Sektionen för Hälsa och samhälle
Evigt unga?
- Om några unga mäns narkotikabruk, känslor,
vardagsliv
och framtidsutsikter.
Louise Zakrisson Åhlvik
Evigt unga?
- om några unga mäns narkotikabruk, känslor, vardagsliv
och framtidsutsikter
Louise Zakrisson
Högskolan i Halmstad, sektionen för hälsa och samhälle
Droger och drogbruk är knappast något nytt inom forskningsvärlden men fenomenet har bara funnits cirka 50 år i Sverige. Det var först på 1960-talet man började uppmärksamma företeelsen, definiera det och på så sätt sätta ord på drogbruk och missbruk. Min studie handlar om drogbrukande unga män. Syftet med min studie har varit att tolka och få en bättre förståelse av männens vardagsliv, deras drogbruk och omvärld. Detta har jag sökt svar på genom fem intervjuer med fyra drogbrukare, en med en före detta brukare samt en med en brukares syster. Slutsatsen jag kom fram till är att de drogbrukande informanter lever i en slags bubbla utanför samhället och avsäger sig ansvaret för sina handlingar och sin livsföring.
Eternal boys?
- about some young men´s druguse, emotions,
everyday life and future prospects.
Louise Zakrisson
University of Halmstad, School of Social and Health sciences
Drugs and druguse is hardly news in the world of research, but it has only been known for about fifty years in Sweden. In the 1960ies one started to acknowledge and define the phenomenon of druguse. My study is about drugusing young men. The purpose of this thesis is to get a better understanding for these young men´s everyday life, their druguse and the world around them. To find answers to this five interviews has been made with four drugusers, one with a former, recovering user, but also an interview with a sister of one user. The conclusion made in this thesis is that my informants are leading lives outside society, relinquishing all kind of obligation to their own actions or way of living.
Innehållsförteckning
1
Inledning ...6
1.1 Syfte och frågeställning...6
1.2 Disposition ...7
2
Axplock ur svensk forskning om drogbruk ...8
2.1 En berättelse om Norrköpings drogkultur...8
2.2 Varför är droganvändning ett socialt problem? ...10
3
Några utav drogernas effekter ...13
3.1 Beroende och självidentitet...13
3.2 Stigma...14
3.3 Trygghet för en bra självidentitet...15
3.4 Evig ungdom- puer aeternus...16
4
Metod och tillvägagångssätt ...18
4.1 Val av metod...18
4.2 Val av intervjupersoner ...19
4.3 Tankar och förberedelser innan, under och efter arbetet ...19
4.4 Intervjusituationer...21
4.5 Tillvägagångssätt vid intervjuanalys...22
4.6 Förförståelse, positionering och hermeneutik ...23
4.7 Etisk diskussion ...24
5
Resultat ...25
5.1 Ett första möte med staden...25
5.2 Berättelsen om Johan ...25 5.3 Berättelsen om Daniel...29 5.4 Berättelsen om Jesper ...32 5.5 Berättelsen om Måns ...35 5.6 Berättelsen om Gustav ...39
6
Analys ...42
6.1 Att utveckla ett beroende ...42
6.2 Peter Pan syndromet ...43
6.4 En splittrad gemenskap ...48
6.5 Om framtiden ...50
7
Diskussion ...52
7.1 Att leva livet på sitt eget vis...52
7.2 Ensamhet...53
7.3 Reflektion...53
1 Inledning
Det västerländska samhället har de senaste åren drabbats av en hysteri som karaktäriseras av betydelsen att leva sunt. Numera finns det behandlingar för nästintill allt. Den senaste tiden har media upplyst oss om problemet med så kallade baginbox viner som kan vara en fälla för framför allt arbetslösa och hemmafruar men också om framgångsrika unga affärsmän som tar amfetamin för att klara av det höga tempot. Experter inom olika områden har dessutom definierat nya missbruk såsom mat-, spel-, sex-, shoppig-, läkemedels- och blandmissbruk men också självspäkning. Dietister har också börjat ifrågasätta människors matvanor och menar att alltfler i västvärlden lider av socker- och fettberoende vilket resulterar i högre antal människor med diabetes, fetma och andra sjukdomar som hjärt- och kärlproblematik. Det är med andra ord inte längre bara tobak, alkohol och droger som kan missbrukas eller anses vanebildande.
Drogmissbruk har varit ett samhällsproblem i Sverige sedan 1960- talet då man upptäckte och började ta bruket på allvar. Några hävdar även att missbruket har ökat de senaste åren även om uppskattningen av antalet är svår att mäta då missbruk sker privat och att Sverige är sämre på att föra statistik jämfört med andra europeiska länder. Ökningen skulle dock kunna bero på att priserna på droger av alla dess slag har sjunkit på grund av en ökad tillgänglighet. (http://ar2006.emcdda.europa.eu/download/ar2006-sv.pdf)1.
Min studie beskriver unga män i åldern 20-30 som befinner sig eller har befunnit sig i ett missbruk. De använder/har använt både kemiska och så kallade ”naturliga” droger dagligen och lever ett liv som kantas av arbetslöshet.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med min studie är att tolka och försöka förstå hur vardagslivet som ung vardagskonsument av droger är, om framtidsdrömmar och livet i allmänhet. Detta syfte vill jag uppnå genom följande frågeställning: Hur kommer det sig att just dessa unga män använder droger, vad de vill uppnå med användandet och hur ser de på sig själva i förhållande till det svenska samhället.
1.2 Disposition 1. Inledning. Syfte, frågeställning och disposition. 2. Teoretiska utgångspunkter. Stigma, beroende, självförtroende och evig ungdom 5. Resultat. De unga männens egna berättelse om drogerna och vardagen. 6. Analys. Vilken typ av liv lever informanterna? 3. Tidigare
forskning. En annan berättelse
ifrån en annan stad och socialt problem
4. Metod Val av metoder och tillvägagångssätt under
arbetets gång.
2 Axplock ur svensk forskning om drogbruk
Om narkotika har tidigare skrivits en hel del och de flesta texter behandlar huvudsakligen narkotikan ur tre olika perspektiv. Det mest populära ämnet verkar enligt min uppfattning då jag gått igenom databaser vara skolungdomars attityd mot den mytomspunna ”drogkulturen” och är ofta av kvantitativ karaktär innehållande enkätundersökningar. Den andra versionen är att intervjua före detta missbrukare intagna i vården eller dylikt. Det tredje är att granska den svenska narkotikadebatten och Sveriges sätt att handskas med narkotikafrågor. Just nu verkar trenden vara att intervjua kvinnliga före detta missbrukare. Få har dock gått in och intervjuat människor som befinner sig mitt uppe i ett missbruk. Här presenterar jag tidigare forskning som utförts i Sverige och granskar svenska förhållanden, denna forskning har verkat som utgångspunkter för min egen studie.
2.1 En berättelse om Norrköpings drogkultur
Philip Lalander har i sin bok Hela världen är din (2001) skildrat vardagen för 24 ungdomar som alla under tiden då arbetet utfördes var heroinmissbrukare. Lalander analyserar hur dessa ungdomars missbruk började, varför de fortsätter med sin destruktiva livsstil och hur de behåller en positiv självbild. Sociologen synar även genusordningen inom gruppen och medians roll för gruppens identitet och representation likaväl ser han till den omgivande kontexten, Norrköping, staden där dessa ungdomar bor och växt upp. Lalander går tillbaka i tiden och beskriver både staden som under de senaste åren drabbats av nedskärningar till följd av hög arbetslöshet och narkotikans historia i staden.
dessa ”knarkare” som bildar en egen grupp med egna normer och värderingar. Men alla droganvändare ingår inte i en homogen grupp. Inom grupper finns olika splittringar beroende på vilken typ av narkotika som används och hur frekvent de används, storkonsumenter skiljs ifrån de som endast använder droger då och då, då dessa utgör ett hot mot gruppen. Men i vilket fall som helst utgör drogerna en bas för gemenskap och tillhörighet. De inger en ”vi” känsla som avgränsar mot det övriga samhället och i början av karriären är drogbruket oftast en kollektiv aktivitet, gruppen drogar tillsammans och upplever ruset tillsammans. Kompisarna hjälps dessutom ofta åt att samla in pengar och jaga drogerna vilket leder till ytterligare stärkande av gemenskap och solidaritet.
Allteftersom tiden går och droganvändandet intensifieras avtar också solidariteten. Lalander (2001) beskriver hur egoismen bland gruppdeltagarna föds i och med att beroende ökar. Då marknaden sinar och beroendet ökar blir konkurrensen högre bland missbrukarna. Alla vill stilla sitt eget behov innan de tänker på sina kamrater. Lalander kallar denna inställning för ”the heroin mind”. En stor del av den beroendes energi går åt till att jaga pengar till drogerna likasom att jaga drogen själv. Stölder är vanligt förekommande och ofta kan missbrukaren byta varor mot sin drog hos försäljaren. Lojaliteten brister och Lalander menar att det inte är ovanligt att personer som tidigare varit bra vänner stjäl både pengar och droger av varandra eller lånar pengar som aldrig betalas tillbaka likaså händer det att missbrukare blåser försäljare. Det finns dock normer och regler också inom denna grupp; att inte stjäla från varandra eller familjemedlemmar är en av de främsta lagarna men också att inte sälja orena saker eller att sälja till rena människor eller minderåriga och på så sätt få dom att fastna i träsket. Att följa reglerna är, hur motsägelsefullt det än kan låta, viktigt inom gruppen annars kommer harmonin i gungning.
männen tar viagra för bibehålla sin manlighet. Friheten minskar betydligt då drogerna begränsar rörligheten och chansen att kunna göra impulsiva saker, pengar är en bristvara och tillsammans med detta måste den starkt beroende hela tiden se till att ha drogerna till hands. Förr eller senare sker ofta ett moraliskt förfall vilket leder till att de i sin avtändning har lättare för att ”tjalla” vilket ses som högst omanligt.
2.2 Varför är droganvändning ett socialt problem?
Goldberg inleder boken Samhällsproblem (1995) med en definition av vad begreppet socialt problem kan innebära. Då samhället består av många olika människor med olika mål, medel och förutsättningar uppstår problem. Dessa problem är inte statiska utan kan skifta beroende på maktstrukturer. För att reda ut vad ett socialt problem är tar Goldberg hjälp av Merton. Merton talar om social desorganisering och avvikande beteende som två grundpelare i begreppet. Social desorganisering syftar till att kollektivet och individen skiljs åt och förlorar varandra någonstans på vägen i strävan att uppnå ett visst mål. Avvikande beteende är ett resultat av ovanstående, en demonstration av missnöje för det rådande systemet och ett resultat av dess misslyckande.
går ut på att söka upplevelser. Då helgkonsumenten upplever de negativa sidorna lägger denne av eller minskar konsumtionen medan vardagskonsumenten fortsätter. Detta förklarar Goldberg med att stornarkomaner i högre grad än hos allmänheten visar på starka självdestruktiva drag. Att ha en dålig livsföring; mat- och sov vanor såväl som hygienisk skötsel är en del av denna självdestruktiva identitet.
Goldberg (1995) anser att det politiska och ekonomiska klimatet i Sverige har en del i det samhällsproblem som missbruk utgör. Den kapitalistiska och profitinriktade världen som styrs av konkurrens påverkar den enskilde människan, arbetaren och den arbetslöse som kan uppleva en stressande känsla av maktlöshet, meningslöshet, anomi, isolering, trötthet, sjukdom, stress och miljöförstöring detta kallar Goldberg för negativt samhälleligt tryck. Arbete är en stor del av människans liv och stärker individens identitet och känsla av mening. Att inte kunna bidra till samhället, att gå arbetslös, har enligt Goldbergs uppfattning en stor negativ inverkan på den enskilde människan. Dessa negativa samhälleliga tryck påverkar människor olika mycket men ju mer trycket ökar, menar Goldberg, desto fler människor går sönder och faller in i olika typer av missbruk och missförhållanden. Dessa lägger grunden för olika flyktmekanismer. Alkohol, legala och illegala droger var för sig eller i kombination med varandra utgör ett av många sätt och Goldberg ifrågasätter samhällets syn på legala droger som han menar kan fås alltför lättvindigt. Att ta ett piller för att lättare handskas med vardagens bekymmer har idag blivit mer vanligt men grundproblemen kvarstår.
Goldberg (2005) beskriver den process i vilken människor utvecklas till negativa och självdestruktiva varelser som en spiral. Denna process börjar redan i tidig ålder i kontakt med signifikanta andra och i första hand vårdnadshavarna. Föräldrar stämplar sina barn på olika sätt och genom många olika händelser och situationer i barndomen formas vi. Genom alltför mycket negativa reaktioner från signifikanta andra kan ett barn få uppfattningen att hon inte är en del av samhället och att hon inte heller hör hemma där. Föräldrarnas stämpling är ett första steg i avvikarkarriären och denna negativa självbild bär barnet med sig när det tar steget ut i det verkliga samhället.
3 Några utav drogernas effekter
I detta avsnitt presenterar jag Anthony Giddens teorier om vanor, beroende och självidentitet men också Erving Goffmans begrepp stigma och om hur de stigmatiserade människorna kan finna en gemenskap i sitt utanförskap. Jag inför även Johan Asplund och Craig Nakkens idéer om puer aeternus, den eviga ungdomen om hur detta utmärker sig och vad som karakteriserar den evigt unge.
3.1 Beroende och självidentitet
Anthony Giddens skriver i Intimitetens omvandling (1995) att beroende kan mätas ”i termer av vanans konsekvenser för individens kontroll över sitt liv och hennes svårigheter att avstå från vanan”. Giddens hänvisar här till Craig Nakken som i sin tur skiljer mellan handlingsmönster, vanor, tvångshandlingar och beroende för att klargöra skillnaderna mellan vardagliga mönster och beroendetillstånd. Ett mönster är en rutin som hjälper människan att strukturera vardagens bestyr men är öppen för förändringar till skillnad från vanans tillstånd. Vanor är mer psykologiskt rotade beteenden och för att ändra på dessa ”repetitiva beteenden” krävs större kraftansträngningar för individen. Tvångshandlingar är ett ångestfyllt beteende som ofta kräver betydligt mer arbete än ovanstående för att ta sig ur, dessa handlingar är ofta ritualiserade repetitiva och för utomstående obegripliga handlingar. Ett beroende är enligt Giddens tvångsmässigt men inte ritualiserat på samma sätt som en tvångshandling. Ett beroende är en rutinmässig vana som brukaren är tvångsmässigt bunden till både psykiskt men också fysiskt att bryta vanan kan leda till svår ångest och panik känsla hos den brukande. Beroendet har en tröstande effekt, den lindrar ångesten men är korttidsverkande.
Beroende är en strategi för att kontrollera och organisera vardagen liksom sig själv, problemet måste sättas i samband med det faktum att livet idag allt mindre styrs av traditioner och det reflexiva jagprojektet har fått en större betydelse, individen måste nu välja sin livsstil med allt vad det innebär. Livsstil och beroende är sammanflätade men beroende, oavsett dess karaktär, är ”sjukdomar” som angriper självdisciplinen antingen att den brister eller tar ett fastare tag om individen (Giddens, 1995).
Beroenden har en förmåga att vara utbytbara det bottnar i individens oförmåga att hantera sin ångest. Vidare menar Giddens (1995) att beroendet är ett övergivande av jaget, ett uppgivande av den reflexiva omsorgen om självidentiteten och detta har i sig en frigörande effekt för ångest men följs som ovannämnt av skam och ångest som i sin tur kan leda till panik.
3.2 Stigma
Ett stigma kan te sig olika men är en egenskap hos en individ som av samhället anses vara avvikande och onormal Goffman (1971) skiljer på tre olika stigman; kroppsliga missbildningar, svagheter i karaktär och tribala stigman. Enligt Goffman innebär svagheter i karaktären människor med låg moral såsom skurkar, narkomaner eller annat men dessa behöver inte själva anse att deras beteende på något vis är onormalt utan snarare tvärtom något normalt. Ett stigma hos en individ kan även verka som en bekräftelse på en grupptillhörighet och behöver därför inte vara något negativt för individen själv, det kan verka för gemenskap snarare än utanförskap. Det är vanligt att människor med samma stigma dras till varandra och skapar en intimitet där alla känner sig trygga och bekväma och förstår varandra.
Vidare menar Goffman (1971) att alla människor består av hela sin livshistoria det vill säga allt en person har gjort eller upplevt genom sin livstid. En människa är inte enbart ond eller god utan kan vara mer eller mindre av både det ena och det andra. En person kan ha många olika jag men det sätt vilket hon använder dessa kan variera. En individ med ett ”mörkt förflutet” kan använda detta på olika sätt, hon kan lägga det bakom sig och leva ett ”vanligt” liv men också ta denna erfarenhet till en del av sin personlighet.
Den stigmatiserade individen genomgår, enligt Goffman (1971), tre faser. Den första fasen innebär att hon upptäcker hur de ”normala” ser och uppfattar henne samt hon är annorlunda. Den andra fasen går ut på att den stigmatiserade finner sig till rätta med att vara annorlunda och den tredje fasen är enligt Goffman att den stigmatiserade spelar ”normal”. För narkomanen innebär detta att kunna umgås med folk i ruset utan att omgivningen märker något.
Stigmatiserade människor kan visa tendens till en viss ambivalens i sitt beteende. De är märkta av den ”normala” världen som annorlunda men då de är i sällskap med andra människor som är värre stigmatiserade än de själva kan de anta de ”normalas” syn och attityd mot dessa.
Om man en gång blivit stigmatiserad kan det vara väldigt svårt att tvätta bort denna stämpel, en gång tjuv, alltid tjuv. När en människa väl blivit dömd av människorna runtomkring henne kan hon lätt anamma deras syn på henne, hon ser sig själv genom deras ögon och det blir till slut en del av hennes identitet. Att byta identitet och slå sig fri från detta är lättare sagt än gjort.
3.3 Trygghet för en bra självidentitet
nära inpå. Utan denna försvarsmur kan ångesten inför livet bli alltför påtaglig och rädslan för att leva överväldigande. Denna första period i livet lägger också grunden till hur vi hanterar att interagera och upprätthålla relationer med andra människor.
Uppkomsten av ångest har sitt ursprung i människans barndom hävdar Giddens (1999). Utan den grundläggande försvarsmuren har människan svårare att handskas med rädslor. Istället för att hantera känslan och ta itu med det som upplevs hotande infinner sig en känsla av maktlöshet och handlingsförlamning vilket ger upphov till ångest. Friheten att handla är en stor källa till ångest, här hänvisar Giddens till den danske filosofen Sören Kierkegaard, som menar att idén om människans makt över sitt liv skapar oro eftersom det innebär att hon är sin egen lyckas smed och endast hon själv kan stå till svars för eventuella misstöden, felbedömningar eller fatala misstag. Att ta tag i sitt liv och ändra sin livsstil kan vara ett fruktansvärt steg att ta menar Giddens (1999). En sådan handling innebär ofta att bryta totalt med sitt gamla jag, ändra rutiner och vanor eller helt enkelt införa de samma. Även om en människa till synes lever ett ostrukturerat liv kan det vara minst lika skrämmande att överge detta för det motsatta. Även dessa personer har en trygghet i sin vardag.
3.4 Evig ungdom- puer aeternus
ett barn, det som känns skönt och bra fortsätter missbrukaren med, impulser och känslor går på så sätt framför förnuft och sans.
Johan Asplund (1992) behandlar begreppet puer aeternus- den evigt unga som är och har varit ett genomgående tema i många berättelser genom tiderna och i många fall utgör bilden en slags idealtyp, något att eftersträva. Asplund hänvisar till den Jungianska tolkningen av begreppet som går ut på att tillståndet kan liknas vid en psykos och att individen i tillståndet är en missanpassad människa som inte svarar på samhällets normalitet. Den evigt unga är ofta homosexuell eller en Don Juan, menar Jung, som saknar ”verklig maskulinitet”. Personen ifråga har svårigheter med att anpassa sig till samhället och uppfattar sig själv som något exklusivt, lite mer än alla andra. Att arbeta är inget för den evigt unge då denne har svårt för att binda sig vid en fast punkt, vill gärna leva farligt och att saker och ting ska hända. Oansvarig, lat och oengagerad är ytterligare några av dess karaktäristika. Asplund menar dock att det är den vuxna världen som är responslös och därmed att ett barn som växer upp i en sådan utav världar riskerar att bli just asocial och inte som Jung hävdar, homosexuell eller Don Juan.
4 Metod och tillvägagångssätt
Denna D-uppsats baseras på kvalitativ forskningsmetod och bearbetning av empiriska material bestående av observationer och intervjuer. Inledningsvis introducerar och motiverar jag mitt val av metod, därefter presenterar jag i tur och ordning mitt urval av intervjupersoner samt tillvägagångssätt vid intervjusituationerna och dataanalys. Jag presenterar min förförståelse och positionering följt av ett avsnitt som kortfattat berättar om min resa under arbetet, om förberedelserna inför mitt möte med brukarna och om mina tankar kring arbetet och svårigheter under vägen. Slutligen för jag en etisk diskussion.
4.1 Val av metod
Studien baseras på intervjuer och observationer och grundar sig i ett intresse av att studera hur en grupp unga män utvecklat ett beroende och missbruk av, enligt Svea rikes lag, illegala preparat och hur deras livssituation ser ut idag samt hur de ser på framtiden. Det som bland annat motiverade valet av metod var önskan att få en mer detaljerad information för att kunna föra en djupare diskussion, få en förståelse för deras situation och för detta lämpar sig intervjuer bäst. Observationer har även genomförts under mina möten med informanterna. Dessa har bidragit till en mer nyanserad helhetsbild av informanternas livsstil.
4.2 Val av intervjupersoner
När det gäller valet av intervjupersoner så var min strävan att få tag på unga män som befinner sig mitt inne i ett missbruk, det vill säga personer som klassas som vardagsnarkomaner eller storkonsumenter men även personer som har befunnit sig i denna form av bruk. Ett annat krav var att alla skulle bo i samma stad och befinna sig inom åldern tjugo till trettio år. Jag hade med hjälp av en vän som sedan kom att bli min gatekeeper fått tag på informanter vilket sedan ledde till den så kallade snöbollseffekten; det innebär att man använder någon eller några informanter, som sedan hjälpte mig att komma i kontakt med flera personer dessa kom sedan att bli mina informanter (May, 2001). Sammanlagt genomfördes sju intervjuer varav en med en före detta drogbrukare och en med Sara, syster till Johan och ickebrukare. Intervjuerna med Sara kan snarare liknas vid, för mig, informativa samtal om Johans situation.
Johan, 26 år, en missbrukare sedan drygt tio år tillbaka. Han är pappa till två små döttrar och
sitter i skrivande stund i fängelse för diverse brott.
Daniel, 23 år, är före detta missbrukare och sitter på en sluten vårdavdelning sedan två år tillbaka
på grund av grova narkotikabrott och våldsbrott men också som följd av svår psykisk problematik.
Jesper, 28 år, lever ensam i en liten etta tilldelad av socialen sedan cirka tio år tillbaka för
tillfället är han drogfri men kallar sig själv för periodare.
Måns, 27 år, är också periodare när det gäller egen konsumtion men har däremot alltid sedan
cirka tio år gjort narkotikaaffärer för egen försörjning.
Gustav, 30 år, var tidigare alkoholiserad (och är fortfarande) men är numera något av en
blandmissbrukare. Lever ensam i sin mammas lägenhet.
Sara, 24 år, syster till Johan.
Av dessa sex informanter har jag haft regelbunden kontakt med tre av informanterna, Johan, Sara och Måns, efter att jag lämnat fältet och utfört mindre obandade uppföljningsintervjuer per telefon.
4.3 Tankar och förberedelser innan, under och efter arbetet
sig vara väldigt hjälpsam och ringde själv runt till människor, på kort tid hade han fått tag på ett tiotal som kunde tänka sig att ställa upp och därefter gick allt väldigt fort. Dessutom ordnade han även boende åt mig hos en icke-missbrukare som jag fick bo hos under hela perioden (en vecka). Innan jag begav mig till mitt fält funderade jag på vad jag inledningsvis hade för förväntningar och förutfattade meningar om uppsatsämnet. Jag har från tidigare arbeten fått erfara att missbrukare är opålitliga, de har svårt att hålla tider och lovar mer än de håller. En inställning som jag återigen fick bekräftad. Jag var ytterst orolig för att möta dessa unga män då jag informerats av min gatekeeper att vissa av dem hade svåra psykiska besvär och kunde bli våldsamma och att han inte rekommenderade mig att möta dem ensamma. Samtidigt var jag också rädd för hur jag själv skulle känna när jag väl träffade dem och fick se hur illa däran vissa utav killarna var och hur jag skulle reagera. Jag oroade mig också för hur jag skulle närma mig frågorna kring deras bruk, om jag kunde kalla dem för missbrukare eller om begreppet skulle uppröra dem och vilka ord som var accepterade, kunde jag använda ordet knarkare, beroende eller pillertrillare? Var gick gränsen? Jag beslutade mig för att i så liten mån som möjligt använda ordet missbruk då det är ett väldigt starkt ord och mitt syfte inte är att kategorisera eller moralisera. Samtidigt har det i vissa fall varit ofrånkomligt att kringgå missbruksbegreppet när det handlar om vardagskonsumenter av droger.
Under den veckan jag befann mig i den lilla staden hann jag tänka en hel del. Mycket på grund av att mina informanter visade sig vara svårfångade, de första fem dagarna fick jag bara en intervju gjord, informanterna svarade inte i sina telefoner, de ombokade tider eller kom med andra undanflykter. Jag ringde lätt hysterisk till Martin som satte sig i bilen och körde till den lilla staden på fredagen. När han väl var på plats var alla mer än villiga att ställa upp, han var deras säkerhet på att jag inte var någon ”skummis”, ”soctant” eller ”krimmare”. Dessvärre hade nästan all min tid redan gått åt till att vänta och därav kunde jag endast utföra ytterligare fyra intervjuer och observationer.
Efter min vecka på fältet var jag fortfarande i eld och lågor, redo för att åka hem och starta med transkribering och analysering. Först när jag satte mig ner för att gå igenom intervjuerna kom smällen. Det kändes som om jag hade tagit mig vatten över huvudet och kände maktlösheten komma krypande då jag förstod att ingenting jag skrev eller gjorde skulle kunna hjälpa eller motivera dessa unga män att ordna upp sina situationer. Jag klarade inte av att lyssna på intervjuerna eller överhuvudtaget sätta mig ner vid datorn. Arbetet stod still i nästan sex veckor innan jag tog tag i det igen med ny energi om än inte riktigt lika engagerat som tidigare.
4.4 Intervjusituationer
Att genomföra intervjuerna enskilt med informanterna var min högsta prioritet, samtidigt hade jag alltid människor i närheten utifall något skulle inträffa. I ett av fallen skedde intervjun i samma rum som informantens vänner vilket ledde till att denne kände sig hämmad och inte kunde berätta allt, intervjun togs då om vid en senare tidpunkt. Vid flera tillfällen uppstod spontana gruppintervjuer vilka ledde till en diskussion om ämnet då även icke-brukare deltog. Dessa bandades inte alltid men gav mig ändå en bild av synen på narkotika hos de unga vuxna i staden. Fördelar med gruppintervjuer kan, enligt Lewis (Denscomb, 2000), vara att de avslöjar konsensusuppfattningar, ger fylligare svar samt tillåter intervjupersonerna att bemöta varandras uppfattningar. Med utgångspunkt i konsensusuppfattningar kan gruppintervjuer tyvärr också innebära att de respektive intervjupersonernas svar på olika sätt anpassas efter varandra, dvs. att de istället för att som vid enskilda intervjuer delger en unik berättelse omedvetet kommer överens om en gemensam skildring, dvs. konsensus, som minimerar eventuella skiljaktigheter dessemellan. Denna risk var minimal på grund av att de enskilda intervjuerna hade gjorts innan gruppintervjun. Denscombe (2000) framhäver också att en annan möjlig nackdel är att de synpunkter som uttrycks är sådana som outtalat uppfattas som ”acceptabla” inom gruppen; gruppmedlemmar som anser sig ha avvikande åsikter kan exempelvis tona ner dem eller inte framföra dem överhuvudtaget. Med avseende till alla dessa negativa metodologiska fällor vill jag ändå hävda att gruppintervjuerna fungerade mycket bra då de var på initiativ av informanterna och deras vänner.
dem så bekväma som möjligt. Vid fem av sju intervjutillfällen användes bandspelare, något som fungerade problemfritt. Det var en informant som inte klarade av att bli inspelad och mådde mycket psykiskt dåligt av tanken. Utan bandspelare är risken dock överhängande att man, via användandet av minne och eventuella noteringar, kan förvränga svarens innebörd men detta minimerades då jag lät informanten läsa igenom mina anteckningar innan vi skildes åt på begäran av honom själv. Genom att använda bandspelare kan man erhålla den exakta ordalydelsen för att på så sätt kunna använda korrekta citat.
I intervjuer är det, enligt Svenning (2000), viktigt att intervjupersonen känner sig trygg och denna trygghet åstadkommer man lättast i en välbekant miljö; exempelvis hemma hos intervjupersonerna, på deras arbetsplats osv. - allt beroende på vad intervjuerna handlar om. Intervjuerna i den här D-uppsatsen genomfördes i hemmiljö, antingen hemma hos informanten eller hos någon nära vän till denne, vilket enligt min bedömning utgjorde en trygghetsfaktor för intervjupersonen.
Ett vanligt problem för forskare kan enligt Kvale (1997) vara om forskningsresultatet har uppstått genom ledande frågor. Han menar att det nästan kan vara omöjligt att i många fall stå helt neutral. Väl medveten om den problematik som innefattas i ledande frågor var tillvägagångssättet vid intervjutillfällena att börja med att ställa öppna frågor för att undvika att leda intervjupersonerna. Men om misstanken uppstod att intervjupersonerna inte förstod frågorna så som önskat, eller om jag ville vi få mer tydliga och klargörande svar kring, för mig, alltför svepande resonemang, försökte jag att precisera frågorna (och kanske då i viss mån leda intervjupersonerna) genom att omformulera frågorna eller att ställa specifika följdfrågor. På så sätt tvingades jag till att successivt förtydliga frågor som i ett initialt skede var öppna. Slutligen har sammanfattningarna av intervjuerna ”finputsas” för att få bort talspråkliga uttryck (t.ex. liksom och ju) och svammel, sluddringar och upprepningar för att underlätta läsningen av uppsatsen.
4.5 Tillvägagångssätt vid intervjuanalys
försöka identifiera olika processer, mönster, gemensamma drag och skillnader. Precis som Denscombe (Ibid.) beskriver den fortsatta processen har jag därefter gått igenom det empiriska materialet för att söka efter återkommande teman och samband mellan de enheter i det här fallet idéer och företeelser och kategorier som träder fram men även olikheter mellan männens historier. Genom narrativ analys vill jag, liksom Johansson (2005) försöka fånga informanternas egna sociala verklighet, den kontext de lever i, hur det är att leva med både eget missbruk och tillsammans med andra missbrukare. Jag vill få fram hur de upplever sin egen situation och position i samhället. Givetvis är det ofrånkomligt att det är mina tolkningar av intervjuerna och observationerna som arbetet bygger på men för att minimera riskerna har jag valt att lämna vissa delar av dialoger orörda så att läsaren själv kan tolka.
4.6 Förförståelse, positionering och hermeneutik
En grundtanke inom hermeneutiken, den tolkningslära som jag bedriver, är att man alltid förstår ett fenomen mot dess bakgrund. De förutsättningar man har som individ bestämmer vad som går att förstå och vad som inte går att förstå. Dessa benämns som förståelse eller fördomar i Gilje & Grimen (1992). Förståelse och analys är centralt inom hermeneutiken och innebär att människan ska tolkas och förstås snarare än beskrivas. Denna tolkning av ”den andra” gör vi med utgångspunkt från oss själva. Därför måste man i sitt forskningsprojekt redogöra för vissa bestämda och grundläggande antagande för att få en mer tillförlitlig och lättvärderlig kunskap. För att reda ut dessa grundantaganden som Widerberg (2002) skriver om hänvisar hon till Barbosa da Silva och Wahlberg;
• Mening skapas, framträder och kan bara förstås i ett sammanhang eller kontext.
• I all tolkning och förståelse är delarna beroende av helheten och omvänt i en cirkelrörelse. • All förståelse förutsätter eller bygger på någon typ av förståelse, det vill säga, de
”glasögon” – den referensram inom vilken vi betraktar ett fenomen.
• Varje tolkning föregås av vissa förväntningar eller förutfattade meningar.
4.7 Etisk diskussion
Enligt Helsingfors-deklarationen bör forskning präglas av en respekt för den enskilda individen och en syn på människovärdet som okränkbart. I forskning får individer inte utsättas för vetenskapliga försök som medför obehag och lidande, även om forskaren är övertygad om att försöket skulle leda forskningen framåt och att den skulle bidra med positiva effekter för andra. På så sätt är respekten för den enskilda människan viktigare än forskningens framgångar (Gilje & Grimen, 1992). Man skulle kunna hävda att de kvalitativa intervjuerna som är underlag för denna uppsats eventuellt kan vara av en känslig art för frågorna är av ytterst privat karaktär och att många av informanterna lider av olika psykiska åkommor. Men samtidigt meddelade jag informanterna innan intervjuns början att de inte behövde svara om de på något sätt kände sig obekväma och att de när som helst kunde avbryta intervjun.
Man får enbart använda en person i forskningsarbete när det föreligger ett informerat och frivilligt samtycke från vederbörande. Respondenter skall bli informerade om syftet så att den som skall bli intervjuad inte deltar under falska förespeglingar, processens gång, vad materialet ska användas till och var det kan hittas då materialet sammanställts (Gilje & Grimen, 1992). Vid intervjutillfällena informerades intervjupersonerna om uppsatsens syfte och i vilket sammanhang jag hade tänkt använda den information de förmedlar. Detta var av stor betydelse då större delen informanterna trots allt begår lagbrott mer eller mindre dagligen en del var oroliga över att materialet skulle komma i ”fel” händer.
5 Resultat
Här presenterar jag den information och kunskap som jag erhållit genom intervjuerna. Jag har valt att stora delar av intervjuerna då jag anser att alla är unika och vill ge läsarna en möjlighet att ta del av dem samt våra dialoger där mitt arbetssätt framgår.
5.1 Ett första möte med staden
När jag började min resa hade jag endast ett fåtal gånger tidigare besökt den medelstora staden. Jag hade förväntat mig att denna stad skulle vara något utav en förskönad slum då jag hört att den är mycket trevlig men samtidigt har en mörk baksida om man skrapar på ytan. Jag anlände till staden måndagen den 16:e april omkring tolvtiden. Solen sken över ån och det lilla söta torget med alla dess små trähus. Trädens knoppar hade just börjat blomma och fastän det var kallt ute gick människor utan jackor som för att trotsa den isiga brisen. Det såg ut som en liten småstads idyll nästintill ett dockhus.
5.2 Berättelsen om Johan
Efter en dags väntan gick min första informant, Johan, 26 år, med på att träffa mig tisdagen den 17 april 2007 klockan tolv. Eftersom Johan för tillfället bor i en barack tilldelats av socialen bestämde vi oss för att träffas hemma hos hans syster, Sara, 24 år. Sara mötte upp mig vid en närliggande affär med sin lilla dotter då min kännedom inte är speciellt stor om staden. Vi handlade lite frallor och gick sedan hem för att förbereda lite fika. Tiden gick men ingen Johan kom. Jag kunde knappast säga att jag var förvånad. Det är ett vanligt förekommande syndrom hos missbrukare av alla slag att inte kunna hantera tidsbestämmelser.
födelsedagskalas, något som han också nekar till, men som hans syster vet till hundra procent också är hans verk. Sara berättar att hon skjutsat sin bror från stan till sin barack kvällen innan och att han hade flera stora väskor dessutom hade han en dataskärm i en plastpåse vid sidan om. Det finns ingen i familjen som litar på honom längre. Sara vågar inte lämna honom utom uppsikt i lägenheten av rädsla för att han ska stjäla något. Likaså tycker hon att det är obehagligt att ha Johan i sin lägenhet när han är påverkad eftersom han har en tendens till att bli aggressiv i ruset. Två och en halv timme senare kommer Johan påtagligt påverkad, med två stora fullpackade väskor. Han berättar att han ska dra in till stan efter intervjun. Han ser fin ut med nya snygga kläder, ett par baggybyxor med nåt hiphopmärke och en jeansjacka, på huvudet har en grön keps som klär honom bra. Hans ansikte ser trött ut. Kinderna är insjukna och ögonen likaså. Jag berömmer honom för hans fina klädsel och frågar var han har fått kläderna ifrån. Han ler och berättar något sluddrande att han köpt byxorna av sin systers kille, jackan har han fått av en kompis och att den gula munktröjan vaknade han upp med i morse och har ingen aning varifrån den kommer. Innan själva intervjun börjar får han ett par Alvedon och en cigarett av Sara.
När vi väl satt oss till rätta i systerns vardagsrum börjar Johan skruva på sig och rota i sina väskor. Till slut får han upp ett par skor.
Johan: Jag trodde inte jag hade nåra skor. Louise: Har du gått hit barfotad?
Johan: Jag förstod inte heller det riktigt...
Johans historia och kriminella karriär började förhållandevis tidigt i livet. Redan när han var tio år infann han sig på polisstationen första gången. Han hade gjort inbrott i ett antal sommarstugor. Efter det snurrade det bara på. När han var tretton åkte han dit för att ha bränt möbler i samma sommarstugsområde som han tidigare gjort inbrott och i samma veva kom han även i kontakt med droger för första gången.
Johan: jag rökte några bloss på en... en joint… Jag visste inte vad det var. Louise: blev du lurad?
Johan: Nej det blev jag inte för jag kunde ha frågat vad det var. men äh... Jag lurade mig själv.
Johan beskriver sin debut som lite av ett pojkstreck. Att testa hasch och marijuana var bara en kul grej som en lek. Men efter ett tag började det bli alltmer intensivt. Vardagen blev full med händelser, tempot drogs upp och inbrott, stölder, misshandel och narkotikabrott kom snart att bli dokumenterat i polisens register.
Louise: Hur kom det sig att du fortsatte på samma bana? Johan: Lätt å tjäna pengar.
Louise: Kände du dig rik?
Johan: Nej, inte rik. Det vill jag inte påstå, men jag kände att jag hade ändå råd. Jag måste nog
säga att jag kände mig mer vuxen.
Johan berättar att omgivningen spelade en stor roll. Han hade hela tiden människor runtomkring sig som ställde krav. I skolan krävde lärarna att han skulle delta på lektionerna och hemma likaså. All press från olika håll gjorde att Johan kände sig trängd och bunden och i och med denna känsla gjorde han revolt. Till slut blev han mer eller mindre utkastad från gymnasiet.
Johan: det var la typ så fort folk började jobba sig på mig. Jag tycker inte om när folk tjatar på
mig å så. Så då gjorde jag motsatsen istället och gjorde på mitt eget sätt.
När Johan var arton år åkte han in i fängelset för första gången. Vistelsen var det värsta han varit med om. I fängelset har man inte mycket annat att göra än att tänka på och ångra sina gärningar och misstag anser han. Ganska snart efter att han kommit ut och hem igen fortsatte han dock med sin kriminella livsstil.
Johan: nä... Jag lärde väl mig vissa saker, dumheter… du vet, vi var 24 grabbar som alla var
tunga narkomaner klart att vi lärde varandra bus. Vi ringde ju gratis från deras telefon för 75 000 (kronor, min anm.)
Efter att Johan kom ut ifrån behandlingshemmet höll han sig ren i någon månad innan det snurrade det på igen. Johans flickvän kastade ut honom och sedan dess har han bott lite varstans, hos kompisar och ibland hos sin pappa. Hans drogberoende har försämrats avsevärt. Johan är blandmissbrukare och tar i princip allt han kommer åt, enligt honom själv. När jag frågar honom hur han får råd med sin konsumtion svävar han en aning med svaret. Jag frågar honom om han säljer mycket själv men det förnekar han till en början men berättar sedan att han själv köper och säljer droger för att få sin konsumtion att gå runt. Att köpa och sälja är ett ganska lätt arbete om man får tro Johan som hävdar att han endast lägger ner fyra timmars arbete om dagen, droger kan man få tag på nästan överallt. Alla hans vänner och bekanta har eller behöver.
Johan har många kontakter i stan, många kompisar men bara få nära vilka betyder väldigt mycket för honom. De träffas ofta i lägenheter runt om i stan men har också börjat gå ut och festa på krogen. Johan är aktsam då han väljer sitt umgänge då han själv menar att missbrukare är inga man kan lita på.
Johan: en nära vän är en sån som inte hugger dig i ryggen. Louise: Händer det ofta, att folk hugger dig i ryggen?
Johan: det har hänt ofta. Nu händer det inte så ofta längre… äh, det kan va vad som helst, gå på
min tjej, ta mina pengar mitt framför ögonen på mig.
Louise: Händer det ofta att man stjäl av varandra?
Johan: i missbruk ja! … men det är en oskriven lag det där. För att det är ingen som ska sno, du
ska kunna ha allting på plats.
Johan säger sig använda droger för att slippa tänka och dämpa ångesten. Han försöker ta en dag i taget men berättar även att han vill bli fri från drogerna så att han kan få träffa sina döttrar. Han vet inte riktigt hur det ska gå till men tror att det ska ordna sig.
Sara vill inte att han ska gå till bilen själv vilket gör honom arg. Jag sätter mig i hallen med Johan medan han trär sina skosnören. Det ser väldigt komplicerat ut. Han har svårt att få i snöret i hålen. Jag frågar om det finns mycket heroin i stan då jag hört talas om två personen som dött av heroinöverdoser inom loppet av något år. Johan säger att det är mest amfetamin som gäller. Jag frågar lite om amfetamin och berättar att jag fått för mig att det är en partydrog. Jo, säger Johan, men säger att det inte har den effekten på honom, han blir snarare lugn och mer kontrollerad i sitt beteende när han tar amfetamin. Hans ilska och vansinnesutbrott försvinner och han har lättare för att tänka klart. Jag frågar honom om han har funderat på att undersöka sig för ADHD då det faktiskt förekommer att man medicinerar svåra ADHD fall med just amfetamin. Johan berättar att även han själv har misstänkt att han har ADHD men att dom vägrar testa honom för det så länge han drogar. Innan Johan går kommer Sara ut i hallen och frågar honom om han har stulit sin före detta flickväns datautrustning. Johan blir återigen irriterad på att bli misstrodd. Sedan frågar jag honom samma sak då svarar han mig lugnt att ”varför i helvete skulle jag göra det, jag har ju redan massa pengar”.
När Johan har gått sätter jag mig ner i soffan tillsammans med hans syster och pratar lite. Vi pratar om Johan. Både hon och jag kunde se att han var påtagligt påverkad av något preparat även om han nekade till det under intervjun. Sara berättar också att hans före detta flickvän har ansökt om besöksförbud hos polisen och om stödfamilj till flickorna. Hon har efter många år gett upp på pappan till sina barn och är trött på att leva med osäkerheten. Sara tycker att det är bra, Johan har bränt för många chanser och hans ex har väntat länge nog. Hela tiden då han satt inne på vårdhemmet väntade hon på honom, tog hand om deras dotter och bar på hans andra barn. Sedan svek han henne bara någon månad efter att han kom ut igen genom att ta med sig den äldsta dottern ut på krogen, drogade och söp sig full så mamman fick lösa ut sitt barn på polisstationen. Dagen efter min intervju med Johan ringer Sara till mig och berättar att polisen varit ute och hälsat på Johan i hans barack. Polisen hittade datorn. Nu (den 29/5-07) sitter han häktan i väntan på ett ettårigt fängelsestraff efter att ha trotsat besöksförbud (som gick igenom), stöld och narkotikabrott.
5.3 Berättelsen om Daniel
vårjacka. Det enda som skiljer honom från andra är ett stort ärr som löper från pannan och bak mot nacken. Det är ett minne ifrån hjärntumören som han opererat bort för tre månader sedan. När vi träffas har Daniel ett dygns permission ifrån vårdhemmet där han bott de tre senaste åren. Daniel är nervös, han vankar av och an i köket och protesterar vilt när jag frågar om det är okej att jag spelar in honom, jag packar ner min mp3spelare igen. Men skadan är redan skedd. Daniel blir nojig, orolig och börjar fråga ut mig om vad det egentligen är jag ska använda materialet till. Jag får förklara upprepade gånger varför jag frågar det jag gör och vad jag studerar. Till slut lugnar han ner sig och sätter sig på stolen mitt emot mig men vi får åtskilliga gånger avbryta intervjun då jag märker att han blir obekväm av mina frågor och känner sig mer eller mindre hotad av ljud ifrån rummet intill och ute på gården.
Daniels drogkarriär började vid tretton års ålder då han provade hasch första gången tillsammans med en jämnårig kamrat. Det var en period kantad av stor alkoholkonsumtion och även inslag av bensinboffning. Det började som för många andra av ren nyfikenhet och denna nyfikenhet höll i sig till dess att Daniel var i femtonårsåldern. Då började han intressera sig för andra, ”naturliga”, berusningsmedel. Han började studera naturen och prova svamp, toppskivling, som finns att hitta i de flesta svenska fårhagar. Svamp blev en billig och häftig upplevelse till skillnad från haschet som enligt Daniel aldrig riktig var någon favorit. Men då svamp är en säsongsvara och inte går att få tag på året om så återfick haschet en stor betydelse i Daniels liv. Under de två följande åren rökte han varje dag och beskriver sig själv som en robot, allting gick per automatik. Han testade även andra preparat då och då, bland annat extacy. Men hans situation var enligt honom själv ohållbar och en dag vaknade han upp och kände att nu fick det vara nog. Daniel la av med drogerna tvärt och började plugga Barn och Fritid på gymnasiet. Han upptäckte att han faktiskt hade talang och var duktig i skolan. Till slut ägnade han större delen av sin tid åt studierna och kompisar existerade inte under denna period. Han låste in sig med sina böcker då kompisarna befann sig på en helt annan nivå, kvar i beroendet.
Under denna period gick han mentalt tillbaka till barndomen och var rullstolsbunden. Lärkarna trodde aldrig att han skulle komma ur psykosen vilket de även sa till Daniels mamma. Efter ett tag släpptes han dock och fick flytta hem igen.
Väl hemma började rastlösheten att gnaga på honom. Han berättar att all fritid kändes överflödig och dagarna långtråkiga. Dessutom blev han slö av alla mediciner och kunde varken sova eller vara vaken. Efter en tid började han röka hasch igen, den här gången tyckte Daniel att haschet fick en bra effekt och han använde det i självmedicinerande syfte. Haschet hjälpte honom att somna. Men eftersom haschet endast hjälpte honom med sömnen behövde han också något som piggade upp. Han började då med ”pulver” igen för att kunna komma upp om morgonen. Samtidigt gick han regelbundet hos både psykolog och medicindoktor och efter att ha visat positivt för en rad preparat på ett urinprov ordinerade de honom att sluta med sina mediciner då kombinationen inte är att rekommendera. Daniel slutade tvärt vilket resulterade i att han fick en ”ordentlig knäpp”. Daniel beskriver det som en blackout. Han begick åtskilliga grövre brott som han säger sig inte kommer ihåg och som han nu, idag, har svårt att förstå hur han kunde göra. Den här gången vaknade han upp i häktet där han genomled en grym och skoningslös avtändning. Under tiden i häktet arbetade han och umgicks mycket med personalen. Han fick ett förslag om att gå igenom en § 7 undersökning vilket gav möjlighet till vård istället för fängelse. Hans advokat menade att det var en bra möjlighet då fängelsestraff skulle innebära 2-4 år. Daniel skickades till rättsmedicinalverket i Göteborg för tre veckors undersökning och kom ut med diagnosen schizofreni. Han blev slutligen dömd till vård enligt § 16 vilket innebär att han får komma ut då länsrätt, åklagare och läkaren är överens om att han är mogen att möta världen igen. ”Livstid med permissioner” kallar Daniel själv sin dom för.
Nu har Daniel suttit i tre år på en anstalt. Under denna tid har han haft ett återfall och en rymning. Under rymningen insåg han själv att han inte var redo för livet utanför så han åkte hem till sin mamma och anmälde sig själv till vårdhemmet. Dagen efter skjutsade hans mamma honom till behandlingshemmet.
mycket för att få tiden att gå. Han är ute och promenerar och läser mycket böcker. I sommar ska han umgås med sin bror, de ska låna en båt och ge sig ut på havet vilket är en liten morot. Daniel anser att vården är det bästa som kunde ha hänt honom. Han menar att han har lärt sig mycket om sig själv, just nu är ångesten och framför allt panikångesten värst men även den har han fått bukt på genom kognitiv terapi. Även om han inte vet när han kommer att få komma ut så har han stora planer, men han vet att han måste ta det sakta
Daniel: jag vill så mycket men så dimper man.
Daniel drömmer om en egen lägenhet. Han har aldrig tidigare bott själv och ser det som ett roligt projekt att få inreda sitt eget boende. Han berättar att han vill börja med så kallat sattelitboende där det finns personal omkring dygnet runt men vårdtagaren ändå har sitt eget. Han vill också ta upp sina studier igen, ta körkort och kanske även börja arbeta så smått. Han har ett stort intresse för datorer och har en kompis som arbetar med data vilken har erbjudit honom en praktikplats. Daniel ser med andra ord ljust på framtiden och menar att tack vare stödet från alla nära kompisar så kan det bli möjligt.
5.4 Berättelsen om Jesper
Jag träffar Jesper, 28 år, hemma i hans lägenhet vilken betalas av socialen. Jesper är klädd i kammoflage byxor och en Che Guevara t-shirt. Vi sitter lite ute på hans balkong och småpratar innan vi går in för att genomföra intervjun. Han berättar att han är långtidssjukskriven och antagligen kommer bli sjukpensionär inom en snar framtid.
Jesper bor i en liten etta som han målat och inrett själv. På väggarna hänger psykedeliska tavlor som han målat när han var yngre. De flesta verken innehåller någon form av droger antingen cannabis eller svamp. Han gick fem år på individuella programmet men kunde själv välja att inrikta sig på just konst. Han är den enda av mina informanter som gått klart gymnasiet och dessutom läst på komvux, visserligen mest för att få pengar. Ur högtalarna strålar hiphopmusik. Konst och musik, framför allt hiphop och reagge är ett stort intresse för Jesper som menar att ”Alla hiphoppare röker som in i helvete”.
hade han en romantiserad bild av just hasch och marijuana att det var lite ”flummigt, coolt och häftigt”. Men eftersom han inte var speciellt van eller drog djupa halsbloss kände han inte av dess verkan. Han beskriver sig själv som den mindre erfarna när det gäller droger då han alltid umgåtts med äldre och mer kunniga inom drogvärlden. Första gången han rökte på ”riktigt” var på Roskildefestivalen och det var då han upptäckte drogens skönhet vilket resulterade i att han fortsatte röka. Att röka på blev ett vanligt inslag i Jespers liv och han har inte testat speciellt mycket annat.
Jesper: jag har bara testat enstaka saker ett par gånger som svamp å amfetamin. Ja, det har väl
nog bara vart svamp och amfetamin, men det har bara hänt enstaka gånger. Det är ingenting som man har hållit på med så.
Haschet har varit Jespers huvuddrog men han beskriver sig själv som lite av en periodare. Vissa månader kan han röka varje dag för att sedan hålla uppe i ett halvår. Nu har han inte rökt på närmare ett år, men anser trots det långa uppehållet inte att han har slutat. Han beskriver sitt rökande som sinnesbaserat och menar att risken att han börjar eller fortsätter röka ökar de perioder han mår sämre psykiskt.
Jesper: … Någon gång hade jag ju en period på två år då jag bara rökte. Och då mådde jag ju rätt
Jesper: det är klart att man saknar det skitmycket ibland, det tänker jag ju på jätte ofta men det är
inte så där att jag måste göra det... Det är mest för gamla tiders skull, det är samma sak som med festandet man tänker på hur kul man har haft liksom... Man har ju ändå haft jävligt kul alltså. Just nu anser Jesper sig inte ha något behov av haschet men han kan inte påstå att han slutat. Det kan vara så att han aldrig röker mer, eller att han kanske bara röker någon enstaka gång men likaså kan det hända att han kommer in i en rökperiod igen.
Jesper: … Just nu orkar jag inte tänka varken framåt eller bakåt. Men det är liksom bara som det
är nu. Jag är i en mellanperiod. Jag vet inte alls.
Att skaffa ett arbete är dock inget alternativ. Jesper kan inte se sig själv med ett vanligt arbete möjligtvis något som har att göra med konst eller musik. Hans största projekt för tillfället är att börja gå ut bland människor och börja umgås med kompisar. De senaste åren har han mest suttit instängd i sin lägenhet med sin flickvän, men då de separerade för en månad sedan har ensamheten krupit inpå honom. Han har bestämt sig för att börja festa igen och har satt en vinsats i köket inför vårens alla fester. Men vem han ska festa med är mindre säkert.
Louise: Har du många gamla kompisar som fortfarande håller på?
Jesper: jag vet inte, jag har ju som sagt inte kontakt med någon. Det vete fan alltså. Men jag har
en hel del som har gått ner sig på heroin och sånt. En har dött och resten vet jag faktiskt inte. De flesta skärper väl till sig förr eller senare.
Innan jag avslutar intervjun frågar jag Jesper om det finns något han har att tillägga och han kontrar med ett käckt ”legalisera!”. Jesper anser att cannabis borde legaliseras och att situationen knappast blir bättre för att man förbjuder något. Dessutom anser han att prohibition är ett slag mot självbestämmanderätten. Samtidigt vet han inte riktigt hur legaliseringen ska gå till eller hur man ska kunna kontrollera försäljningen på ett bra sätt så att andra droger inte säljs.
Jesper: Om man jämför med alkohol så borde ju cannabis vara lagligt. Det är massa folk som dör
5.5 Berättelsen om Måns
När jag träffar Måns, 27, har han ett par gamla joggingoverallsbyxor på sig och en fotbollströja. Han är ca 1.80 lång, knubbig och har dreadlocks. Måns har flyttat runt ett tag mellan olika kompisar. Nu bor han med en ny flickvän i dennes etta. Lägenheten är stökig överallt ligger ölburkar, använda tallrikar och kläder.
Måns är mycket sportintresserad och när jag kommer är han mitt uppe i en bandyfinal på tv, en sport som han själv utövar vissa perioder. Utöver mig och Måns finns två andra närvarande; hans sambo och min gatekeeper som är gammal barndomskompis till Måns. De frågar om de ska gå ut ur rummet när intervjun ska ta plats men Måns säger att det är lugnt. Precis när jag sätter på inspelningen börjar Måns rota i en byrålåda. Han tar upp olika sorters piller förpackade i småpåsar och burkar.
Måns kom i kontakt med droger redan som barn. Hans pappa missbrukade narkotika och hans mamma, som Måns bodde hos, var och är spelmissbrukare. Även Måns har liksom många av mina andra informanter oavslutade studier bakom sig, blev knappt godkänt i grundskolan och hoppade under gymnasiet mellan olika utbildningar. Senare gick han även grundvux för att få pengar men också där blev han underkänd. Den första egna erfarenheten av narkotika fick informanten vid 17- 18 årsåldern tillsammans med en äldre kompis på fyllan. Det började som en rolig sak att prova på och det skedde till en början alltid i sällskap med andra.
Måns: … Vi rökte väl nån gång i veckan typ. Eller vi köpte väl en femma typ å så hade vi den en månad eller någonting… först var det för att det var skoj sen var det väl för att vi var fyra personer som levde ihop som rökte…
Måns: … Och sen började jag med amfetamin då da. Och det var en väldig bra kombination för
mig, för då kunde jag bete mig väldigt bra när jag var full. (Måns har svårt att kontrollera sina aggretioner då han dricker)… Jag drack bara två gånger i månaden så det var inte ofta.
Louise: Så du har aldrig vart en vardagspundare när det gäller amfetamin?
Måns: nej, jag har väl tagit som mest en fyra fem dar på raken. Det har hänt en gång. Sen har
man väl haft ett två tredagars race tio gånger.
Louise: När tog du någonting senast?
Måns: äh… när var det? Det beror på hur man räknar, jag har ju sömnmedicin som är
narkotikaklassad… det är ju som jag självmedicinerar, som jag köper själv… men jag har ju haft recept på det innan. Men eftersom jag inte är skriven någonstans så får jag inte gå till vårdcentralen och få det utskrivet… det är också byteshandel.
Måns har alltid haft goda kontakter när det gäller narkotikaaffärer. I början fick han amfetamin och andra droger gratis genom sin pappas bekanta samt genom, tjänster och gentjänster. Men han har aldrig begått något brott, bortsett från narkotikabrott, för att få tag på droger. Han finansierar sitt behov och lite därtill genom försäljning och byteshandel då socialbidraget knappast räcker speciellt långt. Tidigare under sin karriär som affärsman agerade Måns kurir. Han åkte över till Danmark och hämtade leveranser. Numera åker han ner till Malmö och slipper på så sätt ta med haschet över gränsen. Måns säljer dessutom inte på gatan utan levererar endast till två andra försäljare som i sin tur säljer till fler.
Louise: Hur mycket får du in i månaden?
Måns: jag vet inte riktigt, men säg att jag får ut vad en vanlig människa får ut efter skatt, en tolv
tretton tusen.
Louise: Och då säljer du allt möjligt eller? Måns: nej, jag säljer bara en grej.… hasch.
Louise: Men du har ju hur mycket som helst annat hemma.
Måns: ja, men det är bara för eget bruk… jag skulle aldrig sälja något jag inte… jag inte kan
tänka mig att använda själv. Åh, pulver använder folk i former som jag inte kan tänka mig att använda själv.
Louise: Vill du bli fri då?
Måns: nej, inte just nu men efter sommaren har jag tänkt ta ett sånt race. Louise: Ett race? Och sen kanske du går på igen?
Måns: nej… men alltså, jag tänkte va nykter för jag tänkte satsa på innebandyn igen. Jag har såna
innebandyperioder.
Stämningen i rummet börjar bli lite tung och jag känner att det är dags att avsluta. Jag frågar Måns om det är något han vill tillägga och han berättar om den dåliga haschskörden i Marocko, att priserna för haschet har gått upp och att kvaliteten blivit sämre på varorna men att opiumskörden ökat med sextioprocent vilket innebär att folk kommer få svårare för att få tag på bra hasch men lättare att få tag på fint heroin.
Här avslutar vi intervjun. Måns tar upp lite preparat ur sin byrålåda. Viagra, xanor, amfetamin och ett halvt kilo hasch. Han skickar runt den i rummet så att alla närvarande får lukta. Sedan bjuder han med oss alla på fest senare under kvällen som han spårat genom ett par telefonsamtal.
Del två
När jag kommer hem till Måns och hans flickvän igen håller hon på att göra sig fin. Måns plockar på sig en bunt femhundralappar. Vi ska gå vidare till en fest lite längre ner på gatan hos en ung tjej i hennes lilla etta. Hon är precis nyinflyttad men har redan råkat i onåd med grannarna. Det är en fin lägenhet, nyrenoverad och sött inredd. De flesta deltagarna är trötta då de festat dagen innan och sitter mest och småpratar. Efter någon timme tröttnar Måns och vi bestämmer oss för att åka hem till en annan kille. Måns vill göra om sin intervju då han känner att han har mer att berätta som han inte ville säga innan då kompisarna satt omkring och lyssnade. Dessutom vill en annan kille också ställa upp och bli intervjuad. Vi beställer en taxi som Måns betalar. Medan de andra sitter i vardagsrummet så går jag och Måns in i köket för en andra intervju. Vid det här laget är Måns en aning sluddrig och har svårt att fokusera.
systrarna flyttade till stan från en mindre ort. I stan hade alla en helt annan syn på droger och framför allt hasch. Det var accepterat att ”ta en holk” på fester.
Måns: Men den första holken var verkligen inkörsporten till alla droger som jag nånsin testat.
Men både morsan och farsan har alltid sagt att allt sånt är farligt. Å sen när jag liksom kände ruset första gången så var ingenting farligt… det var en äcklig känsla samtidigt som den var skön på något sätt.
Ganska snart blev rökandet en stor del av vardagen och haschets baksida började visa sig. Måns berättar hur han fick sömnsvårigheter och blev lättirriterad så snart han var utan hasch. Hans haschkarriär slutade med en ordentlig snedtripp i och med att han provade att röka svamp, denna upplevelse jagade honom länge och upprepades under ett haschrus. Efter det rökte han ingenting på fem år.
Måns beskriver sig lite som en blandmissbrukare. Efter haschperioden drack han mycket alkohol följt av en period som nykterist. Att vara nykter innebar dock en hel del problem. Det var en ensam period då alla vänner fortfarande drack och/eller använde narkotika. Många tog avstånd medan en del andra uppmuntrade hans beteende. Att vara på punkkoncert nykter och drogfri var ibland jobbigt men när tjacket trädde in på punkscenen var Måns återigen en i gänget. Tjacket innebar en vändpunkt inom punken och i Måns liv. Folk som tidigare hade svårt att kontrollera sig själva och sitt drickande kunde nu bete sig normalt under alkoholruset. Dessutom flyttade han ihop med en tjej som tog amfetamin och ”annat pulver” dagligen.
Måns: …Istället för att få den här jävla snedfyllan så är det så jävla lätt att ta den här, nån
pytteliten dutt till mig, lägga nåt litet pulver i en tuss med toalettpapper och så helt plötsligt är du helt normal. (Plockar upp en snusdosa med massa olika preparat och slänger fram en påse med vitt pulver på bordet). Jag har ju vart inne på toaletten tre gånger under kvällen och tagit tre doser av det här.
(Jag öppnar påsen och luktar försiktigt på det)
Louise: Fy vad illa det luktar!
Louise: Måste man ta det i toalettpapper?
Måns: nej, du kan ta det direkt i munnen. I käften… eller hur som helst du kan ta det i näsan
också… Nackdelen med det du har framför dig nu… Eller om sex timmar, då kommer det gå ur och då måste jag ta den rosa (sluddrar)… för när det släpper så får du kramp. Och sen tar jag den andra påsen (plockar upp ytterligare en påse) Det här är ångestdämpande. du får en avtändning på pulver, en skitelak avtändning. Men det här är bra pulver. Men om du får smutsigt pulver. Men jag skulle aldrig sälja till någon som jag visste tog det i en ven orent… men jag säljer aldrig vidare någonting som jag inte skulle ta själv eller i samma form.
Pengar är en stor och ständigt aktuell fråga inom drogbruk och narkotikahandeln. Måns berättar att det finns människor som stjäl av andra både pengar och narkotika. Tidigare under sin drogkarriär var han nästan ständigt skyldig folk pengar på grund av sin konsumtion och det var på så sätt han kom att börja arbeta extra som kurir. I cirka sju, åtta år har Måns försörjt sig eller extraknäckat på drogförsäljning men aldrig varit på förhör. Efter EU- kravallerna i Göteborg hade många av Måns affärsbekanta fått fängelsestraff och genom detta fått bra kontakter inom Sverige. På så sätt slapp Måns åka till Danmark för att hämta narkotikan och det var trots allt nästan lika billigt. Affärerna började rulla på och bli större. Han anser att han har skött sin verksamhet bra och endast sålt till människor som han känner. Måns hävdar att hans intresse inte ligger i att tjäna så mycket pengar som möjligt utan att ta hand om och sköta marknaden på ett bra sätt.
Louise: Har du aldrig sålt något till någon som du har mått dåligt av?
Måns: det enda jag har sålt som jag har mått dåligt av det är folk som jag i efterhand sett inte har
klarat av det. Nä, men det är mest hasch och marijuana till folk som jag kanske inte känner så väl men jag har aldrig sålt några kemiska droger. Jag har ju sålt värktabletter eller benzo.
Intervjun avbryts på grund av att de andra kommer in i köket och nästa man börjar bli otålig, han vill också bli intervjuad.
5.6 Berättelsen om Gustav
