En skog som brinner
Berättade erfarenheter av Pålgårdsbranden sommaren 2018.
C-uppsats i Etnologi HT 2019 Uppsala Universitet Institutionen för kulturantropologi och etnologi Författare: Linn Forsgård Handledare: Carina Johansson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 1
Bakgrund ... 1
Syfte och frågeställningar ... 1
Metod och material ... 2
Tidigare forskning ... 4
Emotioner ... 6
Positionering ... 6
Motberättelser ... 6
Teman ... 7
Etik och reflexivet ... 7
Uppsatsens disposition ... 8
2. EN SKOG SOM BRINNER ... 9
Brandbilen som åkte iväg ... 9
Hon åkte vind för våg ... 11
Det finns trygghet i hjälpen ... 13
3. UPPLEVELSER AV ETT HEM I BRANDLANDSKAP ... 16
Mitt hem är min borg ... 16
Vad tar jag med? ... 17
Ett ofrivilligt fängelse ... 20
4. SUMMERING... 22
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 23
Otryckta källor ... 23
Elektroniska källor och hemsidor ... 24
Litteratur ... 24
1 1. INLEDNING
Bakgrund
Sommarkvällen den 14:e juli 2018, hörs åskans muller över den jämtländska byn Pålgård. Det är runt middagstid och släkten sitter samlad ute i familjens trädgård för den årliga släktträffen.
Det dröjer inte länge innan stämningen runt bordet förändras från lättsam till ovis när äldsta sonens telefon ringer, åskan har slagit ner i Snödberget, han behövs i skogen, det brinner (urklipp från Esters intervju).
Sommaren 2018, härjar skogsbränder runtom i Sverige. Det varma sommarklimatet och brist på regn har lett till en extrem torka ute i skogarna såväl som inne i städerna. I juli månad orsakar åskan rekordmånga larm i Jämtlands län (Ragunda Kommun 2019a). Ett flertal
bränder uppstår på olika håll i länet och Ragunda kommun är inget undantag. Mellan den 14 – 16 juli pågick flera skogsbränder och räddningstjänsten arbetade aktivt med släckning på flera platser runt om i kommunen såsom i Stugun på Stuguberget, i Pålgård på Snödberget och i Bispgården på Näset (Ragunda kommun 2019b).
Syfte och frågeställningar
För att kunna studera mitt material och få djupare förståelse om hur människors relation till Pålgårdsskogen och området runt omkring har förändrats efter att befunnit sig i en extrem situation.
Syftet med studien är skapa förståelse för hur människor bosatta i brandens närområde relaterar till och minns skogsbranden i Pålgård, Jämtland, sommaren 2018, genom att undersöka hur boende i Pålgård reagerat och agerat i en krissituation med hjälp av muntligt berättande.
Frågeställningar
- Hur berättar informanterna om branden?
- Hur berättar informanterna om evakueringsminnen?
- Vilken roll fick hemmet under branden?
2 Metod och material
Uppsatsens empiri är baserad på fyra intervjuer som utfördes med ett fältarbete i den
jämtländska byn Pålgård under hösten 2019. Händelserna som jag fått berättade för mig är till största dels självupplevda men ibland återger en del informanter även sådan som de har fått höra av andra. Jag utförde fyra djupintervjuer med två män och tre kvinnor, under dessa samtal berättade informanterna om sina egna upplevelser av och erfarenheter från skogsbranden. Berättandet handlade till exempel om släckningsarbetet i omöjlig terräng, livsfarliga situationer, hopplöshet, hjälp från oväntat håll och glädjeämnen.
Under insamlingen av materialet tog jag hjälp av Carl Lindahls metodanalys Survivor-to- Survivor Narrative healing (2019:129f) för att skapa möjlighet att gå in i fältet. Lindahls narrativitetsanalys handlar om berättande och naturkatastrofer, och jag har inspirerats av hans analysmodell under mitt fältarbete. Ett viktigt koncept i Lindahls är the Kitchen table story, som handlar om att skapa en köksbordskonversation, en plats där berättelser delas mellan två personer som upplevt en gemensam händelse oavsett delaktighet och att det är berättandet som står i fokus och inte informationen. I likhet med mina informanter befann jag mig i bygden när skogsbranden bröt ut sommaren 2018. Jag sommarjobbade på Lilla Coop i Hammarstrand och möte människor som arbetade i skogen med släckningsarbetet även om jag själv inte kunde delta i det. Både jag och mina informanter har upplevt skogsbrand och därför finner jag Lindahls analysmetod (ibid) passande eftersom analysen bygger på att det finns förförståelse mellan lyssnaren och talaren. Informanternas egna berättande stod i centrum och frågorna kom in som stöd när något behövts förtydligas.
Mitt material är baserat på de intervjuer som utförts under tiden i fältet och alla namn som framkommer i studien är figurerade. Det första samtalet var med det gifta paret Helén och Oscar hemma i deras villa inte långt ifrån brandområdet. I deras berättelse finns det ett stort fokus på hemmet, delaktigheten i volontärarbetet och den uppslutning av människor och sammanhållningen i bygden som skapades under branden (Intervju 1).
Det andra samtalet var med Greta, en kvinna som inte hade möjlighet att vara delaktig i vare sig släcknings- eller volontärsarbetet i samband med branden. I hennes skildring av branden finns det ett stort fokus på hemmet som många gånger beskrivits som ett fängelse under brandperioden. Hon är en av de informanter som bor närmast brandområdet och riskerade att evakueras från sin bostad (Intervju 2). Ester var min tredje informant, och den enda personen som jag inte träffade under mitt fältarbete. Vi utförde istället en telefonintervju. Esters
3
berättelse om branden handlar om volontärarbete, risk för evakuering och den uppslutning av människor som kom för att hjälpa till. Under branden arbetade hon med registrering av de civila nere vid brandstationen i Hammarstrand och träffade de flesta av de människor som sökt sig till Pålgård för att hjälpa (intervju 3).
Mitt sista samtal var med Erik, den yngsta av mina informanter. Erik är dessutom den enda som är uppvuxen i Pålgård, medan de andra informanterna är uppvuxna på andra håll i kommunen och landet. Detta gjorde att hans berättelse förankrade sig mer i det geografiska landskapet och ett flertal anekdoter från barndomen, ungdom och det vuxna livet inflätades i berättelsen om branden. Samtidigt var Erik den enda av mina informanter som arbetade aktivt med släckningen av branden (Intervju 4).
Intervjuformerna har sett olika ut beroende på vem/ vilka informanter som intervjuades. Till största del har intervjumetoden bestått av ett köksbordssamtal (Lindahl 2019:130ff), där jag och informanten /informanterna har träffats hemma hos talaren över en fika.
Intervjusituationen har varit väldigt liknande men utformningen av samtalet har skilt sig beroende på vem som talar och hur samtalet utformade sig. Helén och Oscar som är studiens första och enda parintervju turades om att ta rollen som berättare. Deras skildring berättades i omgångar och det var inte alltid så att de tog över från där den andre slutade, utan började istället att berätta om nya händelser och lade fram nya detaljer för att sedan återkomma till en berättelsetråd som berättats långt innan. Upplevelser av en kris är väldigt individuellt och trots att Helén och Oscar bor under samma tak så upplevde de krisen på olika sätt genom att de deltog i aktiviteter kring branden i olika utsträckningar. Det kändes många gånger som de individuella utsagorna inte fick det utrymme som kanske skulle ha behövts och som de skulle ha fått om de istället blivit enskilt intervjuade vid olika tillfällen. Det fanns en redan
förbestämd berättelse för hur de två skulle berätta om branden tillsammans som en del av en mindre kollektiv förståelse av branden vilket gjorde att visa delar uteslöts från deras
gemensamma historia. Greta och Eriks intervjuer utfördes individuellt och jämtemot Helén och Oscars kändes det inte som att de förhöll sig till någon annans berättelse även om deras historier på många sätt ingår i den kollektiva förståelsen av hur berättelsen om branden ska framföras. Det fanns intima stunder och upplevelser som inte syntes till i Helén och Oscars berättande och som ofta talade om situationsupplevelser som skilde sig från den kollektiva bilden av branden. Erik som är den enda som arbetade med släckningen i skogen återgav många intima stunder och mindre berättelser om situationen i skogen. Hans historia skildrar en annan sida av arbetet i skogen än övriga informanter, vilket kan ha att göra med att Erik
4
befann sig i brandens centrum och upplevde händelser och situationer som mina andra informanter har fått berättat för sig genom vad de själva kallar för ”inside information”. Som tidigare nämn var Ester den enda av informanterna som jag inte träffade under mitt fältarbete utan utförde en telefonintervju med. Vi pratade på högtalartelefon för att jag skulle ha
möjlighet att spela in intervjun samtidigt som Ester körde in till den närliggande staden. Den här intervjusituationen skiljer sig markant från de övriga intervjutillfällena, dels träffades vi inte och samtalade vilket uteslöt observation av kroppsrörelser och miljö. Det vart svårare att tolka pauser i samtalet eftersom de både kunde tyda på att berättaren mindes en specifik händelse eller att hon behövde fokusera på sin körning. Samtidigt var samtalet tidsbegränsat vilket jag upplevde som ett stressmoment eftersom vi var båda medvetna om att intervjun skulle sluta inom en timme, eftersom hon sedan skulle vara framme vid sitt destinationsmål och behövt avsluta intervjun. Detta gjorde att en del frågor uteblev och berättelsen var
kortfattat och luftig med ett fåtal intima upplevelser som lyftes fram. Telefonintervjun var inte en idealsituation men det var en lösning som fick användas för att göra intervjun möjlig.
Tidigare forskning
När det kommer till tidigare forskning inom etnologin rörande krishantering och
katastroferfarenheter är fältet relativt outforskat. Den norska etnologen Kyrre Kverndokk har intresserat sig för krisdiskurs och krisförmedling. I hans artikel MEDIATING THE MORALS OF DISASTERS Hurricane Katrina in Norwegian News Media (2014: 78) undersöker han en folkloristisk och narratologisk inställning till att skriva om natur, genom att använda sig av orkanen Katarina studerar Kverndokk norska mediers katastrofberättande (2014:82).
En annan forskare som intresserat sig för krisdiskurs är uppsalabaserade antropologen Susann Baez Ullberg som skrev 2013 sin avhandling om Watermarks; urban flooding and
memoryscape in Argenting. Hon studerar hur tidigare översvämningar minns av översvämningsoffer i mellan- och låginkomstdistrikt och hur proteströrelsen uppstod i
kölvattnet av översvämningen i Santa Fe 2003 (2013:1). Baez Ullbergs studie använder sig av teoretiska begreppet memoryscape för att förmedla tidigare sociala erfarenheter och
handlingar i samband med översvämningar. I den etnologiska masteruppsatsen Att få en plats på kartan, en etnologisk studie av skogsbranden i Värmland 2014 undersöker författaren Julia Litborn hur människor i brandens närområde minns branden och det efterföljande krisarbetet (2017). Litborn har inspirerats av Baez Ullbergs tolkning av teoribegreppet memoryscape när hon undersöker hur hennes informanter relaterar till det nya brända skogslandskapet men även hur samhällets lokalidentitet har förändrats efter att stora områden av skog har försvunnit
5
(2017:1f,42). Ett viktigt fokus för både Baez Ullberg (2013) och Litborn (2017) har varit att studera hur krishantering påverkar katastrofområden samt hur information förmedlas mellan myndigheter, kommuner och katastrofoffer.
Den amerikanske antropologen Sunday Moulton använder i sin avhandling Telling a tornado Story; The role of narrative in memory, identity, and postdisaster, trauma recovery of Joplin, Missouri (2016), ett narrativperspektiv för att skildra tornadoöverlevares berättelser om naturkatastrofen. Tillskillnad från Baez Ullberg (2013) och Litborn (2017) som forskar runt katastrofriskreducering är Moulton (2016) med likhet till Carl Lindahl (2019) intresserad av att förstå hur informanterna använder sig av berättande som ett verktyg för att hantera ett trauma efter en naturkatastrof.
Jag vill med denna studie bidra till den etnologiska diskussionen om krishantering, genom att se till boende i Pålgård, Jämtland, minns och återberättar Pålgårdsbranden sommaren 2018 för att vidga förståelsen av vad en katastrofberättelse kan säga om ett samhälle.
Teori och teoretiskabegrepp
Studiens använder sig i huvudsak av Ulf Palmenfelts bok Berättande gemenskaper (2017), för att förstå hur kollektiva berättelser berättas och vad de säger om samhället som de existerar i.
Trots att studien i huvudsak använder sig av Palmenfelts narrativitetsanalys har jag valt bort att se till hur berättelser byggs upp och dekonstrueras och valt att istället se till hur en
berättelse återges och vad den säger. Enligt Palmenfelts snäva definition av berättelser ska en historia alltid innehålla en början och ett slut. Däremellan finns det händelser som placeras i ett kronologiskt och kausalt förhållande till varandra (2017:32ff). Flera av berättelserna som nämn i denna studie följer Palmenfelts struktur men det finns även historier som inte gör det.
I den här studien definieras berättelser som en muntlig överföring av erfarenhet, det vill säga att en berättelse består av flera mindre händelser som förmedlas via exempelvis tal eller metakommunikativa signaler som talar om för lyssnaren hur berättelsen ska förstås. En berättelse bygger på att talaren överväger och balanserar vilka händelser som ska inkluderas och exkluderas för att kunna orientera sig och skapa en struktur i hur berättelsen ska
framföras. Palmenfelt (2017:33f) studerar hur berättelser struktureras snarare än vad som förmedlas och hur det förmedlas. Jag har valt att inte använda Palmenfelts (2017:33f) smala definition av vad som kan tolkas som en berättelse i den mening att jag inte finner det relevant för studien, utan vill i stället fokusera på vad som berättarna förmedlar och hur de förmedlar kunskap av branden.
6 Emotioner
Studiens fokus om berättad erfarenhet om skogsbranden i Pålgård 2018 öppnar upp möjligheten till ett analytiskt fokus på hur känslor förmedlas genom tal och icke verbala kommunikationsvägar (Palmenfelt 2017:145). Brigitta Ljung Egeland, universitetslektor i svenska språket och legitimerad psykolog vid Karlstads universitet, beskriver i Berättelser om tillhörighet (2015) emotioner som kunskapsbärare av tidigare erfarenheter som hjälper oss att förstå den omvärld vi lever i, samtidigt som de skapar motivation och betydelse för vårt handlande mot världen (2015:62f). Begreppet kommer att användas som ett verktyg för att förstå hur informanterna berättar om branden, samt hur de orienterar sina berättelser med hjälp av emotioner. Jag vill med begreppet undersöka hur informanterna med hjälp av emotioner förmedlar verbal och icke-verbal kunskap om branden.
Positionering
Med hjälp av begreppet positionering vill jag förstå hur informanterna positionerar sig i sina berättelser och varför de positionerar sig på det viset. Ulf Palmenfelt beskriver positioneringar som ett medel för att kunna återge en komplex handling och förmedla den som en berättelse (2017:87). För Palmenfelt skapar begreppet utrymme för forskaren att skapa nyanserade tolkningar, samtidigt som den åskådliggör lagar i talarens berättelser och betonar att en berättelse sällan återges med enkla ståndpunkter som talar för eller emot. Genom
positioneringsbegreppet får talaren möjlighet att placera sig socialt och kulturellt med hjälp av expressiva former, och kan på så sätt undgå redan existerade tankemönster och förväntningar på hens roll.
Motberättelser
En motberättelse kan tolkas och förstås på flera nivåer, den generella förståelsen av begreppet är att till varje berättelse finns det en motberättelse, vill säga att ” att om A händer kan därmed ingen form av icke-A hända”. Genom att berätta om vad som verkligen hände förtigs
samtidigt det som inte hände (Palmenfelt 2017:85f). Det motberättelser till starka, dominerade kollektiva berättelser som lyfter andra händelser och känslor än vad den kollektiva berättelsen gör. I min studie finns det flera berättelser som lyfter andra perspektiv och ställningstagande än vad den kollektiva förståelsen av skogsbranden gör. Det finns några skildringar som både direkt och indirekt utmanar den kollektiva berättelsen om branden, bland annat kring
föreställningen om hur alla hjälpte till under branden samt hur ett hem ska upplevas under en krissituation. Jag valt att förstå motberättelser som ett medel för att skapa element av både delaktighet och avståndstagande i informanternas berättelser.
7 Teman
I mitt material förekommer det särskilt viktigt teman som alla mina informanter berör. Jag har valt att lyfta fram dessa extra mycket eftersom de hänvisar till den kollektiva förståelsen av hur berättelsen av branden ska berättas. De tematiska utgångspunkterna har handlat om branden, släckningsarbetet, hjälpen utifrån, hembygdsgården och hemmet. Ulf Palmenfelt skriver i Berättade Gemenskaper om de minsta kollektiven och använder uttrycket för att beskriva hur kollektiva berättelser även finns i mindre skalor (2017:210). Jag vill använda begreppet för att se hur informanterna tematiskt strukturerar upp sina berättelser för att förstå hur de ingår i den kollektiva berättelsen om branden.
Etik och reflexivet
När jag valde att skriva om branden på Snödberget i Pålgård visste jag att det skulle uppstå en del forskningsetiska dilemman. Jag är uppvuxen i Pålgårds grannby Hammarstrand och känner därför till alla mina informanter sedan tidigare, några är nära familjevänner medan andra har varit bekanta eller känner till mina föräldrar. Under hela sommaren 2018 var jag bosatt i Hammarstrand och kunde därför följa brandens händelseförlopp på plats. Under sommaren jobbade jag på en av byns mataffärer och omgavs av människor som befann sig mitt i krisen. Informationsutbyten och skvaller skedde i kassakön och i min roll som kassörska var jag delaktig i förmedlingen av information. Jag mötte flera av de tjänstemän inom
försvaret och räddningstjänsten varje dag som aktivt ledde, fördelade arbeten och deltog i brandbekämpningen. Jag hade därför redan innan jag besökte mina informanter en egen upplevelse och bild av branden i Pålgård sommaren 2018. Då jag under sommaren bodde i mitt föräldrahem träffade jag även min pappa som vid den tiden arbetade som brandman i Hammarstrand. Detta har gjort att jag även har tagit del av hans berättelser om branden.
Oscar Pripp använder sig av begreppet den tredje närvaron för att förklara hur informanter i möte med intervjuaren aktualiserar en relation till sin lokala kontext, utifrån hur hen är van att identifiera sig och bli identifierad (Pripp 2011:68). Med detta menar Pripp att det inte bara är forskarjaget som informanten möter vid intervjutillfället utan samtidigt måste personen förhålla sig till sin lokala kontext. Även om jag har intervjuat mina informanter utifrån ett forskarjag som vill studera informanternas upplevelser av en kris, måste jag fortfarande förhålla mig till den lokala kontexten där jag bland mina informanter identifieras som mina föräldrars äldsta dotter samt en dotter till en brandman (2011:69). Detta har varit väldigt tydligt i mina intervjuer där man referat till min pappas roll som yrkesbrandman för att förklara eller referera till händelser kring släckningsarbetet.
8
För att kunna hålla mig objektiv till materialet och inte låta min egen förförståelse av branden spegla av sig har jag varit noga med att välja teoretiska verktyg och begrepp. De har hjälpt till med att bygga ett teoretiskt ramverk för att kunna analysera det material som samlats in utan att min förförståelse av platsen, händelsen och människorna jag intervjuat ska genomsyra materialet helt. Självklart är det svårt att ta avstånd eftersom händelsen har påverkat mig även om jag träder in i rollen som forskarjaget. Jag har försökt att distanserat mig från min egen erfarenhet av branden och i stället fokuserat på att lyfta fram informanternas berättelser och därigenom valt bort möjligheten att förmedla tystkunskap om händelser som mina informanter valt att inte delge mer än med ett fåtal ord och blickar.
Uppsatsens disposition
I det inledande kapitlet presenterar jag ämnesval, kunskapsmål, syfte och frågeställningar, samt diskuterar tidigare forskning, metoder, teorier och etiska reflektioner. Diskussionen handlar om rörd teori, analysmetoder och tidigare forskning och hur de hänger samman med studiens övergripande kunskapsmål. Studien är uppdelad i tre kapitel, varav det sista är en sammanfattning. I det första kapitlet – En skog som brinner, introduceras Ester, Erik och Helén. Kapitlet är indelat i tre underrubriker, Brandbilen som åkte, Hon åkte vind för våg och Det finns en trygghet i hjälpen, där varje underrubrik innehåller en berättelse om branden. I det tredje kapitlet Upplevelser av ett hem i ett brandlandskap, introduceras Greta. Kapitlet består av tre underrubriker Mitt hem är min borg, Vad tar jag med mig? och Ett ofrivilligt fängelse, handlar om hur informanterna berättar om sina hem. Det fjärde kapitlet är en sammanfattning där studiens resultat presenteras.
9
2. EN SKOG SOM BRINNER
Brandbilen som åkte iväg
Den här berättelsen berättas av Erik som var en av de första som kom upp till brandområdet 2018. Hans berättande är noggrant och systematisk, det finns en tydlig kronologi i
framförandet där varje händelse återges med tid, avstånd och landskapsmärken.
Vi är ju med på Ångermalandsdistrikt, när det är hyggesbränningar,
skogsbränningar och även skogsbränder också, men det har aldrig varit så här stort som det här vart. I början av veckan var vi nedanför Bispgården i alla fall så där på särsian [södersidan]. Det var nått litet där, där var det bara att sitta av tiden. Akta så att det inte börja brann igen. Den var jätteliten. Sen for vi till Helgum natten efter. Där var det också stort, det var på torrbrytningen där då, det var ju över etthundra hektar där också. Så där tror jag att vi hann vara, jag tror vi var där tre nätter. Och det var ju ganska dramatiskt där också, torven brinner ju explosivartat när det väl brinner. Och det vart ju samma där, det var ganska otillgängligt, även om det är platt. Vi var ju på väg dit den fjärde natten där på lördagen när det, ja, åskan slog ju här. Det var jag som körde bussen för vi var ju ett gäng, jag tror att vi var fyra eller fem. Så jag for och samlade upp de här som skulle med, de sista skulle kliva på i Lien. Och det var väl vid, jag tror det var vid halv sex, jag tror vi kom till Lien kvart i sex och jag tror det var tio i fem som det hade, som åskan slog. När vi kom ner dit, eftersom jag körde då, såg jag ju rökpelarna, två stycken på Näset. Och så i samma veva så var det en av dem som var med som tittade på facebook och fick reda på att det brinner i Pålgård också! Så vi stanna där utanför Holger Björkdunge för det var ju han, vad heter han… Kristoffer skulle med. Så vi gick ju ut där och kolla och det var två stora pelare där men det var ju ändå tre ställen som brann där [i skogen], men det var bara två pelare som man såg…. (skrattar) det är ändå gaska svårt att förklara nästan på något sätt. Jag ringde ju direkt till en av dom här gubbarna i Helgum då, och undrade hur det såg ut där men att de fick klara sig själva. Så vi,.. vi möte en brandbil också nere i Lien, och det var bilen från Bispgården men dom stod ju bara och titta, sen for dem till Näset. Så dom struntade i att fara hit upp. Så vi skyndade oss ju och blåste hem till brorsan och samla ihop lite
10
krattor och sånt där då, som vi hittade. Och sen for vi upp här i skogen, och sprang dit upp. Det är ungefär en kilometer att springa härifrån, eller var det då i alla fall innan alla vägar vart brutna. Vi kom upp dit och då var det tre personer där före oss, Peter, Per och Petter var det, men jag vet inte hur dom hade fått reda på det om det var att dom sett det på facebook på kvällen eller om de bara hade varit ut och åkt. Dom hade kommit från Halån sidan, det är jättebrant upp, så dom hade kanske tagit fel väg men… dom hade precis kommit upp före oss och vi var väl fem tror jag (Intervju 4)
Denna berättelse består av fyra delar, första delen summerar tidigare erfarenheter av skogsbränningar, skogsbränder och hyggesbränningar. Där får vi veta att det brinner i Bispgården, men att det är en jätteliten brand där man mest kunde sitta av tiden.
Skildringen av Bispgårdsbrandens används sedan som en jämförande bild av hur branden i Helgum ska upplevas av åhöraren. Ulf Palmenfelt beskriver i Berättande Gemenskaper om hur en skicklig berättaren skildrar händelser genom inlevelse, noggranna och medvetna val av framförandet. Genom att beskriva att branden i Bispgården som jätteliten och att man mest satt av tiden, ska vi förstå berättelsens andra del som en mer hektisk och farligare situation (Intervju 4). I berättelsens andra del beskrivs branden med målande ord såsom explosiv och dramatisk, samtidigt som ytan av det drabbade området byter form från något litet till
etthundra hektar som direkt indikerar på att branden var betydligt mer omfattande än den första. I berättelsens tredje del möter berättarjaget en brandbil i Lien, och berättelsen byter till seende form.
Tidigare har fokuset legat på platsbeskrivning och händelseinlevelse, men nu skiftar fokuset till människligt handlande. Berättelsens gestalter intar olika positionsroller i utsagans tredje del och kliver upp på berättarscenen med särskilda
rollförväntningar. Palmenfelt menar att dessa agerande figurer bör uppfattas som inslag i berättarens väv, med detta tillskrivs figurerna stereotypa roller med förutbestämda handlingsmönster (Palmenfelt 2017:48f). I alla berättelser finns det förväntade positionsroller såsom skurkar, offer och hjältar, när dessa figurer vävs in i berättelsen kommer deras funktion att underordna berättarens krav. I den här berättelsen kan vi förstå hur det kollektiva ”vi” intar positionen som hjältar medan brandmännens handlande fyller funktionen som skurk i den här kontexten, trots att
11
vi inte har en tydlig offerroll i berättelsen kan vi skymta att det är människorna i brandens närområde som associeras med rollen.
Palmenfelt beskriver hur grupperingar i berättelser ofta är ett sätt att positionerar sig samtidigt som det är ett sätt för berättaren att förmedla redan etablerade dikotomier till lyssnaren (2017:51). Det kollektiva ”vi” symboliserar de goda samtidigt som brandmännen nu tar tillskrivs tillhöra ”de”-gruppen, det vill säga ”de andra”. ”Vi”- gruppen får i uppgift att släcka elden på Snödberget vilket stärker deras roll som hjältar (ibid), i berättelsen förklaras det att man hämtar krattor och andra redskap för att kväva branden med samtidigt som vi får veta att berättelsens hjältefigurer
samtidigt behövts vid en annan brand, i Helgum. Men med frasen ”men att de fick klara sig själv”, går vi in i berättelsens fjärde och sista del. Här får vi veta att avståndet från skogsvägen upp till brandområdet är en kilometer upp i skogen och att när de kom upp till branden möttes de av tre andra män som kommit från den jättebranta Halånsidan och att de i efterhand istället borde ha tagit vägen istället för att spara tid.
I utsagan tillskriver sig berättaren en tillhörighet genom användning av
pronomen ”vi”, de människor som det kollektiva ”vi” innefattar är de fem personer som fanns i bussen och följer med upp i skogen för att påbörja släckningsarbetet.
Genom att skriva in sig i ett ”vi” skapar berättaren samhörighet med andra personer som erfarit branden i Pålgård men i synnerhet till de personer som beskrivs i denna berättelse.
Hon åkte vind för våg
Informanten som framför denna berättelse, är Ester som bor i Pålgård intill brandens
närområde. För henne var volontärarbetet en självklarhet. Då hon ansåg sig vara mer lämpad för praktiskt arbetet anmälde hon sig som frivillig nere på Hammarstrands brandstation där hon hjälpte till med att registrera civila som skulle skickas ut i skogen för släckningsarbete. I hennes utsaga om branden minns hon extra mycket denna händelse:
Det var en tjej, det glömmer jag aldrig, hon kom hon. Hon hade sett på tv på nyheterna och så där, om vad som hände och kände att hon ville vara delaktig i det här. Hon hade semester och satt mitt inne i centrum i Stockholm, och kände att jag måste hjälpa till. Så hon tog och boka en tågbiljett och åkte vind för våg.
12
När hon kom fram till oss och så fråga hon, hon ville registrera sig och hjälpa till, det skedde ju via kommunen så hon hade ju ringt och bestämt att hon skulle hjälpa till. Sen skulle de registrera sig, men när hon hade registrerat sig frågade hon vart man kunde bo här sa hon, åh liksom hon hade ingen aning koll! Vi sa liksom hur länge ska du va här? Nej det var, hon hade ingen plan. Hon var kvar så länge hon behövdes (Intervju 3).
Händelsen som beskrivs ovanför handlar om hur det kommer en kvinna från Stockholm som sett på tv-nyheterna om branden i Pålgård. Kvinnan känner att hon vill vara delaktig och hjälpa till med släckningen och bokar en tågbiljett till Jämtland. När hon kommer till Hammarstrands brandstation för att registrera sig undrar hon vart hon kan bo någonstans medan hon arbetar med branden. När berättaren frågar hur länge hon stannar svarar kvinnan, så länge jag behövs. Berättelsen vittnar om att Ester blir både överraskad av människors vilja att hjälpta till under en kris samtidigt framträder en förundran över kvinnans målmedvetenhet att hjälpa till dominerar hennes basala behov av att äta och sova. Förutom att anekdoten skildrar en berättelse om mod och osjälviskt handlande återges samtidigt känslor av otrygghet och ovisshet i Esters berättande (Palmenfelt 2017:145). Palmenfelt använder sig av begreppen emotioner för att förstå hur berättaren tar hjälp av ickeverbala kommunikationsmedel för att förmedla känslor och känslolägen. Han menar att det är genom metakommunikativa signaler som berättaren förmedlar till vilka känslor som åhöraren förnimmer i historien (ibid). Esters berättelse utsänder en känsla av framförallt tacksamhet men vi kan samtidigt ana en oro och ovisshet över brandsituationen. I Esters intervju upprepar hon ett flertal gånger att ”det finns en trygghet i hjälpen”, vilket talar om för lyssnaren att tryggheten existerade i människorna som gjorde sitt yttersta med att släcka branden. Hennes målande beskrivningar av
människorna hon mött nere på brandstationen vid registreringen verkar som verktyg för att förmedla känslor som är förknippande till erfarenheten av branden (ibid; Intervju 3). Genom metaforen ”vind för våg” förmedlas känslan av att hjälp till krissituation är brådskande, samtidigt som den uttrycker hur snabbt kvinnan tog initiativet att åka till Pålgård för att hjälpa till.
13 Det finns trygghet i hjälpen
När branden härjade på Snödberget hade Helén sin sista semestervecka. För henne var det viktigt att delta i arbete kring branden och var mycket på Ragunda hembygdsgård och Hammarstrands brandstation. Hennes berättelse om branden handlar precis som Esters om människors osjälviska handlande och viljan att hjälpa till i släckningsarbetet.
Det var så ofattbart att det hände hos oss. Det var ju så många människor som hjälptes åt och så ändå, var det så varmt, så fruktansvärt varmt, det var kring trettio grader plus att det brann. Man vet inte hur det ska gå […] och man är helt beroende utav att det kommer människor och hjälper till, och att det finns vatten och helikoptrar och liksom alla som jobba ut i skogen. Som jobbade dygnet runt och när det är naturens krafter går inte att göra åt det i ett visst läge. Det var verkligen en sådan uppslutning. Det vart en väldig sammanhållning och
stöttning liksom. Alla hjälptes ju åt med de man kunde. Åttiofemåringen bakade sockerkaka och… eller skänkte pengar. Folk från Eritrea gjorde insamlingar här och var med och hjälpte till, alla ville ju hjälpa till. Det var fantastiskt, det var…
alltså det var ju inget bra att det brann men det mest fantastiska var ju hur människor går samman och hjälpes åt när det är kris (intervju 1).
Heléns berättelse beskriver hur människor från bygden, närliggande byar i Ragunda kommun och utomstående personer kommer för att hjälpa till med släckningen av branden. Berättelsen börjar med frasen ”det var ofattbart att det hände oss” och på så sätt tillskriver Helén inte bara sig offerpositionen utan hon förmedlar en kollektiv offerroll med ordet ”oss”. Berättelsen använder sig av lyriska uttryck som skapar en underförståelse till hur berättelsen ska uppfattas av lyssnaren. De
metakommunikativa signalerna förklarar för åhöraren hur berättelsen ska förstås.
Denna berättelse framträder inte som exempelvis ett komiskt stycke eller predikan, utan snarare som en tragedi med inslag av hopp (Palmenfelt 2017:146).
Antropologen Sunday Moulton (2016) som i sin avhandling skrev om tornadooffers erfarenheter av en tornado, beskriver hur människor som har genomlevt ett
traumatiskt event såsom en brand, en olycka eller naturkatastrof använder sig av sinnesintryck för att sätta ord på emotionella erfarenheter (2016:10f). I Heléns berättelse beskriver hon klimatet kring branden som ”[…] varmt, så fruktansvärt varmt, det var kring trettio grader plus att det brann”, hon använder sig av
14
sinnesintryck för att beskriva hur ovanligt varm sommaren 2018 var i den jämtländska byn samtidigt som hennes berättelse förtäljer att värmen utgör ett orosmoment i släckningen av branden eftersom att branden i sig bidrar till ett ännu varma klimat runt omkring släckningsområdet (Intervju 1).
Precis som i Esters berättelse är det människorna som hjälper till som står i berättelsens centrum. Sommarklimatet och bygdens vattenresurser hamnar ute i periferin och agerar som stommar i berättandet, något som inte behövs förklaras på djupet utan som lyssnaren själva ska uppfatta och förstå utifrån en egen
förförståelse (Palmenfelt 2017:146f).
Människorna som lyfts fram i historien skildrar olika handlingar av hjälpsamhet.
Det finns ett kollektivt handlande som främst tillskrivs de anonyma arbetarna i skogen samt människor som kommer från andra platser i Sverige och sökt sig till Pålgård för att hjälpa till med släckningen. Mot slutet av berättelsen framträder två sociala grupper vars närvaro i branden väcker känslor. ”Alla hjälpte till.
Åttiofemåringen bakade sockerkaka och… eller skänkte pengar. Folk från Eritrea gjorde insamlingar här och var med och hjälpte till, alla ville ju hjälpa till.”. Den första gruppen som lyfts fram är åttiofemåringen som bakar sockerkaka och trots sin höga ålder vill vara delaktig i arbetet kring branden. Vi kan se att åttiofemåringens närvaro i berättelsen skiljer sig från de anonyma arbetarna i skogen och tillskrivs en prominent roll i berättandet. På liknande sätt tillskrivs eritreanernas insamlingar en viktig position för att symbolisera dels hur stor branden i Pålgård var samt som en uttrycksform som berättar hur människor kommer samman i en kris.
Palmenfelt använder sig av begreppet kollektiva tankefigurer för att betona hur kollektiva erfarenheter reproduceras genom individuellt berättande (2017:331f). I flera av berättelserna om branden har fokuset handlat om den uppslutning av människor som blev i samband med branden. Esters berättelse i kapitlets andra stycke Hon åkte vind för våg, får vi höra om en kvinna från Stockholm som åker till Pålgård för att hjälpa utan att ha någonstans att bo och i Eriks berättelse brandbilen som åkte iväg är det han själv tillsammans med fem andra män som symboliserar hjälpen. Det kollektiva berättandet har delvis kommit till genom muntliga
kommunikationsvägar, det vill säga att genom att prata om kollektiva erfarenheter formas en kollektiv bild av hur erfarenheten skall uppfattas (ibid: Eskeröd 1947:77).
15
Etnologen Albert Eskeröd skriver i Årets äring. Etnologiska studier i julens tro och sed (1947)
Lika lite som gruppen kan behandlas som en enkel summering av ett antal individer, lika litet kan gruppens tradition bli en enkel summa av individens tradition.
(Eskeröd 1947:77) Med detta menar Eskeröd att kollektiva erfarenheter både bygger på individuella erfarenheter men även kollektiva tankefigurer som formar berättelsens innehåll.
Ragunda hembygdsförenings publicerar varje år Ravund som är föreningens årliga hembygdskrönika där man skriver om livet i Ragunda bygden. Eva Engström publicerade artikeln Bränderna sommaren 2018 i Ravunds årsskrift 2018, där hon genom insamlat material av berättelser och bilder beskriver Pålgårdsbrandens händelseförlopp (2018). Den publicerade versionen framställs som ramen för vilka teman berättelsen skall återges med och utgör på så sätt den kollektiva tankefiguren.
Palmenfelt beskriver detta fenomen för traditionsdominant, med det menar han att till varje kollektiv berättelse finns det dominanta inslag som genomsyrar berättelsen (2017:90) Berättelserna om branden innefattar olika tematiseringarna såsom synen av de två rökpelarna från berget, mobilisering av bybor och hjälp från andra håll, det varma klimatet, släckningsarbetet, vinden som vänder och stoppar elden från att sprida sig ner till byn. Tematiseringarna stärker bilden av dessa dominanta inslag genom att de blir tankefigurer och nyckelhändelser i berättelsen om branden.
Samtidigt som dessa dominanta tematiseringar alltid återkommer i historien om Pålgårdsbranden, återges de på olika sätt beroende på avståndet berättaren har till det omtalade (Palmenfelt 2017:91). Men till den kollektiva berättelsen återges även intima minnen av branden såsom risk för evakuering, möten med polis och
räddningstjänst, vad hemmet får för betydelse i ett brandlandskap, alla dessa berättelser bygger upp och valideras i den kollektiva erfarenheten av branden (Eskeröd 1947:77).
16
3. UPPLEVELSER AV ETT HEM I BRANDLANDSKAP
- Byn är en plats som är fylld med minnen sen man var liten, man känner till varenda sten i bygden (intervju 4)
Det här kapitlet handlar om hur mina informanter berättar om sina hem i en brand och vad hemmet symboliserar i ett brandlandskap.
Mitt hem är min borg
Eriks intervju handlar främst om hans arbete med släckningen i skogen och det jobb han utförde under brandens mest dramatiska dygn och eftersläckningsarbetet han var involverad i. När jag frågade om hur det kändes att branden skedde så nära hans boende blir han tyst en stund. Sedan berättar han att han mötte en polisman nere vid sin brevlåda, polisen hade velat vara ute i god tid och var där för att informera om evakuering. Erik förklarar att han inte skulle ha lämnat sitt hus i intervjun även om han tvingats evakuerats.
Om jag står där uppe i skogen och släcker borde jag kunna stå vid mitt eget hus och släcka eller skulle jag då bli bort forslad härifrån då? Det skulle jag ju… då hade det tagit hus i helvete kan jag säga. För om jag hjälper alla andra, jag står uppe i skogen precis vid lågorna och kämpar för att rädda alla husen i byn och så blir jag evakuerad. I fall elden skulle komma hit och jag får inte vara här…
det kan de ju glömma, det skulle jag ju aldrig släppa ah i så fall (intervju 4).
Eriks berättelse är kraftfullt berättad med inslag av flera emotionella dragningar som tilltalar oss som lyssnare och hjälper till med historiens orientering. I berättelsen framträder intrigmässiga konversioner, det vill säga uttryckssignaler som talar om för lyssnaren i vilket sinnestillstånd berättelsen ska förstås i (Intervju 4). I den här berättelsen kan vi urskilja tragedi över att behöva lämna hemmet som en central uttryckssignal som hjälper oss att förstå stämningen i historien.
Berättelsen framhäver flera mindre berättelser i den större där Erik växlar mellan att positionera sig själv i en offer- och hjälteroll.
I berättelsens inledning refererar Erik till sitt deltagande i släckningsarbetet och intar därmed rollen som hjälte, därefter byter han position till offerrollen då han ifrågasätter polisens makt att evakuera honom. Sedan går han tillbaka till
hjälterollen genom att konstatera att det finns risker med att släcka i skogen men att han ändå gör det för att skydda byns hus. Erik tillägger att en annan anledning till
17
att han frivilligt inte hade lämnat huset är för att hemmet är en plats där minnen bor och har hänt senare i intervjun. Rollbytet i berättelsen vittnar om en komplexitet. I den första rollen framträder en stark individ som kämpar för det goda i det här fallet med att släcka branden och därmed rädda Pålgårdsbyn. Palmenfelt beskriver hur aktörer genom att göra rollbyten under berättandets gång skapar möjligheter till att förstå verklighetens komplexa och mångtydiga värld (2017:51). I berättarvärlden finns det krav på att talaren framför en sannfärdig redogörelse men för att göra det väljs delar bort, förenklas och dikotomiseras. I det första rollbytet uppenbarar sig en annan gestalt som befinner sig i fara och polisen som förmedlar detta intar rollen som hjälte. I det sista rollbytet intar Erik hjältepositionen och därmed förflyttas polisen till antagonistrollen (Intervju 4). Berättelsen förmedlar flera uttryckssignaler till lyssnaren som med hjälp av lyriska och dramatiska former berättar om hur motstånd kan förmedlas genom muntligt berättande (Palmenfelt 2017:146).
Samtidigt skildrar berättelsen den komplexitet och mångtydlighet som finns hos människor beroende på situationen.
Vad tar jag med?
I Esters, Heléns och Gretas berättelser om branden lyfte de fram vad hemmets möblemang och personliga ägodelar spelade för roll när de fick veta att människor i byn börjat evakuerats från sina hem. I berättelserna framträder det starka
tankefigurer kring vad som tas med och vad som lämnas kvar.
Den första berättelsen tillhör Ester och handlar om hur hon upplevde
packningsprocessen och vad den symboliserade för henne. När hon berättar detta för mig förklarar hon att hon själv inte var hemma under tiden polisen hade varit hemma hos familjen för att förvarna om evakuering.
Men då var det till att tänkta till faktiskt. Vad är det jag ska packa ner för det kunde ju ske [evakuering] inom en timme eller nästa dag eller vi visste ju inte utan man måste ju vara förbered liksom. Man är inte realist utan det är så ofattbart för en annan. Sådana gånger går det upp för hur det är för flyktingarna när dom i stort sett packar ner sitt bohag kanske i varsin kasse och går iväg. Här hade vi ändå möjligheten att kunna börja packa i tid och kanske packa in det vi behövde i bilen och liksom frakta iväg grejer om vi ville. Så där kunde man
18
liksom känna med dom liksom, hur dom har känt sådana här gånger. För jag började faktiskt, fram med resväskan och då skulle man försöka packa ner åt fem personer för dom var ju ute i skogen och hjälpte till dom. Brandsläckning och det här… men då börja jag packa ner kläder och det var ju väldigt onödigt må jag ju säga. För det kan man ju köpa var som helst. När man står där och man har packat sin väska precis som att man ska ut och resa då började jag att tänka. ”Nej men vad håller jag på med nu”, det här är ju inget jag behöver. Så då fick man tänka om och packa upp och lägga ner kanske, sådana saker som glasögon, pass, fotografier av barnen till exempel när dom var liten för det går ju inte att ersätta. Så då fick man tänka till lite mer. Vad är det som är viktigt för mig? (Intervju 3)
I Esters berättelse använder hon sig av flera metaforer för att förklara och förmedla de känslor som är förankrade i minnet av att packa inför evakueringen. Hon
beskriver situationen med frasen man är inte realist utan det är så ofattbart att det händer en annan, med uttrycket positionerar sig Ester som offer. Sedan skapar hon ett parallellt spår i berättelsen genom att jämföra evakueringssituationen i Pålgård med hur människor på flykt tvingas lämna sina hem utan förvarning. Sunday Moulton skriver i sin avhandling Telling a Tornado Story (2016) hur hennes informanter använder sig av liknelser för att hantera det trauma de själva har genomgått (2016:64f). På liknande sätt använder sig Ester sig av kulturella
föreställning om hur det är att vara på flykt både för att kunna artikulera de känslor som hon känt under evakueringssituationen samtidigt som hon skapar distans till branden genom att tillägga att familjen hade tillgång till en bil och hade tid för att förbereda sig (Intervju 3; Moulton 2016:70–140). Ester fortsätter sedan med att förklara hur hon börjat packa nere kläder åt familjens fem medlemmar i resväskor men att det känns som de var på väg på en resa snarare än att bli evakuerade.
Genom metakommunikativa signaler i form av ordval och tonfall skapar Ester en atmosfär för hur lyssnaren ska uppfatta berättelsen. Hon använder sig till exempel av komiska inslag när hon förklarar hur hon ifrågasatt sitt nedpackande av kläder och jämför handlingen med att packa inför en resa samtidigt som hon i nästa mening blir allvarsam med frågan ”Vad är viktigt för mig?”, och packar istället ner fotografier på barnen, pass och glasögon bland annat.
19
Den andra berättelsen tillhör Helén och handlar om vad hon packade ner när hon och maken Oscar fick höra att flera i byn börjats evakuera. Tillskillnad från Ester och Greta var aldrig polisen hemma hos paret men Helén förberedde sig för att bli evakueras i fall brandläget skulle ändras. Hon är även den enda av mina informanter som packade sin bil och körde runt med dessa vart hon än åkte. Hon åkte runt med bilen full lastad i 1 ½ vecka efter att branden hade släckts innan hon var tillräckligt säker på att branden inte kunde blossa upp igen innan hon ställde in alla föremål i huset igen.
Tavlor plockade jag ner och den här stolen [Fåtöljen som Oscar sitter i under samtalet, Helen skrattar]. Den har jag köpt på en aktion och tycker den är så fin.
Åh sen var det foton, sådant där som människor tror jag brukar packa, vi är inte sådana här som äger massa smycken och sådant, så packade jag ner lite kläder och nån necessär så att man skulle klara sig några dar så där. […] men sen inser man alltså, om en soffa brinner upp går det liksom det har inget utan det är ju de här sakerna som man har en historia kring. (Intervju 1)
I Heléns berättelse får vi ta del av vad hon packade in i sin bil och varför hon valde att ta med föremålen hon valde men samtidigt kan vi urskilja vad som tros förväntas tas med när man befinner sig i en krissituation. Med frasen ”Åh sen var det foton, sådant där som människor tror jag brukar packa, vi är inte sådana här som äger massa smycken och sådant, så jag packade ner lite kläder och nån neccessär…” beskriver Helén vad som hon tror förväntas av allmänheten att packa ner när man erfar en kris. Denna kollektiva tankefigur återspeglas även i Esters berättelse som berättade i det övre stycket om hur hon till en början packade ner kläder men att hon sedan bytt ut resväskans innehåll mot personligare föremål (Intervju 3;
Palmenfelt 2017:148f). Samtidigt som Helén är en individ som tar del av den kollektiva uppfattningen om vad som ska tas med gör hon även motstånd genom att distansera sig ”vi är inte sådana som äger massa smycken”. På så sätt skapar hon en motberättelse för hur
berättelsen ska uppfattas av lyssnaren. Palmenfelt skriver i Berättande Gemenskaper (2017) hur en berättare kan användas för att skapa en motbild i historien, när Helén förklarar ”att vi inte är sådana som äger massa smycken” säger hon samtidigt vi är inte fattiga utan värderar andra föremål högre till exempel (2017:85f). Hon berättar även senare i berättelsen om hur föremåls värde för enskilda individer förstärks under en brand genom att förklara att för henne och Oscar spelade det ingen roll om soffan brann upp och lämnades därför kvar, men att föremål med en historia eller minnen kopplade till de prioriterades.
20
När jag frågade Greta om vad som skulle packas ner efter att hon och hennes man Ture fått besked om att förbereda evakuering, berättade hon denna anekdot.
[Ture] han började prata om tv:n. Tv:n sa jag, skit i tv:n! Den får vi ny sa jag.
Nu ska vi ta grejerna som är viktiga för oss för nu har vi tiden att göra det. Så vi packade bilen, med [foto]album och sådant där som är viktigt, det vart en hel bil.
Fotografier är väldigt viktigt för mig […] så har jag dom, bara med mig dom, kan jag nog bo vart som helst (Intervju 2)
Gretas berättelse är både humoristisk samtidigt som det finns en allvarlighet i framförandet av den. Hon inleder anekdoten med att förklara att hennes man Ture velat ta med sig familjens tv men att hon upprört höjt rösten och förklarat att de skulle packa personliga föremål som är viktiga för de. Det är fotoalbum och andra personliga tillhörigheter som fyller bilen medan större möbler såsom tv:n skulle bli kvarlämnade om de tvingades till evakueringen. Fotografierna verkar för Greta vara extra viktiga då hon i berättelsens sista meningsrad säger ”Fotografier är väldigt viktigt för mig […]så har jag dom, bara med mig dom, kan jag nog bo vart som helst”.
Ett ofrivilligt fängelse
Tillskillnad från Erik, Ester, Helén och Oscar hade inte Greta möjligheten att delta i arbetet runt omkring branden. Hennes berättelse skildrar upplevelsen av att vara fast hemma och hur hon använder sig av familjens radio och TV för att söka information om branden när hennes man som deltog i släckningen inte kunde erhålla
information.
Jag kunde inte [lämna huset], det var det som var så otäckt, att jag inte kunde hjälpa till för då visste jag att jag hade fått mer kontroll, istället vart jag liksom instängd här i huset, jag hade ingen kontroll, jag var inomhus. Åh jag fick titta på tv:n eller liksom, min man svarade inte i telefon för dom var ju där uppe [i skogen], om det är så mycket på tv:n är det inte en liten brand, jag förstod att det var något stort. Att jag inte kunde hjälpa till, då viste jag ju att jag hade kunnat få mer kontroll va. Istället vart jag instängd här i huset, det kändes som jag smitit (intervju 2).
21
Hon inleder berättelsen med att beskriva känslan av att inte kunna lämna huset. Hon uttrycker att hon blir fråntagen kontroll genom att hon förblir inomhus under
brandperioden och blir därigenom exkluderad från att delta i arbetet kring branden vilket hon återkommer till i slutet av texten genom frasen ”…det kändes som jag hade smitit”. Gretas uttryck ”… det kändes som jag smitit”, både förstås som en personlig känsla av uteblivelse samtidigt som den kan tolkas som en motberättelse till den kollektiva erfarenheten av branden (Intervju 3). Gretas berättelser kan tolkas som en motberättelse dels för att hon är medveten om att hennes berättelse inte överensstämmer med lokalsamhällets etablerade berättelse om branden, i synnerhet hur hela samhället mobiliserade sig under brandens dramatiska dygn. positionerar sig som maktlös och utom kontroll i en offerroll. Samtidigt är hon medveten om att hennes berättelse inte överensstämmer med den kollektiva bilden av branden och genom uttrycket ”det kändes som jag smitit” minskar hon avståndet mellan berättelserna och inkluderar sig in i den kollektiva bilden återigen.
22
4. SUMMERING
Sammanfattningsvis har studien sett till hur människor genom muntliga uttrycksformer beskriver sina upplever av Pålgårdsbranden sommaren 2018. I materialet som presenterats i studien skapas en förståelse för hur den kollektiva utsagan av branden ska framföras och vilka tematiseringar som ska inkluderas och som berättaren ska förhålla sig till. Återkommande kategorier i mitt material som informanterna förhåller sig till är rökpelarna som skymtades från berget i början av branden, mobilisering av bybor i Ragunda kommun, hjälp utifrån, släckningsarbetet, sommarklimatet och brist på regn. Berättelserna visar tillhörighet till en existerande gemenskap och förståelse av branden, och kan på sätt markera avståndstagande från det som finns utanför, samtidigt som en berättelse utanför betonar och tar avstånd till det som finns innanför.
Motberättelser har varit ett vanligt sätt att återskapa intima ögonblick i berättelsen samtidigt som de fyller en funktion för berättaren. Informanterna har använt sig av motberättelser för att markera att man tagit saker i egna händer, mot bättre vetande eller trots att man känner sig tveksam och osäker.
Slutligen kan vi se hur muntlig överföring av kollektiva händelser skapar villkor för vad som inkluderas och exkluderas i berättelsen. Att återberätta en gemensam erfarenhet betyder att den ska mottas av en större publik. Genom att återberätta en händelse i form av samtal, muntligt berättande, artiklar, dikter eller i hembygdsgårdens årskrönika formas en berättelsestig för vad berättelsen ska innehålla. Den kollektiva berättelsen innehåller tillskillnad från den individuella berättelsen generaliseringar av händelser och event för att alla ska kunna identifiera sig med. Medan i den individuella berättelsen förekommer det anekdoter, sidospår, känslometaforer och intima, mindre berättelser som inte alltid delas mellan människor.
23
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Otryckta källor
Samtliga intervjuer är utförda av författaren. Ljudfiler, ljudfilsreferat och anteckningar förvaras hos författaren.
1. Oscar och Helén (figurerat namn) Kön: Man och kvinna
Ålder: 50-65
Intervjudatum: 2019.11.05 Intervjulängd: 39 min
2. Greta (figurerar namn) Kön: Kvinna
Ålder: 60-65
Intervjudatum: 2019.11.05
3. Ester Kön: Kvinna Ålder: 50-60
Intervjudatum: 2019.11.15
Intervjulängd: 47 min (telefonintervju)
4. Erik (figurerat namn) Kön: Man
Ålder: Mellan 30–40 Intervjudatum: 2019.11.17 Intervjulängd: 2h 15 min
24
Elektroniska källor och hemsidor
Kverndokk, K. 2014, "Mediating the Morals of Disasters: Hurricane Katrina in Norwegian News Media", Nordic Journal of Science and Technology Studies, vol. 2, no. 1, pp. 78-87.
(Tillgänglig via Uppsala universitetsbibliotek. Hämtad 2020.01.06)
Litborn, Julia. 2017. Att få en plats på kartan: En etnologisk studie av skogsbranden i Västmanland 2014. Uppsala universitet, Institutionen för kulturantropologi och etnologi.
Uppsala (Tillgänglig via Uppsala universitetsbibliotek. Hämtad: 2019.12.01) Ragunda Kommun 2019a. Eldningsförbud i Jämtlands län.
https://www.ragunda.se/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-/2018-07-02-eldningsforbud-i-jamtlands- lan.html (Hämtad: 2019.11.27)
Ragunda Kommun 2019b. Åskan orsakar rekordmånga larm
https://www.ragunda.se/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-/2018-07-15-askan-orsakar-rekordmanga- larm.html (Hämtad: 2019.11.27)
Litteratur
Engström, Eva 2018. Bränderna sommaren 2018. I: Ravund årskrift, fyrtionde årgången.
Ragunda Hembygdsförening: Ragunda
Eskeröd, Albert 1947. Årets äring: etnologiska studier i skördens och julens tro och sed.
Nordiska museet: Stockholm
Lindahl, Carl 2019. Survivor-to-Survivor Disaster Narration and Community Self-Healing. I:
Bunty Avieson, Fiona Giles and Sue Joseph (red). Still Here: Memoirs of Trauma, Illness and Loss 1th Edition. Routledge: Abingdon (Hämtad: 2019.12.06)
Moulton, Sunday 2016. Telling a tornado story: The role of narrative in memory, identity, and the post-disaster, trauma recovery of Joplin Missouri. ProQuest Dissertations Publishing.
(Tillgänglig via Uppsala universitetsbibliotek. Hämtad: 2019.12.16)
Palmenfelt, Ulf 2017. Berättade gemenskaper: individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer. Carlsson: Stockholm.
Ullberg Baez, Susann 2013. Watermarks: urban flooding and memoryscape in Argentina, Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm
