Självständigt arbete på grundnivå

Självständigt arbete på grundnivå

Independent degree project  first cycle

Socialt Arbete, 15 hp Social Work

Den svenska idyllen vs hotet utifrån

En kritisk diskursanalys av medias framställning av gängkriminalitet Lina Brolund

Emmelie Brolund

MITTUNIVERSITETET

Institutionen för psykologi och socialt arbete

Examinator: Majen Espvall, majen.espvall@miun.se Handledare: Marcus Lauri, marcus@miun.se Författare: Lina Brolund, libr1800@student.miun.se Författare: Emmelie Brolund, embr1800@student.miun.se Utbildningsprogram: Socionomprogrammet, 210 hp Huvudområde: Socialt arbete

Termin, år: HT, 2020

SAMMANFATTNING

Gängkriminalitet porträtteras i dagens media som ett akut uppblossande problem och kopplas ofta till den “okontrollerade” invandringen till Sverige under de senaste åren. Media rapporterar bland annat om skjutningar, bilbränder och sprängningar i storstädernas förorter samt hur klaner har kommit till Sverige enbart i syfte att organisera brottslighet. Samhällets reaktioner har varit starka och kraven på hårdare straff har mynnat ut i olika politiska åtgärder. Genom en kritisk diskursanalys har vi analyserat hur gängkriminalitet porträtteras i svensk rörlig media, och hur detta i samspel med olika maktfaktorer, speglar men också påverkar olika sociala processer i samhället. Empirin består av fyra rörliga klipp rörande gängkriminalitet i Sverige, tillhandahållna vid en enkel sökning på ämnet via sökmotorn Google. Vi har analyserat vår empiri genom Faircloughs kritiska diskursanalys samt postkolonial teori och funnit att diskursen kring gängkriminalitet präglas av en dominerande uppfattning att hårdare straff är nödvändigt för att upprätta ordning i det svenska samhället samt att detta möjliggörs och legitimeras genom andrafieringsprocesser. Genom att komplettera analysen med ett intersektionellt perspektiv har vi dessutom kunnat belysa hur intersektionerna kön, klass, etnicitet och ålder samspelar och skapar en komplex utsatthet för unga rasifierade män från förorter, som genom diskursen framställs som den hotfulle “Andre”.

Nyckelord: gängkriminalitet, media, kritisk diskursanalys, postkolonialism, intersektionalitet, Sverige

FÖRORD

Vi vill rikta ett stort tack till vår eminenta handledare Marcus Lauri som har varit en klippa och kommit med konstruktiv feedback, stort kunnande och inspiration under vårt uppsatsskrivande!

Ett ytterligare tack vill vi rikta till vår familj som har varit ett engagerat och tålmodigt stöd under en minst sagt intensiv men också lärorik period.

TACK!

Lina och Emmelie

Innehållsförteckning

1 INLEDNING OCH BAKGRUND ... 7

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 9

2 TIDIGARE FORSKNING ... 10

2.1 ÖVERGRIPANDE SLUTSATSER AV TIDIGARE FORSKNING SAMT MOTIVERING AV STUDIEDESIGN ... 14

3 TEORETISKT RAMVERK OCH METOD ... 15

3.1 KVALITATIVA OCH KVANTITATIVA STUDIER ... 16

3.2 POSTSTRUKTURALISM ... 16

3.3 DISKURSANALYS... 17

3.4 KRITISK DISKURSANALYS (CDA) ... 18

3.5 FAIRCLOUGHS TREDIMENSIONELLA MODELL ... 19

3.5.1 Text ... 20

3.5.2 Diskursiv praktik ... 21

3.5.3 Social praktik ... 22

3.6 POSTKOLONIAL TEORI OCH INTERSEKTIONALITET ... 22

3.7 KRITIK MOT CDA OCH FAIRCLOUGHS MODELL ... 25

4 URVAL OCH METODOLOGISKA STÄLLNINGSTAGANDEN ... 25

4.1 URVALSPROCESS OCH DATAINSAMLING ... 26

4.1.1 Kritisk argumentation rörande Urval och Datainsamling ... 28

4.2 ANALYSMETOD ... 29

4.3 ETISKA ÖVERVÄGANDEN OCH REFLEKTION ... 30

4.4 ARBETSFÖRDELNING ... 32

5 ANALYS OCH RESULTAT ... 33

5.1 VEM TALAR?VAD SER VI? ... 33

5.2 VEM GÖMMER SIG BAKOM HOODIEN?-UNGA PÅ GLID ELLER GROVT KRIMINELLA MÄN? ... 37

5.3 DEN SVENSKA IDYLLEN VS HOTET UTIFRÅN ... 39

5.4 DET NORMALISERADE UNDANTAGSTILLSTÅNDET ... 42

6 AVSLUTANDE DISKUSSION ... 44

7 REFERENSLISTA ... 47

7.1 EMPIRISKT ANALYSMATERIAL ... 52

1 INLEDNING OCH BAKGRUND

“Det är ju alldeles uppenbart att gängkriminaliteten, skjutningarna och avrättningarna är starkt kopplade till alltför stor invandring och alltför dålig integration. Hur kan man ens låtsas något annat?” (Kristersson, 2019, 19 november).

Den moderata partiledaren Ulf Kristersson skräder inte sina ord i sitt uttalande om orsakerna till gängkriminaliteten som idag blivit ett frekvent förekommande och omdebatterat ämne i politiken och i media. Vad innebär det att någon i hans position uttalar sig om fenomenet på det här sättet och vad säger det om förståelsen av sociala problem idag? Och framför allt, vilka konsekvenser kan detta medföra för människor i samhället?

Under hösten 2019 lade regeringen fram 34 punktsprogrammet: Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten (Regeringskansliet, 2020, 3 december) vilket bland annat innehåller förslag på skärpta straff, ökade befogenheter vad gäller övervakning samt slopad straffrabatt för unga lagöverträdare i ett led att bemöta en till synes ökande problematik med kriminalitet som utförs av gäng. Som det ser ut nu kommer lagändringar kring påföljder att träda i kraft redan vid årsskiftet 2020-2021 och kommer då att innebära stora förändringar i såväl rättsprocesser som kriminalvård och socialtjänstens arbete (Regeringskansliet, 2020, 30 september). Estrada (1999) har lyft hur debatten kring ungdomsbrottslighet sedan slutet på 70- talet kretsat kring just “invandrarungdomars” våldsbrottslighet, vilket är intressant kontrasterat mot dagens debatt kring gängkriminalitet som idag porträtteras som ett akut uppblossande samhällsproblem som ofta kopplas till den “okontrollerade” invandringen till Sverige under de senaste åren (Åberg, 2019). Samtidigt betonar Estrada (1999) att problemen snarare kan förklaras utifrån social klass och faktorer som bostadssegregering och marginalisering.

Media har visat sig ha en avgörande roll och ansvar i vilka budskap som når befolkningen och det är utifrån deras förmedlade stereotypiska bilder som samhället sedan reagerar (Estrada, 1999). Rhineberger-Dunn (2013) argumenterar att media har ett såväl kommersiellt som politiskt intresse i att rapportera om de mest uppseendeväckande brotten, trots att brottsstatistiken ofta visar en annan bild än den media vill ge. Hon menar bland annat att media använder brottsrapportering för att antingen stärka liberala budskap, som behovet av sociala åtgärder i form av satsningar mot fattigdom, eller vad hon identifierar som konservativa budskap, att betona behovet av hårdare straff. Just kriminalpolitiken menar Estrada (1999) har varit en viktig arena för politiker att påvisa handlingskraft i ljuset av en försvagad välfärdsstat och statlig legitimitetskris, vilket i sin tur kan skapa ett riskfyllt politiskt spel där den som kommer med de mest ingripande och repressiva åtgärderna vinner medborgarnas förtroende

(Dahlstedt, 2014; Estrada, 1999). En viktig del i det politiska spelet och central del i legitimeringen av hårdare straff, bygger således på skapandet av ett “Vi” de laglydiga och

“Dom” de brottsliga. Dahlstedt (2014) menar att sådan här retorik är symptomatiskt för dagens politik som han menar är såväl rasifierad och medialiserad. Det skapade avståndet mellan “Vi”

och “Dom” minskar förståelse, och med minskad förståelse tillåts toleransen också minska, vilket i sin tur möjliggör hårdare straff (Estrada, 1999). Enligt postkolonial teori så bygger en stor del av den västerländska förståelsen av världen på värderingar som grundas på koloniala differentieringsprocesser, där det västerländska “Vi” anses stå för förnuft och modernitet, medan det som faller utanför den västerländska ramen, “Dom”, framställs som outvecklade och primitiva och i behov av upplysning (de los Reyes & Mulinari, 2005; Loomba, 2008).

Att media har stor makt och möjlighet att skapa föreställningar om olika fenomen i samhället är en tämligen etablerad syn inom samhällsvetenskaplig forskning och något som bland andra Fairclough (1995), en känd förespråkare för den kritiska diskursanalysen, också betonar. I en diskursanalys analyseras diskurser och därmed användning av tal, text och bild samt hur det kan tänkas påverka samhället och de människor som berörs (Boréus & Bergström, 2018). Enligt Fairclough (1995) är även rörlig media, som till exempel TV och videoklipp, intressant att analysera som diskurs då även bilder kan producera mening och påverkar mottagaren. Traditionella medier, såsom dags- och kvällstidningar, utmanas nämligen i dagens samhälle av allt mer lättillgängliga, nätbaserade mediekanaler och dess möjlighet till spridning genom sociala medier som exempelvis YouTube (SOU 2016:30; Statens medieråd, 2014).

Diskurs är således mer än det akademiska ordet för diskussion eller konversation, och skapar genom de begrepp, klassificeringssystem samt föreställningsramar de bygger på, legitima sätt att framställa och tala om världen. Diskurser bidrar därmed till att skapa den värld vi lever i, liksom sociala identiteter och relationer, och både möjliggör men även begränsar, hur vi tänker och handlar (Fairclough, 1995; Svensson, 2019). Genom en kritisk diskursanalys tillåts vi problematisera hur media genom sitt språkbruk framställer vissa beteenden som naturliga och svårföränderliga, som exempelvis beteenden grundade på en kolonial förståelse för människor (Loomba, 2008; Svensson, 2019).

Utifrån denna bakgrund anser vi det vara relevant att undersöka hur diskursen kring gängkriminalitet ser ut och vilka grundantaganden den bygger på och reproducerar genom rörlig media. Den dominerande förståelsen av sociala problem, som exempelvis gängkriminalitet, påverkar inte bara hur vi ser på och bemöter människor, utan också uppfattningen om hur det sociala arbetet bör utföras (Dahlstedt & Lozic, 2017; Jönsson, 2013; Schissel, 1997). Som blivande socionomer kan vi tänkas bli delaktiga i implementeringen av den förda politiken,

varför vi anser att vi har en viktig roll i att medvetandegöra såväl oss själva som våra kollegor och samhället i stort, om dess konsekvenser. Socialarbetare har nämligen en viktig roll i att både belysa, ifrågasätta och förebygga strukturellt förtryck baserat på olika kategoriseringar som kön, etnicitet, klass och ålder, och särskilt reflektera kring hur dessa samspelar utifrån ett intersektionellt perspektiv (Mattsson, 2010). Vidare har vi ett socialt och etiskt uppdrag att arbeta mot social stigmatisering av redan utsatta grupper, om det så är utfört av andra grupper, myndigheter, media eller staten (Meeuwisse m.fl., 2008; Akademikerförbundet SSR, 2017).

Genom att belysa vilka sanningsberättelser som finns i rådande diskurs kring gängkriminalitet och tolka dem genom postkolonial teori samt ett intersektionellt perspektiv hoppas vi kunna bidra med att visa på alternativa förståelser till de “sanningar” som porträtteras i media idag.

Att vi ser sanningar som något som skapas konstant genom sociala och kulturella praktiker i exempelvis media, menar vi reflekterar vår poststrukturalistiska utgångspunkt och gör diskursanalys till ett naturligt val.

1.1 Syfte och frågeställningar

Utifrån denna bakgrund anser vi det vara av betydelse att genom en kritisk diskursanalys analysera en del av den rådande mediala diskursen kring gängkriminalitet i Sverige med fokus på den rörliga media som människor möts av vid en Google-sökning på ämnet. Vi har valt att komplettera vår analys med postkolonial teori och ett intersektionellt perspektiv. Syftet med denna studie är således att kritiskt analysera framställningen av människor i diskursen kring gängkriminalitet och undersöka eventuella underliggande och samverkande maktfaktorer samt vilka konsekvenser de kan tänkas få för människor i samhället. Vi kommer att undersöka detta utifrån följande frågeställningar:

 Hur framställs och förstås gängkriminalitet i rörlig media i Sverige?

 Vilka normer och maktstrukturer kan dessa framställningar tänkas bygga på och reproducera?

 Vilken form av politik kan tänkas bli möjlig att genomdriva i och med de framställningar som görs av människor i gängkriminalitet?

2 TIDIGARE FORSKNING

För att hitta tidigare forskning på ämnet har vi sökt på ord som “gängkriminalitet”,

“ungdomsbrottslighet”, “media” och “diskursanalys”, på såväl svenska som engelska, i databaser som ProQuest, Primo, SwePub och Google Scholar. Utifrån ramen för denna studie finns tyvärr inte möjlighet att gå igenom all forskning på ämnet, däremot har vi utifrån våra sökresultat läst in oss på abstract för att avgöra vilka artiklar som är aktuella för vår studie.

Urvalet inkluderar forskning från Sverige men också Danmark, Kanada, och USA, samtliga peer-reviewed.

I sin avhandling beskriver Estrada (1999) framväxten av ungdomsbrottslighet som ett samhällsproblem genom en kvalitativ ansats och ett kontextuellt konstruktivistiskt perspektiv.

Författaren belyser bland annat hur samhällets tolerans av ungdomsbrottslighet minskat trots att brotten inte direkt ökat. De hypoteser han kommer fram till för att förstå detta fenomen är kopplade till medias ökade rapportering av problemet, rasifiering av ungdomsbrottsligheten liksom statens behov av att visa på handlingskraft för att inte förlora ytterligare legitimitet.

Estrada (1999) beskriver hur hårdare politiska åtgärder möjliggjorts genom medias allt mer rasifierade medial debatt som delar upp samhället i “vi” - de oskyldiga och “de andra” - brottslingarna. Risken som Estrada (1999) ser i det hårdnande tonen kring ungdomsbrottslighet i media är att det ökar riskerna för en mindre human kriminalpolitik, vilken han menar kan leda till ökad stigmatisering av såväl unga som personer som invandrat.

Rhineberger-Dunn (2013) visar på hur medias sensationsrapportering kan skapa, reproducera och bevara samhälleliga “myter” kring brottslingar, offren och vilka brott som är mest förekommande i samhället. I sin kvantitativa studie jämför Rhineberger-Dunn (2013) brottsstatistik med medias rapportering av ungdomsbrottslighet i mindre städer i USA.

Slutsatsen som författaren kommer fram till är att media oftast rapporterar om de allra grövsta, mest skrämmande våldsbrotten trots att majoriteten av ungdomsbrottsligheten rör icke- våldsamma brott. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv argumenterar författaren för hur medias vinklade brottsrapportering påverkar den offentliga diskursen kring olika sociala problem och därmed influerar hur människor agerar. Bland annat framhåller hon det problematiska i onyanserade och könade framställningar av unga män som “våldsamma rovdjur”, samt hur framställningar som denna i sin tur påverkar politiska direktiv kring såväl polisiärt arbete, rättsliga processer och hanteringen av unga lagöverträdare (Rhineberger-Dunn, 2013).

O’Toole och Fondacaro (2017) utgår i sin tur från medias rapportering av skolskjutningar i USA och använder sig av en kvantitativ metod för att undersöka kopplingen mellan framställning av ungdomsbrottslighet i media och kraven på hårdare bestraffning, samt vad denna koppling kan tänkas bero på. Experimentet baserades på randomiserat urval av studiepersoner som fick ta del av olika rörliga mediarapporteringar från skolskjutningar och sedan svara på ett antal frågor. Genom statistisk sammanställning och analys av resultatet testar författarna hypotesen att medias framställningar har en psykologisk inverkan på mottagarnas attityder till hårdare straff. Den slutsats de kommer fram till är att det finns ett samband mellan mediarapportering som avhumaniserar unga lagöverträdare och attityder som förespråkar hårdare bestraffning (O’Toole och Fondacaro, 2017).

I sin kvantitativa studie om sambandet mellan uppfattningen om ungdomsbrottslighet som ett “svart fenomen” och hårdare straff för unga lagöverträdare, testar Metcalfe m.fl. (2015) tidigare framforskade teorier på ämnet, nämligen; 1) Uppfattningen att förekomsten av kriminalitet är “individens egna ansvar” och att man ser på människor i kriminalitet som individuella social aktörer, 2) Oförmåga att empatiskt kunna identifiera sig med kriminella och 3) Uppfattningen att unga lagöverträdare besitter samma intentioner som vuxna och därmed saknar “barnslig naivitet”. Med hjälp av en path analysis, vilket är en form av statistisk analys som mäter orsakssamband, belyser författarna ett såväl direkt som indirekt samband mellan samtliga faktorer. Mest framträdande är sambandet mellan rasifiering av kriminalitet och bristen på empati för dessa unga lagöverträdare (Metcalfe m.fl., 2015).

Schissel (1997) gör i sin artikel en diskursanalys av nyhetsrapporteringar av olika brott för att påvisa hur media bidragit till en bild av att de mest farliga personerna i samhället återfinns i lägre sociala klasser. Författaren använder sig av Foucauldiansk postmodernism/dekonstruktivism och feministisk teori för att ifrågasätta framställningen av unga som oregerliga, betoningen av etnisk tillhörighet hos brottslingar liksom att brottsligheten skulle bero på deras bristande moraliska förmåga och uttalade önskan att sätta sig emot samhället. Slutsatsen som Schissel (1997) framför är att dessa framställningar möjliggör social kontroll samt lägger ansvaret för problemen hos individer, istället för hos samhället.

Stjernborg m.fl. (2015) har gjort en fallstudie där de genom kritisk diskursanalys av nyhetsartiklar kopplade till stadsdelen Seved i Malmö visar på att stigmatisering av platser, diskurser om “de andra” och “politics of fear” kan påverka individers och gruppers mobilitet och rörelsestrategier i ett samhälle. Författarna menar att mediala diskurser som spelar på rädsla i längden kan bidra till symbolisk och materiell segregation. Vidare menar de att mediala diskurser i kombination med underliggande maktstrukturer, såsom ekonomi och klasskillnader,

kan bidra till problem rörande rättvisa och människors rörlighet i ett samhälle. Massmedia kan således bidra till ökade klyftor i samhället och skapa såväl sociala barriärer som “mobilitets- barriärer”. Till exempel skriver författarna att medias framställning av Seved som bråkigt och oregerligt legitimerar ökad kontroll i området. Rörligheten hos de “rasifierade andra”

kontrolleras i avsikt att säkra staden och som del i detta utökas kameraövervakning och större polisnärvaro på gatorna. Hierarkier och maktrelationer i samhället blir synliga i förhållande till mobilitet då vissa människor inte kan undvika att konstant befinna sig under bevakning (Stjernborg m.fl., 2015).

Liljeholm Hansson (2014) gör i sin avhandling Berättelser om ungdomsgäng i förorten:

Genus, makt, moral en narrativ analys av lokala aktörers olika berättelser om ungdomsgäng och kriminalitet med utgångspunkt i fältobservationer och intervjuer genomförda i ett flertal förortsområden i Göteborg. Hon ställer sig kritisk till medias skildringar av våldsamma händelser i förorten och menar att de inte bara är en rapportering av social dramatik utan att dessa journalistiska berättelser också skapar föreställningar om vad platsen “är”. Dessa bilder påverkar inte bara människorna som bor där utan samhället i stort. I avhandlingen problematiseras koncentrationen av problemfokuserade berättelser om förorten och det faktum att förorter riskerar att diskursivt bli synonymt med vissa problem. När detta sker menar författaren att det finns en risk att föreställningar om avgörande skillnader mellan grupper i samhället förstärks. Detta menar hon i sin tur kan fungera som beståndsdelar i moraliska differentieringsprocesser där vissa grupper i högre grad än andra riskerar att stigmatiseras utifrån sin associerade grupptillhörighet (Liljeholm Hansson, 2014).

I Yazgan och Eroğlu Utkus (2016) kritiska diskursanalys av nyhetsrapporteringen om gängkriminaliteten i Köpenhamn visar författarna att medias rapportering om ämnet kan ha en roll i att reproducera marginalisering, diskriminering och rasistisk ideologi. Studien visar på en koppling mellan mediala diskurser rörande gängkriminalitet och ideologi som kan påverka marginaliseringsprocesser såsom social kategorisering i form av “vi och dom”. Studien bygger på van Dijks kritiska diskursanalys som argumenterar för att nyhetsrapportering inte är bara är

”passiv” nyhetsförmedling och belyser medias roll i att reproducera föreställningar och ideologier (Yazgan & Eroğlu Utku, 2016).

Dahlstedt och Lozic (2017) använder sig av en annan form av diskursanalys, nämligen Bacchi’s “What’s the problem represented to be” för att analysera diskursen kring orsakerna till, liksom presenterade lösningar på, oroligheter i multietniska områden i Sverige. De belyser bland annat hur representationen av sociala konflikter, bilbränder och våldsamt motstånd mot polisen i svenska förorter har bidragit till en bildlig och retorisk konstruktion av så kallade

“parallella samhällen” i behov av åtgärder från samhället. Utifrån intervjuer med representanter från en av Sveriges utsatta förorter, staten och icke-statliga organisationer kommer författarna fram till att betoningen av såväl orsaker till problemen liksom åtgärder i hög grad riktas mot förorten och utländska föräldrar. Lösningen förmodas vara att unga lagöverträdare och deras föräldrar från förorten anpassar sig till svenska förhållande. Dahlstedt och Lozic (2017) betonar dock att individfokuserade lösningar som denna ignorerar staten och samhällets ansvar, vilket de menar är symptomatiskt för nedrustningen av den svenska välfärden.

Rostamis (2013) avhandling om de svenska gatugängen och hur de fungerar består av en typologistudie samt en intervjustudie och bygger på såväl kvantitativ som kvalitativ ansats.

I de två studierna, som är genomförda under 2011-2015, studeras ett antal svenska gäng. I avhandlingen argumenterar författaren för att gängkriminalitet är ett reellt samhällsproblem i Sverige som kräver åtgärder på flera nivåer. Rostami (2013) beskriver hur media och populärkulturen har en stor betydelse för hur man ser på och definierar gängkriminalitet. Media bidrar bland annat till en bild av hur människor i gängkriminella nätverk ser ut, klär sig och mer specifikt, vad de gör. Genom dessa kanaler framstår ofta dessa människor som primitiva, våldsamma och demoniska. Samtidigt belyser författaren att verkligheten är komplex och att många hamnar i gängkriminalitet på grund av strukturella missförhållanden som diskriminering, begränsade förutsättningar, arbetslöshet och otrygga miljöer. Rostami (2013) menar alltså att gäng och dess aktivitet är kopplat till, och till viss del ett svar på, strukturella begränsningar i samhället där gängmedlemskap är ett sätt för människor att anpassa sig till begränsade resurser. Uppkomsten av gäng går dock inte endast att förstå genom att se till bristande ekonomiska förutsättningar eller individuella faktorer utan måste enligt Rostami (2013) även förstås utifrån begreppet social alienation liksom kulturellt, etniskt och normativt utanförskap. I sin slutsats betonar Rostami (2013) välfärdens ansvar för att systematiskt motverka diskriminering och social liksom ekonomisk exkludering. För att minska utanförskapet i samhället och därmed uppkomsten av gäng, menar författaren att det är viktigt med ett holistiskt förhållningssätt och förebyggande åtgärder på såväl individuell som strukturell nivå.

Denna rasifiering av ungdomsbrottsligheten kan i sin tur ses som en del av kulturaliseringen av sociala problem vilket är något som Jönsson (2013) framhåller ökat på senare tid på grund av strukturella och socio-ekonomiska förändringar globalt. Genom en kvalitativ innehållsanalys av dokument från “kulturkompetenta” organisationer och intervjuer med socialarbetare i utsatta områden, belyser Jönsson (2013) hur kulturaliseringen av sociala problem styr fokuset bort från strukturell segregering och diskriminering för att istället lägga

ansvaret för problemen hos individer som klassas som “de andra”. Utifrån sin analys av empirin drar Jönsson (2013) slutsatsen att icke-västerländska människor beskrivs som avvikande vilket hon menar befäster gamla koloniala diskurser kring uppdelningen av “Vi” och “Dom”. Jönsson (2013) betonar hur kulturaliseringen av sociala problem bidrar till ökad ojämlikhet samt försvårar möjligheten att hitta relevanta lösningar till problemen.

2.1 Övergripande slutsatser av tidigare forskning samt motivering av studiedesign

Den rådande forskningen på ämnet är i stort sett överens om att media har en viktig roll i skapandet av olika föreställningar om unga lagöverträdare liksom gängkriminalitet. Den problematik som lyfts är bland annat hur media tenderar att överbetona individens ansvar för kriminella handlingar vilket många forskare menar förbiser de underliggande strukturella maktfaktorer. Förklaringen till denna överbetoning kan i sin tur förstås genom olika förklaringsmodeller som medias logik i form av kommersiellt driven och sensationsartad dramaturgi, nedrustning av välfärden, politiska incitament, rasifieringen och kulturaliseringen av sociala problem liksom avhumanisering av kriminella. Konsekvenserna som diskuteras är såväl individuella som strukturella i form av bland annat hårdare straff, ökad kontroll och befästandet av ett “Vi” och “Dom”.

Större delen av den forskning vi tagit del av har använt sig av kvalitativa ansatser, även om det finns några som använt sig av kvantitativa metoder. Många utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv och använder sig av kritiska teorier så som feministiska, postmodernistiska och postkoloniala teorier för att belysa kopplingen mellan framställningar av ungdomsbrottslighet och gäng i media, men också synen på kriminella och kriminalitet som samhällsproblem, rent generellt. Socialkonstruktivistiskt perspektiv och teorier bidrar med en förståelse för verkligheten som något som skapas i och genom sociala interaktioner, och därmed påverkas av tid, kontext samt bärare/mottagare av budskapet (Payne, 2015).

I SOU:n Bortom vi och dom (2005:41) argumenterar van Dijk för hur de flesta former av förtryckande maktstrukturer, såsom rasism, många gånger är subtila och indirekta. Han menar därför att det av stor vikt att det görs noggranna diskursanalyser av samhällselitens diskursiva praktiker såsom nyhetsrapporteringar, parlamentsdebatter, debattartiklar och liknande, för att belysa på vilket sätt diskurser kan ha en skadlig effekt på den allmänna opinionen (SOU 2005:41). I tidigare forskning är det också flera som har använt sig av olika diskursanalyser för att belysa medias diskursiva makt, varav två studier använder sig av en kritisk diskursanalys (Stjernborg m.fl., 2015; Yazgan & Eroğlu Utku, 2016). Den kritiska

diskursanalysen (CDA) ska enligt van Dijk (1993) vara extra användbar vid analys av mediala diskurser då den belyser eliters dominans och underliggande maktstrukturer, vilka i sin tur främjar redan priviligierade grupper. Vi anser därmed att CDA är väl lämpad för vår frågeställning liksom val av empiri. Inom CDA finns det olika tillvägagångssätt att analysera empiri, i vår studie har vi valt Faircloughs tredimensionella modell då den underlättar analys av media på flera nivåer. Vad vi saknar i den tidigare forskningen är en intersektionell förståelse för hur maktdimensioner tenderar att samverka, varför vi kommer att komplettera vår analys med ett intersektionellt perspektiv (Mattson, 2010). Till skillnad från stor del av den tidigare forskningen på området så har vi dessutom valt att analysera rörlig media i form av olika klipp som vi fått fram vid en sökning på ämnet på den populära sökmotorn Google.

Sökningsfunktionen på Google är ett mycket utbrett tillvägagångssätt för att tillgodogöra sig information och kunskap i samhället idag, inte minst bland den yngre befolkningen (SOU 2016:30; Statens medieråd, 2018). Utifrån detta anser vi det vara relevant att analysera just den rörliga media som många människor möts av och tar del av när de söker på ämnet. Mer om diskursanalys samt hur vi gått tillväga återfinns under teori- respektive metodstycket.

Genom att använda oss av en kritisk diskursanalys tillsammans med postkolonial teori och ett intersektionellt perspektiv är vår förhoppning att belysa hur gängkriminalitet porträtteras och konstrueras genom rörlig media. Detta kan vara av relevans för socialt arbete eftersom socialarbetare har, liksom som vi nämnt i vår inledning, en viktig roll i att belysa hur olika maktfaktorer samverkar och påverkar människors välbefinnande och mänskliga rättigheter, samt hur de reproduceras bland annat via diskurser i media (Mattsson, 2010; van Dijk, 1993).

3 TEORETISKT RAMVERK OCH METOD

Vi har valt att göra en kritisk diskursanalys vilket innebär ett såväl teoretiskt som metodologiskt ramverk. Vi har därför valt att redogöra för både teori och metod under denna rubrik. För att göra kapitlet lättare att följa, följer en översiktlig presentation av innehållet. Inledningsvis för vi ett kortare resonemang kring valet av kvalitativ studie för att sedan gå in på vår vetenskapsteoretiska utgångspunkt, poststrukturalism. Detta ger en logisk ingång till det diskursanalytiska fältet liksom vårt val av kritisk diskursanalys. Sedan beskrivs och argumenteras för valet av Faircloughs tredimensionella modell som teori och metod, vilket i sin tur leder oss in på vårt val av att använda oss av postkolonial teori och intersektionellt perspektiv. Avslutningsvis för vi ett kritiskt resonemang kring valet av kritisk diskursanalys och Faircloughs angreppssätt. Mer specifikt hur Faircloughs modell kommer att användas i

analysen av vår empiri, redogör vi för under Analysmetod i kapitel 4, Urval och metodologiska ställningstaganden.

3.1 Kvalitativa och kvantitativa studier

Anledningen till att vi har valt att göra en kvalitativ studie jämfört med en kvantitativ är för att en kvalitativ metod är mer användbar för att skapa en djupare förståelse och ger oss större möjlighet att analysera och komma åt underliggande sammanhang som inte alltid är uppenbara (Eliasson, 2013). Styrkan i kvalitativa designer och metoder är att de tillåter oss att undersöka beteenden, värderingar och subjektiva upplevelser. En kvantitativ studie har istället fördelar när det kommer till att kunna generalisera resultat till en större population (Bell & Waters, 2018).

Eftersom vi vill söka förståelse hur diskursen kring gängkriminaliteten kan påverka människor i förhållande till mer eller mindre subtila maktfaktorer, anser vi att en kvalitativ approach är mer lämpad för vår studie. En kvalitativ ansats ger oss också möjlighet att använda vår egen förförståelse som ett verktyg i analysen (Bell & Waters, 2018).

3.2 Poststrukturalism

Poststrukturalismen är ett fält som innehåller ett brett utbud av tankar, teorier och begrepp rörande språk, kultur och samhälle. Rent vetenskapsteoretiskt faller poststrukturalism under den vidare termen socialkonstruktivism, vilket omfattar alla former av perspektiv som ser på den sociala verkligheten som konstruerad genom historiska, sociala och kulturella förändringar.

Dessa synsätt ställs ofta i kontrast till den positivistiska utgångspunkten att verkligheten kan ses som fast existerande och lagbunden. Inom poststrukturalismen talar man generellt inte om termer såsom objektiv kunskap, vetenskaplig exakthet eller sanning. Därmed inte sagt att poststrukturalismen avfärdar existensen av materiella ting, dock menar flera förespråkare att förståelsen av världen är konstruerad och därmed föränderlig, det finns så att säga ingen mening utanför språket. De allra flesta poststrukturalister anser att samtlig vetenskap och social aktivitet påverkas bland annat av den kontext den bedrivs i liksom av de diskurser som den anspelar på.

Kritiskt perspektiv, maktperspektiv, reflexivitet liksom en vilja att undersöka hur och var kunskap skapas, är således några viktiga aspekter i det poststrukturella tänkandet (Herz &

Johansson, 2013). Vi utgår från poststrukturalism i vår studie vilket gör att valet av diskursanalys blir naturligt. Poststrukturalism används vanligtvis antingen som influens eller som analysmetod i diskursanalyser, och de två ses ofta som sammanhängande. Vidare är en poststrukturalistisk positionering vanligt förekommande när det gäller forskning om etnicitet,

mångkulturalism och genus liksom intersektionalitet och konstruktion av kategorier (Herz &

Johansson, 2013).

Vad gäller begreppet diskurs, så använder vi oss av Faircloughs två olika beskrivningar;

antingen som ett substantiv, där det står för “språkbruk som social praktik”, eller som ett substantiv med artikel (en diskurs), där det står för “ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv”. Med det senare menas en särskild diskurs som skiljer sig från andra, som exempelvis en nyliberal diskurs, en feministisk diskurs eller en miljödiskurs (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Sociala praktiker handlar om på vilket sätt människor gör saker, det vill säga hur man agerar i olika sammanhang, vilket i sin tur bygger på mer eller mindre uttalade regler. Exempel på social praktik är hur personer på en fotbollsmatch interagerar med varandra, vilka rutiner som finns på en arbetsplats eller hur undervisningen genomförs på en skola. I dessa situationer är språkbruket och andra teckensystem centrala, så kallade semiotiska praktiker. Diskurser består mer eller mindre av semiotiska praktiker, vilka i sig är en del av bredare sociala praktiker (Boréus & Bergström, 2018).

3.3 Diskursanalys

Rent historiskt har diskursanalysen haft en viktig roll i samhällsvetenskapliga ämnen som socialt arbete, då den bidrar med kunskap och insikt om hur vi människor skapar samhället genom våra handlingar, interaktioner och språkanvändning. Diskursanalys är både ett teoretiskt perspektiv, som innebär ett antal antaganden om språkets funktion, samt en metod som hjälper oss att studera språkanvändning och dess meningsskapande roll (Svensson, 2019). Vi menar att diskursanalys passar vårt syfte och frågeställningar väl då den typen av studie tillåter oss att undersöka vilka normer och antaganden som ligger dolda i språkbruket på mikronivå, samt vilka makt- och dominansrelationer dessa reflekterar på en makronivå. Det finns flera olika typer av diskursanalys som skiljer sig mer eller mindre från varandra och ett antal förgreningar är Foucauldiansk diskursanalys, diskursteori, narrativ analys och kritisk diskursanalys (CDA) (Svensson, 2019). Vi har valt att använda oss av den sistnämnda i vår studie då CDA ska vara särskilt användbart för att närma sig ett medialt omdiskuterat ämne, som i vårt fall gängkriminalitet.

Liksom Svensson (2019), menar vi att analys av media är relevant då världen i stor grad är medialiserad och förmedlas genom mediekanaler som har stor inverkan på hur vi förstår händelser och fenomen. Den kritiska diskursanalysen kan skapa förståelse för hur makt fungerar och ståndpunkter formas (Svensson, 2019), vilket också reflekterar syftet med denna studie.

3.4 Kritisk diskursanalys (CDA)

Den kritiska diskursanalysen (CDA) började utvecklas på 1980-talet av bland annat lingvisten Norman Fairclough (Boréus och Bergström, 2018), vars angreppssätt vi valt att använda oss av i denna studie. Inspiration hämtades från Frankfurtskolan och dess kritiska teori samt den franske marxisten Louis Althusser (Boréus & Bergström, 2018). Enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) bygger Fairclough dessutom på teoretiker så som Foucault, Gramsci, Habermans och Giddens. Idag finns det ett flertal olika forskare som utvecklat egna kritiska diskursanalytiska angreppssätt men som delar tillräckligt många gemensamma drag för att man ska kunna urskilja dem som en särskild riktning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).

Övergripande för CDA är att synliggöra sambandet mellan språk- och diskursanvändning samt sociala och kulturella förändringsprocesser i samhället. Ämnen som massmedia, rasism, nationalism och politik lämpar sig således väl för en kritisk diskursanalys. En ytterligare utgångspunkt i CDA, inte minst utifrån Faircloughs perspektiv, är att diskurs är såväl konstituerande som konstituerad. Med det menas att diskurs har en viktig del i att skapa och reproducera men också spegla sociala processer och strukturer. För att verkligen förstå den diskursiva praktiken behöver den sociala praktiken också tas i beaktande. Enligt den kritiska diskursanalysen bör tal och text därmed tolkas utifrån dess samhälleliga och politiska kontext (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Detta leder till ytterligare ett grundantagande inom CDA, nämligen att diskursiva praktiker har en ideologisk effekt på samhället, vilket innebär att de är opinionsbildande och kan påverka människors åsikter och ageranden (van Dijk, 1993). Diskursiva praktiker kan således bidra till att konstruera och upprätthålla ojämlika maktförhållanden men också ifrågasätta dem. CDA har därför en viktig roll i att synliggöra och utmana underliggande maktstrukturer i vår vardagliga kommunikation för att på så vis bidra till social förändring i riktning mot ett mer jämlikt samhälle. En viktig del i detta är att skapa kritisk språkmedvetenhet.

Därmed kan inte CDA, liksom de flesta former av diskursanalyser, sägas vara politiskt neutrala eller objektiva utan innebär ett aktivt ställningstagande mot social orättvisa och förtryck av redan utsatta grupper i samhället (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Att ställa sig kritisk till rådande maktordningar och motverka förtryck är grundläggande principer för socialt arbete (Akademikerförbundet SSR, 2017; International Association of Schools of Social Work, 2018) och dessutom en central utgångspunkt för vår studie, vilket också reflekteras i vår problemformulering samt syfte.

Enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) är Faircloughs angreppssätt den mest utvecklade teorin och metoden inom den kritisk diskursanalytiska riktningen. Fairclough är

lingvist och har sitt största fokus på textanalys, dock menar han att textanalysen i sig är otillräcklig som diskursanalys. Han framhäver behovet av ett tvärvetenskapligt perspektiv, då han anser att det är nödvändigt att kombinera textanalys med en social analys för att kunna belysa kopplingarna mellan texter och strukturella samhällsprocesser. En central utgångspunkt för Fairclough är att diskurs är en en form av social praktik som har en stor betydelse för hur kunskap, sociala relationer, identiteter och makt, såväl skapas, reproduceras och förändras. Han menar att sociala praktiker formas av sociala strukturer och maktförhållanden i samhället och att detta är något som människor ofta är omedvetna om. Fairclough betonar även att den sociala praktiken påverkas av andra sociala strukturer och praktiker som inte nödvändigtvis är diskursiva (Winther Jørgensen

& Phillips, 2000). Fairclough har i många delar en poststrukturalistisk utgångspunkt men avviker från den i vissa avseenden. Bland annat menar han att det krävs mer systematiska analyser av tal och skrift i exempelvis massmedia, vilket vissa poststrukturalister skulle se som begränsande.

Fairclough (1995) ser media som ett viktigt ämne för kritisk diskursanalys, då han menar att media är en kanal med stor makt att sprida, och genom sitt språkbruk bidra till att förmedla, samhällets ojämlika maktstrukturer. Media förmedlar nämligen maktspråk, bland annat i form av stereotypa och rasistiska föreställningar baserade på “Vi” och “Dom”, inte bara genom dess informationsspridning utan också i dess underhållning som film, skönlitteratur och musik (Fairclough, 1995; SOU 2005:56).

Att medias diskurser och val av uttryck och begrepp påverkar människors uppfattning om gängkriminalitet, är en förförståelse som vi tagit med oss in i denna studie. Vi anser att Faircloughs kritiska diskursanalys passar vårt syfte och frågeställningar väl då han belyser medias diskursiva makt att i tal och skrift skapa föreställningar om hur något är eller borde vara, liksom hur olika identiteter skapas och relationer etableras mellan grupper. Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys ger oss dessutom ett ramverk att inspireras av i analysen av vårt empiriska material som består av mediala klipp rörande gängkriminalitet. Winther Jørgensen &

Phillips (2000) menar att bland de olika kritisk-diskursanalytiska perspektiven bidrar Fairclough med den mest sofistikerade modellen för att analysera hur språk används och dess koppling till bredare sociala praktiker. Att modellen är mer systematisk än andra diskursanalyser kan dessutom bidra till att öka studiens trovärdighet.

3.5 Faircloughs tredimensionella modell

Som ovan nämnt har Fairclough skapat en användbar tredimensionell modell för kritisk diskursanalys, vilken vi använder i analysen av vårt empiriska material för denna studie.

Modellen kan ses som en analytisk ram som består av tre åtskiljbara dimensioner, text, diskursiv

praktik och social praktik. Dessa dimensioner fungerar som utgångspunkter i analysen av språkbruk och kommunikativa händelser (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Även om Faircloughs modell ofta använts för att analysera skriftliga nyhetsartiklar och stillbilder så argumenterar Fairclough (1995) för att denna analysmodell också kan appliceras på TV och annan rörlig media. Vi har valt att inte redogöra för alla komplexa aspekter, faser, begrepp och analytiska redskap som Faircloughs angreppssätt erbjuder, utan har valt ut de analysverktyg som vi identifierat som centrala för att analysera vår empiri samt besvara våra forskningsfrågor. Enligt Boréus och Bergström (2018) bör nämligen den som ska genomföra en kritisk diskursanalys välja ut ett fåtal verktyg från den breda repertoar som Fairclough presenterar, för att kunna anpassa analysen efter det specifika syftet och ämnesområdet för studien. Närmast kommer vi att översiktligt beskriva modellen för att under metodavsnittet tydligare redogöra för hur vi har valt att applicera modellen vid analysen av vår empiri.

Från Winther Jørgensen & Phillips (2000).

3.5.1 Text

Den första dimensionen berör skrift, tal och bild, eller som i rörlig media, en blandning av det språkliga och visuella (Fairclough, 2010; Fairclough, 1995). Här handlar det om att analysera texten eller talets formella egenskaper så som till exempel ordval och grammatisk uppbyggnad, för att på så vis synliggöra skapandet av identiteter och hur de konstrueras i text och/eller bild.

När det gäller analys av rörlig media krävs det nämligen en så kallad multisemiotisk approach, där även analys av bilder och bakgrundsbilder inkluderas (Fairclough, 1995). Med semiotik menas studiet av tecken och symboler, samt vilken mening de bär och förmedlar i mänsklig kommunikation (Boréus & Bergström, 2018; Hall, 1997). I en multisemiotisk approach menar Fairclough (1995) att det är viktigt att se till hur bilder och ljud kan förstärka det som sägs och

i samspel skapar mening. Fairclough presenterar en mängd begrepp och redskap för analysen, men två viktiga grammatiska element är transitivitet och modalitet. Transitivitet handlar om att analysera hur väl en text/bild synliggör kopplingen mellan aktör och händelse, liksom vilka ideologiska konsekvenser detta kan medföra. Exempelvis osynliggör tidningsrubriken “kvinna våldtagen” vem som utfört övergreppet. Begreppet modalitet används i sin tur för att analysera talarens grad av instämmande i ett påstående, så kallad affinitet. Exempelvis skiljer sig påståendet “gängkriminaliteten har ökat” från “jag anser att gängkriminaliteten har ökat” eller

“gängkriminaliteten kan ha ökat något”. Den första formuleringen indikerar att påståendet skulle vara en bestämd otvivelaktig kunskap och anger en hög grad av affinitet, jämfört med det sistnämnda som visar på mer tvivel och därmed har lägre grad av affinitet. Påståenden med hög grad av affinitet är någonting som Fairclough betonar är vanligt i massmedia som ofta framför påståenden som om det vore fakta. Vilket sätt, det vill säga vilken modalitet, som talaren använder sig av påverkar således hur diskursen uppfattas, vilket i sig kan ha konsekvenser för hur sociala relationer och ideologisystem skapas. Genom att använda sig av till synes “sanna” påståenden menar Fairclough att massmedia både befäster och främjar sin makt (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).

3.5.2 Diskursiv praktik

Den andra dimensionen innebär en analys av produktion och konsumtion av texter. Det handlar alltså om hur dem som skapat texterna bygger på redan existerande diskurser, så kallat intertextualitet, men också hur texten mottas, konsumeras samt tolkas utifrån rådande diskurser.

Här analyseras vilka diskurser och genrer som formuleras i både produktionen och konsumtionen av texten. Till exempel kan här undersökas hur och om texten har granskats och vilka förändringar den kan ha genomgått under processen. Syftet med detta är att identifiera vilka produktionsförhållanden analysmaterialet är underkastade. Dock underlåter ofta Fairclough i sina analyser att göra någon närmare kartläggning av textens tillblivelse utan fokuserar främst på att analysera vilka diskurser den kan tänkas bygga på (interdiskursivitet) och som ovan nämnt vilka texter den möjligtvis bygger på (intertextualitet) (Winther Jørgensen

& Phillips, 2000). Fairclough (1995) betonar samtidigt att det är svårt att åtskilja diskurser då de också bygger på varandra. En intertextuell analys går ut på att undersöka spåren av diskursiva praktiker i en text samt att ställa sig frågorna: Hur enhetlig eller varierande är diskursen? Hur stabil/föränderlig är den? (Fairclough, 1995). En diskurs kan vara såväl normerande som skapande, det vill säga antingen befästa redan förgivettagna förhållanden eller bidra till att omdefiniera dem. Detta utgår alltså från antagandet att mening inte är bestämd, utan att det

ständigt pågår en sorts kamp om betydelse, det vill säga, hur något ska förstås. Vidare menar Fairclough (1995) att texter i media är särskilt känsliga mätredskap när det kommer till de snabba förändringar i samhället, då de speglar sociala och kulturella motsägelser i samhället.

3.5.3 Social praktik

Den tredje dimension rör den sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av och lägger fokus på kontexten för de två övriga dimensionerna. Här analyseras och övervägs huruvida den diskursiva praktiken återskapar eller omstrukturerar den befintliga diskursordningen, och vad detta kan innebära för den bredare sociala praktiken. Den här delen av analysen är viktig då det ofta är här som studiens slutsatser fattas och möjligheten att belysa dess ideologiska konsekvenser liksom argumentera för social förändring. För att kunna göra detta krävs det dock att diskursanalysen kompletteras med annan teori eftersom social praktik innehar både diskursiva och icke-diskursiva element, vilket innebär att diskursanalysen inte är tillräcklig (Herz & Johansson, 2013; Jørgensen & Phillips, 2010). En viktig del av den här dimensionen är således att se till hur identitet och representationer av dessa identiteter skapas utifrån olika positioner, vilket bland annat har att göra med vem som har tolkningsföreträde och vilka identiteter som kontrasteras mot varandra (Fairclough, 2010). Vi har valt att analysera den sociala praktiken med hjälp av postkolonial teori samt ett intersektionellt perspektiv.

Beskrivning och argumentation kring val av dessa finner ni nedan.

3.6 Postkolonial teori och intersektionalitet

Postkolonialism är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som innefattar många olika teorier och begrepp som har gemensamt att de ifrågasätter den koloniala dominansen och kolonialismens följdverkningar. Vad postkolonialism exakt står för råder det delade meningar om men den utgångspunkt som vi tagit till oss i denna studie är koloniala idéer om skillnad mellan människor samt den postkoloniala kampen mot, liksom frigörelse från, västerländsk dominans och imperialism (Loomba, 2008). Begreppet postkolonialism har en poststrukturalistisk grund i det att den belyser förståelsen för att det finns flera olika historier och versioner av verkligheten, inte bara en enda. Detta uttrycker sig bland annat i den postkoloniala kritiken mot master narratives, en sorts dominerande berättelser, vilka osynliggör andra perspektiv på verkligheten än det som presenteras av det vita, västerländska samhället (Loomba, 2008). Bland annat belyser postkolonial teori hur den västerländska moderniseringen bygger på rasifierade samt globaliserade stereotyper och identiteter som innebär ett fortsatt kolonialt förtryck (Mattsson,

2010). Representationer av icke-västerländska ”invandrare” som avvikande från “oss” är enligt Jönsson (2013) också en del av detta och representerar en kolonial diskurs som än lever kvar.

Några begrepp som vi anser kan vara användbara från tidigare forskning (de los Reyes

& Mulinari, 2005; Estrada, 1999; Jönsson, 2013; Mattsson, 2010; SOU 2005:41, m.fl.) är

“andrafiering”, “rasifiering” och skapandet av “de Andra”, vilka alla kan härledas till postkolonialismen. Begreppet “andrafiering” belyser hur våra till synes normala och vardagliga interaktioner kan bidra till ett särskiljande mellan “Vi” och “Dom”. I korta drag handlar andrafiering om en process som bidrar till särskiljning och underordning och av vissa grupper, ofta kopplat till deras etniska eller religiösa tillhörighet men också till andra tillhörigheter som exempelvis kön (SOU 2005:41). Kamali (SOU 2005:41) betonar att andrafieringsprocessen inte behöver vara avsiktlig utan bygger ofta på förgivettagna, normaliserade handlingar som är institutionaliserade i vår vardag och samhällsstruktur. Konsekvenserna är dock att detta möjliggör fortsatt strukturell diskriminering av minoritetsgrupper, liksom ett bevarande av majoritetssamhällets privilegier och maktpositioner. Kamali (SOU 2005:41) menar vidare att det råder en så kallad främlingsandrafiering i Sverige, vilken bygger på negativ stereotypisering, stigmatisering och kategorisering av personer med invandrarbakgrund utifrån deras presumtiva kollektiva drag vad gäller religion, etnicitet och/eller hudfärg. Skapandet av olikheter mellan “Vi” och “Dom” är en viktig del i denna process tillsammans med förekomsten av förtryck och aggression gentemot dessa “andra”.

Mattsson (2010) betonar liksom Kamali (SOU 2005:41) att det är svårt att problematisera och synliggöra överordnade positioner då det som anses vara norm sällan synliggörs eller ifrågasätts. Maskulinitet, medelklass, heterosexualitet och vithet är således positioner som sällan betonas eller definieras på samma sätt som kvinna, arbetarklass, homosexualitet och icke-vit. Ett exempel på detta är att hudfärg är något som påverkar svartas identitet i högre utsträckning än för vita, genom att de ofta görs medvetna om deras “avvikande”

hudfärg. Bara det faktum att vita inte behöver reflektera kring sin identitet som vit på samma sätt som en person av annan hudfärg, är ett tecken på privilegium och maktposition. Det är således utifrån beskrivningen av de avvikande, underordnade “Andra” som överordnade kategorier reproducerar och befäster sin makt (Mattsson, 2010).

Vikten av att kunna se hur makt skapas i relationen mellan olika kategorier liksom det komplexa samspelet dem emellan, är något som det intersektionella perspektivet framhåller.

Intersektionalitet är ett begrepp och ett perspektiv som bygger på det engelska ordet intersection, vilket innebär “korsning” i den bemärkelsen att den synliggör hur olika kategorier och maktstrukturer “korsar” varandra och tillsammans skapar en grund för förtryck och

ojämlikhet men också privilegier (Mattson, 2010). Det intersektionella perspektivet utgör således ett viktigt bidrag till tidigare kritiska perspektiv genom att vidareutveckla analysen och belysa hur olika maktstrukturer och kategoriseringar faktiskt samspelar samt skapas relationellt.

Ur detta perspektiv är det således fruktlöst att analysera kategorier var för sig. Perspektivet lägger stor vikt vid hur maktstrukturer skapas och återskapas genom våra vardagliga interaktioner, åsikter och handlingar liksom vid vilka konsekvenser detta kan få för såväl enskilda människor som samhället i stort. Det intersektionella perspektivet vilar således på en konstruktivistisk grund vilket passar väl in på vårt syfte och övergripande vetenskapsteoretiska ansats.

För den intersektionella analysen är kategorierna kön, etnicitet och klass centrala då de ses som grundläggande för hur samhället organiseras (Mattson, 2010). Enligt de los Reyes och Mulinari (2005) är det simultana samspelet mellan kategorierna kön, klass och etnicitet rent av grundläggande för konstituerandet av makt. Det finns naturligtvis personer som rör sig mellan olika klasser liksom köns- och etnicitetsstrukturer, men den hierarkiska maktordningen kategorierna emellan står relativt oförändrad (Mattson, 2010). Intersektionella analyser kan även inkludera andra kategorier som sexualitet, ålder och funktion för att bara nämna några. I vår analys kommer vi att belysa intersektioner mellan kön, etnicitet, klass och ålder. Ålder är en vanligtvis förbisedd kategori (Krekula m.fl., 2005) som vi dock anser har en viktig plats i vår studie av gängkriminalitet då diskursen ofta berör unga lagöverträdare. Krekula m.fl. (2005) menar bland annat att personer som inte är arbetsföra eller på annat sätt anses bidra till samhället, ofta ses som en börda vilket medför att barn, unga och äldre tillskrivs mindre makt.

En annan viktig aspekt ur det intersektionella perspektivet är att vissa sociala problem tenderar att framställas som kopplade till etnicitet, utan att se till vilken betydelse klass och socioekonomisk ställning har. Problemet framställs således ligga hos “avvikande” etniska grupper vilket påverkar samhällets åtgärder och insatser (Estrada, 1999; Jönsson, 2013). Detta menar vi betonar vikten av att ställa sig kritiskt reflexiv till hur kategorierna ålder, klass, kön och etnicitet samspelar och motiverar valet av dessa kategorier för analys.

En viktig förförståelse för vår studie är, liksom de los Reyes och Mulinari (2005) betonar, att maktpositioner inte bara etableras rent materiellt utifrån tillgång till makt och resurser, utan också diskursivt, utifrån vem som har tolkningsföreträde samt sätter normen. de los Reyes & Mulinari (2005) belyser bland annat hur många svarta kvinnor blir “talade om”

men sällan får chansen att själva definiera sig samtidigt som de mäts mot en normativ måttstock gällande vad som är den “rätta” sortens kvinnlighet. En annan viktig aspekt utifrån detta perspektiv som berör vår studie är att de grupper som tillhör normen också besitter en möjlighet

att kontrollera såväl politik som kunskapsproduktion och mediala kommunikationsmedel, vilket kan bidra till att deras maktövertag normaliseras ytterligare (Mattsson, 2010). En central utgångspunkt för denna studie är just att diskurser i media kan skapa och reproducera normativa föreställningar om olika grupper. Genom att applicera postkolonial teori och intersektionellt perspektiv på diskurs kring gängkriminalitet hoppas vi att få fram en mer komplex förståelse för hur media skapar och reproducerar kategorier som i relation till varandra bidrar till antingen makt och privilegier eller utsatthet och “andrafiering”.

3.7 Kritik mot CDA och Faircloughs modell

Studier som använder sig av CDA har bland annat kritiserats för att vara ovetenskapliga, utifrån ståndpunkten att vetenskap ska vara objektiv och deskriptiv (Boréus & Bergström, 2018). Även om det, som Herz och Johansson (2013) påpekar, finns en ökande tendens inom human- och samhällsvetenskapen att anta mer systematiska tillvägagångssätt och positivistiska ansatser i syfte att öka validiteten på studier, så menar vi liksom dem att det trots allt är av betydelse att genomföra kritiska studier som reflekterar kring maktförhållanden i samhället. Sociala problem blir omöjliga att studera och förstå utan att ställa sig kritisk till hur de också skapas. Inom den kritiska forskningstraditionen är det centralt att forskare använder sin privilegierade position och kunskap till att kritiskt granska samhälleliga maktförhållanden, även om detta innebär att man då utgår från sin egen subjektiva förförståelse och tolkning (Boréus & Bergström, 2018).

Diskursanalyser har som sagt överlag kritiserats för att sakna systematiska tillvägagångssätt, men Faircloughs modell lyfts fram av bland annat Winther Jørgensen och Phillips (2000) som den mest sofistikerade modellen och vi menar att den erbjuder oss flera användbara verktyg för att systematisera vår analys samtidigt som vi tillåts förhålla oss kritiska.

4 URVAL OCH METODOLOGISKA STÄLLNINGSTAGANDEN

En viktig del i kvalitativa studier är att redovisa de olika steg som tagits i såväl urval, insamling och analys (Creswell, 2014). Då vi har valt att använda oss av diskursanalys, vilket både är en metod och en teori, så har vi till viss del redan en förutbestämd struktur att följa (Svensson, 2019). Diskursanalys förutsätter liksom det låter en analys av diskurs, vilken återfinns i såväl skrift, tal och bild. Hur analysen genomförs varierar, varför det är viktigt att redogöra så tydligt som möjligt de olika steg som tas för att säkerhetsställa så hög trovärdighet och transparens som möjligt. Nedan finner ni vår redogörelse för hur vi väljer att använda oss av Faircloughs

kritiska diskursanalys som metod, urval, datainsamling samt en etisk och metodologisk diskussion. Istället för induktivt förhållningssätt till empirin som traditionellt förknippas med kvalitativa studier, kommer vi att förhålla oss abduktivt till vårt material. Detta innebär att vi utgår från en viss förförståelse samt teoretiska hypoteser för att sedan successivt testa dessa mot empirin i syfte att skapa ny, utökad förståelse (Meeuwisse m.fl., 2008).

4.1 Urvalsprocess och datainsamling

Vi har som tidigare nämnt valt att analysera videoklipp rörande gängkriminalitet från olika medier. Det empiriska materialet i vår studie är tillhandahållet genom sökmotorn Google.se, som är en av de mest använda sökmotorerna på nätet (SOU 2016:30; Statens medieråd, 2018).

Att söka på Google, att “Googla”, anser vi således vara ett utbrett tillvägagångssätt att tillgodogöra sig kunskap och information på, i dagens samhälle. Vår avsikt med att använda Google för att samla in vår empiri rörande gängkriminalitet är att få ett så representativt urval som möjligt då vi anser att dagens samhälle är i stor grad medialiserat. Tidigare forskning (Rhineberger-Dunn, 2013; Stjernborg m.fl., 2015; Yazgan & Eroğlu Utku, 2016), samt flera tidigare studentuppsatser, har valt att analysera tidningsartiklar för att undersöka diskurser i media. Som ovan nämnt tillgodogör sig dock människor kunskap på många fler vis än genom att köpa en klassisk dags- eller kvällstidning, såsom till exempel Dagens Nyheter eller Aftonbladet. Vi anser att det är mer intressant och relevant att undersöka vad människor möts av när de söker på gängkriminalitet på Google.

Den söksträng vi använde vid datainsamlingen och urvalet av vår empiri var gängkriminalitet sverige, utan citattecken. Anledningen till att vi valde orden gängkriminalitet och sverige i söksträngen är för att vi valt att fokusera på gängkriminalitet i just Sverige. Genom vår sökning på gängkriminalitet sverige på Google 2020-11-28 fick vi upp 220 000 resultat. Eftersom vår avsikt var att analysera video-klipp rörande gängkriminalitet valde vi att filtrera sökningen med att via sökmotorn välja videoklipp. Vi fick då upp 27 100 videoklipp rörande gängkriminalitet och Sverige från källorna expressen.se, youtube.com, aftonbladet.se, riksdagen.se, facebook.com samt svtplay.se. Den enda avgränsningen vi valde att göra vid detta stadiet i vår urvalsprocess rörde antalet analysobjekt, då det inom ramen för denna studie inte är rimligt att analysera alla träffar. Utöver denna filtrering har vi aktivt valt att inte begränsa vår sökning utifrån ytterligare faktorer, såsom till exempel tidsperiod, då vi så lite som möjligt ville påverka vad som kom upp vid en första sökning på vårt ämne. Då vår avsikt var att analysera den media som dels når ut till många människor, samt det som de flesta direkt möts av vid sökning på ämnet, gjorde vi ett första urval genom att gå igenom samtliga

klipp, totalt tio stycken, på den första sidan som kom upp vid vår sökning på Google. Dessa tio klipp var publicerade på fyra olika hemsidor; Aftonbladet.se, expressen.se, riksdagen.se samt youtube.com. Vid genomgången av de tio klippen uppmärksammade vi att det fanns flera tydliga återkommande teman, som unga killar, utsatta områden, hårdare tag och invandring/integration. Flera klipp berörde dessutom samma händelse eller uttalande. Utifrån genomgången ansåg vi att fyra specifika klipp skulle vara relevanta för att ge oss en bild av diskursen kring gängkriminalitet. Dessa fyra klipp valdes ut strategiskt, grundat på att de innebar en spridning av olika positioner av talare, som statsminister, ungdomspolitiker, journalist och privatpersoner. Som nämnt ovan valde vi inte att göra någon begränsning gällande tidsperiod utan lät sökmotorn göra sitt. De fyra klippen som valdes ut är publicerade mellan augusti och september 2020. Klipp 1 är publicerat av Expressen TV (2020) på YouTube och visar en debatt rörande gängkriminalitet mellan Philip Botström ordförande i Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU samt Benjamin Dousa från Moderata ungdomsförbundet MUF. Debattörerna ombeds kommentera olika aktuella händelser i media.

Klipp 2 är publicerat av privata Youtube-kontot Sverigebilden (2020) och framställs vara ett reportage där han frågar till synes “vanligt folk på stan” om hur de ser på gängkriminaliteten i samhället. Klipp 3, är publicerat av Aftonbladet i samband med en skriftlig artikel (Westling

& Stigfur, 2020, 7 september). Klippet är en nyhetssändning med ett inslag där statsminister Stefan Löfven konfronteras med frågor rörande gängkriminalitet kopplat till ett uttalande av biträdande rikspolischef Mats Löfving i Sveriges Radio. I Klipp 4, som är publicerat av Expressen TV på YouTube, intervjuas författaren och journalisten Lasse Wierup om gängkriminaliteten i Sverige och vilka åtgärder han anser nödvändiga utifrån den omtalade bok han skrivit på området, Gangsterparadis- så blev Sverige en arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd (Expressen TV, 2020). Vi har valt att samla vårt empiriska material under rubriken Empiriskt analysmaterial i referenslistan för att skapa en tydlig översikt av materialet. Hädanefter och i analysen kommer vi att referera till klippen som Klipp 1, Klipp 2, Klipp 3 och Klipp 4.

I vårt slutliga urval är alltså ett av klippen publicerat på aftonbladet.se och tre av dem på youtube.se (varav två är från Expressens egna YouTube-kanal, Expressen TV, och ett från Sverigebilden, en offentlig kanal på YouTube). YouTube är en till viss del kontroversiell webbplats för publicering av video-klipp, men börjar allt mer gå mot informationsspridning.

Idag används sidan av såväl privatpersoner, företag och organisationer som politiska partier och nyhetskanaler (Nationalencyklopedin, u.å.). Två av klippen i vårt urval kommer exempelvis från Expressens egna YouTube-kanal där de publicerar nyhetsklipp. Enligt Weibull m.fl. (2018)

är Expressen en av de mest väletablerade nyhetstidningarna i Sverige och kan sägas ha en oberoende liberal positionering. Expressen TV är en del av AB Kvällstidningen Expressen vilken ingår i Bonnier Group (Expressen TV, 2008). Aftonbladet är också en av de tidningar som har störst spridning i landet och är en oberoende socialdemokratisk tidning som ägs av Schibsted Sverige (Weibull m. fl. 2018) Klippet från Aftonbladets digitala hemsida, som är en del av vår empiri, har publicerats i samband med en digital artikel. Vi kommer i vår analys att analysera videoklippets innehåll i textens sammanhang. En viktig aspekt att ha i åtanke här är att Aftonbladet och Expressen representerar olika politiska ideologier vilket kan medföra att de vinklar sin rapportering därefter (Weibull m.fl., 2018). Sverigebilden är i sin tur ett offentligt konto som utger sig för att vara en medborgarjournalistisk YouTube-kanal som ska vara partipolitiskt- och religiöst obunden.

4.1.1 Kritisk argumentation rörande Urval och Datainsamling

Då syftet med denna studie är att analysera den mediala debatten rörande gängkriminalitet går det att diskutera representativiteten i vårt urval utifrån att vi bara valt fyra klipp. Att vi valt just fyra klipp beror till viss del på studiens tidsram men också på att vi efter en första genomgång av materialet kunde dra slutsatsen att innehållet i just dessa fyra klipp var tillräckligt för vårt syfte med studien. Enligt Bryman (2011) behöver en stor mängd empiriska data nödvändigtvis inte innebära att en större mättnad i ett material. Ett material kan sägas vara mättat när de viktigaste analytiska kategorierna är uppfyllda, inga nya relevanta data uppkommer och det finns en tillräcklig variation i materialet (Bryman, 2011). Vi menar att vårt material är mättat då det som framkommer i vårt urval både visar på spridning genom att reflektera uttalanden från olika positioner i samhället, samt att det utifrån sitt rika innehåll givit oss en rimlig uppfattning om hur diskursen kring gängkriminalitet ser ut i Sverige idag. Då vi ämnat analysera den lättillgängliga, rörliga media som människor möts av direkt vid en sökning på Google, ansåg vi det vara relevant att göra ett urval ur de första tio klippen som kommer upp.

Vid själva sökningen såg vi inte något direkt mönster i träffbilden, exempelvis att de skulle vara rangordnade efter datum, publicering eller antal visningar. Det bästa hade kanske varit om vi hade kunnat rangordna sökningarna efter antal visningar, men då detta inte gick valde vi att fokusera på de första klippen som kom upp. Att se till det som människor möts av och inte aktivt behöver leta efter ser vi dock som en fördel i vår studie. En annan aspekt vi har reflekterat kring är att denna träffbild kan vara specifikt anpassad efter unika algoritmer som i sin tur är specifikt anpassade efter oss som sök-aktörer (Statens medieråd, 2018). Det är alltså inte säkert att den sökträff vi fått, blir densamma för någon annan som använder exakt samma söksträng