Estetisk-filosofiska fakulteten Avdelningen för språk
Svenska språket
Fredrik Smeds
Variationer i svensk verbböjning
En korpusundersökningSvenska språket D-uppsats
Termin: Vårterminen 2008
Handledare: Ulf Ottosson
Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
A
BSTRACTVariationer i svensk verbböjning: En korpusundersökning (Fredrik Smeds, D-uppsats i Svenska språket, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, Avdel- ningen för språk 2008). I uppsatsen undersöks svensk verbböjningsvariation från första hälften av 1800-talet till våra dagar dels genom studier av facklitteratur, ordböcker och ord- listor från skilda tider, dels genom att studera korpusar med skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. De äldre romanerna är skrivna från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet, och de yngre runt 1980. Materialet tillhandahölls av Språkdata vid Göteborgs universitet och om- fattar ca 126 miljoner ord. Efter datainsamlingen användes χ2-testet, för att se om skillnaderna var statistiskt signifikanta. Många verb som varierar eller har varierat efter år 1800 har under- sökts. Tidigare förändringar omnämns mer kortfattat. Variationerna är av skilda slag: mellan stark och svag böjning (spridit och spritt), mellan korta och långa former (klär och kläder), mellan former med och utan j (stödjer och stöder) samt övriga variationer (t.ex. mellan tillbringade och tillbragte).
Nyckelord verb grammatik modern svenska nysvenska nusvenska korpuslingvistik språkförändringar SAOL
I
NNEHÅLL1. INLEDNING OCH SYFTE 1
2. BAKGRUND 2
2.1 Grundläggande begrepp 2
2.2 Korta och långa former 4
2.3 Oregelbundna verb 4
2.4 Avvikande böjning hos svaga verb 5
2.5 Starka verb 7
2.6 Particip 12
2.7 Konjunktiv 12
2.8 Skillnader mellan olika upplagor av Svenska Akademiens ordlista 12
3. METOD OCH MATERIAL 13
3.1 Material 13
3.2 Svårigheter 14
3.3 Beräkningar 15
4. RESULTAT 15
4.1 Variationer mellan stark och svag böjning 16
4.2 Former med och utan j 19
4.3 Övriga verbformsvariationer 20
5. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING 22
LITTERATUR OCH KÄLLOR 24
1. I
NLEDNING OCH SYFTEGenom århundradena har böjningen av verb varierat. Förr förekom former som dödde och drap, som nu så gott som alltid är ersatta av dog och dräpte. För många verb (som skratta) finns i skrift ingen variation, såvida man inte återger talspråk, medan följande två meningar (och många varianter) är möjliga i dagens svenska:
a) Det glädjer mig att du stödjer mig, ty ryktet att jag betalat borde aldrig ha spridits ut.
b) Det gläder mig att du stöder mig, ty ryktet att jag betalt borde aldrig ha spritts ut.
Båda har stöd i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) såväl som i modern dagstidningstext.
De variationer det rör sig om är mellan svag och stark böjning (sprida), vilket är den vanligaste variationen, eller stamvariationer (glädja och stödja), eller mellan olika svaga böjningar (betala). Även andra variationer finns som tar och tager, ska och skall, sa och sade osv. (se vidare under Bakgrund).
Avsikten med denna uppsats är främst att skildra verbböjningen genom tiderna och se om skedda förändringar är statistiskt säkerställda, men även att kartlägga vilka variationer som finns i dagens verbböjning, och i någon mån jämföra hur den ter sig i olika genrer. Jag kommer enbart att använda skriftliga källor. Prefixavledningar som beskära och sammansatta verb som hushålla studeras blott undantagsvis, även om böjningen där kan vara en annan (beskära i betydelsen ’skänka’ är ett svagt verb men starkt i betydelsen ’beskära träd’, och hushålla böjs svagt).
Materialet kommer från Språkbanken och består av skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. Det äldre materialet omfattar tiden från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet. För bakgrundskapitlet nyttjas facklitteratur jämte ordböcker och ordlistor från skilda tider.
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är utförligast men ännu inte färdigskriven (man befinner sig nu på T), och de första banden är över hundra år gamla. Som statistisk metod väljs χ2-testet.
2. B
AKGRUNDEfter en genomgång av grundläggande begrepp följer flera avsnitt om olika sorters verb (starka, svaga osv.) och kapitlet avslutas med en jämförelse mellan olika upplagor av SAOL.
2.1 Grundläggande begrepp
Följande framställning bygger huvudsakligen på Svenska Akademiens grammatik (SAG).
Svenska verb böjdes tidigare efter tempus, modus, numerus, person och diates. Böjningen efter numerus och person är försvunnen sedan några årtionden. Av modusen är indikativ och imperativ gångbara, medan konjunktiverna för en tynande tillvaro frånsett de allra vanligaste formerna och fasta uttryck. Tempus och diates (aktiv och passiv form) är däremot ännu levande böjningssätt.
Verben kan indelas i huvudverb och hjälpverb. De senare har ofta ofullständig böjning.
Huvudverben indelas traditionellt i starka och svaga verb. De starka verben bildar preteritum utan ändelse, och i alla fall utom sova och komma med en annan stamvokal än i infinitiv. I SAG räknar man med en liten grupp om fyra verb som kallas halvsvaga. Jag har valt att låta dessa tillsammans med en del andra ingå i en grupp jag kallar oregelbundna verb (se 2.3). Hur indelningen skall se ut kan förstås diskuteras. Man kan säga att det finns olika grader av regelbundenhet hos starka verb. De vanligaste är de mest regelbundna. Här saknas ändelse i preteritum och vokalerna växlar i temaformerna. Presensändelsen är -er och supinumändelsen är -it (exempel: vinna). Undantag är verb med stamslut på -l och -r, där presensändelse saknas (som gala och bära) samt verb som simma, tvinga och stupa med presensändelsen -r. De senare kan även böjas svagt. Om stammen är olika i olika former (t.ex. dö och se) kallar jag verben oregelbundna trots vokalväxling. Verb där stamvokalen förlängs eller förkortas (som ligga) räknar jag dock inte som oregelbundna. Verben två och växa kan båda ha supinum- ändelsen -it, men preteritum bildas med ändelse.
Verb som bildar preteritum utan ändelse räknas i SAG som starka. Möjligt vore att låta ändelsen –en i perfekt particip vara kännetecknande för starka verb, men jag har valt att utesluta particip i undersökningen. Dessutom vill jag räkna vara som ett starkt verb, och det saknar perfekt particip. Particip räknas i SAG ej som verb utan utgör där en egen ordklass.
Former med eller utan j är en sak att beakta, men anses inte påverka huruvida verbet är starkt eller svagt. Verben bedja och svärja har variantformer utan j. I skjuta och gjuta faller j i preteritum och vid stark böjning även i supinum av bedja, hjälpa, stjäla, svärja och stjälpa
(bedja har numera svagt supinum men starkt preteritum). Förr fanns fler sådana verb: bjuda, ljuga, njuta, sjuda, sjunga, sjunka, där j kunde falla även i supinum.
Vissa svaga verb kan ha vokalväxling, t.ex. sätta. Somliga verb som inte uppfyller några krav på ett starkt verb räknas som oregelbundna, exempelvis säga och hava (båda med vissa variantformer), eftersom g respektive v faller i preteritum.
Kortformer är ytterligare en sak att beakta. Exempelvis är ta och ge oregelbundna, men taga och giva är regelbundna starka verb. Här kan flera temaformer variera, så kombina- tionerna blir många. Även hjälpverb kan ha variantformer, som skall och ska.
Tabell 1 visar verb med olika egenskaper och hur jag klassificerar dem. Verben tvinga, sluka och växa har även en regelbunden svag böjning. Presens av bedja är beder eller ber.
Tabell 1. Kriterier för starka, svaga och oregelbundna verb.
Infinitiv Presens med -er
Preteritum utan ändelse
Supinum med -it
Vokal- växling
Annan stamförändring än vokalväxling
Böjning
vinna Ja Ja Ja Ja Nej Stark
sova Ja Ja Ja Nej Nej Stark
tvinga Nej Ja Ja Ja Nej Stark
sluka Nej Ja Nej Ja Nej Stark
skära Nej Ja Ja Ja Nej Stark
bedja Ja Ja Nej Ja Ja Stark
slå Nej Ja Ja Ja Ja Oregelbunden
växa Ja Nej Ja Ja Nej Oregelbunden
sätta Ja Nej Nej Ja Nej Svag
sälja Ja Nej Nej Ja Ja Svag
steka Ja Nej Nej Nej Nej Svag
skratta Nej Nej Nej Nej Nej Svag
Verben indelas i fyra konjugationer (böjningssätt). Första konjugationen har stamslut på kort a i infinitiv, ändelsen -r i presens, ändelsen -de i preteritum och -t i supinum. Exempel:
kasta, kastar, kastade, kastat. Alla nybildade verb hör till 1 konjugationen.
Andra konjugationens verb har stamslut på konsonant, ändelsen -er i presens, ändelsen -de eller -te i preteritum och -t i supinum. Exempel: värma, värmer, värmde, värmt och steka, steker, stekte, stekt. Preteritum med -te finns efter tonlös konsonant (s, p, t, k, f): väste, knäppte, vätte, lekte, lyfte samt efter lång vokal och kort n: brynte, krönte, rönte, syntes. På 1800-talet kunde ändelsen -te förekomma i preteritum även hos ord som nu böjs efter 1 konjugationen: delte, tjente, viste, talte, skapte, förmante, förlikte (Bergman 1970: 168). För vissa verb med stamslut på l, n och r är varianten på -te valfri och lätt ålderdomlig: påminna, tåla, svara. Presensändelse saknas för ord med stamslut på -r (och oftast även -l): rör; mal eller maler. Slutar stammen på -d eller -t, som föregås av konsonant, sammansmälter detta -d
eller -t med ändelsen: vända, vände, vänt och mista, miste, mist. Om däremot -d eller -t föregås av vokal, blir denna förkortad: smida, smidde, smitt och mäta, mätte, mätt.
Tredje konjugationen har stamslut i infinitiv på lång vokal, ändelsen -r i presens, -dde i preteritum och -tt i supinum. Exempel: sy, syr, sydde, sytt och ro, ror, rodde, rott. Hit hör också två deponensverb: brås, brås, bråddes, bråtts och lyss, lyss, lyddes (supinum saknas).
Verb som böjs efter första, andra eller tredje konjugationen kallas svaga verb. Den fjärde konjugationen är starka verb, t.ex. äta, äter, åt, ätit.
Man antar att alla verb var starka i urindoeuropeiskan. De svaga verben, där preteritum bildas med dentalsuffix, är en innovation i germanska språk (Ralph 1992: 436; Odenstedt 2000: 39).
Många tidigare starka verb böjs numera svagt. Detta gäller särskilt dem med stamvokalen ä: hjälpa, bärga, gälla, spjärna, stjälpa, svälla, välla, värpa, läsa, mäta, väga, väva, gräva, häva, växa, hänga. Andra som numer böjs svagt är bida, snida, rita, rista, trivas, luta, tröska, slunga, tigga, tråda, gnaga, mala, skapa, skava, åka, två, heta, leka, öka, ösa, löpa, bo, blåsa, råda, så, ro, gro, sno. Starka former kan finnas kvar i vissa dialekter. Åtskilliga svaga verb har emellertid övergått till stark böjning: skriva, pipa, tiga, knyta, ljuda (i bet. ’låta’), hinna. I åter andra fall är böjningen vacklande (Wessén 1965: 227f). Även skryta och snyta har tidigare böjts svagt (Wennström 1926: 104).
2.2 Korta och långa former
Många vanliga verb har en längre (oftast ursprunglig) och en kortare form i infinitiv och pre- sens. Formerna giva, giver och givit har ersatts med ge, ger och gett. Ännu gångbara är giva och givit, men giver får nog anses ålderdomligt. Detta gäller också hava och haver. Övriga ord som förkortats är bedja, beder, breda, breder, kläda, kläder, taga, tager, draga, drager, skall, lade, sade, späda, späder, bliva och bliver. Även imperativ har förkortats (ta! i stället för tag! etc.). I talspråk finns fler kortformer som bjur (ofta stamslut på -d efter lång vokal).
Verb med stamslut på -r saknar numera ändelse i presens – alltså hör i stället för hörer.
Detsamma gäller verb med stamslut på -l efter lång vokal, men där lever de längre formerna kvar mera (maler har alltså blivit mal). Undantag är kyler, skyler och mäler.
2.3 Oregelbundna verb
De oregelbundna verben står i Tabell 2. Verbet bringa (presens bringar) har en alternativ böjning efter 1 konjugationen och dö böjdes förr även efter 3 konjugationen. Enligt Bergman (1970: 108) var den svaga böjningen av dö den vanliga i äldre nysvenska (1526–1732). Enligt
SAOB (D 2546f) förekommer både dog och dödde i Nya Testamentet 1526. Formen dog blir mer brukad efter 1750 och dödde går tillbaka efter 1800. SAOL 1 skriver ”sällan dödde”. Preteritum het (av heta) anges i SAOL 1 som mindre brukat (ej i SAOL 9, 12–13). Preteritum la saknas i SAOL 12 men står i SAOL 13. Där står: ”Alternativformen la gäller det osammansatta verbet lägga.” Detta betyder exempelvis att framlade är enda alternativet. I många dialekter finns starkt preteritum vax av växa, men det är inte belagt i fornsvenskan (Hellquist 1966: 1404).
Tabell 2. Oregelbundna verb.
Infinitiv Preteritum Konjunktiv Supinum bringa
dö få gå ha(va) le lägga se slå stå säga veta växa
bragte, bringade dog
fick gick hade log la(de) såg slog stod sa(de) visste växte
bragte, bringade doge
finge ginge hade loge la(de) såge sloge stode sa(de) visste växte, vuxe
bragt, bringat dött
fått gått haft lett lagt sett slagit stått sagt vetat växt, vuxit
Veta saknar ändelse i presens singular: vet. Därför liknar detta verb de modala hjälpverben kunna, vilja och skola (se Tabell 3). Dessa fyra kallas i SAG för halvsvaga verb.
De modala hjälpverben visas i Tabell 3. I presens plural är formerna i regel som infinitiven om sådan finns, annars som presens singular: Vi måste. Hjälpverbet lär heter dock lära i presens pluralis. En infinitiv måsta finns i norra Sverige och i Finland.
Tabell 3. Modala hjälpverb.
Infinitiv Presens sing. Presens plural Preteritum Supinum skola
vilja kunna böra
skall vill kan bör tör lär må måste månde
skola vilja kunna böra
lära må måste månde
skulle ville kunde borde torde
måtte måste
skolat velat kunnat bort
måst
2.4 Avvikande böjning hos svaga verb
Tabell 4 är enligt SAOL 9. Som synes faller j oftast och omljud kan förekomma. SAOL 12–
13 nämner dock formerna stödjer, glädjer, skiljde och skiljt vid sidan av former utan j och vidare alltid j i alla former av tämja och vämjas. Formerna sväljde och sväljt saknas dock i
SAOL 12–13. SAOL 1 skriver följande notis: ”Qvälja (qväljer, qvalde, qvalt, qvald – i immateriel mening; qväljde, qväljt – i materiel) v. tr. Brukas i materiel mening äfven impersonelt, t. ex. det qväljer mig. [...] Se Qval.” Detta stämmer med SAOL 12. Däremot har SAOL 13 endast former utan vokalväxling och med j. Verbet två kan ha stark böjning i supinum. Det böjdes i fornsvenskan som slå (Wessén 1965: 125f). Verbet tälja böjs täljde, täljt i betydelsen ’skära’ och även talde, talt i betydelsen ’(upp)räkna’. I SAOL 12–13 saknas den senare betydelsen. SAOL 1 saknar tordas, men nämner formerna krafde och kraft (av kräfva) samt krumpit – i intransitiv betydelse: ’draga ihop sig’. Formen qvafde förekom på 1800-talet, och vände var då ett alternativ till vande (Bergman 1970: 169).
Tabell 4. Avvikande böjning hos svaga verb (omljud, konjugationsväxling eller j-bortfall).
Infinitiv Presens Preteritum Supinum dväljas
dölja förtälja glädja göra kvälja leva skilja smörja spörja städja stöd(j)a svälja sälja sätta två tälja tämja töras, tordas vetta välja vämjas vänja
dväljes, dväljs döljer förtäljer gläder gör kväljer lever skiljer smörjer spörjer städ(j)er stöder sväljer säljer sätter tvår täljer tämjer törs vetter väljer vämjes vänjer
dvaldes, dväljdes dolde
förtäljde, förtalde gladde
gjorde kvalde, kväljde levde
skilde smorde sporde stadde stödde svalde, sväljde sålde
satte tvådde täljde, talde tamde, täm(j)de tordes
vette valde väm(j)des vande
dvalts, dväljts dolt
förtäljt, förtalt glatt
gjort kvalt, kväljt levt, levat skilt smort sport statt stött svalt, sväljt sålt satt tvått, tvagit täljt, talt tamt, täm(j)t torts, tordats vettat valt väm(j)ts vant
2.5 Starka verb
Siffrorna nedan anger alternativ svag konjugation (1 eller 2), ibland med annan betydelse. P anger svagt presens och S svagt supinum. Vokalerna anger infinitiv, preteritum singularis och pluralis samt supinum. Det finns en lista i SAG, men den här innehåller även äldre böjningar.
a-o-o-a begrava (S 2) draga
fara gala gnaga (2) mala (2) taga
i-a-u-u
binda brinna
brista dimpa dricka finna förnimma (för)svinna hinna klinga (P 1) rinna simma (P 1) sitta skrinna (1) slinka slinta slippa spinna spricka springa spritta sticka (1) stinga stinka tvinga (P 1) vinna
å-ö-ö-å hålla
ä-å-å-ä äta
ö-o-u-u löpa (2)
i-a-å-i giva gitta (S 1 2)
u-ö-ö-u bjuda duga (S 2) gjuta hugga ljuda (1) ljuga ljuta njuta sjuda sjunga sjunka skjuta sluka (P S 1) sluta (1) stupa (P S 1) suga
supa tjuta y-ö-ö-u bryta byta (S 2) drypa dyka (S 2) flyta flyga fnysa (S 2) frysa (2) klyva knyta krypa lyda (S 2) lysa (S 2) mysa (S 2) nypa nysa (S 2) ryka (S 2) rysa (S 2) ryta skryta smyga snyta stryka strypa (S 2) tryta
i-å-å-e ligga(S)
o-o-o-o komma sova
å-ä-ä-å blåsa (2) gråta låta i-e-e-i bita bliva driva fisa glida gnida gripa kliva knipa kvida lida niga pipa rida riva skina skita skrida skrika skriva slita smita snika (2) sprida (2) stiga strida (2) svida svika tiga vika vina vrida u-a-u-u sjunga sjunka
e-a-å-e bedja (S)
e-e-e-e heta
a-ö-ö-a falla
a-a-o-a vara (1) a-a-o-o varda
ä-a-u-u bära gälda (1) hjälpa (2) hänga (2) skära smälla (2) smälta (2) stjäla stjälpa (2) spänna (S 2) svälla (2) svälta (2)
ä-a-å-ä dräpa (2) förgäta kläcka (2) kväda läsa (2) skälva (S 2)
ä-o-o-ä gräva (2) häva (2) svärja vräka (2) väga (2) väva (2)
Kommentarer till starka verb
bedja Alla former utom infinitiv saknar j. Supinum bett. Senaste belägg på supinum bedit i SAOB (B 563) är från 1895. Även kortformerna be och ber finns.
begrava Även 2 konjugationen. Supinum begravt i SAOL 12, även begravit i SAOL 9.
blåsa Numera 2 konjugationen. Senaste belägget på starkt preteritum i SAOB är från 1697. Stark böjning finns kvar i dialekter (B 3558).
byta Vanligen 2 konjugationen. SAOL 12–13 anger preteritum böt som provinsiellt.
Supinum bytt.
dimpa Supinum dumpit och numera även dimpt (SAOL 13, ej i SAOL 12). I SAOL 1 anges supinum dumpit och preteritum plural dumpo ”nästan obrukl.”
drypa Supinum drupit och i SAOL 12–13 även drypt. SAOL 9 anger endast drupit.
dräpa Numera 2 konjugationen. Dalin (1850: 358) kallar drap ”gam. form”. SAOB skriver 1922 (D 2269): ”Numera torde ordet i normalprosa böjas uteslutande svagt; de starka formerna hafva en (mer l. mindre) arkaistisk l. skämtsam prägel)”. SAOL 1 skriver att starkt preteritum ”Brukas blott arkaistiskt”, men nämner supinum dräpit. SAOL 9 nämner starkt preteritum (ålderdomligt), men inte starkt supinum.
duga Även 2 konjugationen. Supinum dugt. Endast svag böjning i SAOL 1. SAOB anger 1922 preteritum dög som ”ngt hvard.” med första belägg 1855. Starkt supinum har varit sällsynt (D 2340).
dyka Även 2 konjugationen (SAOL 1 och 9). SAOL 12–13 saknar dykte. Supinum dykt. SAOB (D 2426) nämner även 1 konjugationen, ”en böjning som synes hafva varit den normala till fram mot 1840-talet”. Lån från tyskan.
fnysa Även 2 konjugationen. SAOL 9 anger endast supinum fnyst men SAOL 1 anger supinum fnusit (någon gång fnysit). Lundberg skriver: ”Något fnusit har jag icke funnit i litteraturen” och kallar formen ”ren konstruktion” (1921: 26f).
frysa Numera även 2 konjugationen i transitiv mening: Jag fryste bullarna eller Jag frös bullarna. Endast stark böjning i SAOL 9. Det första kända belägget på svag böjning lär vara från 1946 (Andersson & Ringarp 2006: 250).
förgäta SAOL 12–13 anger att preteritum saknas, men förgat finns kvar i SAOL 9.
SAOB skriver 1927: ”Redan ganska tidigt synes de gamla imperfektformerna delvis hava varit på väg att försvinna ur språket […]. Utom i de trakter där den tillhör talspråket har singularformen numera i regel en viss ålderdomlig prägel, o. detta gäller i ännu högre grad om pl. förgåto, som i våra dagar väl bl.
förekommer ngn sällsynt gång i högre, kanske särsk. religiös stil. Svag böjning, väl alltid bl. mera tillfällig, är nu helt obruklig” (F 2721).
gala Om preteritum gol skriver SAOL 1: ”oftare galde”. SAOL 9, 12 och 13 anger även supinum galt vid sidan av galit. Presens singular gal.
gitta Även 1 eller 2 konjugationen. Supinum gittat. Gitta böjdes i fornsvenskan som giva (Wessén 1965: 125f). Preteritum gat står i SAOL 9 men ej i SAOL 12–13.
gnaga Numera 2 konjugationen.
gråta Preteritum grät hette förr gret.
gräva Numera 2 konjugationen. SAOL 1: ”sällan brukas grof”. Dock nämns gräfvit.
gälda Numera 1 konjugationen. SAOB skriver 1929 om guldit: ”numera nästan bl. i juridiskt spr.” Senaste belägg på starkt preteritum är från 1854 (G 1585).
heta Preteritum numera endast hette, men SAOL 1 nämner het som mindre brukligt.
Supinum hetat.
hjälpa Numera 2 konjugationen. Dalin (1850: 696) anger både svag och stark böjning.
Stark böjning förekom ännu på 1900-talet (SAOB, H 1018).
hänga Numera 2 konjugationen. SAOL 1: ”i intr. bet. brukas äfven impf. hang, dock mest i vers”.
häva Numera 2 konjugationen. SAOL 9 nämner preteritum hov som ålderdomligt.
klinga Även 1 konjugationen. Presens klingar. Stark böjning saknas i SAOL 12–13.
kläcka Böjs efter 2 konjugationen i betydelsen ’kläcka ägg’. Stark böjning i betydelsen
’det klack till’, där supinum saknas. SAOL 12–13 anger här infinitiven klicka (med presens klickar och supinum klickat), men SAOL 1 och 9 anger kläcka.
kvida Preteritum kved eller kvidde (ej i SAOL 12–13). Supinum kvidit.
kväda Preteritum även kvädde (ej i SAOL 1). Supinum kvädit.
ligga Preteritum låg (plural lågo, konjunktiv låge) och supinum legat.
ljuda I fornsvenskan efter 2 konjugationen, med bet. ’höras’ eller ’ha viss lydelse’.
Den senare bet. övertogs i nysvenskan av lyda. I nysvenskan fram till början av 1800-t. böjdes ljuda, lydde, lydt. Därefter 1, 2 eller 4 konjugationen fram till 1860 (Lundberg 1921: 16ff). Numera starkt i bet. ’höras’ och 1 konjugationen i bet. ’ljuda en bokstav’ (SAOL 9, 12–13). Jämför adjektivet högljudd.
lyda Även 2 konjugationen, ofta med betydelseskillnad: Han lydde henne men Med- delandet löd ”Kom hem!”. Svagt i SAOL 1. Supinum lytt. Jämför ljuda ovan.
lysa Vanligen 2 konjugationen. SAOL 12–13 anger preteritum lös som provinsiellt.
Supinum lyst.
låta Preteritum lät hette förr let. I andra bet. än ’ljuda’ var imperativ förr lät.
läsa Numera 2 konjugationen. Senaste belägg i SAOB: las 1924, läsit 1893 (L 1733).
Dalin (1855: 58) nämner las (”föråldr.”) men inte läsit. I betydelsen ’låsa’ anger Dalin endast svag böjning. SAOL 1 nämner inte las och anser läsit vara sällsynt.
löpa Numera oftast 2 konjugationen. Preteritum singular lopp (ej i SAOL 12–13) anges som ålderdomligt i SAOL 9 liksom supinum lupit i SAOL 12–13.
mala Numera 2 konjugationen. Presens mal eller maler. Enligt SAOB förekommer även 1 konjugationen i Finland (M 116). Dalin (1855: 70) nämner preteritum mol ”i folkspråket” och skriver att malt förekommer ”mindre ofta” än malit.
mysa Även 2 konjugationen. Supinum myst. SAOL 9 upptar endast svag böjning.
nysa Även 2 konjugationen. Supinum nyst.
ryka Även 2 konjugationen. Vid stark böjning anger SAOL 1 supinum rykit och SAOL 9 supinum rukit. SAOL 12–13 anger endast supinum rykt. I vissa fall endast stark böjning: Där rök pengarna och De rök ihop.
rysa Även 2 konjugationen. Supinum ryst.
simma Även 1 konjugationen. Presens singular simmar. Endast starkt i SAOL 1. Detta gällde alla former; alltså även simmer och sim!
sitta Supinum suttit eller setat (ej i SAOL 12–13).
sjunga Böjningen sang, sungit har ersatts av sjöng, sjungit.
sjunka Böjningen sank, sunkit har ersatts av sjönk, sjunkit. SAOL 1 nämner sönk.
skina SAOL 1 anger utöver supinum skinit även skint.
skrinna SAOL 1: ”Skrida, glida (föråldr.)” (endast stark böjning). SAOL 9: ”åka skrid- sko; slå kana” (även 1 konjugationen). I SAOL 12 anges bägge betydelserna, den första i Finland (endast svag böjning i bägge fall), medan SAOL 13 endast har ’åka skridsko’ (svag böjning).
skälva Även 2 konjugationen. Supinum skälvt.
sluka Även 1 konjugationen. Presens slukar, supinum slukat. Ursprungligen svagt.
sluta Även 1 konjugationen, men med betydelseskillnad: Hon slutade springa men Hon slöt ögonen. För verbet besluta är valet fritt.
smyga Förr även 2 konjugationen. I regel stark böjning på 1600-talet. Svag böjning kommer omkr. 1700 för att försvinna runt 1850 (Lundberg 1921: 11f).
smälla Även 2 konjugationen. Stark böjning endast intransitivt: Det small till.
smälta Även 2 konjugationen. Stark böjning endast intransitivt: Drivan smälte eller Drivan smalt men Smeden smälte järnet.
snika Endast 2 konjugationen i SAOL 9. Även stark böjning i SAOL 12–13.
sprida Även 2 konjugationen. Ursprungligen svagt.
spritta SAOL 1: ”formerna sprutto och spruttit äro föga brukade”. Om supinum spruttit skriver SAOL 9 ”sällan” (ej i SAOL 12–13).
spänna Även 2 konjugationen. Supinum spänt. Stark böjning i betydelsen ’sparka’. ”I hvardagsspråket”, skriver SAOL 1. Stark böjning saknas i SAOL 9, 12–13.
Senaste belägg på preteritum spann är från 1891 (SAOB, S 10508).
sticka Böjs efter 1 konjugationen i betydelsen ’sticka en tröja’.
stinga SAOL 1 anger preteritum stang som ”nästan obr.” (ej i SAOL 9, 12–13).
stinka Supinum stunkit anger SAOL 1 som föga brukat (ej i SAOL 9, 12–13).
stjälpa Numera 2 konjugationen. Stark böjning endast intransitivt. Dalin (1855: 456f) anger stark böjning i betydelsen ’falla över ända, omkull’, annars svag, med exemplen Ofta har han raglat, men aldrig stulpit respektive Vagnen stjelpte.
Senaste belägg i SAOB: stalp 1953 och stulpit 1911 (S 11905).
stupa Även 1 konjugationen. Presens stupar, supinum stupat. Ursprungligen svagt.
strida Även 2 konjugationen. Först svagt. Preteritum stridde saknas i SAOL 12–13.
strypa Även 2 konjugationen. Supinum strypt.
svälla Numera 2 konjugationen.
svälta Även 2 konjugationen. Stark böjning endast intransitivt: Bonden svälte hästen men Bonden svalt.
svärja I alla former utom infinitiv och presens faller j. Dock finns varianterna svära (vardagligt enligt SAOL 1) och svär (enda form i SAOL 12–13).
tiga Supinum tigit eller tegat (ej i SAOL 12–13). ”I nutida svenska böjes tigit och tegat; den förra formen tillhör ädlare stilarter.” (Lundberg 1921: 154)
tvinga Även 1 konjugationen. Presens singular tvingar.
vara Presens singular är, presens plural äro. Även i två andra betydelser: Lektionen varade 40 minuter och Såret varade. Dessa båda böjs efter 1 konjugationen.
varda Preteritum singular vart. Supinum vordit anger SAOL 1 som föga brukat (ej i SAOL 9, 12–13).
vika Supinum vikit och numera även vikt (SAOL 9, 12–13).
vräka Numera 2 konjugationen. SAOL 1: ”vrok nyttjas endast i skaldespråket.” Dalin (1855: 696) nämner vrok som alternativ till vräkte endast i betydelsen ’med mycken ansträngning kasta, häva något stort och tungt’.
väga Numera 2 konjugationen. Dalin (1855: 706) nämner preteritum vog ”i folk- språket” Ännu stark böjning i dialekter (Hellquist 1966: 1383).
väva Numera 2 konjugationen. Linné och Celsius skriver vov 1774 och vävit finns hos Runeberg. Stark böjning även i flera dialekter (Hellquist 1966: 1403). Dalin (1855: 702) anger endast svag böjning.
C. J. L. Almqvist betecknar i sin Svensk språklära (4 uppl. 1854) formerna halp, dråpo, vog och vrok som föråldrade (Bergman 1970: 169). Av de förr så talrika starka verben med stam- vokalen ä återstår nu endast bära, skära, stjäla och svärja bland dem utan svag böjning (förgäta saknar nu preteritum). Intransitivt är dock ännu svälta alltid starkt. Svag böjning är ofta möjlig för starka verb med stamvokalen y och för flera sådana verb är svagt supinum enda alternativet.
2.6 Particip
Presens particip som vinnande och perfekt particip som vunnen räknas i SAG inte som verb utan utgör en egen ordklass, så jag har valt att inte låta dem ingå i denna undersökning. Jag vill dock nämna att i en del fall (som malen, gulden, begraven och förlupen) visar perfekt particip på en tidigare stark böjning (gulden kommer av gälda).
2.7 Konjunktiv
Konjunktiv är sparsamt förekommande i det moderna materialet och det rör sig mest om de vanligaste formerna vore, finge, ginge och funnes. För att undersöka dessa bleve man tvungen att gå igenom en stor mängd irrelevanta exempel med var, fick, gick och fanns (samt plural- former i det äldre materialet), så jag har avstått.
2.8 Skillnader mellan olika upplagor av Svenska Akademiens ordlista
Om imperativ är inte mycket mer att säga än att skrinn och sim i SAOL 1 saknas i senare undersökta upplagor. Den oregelbundna imperativen gack står kvar i SAOL 13 men kallas ålderdomlig liksom statt i SAOL 9. Den nionde upplagan av SAOL var den sista där verbens pluralformer angavs (även vissa plurala imperativformer som bedjen). Där finns i regel även konjunktivformer angivna, varav ett endast fåtal finns kvar i SAOL 12 och 13; för preteritum konjunktiv av verb med fullständig böjning endast finge, ginge och vore. När andra former försvunnit är de antingen en av flera angivna (vrok), eller har ersatts av en annan (simmer), eller så har en lucka uppstått i böjningsmönstret (stang).
Följande former finns i SAOL 1 men saknas i SAOL 9: böd, budit, dräpit, fnusit, fnysit, galde, grof, gräfvit, halp, hulpit, hang, häfvit, krumpit, läsit, mol, rykit, simmer, skrinner, sang, sungit, sönk, sunkit, skint, spann (av spänna), stang, stunkit, vordit, vrok, kravfde, kraft, dödde, het (preteritum av heta).
Dessa finns i SAOL 9 men saknas i SAOL 12: begravit, drap, dykte, förgat, hov, klang, klungit, kvidde, lopp, rukit, setat, skrann, skrunnit, spruttit, stridde, svärjer, tegat, gittade, gat, tamde, tamt, tämde, tämt samt talde och talt, de två sista i bet. ’(upp)räkna’. Två former finns i SAOL 12 men inte i SAOL 13: kvalde och kvalt.
Nya former i SAOL 9 jämfört med SAOL 1 är: dög, galt, kvädde, löd, rukit, simmar, simmade, simmat, skrinnar, skrinnade, skrinnat, vikt, tordas. Ordet snika saknas i SAOL 1, men står i SAOL 9.
Dessa finns i SAOL 12 men inte i SAOL 9: böt, drypt, fryste, fryst, lös, mös, snek, stödjer, glädjer, skiljde, skiljt. Formerna böt och lös är båda försedda med anmärkningen ”prov.”
Dialektala former har tidigare inte tagits med i samma utsträckning, så det behöver inte handla om någon språkförändring. Orden fisa och skita saknas helt i SAOL 9, men står i SAOL 12. Två nya verbformer finns medtagna i SAOL 13, nämligen la och dimpt.
Som vi ser är det bara en form som kommit in i SAOL 9 eller 12 för att sedan försvinna, nämligen rukit som ersatte rykit och numera är rykt enda alternativet. Fem starka verbformer har försvunnit utan att några svaga kommit i stället: förgat, stang, spruttit, stunkit och vordit, där alltså luckor i böjningen uppstått. Med andra ord saknas preteritum av förgäta och stinga och supinum av spritta, stinka och varda i SAOL 12 och 13.
3. M
ETOD OCH MATERIAL3.1 Material
Materialet består av sexton korpusar tillhandahållna av Språkdata vid Göteborgs universitet.
Dessa har jag slagit samman till fem större korpusar enligt följande:
Äldre romaner, dramer och brev (Ä) består av tre korpusar innehållande August Strindbergs brev (1,2 milj. ord), Strindbergs övriga skrifter (1,5 milj. ord), samt äldre svenska romaner (3,7 milj. ord). Här ingår C. J. L. Almqvist, Dan Andersson, Victoria Benedictsson, Hjalmar Bergman, Karin Boye, Fredrika Bremer, Emile Carlén, Verner von Heidenstam, Martin Koch, Agnes von Krusenstjerna, Selma Lagerlöf, Ludvig Nordström, Viktor Rydberg och Hjalmar Söderberg, totalt 56 titlar. Perioden är alltså från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet. I korpusen med Strindbergs övriga skrifter ingår de verk som
hunnit utgivas i den nya nationalupplagan. Stavningen är här moderniserad, till skillnad från breven, som har originalstavning. Även övriga äldre romaner har moderniserad stavning, men en skillnad är att dessa är optiskt inlästa. Korpusen består av 7,4 miljoner ord.
Yngre romaner (Y) består av romaner utgivna på Bonniers förlag 1977–78 samt 1980–81.
Den förra korpusen innehåller 68 titlar (34 översatta) av 62 författare samt en antologi, den senare 60 titlar (4 översatta) av 58 författare. Korpusen innehåller 9,3 miljoner ord.
Press 1965–1987 (P1) består av korpusarna Press 65 (Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning, Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter samt Sydsvenska Dag- bladet Signalen från 1965), Press 76 (årgång 1976 av samma tidningar som 1965) och DN 1987. Trots tidsskillnaden är det motiverat att slå samman dem, ty de innehåller blott 1,0 respektive 1,2 och 4,1 milj. ord. Sammanlagt blir det 6,3 miljoner ord.
Press 1995–1998 (P2) består av fyra korpusar, en för vart år. Här ingår Arbetet, DN, Göteborgs-Posten, SvD och Sydsvenskan (1995), GP och SvD (1996) samt DN, GP och SvD (1997 och 1998). Totalt är det 33,7 miljoner ord
GP 2001–2004 (P3) innehåller fyra årgångar av Göteborgs-Posten, totalt 69,8 miljoner ord.
3.2 Svårigheter
En del fel har uppenbarligen uppstått vid överföringen av de optiskt inlästa äldre romanerna:
t.ex. ger en sökning på verbet sa många meningar där originalet rimligen har så. Övriga irrelevanta fall är av skilda slag: förkortningar som SA och schackdragen Sa3 och La5, substantiv som skalv, adjektiv som vek, namn som Slök, particip som de stupade soldaterna, adverb som det göteborgska Det är la bra. Ibland är ord på främmande språk likadana som svenska verb. Strindberg skrev brev på både tyska och franska, och en hel roman på franska, där den bestämda artikeln la är mycket vanlig. Summit kan vara engelska. Vissa verbformer är också identiska: klä är imperativ eller infinitiv. I äldre texter kan det också vara presens plural, men dessa har sorterats bort i likhet med övriga irrelevanta träffar.
En del äldre former i nyare texter kan vara äldre citat. De kan också ha använts för att medvetet ge texten en ålderdomlig prägel, t.ex. i en roman, eller skämtsamt i ett kåseri. Det är ofta svårt att avgöra utan tillgång till hela texten, men en del klara fall finns som frasen Sorgen kläder Elektra. Det är en svensk titel från 1957 på O’Neills drama Mourning Becomes Electra, som stod i GP 2004.
Jag har utgått från stavningen i SAOL 1 och SAOL 13 vid sökningen, vilket medfört att eventuella andra stavningar inte kommit med, ej heller pluralformer i moderna texter.
3.3 Beräkningar
Jag har gjort parvisa jämförelser mellan korpusarna. Denna algoritm användes för χ2-testet:
Indata: o1, t1, o2 och t2 (observerade värden, o1 och o2, som är antalet belägg på en viss verb- form i de båda korpusarna, och totala antalet belägg på samtliga jämförda former av verbet, t1
och t2).
Låt Σo = o1 + o2 och Σt = t1 + t2 (summor).
Låt π1 = t1/Σt och π2 = t2/Σt (proportioner).
Låt e1 = π1 ⋅ Σo och e2 = π2 ⋅ Σo (förväntade värden).
Utdata: χ2
(
1 1) ( )
2
1
2 2
2
2
= −
+ −
o e
e
o e
e .
Sedan slår man upp detta värde på χ2 i en tabell och får ett värde på p, dvs. felsannolikheten.
Enligt Johannesson (1990: 92) är det brukligt i lingvistiska undersökningar att välja en fel- sannolikhet p som ej överstiger 5 % (dvs. p < 0,05), vilket innebär att vi kan vara 95 % säkra på att resultatet inte beror på slumpen. Då de förväntade värdena är lägre än 5, är testet dock otillförlitligt (Johannesson 1990: 93). Detta medför att inga slutsatser kan dras om beläggen är för få.
Exempel: Enligt Tabell 5a förekommer begravde 8 gånger och begrov också 8 gånger i Äldre romaner, dramer och brev. I Yngre romaner är motsvarande antal 52 respektive 1. Vi får o1 = 8, o2 = 52, t1 = 16 och t2 = 53. Summorna blir Σo = 8 + 52 = 60 och Σt = 16 + 53 = 69.
Proportionerna beräknas till π1 = 16/69 = 0,2319 och π2 = 53/69 = 0,7681. Dessa värden multipliceras med Σo = 60 och vi får de förväntade värdena e1 = 13,9130 och e2 = 46,0870.
Till sist får vi χ2 = 3,27, tittar i tabellen och ser att p < 0,10. Här kan vi alltså bara fastslå en förändring med 90 % säkerhet. Eftersom de förväntade värdena e1 och e2 båda överstiger 5 kan testet tillämpas.
4. R
ESULTATJag har delat in materialet i tre grupper: dels variationer mellan stark och svag böjning (som simmade och sam), dels former med och utan j (som skiljde och skilde), och dels övriga variationer (t.ex. har och haver). När jag talar om det äldre materialet menar jag Äldre romaner, dramer och brev (Ä) och övrigt material kallas det yngre (Y, P1, P2 och P3).
4.1 Variationer mellan stark och svag böjning
Antalet belagda verbformer återfinns i tabellerna 5a, 5b, 5c och 5d. Den alfabetiska indelningen beror enbart på att tabellerna inte ryms på en sida. I tabellhuvudena står de korpusförkortningar som kommer att användas i fortsättningen. Jag har lagt ihop singulara och plurala preteritumformer. I de fall där särskild pluralform ej angivits, har någon sådan inte påträffats i materialet.
Tabell 5a visar att svag böjning av begrava har blivit vanligare, men p < 0,10 för preteritum och p < 0,25 för supinum (jämförelse Ä–Y). Formen dugde var den vanligare i Ä, men är nu sällsynt. Jämförelse Ä–Y ger p < 0,001.
Tabell 5a. Variation mellan stark och svag böjning. B–F.
Verbform Äldre romaner,
dramer och brev (Ä) 7,4 milj. ord
Yngre romaner (Y) 9,3 milj. ord
Press 1965–1987 (P1) 6,3 milj. ord
Press 1995–1998 (P2) 33,7 milj. ord
GP 2001–2004 (P3) 69,8 milj. ord
begravde begrov
8 8
52 1
6 0
29 2
52 1 begravt
begravit
3 4
21 0
7 0
8 0
32 0 beslöt + beslöto
beslutade
333 0
429 21
380 186
1127 1186
1850 2705 beslutit
beslutat
29 117
2 150
0 362
0 1364
0 2597 besvor
besvärjde
20 0
9 1
1 0
1 0
1 0 bytte
böt
71 2
345 11
94 2
733 5
1698 0 dimpt
dumpit
0 2
0 1
0 0
2 2
2 5 drupit
drypt
7 0
0 1
0 0
0 0
0 0 dräpte
drap
4 2
14 0
2 1
6 0
7 0 dugde
dög + dögo
43 11
2 143
0 16
0 96
0 108 dvalts
dväljts
3 0
0 0
0 0
1 0
0 0 dykte
dök + döko
0 166
0 662
0 143
0 884
0 2012 fnyste
fnös
16 51
31 114
0 4
7 21
13 46
förgat 5 0 0 0 0
försedde försåg
5 13
0 33
1 21
5 77
2 121
Preteritum av besluta har övergått från helt stark böjning (Ä) till övervägande svag böjning (P3). Jämför man P2 och P3 får man p < 0,001 och samma höga säkerhet gäller jämförelse mellan P1 och P2. Supinum av besluta är övervägande svagt redan i Ä och beslutit är så gott som försvunnet i de modernare texterna. Förgat används endast av Strindberg. Fnös är liksom tidigare vanligast, men fnyste är inte ovanligt. Enstaka belägg på försedde förekommer nu som förr, men dykte saknas helt.
Som Tabell 5b visar förekom starka former av hjälpa och hänga ännu i Ä, och av hjälpa även i Y. I det äldre materialet finns exempel på gnagit. Formen gitte är den enda förekommande och ordet är vanligare i skönlitteratur. Det enda exemplet på stark böjning av
gräva är från Strindbergs I vårbrytningen: ”Där grov han ner honom och kastade en jordhög över.” Formen hållt är vanligare i Y än i Ä och skillnaden är signifikant (p < 0,025), dock ej vid jämförelse mellan P1 och P3. Stark böjning av klinga förekommer blott i skönlitteratur (Ä och Y). Jämförelse mellan Ä och Y visar att den starka böjningen av löpa fallit tillbaka i preteritum (p < 0,05), och att lupit tidigare var vanligast, men nu är sällsynt (p < 0,001).
Verbet lyda har dels att göra med lydnad, dels med lydelse. I den första betydelsen böjs verbet i preteritum vanligen svagt och i den andra starkt. Som synes förekommer dock avvikelser från mönstret. SAOL 13 nämner båda böjningarna och båda betydelserna, men har ingen kommentar.
Tabell 5b. Variation mellan stark och svag böjning. G–L.
Verbform Äldre romaner,
dramer och brev (Ä) 7,4 milj. ord
Yngre romaner (Y) 9,3 milj. ord
Press 1965–1987 (P1) 6,3 milj. ord
Press 1995–1998 (P2) 33,7 milj. ord
GP 2001–2004 (P3) 69,8 milj. ord
gäldade gald
2 0
1 0
1 0
0 0
0 0 gäldat
guldit
2 0
1 0
0 0
0 0
0 0 gittade
gitte gat
0 30 0
0 27 0
0 0 0
0 2 0
0 1 0 gnagde
gnog
30 0
48 0
2 0
10 0
17 0 gnagt
gnagit
8 4
16 0
1 0
5 0
16 0 grävde
grov
54 1
138 0
18 0
116 0
232 0 hjälpte
halp + hulpo
394 32
754 2
181 0
904 0
2048 0 hjälpt
hulpit
116 14
217 1
111 0
523 0
904 0 hållit
hållt
462 1
564 7
226 8
1132 44
2350 53 hängde
hang
805 2
1336 0
140 0
741 0
1723 0 hängt
hungit
97 0
116 0
45 0
140 0
524 0 hävde
hov
29 1
93 6
7 0
28 1
76 0 klingade
klang + klungo
93 24
58 6
12 0
62 0
90 0 lydde (lydnad)
löd (lydnad) lydde (lydelse) löd (lydelse)
138 3 7 16
127 21 1 61
11 0 5 55
49 4 9 364
102 4 11 567 löpte
lopp + lupo
106 28
225 0
29 0
120 2
344 2 löpt
lupit
6 33
17 1
16 0
68 0
152 0
Som framgår av Tabell 5c är stark böjning av rycka mindre vanlig i Y än i Ä (p < 0,01).
Stark böjning av ryka är vanligast, men i vissa fall anger SAOL 13 endast stark böjning: Där rök pengarna och De rök ihop. Undantag finns dock: ”Två ungdomsgäng rykte ihop i Kungsträdgården i går vid 21.15-tiden.” (Dagens Nyheter 1998)
Tabell 5c. Variation mellan stark och svag böjning. M–R.
Verbform Äldre romaner,
dramer och brev (Ä) 7,4 milj. ord
Yngre romaner (Y) 9,3 milj. ord
Press 1965–1987 (P1) 6,3 milj. ord
Press 1995–1998 (P2) 33,7 milj. ord
GP 2001–2004 (P3) 69,8 milj. ord
malde mol
21 0
80 0
3 0
31 0
70 0 malt
malit
1 1
4 0
2 0
8 0
29 0 myste
mös
26 2
16 1
4 0
31 7
74 11 nypt
nupit
1 6
2 3
0 0
4 1
3 3 nyste
nös + nöso
0 16
1 18
0 0
0 8
0 15 pyste
pös
1 0
9 1
0 0
5 3
8 9 ryckte
röck
475 87
1020 16
119 1
388 0
837 0 rykte
rök + röko
3 14
2 31
0 14
4 34
1 88
Tabell 5d visar att simma vanligen böjs svagt, men att stark böjning inte var ovanlig förr.
Skillnaden mellan Ä och Y är signifikant (p < 0,001) för preteritum men inte supinum.
Tabell 5d. Variation mellan stark och svag böjning. S–V.
Verbform Äldre romaner,
dramer och brev (Ä) 7,4 milj. ord
Yngre romaner (Y) 9,3 milj. ord
Press 1965–1987 (P1) 6,3 milj. ord
Press 1995–1998 (P2) 33,7 milj. ord
GP 2001–2004 (P3) 69,8 milj. ord
simmade sam + summo
37 65
113 5
23 0
91 4
230 2 simmat
summit
6 5
19 3
4 2
40 2
77 1 skälvde
skalv
116 63
121 46
3 1
7 2
3 2 slukade
slök
38 10
57 9
11 0
32 2
44 7 smällde
small
159 49
161 70
18 22
85 224
189 268 smällt
smullit
11 0
10 0
4 0
11 0
39 0 smälte (intr.)
smalt + smulto (intr.) smälte (tr.) smalt (tr.)
68 14 5 1
88 7 2 0
9 2 2 0
38 3 3 0
76 3 9 0 smultit (intr.)
smält (intr.) smultit (tr.) smält (tr.)
7 21 0 9
1 33 0 2
0 11 0 2
3 40 0 6
2 101 0 19 snikade
snikte snek
0 0 0
0 0 0
0 0 0
0 0 0
1 0 14 spridde
spred + spredo
39 135
4 266
0 90
6 408
3 728 spritt
spridit
37 1
72 3
55 12
179 97
170 342 spritte
spratt
0 170
0 30
0 2
3 5
0 6 stridde
stred + stredo
9 76
2 46
0 27
0 178
0 316 stritt
stridit
7 6
1 1
0 5
0 34
0 66 strypte
ströp
5 6
1 22
0 2
0 19
1 29 stupade
stöp
66 21
72 17
23 5
71 17
150 39 tvingade
tvang + tvungo
57 100
386 56
117 8
540 18
1170 16 tvingat
tvungit
44 26
104 3
78 1
316 1
557 0 vek + veko
vikte
246 0
399 1
23 0
124 0
276 1 vikit
vikt
28 3
20 11
1 6
18 6
16 28 vuxit
växt
305 32
242 101
163 79
913 450
1662 1006
