling till allt som hör det till. Detta är något som kan tolkas gå hand i hand med kapitlet ”Skolans värdegrund och uppdrag” från Läroplanen för grundskolan samt förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr -11).
I kontrast till det informella lärandet står det formella lärandet. Green (2002) skriver om vissa saker som kännetecknar fokusen i den formella undervisningen. De saker som lyfts sett till den klassiska skolan är spelteknik, uttryck, musikalisk form, musikhistoria och musikteori.
Den största tyngden ligger dock vid den speltekniska utvecklingen. Hon lyfter även
utformning av musikundervisning i skolan, och det som kommer nämnas i denna uppsats är utformningen under 1950–1970 då det är detta tidsspektra som är av relevans för arbetet.
Något som är iögonfallande är att den inte är helt olik den från en mer klassisk skolning.
Green (2002) nämner vidare att det musikaliska innehållet bestod av klassisk musik och orkestermusik och det som lärdes ut var rudiment, harmonilära och musikhistoria. En skillnad är dock mängden elever då den klassiska skolningen vanligtvis innebär lektioner mellan endast en lärare och en elev medan musikundervisningen i skolan består av helklass.
En annan distinktion för folk med en formell bakgrund är terminologin, något som Gullberg (2002) berör i ett projekt inriktat på att skapa musik. I detta scenario får två ensembler ett grundmaterial som sedan skall bearbetas till en färdig låt. Den ena ensemblen är en formellt skolad grupp som går under benämningen ”skolensemblen” och den andra är en informellt skolad grupp som går under benämningen ”rockgruppen”. I själva skapandeprocessen så använder sig skolensemblen av en i mitt tycke mer utförlig och abstrakt terminologi för att få fram rätt känsla i musiken de skapar. Ord som förekommer är ”coolare”, ”groove” och ”stuk”
samt en strävan efter en mer ”skum och smygande känsla”. Gullberg (2002) menar på att alla i bandet är del av ”…en kultur där koderna är välkända och den terminologi som används, och de referenser som åsyftas, är bekanta för alla i gruppen”. Detta går att sätta i kontrast till rockgruppen där termen ”rockskrik” är en av de få termer som dyker upp.
Det bör inte läggas någon laddning åt antingen det positiva eller negativa hållet gällande detta men det är ändå en intressant iakttagelse som belyser den terminologiska skillnaden mellan formellt och informellt skolade musiker.
3 Metod
Tillvägagångsättet som jag använde mig av för att nå mitt mål var att transkribera trumspelet av två trummisar, en som i mitt tycke starkt representerar 1970-talets spelstil och en för 1980- talets dito.
Det första steget blev att bekanta mig med slagverkslitteraturen som nämndes i bakgrunden.
Det hade inte räckt med att bara spela genom den utan det krävdes också att jag utifrån det befintliga materialet hittade speltekniska saker som gick att känna igen för att på så vis koppla ihop det med transkriptionerna som gjordes. För att vidare knyta an till vad som nämnts i föregående kapitel vill jag klargöra att det som krävdes för att nå bästa resultat är det som Prim (2018) kallar för just ”transkription”. Alltså en tillräckligt detaljerad notation för att det ska vara möjligt för andra musikanter att förstå den. Siwertz (2016) belyser i sin uppsats flera positiva effekter som efterföljer transkribering och två av dessa är direkt kopplade till vad jag var ute efter med detta arbete. Den första är att tekniken och musikaliteten förbättras och den andra punkten är att genom transkribering kan man ”[…]lära sig låtar, ytligt eller ingående och i det lära sig mer om musikstilen låten hör till.”
Att transkribera samtliga trummisar från vart årtionde för att sedan sammanställa det till en vidare och mer övergripande tes hade eventuellt varit det optimala men det hade förmodligen tagit en smärre livstid att genomföra. Därför valde jag ut två trummisar som i mitt tycke starkt representerar det årtionde då de var som mest verksamma. Mitt val som representant för 1970- talet blev John ”Bonzo” Bonham som främst är känd som trummis i bandet Led Zeppelin och representant för 1980-talet blev Vinny Appice som spelat med band som Dio, Black Sabbath och Heaven & Hell. Att John Bonham var en tongivande trummis som lämnade ett rejält avtryck i musikhistorien är jag inte ensam om att tycka. Ansedda Rolling Stone Magazine placerade Bonham på första platsen i sin lista av tidernas 100 bästa trummisar. Motiveringen inleds med meningen: ”On the very first cut of the very first Led Zeppelin LP, John Bonham changed rock drumming forever.” (Weingarten et. al., 2016). Inte heller Appice är något okänt eller oviktigt namn då han exempelvis i tidningen Modern Drummer har en artikel skriven om sig vid namn Vinny Appice Leaving His Mark där han och hans bandkamrater i Dio nämns som en av de mest älskade metal-akterna under hela 1980-talet (Kaufmann, 2012).
Med tanke på att jag på egen hand vill försöka fastställa dessa två trummisars skolning så har jag aktivt valt att inte eftersöka någon form av biografiska böcker om dem. Detta på grund av att jag tycker att det hade varit någon form av ”fusk”.
För att få en så övergripande bild av deras spelstilar som möjligt så transkriberade jag deras spel i två olika situationer, när de musicerar tillsammans med sina respektive band samt i en solosituation.
3.1 Instudering av den utvalda slagverkslitteraturen
Med hjälp av utvald slagverksliteratur så försökte jag fastslå eventuell skolning som legat till grund för sättet de trummisar jag valt ut spelar på. Genom att studera en bok i taget och identifiera igenkännbara faktorer så gav jag mig själv verktyg för att nå målet med arbetet.
Det krävde att böckerna inte enbart ögnades genom utan att all instruktionstext lästes samt att alla övningar utfördes grundligt för att verkligen få ut det förväntade resultat som boken avsåg. De faktorer som eftersöktes var: rytmiska figurer, handsättningar, rudiment och orkestrering på trumsetet. Detta på grund av att det är tydliga saker som förhoppningsvis skulle gå att återfinna i slagverkslitteraturen. Böckerna som att användes är tydliga i sina koncept och jag förväntade mig just därför att det skulle finnas tydliga exempel på nämnda faktorer. Då böckerna av Hughes och Appice båda är släppta under tidigt 1970-tal så skulle dessa böcker förmodligen främst att ha relevans gällande spelet hos Vinnie Appice, som representerar 1980-talet. Vad som bör nämnas är dock att trots det faktum att Carmine
Appices bok släpptes efter det att Jon Bonham börjat verka som aktiv musiker så har han själv varit verksam väldigt länge och har varit en influens för Jon Bonham i hans uppväxt, något som nämns i hans sektion av Rolling Stone Magazines lista av de 100 bästa trummisarna genom tiderna (Weingarten et. al, 2016). Av denna anledning kunde det vara relevant läsning även när det kom till Bonhams spel. Vidare skall även nämnas att boken Realistic Rock är skriven av Vinnie Appice’s storebror Carmine Appice. Det var av denna anledning väldigt spännande att se vad som skulle dyka upp för eventuella igenkänningsbara mönster där.
3.2 Val av musikaliskt innehåll
Jag har valt att transkribera både en låt per person, där det hörbart ingår flertalet speltekniska moment, men även ett trumsolo vardera. Detta för att få en så vid överblick som möjligt gällande de två trummisarnas spelstil och för att försöka nå fram till vad de individuellt speciella spelsätten som Bonham och Appice besitter grundar sig i. Gällande trumsolona försökte jag att hitta videoinspelningar att transkribera då det skulle underlätta arbetet med att tolka handsättningarna väldigt mycket om det fanns möjlighet att faktiskt se vad som spelas, inte bara höra.
3.2.1 John Bonham, 1970-talet
Efter mycket lyssnande på Led Zeppelins skivor för att hitta en bra låt att analysera valde jag tillslut låten Fool In the Rain från skivan In Through the Out Door från 1979. Det går såklart att argumentera för att en skiva släppt så nära 1980-talet knappast kan representera 1970-talet.
Dock anser jag att John Bonhams spel förblev sig likt under hela hans musikaliska liv och därför spelar det ingen roll när inspelningen gjordes. Anledningarna till att just denna låt blev vald är flera. Jag tycker att den representerar Bonham och det spel han står för med sin
”jammiga” känsla och starka spelglädje, både låtformsmässigt men även kompmässigt. Det förekommer också både tydligt spelade komp och fill-ins vilket är förmånligt då det utgör en stor del av vad som skall transkriberas för att sedan jämföras med den utvalda
slagverkslitteraturen.
Fool In the Rain är triolunderdelad och både komp och fills är väldigt tydliga genom hela låten. Detta skulle underlätta mitt arbete med att försöka tolka exempelvis handsättningar genom att bara lyssna, vilket kanske skulle bli det svåraste momentet. Det sker även en brytning mitt i låten där bandet frångår den stil som låten inleds i och övergår till ett mer samba-orienterat groove för att sedan återgå till ursprungsstilen.
När det kom till att välja vilket solo som skulle transkriberas så var inte detta så svårt då Led Zeppelin skrivit en låt byggd kring ett trumsolo av Bonham, denna låt heter Moby Dick och är med på skivan Led Zeppelin II från 1969. Låten har framförts vid ett flertal tillfällen live och blivit filmat. Således fanns det ett flertal videos att välja mellan, det gällde bara att hitta rätt.
Trumsolot har många moment och är ganska fritt när det kommer till saker som period, tempo och taktarter. Det skulle därför bli spännande att försöka notera det så korrekt som möjligt då det enligt mig ligger en tydlig svårighet i att notera något som en musikant improviserar fram till synes helt och hållet på känsla.
3.2.2 Vinny Appice, 1980-talet
Att välja rätt låt gällande Appice var svårt i sin enkelhet. Hans sätt att spela genomsyrar varje låt han har spelat in och av den anledningen låg svårigheten i att välja rätt låt när det fanns så många att välja mellan som uppfyller rätt kriterier, som är tydlighet i både kompspel och fill- ins för att kunna jämföra med de faktorer som instuderingen av slagverkslitteraturen mynnat ut i. Efter att ha lyssnat genom samtliga skivor med Dio blev valet till slut låten We Rock från skivan Last in Line släppt år 1984. Låten är snabb, explosiv och full med för vad jag anser vara för Appice väldigt karakteristiska fills och komp.
När det kom till val av trumsolo är fallet detsamma som när det gällde val av låt. Han har ett tydligt koncept för hur han utformar sina trumsolon som alla är relativt lika varandra. Här bottnade valet av klipp i ljud- och bildkvalitén och upplösningen i videon. Trumsolot är från en video på Youtube som är en uppladdning av en live-VHS som heter A Special From the Spectrum (Appice, V. 1984). Detta är en live-spelning med hårdrocksgruppen Dio från
Spectrum-stadion i Philadelphia inspelad år 1984. Det är inspelat under turnén som efterföljde skivan Last in Line från vilken låten som transkriberas, We Rock, är med.
3.3 Transkribering
En stor del av vad som kom att utgöra stoffet i detta arbete är baserat på transkription. Prim (2018) menar att definitionen av just transkription är att man på ett korrekt vis enligt
notskriftens regler noterar hela det musikaliska innehåll som du ämnar få ner på pränt. Det bör även vara möjligt att förstå för alla instrumentalister som kan tänkas vilja använda sig av denna notation. Vidare placerar han ”transkription” i kontrast till termen ”plankning” vilket han definerar som en lättare notation byggd på anteckningar som eventuellt bara kan förstås av den som skrivit dom eller översiktliga kompskisser. Även utantillspel utan någon som helst
form av notation är något som Prim (2018) menar är en form av plankning.
Det arbetssätt som kommer användas i detta arbete är en kombination av de två nämnda termerna: transkription och plankning. För att kunna få en tillräckligt god grund att stå på när det gäller tolkning av trumspel krävs en god transkription att stödja sig mot. Ibland kan det dock vara svårt att notera allt som händer i exempelvis en solo-situation utan att ta till kompletterande anteckningar. Dessa anteckningar gjordes dock på ett sådant vis att de skulle vara möjliga att förstå för personer som ämnar spela eller läsa dessa notationer.
Att enbart lära sig genom läsning och spel av redan existerande transkriptioner är något som Berliner (1994) menar inte är optimalt. Han hävdar att instuderandet av redan färdigskrivet material inte är nog för att få en bra förståelse för grundläggande spelstilistiska drag. Även om han syftar till genren jazz är det min tro att detta är applicerbart även på hårdrock som genre, vilken är i fokus i detta arbete. Av denna anledning togs inga tidigare notationer till hjälp i arbetsprocessen då detta skulle kunna stjälpa den personliga utveckling som eftersträvades bli en positiv biprodukt av transkriptionen. Att plankning är bra för utveckling av teknik, gehör, musikalitet och förståelse för form är något som även Siwertz (2016) berör. Vidare menar han också att notskrivningsförmågan förbättras, vilket i min uppfattning är något som är utav största vikt i dagens musikaliska samhälle.
När det kom till att transkribera låtarna använde jag mig av en app som heter ”Amazing Slowdowner”. Det är en app utformad för att spela upp ljudfiler och göra det möjligt att sänka tempot på musiken för att tydligare kunna höra vad det är som spelas i snabbare partier.
Användandet av denna app gjorde det enklare att kunna göra transkriberingen så exakt som möjligt och på så vis blev det enklare att urskilja handsättningen då varje individuellt slag som spelas var tydligare rent dynamiskt och anslagsmässigt. Detta program fungerar inte till Youtube-videos men som väl är så finns det en inbyggd funktion på deras klipp som gör det möjligt att spela upp innehållet i ett långsammare tempo.
Det är i mitt tycke en hel del som skiljer Bonham och Appice åt spelmässigt, speciellt i trumsolona. Därför var det viktigt att notationen blev så exakt som möjligt. Det krävdes utskrivning av handsättningar, dynamiska skillnader och eventuella tempobyten utöver den rent rytmiska notationen.
Själva notationen gjordes i notskrivningsprogrammet ”Sibelius”.
4 Resultat
I detta kapitel ämnar jag redogöra för hur själva arbetet gått till. Det kommer alltså att fokusera på det transkriberingsarbete som utgör en grundpelare i uppsatsen men även på jämförelsearbetet mellan dessa transkriptioner och den utvalda slagverkslitteraturen.
4.1 Transkription
I denna del förklaras processerna som har ägt rum under transkriptionen av varje enskilt musikaliskt stycke.
4.1.1 John Bonham, trumsolo
Det här var den första transkriptionen jag tog mig för att göra, mycket för att jag misstänkte att det skulle vara det mer krävande stycket av de jag valt och jag ville skapa mig en
måttstock för hur det skulle gå fortsättningsvis.
Mycket tid spenderades på Youtube för att hitta ett bra liveklipp att transkribera Moby Dick- solot från. Dock var det svårt då solona var väldigt olika varandra. Det märktes tydligt att det fanns vissa återkommande moment men majoriteten var improviserat i stunden. En produkt av John Bonhams improvisatoriska frihet blev att solona var väldigt långa, upp emot 20 minuter, vilket skulle ta lång tid att göra en noggrann transkription av. Efter att ha satt igång med bearbetning av ett klipp kom jag fram till att det skulle ta för lång tid och valde då att istället att gå över till den inspelade versionen av Moby Dick från skivan Led Zeppelin II.
Denna versionen var en fjärdedel så lång som de liveversioner jag hittat men var dock endast en ljudfil, inte video. Detta ledde till att det blev svårt att utröna eventuella handsättningar då de är svåra att enbart lyssna sig till. I förberedelserna till arbetet trodde jag att det med hjälp av programmet ”Amazing Slowdowner” skulle gå att lyssna sig till eventuella handsättningar genom att söka dynamiska skillnader i de rytmiska figurerna. Det visade sig dock att
programmet var föga hjälpande i detta avseende.
Det visade sig rätt omgående att det inte fanns någon speciell period eller taktart att utgå från.
Jag ville vara så exakt i noteringen som möjligt och detta resulterade i en hel del oregelbundna taktarter och rytmiska tolkningar. Med detta sagt så är det inte ett
osammanhängande solo och det förekommer återkommande tematiska inslag genom hela stycket.
En passage som var synnerligen svårnoterad inleds i det som jag har noterat är takt 42. Det är en serie med olika triolmönster mellan både händer och fötter som jag genomgående kallar för rullningar. Dessa olika mönster spelas på ett så pass fritt sätt periodmässigt att det skulle vara väldigt svårt att notera dem helt exakt. Därför har jag istället noterat varje mönster fristående utan att visa hur länge det pågår. Man får alltså byta mönster på känsla.
Figur 1 Rullningar från egen transkription av Moby Dick
Övergripande kan man säga att John Bonham spelar sitt solo med ett väldigt fritt
förhållningssätt till time, period, taktart och tempo. Men med tydliga tematiska inslag och en övergripande musikalisk helformstanke. Alltså, det finns en tydlig början som följs av flera tydliga delar och avslutas med en tydlig avslutande del.
4.1.2 Vinny Appice, trumsolo
Nästa del i arbetet var Vinny Appices trumsolo från livekonserten A Special From the Spectrum, 1984. Jag försökte hitta en ljudfil även till detta solot men fann ingen. Den
inbyggda funktionen i Youtube för att dra ner tempo var nämligen inte särskilt bra och gjorde det snarare svårare än lättare att transkribera solot. Av den anledningen konverterade jag videon till en mp3-fil för att sedan kunna spela upp även denna genom Amazing Slowdowner.
Detta fungerade mycket bättre och jag kunde även komplettera med eventuella handsättningar genom att kolla på videon.
Sett till hela solot har Appice en känsla för period och form som genomsyrar det. Jag upplever tydliga delar som alla går i jämna perioder och taktarter. Dock finns det några enstaka
undantag där taktarten blir lite diffus och svårnoterad. Det är dock taktarter som är väldigt nära fyra fjärdedelstakt som det mesta andra går i vilket får mig att tro att det beror på enstaka felspelningar i stundens hetta. Det finns ett tydligt intro som följs av flera olika tydliga partier och leder tillslut ut i ett tydligt outro.
En svårnoterad passage förekommer i slutet av solot, i vad jag väljer att kalla för takt 65.
Appice spelar på ett väldigt stort trumset och är helt omringad av trummor och på detta stället snurrar han runt och spelar på alla trummor. Att notera detta hade blivit väldigt svårt och är egentligen bara en radda snabba slag och därför bedömde jag att det inte hade bidragit med något utav analytiskt värde.
Övergripande skulle man kunna definiera det som att Vinny Appice spelar sitt solo med en tydlig tanke gällande time, period, taktart och tempo. Det förekommer också tydliga tematiska inslag och en övergripande musikalisk helformstanke. Alltså anser jag att det finns ett tydligt intro som följs av flera olika tydliga partier och leder tillslut ut i ett tydligt outro. Jag kunde även dra slutsatsen att Youtube inte var optimalt när det kom till att transkribera. De inbyggda funktionerna i videouppspelningen gjorda för att göra det strömmande innehållet
långsammare påverkade ljudkvaliteten så pass mycket att det hade blivit väldigt svårt att utföra det korrekt.
4.1.3 John Bonham – Fool in the Rain
Sista delen som skulle noteras var låten Fool In The Rain med Led Zeppelin där John Bonham stod för trumspelet. Jag fann både likheter och skillnader mellan John Bonhams spel i en solosituation jämfört med när han spelar med andra musiker. I låten följs en tydlig struktur med ett komp till synes utvalt till varje del. De fills som spelas i låten är återkommande på flera ställen och har en tydlig likhet mellan sig, exempelvis att de är triolbaserade och utgörs av figurer som går i ett följsamt mönster från vänster till höger (virveltrumma, hängpuka och till sist golvpuka).
Exempel på komp och fill från låten:
Figur 2 Komp från egen transkription av ”Fool in the Rain”
Figur 3 Fill-in från egen transkription av "Fool in the Rain"
Det parti som jag i notationen valt att kalla för ”Stick” är rätt avvikande jämfört med övriga låten. Där övergår det till ett ”jammigt” samba-inspirerat parti som dock fortsätter att vara strukturerat som övriga låten. Dock avslutas det med ett stegrande snabbt fill-in som man antingen kan se som en serie snabba slag utan något egentligt notvärde eller ett fill bestående av sextoler som ökar i tempo. I notationen står det utskrivet som det sistnämnda.
Övergripande vill jag påstå att John Bonhams spel har en tydlig och följsam struktur. Spelet är relativt simpelt och upprepande men vid det tillfälle då det förekommer ett snabbt fill
påverkar det till viss del tempot på så vis att det drivs upp.
4.1.4 Vinny Appice – We Rock
Efter solona var det dags för transkribering av låtar där trummisarna interagerade med sina medmusikanter. Först ut var We Rock med gruppen Dio där Vinny Appice spelade trummor.
Låten i sig hade en tydlig uppbyggnad och varje del har ett tydligt komp. Spelet är väldigt följsamt och följer de övriga instrumentens insatser på ett melodiöst sätt. En del av de
rytmiceringar som förekommer i spelet, då kanske främst i fillsen, är rätt komplexa, snabba och svårspelade. Svårighetsgraden till trots så utförs det på ett tight och följsamt vis där tempot eller låten som helhet inte påverkas negativt.
Exempel på fill-ins:
Figur 4 Fill-in från egen transkription av ”We Rock”
Figur 5 Fill-in från egen transkription av ”We Rock”
Övergripande anser jag att Vinny Appice spelar väldigt följsamt och strukturerat. På utvalda ställen spelas relativt komplicerade mönster, dock inte på bekostnad av varken tempo eller övriga musikaliska insatser.
4.2 Analys och jämförelse med slagverkslitteratur
I denna del jämför jag transkriptionerna som gjorts med den utvalda litteraturen. Likväl likheter som olikheter kommer att lyftas för att kunna nå fram till en så precis tes som möjligt gällande de bägge trummisarnas, och de årtionden som de representerar, eventuella skolning i sitt instrument.
4.2.1 John Bonham
Efter att ha lyssnat mycket på, och gjort transkriptioner av, John Bonhams trumspel har jag lyckats få en rätt bra bild av vad jag anser gör det signifikativt för representationen av 1970- talets stilistiska särdrag. Han spelar på ett strukturerat och följsamt sätt i en situation när han musicerar med andra men när han får utrymme att själv uttrycka sin musikalitet i form av solo så frångår han dessa strukturer och spelar mer på vad jag skulle kalla ”på känsla”. Detta
”jammiga” och känslofyllda förhållningssätt är kanske inte ett särdrag just för trummorna i musiken utan genomsyrar snarare hela tidsepoken, oavsett instrument.
Gällande de äldre tekniskt inriktade böckerna Stick Control, N.A.R.D. och Advanced
Techniques for the Modern Drummer så fann jag inte några kopplingar. En del likheter kunde dock finnas mellan John Bonhams spel och Carmine Appice’s bok Realistic Rock. Med tanke på att denna bok släpptes först 1972 kunde detta vara till synes irrelevant om det inte vore för en intervju med Carmine Appice där han berättar om ett möte med en ung John Bonham.
Detta var innan Led Zeppelin hade släppt sin första skiva och Carmine Appice berättar då om hur Bonham sagt sig ha honom som en av sina influenser (Carmine, 2010). Detta gör
innehållet i Realistic Rock intressant på ett sådant vis att innehållet kan ha uppkommit under en lång tid och med tanke på att Bonham säger sig ha haft Carmine Appice som influens så kan han ha tagit det till sig genom observation och plankning av Carmine Appices spel innan boken kom ut. Det går även att vända på det och påstå att Carmine Appice i sin tur har börjat influeras av Bonham efter hans inträde i strålkastarljuset och att det i sin tur har påverkat hans spel, vilket också är intressant. Det som jag fastnade för i boken var ett komp med ett speciellt triolbaserat mönster i bastrumman vilket är något som John Bonham använder flitigt i flertalet låtar. Dock förekommer det inte i någon av de transkriptioner som gjorts i detta arbete.
Figur 6 Kompexempel från s.16 ur "Realistic Rock"
Ett liknande mönster går att finna i UK Rock Drumming. Kanske har Hughes influerats av John Bonham här?
Figur 7 Kompexempel från s. 7 ur "UK Rock Drumming"
En annan sak som jag fastnade för i Realistic Rock var ett triolbaserat mönster mellan både händer och fötter som jag kallar för rullningar. Detta mönster utgör en rätt stor del av trumsolot från Moby Dick.
Figur 8 Fill-in från s. 51 ur "Realistic Rock"
Figur 9 Del ur egen transkription av "Moby Dick"
Efter vidare genomsökning av boken kunde kompövningar liknande trumkompet i Fool in the Rain återfinnas. Detta är intressant då skivan som den låten kommer från släpptes 7 år efter Realistic Rock kommit ut.
Figur 10 Kompexempel från s. 16 ur "Realistic Rock
Figur 11 Komp från egen transkription av "Fool in the Rain"
Ett liknande exempel kunde också återfinnas i boken UK Rock Drumming. Denna bok kom ut 1973 men kan ha relevans för Fool in the Rain under samma premisser som kompexemplet ur Realistic Rock.
Figur 12 Kompexempel från s. 7 ur "UK Rock Drumming"
Huruvida detta exempel faktiskt ligger som grund för Fool in the Rain-kompets uppkomst är dock oklart, men det finns en tydlig likhet. Det kan även vara relevant i det avseendet att John Bonham kan ha hört Carmine Appice spela något liknande och på så sätt influerats på ett sätt som tyder på informellt lärande.
En annan sak som påvisar möjligheten att Bonham inte fått så mycket formell undervisning kan utläsas ur hans trumsolo. Det finns en avsaknad av vanliga formellt inlärda strukturer så som period och taktart. Dock är det, som tidigare nämnts, i mitt tycke inte omusikaliskt, snarare tvärt om. Det har en tydlig helform och spelas med god inlevelse. Denna inlevelse och följsamhet återfinns också i låten Fool in the Rain.
4.2.2 Vinny Appice
Efter lyssnande och transkriberande av Appices spel så har det som i mitt tycke är
definierande för både 1980-talets samt hans egna spel börjat utkristalliseras. I både låten och solot finns det en tydlig struktur och tanke, dock utan att bli statiskt eller livlöst för det. Solot har en tydlig helform och följer tydliga formella strukturer så som tempo och period. Det är
16
väldigt intensivt och innehåller både snabba notvärden och komplicerade mönster.
Komplexiteten till trots så uppfattar jag det som avslappnat och att det spelas med flyt, vilket skulle kunna tyda på någon form av formellt lärande.
När det kommer till Stick Control kunde jag direkt hitta en handsättning som går att återfinna i låten We Rock, en så kallad förskjuten paradiddle. Detta får mig att tro att denna boken kan ha legat till grund för Appices tekniska skolning genom åren. (R = Right, L = Left, H = Höger
& V = Vänster.)
Figur 13 Övning från s. 5 ur "Stick Control"
Figur 14 Del från egen transkription av "We Rock"
Inte heller när det kommer till Appice kunde jag hitta några mönster från Advanced Techniques for the Modern Drummer, dock återfann jag ett mönster i N.A.R.D.. En återkommande sak i hans fill-ins är två 32-delar följda av två 16-delar.
Figur 15 Fill-in från egen transkription av "We Rock"
När detta mönster spelas i de snabba tempon där Appice använder sig av dem ger det samma effekt som något som kallas för ”flam-slag”. Just ett sådant flam-mönster går att återfinna på första sidan i N.A.R.D..
Figur 16 Utdrag från s. 2 ur "N.A.R.D."
Dessa mönster är noterade på olika sätt men i praktiken kan de låta identiskt. Den enda skillnaden här är handsättningen. När Appice spelar det på sitt vis är det alltid vartannat slag mellan höger och vänster hand medan flams har en lite annorlunda handsättning, vilket syns på bilden ovan. Det kan vara så att han har tagit detta rudiment och sedan ändrat till en egen variant, vilket i mitt tycke är väldigt intressant. Det är intressant i det avseendet att han kan ha fått det till sig från en formell kontext för att sedan i vidare formell mening fullt medvetet gjort om det till en variant som passat honom bättre. Det kan också vara så att han har hört andra trummisar spela flams och således informellt tagit det till sig för att sedan formalisera det utefter gehör.
! "!
39
™
™
1.
43
2.
H VV HV HH VH VVH VH H V HV VH VH HV HV VH VHH
3 4
4 4
/ ‘ ‘ ‘
4 Ver s 2
/ ‘
/
/
> > >
‘ ‘
>
Brygga
/
> > >
>
> > >
• 2
>
Refräng
/ •
2
> > > > > > > > > > > >
/
> > > > > > >
‘ ‘ ‘
4
‘
>
/
>> >> >
>
>> >>
/
> > >
‘ ‘ ‘
4
‘ ‘
>
Solo
/
/
> > >
‘
>
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
‰
¿ ¿
œ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ ¿
œ™ œ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ œ ™ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ
œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ
œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ
œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ œ œ œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿
¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿ œ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
œ œ œ j
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ
œ
¿ œ œ
‰ ™ œ
œ
¿ ¿ ¿ œ R œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
Œ Ó Ó Œ œ œ œ œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ œ œ
œ œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ œ œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ œ ™
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ
œ
¿ œ
œ
¿ œ
¿ œ
œ
¿ œ œ
œ
¿ œ
œ
¿ œ
¿ œ
œ
¿ œ œ
œ
¿ œ
œ
¿ œ
¿ œ
œ
¿ œ œ
œ
¿ œ
œ
¿ œ
¿
39
™
™
1.
43
2.
3 4
4 4
/ ‘ ‘ ‘
4 Ver s 2
/ ‘
/
/
> > >
‘ ‘
>
Brygga
/
> > >
>
> > >
•
2
>
Refräng
/ •
2
> > > > > > > > > > > >
/
> > > > > > >
‘ ‘ ‘
4
‘
>
/
>> >> >
>
>> >>
/
> > >
‘ ‘ ‘
4
‘ ‘
>
Solo
/
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ ‰
¿ ¿
œ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ
¿ ¿
œ ™ œ œ
œ
¿ œ ™ œ
œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ
œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ
œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ™ œ
œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ
œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ œ œ œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿
¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿
œ ™ œ œ
¿ ¿
œ
¿
œ œ œ œ
¿
œ œ œ œ
¿
œ œ œ j
œ
¿
œ œ œ œ
¿
œ œ œ œ œ
œ
¿ œ œ
‰ ™ œ
œ
¿ ¿ ¿ œ R
œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ ™ œ
œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
œ œ œ œ
¿
œ œ œ œ œ œ œ œ
œ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿ œ œ œ
œ
¿
Œ Ó Ó Œ œ œ œ œ
¿ ¿ œ ™ œ
œ
œ œ
¿ ¿ ¿ ¿ œ
¿ ¿
œ
¿ œ œ
œ œ
œ œ œ
œ œ
œ œ
œ œ
œ œ œ œ
œ œ
œ œ
œ œ œ
œ ™
2
Att hitta kopplingar mellan Appices spel och böckerna Realistic Rock och UK Rock
Drumming har inte varit så lätt som jag trodde. Realistic Rock, som trots allt skrevs av Vinny Appices bror Carmine Appice, förväntade jag mig hitta en del igenkännbara mönster i. Dock fann jag endast ett mönster och det var det triolmönster som jag kallar för rullningar.
Figur 17 Fill-in från s. 51 ur "Realistic Rock"
Figur 18 Del från egen transkription av Vinny Appices trumsolo
4.3 Sammanfattning
4.3.1 John Bonham, informellt och melodiöst
När det kommer till John Bonhams spel, både i solosituation och kompsituation, så skulle jag vilja påstå att han spelar på ett väldigt fritt sätt. Det finns insatser som inte förhåller sig till formella normer som exempelvis time, period, taktart eller tempo. Med detta sagt är det inte på något vis ostrukturerat. Det finns ett tydligt och tematiskt helhetstänk. Detta får mig att tro att han har haft ett mer informellt förhållningssätt till sitt musicerande. Dock finns det även en hel del, framförallt i kompspelet, som förhåller sig till dessa så kallade formella normer. Han spelar följsamt och fritt men ändå med tydlighet och taktfasthet.
När det kommer till jämförelsen med litteraturen gick inga tydliga tecken att skönja mellan John Bonhams spel och det mer tekniskt inriktade litteraturen. Dock återfanns flera olika mönster från boken av Hughes samt boken av Carmine Appice. Dessa böcker kom dock ut efter det att John Bonham börjat operera som verksam trummis så man kan hävda att detta är irrelevant. Det finns dock tydliga indikationer på att Carmine Appice varit en av Bonhams tidiga influenser och då kan det vara så att han har hört dessa mönster spelas och på så sätt lärt sig dom på ett mer informellt vis innan boken släpptes. Det kan också vara så att John
Bonham har influerat Carmine Appice och Hughes i skrivandet av deras böcker.
4.3.2 Vinny Appice, tekniskt och livfullt
Gällande Appices spelande fanns det en hel del likheter med det som Bonham spelade. Dock skulle jag vilja påstå att han har tagit till sig saker som Bonham spelat utan att förhålla sig till formella normer för att sedan formalisera detta och få det att passa in utefter ramar som exempelvis time, period, taktart och tempo.
Det förhållande han har till dessa formella normer genomsyrar det mesta av hans spel, som är väldigt strukturerat och även tämligen tekniskt krävande. Detta får mig att tro att Vinny Appice har tagit del av någon form av formell utbildning.
Under jämförelsen med den utvalda slagverkslitteraturen så återfanns likheter i Appices spel och både N.A.R.D. och Stick Control, dock inte i Advanced Techniques for the Modern Drummer. Detta anser jag kan tyda på någon form av formell undervisning. Gällande böckerna av Hughes och hans storebror Carmine Appice så var det inte lätt att hitta några likheter eller kopplingar. Det enda jag fann var ett mönster som jag kallar för rullningar som förekommer i Carmine Appices bok. Detta var även ett mönster som Bonham hade anammat.
Många av de saker som Vinny Appice spelade var saker som även Bonham tidigare hade spelat vilket kan tyda på att han på ett informellt vis tagit till sig Bonhams sätt att spela för att sedan formalisera det och applicera det i sitt eget spel.
5 Diskussion
Syftet med detta arbete var att försöka kartlägga de inlärningsmetoder som kan ha använts under uppkomsten av den tidsenliga spelstil som återfinns bland både 1970-talets samt 1980- talets hårdrockstrummisar. För att nå en mer generell bild gällande skolningen under en hel era krävs dock att man applicerar det arbetssätt jag använt mig av på fler, eller kanske
samtliga, trummisar som var verksamma under denna tiden. Kan det vara så att jag endast har gjort en studie gällande två av mina favorittrummisars spelsätt? Svaret är ja, men detta
behöver inte vara något negativt då jag lärt mig mycket på resan.
Min uppfattning är att min musikaliska verktygslåda har utvidgats under resans gång. Jag har även erhållit en djupare förståelse för olika spelsätt inom hårdrocksgenren och det är något som kommer kunna appliceras på såväl framtida pedagogiska situationer som egna
framträdanden och musikaliska situationer. Jag märker en direkt skillnad i mitt eget spel, speciellt när det kommer till spelandet av fill-ins. Jag har anpassat mitt spel en hel del utefter Vinny Appices. Detta kan höras tydligt om man lyssnar på studioinspelningar från den senaste inspelningen jag har gjort, som ägde rum under arbetets gång, och sedan jämför dessa med tidigare inspelningar.
Bortsett från de rent spelstilistiska elementen som vidrörs här har jag även erhållit en
vakenhet när det gäller slagverkslitteratur, speciellt de mer tekniskt inriktade böckerna. Dessa böcker är rätt gamla och när man fortsätter lyssna efter de olika mönster som tas upp i detta arbete i annan musik än just den som analyserats här så återfinns dessa överallt. Huruvida detta är bra eller dåligt är oklart i mitt tycke. Den enda slutsatsen jag kan dra från detta är att om man som trummis ämnar efterlikna verksamma trummisar genom tiderna så är denna litteratur en bra nyckel. Om det är så att man vill göra något helt nytt och banbrytande och inte vill låta som någon annan så är denna litteratur i detta avseende irrelevant. Dock bottnar
dessa böcker i utlärning av god handteknik, och det är i mitt tycke viktigt oavsett vilka ambitioner som finns.
Något som genomgående har dykt upp under arbetets gång är den formella undervisningens plats i dessa två trummisar utbildning inom trumspel och deras musicerande. Det jag kommit fram till kan för all del stämma men det mesta som står skrivet utgår från att det ska vara det ena eller det andra. Verkligheten är nog mycket mer av en gråzon, oavsett vem det gäller.
Informellt lärande i den mening att det innebär inlärning utanför formella institutioner så som exempelvis musikskolor är förmodligen en stor del av alla musikers utveckling. Kanske i synnerhet om man till exempel ser till just rockmusiken. Då Gullberg (2002) hävdar att formellt lärande av rockmusik till viss del är avkontextualiserat förutsätter det ett mer informellt förhållningssätt, om inte helt och hållet så iallafall till viss del, för att på ett autentiskt vis anamma de spelstilistiska dragen i just rockmusik. Jag som framtida pedagog kommer förmodligen att förespråka att man ska bejaka gråzonen. Ta till dig på så många sätt du kan och ge dig själv en bred verktygslåda, i alla aspekter. Formellt och informellt. Genom att transkribera och även genom att planka, som Prim (2018) sätter i kontrast till varandra.
Gällande denna gråzon så kan man hävda att den redan går att återfinna i dagens skola. Detta är något som Ericsson och Lindgren (2010) klargör då de berör det faktum att digitala verktyg och internet idag är en stor del av elevers inlärningsmaterial. Via internet går det att hitta den mesta musiken för att sedan, eventuellt med hjälp av lärare, kunna spela dessa låtar. Då kan man påstå att eleverna på ett informellt vis tar till sig ny musik genom internet för att sedan på formellt vis få eventuell hjälp av sina lärare. Vad som även är intressant är rollen som olika TV-spel fyller då en av källorna till ny musik som Ericsson och Lindgren (2010) lyfter är spelet ”Guitar Hero”. Man kan anse att alla vägar som leder till musikalisk utveckling är värdefulla, oavsett i vilken kontext det sker. Därför kan det vara utav vikt att implementera mer av detta i skolundervisning. Detta är något som även lyfts i Skolinspektionens granskning av grundskolan (2019). Där ligger en stor tyngd vid faktumet att ”digitala verktyg för
musikskapande, inspelning och bearbetning behöver omfattas av musikundervisningen”.
Vad som sken genom under arbetets gång var att det fanns många likheter mellan de två trummisarna och även mellan John Bonhams spel och Vinny Appices storebror Carmine Appices lärobok i rocktrummor. Detta tycker jag tyder på att dessa trummisar influerat och lärt varandra, och i förlängningen tillsammans skapat en norm för hur hårdrockstrummor ska spelas. Om arbetet hade utvidgats till en större omfattning där fler trummisar analyseras är det min starka tro att många av dessa gemensamma nämnare hade gått att hitta även där. Detta skulle jag vilja koppla till det fenomen som Gullberg (2002) kallar för kamratlärande. Hon understryker också faktumet att populärmusik inte nödvändigtvis utövas med hjälp av lärare utan snarare i form av egna konstellationer, exempelvis musikgrupper.
För att kunna utveckla detta arbete och på så sätt kunna få en mer precis tes för uppkomsten av trummisars spel på 1970- och 1980-talet så hade det, som flera gånger tidigare nämnts, krävts analys av fler trummisar. Man hade även kunnat komplettera med fler tidsenliga böcker inom slagverkslitteratur. Det hade också varit relevant att analysera ännu tidigare trummisar
än de som var verksamma på 1970-talet. Det jag fann var att Vinny Appice förmodligen influerats en hel del av John Bonham. Vem, förutom Carmine Appice, har John Bonham influerats av för att på det, förmodade, informella viset kunnat skapa sitt typiska spel?
Referenser
Appice, Carmine. (1972). Realistic rock – A unique rock drum method. New York: Robbins Music Corporation.
Berliner, P, F. (1994). Thinking in jazz: The infinite art of improvisation. Chicago: University of Chicago Press.
Chapin, J. (1948). Advanced techniques for the modern drummer. Alfred Publishing.
Ericsson, C & Lindgren, M. (2010). Musikklassrummet i blickfånget – Vardagskultur, identitet, styrning och kunskapsbildning. Halmstad: Högskolan i Halmstad.
Green, L. (2002). How popular musicians learn. Surrey: Ashgate Publishing Company.
Green, L. (2008). Music, informal learning and the school: A new classroom pedagogy.
Hampshire: Ashgate Publishing Company.
Gullberg, A-K. (2002). Skolvägen eller garagevägen – Studier av musikalisk socialisation.
Piteå: Musikhögskolan i Piteå.
Hughes, H. (1973). UK rock drumming. United Kingdom: The Premier Drum Company Limited.
Kaufmann, P. (2012). Vinny Appice leaving his mark; in Modern Drummer.
https://www.moderndrummer.com/article/may-2012-vinny-appice-leaving-his-mark/
Hämtad 2019-05-21
Läroplanen för grundskolan samt förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr -11) https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for- grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-
fritidshemmet?url=1530314731%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fcurriculum.htm%3Ftos%3Dgr
&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa219f#anchor_1 Hämtad 2019-04-14
the National Association of Rudimental Drumming. (1962). N.A.R.D. Drum solos. Chicago: Ludwig Drum Co.
Prim, J. (2018). Planka trummor – Om att höra, minnas och spela. Studentuppsats, Stockholm: Kungl. Musikhögskolan.
Siwertz, B. (2016). Plankning – Att ta ut låtar snabbt och effektivt. Studentuppsats, Stockholm: Kungl. Musikhögskolan.
Skolinspektionen. (2019). Musikundervisning i grundskolan årskurs 7–9.
Stone, G. L. (1935). Stick control for the snare drummer. U.S.A.: George B. Stone & Son, Inc.
Weingarten, C. R., Dolan, J., Diehl, M., Micallef, K., Ma, D., Dylan Smith, G., Wang, O., Heller, J., Runtagh, J., Shteamer, J., Smith, S., Spanos, B., Grow, K., Kemp, R., Harris, K., Gehr, R., Wiederhorn, J., Johnston, M. och Greene, A. (2016). 100 Greatest drummers of all time; in Rolling Stone Magazine.
https://www.rollingstone.com/music/music-lists/100-greatest-drummers-of-all-time- 77933/john-bonham-37887/ Hämtad 2019-04-13
Fonogram och multimedia
Appice, V. 1984. Trumsolo, från A special from the Spectrum [Youtube]
https://www.youtube.com/watch?v=reeSlb61P9o
Carmine, (2010) https://www.youtube.com/watch?v=lQbzIzlfack Hämtad 2019-04-13 Dio (1984) We Rock, från The Last in Line [CD] USA: Warner Bros.
Led Zeppelin (1969) Moby Dick, från Led Zeppelin II [CD] USA: Atlantic
Led Zeppelin (1979) Fool in the Rain, från In Through the Out Door [CD] UK: Swan Song.
Bilagor – Ordlista och transkriptioner
Ordlista
Handsättning – Den ordning som händerna spelar i. Exempelvis kan man istället för att bara spela H V H V istället spela H H V V och så vidare (H = Höger, V = Vänster).
Rudiment – Detta är en samling med vanligt förekommande slag- och handsättningsmönster.
En del av den tekniska utbildningen när det gäller trumspel utgår från dessa mönster för att kunna skapa ett så avslappnat och effektivt spel som möjligt.
Paradiddle – Ett rudiment som innebär att man spelar med handsättningen H V H H V H V V.
Flam – Ett rudiment som innebär att man spelar ett tyst förslag innan ett starkare slag.
Komp – Ett stabilt rytmiskt mönster som fungerar som en grund för de låtar som spelas.
Fill/Fill-in – När man bryter kompet för att spela någonting annat, vanligtvis när någonting i låten skall accentueras. Exempelvis en ny del i låten.
Underdelning – Att bryta ned det man spelar i mindre byggstenar. Det går att underdela rakt, då man exempelvis fokuserar runt raka sextondelar. Det går också att underdela i trioler, som då även kan kallas för swing eller shuffle.
Period – Sammanhängande fragment av en låt. Inte nödvändigtvis en hel eller vers eller refräng, dessa kan innehålla flera perioder.
Taktart – En takt är en musikalisk byggsten. Taktarten bestämmer hur många slag varje takt ska innehålla. Exempelvis vid fyra fjärdedelstakt (4/4) så innehåller varje takt fyra fjärdedelar.
Time – Musikstyckets puls. Det är utefter dessa musikaliska hjärtslag som man anpassar sitt spel.
