5 ANALYS OCH RESULTAT
5.1 Vem talar? Vad ser vi?
Klipp 1 visar en debatt mellan Philip Botström ordförande i Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU samt Moderata ungdomsförbundet MUF, numera vd för tankesmedjan Timbro. Debatten modereras av en vit kvinnlig programledare. När vi ser på detta klipp har vi i åtanke att dessa ungdomspolitiker kan tänkas, utifrån sin mindre offentliga, ansvarsfulla position, ha en större möjlighet att uttrycka sig mer “radikalt” än vad till exempel en partiledare eller statsminister kan. Samtidigt kan de i egenskap av politiker uttala sig med relativt hög grad av auktoritet. Klippet är publicerat av Expressen TV på YouTube. Det vi ser är en “klassisk” nyhetsstudio som vi uppfattar som formell och professionell då den har liknande scenografi som allmänt betrodda nyhetskanaler som exempelvis Sveriges Television (SVT). Debatten börjar med att visa bildinslag av tre unga kvinnor följt av en fråga från programledaren “ska det krävas fler oskyldiga offer innan Sverige tar ett grepp om gängvåldet?” (Klipp 1). När vi ställer oss frågan om vilka känslor som bilderna kan framkalla hos mottagaren, upplever vi att de väcker stark sympati med offren och dess anhöriga, liksom en rädsla över det våld som till synes eskalerar och även drabbar oskyldiga, unga kvinnor. Vidare under debattens gång visas löpande bilder på gravljus, blommor, polisbilar och ambulanser med blåljus, inzoomade polisemblem, avspärrade brottsplatser, kriminaltekniker som ser ut att insamla bevis på en brottsplats, inhängning med taggtråd som ser ut att vara från ett fängelse samt Stefan Löfven framför Sverige och EU-flaggor. Klippets visuella innehåll förstärker det som sägs i tal -
nämligen att de som begått dessa kallblodiga mord ska straffas och att Sverige måste stå upp för de “svenska värdena” som trygghet, lag och ordning. Helhetsintrycket som vi får av klippet är en känsla av tragedi och önskan om rättsskipning, att ungdomspolitikerna också för just resonemang kring hårdare straff upplevs i detta sammanhang som rimligt. Vidare i klippet hänvisas till ett uttalande av biträdande rikspolischefen som ursprungligen gjordes i Sveriges Radios program Ekots lördagsintervju (Sveriges Radio, 2020, 5 september) och som har fått stor spridning i olika svenska mediekanaler. Uttalandet kopplar ihop gängkriminalitet med invandring och förstärker på så vis en bild av hotet som kommandes från “de Andra”. Två av klippen i vår empiri är uppenbart kopplade till detta uttalande, genom att referera till eller diskutera uttalandet, så vi ser här en tydlig intertextualitet. Detta är, om vi ska se till Faircloughs modell, en del av diskursens diskursiva praktik, alltså att den bygger på olika uttalanden och diskurser. Det faktum att det är en polischef som uttalar sig kan innebära att den information som framkommer anses som särskilt trovärdig och ifrågasätts därmed inte på samma vis som om det hade varit en privatperson som uttalade sig om situationen. Enligt Fairclough (1995) finns det en hierarki bland källor i medietexter där uttalanden av bland annat polis, myndigheter och liknande officiella källor har hög status och uppfattas ofta som sanningsenlig information. Denna status kan även förstärkas av symboliska värden som kläder, till exempel kopplas uniform ofta ihop med någon form av makt och myndighetsuövning och märkeskläder som en ekonomiskt statusmarkör (Hall, 1997). Att media använder sig av de officiella källorna som “objektiv” information kan leda till att den verklighetsuppfattning de med makt har, blir den dominerande (Fairclough, 1995).
Klipp 2 är publicerat av Youtube-kontot Sverigebilden och framställs vara ett reportage där han frågar till synes “vanligt folk på stan” om hur de ser på gängkriminaliteten i samhället. Vi vet inte varför just dessa personer är utvalda eller på vilket sätt de är det, eller vad intentionen med videoklippet är. De som intervjuas är alltid i bild i klippet, reportern är inte synlig. I filmen är det vackert väder och platsen för “reportaget” är vid en hamn med vackra segelbåtar och sverigeflaggor i bakgrunden. De associationer vi får är en känsla av ett idylliskt svenskt område, vilket kan upplevas symbolisera det svenska folkhemmet och ställs i kontrast till den betongklädda förorten som diskuteras och anses hota Sverige. Att identiteter konstrueras i form av motsatser till varandra är enligt postkolonial teori en central del i andrafieringsprocesser vilket i sin tur kan bidra till att bevara och förstärka västerländsk dominans (Loomba, 2008; SOU 2005:41). Majoriteten av individerna som intervjuas i klippet faller på många sätt “inom normen” som vita, medelklassmän. Genom att se till vilka som inte hörs lika mycket, nämligen kvinnor och ”icke-vita” män blir det tydligt hur privilegiet att uttala sig kring gängkriminalitet
i detta klipp baseras på en intersektion av olika kategorier, inte bara kön. Med hjälp av det intersektionella perspektivet kan vi således se hur maktfaktorer samspelar och skapar privilegier för vissa att få göra sin röst hörd samtidigt som det osynliggör vissa röster (Mattson, 2010). Här kan man fråga sig varför det antas relevant att fråga vita män i en idyllisk båthamn om ett fenomen som beskrivs ligga hos “de Andra” i förorten. Personerna som filmas i Klipp 2 har alla ett ansiktsuttryck som indikerar att de pratar om någonting problemfyllt, och detta gör att man till viss del känner ett slags allvar när man ser på videon. På YouTube-sidan står det att Sverigebilden är en medborgarjournalistik YouTube-kanal som är partipolitiskt- och religiöst obunden. Vi upplever att klippet har en högervriden underton med rasistiska förtecken, både utifrån klippets fokusering på hårdare straff, val av till största delen vita, till synes medelklassmän, som intervjupersoner och vridning utifrån de frågor som ställs som exempelvis “(t)ror du att kriminella skulle bry sig eller tänka till en extra gång om de skulle veta att jag kan bli utvisad om jag missköter mig” vilket antyder ett grundantagande om att gängkriminella är människor som invandrat och som kan utvisas. Problemet som vi ser är att deras uttalanden till stor del reflekterar diskursens ton i övrigt, även hos politiker, vilket vi återkommer till längre fram i analysen.
Klipp 3, Stefan Löfvén om kriminella klaner i Sverige, är publicerat av Aftonbladet i samband med en skriftlig artikel. En ung, vit kvinna är nyhetsreporter och presenterar ett klipp där statsminister Stefan Löfven konfronteras med frågor rörande gängkriminalitet kopplat till radiointervjun i Sveriges Radio som gjordes med biträdande rikspolischef Mats Löfving. Klippet skildrar Aftonbladets nyhetsstudio, vilken liksom Expressens i Klipp 1, ger känslan av en professionell miljö. Det förekommer ett videoinslag i klippet där statsminister Stefan Löfven och centerpartiledaren Annie Lööf ses stå med allvarliga miner framför två podium med EU- och Sverigeflaggor i bakgrunden. Vi får en respektingivande känsla av allvar. Som nämnt tidigare finns det en hierarkisering bland källor vilken påverkar vilka budskap som uppfattas som sanna. I jämförelse med Klipp 2, där det är privatpersoner som uttalar sig så kan statsminister Löfven upplevas som en mer auktoritär och mer förtroendeingivande källa. Det intressanta här är dock att de båda klippen sänder liknande budskap, vilket än en gång tyder på en dominerande diskurs, och dess budskap är något vi återkommer till under rubriken Det normaliserade undantagstillståndet. I analysen av vad vi ser reflekterar vi än en gång över representationen, det vill säga att det är personer med makt, utifrån kategorierna etnicitet/ (västerländsk/vit), klass (medel/överklass) och ålder (medelålders), som uttalar sig om personer som själva inte ges utrymme att uttala sig om sin situation. Enligt postkolonial teori har personer som faller under en västerländsk, vit norm traditionellt givits tolkningsföreträde vilket
reflekterar en kolonial förståelse för vilka som anses vara värda att lyssna på, nämligen europeeiska, vita personer (Loomba, 2008). Att det i situationen är just medelålders män med makt bekräftar, ur ett intersektionellt perspektiv, privilegiet att tala ytterligare (Mattsson, 2010).
I Klipp 4, som är publicerat av Expressen TV på YouTube, intervjuas journalisten och författaren Lasse Wierup om gängkriminaliteten i Sverige och vilka åtgärder han anser nödvändiga utifrån den omtalade bok han skrivit på området, Gangsterparadis- så blev Sverige en arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd. När klippet kommer upp vid vår sökning på Google så visas en bild på ett bombskadat höghus samt en ung svart man i uppdragen huva, märkesjacka, automatvapen i handen och vad som ser ut som en joint i munnen. Killen upplevs ha en känslokall, överlägsen blick som ser ner på mottagaren vilket ger en känsla av otrygghet, nästan känslan av en krigszon i kombination med det sprängda huset. Här blir det tydligt vilka paralleller som dras, eftersom en svart “gangster” tillsammans med ett bombskadat hus används för att representera klippet visuellt. Utöver denna representation omnämns inte killen överhuvudtaget, utan tycks enbart användas som en symbolisk representant för gängkriminalitet. Huruvida killen är kriminell eller ej framkommer inte, vilket innebär att bilden kan vara helt taget ur sitt sammanhang. Vidare när vi startar klippet porträtteras polisbilar med blåljus i bostadsområden, poliser i uniform med vapen, avspärrade brottsplatser, polishundar, ambulans, en flygande polishelikopter. Bilderna är tagna när det är mörkt eller grått och regnigt ute. Känslan är dyster och att någonting allvarligt har skett. Samtidigt får man en känsla av krafttag och att polisen representerar lag och ordning och någon form av trygghet i det hela. Bilderna varvas med vad som ser ut att vara ett videosamtal med Wierup i hans hem, i trygg miljö. I klippet får vi inte en särskild auktoritär känsla, Wierup framstår som vilken ”vit, medelålders man som helst” i sitt “vardagliga, svenska hem” och kan på så vis tänkas inge en känsla av gemenskap med mottagaren, det vill säga “gemene man”. Det intersektionella perspektivet kan ge oss en förståelse för hur maktfaktorerna kön (man), etnicitet (vit/västerländsk) och ålder (medelålders) samspelar och skapar en norm som bidrar till den vedertagna uppfattningen att den vite mannens ord reflekterar “gemene man”, det vill säga allmänheten, och därmed kan generaliseras som en rimlig uppfattning (Mattsson, 2010). Vidare kan den status som dessa samspelande maktfaktorer skapar, göra att vi också uppfattar det som rimligt att en vit medelålders man uttalar sig om unga invandrade män. Detta kan i sin tur utifrån postkolonial teori tolkas som att det koloniala grundantagandet att den vite västerländske mannen står för det moderna, utbildade och kunniga lever kvar (Loomba, 2008; Mattson, 2010).
Vi har i vår analys av vem som talar konstaterat att personer med makt, antingen politisk eller medial, verkar uttrycka sig mer “säkert”, det vill säga med högre grad av affinitet, än privatpersoner. Ett exempel på detta är att i klipp 3 förekom det mer “min övertygelse är”, “jag anser att” än i de politiska uttalandena som använde mer “så här är det” vilket antyder att det de säger är en oomtvistad sanning. Detta kan kopplas till Faircloughs (1995) modalitetsbegrepp, vilket är en central del i hans kritiska diskursanalys av dimensionen Text, och användbart för att analysera hur sanningsenligt ett påstående framställs. Utifrån dimensionen diskursiv praktik i Faircloughs modell kan vi se att diskursen kring gängkriminalitet är färgad av flera andra diskurser samt att de ibland är svåra att urskilja. Detta säger givetvis något om diskursen i sig, det är nämligen en uppenbart enad bild kring vart problemet med gängkriminalitet ligger samt vilka åtgärder som krävs för att ta itu med problemen. Vår tolkning är att diskursen har starka inslag av mer eller mindre uttalade postkoloniala och rasistiska betoningar vad gäller problematikens orsak, vilket visar på en interdiskursivitet, där diskursen om gängkriminalitet bygger på resonemang som också återfinns i rasistiska diskurser. Att maktpositioner inte bara etableras rent materiellt utifrån tillgång till makt och resurser, utan också diskursivt, utifrån vem som har tolkningsföreträde, kan vi se i vår empiri hur unga, invandrade män blir “talade om” men inte får chansen att själva definiera sig och komma till tals (de los Reyes och Mulinari, 2005). En annan viktig aspekt vi också kan se i vår empiri utifrån detta postkoloniala perspektiv är att de grupper som tillhör normen också har tillgång till såväl politiken som mediala kommunikationsmedel, vilket kan bidra till att deras maktövertag normaliseras ytterligare (Mattsson, 2010). De som talar i klippen är nästan uteslutande vita, vuxna, män med makt och resurser - statsminister, polischef, partipolitiker och journalister - som kan anses priviligerade utifrån intersektionerna kön, klass, etnicitet och ålder och därmed tilldelas större tolkningsföreträde. Risken som vi ser med detta är att det endast är vissa berättelser och bilder av verkligheten som förmedlas, vilket vi menar är viktigt att belysa och kritisera utifrån ett postkolonialt perspektiv. Dessa berättelser tar således formen av master narratives vilka endast återger en västerländsk förståelse för samhället och de människor som lever där (Loomba, 2008).