5 ANALYS OCH RESULTAT
5.3 Den svenska idyllen vs hotet utifrån
“...oavsett vilken brottskategori och rubricering man mäter i gängkriminaliteten så har ju allt ökat explosionsartat den senaste tiden, misshandelsfallen ökar, grova rån ökar, morden skjutningarna ökar, tar man då bombattacker så saknar ju den ökningen som Sverige har sett de senaste åren motstycke i västerländsk kontext i fredstid...” (Klipp 1).
Vad säger detta uttalande om situationen i Sverige? Vilken sanningsbild framställer denna? Och vad gör det med mottagaren när det är en politiker som uttrycker detta i en debatt? Genom att säga att de ökar, inte att han anser att det gör det eller att det kan vara så, blir budskapet att det som sägs är ett faktum, det vill säga sant och dessutom allmänt vedertaget. Uttalandet har också en betoning som kan tänkas ha som syfte att skapa reaktion och känsla av otrygghet, särskilt genom sin referens till fred, som om att Sverige nu befinner sig i någon form av krig med dessa “gäng”. Sanningsbilden som framställs i klippet indikerar att gängkriminalitet är ett nytt och “akut” problemområde som kräver insatser nu. Det intressanta här är att han får medhåll av Botström som utifrån sin position som socialdemokrat, kan förväntas ha en mer socialistisk och mindre konservativ positionering, men som ändå ger starkt medhåll genom att betona att “det är fruktansvärt att så här många människor har drabbats, och drabbas idag, och, att känna sig otrygg är en av de vanligaste känslorna som unga i SSU och många som vi möter upplever…” (Klipp 1). Detta kan kopplas till Tham (1999) som belyser hur socialdemokraterna i modern tid blivit mer och mer ett parti som vill ha lag och ordning samt att skillnader mellan höger- och
vänsterblocken minskat. Att politikerna är enade säger också något om hur ensidig och dominerande diskursen kring gängkriminaliteten är.
Även i Klipp 4 uttrycker Wierup oro över situationen; “(d)et som har hänt under kort tid, tre-fyra år, ehm är ju exempellöst i Europa, skjutningarna naturligtvis, som så ofta drabbar utomstående, men också sprängningarna, att man använder handgranater, och andra typer av sprängmedel, bara för att, vad ska jag säga, manifestera sin makt”. Dessa påstående spelar på en känsla av otrygghet och brist på kontroll samt att det skulle vara en ny företeelse som inte tidigare existerat i Sverige. Vidare säger han; “(m)in övertygelse är ju att samhället måste, kommer alltid till en punkt där, man måste återupprätta tryggheten annars så faller samhället samman och Sverige kommer ju också nå dit, frågan är bara när….” (Klipp 4). Detta indikerar att samhället kommer falla samman om inte hårdare tag görs mot dessa gängkriminella, vilket underförstått handlar om unga, invandrade män. Även i Klipp 1 är debattörerna eniga i att man behöver ta tillbaka kontrollen över vissa förortsområden, vilket indikerar att dessa områden är utom kontroll och “ockuperade” av individer, dessa “Dom”, som måste kontrolleras. Här är det intressant att andra förståelser eller dystopiska framtidsvisioner, som till exempel att klassamhället och rasismen skapar desperation, sociala problem och kriminalitet trängs undan och osynliggörs. Problematiken i dagens samhälle och anledningen till “samhällskollapsen” kopplas i stället helt och hållet till “okontrollerad” invandring och att staten inte fokuserar tillräckligt på lag och ordning.
Vidare, i Klipp 1 och 3 hänvisas det till uttalandet av biträdande rikspolischef Mats Löfving, som vi menar är mycket talande för diskursen och som enligt vår tolkning förstärker diskursens rasistiska inslag;
“(f)ör det är ju på det sättet att, det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 stycken släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, ja, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart i syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldkapacitet, de vill tjäna pengar, och det gör man på narkotikabrott, våldsbrott, utpressning, man tar sig in i näringslivet, det finns också exempel på att man tar sig in i det politiska livet och vill ha en roll att spela i den offentliga riktiga styrningen av en kommun eller till och med av Sverige” (Klipp 1).
Polischefen pratar här om “de andra” som ett yttre hot som har som syfte att rasera hela det svenska samhället och rättsstaten. Det görs härmed tydligt att hotet/problemet kommer utifrån. Uttalandet “De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart i syfte att organisera och systematisera kriminalitet” får det dessutom att framstå som om att dessa “Dom”, har ett specifikt gemensamt syfte i livet där alla i denna kategorisering enbart velat komma till Sverige för att organisera kriminalitet. Det är också intressant utifrån dimensionen Text att analysera vad som inte sägs i ett uttalande, vilket är en viktig del i den kritiska diskursanalysen (Fairclough, 1995). Polischefen pratar här om “klaner” och “nätverk” som kommit hit och benämner dem inte som människor och familjer bestående av olika individer. Han berör överhuvudtaget inte orsaker till uppkomsten av kriminalitet eller den komplexitet som kan vara orsak till att människor flyttat, eller för den delen flytt, till Sverige. Som mottagare lämnas man med förståelsen att gängkriminalitet återfinns bland dessa ”invandrade klaner” och att alla, såväl familjerna, är kriminella och har onda avsikter att “ta över” och “utnyttja” Sverige genom att ta sig in i kommuner och politiken. Polischefens uttalande riskerar således att förstärka diskursens rasistiska inslag, vilket i sin tur kan skapa likvärdiga ideologiska ställningstaganden hos de som mottar informationen. Utifrån dimensionen Social praktik i Faircloughs modell går det här att tillsammans med postkolonial teori föra ett resonemang om vilka konsekvenser denna typ av diskurs kan innebära. Risken som vi ser med denna onyanserade bild av verkligheten är att den kan leda till att människor bemöts och diskrimineras utifrån dessa föreställningar. Uttalanden som dessa kan således bidra till en form av främlingsandrafiering (SOU 2005:41), där alla som kommer till Sverige riskerar att falla under samma kategorisering likt den polischefen uttrycker.
I Klipp 2 framkommer en än mer uppenbar rasistisk diskurs där en man “på stan”, till skillnad mot de andra personerna som Sverigebilden intervjuar, får stort utrymme att uttrycka sina åsikter kring hur gängkriminaliteten i Sverige bör åtgärdas; “(j)ag tror att man måste ta mycket hårdare tag, man måste… polisen måste vara hårdare och man får gå in och liksom verkligen med styrkor på ett annat sätt kanske till och med ta in militären och gå in i områdena och rensa upp ordentligt. Man måste visa för de här personerna att det är vi som bestämmer, att polisen och myndigheterna bestämmer” (Klipp 2). Detta uttalande berör dels hårdare tag och problemet fokuseras till specifika områden. Uttrycket att “Vi” ska “gå in med militären och rensa upp” i specifika områden, uppfattas närmast som att han anser att “de Andra”, som håller till i dessa områden, inte ses som en del av det svenska samhället och måste “bort” i syfte att skydda det svenska samhället. Vidare menar samma informant; “det känns som att de håller på att ta över de här gängen och då måste vi ju köra hårdhandskar, det går ju inte annars, och de
som bråkar vad jag vet och läst och hört och sett så är de vana vid hårdare tag i sina hemländer så de tycker detta är saft och bulle när de kommer hit” (Klipp 2). Gängkriminalitet kopplas här, återigen, tydligt samman med och tillskrivs, vissa områden samt människor med invandrarbakgrund eftersom uttalandet indikerar att personerna skulle ha “hemländer” att återvända till. Uttalandet “det känns som att de håller på och tar över” anspelar på en slags känsla av otrygghet, och att dessa individer utifrån, kommer att ta över det svenska samhället.
Diskursens framställningar av vissa områden som mer eller mindre laglösa och i behov av kontroll av det vita svenska civiliserade samhället, liksom framställningen av hotet från “de Andra”, menar vi indikerar att koloniala diskursen av “Vi” och “Dom” lever kvar. Denna uppdelning och särskiljning av platser och därmed också människor är en viktig del av andrafieringsprocessen som är nödvändig för att få det att framstå som rimligt och legitimt att genomföra ingrepp och åtgärder (Jönsson, 2013; SOU 2005:41). Utifrån dimensionen Social praktik kan vi således se hur diskursen riskerar att bli en del i en avhumaniseringsprocess av människor som sammankopplas med gängkriminalitet, vilket i sig kan legitimera ännu mer ingripande och rent av människorättskränkande åtgärder och kontroll (O’Toole & Fondacaro, 2017). Något som vi också ser spår av redan idag, bland annat genom rasprofileringen i polisens arbete (Schclarek Mulinari, 2017).