JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
SKADESTÅND FÖR REN FÖRMÖGENHETSSKADA UTAN STÖD I LAG
Fanny Davidsson
Examensarbete i skadeståndsrätt, 30 hp Examinator: Jan Kleineman
Stockholm, Vårterminen 2017
Sammanfattning
Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden har sedan länge varit omdiskuterat. Enligt huvudregeln i 2 kap. 2 § skadeståndslagen krävs att skadan vållats genom brott. Flera rättsvetenskapsmän anser att den brottsliga kopplingen framstår som rättspolitiskt omotiverad. Huvudregeln är även unik jämfört med utländska rättsordningar.
Från huvudregeln finns undantag genom dels speciallagstiftning, dels undantag som utvecklats i rättspraxis. Undantag i praxis har medgivits restriktivt. De senaste årtiondena har emellertid en uppluckring av huvudregeln skett. Det skapar osäkerhet om när ansvar inträder och inte.
Syftet med uppsatsen är att lyfta fram ansvarsförstärkande faktorer och gemensamma argument för när ersättning utan stöd i lag utgår genom att, med en rättsdogmatisk metod och rättsfalls- tolkning, analysera argument för och emot ersättning i sju avgöranden från Högsta domstolen.
Då den nuvarande regleringen är kritiserad syftar uppsatsen även till att föra ett resonemang de lege ferenda.
Uppsatsen visar att avgörandena har förhållandevis olika karaktär. Fallen har utvecklats utifrån
en specifik situation, vilket gör det svårt att skönja gemensamma argument. Uppsatsen visar
emellertid på vissa gemensamma drag. Det rör sig ofta om kvalificerade situationer, i några fall
överträdelser av affärsetiska normer, att skadelidande har ett beaktansvärt skyddat intresse samt
att skadevållaren i majoriteten av fallen har verkat i en professionell kontext. Svensk rätt upp-
visar en tendens att närma sig utländsk rätt. Detta gör att komparativa studier är användbara för
att prediktera när ersättning för ren förmögenhetsskada utan lagstöd kommer att medges i fram-
tiden.
Abstract
Compensation for pure economic loss arising in non-contractual relations has for a long time been debated. As a general rule, according to Chapter 2, section 2, of the Swedish Tort Liability Act, compensation is awarded only if the injury has been caused by a criminal action. According to several legal scholars, the connection to crime appears unjustified. Also, the legislation is unique compared with foreign legal systems.
Exceptions to the general rule exist in legislation and exceptions developed in case law. Ex- ceptions in case law have been granted restrictively. However, in the last decades, a tendency to increased compensation in case law has be seen. This creates an uncertainty regarding the indemnity liability. The purpose of the paper is to highlight enhancing factors and common arguments for when compensation is awarded and when it is not, by analysing seven rulings from the Supreme Court. This is conducted on the basis of a traditional method of legal dogma- tics combined with case law interpretation. As the current legislation is questioned, the paper also aims at giving a reasoning de lege ferenda.
The paper finds that the rulings have relatively different characters. They have emerged from a specific situation. It is therefore difficult to discern common arguments. However, the paper shows some common features. It often involves a qualified situation and in some cases, there is violation of a business ethical norm. The purpose of protection is often taken into account.
In most cases, the tortfeasor also works in a professional context. Moreover, Swedish law has
begun adapting to foreign legal systems. Therefore, in order to predict when compensation for
pure economic loss will be awarded in the future, comparative studies are useful.
Förord
Jag vill rikta ett stort tack till handledare Mia Carlsson för den tid hon har lagt ner på arbetet,
bidragit med goda råd, synpunkter och värdefull konstruktiv kritik. Mia har gjort ett fantastiskt
fint arbete som handledare.
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 2
Abstract ... 3
Förord ... 4
1. Inledning ... 8
1.1 Bakgrund och ämnesbeskrivning ... 8
1.2 Syfte och problemformuleringar ... 8
1.3 Avgränsning ... 9
1.4 Metod och material ... 10
1.5 Disposition ... 14
2. Ansvarsförutsättningar ... 14
2.1 Skadebegreppet ... 14
2.2 Huvudregeln ... 15
2.3 Argument för spärregeln ... 15
2.3.1 Koppling mellan skadestånd och straff ... 16
2.3.2 Konkurrensskadeargumentet ... 16
2.3.3 Flodvågsargumentet ... 16
2.3.4 Övrigt ... 16
2.4 Inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar ... 17
3. Ansvar utan stöd i lag ... 18
3.1 NJA 1987 s. 692 ... 18
3.1.1 Redogörelse för rättsfallet ... 18
3.1.2 Analys ... 19
3.1.2.1 Grundanalys ... 19
3.1.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 21
3.1.2.3 Prejudikatvärdet ... 23
3.1.3 Avgörande argument ... 23
3.2 NJA 2001 s. 878 ... 23
3.2.1 Redogörelse för rättsfallet ... 24
3.2.2 Analys ... 25
3.2.2.1 Grundanalys ... 25
3.2.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 27
3.2.2.3 Prejudikatvärdet ... 28
3.2.3 Avgörande argument ... 28
3.3 NJA 1990 s. 745 ... 28
3.3.1 Redogörelse för rättsfallet ... 28
3.3.2 Analys ... 30
3.3.2.1 Grundanalys ... 30
3.3.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 33
3.3.2.3 Prejudikatvärdet ... 33
3.3.3 Avgörande argument ... 34
3.4 NJA 1996 s. 700 ... 34
3.4.1 Redogörelse för rättsfallet ... 34
3.4.2 Analys ... 34
3.4.2.1 Grundanalys ... 34
3.4.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 36
3.4.2.3 Prejudikatvärdet ... 36
3.4.3 Avgörande argument ... 37
3.5 NJA 1998 s. 520 ... 37
3.5.1 Redogörelse för rättsfallet ... 37
3.5.2 Analys ... 38
3.5.2.1 Grundanalys ... 38
3.5.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 39
3.5.2.3 Prejudikatvärdet ... 40
3.5.3 Avgörande argument ... 40
3.6 NJA 2005 s. 608 ... 40
3.6.1 Redogörelse för rättsfallet ... 40
3.6.2 Analys ... 41
3.6.2.1 Grundanalys ... 41
3.6.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 45
3.6.2.3 Prejudikatvärdet ... 47
3.6.3 Avgörande argument ... 47
3.7 NJA 2015 s. 899 ... 47
3.7.1 Redogörelse för rättsfallet ... 47
3.7.2 Analys ... 49
3.7.2.1 Grundanalys ... 49
3.7.2.2 Prejudikatets räckvidd ... 50
3.7.2.3 Prejudikatvärdet ... 50
3.7.3 Avgörande argument ... 51
4. Sammanfattande analys ... 51
4.1 Allmänt ... 51
4.2 Kvalificerad situation ... 52
4.3 Affärsetiska normer ... 52
4.4 Skyddat intresse ... 53
4.5 Professionell kontext ... 54
4.6 Kontraktsfiktioner ... 55
4.7 De lege ferenda ... 55
5. Slutsats och avslutande synpunkter ... 57
Källor och litteratur ... 58
Rättsfallsförteckning ... 62
Förkortningar
1936 års lag Lag (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man
ABL Aktiebolagslag (2005:551)
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen- hetsrättens område
BGB Burgerliches Gesetzbuch
BrB Brottsbalk (1962:700)
EKMR Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 angående skydd för de de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
HB Handelsbalk (1736:0123 2)
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätt
JB Jordabalk (1970:994)
JT Juridisk Tidskrift
JustR Justitieråd
KL Konkurslag (1987:672)
NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd I
Prop. Proposition
RF Regeringsformen KK (1974:152), omtryckt i SFS 2011:109
RH Rättsfall från hovrätterna
SkL Skadeståndslag (1972:207)
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätt
1. Inledning
1.1 Bakgrund och ämnesbeskrivning
Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada har sedan länge varit en omdiskuterad fråga.
Som huvudregel i svensk rätt krävs för ansvar i utomobligatoriska förhållanden att skadan vål- lats genom brott, en huvudregeln som ibland benämns spärregeln då den begränsar möjlighet- erna till ersättning. Flera rättsvetenskapsmän anser att den brottsliga kopplingen framstår som rättspolitiskt omotiverad.
1Huvudregeln är även unik jämfört med utländska rättsordningar.
2Från huvudregeln finns undantag genom dels speciallagstiftning, dels undantag som utvecklats i rättspraxis.
3I praxis har undantag medgivits restriktivt. NJA 1987 s. 692 kan ses som ett start- skott för en uppluckring av huvudregeln. Med fallet kom ett nytt synsätt, den befogade tillitens relevans.
4Efter avgörandet har tröskeln för ansvar ytterligare sänkts i praxis vid olika typer av skadevållande handlingar. Någon lagändring har emellertid inte skett och fortfarande föreligger återhållsamhet.
1.2 Syfte och problemformuleringar
Rättskapandet vad gäller skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada har i stor utsträckning överlämnats till rättstillämparen, en befogenhet som uttryckligen kan utläsas av motiven till SkL.
5Befogenheten är något som domstolarna utnyttjat. Ett utvidgat skadeståndsansvar för skada som inte vållats genom brott har successivt skett i praxis. Det skapar osäkerhet om när ansvar inträder och inte. Syftet med uppsatsen är att lyfta fram ansvarsförstärkande faktorer och gemensamma argument för när ersättning utan stöd i lag utgår genom att med de lege lata-
1 Se exempelvis Karlgren, Hjalmar, Skadeståndsrätt, Stockholm, 1972, s. 107, Kleineman, Jan, Ren förmögen- hetsskada: särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, Stockholm, 1987, s. 212 ff. och 267 ff. samt Dufwa, Bill W., Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skadeståndsrättsliga spörsmål i ett internationellt per- spektiv i Festskrift till Sveriges advokatsamfund: 1887–1987: rättsvetenskapliga studier, Stockholm, 1987, s. 205.
Å andra sidan finns det rättsvetenskapsmän som hävdar att det finns rättspolitiska skäl att låta en förlust stanna där den först uppstått, se vidare Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Stockholm, 2014, s. 62 med hän- visningar.
2 Kleineman, Jan, Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans, JT 2001–02, s. 625 f.
3 Speciallagstiftning finns exempelvis inom immaterialrätt, konkurrensrätt och associationsrätt.
4 Kleineman, Jan, Ren förmögenhetsskada – den fortsatta rättsutvecklingen i Festskrift till Gertrud Lennander, Stockholm, 2010, s. 163.
5 2 kap. 2 § SkL ska inte läsas motsatsvis. Se prop. 1972:5, s. 568 ff.
resonemang jämföra och analysera HD:s argument för och emot ersättning i ett antal avgöran- den. Då den nuvarande lagstiftningen är kritiserad syftar uppsatsen även till att föra ett resone- mang de lege ferenda.
Detta leder till problemformuleringarna:
o Hur argumenterar HD i praxis för att ersättning vid ren förmögenhetsskada utan stöd i lag ska utgå?
o Vilka argument blev avgörande?
o Vad tog argumenten sikte på?
o Har vissa argument valts bort?
o Går det utifrån argumenten formulera några regler för när ersättning för ren förmögen- hetsskada utan stöd i lag ska utgå?
o Går det att dra några slutsatser de lege ferenda?
1.3 Avgränsning
Området ren förmögenhetsskada är omfattande. En avgränsning har därför gjorts till handlingar som faller inom SkL:s tillämpningsområde, uppsatsen kommer inte att omfatta speciallagstift- ning. Uppsatsen består endast av avgörande från 1987 och framtill idag. Motivet till det är att Jan Kleineman lade fram sin avhandling i ämnet 1987 med en omfattande analys.
6En materiell begränsning har även gjorts till sju HD-avgöranden. Det är diskutabelt om sju rättsfall kan anses vara tillräckligt som studieobjekt. Här syftar dock uppsatsen till en djupare studie av ett avgrän- sat område. Då huvudregeln är unik jämfört med utländska rättsordningar skulle det vara in- tressant att göra en jämförelse med utländsk rätt. Uppsatsen ämnar emellertid att analysera HD:s argument i förhållande till den svenska regelstrukturen. HD gör i vissa fall utländska kopplingar och detta har då vävts in i analysen. I de lege ferenda-resonemanget hade det varit intressant att även göra en komparativ studie. Detta kan dock ses utgöra en uppgift i sig och ryms inte inom ramen för detta arbete. Ämnet berör dessutom gråzonen mellan kontraktsmässigt och utomob- ligatoriskt skadeståndsansvar. I vissa fall är detta av vikt för HD:s argumentation och kommer då att beröras i analysen. Uppsatsen kommer emellertid inte att beröra den riklighet av fall som
6 Kleineman, Ren förmögenhetsskada.
finns där domstolen berört ekonomiska skadestånd i kontraktsliknande förhållanden. Uppsatsen kommer inte heller beröra det allmännas ansvar.
1.4 Metod och material
Frågeställningen grundar sig på en analys av rättspraxis på ett område där sådan praxis utgör en viktig rättskälla. Analysen kommer därför att grundas på rättsfallstolkning. Nedan berörs mer ingående hur denna tillämpas i uppsatsen. De sju fallen har valts ut genom att det är de fall som främst har berörts i doktrin. Det har kompletterats med en sökning i databasen InfoTorg.
Sökning har gjorts i rättsbanken på sökorden ”ren förmögenhetsskada utan brott” och ”ren för- mögenhetsskada utan lagstöd” och sedan sorterat dem på ”NJA referat”. Därefter har sökresul- tatet gåtts igenom manuellt. En sökning har även gjorts under paragrafen 2 kap. 2 § SkL, under
”Sök rättsfall och artiklar”. Författaren har inte funnit att andra rättsfall är av intresse.
Praxis är allmänt sett en grundläggande rättskälla i skadeståndsrätten då rättsområdet till stor del bygger på principer som utvecklas och konkretiseras i praxis. Flera stadganden i SkL är så allmänt formulerade att de inte ger närmare vägledning för rättstillämpningen.
7Samtidigt måste slutsatser dras med försiktighet när utvecklingslinjer i praxis studeras. De syften som förs fram med ett rättsfall vid dess tillkomst behöver inte överensstämma med mer generella slutsatser.
Det finns en risk, att i önskan att få vägledning i framtida fall, pressa uttalanden i enskilda rättsfall för att få stöd för något eftersträvansvärt.
8Författaren har beaktat detta och varit varsam med att dra för generella slutsatser.
En rättsdogmatisk metod kommer att tillämpas. Ämnet är omdiskuterat och flera rättsveten- skapsmän har berört ämnet och rättsfallen, vilket gör att även doktrin måste vägas in. Den an- vänds i form av bl.a. artiklar från Dagens Juridik, SvJT, JT, InfoTorg, tryckt litteratur, avhand- lingar samt rättsfallskommentarer från databasen Karnov. Även om tyngdpunkten av käll- materialet ligger på praxis och doktrin kommer förarbeten till SkL att användas. Rättsdogmatisk metod syftar till att fastställa gällande rätt, vilket utgörs dels av att beskriva gällande rätt, dels att systematisera den.
9Metoden kan även beskrivas som att syfta till att hitta lösning på ett
7 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 27.
8 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 201.
9 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: Ämne, material, metod och argumentation, Stockholm, 2015, s. 43.
rättsligt problem genom att tillämpa en rättsregel på problemet. En svaghet med metoden är att den intresserar sig för normerna men inte hur de tillämpas hos exempelvis underrätter och myn- digheter.
10Inom ramen för denna uppsats är denna svaghet av mindre betydelse då uppsatsen syftar till att tolka prejudikaten och inte hur prejudikaten i sin tur används.
Rättsdogmatiken är en kvalitativ metod, vilket innebär att tyngden i en analys inte beror på antalet lagar eller rättsfall. Till skillnad från empiriska studier får istället rättskällans auktoritet betydelse för analysen.
11Rättspraxis från prejudikatinstanserna har formell auktoritet.
12Vad gäller oförenliga prejudikat väger oftast flera prejudikat tyngre än isolerade avgöranden. Äldre prejudikat har även vanligtvis lägre auktoritet än nyare.
13Uppsatsen syftar inte enbart till att beskriva gällande rätt, utan även att se till om det går att dra några slutsatser de lege ferenda.
Detta gör att även en kritisk rättsdogmatisk metod kommer att användas.
Då uppsatsen syftar till att jämföra och analysera HD:s argument i ett antal avgöranden är rätts- fallstolkning nödvändig. Genom rättsfallstolkning kan information erhållas ur prejudikat för att få vägledning i rättstillämpningen. Grundproblemet med tolkningen är att prejudikatet enbart avgör ett konkret fall.
14För att kunna få vägledning för andra fall behövs en generaliserad norm, vilket kan fås genom rättsfallstolkning.
15För att få förståelse för ett prejudikat är det även av betydelse vilka skäl som ligger bakom utfallet samt fallets räckvidd och prejudikatvärde.
16Rättsfallstolkning kommer i uppsatsen att tillämpas för respektive fall under avsnittet ”Ansvar utan stöd i lag”. I efterföljande avsnitt ”Sammanfattande analys” kommer sedan de resultat som framkommit ur rättsfallstolkningen att analyseras för att se gemensamma drag, avsnittet utgör således en metaanalys. Det är dock värt att notera att rättsfallstolkningen såsom den används i denna uppsats är en utgångspunkt, men som inte alltid strikt låter sig genomföras. Trots rätts- fallstolkningens stora betydelse inom rättsvetenskapen finns förvånansvärt lite skrivet om detta ämne.
10 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod i Juridisk metodlära, Lund, 2013, s. 21 och 24.
11 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43 f.
12 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 28.
13 Lehrberg, Bert, Praktiskt juridisk metod, Uppsala, 2016, s. 199.
14 Jfr. dock Schultz, Mårten, Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, SvJT 2013 s. 1023 att en tendens som möjligen kan ses är att HD:s domskäl har börjat bli allt mer allmänt formulerade än tidigare.
15 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 175 f.
16 Westberg, Peter, Prejudikattolkningens ABC i Normativa perspektiv: festskrift till Anna Christensen, Lund, 2000, s. 585 f.
Rättsfallstolkning kan enligt Westberg bestå av fyra steg. Det första steget innebär en identifi- kation av rättsregeln, vilket i huvudsak handlar om att skriva om domskälen till en rättsregel.
17I uppsatsen analyseras för varje rättsfall inledningsvis rättsfallets innebörd, dels rättsföljden, dels vilka rättsfakta i form av konkreta omständigheter som varit avgörande. Medan rättsföljden i de flesta fall framgår av domslutet och ofta är oproblematisk att fastställa kan rättsfakta vara svårare då det kan vara komplicerat att urskilja de väsentliga omständigheterna.
18För att få en god uppfattning och underlätta urskiljningen av dessa omständigheterna för uppsatsens rättsfall har de lägre instansernas domar inledningsvis lästs.
19Rättsregeln har sedan utlästs ur HD:s domskäl och domslut, vilket har presenteras i uppsatsens ”Analys” för varje rättsfall. Vilka argument som blev avgörande och eventuella argument som valts bort knyter an till uppsatsen problemformulering. Vid identifiering av rättsregeln är det viktigt att försöka vara så texttrogen som möjligt.
20I uppsatsen kommer därför vid redogörelse för rättsfallen och i analyserna ofta HD citerats ordagrant.
Fastställande av domens innebörd kan ske objektivt eller subjektivt. Vid objektiv rättsfallstolk- ning är utgångspunkten texten i domen och texten sätts i ett rättsligt sammanhang. Subjektiv rättsfallstolkning innebär att undersöka vad domaren åsyftade när domen skrevs. En nackdel med det subjektiva tillvägagångssättet är att det kan leda till osäkerhet.
21I uppsatsen kommer rättsfallen att tolkas i dess rättsliga kontext, den objektiva metoden kommer att användas. För- fattaren anser det fördelaktigt att osäkerhet minimeras och mindre utrymme ges för författarens egna uppfattningar. Den subjektiva metoden kan dessutom kräva ett omfattande arbete, vilket inte till fullo tidsmässigt inryms inom ramen för detta arbete.
Det andra steget innebär att fastställa vilken rättsprincip som rättsregeln ger uttryck för. Vad som eftersöks är de skäl som bär upp regeln, vilket möjliggör att sätta prejudikatet i ett större sammanhang och ge allmän vägledning. Detta sker i uppsatsen under ”Analys” för rättsfallen och knyter an till uppsatsens problemformulering om vad argumenten tog sikte på. Även detta steg behöver ske så texttroget som möjligt. Prejudikattolkaren ska inte läsa in det som tolkaren
17 Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 585.
18 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 175 f.
19 Jfr. Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 185 om att underinstansens domar kan innehålla viktig information om sakomständigheterna som kan förutsättas vara kända i prejudikaten. Jfr. även Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 598 att det är endast ställningstagande till fakta och värderingar som HD framhäver som gör att rättsregeln kan tolkas fram. Detta hindrar dock inte att fakta från exempelvis underrätterna eller parternas argumentation kan utgöra hjälpfakta för att tolka avgörandet.
20 Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 595.
21 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 180.
anser att regeln borde motiveras med eller det förnuft som kan anses tillräckligt för att berättiga regeln.
22Rättsregel och rättsprincip kommer att behandlas i varje analys under ”Grundanalys”.
I det tredje steget bestäms prejudikatets räckvidd. Det kan ses omfatta för det första att utläsa innebörden av rättsregelns rekvisit och rättsföljd. I första hand ska detta ske mot den informat- ion som finns i domen, i andra hand får informationen hämtas ur andra rättskällor. För det andra får avgöras om prejudikatet har en större räckvidd än ordalydelsen, exempelvis om rådgivning kan generaliseras till exempelvis all felaktig rådgivning eller om det endast rör sig om värde- ringsintyg.
23Rättsfallstolkningen kan jämföras med den engelska tolkningsmetoden ”distin- guish the case” där skillnader i speciella omständigheter utrönas i fallet. Utifrån skillnaderna förklaras sedan varför olika bedömningar har gjorts eller inte.
24”Distinguish the case” kommer i uppsatsen att användas när prejudikatets räckvidd analyseras. Räckvidden analyseras under rubriken ”Prejudikatets räckvidd”.
Det sista steget är att bedöma prejudikatvärdet, vilket främst innebär att analysera i vilken ut- sträckning avgörandet bör vara vägledande. Prejudikat är i svensk rätt formellt bindande, men endast i kraft av sin inneboende rationalitet. Enligt Westberg kännetecknas ett gott prejudikat av att det är begripligt (det får inte vara oklart, flertydigt eller paradoxalt), rationellt motiverat (övertygande argument), praktikabelt (möjligt tillämpa i den utsträckning som räknats med och inte skapa svåra eller för många tillämpningsproblem), generalitet (får inte vara kasuistiskt) samt väl avpassat efter rättssystemet i övrigt (inte skapa motstridighet som försvårar systemets generella funktionskraft eller urlakar innebörden av andra centrala regler).
25Det är dock viktigt att vara försiktig med att dra slutsatser om den framtida betydelsen av ett enskilt avgörande.
Detta steg behandlas i varje analys under ”Prejudikatvärdet”.
Dissens kan försvaga ett prejudikatvärde.
26Vissa av rättsfallen som berörs i uppsatsen har skilj- aktiga meningar, något som kommer att beaktas i tolkningen. Vidare har obicter dicta, vilket är principiella uttalande som inte är nödvändiga för att motivera domslutet, i moderna rättsfall samma prejudikatvärde som andra uttalanden.
2722 Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 609 ff.
23 Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 611 ff.
24 Jfr. Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 39.
25 Westberg, Prejudikattolkningens ABC, s. 613 ff.
26 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 199.
27 Heuman, Lars, Rättspraxis i Finna rätt: Juristens källmaterial och arbetsmetoder, Stockholm, 2012, s. 160 f.
1.5 Disposition
Inledningsvis ges en översikt av skadebegreppet ren förmögenhetsskada, ansvarsförutsättning- arna samt vad som motiverar huvudregeln. Detta görs i avsnittet ”Ansvarsförutsättningar”.
Rättsfallen redogörs och analyseras sedan var för sig med hjälp av rättsfallstolkning i avsnittet
”Ansvar utan stöd i lag”. I det efterföljande avsnittet, ”Sammanfattande analys” undersöks re- sultaten av analyserna för varje rättsfall gemensamt för att se gemensamma drag. Det utgör en metaanalys. I avsnittet ingår dessutom resonemanget de lege ferenda. Uppsatsen avslutas med avsnittet ”Slutsats och avslutande synpunkter”.
2. Ansvarsförutsättningar
2.1 Skadebegreppet
Begreppet ren förmögenhetsskada definieras i 1 kap. 2 § SkL som ”sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada”.
28Exempel på ren förmögenhetsskada är försämrat rörelseresultat.
Ekonomisk skada innebär att det ska vara skada som går att uttrycka i ekonomiska termer. Ideell skada t.ex. sorg och saknad faller utanför. Kravet att skadan inte ska ha något samband med person- eller sakskada gör att ekonomiska förluster av att t.ex. en skadad person går miste om en förvärvsinkomst eller att en skadad sak inte kan användas i en verksamhet, inte omfattas.
29Då det i lagtexten står ”någon lider person- eller sakskada” innebär det även en gränsdragning gentemot tredjemansskador, dvs. när en tredje man lidit en ekonomisk förlust till följd av att en annan person drabbats av en person- eller sakskada. Även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten omfattas inte heller tredjemansskador där tredje man lidit en förlust till följd av att någon annan lidit en ren förmögenhetsskada.
3028 Se vidare prop. 1972:5, s. 451 att det rör sig om ”… skada som drabbar en persons allmänna ekonomiska ställ- ning”. Begreppet infördes första gången i lagstiftningen genom 1972 års SkL.
29 Det ska dock påpekas att gränsdragningen inte är klar. Se exempelvis Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s.
73. Se även NJA 1990 s. 80 om gränsdragning mellan sakskada och ren förmögenhetsskada.
30 Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen: en kommentar m.m., Stockholm, 2014, s. 51.
2.2 Huvudregeln
Enligt 2 kap. 2 § SkL ersätts ren förmögenhetsskada om den vållats genom brott. Brott avser handling eller underlåtenhet som utgör brott enligt BrB, vilket innebär gärning i BrB eller annan författning där straff är föreskrivet.
31Om inte annat stadgas är brott i svensk rätt straffbara vid uppsåt, 1 kap. 2 § BrB. För vissa enskilda straffbud krävs endast oaktsamhet. Förutom brottslig gärning krävs även att en ren förmögenhetsskada har uppstått, orsakssamband mellan brottet och skadan samt att orsakssambandet är adekvat.
32Det krävs även att den brottsliga gärningen rör ett intresse som straffstadgandet avser att skydda, en s.k. normskyddsbedömning.
33Som ovan angivits finns flera undantag från huvudregeln. Enligt förarbetena får inte 2 kap. 2 § SkL tolkas motsatsvis, dvs. avsaknad av brottslig gärning ska inte förstås som att det utesluter skadeståndsansvar.
34En möjlighet för domstolarna att utvidga ansvaret för ren förmögenhets- skada i praxis finns alltså. I förarbeten uttrycks det som att ”Liksom hittills måste det överläm- nas åt rättspraxis att bidraga till skadeståndsrättens utveckling”.
35I förarbetena finns det emel- lertid inte några exempel på i vilka situationer en utvidgning skulle kunna aktualiseras, varvid domstolarna har ett stort spelrum för rättsskapandet.
2.3 Argument för spärregeln
Motiven till den restriktiva syn som föreligger till ersättning för ren förmögenhetsskada har flera orsaker, bl.a. den historiska kopplingen mellan straff och skadestånd och de särdrag ren förmögenhetsskada har jämfört med de övriga skadetyperna.
31 Bengtsson, Bertil, Skadeståndslag (1972:207) 2 kap. 2 §, Karnov–lagkommentar, not 11, Karnov Group Sweden AB, lydelse från den 20 maj 2017.
32 Schultz, Mårten, Skadeståndslag (1972:207) 2 kap. 2 §, Lexino 2013-05-31, lydelse från den 20 maj 2017.
33 Se exempelvis Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 63 och s. 83 ff. Normskyddsläran diskuteras närmare under avsnitt 4. I uppsatsen används normskydd och skyddat intresse synonymt.
34 Se prop. 1972:5, s. 568. Av propositionen uttalats även av departementschefen införandet av 2 kap. 4 § i SkL (numera 2 kap. 2 §) inte var avsett vare sig att medföra någon ändring i gällande rätt eller att hindra en rättsut- veckling i praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. Trots motivuttalandena är det dock inte ovanligt att jurister gör e contrario-slut, vilket alltså inte är avsett, se exempelvis Bernitz, Ulf, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, Stockholm, 1993, s. 104.
35 SOU 1963:33, s. 13.
2.3.1 Koppling mellan skadestånd och straff
Historiskt sett har skadestånd och straff haft en stark koppling. De allmänna reglerna om ska- destånd infördes initialt inte i en skadeståndslag utan i 1864 års strafflag.
36Skadeståndsreglerna enligt strafflagen gällde framtill ikraftträdandet av 1972 års SkL. Utformningen kom väsentligt att bygga på utformningen av bestämmelserna i strafflagen.
37Dufwa menar att SkL:s utform- ning berodde på rättstekniska skäl, eventuellt även att lagstiftaren av tidsskäl inte kunde ägna frågan mer uppmärksamhet.
382.3.2 Konkurrensskadeargumentet
Det så kallade konkurrensskadeargumentet utgör ett viktigt argument för inskränkning av an- svaret för ren förmögenhetsskada. I många situationer är det tillåtet att orsaka andra personer ren förmögenhetsskada och är till och med eftersträvansvärt i näringslivet. Exempelvis kan en företagare inte få skadestånd för skada som uppstått av att en annan företagare bedrivit konkur- rerande verksamhet.
392.3.3 Flodvågsargumentet
En restriktiv syn på ersättning för ren förmögenhetsskada kan även argumenteras utifrån det klassiska flodvågsargumentet; ett allmänt skadeståndsansvar för all ekonomisk skada som drab- bar utomstående personer skulle ge svåröverskådliga och vittgående konsekvenser. Ansvaret bör inte utsträckas till en ”i det närmaste obegränsad krets av personer”.
402.3.4 Övrigt
Skadeståndsanspråk för ren förmögenhetsskada innebär ofta dyra processer som sällan är till nytta för samhället.
41I vissa situationer kan det därför vara mer rimligt att den enskilde själv
36 Ersättning för ren förmögenhetsskada härleddes ur den grundläggande bestämmelsen 6 kap. 1 § 1864 års straff- lag, ”skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas”. Se vidare Karlgren, s. 106 f.
37 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 28 f.
38 Dufwa, Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skadeståndsrättsliga spörsmål i ett internationellt perspektiv, s. 205.
39 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 62,. Se även SOU 2010:87, s. 11 och Kleineman, Ren förmögenhets- skada, s. 278 ff. Se även Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, s. 102 att det troligtvis haft betydelse att Winroth i ett tidigt skede, redan 1907, ivrigt förespråkade att den som drabbats av illojal konkurrens inte hade något rätt till skadestånd om handlingen inte var straffbar, Winroth, Alfred O., Om skadestånd, Stockholm, 1907, s. 138. Detta innebär dock inte att konkurrensen får verka med vilka medel som helst. Det finns exempelvis be- stämmelser om skadestånd utom straffbar handling i konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter och lag (2007:1091) om offentlig upphandling.
40 Se exempelvis prop. 1972:5, s. 157, Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 480 och Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 68.
41 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 63.
får vidta åtgärder för att förhindra förlusten. Vidare spelar försäkring mindre roll vid ren för- mögenhetsskada, då ren förmögenhetsskada sällan alls går att försäkra och skadevållaren därför sällan har möjlighet att betala skadeståndet.
42Till skillnad från de övriga skadetyperna är inte heller de sociala skälen till ersättning lika starka vid ren förmögenhetsskada.
432.4 Inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar
Skadeståndsanspråk kan grundas på avtal eller på ett utomobligatoriskt ansvar. SkL gäller pri- märt utomobligatoriska förhållanden. Skadeståndsreglerna är subsidiära och bestämmelserna ska enligt 1 kap. 1 § SkL inte tillämpas om annat är särskilt föreskrivet, föranledes av avtal eller följer regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Vad gäller ren förmögenhetsskada berörs där- för inte kontraktsituationer av spärregeln. Som huvudregel är ansvaret begränsat till kontrakts- parten. Ett avtal brukar sägas ha en subjektiv begränsning, det är endast kontraktsparterna som berörs av de avtalade rättigheterna och skyldigheterna.
44Därför gäller som regel culpaansvar mellan kontraktsparter och då även beträffande rent ekonomiska skador.
Ren förmögenhetsskada utgör ett betydande gränsområde mellan utomobligatoriskt och kon- traktsmässigt ansvar. Ibland talas om kvasikontraktuella förhållande med avseende på sådana gränsområden.
45Det rör sig om utomobligatoriska förhållanden men där situationen indirekt kan kopplas till sådana förhållanden. I dessa situationer söker domstolen enligt doktrin ibland ledning av kontraktsrätten och tillämpar kontraktsrättslig principer för att ålägga skadestånds- ansvar mot annan än kontraktspart.
46Det går dock inte att dra någon skarp gräns för vad som utgör utomobligatoriskt respektive inomobligatoriskt.
47Svensk rätt har inte heller några be- stämda villkor för vad som utgör ett kontraktsförhållande. Begreppet kvasikontraktuellt blir därför problematiskt och har ifrågasatts.
4842 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 54.
43 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 68.
44 Se exempelvis Ramberg, Jan, & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, Stockholm, 2016, s. 260.
45 Se exempelvis Andersson, Håkan, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala, 2013, s. 220 f.
46 Se exempelvis Ramberg & Ramberg, s. 264 f. Se även Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 225 att förväntningar baserade på kontraktssituationer kan påverka beteende utanför kontraktsförhållanden.
47 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s 23.
48 Se exempelvis Kleineman, Ren förmögenhetsskada – den fortsatta rättsutvecklingen, s. 162 not 4 som anser begreppet onödigt, om inte olämpligt. Kleineman anser att begreppet ger en sammanfattande benämning på en rättspolitisk bedömning och inte någon vägledning för en skadeståndsbedömning,. Se även Schultz, Mårten, Ade- kvansläran: vänbok till Jan Kleineman och Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholm, 2010, s. 88. not 202 om att det istället för kontraktsfiktioner är lämpligare att göra en självständig bedömning av den aktuella situationen med stöd av bedömning av de enskilda ansvarsgrundande kriterierna.
3. Ansvar utan stöd i lag
Som ovan angivits har spärregeln börjat luckras upp. Nedan ges en presentation av uppsatsen sju rättsfall. I sex av fallen har skadestånd medgivits medan skadeståndstalan ogillades i ett fall (NJA 1990 s. 745). Fallet visar dock på en rättsprincip som, beroende på de särskilda omstän- digheterna i skadesituationen, hade kunnat ge ersättning.
3.1 NJA 1987 s. 692
3.1.1 Redogörelse för rättsfallet
Det så kallade Kone-fallet rörde en professionell värderingsman som hade lämnat en oriktig och vilseledande uppgift i ett värderingsintyg avseende en fastighet. Uppgiften hade bestått i möjligheten att exploatera fastigheten för bebyggelse, vilket även hade medfört en oriktig vär- deringsuppgift. Intyget hade lämnats på uppdrag av en fastighetsbyrå som använde intyget vid en låneansökan hos Kone Invest AB (Kone) med fastigheten som säkerhet. Kone hade förlitat sig på intyget och till följd av att intyget var felaktigt hade Kone medgivit ett större lån än de annars skulle ha gjort. När säkerheten senare behövde tas i anspråk, då bolaget inte infriat sina betalningsåtaganden och säkerheten inte täckte fordran, väckte Kone talan mot bolaget. Frågan i målet var dels om värderingsmannen varit vårdslös, dels om vårdslöshet förelåg om värde- ringsmannens arbetsgivare var skadeståndsskyldig gentemot Kone trots att värderingsmannen och Kone inte stod i något avtalsförhållande.
HD konstaterade inledningsvis att värderingsmannen varit vårdslös. Vad gäller skadeståndsan-
svaret konstaterades först att felaktiga vederhäftighets- och vittnesintyg samt soliditetsupplys-
ningar sedan länge i praxis ansetts ansvarsgrundande, men att värderingsintyg tidigare inte hade
prövats. HD framhöll sedan ”[a]tt göra generella uttalanden om gränserna för värderingsmans
skadeståndsskyldighet är knappast möjligt. De fortsatta övervägandena avser endast värde-
ringsintyg, eller som de också benämns värderingsutlåtande eller värderingshandling, beträf-
fande fast egendom avgivet av den som yrkesmässigt åtar sig uppdrag att värdera sådan egen-
dom. Avsikten med ett sådant intyg är oftast att det skall tjäna som beslutsunderlag i samband
med rättsliga förfoganden över fastigheter, främst köp och belåning. Den som lämnar uppdraget
kan vara fastighetens ägare, en långivare eller en tilltänkt köpare. För värderingsmannen måste
det stå klart att intyget kan komma till användning för skilda ändamål och av flera personer. Att
annan än uppdragsgivaren fäster avseende vid ett värderingsintyg är ofrånkomligt. En ordning att intygsgivaren endast ansvarar mot sin uppdragsgivare för med sig åtskilliga dubbelvärde- ringar utan någon egentlig fördel för fastighets- eller kreditmarknaden.”
HD klargjorde som slutsats att ”[ö]vervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst. Skadeståndsansvaret för den som yrkesmässigt åtar sig fastighetsvärderingar bör alltså i regel inte begränsas till skada som uppdragsgivaren lidit utan omfatta också skada som åsamkats tredje man, såvida inte förbehåll om frihet från sådant ansvar gjorts i intyget.”
3.1.2 Analys
3.1.2.1 Grundanalys
HD tar sikte på ändamålet med värderingsintyget och att avsikten med värderingsintyget är att det ska tjäna som beslutsunderlag i samband med rättsliga förfoganden. HD framhäver att in- tyget kan komma att användas för skilda ändamål och av andra personer än uppdragsgivaren samt att ”[e]n ordning att intygsgivaren endast ansvarar mot sin uppdragsgivare för med sig åtskilliga dubbelvärderingar utan någon egentlig fördel för fastighets- eller kreditmarknaden”.
Det rör sig således om pragmatiska skäl. Den avgörande omständigheten ger HD i sin slutsats,
”den som med fog satt sin tillit inte ska bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst”. Detta kan ses till skillnad från underrätterna som grundar ar- gumentationen på huruvida det rör sig om en kontraktssituation eller inte. Rättsregeln kan så- ledes utläsas som att den som av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter i ett värderingsintyg beträffande fast egendom är skadeståndsskyldig mot annan än uppdragsgivaren, om denne med fog satt sin tillit till uppgifterna.
Genom rättsfallet har teorin om befogad tillit fått fäste i svensk rätt.
49Den befogade tillitens relevans kan ses utgöra fallets rättsprincip. Den befogade tilliten grundas i Kleinemans tillits- lära.
50För skadeståndsansvar krävs enligt Kleineman dels faktiskt tillit, dels en rättspolitisk värdering, vilket även kan uttryckas som en skyddsändamålsbedömning. Den faktiska tilliten utgör ett krav på adekvans, medan skyddsändamålsbedömningen går ut på om tilliten anses
49 Kleineman, Ren förmögenhetsskada – den fortsatta rättsutvecklingen, s. 163.
50 Se Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 466 f.
vara befogad.
51Kleineman menar dock att befogad faktiskt tillit är att föredra framför benäm- ningen adekvat kausalitet då det snarare rör sig om psykisk än fysisk kausalitet.
52Skyddsända- målsbedömningen kan därför enligt författaren även den utgöra bakomliggande motiv till rätts- regeln. Skyddsändamålet är principen i ett mer övergripande perspektiv, medan den befogade tilliten, den mer specifika principen.
Tillitsprincipen tjänar två syften, dels som en förutsättning för att kunna ålägga skadestånds- ansvar när brottslig gärning inte föreligger, dels som en begränsningsprincip när kopplingen mellan brott och skada inte begränsar skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada.
53I likhet med Andersson kan argumenten analyseras utifrån ett skadevållarperspektiv och ett skadelidandeperspektiv. Vad gäller skadevållarperspektivet kan de som anses kunna fästa tilltro till intyget utgöra en personkrets som begränsas av en ”ändamålsbestämd gräns”. Om intyget är avsett för cirkulation eller riktat till en obestämd krets intressenter blir skyddskretsen vidare.
Även Andersson menar alltså att skadeståndet kan motiveras utifrån en ändamålsbedömning.
Skadevållarperspektivet kan även beaktas utifrån den ”relevanta riskbilden”. Intyget i fallet har en allmän utformning, vilket medför att riskområdet blir vidare då de felaktiga uppgifterna kan komma att användas i flera olika situationer.
54Vad gäller skadelidandeperspektivet kan det en- ligt Andersson ses utifrån den skadelidandes förväntade och möjliga agerande, där det bl.a. kan beaktas vilka skadelidande som kan vara ägnade att ifrågasätta tilliten, vilka som kan ha tillit till intyget, när en skadelidande kan förlita sig på det samt hur lång tid efter ett utfärdande det rör sig om. Även möjligheterna för skadelidande att själv ifrågasätta och bekräfta uppgifterna kan beaktas.
55Vad gäller skadelidandes möjligheter att ifrågasätta och bekräfta uppgifter, skulle det enligt författaren kunna uppställas ett krav på skadelidande att göra efterforskningar, exempelvis vad gäller värderingsmannens renommé och kompetens. Kone anförde i TR att fastighetsbyrån både var välkänd, börsnoterad och verksam i fastighetsbranschen. TR (majoriteten och en av de två skiljaktiga) delade synpunkterna att detta medför att långivaren ska kunna förlita sig på uppgif- terna. Huruvida detta spelar in är osäkert eftersom det inte är något HD uttalat i domskälen (inte
51 Kleineman, Jan, Rådgivares informationsansvar – en probleminventering, SvJT 1998 s. 202 f.
52 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 451 f.
53 Schultz, Adekvansläran, s. 58.
54 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 269 ff.
55 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 271.
heller HovR). Enligt författaren torde det kunna ha betydelse vilka efterforskningar skadeli- dande gör och vilka risker den skadelidande därmed utsätter sig för. Den skadelidande torde kunna ha en undersökningsplikt som därmed kan innebära en skadebegränsningsplikt. Efter- forskningarna torde i sin tur ha inverkan på huruvida tilliten är befogad. Det skulle även kunna göras gällande att den skadelidande är medvållande om efterforskning inte görs.
56Detta är dock inget som ska läsas in i fallet.
Tillitsresonemang har likheter med kontraktsrätten. Kleineman understryker dock vikten av att HD inte använt kontraktsfiktioner för att avgöra huruvida skadeståndsansvar föreligger.
57Det kan tydligt utläsas av domen då HD till skillnad från underrätterna inte ens nämner liknelser med kontrakt. Kleineman menar att svensk rätt har en rätt flexibel inställning till vad som menas med en kontraktsrelation, men att ”kontraktsliknande” förhållande inte i sig löser problemet.
Det går inte direkt klassificera relationen som kontraktsliknande, däremot kan man fastställa faktorer som gör att relationen liknar en kontraktssituation och därefter jämställa den vid ett kontrakt, en inställning som delas av Schultz.
58Ramberg och Ramberg menar att rättsfallet visar på att HD i vissa situationer är villig att göra undantag från principen om avtalets subjektiva begränsning och att personer som inte är avtals- parter skyddas om de har ett närliggande skyddat intresse av att avtalet fullgörs på ett riktigt sätt. Den som sätter sin tillit till intyget är skyddsvärd.
59Även de anser alltså att en skyddsän- damålsbedömning ligger till grund.
3.1.2.2 Prejudikatets räckvidd
HD:s motivering visar på ett vidsträckt ansvar för oaktsamhet av värderingsmän. En friskriv- ning från ansvar är visserligen möjligt. HD framhåller dock att det inte går att göra några gene- rella uttalande om gränserna för en värderingsmans skadeståndsskyldighet. Fallet rör endast värderingsintyg avseende fast egendom som en värderingsman yrkesmässigt åtagit sig att ut- föra. Rättsfallet anses dock ge god vägledning i framtiden vad gäller professionsutövares ansvar för vilseledande information mot annan än kontraktspart.
60Hade inte HD uttryckligen påtalat
56 Jfr. med vad som diskuteras nedan under 3.2.2 och att TR i NJA 2001 s. 878 anförde medvållande på skadeli- dandes sida.
57 Kleineman, Ren förmögenhetsskada – den fortsatta rättsutvecklingen
,
s. 162.58 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 439 ff. och Schultz, Adekvansläran, s. 88 not 202.
59 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 265.
60 Kleineman, JT 2001–02, s. 626 f.
fallets kasuistik hade det legat nära till hands att se det som att räckvidden sträcker sig även utanför fast egendom och utanför värderingsintyg. Att det rör sig om en trepartsrelation är dock troligtvis inte utbytbar. Vad gäller professionsansvaret är det också tveksamt om det är utbyt- bart, det kan ha stor betydelse för om tilliten är att anse som befogad.
Rättsfallet innebär trots en utvidgning av skadeståndsansvaret att skadestånd inte alltid är be- rättigat vid ren förmögenhetsskada med hänvisning till flodvågsargumentet.
61Enligt Kleineman krävs det en tydlig anknytning mellan de andra parterna och avtalet, att anknytningen är uppen- bar och att den skadeståndsskyldiga klart uppfattat skyddsvärt intresse hos en bestämd person eller en klart begränsad krets av personer. Kleineman menar dock att vid värderingsintyg är risken inte särskilt stor, men så kan vara vid exempelvis soliditetsupplysningar.
62För att bestämma fallets räckvidd kan det diskuteras vad som närmare ska förstås med ”befogad tillit”, vilket är något som får bestämmas efter omständigheterna i situationen. Tillitsanalysen kräver att skadan varit förutsägbar för skadevållaren, att handlandet kunde åsamka skadan eller åtminstone skada av samma art, vilket i amerikansk rätt betecknats som ”the end and aim rule”.
63Om skadevållaren inte kan förutse den givna situationen anses inte den faktiska tilliten vara befogad. Även tidsfaktorn är relevant, ju längre tid som förflutit sen värderingen desto större är anledning att anse att tilliten är obefogad.
64Ur fallet kan det även utläsas att det måste röra sig om yrkesmässiga uttalanden i professionell kontext. Så kallade ”curbstone advice” faller utanför. Med ”curbstone advice” menas profess- ionella råd som getts utanför sin egentliga kontext. Ett klassiskt exempel är om en advokat ger juridisk rådgivning till sitt bordssällskap vid en middag.
65Sådana råd kan man typiskt sett inte förlita sig på, det sker på egen risk. Det behöver dock inte vara en tillräcklig förutsättning att ersättning har utgått. Exempelvis torde pro bono falla inom ramen. Vissa handlingar inom den privata sfären kan dock vara ansvarsgrundande, exempelvis har vidimations- och vederhäftig- hetsintyg i tidigare praxis ansetts vara ansvarsgrundande. Vissa svårbedömda mellanlägen ut- görs av fall där råd har getts vid ”social occasion”, men där rådet slutförts vid rådgivarens drift-
61 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 459 f.
62 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 450.
63 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 452 f. Se även s. 375 ff. och Kleineman, SvJT 1998, s. 203.
64 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 546.
65 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 388 och not 260 samt s. 514 ff.
ställe. Det kan tala för skadeståndsansvar. Om advokaten inte vill åta sig ansvar behöver advo- katen klargöra det.
66Inom ramen för yrkesmässig verksamhet har det även betydelse på vilket sätt informationen förmedlas, om det exempelvis sker skriftligen eller muntligen, inför en större klass eller auditorium, vid telefonförfrågan eller vid ett personligt besök.
67Schultz formulerar det som att ”[o]m den skadelidande genom sitt handlande eller sin underlå- tenhet att handla (exempelvis genom att inte kontrollera informationen närmare) i situationen framstår som en mer betydelsefull anledning till att skadan inträffade eller blev så stor som den blev föreligger inte befogad tillit.”
683.1.2.3 Prejudikatvärdet
Fallet ger både klart och begripligt besked att en professionell värderingsman under vissa för- utsättningar svarar gentemot tredje man, men osäkerhet råder om tillitsprincipens rätta uttolk- ning. Vidare visar HD på att friskrivning från ansvar kan göras. Hur friskrivning ska utformas för att vara giltig och hur långt friskrivning kan göras framgår dock inte. Detta skapar en oklar- het, vilket sänker prejudikatvärdet. Fallet är även kasuistiskt, vilket HD tydligt påtalar. Även detta gör att prejudikatvärdet påverkas negativt i dess funktion att vara vägledande.
3.1.3 Avgörande argument
HD:s argumentation baseras på att ett värderingsintyg kan komma att användas för flera skilda ändamål och av flera personer. Det grundas på värderingsintygets funktion i samhället. Det avgörande är tillitsprincipen, att den som med fog satt sin tillit till intyget inte ska behöva bära följderna av att en intygsgivare varit vårdslös. Till grund för om tilliten är befogad ligger en skyddsändamålsbedömning som utgör fallets rättsprincip i en vidare bemärkelse. Argumentat- ion som valts bort är kontraktsfiktioner.
3.2 NJA 2001 s. 878
66 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 515 f.
67 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 534 ff. och Kleineman, SvJT 1998, s. 185 ff.
68 Schultz, Adekvansläran, s. 92.
3.2.1 Redogörelse för rättsfallet
Målet rörde i likhet med Kone-fallet en professionell värderingsman som hade lämnat ett vär- deringsintyg avseende en fastighet där intyget innehöll felaktiga uppgifter. Intyget hade senare använts som underlag för en kreditansökan hos en bank. Kredit hade beviljats med fastigheten som säkerhet. Bolaget hade inte kunnat infria sina betalningsåtaganden, varvid säkerheten hade tagits i anspråk. Säkerheten hade inte täckt fordringen, vilket gav upphov till förlust för kredit- givaren.
Till skillnad från Kone-fallet, där uppdragsgivaren var en fastighetsbyrå, var intyget i 2001 års fall utfärdat på uppdrag av ett bolag som låg i tvist om fastigheten. Det hade uttryckligen fram- gått av utlåtandet att det var ”avsett att ligga till grund för tvist”. Det hade även framgått att det var osäkert om vissa uppgifter som legat till grund för värderingen var riktiga. Bolaget anförde därför som grund för sin talan att banken varit medvållande till skadan, då banken inte borde godtagit utlåtandet utan att ifrågasatt utlåtandets lämplighet för en kreditprövning. Fallen skiljer sig även åt då den felaktiga uppgiften i 2001 års fall inte bestod i en faktauppgift om fastighetens exploateringspotential, vilket i sin tur gav upphov till ett för högt marknadsvärde, utan direkt rörde en uppskattning i form av ett för högt marknadsvärde. Skillnaden i den felaktiga uppgiften hade dock inte någon betydelse för målets utgång. Frågan i HD gällde värderingsmans skade- ståndsansvar för felaktiga uppgifter i värderingsintyg och hur långt ansvaret kan sträcka sig utanför kontraktsförhållandet.
69Domen avfattades med stöd av en majoritet av tre justitieråd. Två justitieråd var skiljaktiga.
Majoriteten framhöll att Kone-fallet ”ger inte stöd för att en tredje man utan vidare kan använda sig av ett värderingsutlåtande med skadeståndsansvar för värderingsmannen i fall utlåtandet innehåller felaktigheter som kan tillräknas värderingsmannen som oaktsamhet.” Det avgörande enligt majoriteten är om tilliten varit befogad. För att bedöma huruvida den är befogad är det av betydelse om intyget hade getts med något förbehåll. HD konstaterade att ”[m]ed hänsyn till de följder som ett skadeståndsansvar kan föra med sig bör det inte ställas alltför stora krav på utformningen av sådana friskrivningar.” Domstolen framhöll även att värderingsutlåtande ”kan ha varit avsett för ett bestämt ändamål som inte har samband med något förestående förfogande över fastigheten”. Det kan finnas begränsningar som hindrar värderingsmannen att göra en all-
69 Banken anförde även som grund för sin talan initialt att värderingsmannen varit vårdslöst, något som inte prö- vades i HD då bolaget innan prövningen i HD medgivit att vårdslöshet förelåg.
sidig bedömning. Dessa begränsningar kan vara kända för uppdragsgivaren och därför inte an- setts nödvändiga att redogöra för i utlåtandet. Enligt majoriteten måste det alltså vara möjligt för en värderingsman att begränsa sitt ansvar genom att ”i utlåtandet uttryckligen hänvisa till det ändamål som föranlett utlåtandets utfärdande”. Slutligen konstaterade majoriteten att då utlåtandet endast var avsett att användas i en pågående skiljetvist måste det antas att värderings- mannen hade syftat till det när det angavs ”avsett att ligga till grund för tvist”. HD framhöll att formuleringen brast i klarhet, men att det trots det måste anses vara tillräckligt för att banken närmare skulle ha frågat värderingsmannen huruvida utlåtandet kunde läggas till grund för kre- ditgivning på samma sätt som ett värderingsutlåtande. Detta hade inte banken gjort, varvid ska- deståndsansvar inte förelåg.
JustR Svensson var skiljaktig och ansåg att det låg i sakens natur att en friskrivning från uto- mobligatoriskt skadeståndsansvar måste vara begränsat. Svensson konstaterade dock att en mer begränsad friskrivning, där det exempelvis uttryckligen framgår att utlåtandet är avsett att an- vändas i en skiljetvist och att värderingsmannen inte ansvarar för skada som uppstår om intyget används i ett annat sammanhang godtas. JustR Beckman företrädde ett tredje synsätt och an- förde att friskrivningen inte kunde anses vara tillräcklig för att värderingsmannen skulle anses ha friskrivit sig från ansvar. Förbehållet kunde inte ens ge anledning till att förfråga värderings- mannen om utlåtandet kunde ligga till grund för kreditgivning.
3.2.2 Analys
3.2.2.1 Grundanalys
I likhet med Kone-fallet fäste HD i 2001 års fall vikt vid ändamålet med intyget. Utgången blev dock motsatt då intygets ändamål hade avgränsats genom att i intyget ange ”avsett att ligga till grund för tvist”. Att friskrivning är godtagbar synes i likhet med Andersson vara rimligt då det i kommersiella förhållanden ibland är tillåtet. Att möjligheten till friskrivningen gentemot tred- jeman skulle vara mindre än mot avtalspart är svårt att motivera.
70Då friskrivning gjorts ansåg HD inte att det varit befogat för bolaget att ”utan vidare lita på utlåtandet vid kreditgivning”. Rättsregeln kan således utläsas att den som av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter i ett värderingsintyg beträffande fast egendom inte är skadeståndsskyldig mot annan än uppdragsgivaren när en friskrivning gjorts som medför att tredje man närmare
70 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 270.
skulle ha kontrollerat informationen. Det avgörande i fallet var, i likhet med Kone-fallet, ”om tilliten till utlåtandet varit befogad”. Genom 2001 års fall kan därmed principen om den befo- gade tillitens relevans anses ha bekräftats.
71I likhet med Kone-fallet utgör även det skyddade intresset fallets rättsprincip.
Kleineman menar att en distinktion måste göras mellan ansvarsgrund och ansvarsfriskrivning.
Först måste ställning tas till om tilliten är befogad. Efter att det har konstaterats kan man se om utfärdaren kunnat förutse det inträffade och valt att begränsa sitt ansvar. Kleineman anser att HD:s majoritet glider lite på distinktionen, men att det dock framgår att det är om tilliten varit befogad som är det avgörande. Till skillnad från majoriteten resonerar JustR Beckman och HovR endast kring ansvarsfriskrivningen och inte kring ansvarsgrunden. Kleineman anser dock att majoriteten och JustR Beckman inte skiljer sig så mycket från varandra. Majoritetens synsätt är restriktivare, ett mer begränsat skadeståndsansvar trots att Kone-fallet har medgivit utvidgat ansvar. JustR Svensson skiljer sig däremot markant från majoritetens och JustR Beckmans ståndpunkter. Precis som JustR Beckman görs ingen åtskillnad mellan ansvarsgrundlag och ansvarsfriskrivning.
72I likhet med Andersson kan den avgörande skillnaden jämfört med Kone-fallet anses vara hur tydligt intyget är utformat. Vad gäller skadevållarperspektivet medför utformningen att person- kretsen begränsats till ett ”visst bestämt framtida nyttjande.” Både intygets syfte och underför- stådda adressater verkar ansvarsbegränsande, varvid ansvarsregelns skyddade intresse in- skränks i samma mån. Friskrivningen i 2001 års fall medför att riskområdet till skillnad från Kone-fallet blir snävare. Vad gäller skadelidandeperspektivet och när denne kan förlita sig på uppgifterna anförde TR i 2001 års fall att det kan hänföras till medvållande från Kones sida.
HD behandlade inte om det rör sig om medvållande utan konstaterade endast att Kone borde ha kontrollerat om intyget kunde användas som grund för kreditprövning.
73Argument mot skade- ståndsansvar, som ovan diskuterats rörande om skadelidande skulle gjort efterforskningar be- träffande värderingsmannens renommé etc., anförde HD inte heller i 2001 års fall.
71 Kleineman, JT 2001–02, s. 630.
72 Kleineman, JT 2001–02, s. 632 f.
73 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 269 ff.
3.2.2.2 Prejudikatets räckvidd
Då skadestånd inte medgavs kan frågan ställas om domstolen har inskränkt det utvidgade ska- deståndsansvaret för ren förmögenhetsskada som Kone-fallet innebar. I likhet med Andersson torde fallet snarare innebära att diskussionen om skadeståndsansvaret utifrån särskilda omstän- digheter kan ”differentieras och fördjupas”.
74Detta är i linje med vad Kleineman anfört om att genom 2001 års fall har tillitsprincipens rätta uttolkning förtydligats.
75HD framhäver inte avgörandets kasuistik på samma sätt som gjordes i Kone-fallet, vilket kan innebära att ett större mått av generalitet är möjligt. En viktig fråga är därför huruvida prejudi- katet sträcker sig längre än dess omedelbara ordalydelse och om man kan generalisera tillitsprincipen i fall utanför fastighetsvärdering. Principen borde i vart fall kunna tillämpas i andra professionella rådgivningssituationer.
76Det torde dock krävas samma avtalskedja, dvs.
en trepartsrelation. Det avgörande blir enligt Andersson hur långt förtroendet har rättslig rele- vans, dels avseende kretsen som positivt kan influeras av förtroendet, dels avseende den funkt- ionella gränsen för ett visst informationslämnande.
77Berörda yrkesgrupper kan exempelvis vara revisorer, advokater, fastighetsmäklare, fondkommissionärer, försäkrings-förmedlare, vär- deringsmän, besiktningsmän samt banker och andra professionella kredit-givare.
78Vad gäller fastighetsmäklare och försäkringsmäklare finns ett långtgående lagreglerat ansvar. Även revi- sorer har ett lagreglerat ansvar. Det är exempelvis troligt att det kan utsträckas till olika typer av sakkunnigutlåtanden.
Hellner och Radetzki menar att den fortsatta utvecklingen kan göra att upprättande av testa- menten kan omfattas, i exempelvis tysk rätt har sådana fall lett till skadeståndsansvar.
79Även Kleineman menar att rådgivning vid upprättande av testamente kan betraktas som ett fall av rådgivaransvar, även då ingen i faktiskt avseende har skadats genom att förlita sig på ett testa- mentes innehåll.
8074 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 264.
75 Se Kleineman, JT 2001–02, s. 628.
76 Jfr. Korling, Fredrik, Rådgivningsansvar – särskilt avseende finansiell rådgivning och investeringsrådgivning, Stockholm, 2010, passim.
77 Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 263. Se även Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 231 ff., 471 ff. och 509 ff.
78 Kleineman, SvJT 1998, s. 192 ff.
79 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 72. Jfr. NJA 1939 s. 374 och Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s.
237 f. och 550 ff.
80 Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 388 ff. Se även SvJT 1998,s. 186.
3.2.2.3 Prejudikatvärdet
Kone-fallet var länge ett isolerat avgörande. Tillitsprincipen hade fått fäste, men var inte själv- klar. Med 2001 års fall kunde principens rätta uttolkning förtydligas.
81Det föreligger dock en oklarhet vad gäller friskrivning från ansvar. Fallet visar att det inte krävs en hög grad av pre- cision, men hur långt sträcker sig möjligheten till friskrivning? Frågan kan även ställas om det är möjligt att begränsa ett ansvar beloppsmässigt.
82Som ovan angivits är avgörandet inte lika kasuistiskt som Kone-fallet, vilket gör att prejudikat- värdet höjs. Domen innehåller dock till skillnad från Kone-fallet dissens, vilket sänker prejudi- katvärdet i viss mån.
3.2.3 Avgörande argument
I likhet med Kone-fallet är den befogade tilliten det avgörande argumentet. En skyddsända- målsbedömning ligger till grund. Det som skiljer fallen åt är friskrivningen. HD anser att det måste vara möjligt att begränsa sitt ansvar genom att hänvisa till ändamålet med utlåtandet.
Friskrivningen medförde att banken närmare borde förvissat sig om intygets tillförlitlighet att användas för andra ändamål. Även här faller argument baserade på kontraktsfiktioner utanför.
3.3 NJA 1990 s. 745
3.3.1 Redogörelse för rättsfallet
Bolaget SRM hade tecknat ett optionsavtal med en uppfinnare med rätt för SRM att sluta ett licensavtal för rättigheter till en vacuumpump. Optionsavtalet gav försäljaren (L) ensamåter- försäljningsrätt till pumparna under en viss period. SRM hade även gett L förhoppningar om att erhålla ett långsiktigt återförsäljaravtal efter periodens slut. L marknadsförde och sålde pum- par under perioden, men försäljningen gick dåligt. Några månader efter att optionsavtalet slöts hade L erhållit ett brev från SRM om att optionsavtalet bl. a. innebar att L skulle ha rätt att teckna återförsäljaravtal. Mot periodens slut hade L skickat ett brev till SRM och redogjorde för sitt marknadsföringsarbete samt uppmanat SRM att inleda förhandlingar om ett slutligt av-
81 Kleineman, JT 2001–02, s. 628.
82 Jfr. Kleineman, SvJT 1998, s. 205.
