Södertörns högskola | Institutionen för Utbildningsvetenskap Magisteruppsats 15 hp | Examensarbete | Vårterminen 2008
Härskarrasen, folkmaterialet
och de mongolida finnarna
– Raser, rasbiologi och rashygien i svenska
läro-böcker i geografi och biologi under drygt hundra
år
Av: Mats Svensson
Sammanfattning/Abstract
This study investigates the treatment of race biology and related subjects in Swedish school-books from 1873 to 1994, with special emphasis on the “gymnasium”-level. The concept of race biology has several connotations: it is at one hand related to physical anthropology and at the other to eugenics. Like in Germany the latter was in Sweden first called “racial hygiene”. After an introduction giving the historical background the books are reviewed for their con-tent on this matter. The conclusions drawn are as follows:
1. During the late 19th century and early 20th century, mental, cultural and physical ap-pearances of peoples from various parts of the world are discussed with little emphasis on the distinction between race (as a biological concept) and culture.
2. Finns and Lapps are in early books considered as belonging to the Mongolian race. This may be understood in terms of the confusion between classification of race and language but also of at the time prevailing theories of Sweden’s racial history.
3. Around 1930 a distinction between race, as a biological concept, and people, as a lin-guistic and cultural concept is pronounced. Personality characteristics are attributed to biological races.
4. The dark-skinned African and Australian populations are treated with special disre-spect, whereas the lighter-skinned Polynesians are discussed with high esteem.
5. The teachings of the Nazi racialist H. F. K. Günther have a decisive impact on the treatment of in particular European ”races” and their mental characters on at least one author. Even the word “master-race” is used for the Nordic race. The most controversial parts of this teaching are removed in 1945.
6. From the 1950’s onward the interest in races is diminished in books in geography, and in the biology books racism is generally condemned.
8. Traditional race classification is present still in the 1980’s, even with regard to the European “racial types”. Much attention is given to the “extreme” racial crossing be-tween Europeans and Hottentots.
9. In a biology book from 1967, control of the third world population explosion (in itself a theme from the 1950’s onward) is explicitly discussed in the context of eugenics.
10. When modern in utero diagnostic methods are discussed in the 1990’s, eugenics is not concerned.
KEYWORDS: Eugenics, Scientific Racism, School Biology, School Geography, Sweden
Innehållsförteckning
1 INLEDNING OCH BAKGRUND... 1
1.1.1 Människan i det Naturliga Systemet ... 1
1.1.2 Svenska långskallar ... 2
1.1.3 Rasernas uppkomst och slaveriet ... 3
1.1.4 Från arketyper till släktskap ... 3
1.1.5 Den nordiska tanken... 5
1.1.6 Rashygien... 7
1.1.7 Rasblandning och ärftlighet ... 10
1.1.8 Ett svenskt dilemma ... 11
1.1.9 The UNESCO statement on race... 13
1.1.10 Finns raser?... 15
2 UNDERSÖKNINGENS SYFTE, MATERIAL OCH METODER ... 23
2.1 Syfte... 23
2.2 Metodologiska och teoretiska anmärkningar ... 23
2.2.1 Material: urval och presentation... 23
2.2.2 Principer för analys och diskussion... 24
3 RESULTAT OCH DISKUSSION ... 26
3.1 Läroböcker i geografi ... 26
3.1.1 EDVARD ERSLEV, 1873: Lärobok i Allmän Geografi för skolans högre klasser och till läsning i hemmet och J. P. VELANDER, 1880: Förberedande lärobok i geografi på grundvalen af Prof Ed. Erslevs läroböcker... 26
3.1.2 ERNST CARLSON, 1887–1916: Skolgeografi uti två kurser... 28
3.1.3 FRIDTJUV BERG, 1900: Mindre Lärobok i Geografi för Folkskolan ... 33
3.1.4 CARLSON–RÖNNHOLM–MOBERG, 1928–1946: Skolgeografi i två kurser... 35
3.1.5 HELGE NELSON & JOSEF WESTIN, 1938: Geografi för realskolan, kommunala mellanskolan och gymnasiets första ring... 40
3.1.6 SVEN SWEDBERG, 1930–1945: Geografi för det differentierade gymnasiet ... 43
3.1.7 SVEN SWEDBERG & AXEL WENNBERG, 1957–1959: Geografi för gymnasiet ... 51
3.1.8 LARS-OLOF KARLSSON & ULF WAGNER, 1994: Geografi. Natur och Samhälle ... 52
3.1.9 PETER ÖSTMAN m.fl., 1994: Geografi. Människan, Resurserna, Miljön ... 52
3.2 Rasbiologin och svenska läroböcker i biologi ... 57
3.2.1 SVEN EKMAN & IVAR SEFVE, 1928: Utvecklingslära och ärftlighetslära för de allmänna läroverken 57 3.2.2 LARS GABRIEL ANDERSSON, 1947: ALMQUIST & LAGERSTEDT; Lärobok i naturkunnighet 1:2. Läran om djuren (Zoologi) för femklassiga realskolor... 59
3.2.3 OLOF HAMMARSTEN, TORSTEN PEHRSON, IVAR SEFVE, 1953: Utvecklings och ärftlighetslära för det differentierade gymnasiet ... 59
3.2.4 UNO HOLMGREN, UNO & ERIK SKYE, 1967: Biologi För gymnasiet, årskurs2, Na; Biologi För fackskolan, årskurs 1, So ... 62
3.2.5 BERNHARDSSON–BJÖRSE–MÜNTZING, 1981 & 1982: Biologi för gymnasieskolan... 69
3.2.6 NYHOLM–SUNESON–ÖSTERLIND, 1963–1991: Gymnasiebiologi... 73
3.3 Sammanfattning ... 82
3.3.1 Sammanfattning av resultat ... 82
3.3.2 Sammanfattande diskussion, framtida studier ... 83
4 SLUTORD... 86
Förord
Kan man på ett objektivt sätt dela in människan i olika raser? Syftet med denna uppsats är inte att besvara den frågan. Syftet är istället att belysa hur raser avhandlats och vilket inflytande rasbiologin och närliggande idéströmningar haft i svenska läroböcker i geografi och biologi. Studien behandlar böcker som utgivits under över ett sekel, från 1870-talet till 1990-talet. Kunskap om hur man på olika sätt besvarat den inledande frågan under denna tidsperiod och på vilka grunder är dock central för att förstå innehållet i dessa läroböcker. Den genomsnittli-ge läsaren av denna uppsats (vilken förmodas vara en student på en lärarutbildning eller en gymnasielärare i biologi, även om studien förhoppningsvis också kan intressera forskare inom närliggande områden) är antagligen inte väl förtrogen med hur man ur ett vetenskapligt och ideologiskt perspektiv sett på raser genom historien. Därför kommer först en inledning som försöker skissera de mest inflytelserika tankegångarna och hur de hänger samman med viktiga förändringar i den biologiska teoribyggnaden i stort. En viktig fråga är förstås också vad det egentligen är man gör när man är man ”delar in” och klassificerar.
Bland det första jag konfronterades med i min utbildning var mängdlära. En röd boll är både ett element i mängden röda föremål och i mängden klotformiga föremål. Alla dessa tänkta mängder, eller kategorier överlappar varandra på många tänkbara sätt. Det verkar inte finnas något sätt att dela in tillvaron i kategorier som är det rätta, vilket jag om inte annat lärde mig genom Brasses ”Lattjolajbanlåda” i barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. I alla kulturer har människor använt sig av för dem meningsfulla klassifikations-system, något som enligt antropologen Claude Lévi-Strauss utgör kärnan i exempelvis myter.1
Det är möjligt att placera Michel Foucault i samma filosofiska kategori som Lévi-Strauss (förstås). Foucault påpekade att klassifikationssystem är intimt förknippade med ett samhälles maktstrukturer; sådant bestämmer menade han t.ex. vem som klassificeras som vansinnig. I förordet till ”Vansinnets historia” skriver Foucault: ”Vad som ursprungligen organiserat vårt vansinnesbegrepp är just uppdelningen i vansinniga och förnuftiga och inte den vetenskap som utvecklats när väl denna uppdelning är gjord…” 2 Detta är onekligen ett viktigt
svar på frågor om orsakerna till exempelvis vansinnet. Foucaults tankegång är värd att ha i åtanke särskilt då man betraktar en verksamhet som växte fram ur det som kallades rasbiologi, nämligen steriliseringspolitiken (liksom i lattjolajban-leken handlade det här om vem som inte hör dit, vem ska bort). Detta gäller särskilt då man beaktar på vilka grunder många sterilise-ringar i praktiken utfördes.
Jag tror att vissa teorier beskriver en av våra åsikter oberoende verklighet bättre än andra och att den hypotetisk-deduktiva metoden ofta gör det möjligt att avgöra vilken. Däremot utgör ingen teori den slutgiltiga Sanningen. Hur hänger detta då samman med talet ovan om att det inte tycks finnas något objektivt korrekt sätt att kategorisera föremål? Är ex-empelvis inte fåglar, inom djursystematiken och alkalimetallerna inom grundämnenas perio-diska system, objektivt existerande grupper? Det perioperio-diska systemet uppställdes av Mendele-jev, då det visade sig att grundämnen ordnade efter stigande atomvikt uppvisade olika egen-skaper periodiskt. Utifrån systemet kunde Mendelejev förutsäga att vissa atomvikter borde vara felaktigt bestämda, vilket vid kontroll visade sig vara fallet.3 Det periodiska systemet har
alltså karaktären av en testbar hypotes och är inte en godtycklig kategorisering av grund-ämnen. Alkalimetallerna är inte en godtycklig klassifikation utan en del av en välgrundad, kemisk teori. För ett par hundra år sedan sökte biologerna efter motsvarande lagar som antogs styra organismernas form. Den zoologiska systematiken kom dock att visa sig ha en helt an-norlunda förklaring, vilket lett till viss teoretisk förvirring. Detta hindrar inte att ”fåglar” fak-tiskt är en vetenskaplig hypotes och inte en kategori av djur. Jag återkommer till detta i inled-ningen till denna uppsats och diskuterar vilken betydelse detta och andra moderna upptäckter har för frågan om rasernas existens.
Att den vetenskapliga metoden förmår avgöra vilka hypoteser som förklarar verkligheten bäst, innebär förstås inte att det alltid är denna metod som avgör vilka teorier som verkligen omhuldas vid en viss tid på en viss plats. I en av de här undersökta läro-böckerna fann jag ett släktskapsträd som visar en svensk teori om att salamandrarna har ut-vecklats ur andra fiskar än andra landryggradsdjur.4 Teorin presenteras ofta som giltig i
Ibland kan enstaka forskares lokala auktoritet leda till att idéer, som förkastats internationellt på goda vetenskapliga grunder, lever kvar i ett land. Aberhalden formulerade 1909 en hypotes om ett slags proteaser som antogs vara en del av kroppens försvar mot mikrober. Flera internationella studier visade snart att dessa proteaser inte existerade. Aber-halden kunde dock på grund av den auktoritära tyska institutionskulturen fortsatt driva studier kring dessa och i Tyskland utgick forskare från att de existerade.5 Detta är dock inte tragiken
och det fasansfulla i denna historia, den är alldeles oberoende av om Aberhalden hade rätt eller inte. I sökandet efter dessa icke-existerande proteaser infekterades medvetet mer än två hundra personer med tuberkulos av Dr. Josef Mengele, utbildad rasbiolog, verksam i Ausch-witz.6
Rasbiologin är förknippad med massmord som rimligtvis måste ha satt sina spår även i svenska läromedel. På vilket sätt kommer att belysas i denna uppsats.
1
WISEMAN & GROVES, 2000: Introducing Lévi-Strauss and Structural Anthropology.
2
FOUCAULT, 1973: Vansinnets historia under den klassiska epoken.
3
HÄGG, 1984: Allmän och oorganisk kemi, 8 ed.
4
HOLMGREN & SKYE, 1967: Biologi för fackskolan, årskurs 1, So.
5
MÜLLER-HILL, 2001: "Genetics of susceptibility to tuberculosis: Mengele's experiments in Auschwitz", Nat Rev Genet 2.
6
1 Inledning och bakgrund
1.1.1 Människan i det Naturliga Systemet
Ett Naturligt System, som inte skulle vara en godtycklig mänsklig tankekonstruktion, utan motsvara Skaparens tankar var målet för den svenske naturforskaren Carl von Linné under 1700-talet. Linné sökte där klassificera organismerna efter deras essentiella egenskaper, för de blommande växternas del ståndare och pistiller, då växtens mål är reproduktion.1 Linné
in-tresserade sig inom ramen för detta essentialistiska paradigm föga för variation inom arten.2
Linnés i grunden aristoteliska förhållningssätt har betecknats som föråldrat redan för sin tid.3
Den nya mekanistiska världsbilden kunde knappast hjälpa till med att förklara hur det kunde komma sig att det tycktes finnas ett naturligt system, där olika egenskaper inte blandas slumpmässigt utan alltid tycks följa en bestämd hierarkisk ordning. Lika lite kunde man utan Aristoteles causa finalis förstå organismernas till synes funktionella byggnad.
Människan, Homo sapiens, räknade Linné till primaterna, liksom aporna. Män-niskan delade han vidare in i ett antal raser, även om han inte använder just denna term.4 De
fyra raserna kopplas samman med de fyra temperamenten,5 vilka sedan medeltiden
förknip-pats med de fyra kroppsvätskorna som hade samma färger som Linnés raser (rött blod, gul galla, svart galla, vitt slem). En intressant fråga är hur detta hängde ihop enligt Linné och i vilken grad liknande teoretiska spekulationer kommit att färga senare tiders uppfattningar om de olika rasernas psykiska karaktär.
Linné räknade också med ett antal människans ”kusiner”.6 Dessa omfattade dels
orangutangen och schimpansen, men även Homo troglodytes, en förmodad nattlevande, vithy-ad människa, med orange ögon (uppenbarligen missuppfattvithy-ad albinism).7 Detta illustrerar hur
lite man i Europa vid denna tid visste om olika folk (och ingen annanstans lär man ha haft en bättre överblick). Detta blir än tydligare av att ordet pygmé användes på ett mycket förvirrat sätt om de olika sorters små skogslevande ”människans kusiner” det ryktades om på 1700-talet. Det Linné kallar Pygmaeus är antagligen en orangutang.8
tillämpning av scala naturae på människoraserna är Petrus Campers, som på grundval av ”an-siktsvinkeln” ansåg sig kunna placera in ”negern” mellan apan och den vite mannen.9
En inflytelserik rasindelning blir Johann Friedrich Blumenbachs (1752–1840). Han delar in människan i den kaukasiska rasen, den mongoliska rasen, den etiopiska rasen, den amerikanska rasen och den malajiska rasen.10 Intressant nog räknade Blumenbach finska
folk, däribland ”lapparna”, inte till den kaukasiska rasen utan till den mongoliska.11 Också hos
Blumenbach finner vi ett tydligt essentialistiskt tänkande. Varje art ansågs motsvara en essen-tiell idé, så även människan.12 Blumenbach trodde att skillnaderna mellan människoraserna
berodde på att de under klimatets inverkan kommit att avvika, ”degenerera” från denna ideala urmänniska. Den vita, kaukasiska rasen ansågs stå urformen närmast.13 Olika naturalhistoriker
kom fram till olika antal raser. Den berömde jämförande anatomen Georges Cuvier (1769– 1832) räknade exempelvis med blott tre raser.14 James C. Prichard (1786–1848) var starkt
influerad av Blumenbach och framlade en systematik med fler raser.15
1.1.2 Svenska långskallar
Blumenbachs uppfattning att ”lapparna” skulle vara av mongolisk ras företräddes också av svenska forskare. Sven Nilsson (1787–1883) menade att de äldsta skandinaviska stenålders-kranierna liknade ”lapparnas” och att de kunde hänföras till den mongoliska rasen.16 Svear
och götar skulle alltså senare ha undanträngt denna ras. Anders Retzius arbetade vidare i Nils-sons efterföljd och ägnade sig åt skallmätning.17 Därvid myntade han begreppen kortskallar
(brakycefaler) och långskallar (dolikocefaler). De förra ansågs karaktärisera den mongoliska rasen och de senare den nordiska. Detta är väl inte särskilt uppseendeväckande, men under-sökningarna sammankopplades med tankegångar som idag ger ordet ”skallmätning” en nega-tiv klang. Dolikocefali sågs nämligen som ett tecken på överlägsen intelligens av Anders Ret-zius.18 En av dem som opponerade sig mot detta förhärligande av dolikocefalin var anatomen
Paul Broca, själv brakycefal fransman.19 Han är känd för att ha upptäckt Brocas area, vilken
han identifierade som ett språkcentrum i hjärnan, en uppfattning som ännu anses i stort sett riktig.20 Broca påpekade 1861:21
tendens hos människan, även de som är mest fria från fördomar, att sätta tro till att de dominerande karak-täristika hos deras ras är ett tecken på överlägsenhet.
Själv ägnade Broca dock mycket tid åt att söka bevisa att bland annat afrikanernas kra-nier och hjärnor hade mått som tydde på underlägsenhet. Som utförligt beskrivits av S. J. Gould i boken ”Den felmätta människan” hade Broca stora problem med att rädda sin upp-fattning och fick ta till en hel del ad hoc hypoteser därvid lag. Gould skriver: ”Broca fuskade inte med siffror, han valde helt enkelt bland dem eller tolkade sig runt dem till önskade slut-satser”.22
1.1.3 Rasernas uppkomst och slaveriet
Blumenbach menade som sagts ovan att alla människor på jorden hade ett gemensamt ur-sprung, en uppfattning som kom att kallas monogenism.23 En konkurrerande teori var
polyge-nismen, som hävdade att de olika människoraserna inte var varianter av samma essens utan fundamentalt olika och resultat av skilda skapelseakter. Polygenismen blev särskilt populär i USA och företräddes där bland annat av den berömde zoologen Louis Agassiz.24 Denne
Agas-siz är också känd för att han kom att bli en av de sista betydande vetenskapsmän som in i det längsta försvarade en kreationistisk uppfattning.25
Rasblandning kom alltså för polygenisterna att framstå som blandning av fun-damentalt skilda naturer och det är därför inte så förvånande att de motsatte sig sådan. Inte minst Agassiz kom kraftigt att varna för rasblandningens katastrofala följder.26 En intressant
fråga är hur polygenismen förhåller sig till rasismens politiska betydelse i USA. Det ligger nära till hands att anta att polygenismen passade ett land där både slaveri och fördrivande av en ursprungsbefolkning var helt centrala. Dock var monogenisterna, vilka dominerade både i nord och syd, i allmänhet också övertygade om ”negerns” underlägsenhet, detta gäller även stridbara slaverimotståndare.27
1.1.4 Från arketyper till släktskap
gemensam härstamning. De Linneanska begreppen ansågs nu motsvara släktskaps-förhållanden. Darwins teori om det naturliga urvalet blev en rent mekanistisk förklaring till anpassningars uppkomst. Kampen för tillvaron är central i denna teori och det var national-ekonomen Thomas Robert Malthus’ ”An essay on population” som inspirerade Darwin, men insikten att faktorer i naturen begränsar populationers storlek var gammal.28 Den utbredda
idén var att hela naturen bildade en harmonisk helhet där alla delar var beroende av varandra, varför ingenting egentligen kunde förändras. Det var inte en ny tanke att individer elimin-erades i kampen för tillvaron. Det nya Darwin kommer med är teorin att det i denna kamp sker ett urval från ständigt varierande organismer, som kan leda till uppkomsten av helt nya arter. Detta definitiva brott med essentialismen var det som var så revolutionerande och kon-troversiellt.29
Det måste påpekas att Darwin inte var den förste evolutionisten. Evolutions-teorier före Darwin involverade ofta en strävan, ett stigande upp för scala naturae. Likartade idéer finns t ex hos Jean-Baptiste Lamarck, Herbert Spencer och hos Alexander Braun. Braun jämför organismevolutionen med individens utveckling från embryo till självförverkligande. Från det lägre till det högre sågs naturen sträva mot den mänskliga anden.30 Spencer tänkte sig
en kosmisk strävan från löst och odifferentierat till fast och differentierat, som gällde orga-nismerna, solsystemet och samhället.31 För samhällets del tycks han ha motsatt sig försök att
störa denna spontana och naturliga process.32 Spencers politiska ståndpunkt blir därigenom ett
slags laissez-faire-liberalism.33 Spencer brukar också betecknas som ”socialdarwinismens”
upphovsman,34 en tanke att samhället av naturnödvändighet måste vara utformat så att vissa
slås ut. Darwin fann Spencers uttryck ”survival of the fittest” som ett träffande sätt att beskri-va det naturliga urbeskri-valet.35
En inflytelserik naturforskare och propagandist för evolutionstanken blir Ernst Haeckel (1834–1919). Han är kanske mest känd för att ha salufört sin alldeles egna form av darwinism som baserades på tesen att ontogenin rekapitulerar fylogenin. Rekapitulationsläran fanns i en variant innan evolutionsteorin och paralleller mellan individutveckling (ontogeni) och evolution (fylogeni) hade som vi sett dragits tidigare.36 Rekapitulationsläran användes av
Haeckel blev den förste att rita träd, som visar släktskap mellan organismer.38
Med Haeckels terminologi kallar vi fortfarande sådana för ”fylogenetiska träd”. De linneans-ka klasserna, ordningarna, familjerna och släktena förstås nu som hierarkislinneans-ka nivåer i detta evolutionära förgreningsmönster. Gunnar Eriksson har i ”Västerlandets Idéhistoria 1800– 1950” påpekat att ”Härmed fick systematiken en ny innebörd, men vi skall ha klart för oss att detta i praktiken inte spelat någon större roll för systematikernas arbete”.39 Detta illustrerar
bara att en konsekvent fylogenetisk systematik uppkom först efter 1950 (se nedan).
När Haeckel placerade in människoraserna på skilda grenar i evolutionsträd fö-reställde han sig att de utgör olika arter, av vilka han räknade inte mindre än tio stycken.40
Han ritade även spridningskartor som visade hur människorna spridit sig från sitt ursprungs-område, som förlades i Sydostasien.41 Detta fick Eugene Dubois att söka (och finna) den av
Haeckel postulerade apmänniskan, Pithecanthropus, på Java. Märkligt nog tänkte sig Haeckel också en alternativ ursprungsort för människan, en sjunken kontinent, kallad Lemurien.42
Dessutom presenterades ”polygenetiska”, eller snarare polyfyletiska, teorier om människans evolution! Hermann Klaatsch ansåg i början av 1900-talet att asiater var närbe-släktade med orangutangen och afrikaner med gorillan.43 Mindre extrema varianter kom att
presenteras långt senare. I början av 1960-talet hävdade någon att olika varianter av Homo (Pithecanthropus) erectus oberoende av varandra hade gett upphov till dagens raser.44 Birger
Bohlin, en av de svenskar som var med och grävde ut Pekingmänniskan (vilken idag räknas till Homo erectus) gjorde år 1927 en fri tolkning av denna med gul hy och svart rakt hår.45
1.1.5 Den nordiska tanken
Rädslan för rasblandning grundades i okunskap om ärftlighetslagarna. Man kunde exempelvis tänka sig att rasegenskaperna ”smälte samman” och därför för evigt kunde gå förlorade eller förstöras.46 Denna blodsanalogi för ärftlighet var vanlig och den förekommer i dagligt tal än
idag. Så sent som 1953, samma år som Crick och Watson offentliggör sin modell för DNA-spiralens byggnad, finner professorn i genetik vid Lunds universitet i sin lärobok ”Ärftlighets-forskning” det nödvändigt att klargöra hur tänkandet kring raser belastas av äldre uppfattning-ar om ärftlighet:47
arvssub-stans, och rasskillnaderna skulle alltså vara lika fundamentala och obönhörliga som t.ex. skillnaderna mellan olika metaller. Liksom olika metaller kan bilda legeringar med varandra skulle emellertid ras-blandning ge upphov till mellanformer mellan raserna precis som när man blandar två olikfärgade vätskor i olika proportioner.48
– – –
Från många håll har med skärpa framhävts att den nordiska rasen borde hållas ren och obesmittad från inblandning med främmande element. Detta krav upprullar frågorna om renrasighet och rasblandning över huvud taget. Båda dessa begrepp går tillbaka till den […] felaktiga uppfattningen, att rasegenskaperna genomsyrar hela den ärftliga konstitutionen, och att korsning mellan två raser leder till en bestående homogen blandning av deras arvsplasma.49
Vi ser att Müntzing tar avstånd från en uppfattning om att den ”nordiska rasen” måste hållas ren. Han ägnar faktiskt detta en hel del utrymme och påpekar: ”Mot denna s.k. nordiska tanke kan emellertid åtskilliga berättigade anmärkningar göras.”50 Men vad var
den-na ”nordiska tanke”?
En av dem som först framkastade idén om den nordiska rasens överlägsenhet och faran med raskorsningar var fransmannen Arthur de Gobineau, som själv ansåg sig vara av nordisk börd. 1855 var hans bokverk om människorasernas ojämlikhet färdigt. I detta häv-dades att arierna inom den vita rasen hade givit upphov till all värdefull kultur och att de stora kulturerna gått under då blandningen med andra raser lett till degeneration. Andra raser kunde förstås gynnas av att få ariskt blod, men den rena ariska rasen ansågs hotad av rasblandning.51
Endast i norra Europa, d.v.s. Sverige, ansågs denna värdefulla ras finnas kvar i en någorlunda ren och ursprunglig form.52 Detta tycktes under 1800-talet ha ett tydligt stöd i arkeologin:
Sverige verkade ha varit befolkat av samma långskalliga folk sedan den äldre stenåldern och antogs dessutom ha varit särskilt isolerat från omvärldens influenser. En läsvärd genomgång av dessa tankars framväxt och samband med vurmen för det fornnordiska inom svenskt och tyskt kulturliv under 1800-talet är Maja Hagermans ”Det rena landet”.53
En representant för denna tradition under det tidiga 1900-talet är den tyske kul-turvetaren Hans F. K. Günther (1891–1968), känd som „Rasse-Günther“.54 I dennes bok
”Eu-ropas raser”, utgiven på svenska 1925 presenteras sålunda den nordiska rasens överlägsenhet och alla dess förträffliga egenskaper, som ”omdömesförmåga, sanningskärlek och handlings-kraft”.55 Den nordiska rasens ankomst i en region har historiskt sett lett till kulturell
blomst-ring menar Günther. Det finns dock ett problem: ”Att den nordiska rasen är stadd i utdöende beror på att en ström människor ständigt går från landet till staden, dit de nu som alltid dragas av sin tävlingslust, sin bildningstörst, sin önskan att utmärka sig och vinna en ledareställning.”
i rasernas kamp för tillvaron: ”Så det är alltså just den nordiska rasens ledaregenskaper, som kommer den att duka under i livskampen (vilken ju helt bestämmes av nativitetssiffran)”.57
Detta den nordiska rasens utdöende har varje gång det skett på någon plats i historien lett till kulturellt förfall: ”I Aten som i Sparta utmärkes undergången tydligt av att det nordiska blodet utsinar.”58 Faran var att individualismen fick utrymme på bekostnad av staten, ”staten fattad
som en gemenskap av förgångna, levande och kommande släkten” 59. Räddningen tycktes stå i
ett uppvaknat rasmedvetande hos nordiska folk, ”den nordiska tanken”. 60
Det behöver väl knappast upplysas om att dessa tankegångar var helt centrala inom nazismen. Himmler inrättade inom SS en forskningsorganisation, Ahnenerbe, som sökte bevisa ariernas kulturella bidrag genom historien.61 Forskningsresor företogs till Bohuslän och
Tibet.62 Här frodades de mest bisarra idéer, exempelvis om nordiska kolonister för en miljon
(!) år sedan i Bolivia,63 sammanvävd med en lika märklig, som fysikaliskt omöjlig lära om
kosmisk is.64 Man ville i Nazityskland återskapa den förmodade ursprungliga, rena
nordis-ka/ariska rasen genom rashygien. Man begår dock ett misstag om man ser den tyska rashygie-nen blott och bart som motiverad av sådan new age-liknande pseudovetenskap som nämnts ovan. Det förekom också biologisk forskning som höll hög vetenskaplig standard i Tysk-land,65 bland annat kring ärftliga sjukdomar,66 vilket också ansågs relevant för rashygienen.
Rashygienen var dock inte en tysk uppfinning. I själva verket föddes denna tanke i England, men handlade där inte så mycket om rädslan för kulturell degenerering genom den nordiska rasens utdöende utan genom medelklassens.
1.1.6 Rashygien
I England oroade sig under slutet av 1800-talet Francis Galton (1822–1911) över att förmodat ärftligt intelligentare människor inom den driftiga medelklassen fick färre barn än människor som tycktes bidra mindre till samhällets väl och ve. Galton ansluter alltså till Malthus upp-fattning om de fattigas allt för stora reproduktion. Som lösning på problemet ville Galton in-föra stimulans av de begåvades reproduktion och hämning av mindre begåvades. Som namn på detta ideologiska program valde Galton ”eugenik”.67
variation, såsom intelligens. I anslutning till det eugeniska forskningsprojektet utvecklas många av de idag allmänt använda statistiska metoderna. Eugeniken är alltså i alla fall delvis sammanlänkad med forskning av mycket god kvalitet,68 även om detta förstås inte gör
mål-sättningen mer sympatisk eller riktig.
Eugenikens förespråkare betraktade alltså underklassen som en genetiskt di-stinkt population, reproduktivt separat från medelklassen; en särskild ras med andra ord. Trots att eugeniken hade sitt ursprung i Storbritannien legaliserades aldrig sterilisering på eugenisk grund där.69 I USA, däremot, blev eugenikrörelsen mer framgångsrik. Framför allt ville man
skydda sig mot ”the feeble-minded”, ”de sinnesslöa”. ”Society must protect itself; as it claims the right to deprive the murderer of his life, so also it may annihilate the hideous serpent of hopelessly vicious protoplasm” proklamerade Charles Davenport 1910.70 Genom bland annat
dennes studier vid Cold Spring Harbor producerades pedigrees där man tyckte sig se att alla möjliga psykiska och sociala egenskaper var genetiskt betingade,71 som exempelvis yrkesvalet
”sjöofficer”.72 Till eugenikrörelsens framgångar i USA hör att man införde lagar som
reglera-de invandringen av icke-norreglera-deuropéer,73 vilken antogs (i enlighet med ”den nordiska tanken”)
kunna leda till att sämre genetiskt material flödade in i landet. En annan seger var tvångssteri-lisering av inte mindre än runt 60 000 människor.74
„An der Spitze marschiert Kalifornien mit 6787 Sterilisierungen“ påpekar år 1931 Fritz Lenz i boken „Menschliche Auslese und Rassenhygiene (Eugenik)“75 Hans
uppfatt-ning rörande Tyskland står också klar: „Es würde zweifellos im Interesse unseres übervölker-ten Vaterlandes liegen, wenn das untüchtigste Drittel der Bevölkerung keine Nachkommen haben würde.“76 (”Det skulle tveklöst ligga i vårt överbefolkade fäderneslands intresse om
den odugligaste tredjedelen av befolkningen icke fick någon avkomma”). Tyskland införde också hårda rashygieniskt motiverade lagar under nazismen, som ledde till runt 400 000 tvångssteriliseringar, vilket kompletterades med legalisering av eutanasi 1940,77 samt ett än
mer omfattande inofficiellt dödande. Att tvångssterilisering fortfarande var del av amerikansk lagstiftning förklarar att det tyska steriliseringsprogrammet aldrig kom upp som åtalspunkt under Nürnbergrättegångarna.78
hade någon genetisk bakgrund. Ändå förordade vissa (utanför Stalins maktsfär) en radikal eugenik,80 därför att man trots allt ansåg att det fanns en stor genetisk skillnad i begåvning
människor emellan.
Oavsett ideologiska och moraliska omdömen, så utsattes den eugeniska forsk-ningen för kritik av genetiker, särskilt från och med slutet av 1920-talet. De pedigrees man uppvisade som grund för sina antaganden betraktades till slut som ”värdelösa”, de var allt för mycket baserade på fältarbetares subjektiva omdömen.81 De karaktärer som eugenikerna
främst intresserade sig för tycktes, i den mån de alls var ärftliga, uppvisa mer komplicerade nedärvningsmönster än enkel mendelsk klyvning. Tysk forskning på området tycks ha hållit hög klass under 1920-talet och man övergav där exempelvis en hypotes om att schizofreni nedärves som en mendelsk recessiv. Istället började man göra ett slags sannolikhetskalkyler, ”empirisk prognos” för sådana sjukdomars ärftlighet. Av de egenskaper som listades under 1933 års steriliseringslag i Tyskland fanns bara en enda sjukdom med oomtvistligt mendelskt nedärvningsmönster, Huntingtons chorea.82
Kritiker konstaterade också att det inte var sannolikt att steriliseringar skulle ge något märkbart resultat även om mendelsk nedärvning (av recessiver) var fallet. Redan 1917 hade man beräknat att det skulle ta 22 generationer att genom sterilisering reducera sinnes-slöheten från 1 % av befolkningen till 1 ‰, givet att denna som man förmodade orsakades av en recessiv gen (men det kontrades att om de sinnesslöa främst förökade sig inom sin egen grupp skulle denna pessimistiska beräkning inte gälla).83
Sedan ungefär tre decennier är det möjligt att identifiera heterozygota anlags-bärare av recessiva alleler, en eugenisk dröm kan tyckas. Dessa metoders framväxt samman-faller dock med eugenikens minskade politiska gångbarhet. Vidare utvecklas samtidigt meto-der för fosterdiagnostik, så åtgärmeto-der mot föräldrars reproduktionsförmåga är också därför inte längre lika intressanta. Dessa metoder används dock knappast eugeniskt, utan här handlar det om den enskilde individens hälsa. Vidare har vi här att göra med svåra sjukdomar. De kvanti-tativa skillnader i socialt gångbara mentala egenskaper, som Galton intresserade sig för, är inte aktuella i dessa sammanhang. I dagsläget, skulle några vilja inflika. En framtida eugenik, där föräldrar väljer bland in vitro-befruktade embryon, snarare än att samhället väljer ut för-äldrar, är ett scenario som diskuterats, om inte annat som science fiction (se exempelvis fil-men GATTACA).84 Slutligen har tanken att lösa problemen med befolkningsexplosionen
1.1.7 Rasblandning och ärftlighet
Korsningar mellan vita och ”hottentotter” (egentligen Khoikhoin)86 ansågs vara så
spektakulä-ra att de ägnas en hel egen sida med fotogspektakulä-rafier i Baur, Fischer och Lenz bok „Menschliche Erblichkeitslehre“.87 Eugen Fischer hade själv studerat dessa bastarder i Tyska Sydvästafrika
(Namibia), och kommit fram till man borde se till att de överlevde så länge man hade nytta av dem, men inte längre, eftersom de var av en underlägsen rasbeskaffenhet.88
Så snart den mendelska genetiken accepterats och den gamla uppfattningen om effekterna av rasblandning som skisserats ovan av Müntzing övergivits, motiverades faran med rasblandning på nytt sätt. Även en debattör som H. F. K. Günther hade insett de men-delska lagarnas giltighet för människan. Olika egenskaper hade nu visat sig kontrolleras av olika oberoende anlag. Detta gav upphov till nya farhågor om rasblandningens effekter. Man resonerade att det naturliga urvalet borde ha sett till att varje ras, var och en för sig, hade alla kroppsdelar väl avpassade till varandra. Då motsvarande anlag vid bastarderingen kombineras på nya sätt kanske vi får människor där de olika delarna inte alls är väl avpassade till var-andra, gick resonemanget vidare.89 En lika uppmärksammad som naiv studie av en norsk
ras-biolog, som studerat bastarder mellan samer och norrmän, tycktes på 1920-talet visa att dessa blev socialt missanpassade individer.90 Den mest omfattande studien rörde dock mulatter på
Jamaica. Den enda statistiskt säkerställda negativa effekten ”påvisad” i denna studie var att korta armar ibland kombinerades med långa ben, vilket skulle kunna göra det svårare att plocka upp saker från marken. Kritiker invände dock att detta blott rörde sig om en centime-ter!91
Nazismens rasläror möttes under 1930-talet av ett totalt avståndstagande från flertalet genetiker och antropologer utomlands (med undantag av svensken Hermann Lund-borg, som var nazist, se nedan). De flesta nöjde sig med att konstatera att man faktiskt inte visste något om effekterna av rasblandning.92
Det hände att även inflytelserika tyska rashygienetiker uttalade sig skeptiskt om delar av den nazistiska rasläran. Lenz ansåg att både fascismen och nazismen passar den ras-hygieniska idén väl.93 Dessa ideologier erkänner nämligen inte individen något större värde,
främst och att han tycker det är bra. Men han är lite bekymrad: „Den einseitigen ‚Antisemitis-mus’ des Nationalsozialismus wird man natürlich bedauern müssen. Es scheint leider, daß die politischen Massen solche Anti-Gefühle brauchen, um zur Aktivität zu kommen.”94 (”Den
en-sidiga 'antisemitismen' hos nationalsocialismen kommer man naturligtvis att behöva beklaga. Det verkar tyvärr som om de politiska massorna behöver sådana anti-känslor, för att aktivera sig” ).
1.1.8 Ett svenskt dilemma
I ett känt radioanförande mot rasism 1965 sade Olof Palme om Sverige: ”Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste.”95 Fotfästet kan förstås tolkas på olika sätt men sanningen är i alla
fall den att rasteorier under en period utgjorde ett centralt element i svensk debatt. Rasbiolo-gins utveckling i Sverige har på senare tid diskuterats i flera skrifter och det följande finns beskrivet i stora drag i alla dessa.96 Jag nöjer mig här med att skissera huvuddragen.
Traditio-nen med antropologiska skallmätningar som startats av Anders Retzius fördes vidare av den-nes son, Gustaf Retzius som under 1880 talet blir en ledande figur inom ”Svenska sällskapet för antropologi och geografi”. Detta utför en stor kartläggning av det svenska folket, vilken presenterades 1902 i verket Anthropologica suecia.97
1926 utfördes en liknande undersökning, denna gång i regi av det 1922 grunda-de Rasbiologiska institutet i Uppsala. Ledaren för grunda-detta var Herman Lundborg, vilken 1913 hade gjort en stor undersökning av en svensk bondefamilj och kommit fram till att en viss form av epilepsi tycktes ärvas som en recessiv egenskap enligt Mendels lagar. Lundborg tog till sig de eugeniska argumenten om att folket hotades av försämring av ”rasbeskaffenheten” genom att fel sorts människor reproducerade sig rikligt. Institutet hade goda kontakter med de ovan nämnda Fritz Lenz och H. F. K. Günther. Lundborg efterträddes i mitten av 1930-talet, tydligen av i alla fall delvis politiska skäl,98 av Gunnar Dahlberg. Den senare hade kontakter
med den socialdemokratiske ideologen Gunnar Myrdal och kom att kraftfullt opponera sig mot nazismens rasläror. Lundborg å sin sida, företrädde en tyskvänlig, antisemitisk och till slut öppet nazistisk linje.99 Under Dahlberg moderniseras verksamheten och får mer karaktär
av humangenetik är rasbiologi. 1956 resulterar detta i att institutet byter namn till Institutio-nen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.
sin-nesslöa var att föredra. Istället för rashygien blir nu arvshygien ett mer passande begrepp. Steriliseringspolitiken understöddes av Alva och Gunnar Myrdal bl. a. i boken ”Kris i befolk-ningsfrågan”, vilket diskuterats flitigt på senare tid. Enligt paret Myrdal har samhällets tempo och krav på individen stegrats vilket fördjupat ”de icke toppvärdigas livsproblem”.100 Som en
del av den profylaktiska socialpolitiken förespråkar de sterilisering, exempelvis av de sinnes-slöa. Det är intressant att notera att makarna Myrdals argument är nästan ”socialdarwinist-sikt”, medan andra steriliseringsförespråkare talade om ett motsatt problem: att det moderna samhället satt det naturliga urvalet ur spel och sålunda var raka motsatsen till för krävande för individen! Förutom den rashygieniska motiveringen till sterilisering förordar paret Myrdal också ett ”socialpedagogiskt motiv: hänsyn till uppfostringsmiljöns olämplighet”. I samman-hanget kan det vara värt att påpeka att Gunnar Myrdal också är en av de mest inflytelserika ”dekonstruktörerna” av förment biologiskt grundade rasfördomarna riktade mot svarta, genom boken ”An American Dilemma”:
The biological ideology had to be utilized as an intellectual explanation of, and a moral apology for, slavery in a society, which went out emphatically to invoke as its highest principles the ide-als of the inalienable rights of all men to freedom and equality of opportunity.101
Denna bok tycks också ha inspirerat Simone de Beauvoir,102 som ju står som en
förgrunds-gestalt för den moderna feminismens maktanalyser rörande biologistiska uppfattningar om skillnader mellan könen.
Den senaste tidens debatt kring de svenska steriliseringarna har framför allt lyft fram fall då sterilisering utförts på grundval av diagnoser som ger ett intryck av godtycklighet och trångsynt moralism: ”[…] kokett och behagsjuk, snäll och lättledd”. ”Modern lär ha varit aggressiv och besvärlig.” ”Två fastrar har visat asocialitet…”103 ”Faderns mor och faderns
morfar lär ha snattat.” ”Fadern betecknas som en lömsk natur och ’rubbad’ Modern oresonlig och otillförlitlig.” ”Enligt grannarnas uppgifter skall hemmet vara tillhåll för diverse löst folk med den undersökta som lockande objekt…” ”Mörk, typiskt tattarutseende.” ”Blondin av tat-tarextraktion…” ”[…] ha tattares vänliga, artiga sätt med en god portion inställsamhet. Glät-tig.”104 Listan kan göras lång. Lägg märke till ”tattar”-begreppet. Detta användes om svenskar
med annorlunda livsstil som antogs vara en blandras mellan nordisk ras och ”zigenare”, något som undersökningar vid det rasbiologiska institutet under Dahlbergs ledning tillbakavisade.
mo-derns hälsa ansågs hotad av havandeskap). Eugenisk indikation förekommer ända till det sista året, 1975, men avtar stadigt från och med 50-talet. Mellan 1943 och 1949 steriliseras över tusen personer på denna indikation per år, medan det efter 1965 i medeltal rör sig om knappt 14.105
1.1.9 The UNESCO statement on race
Frågan om raser är med all tydlighet inte bara en akademisk fråga utan också, i än högre grad, en politisk och social fråga. ”Raser” må existera eller inte existera, men att rasfördomar och problem relaterade till dessa finns är ställt utom allt tvivel. Detta stod förstås särskilt klart efter andra världskriget då nazismen besegrats. UNESCO samlade en mängd ledande antropo-loger och genetiker som tillsammans skrev ett par uttalanden om rasbegreppet i början av 1950-talet. Skrifterna var naturligtvis politiskt motiverade, men reflekterar också det veten-skapliga motståndet mot de nazistiska rasteorierna. I slutet sammanfattas dokumenten i punk-ter:106
1. In matters of race, the only characteristics which anthropologists have so far been able to use effectively as a basis for classification are physical (anatomical and physiological).
2. Available scientific knowledge provides no basis for believing that the groups of man-kind differ in their innate capacity for intellectual and emotional development.
3. Some biological differences between human beings within a single race may be as great as or greater than the same biological differences between races.
4. Vast social changes have occurred that have not been connected in any way with changes in racial type. Historical and sociological studies thus support the view that genetic differences are of little significance in determining the social and cultural differences between different groups of men.
1.1.10 Finns raser?
Vid mitten av 1900-talet ifrågasattes rasbegreppet på populationsgenetisk grund. Det stod klart att olika populationer på jorden skiljer sig åt beträffande allelfrekvenser och att dessa gradvis förändras geografiskt. För detta introducerades begreppet kliner. Det tycktes också som att dessa kliner i många fall inte alls överlappade med varandra, vilket man borde för-vänta sig om de reflekterade övergångar mellan genetiskt enhetliga raser. F. B. Livingstone skrev 1962 under rubriken ”On the Non-Existence of human races”: ”The theoretical analy-sis of clines has barely begun but there seems to be no need for the concept of race in this analysis”.107 Rasbegreppet har vidare inte bara ifrågasatts för människan, utan över huvud
taget. En annan viktig upptäckt var att den genetiska variationen mellan individer inom en population överstiger den mellan populationer. Richard Lewontin har illustrerat detta förhål-lande med att om enbart Xhosa-folket fån Afrikas sydspets skulle finnas kvar, så skulle ändå 80 % av mänsklighetens totala genetiska variation vara bevarad.108
I Hennigs ”Phylogenetic Systematics” från 1966 klargjordes hur systematiken måste förändras om man vill formulera hypoteser om släktskap.109 En viktig konsekvens är att
grupperingarna inte skall förstås som kategorier baserade på organismernas olika egenska-per.110 Organismer kan ju utvecklas till att avvika hur mycket som helst från varandra men
ändå ha ett gemensamt ursprung. En annan konsekvens är att Linnés begrepp, som klass, ord-ning, familj och släkte saknar teoretisk betydelse. Vad har då detta för betydelse för begreppet ras? Ett fylogenetiskt rasbegrepp har rätt nyligen föreslagits.111 Detta förutsätter att man i
hi-storien haft reproduktiva populationer av människor som splittras till (i stort sett) isolerade sådana populationer, vilket kan representeras i ett förgrenande fylogenetiskt träd. Problemet med detta är dock att de allra flesta populationer inte är isolerade på detta vis, så även om ett sådant rasbegrepp är tänkbart, tycks det inte motsvara verkliga förhållanden. Under senare tid har dock flera intressanta släktträd över mänskliga populationer publicerats. Dessa visar vis-serligen på släktskap, men det kan vara missvisande att se detta som ett fylogenetiskt släkt-skap. Istället kan det, beroende metod, reflektera graden av genetiskt utbyte mellan populatio-nerna (se nedan).
000 och 200 000 år sedan.113 De äldsta fossila fynden av anatomiskt moderna människor är ca
160 000 år gamla och från Etiopien.114 Y-kromosomen, som ju bara finns hos män, har
an-vänts i liknande studier. Som en motsvarighet till ”Eva” ovan talas det ibland om en ”Y-kromosoms-Adam” som dock levde mycket mera nyligen.115 ”Y-kromosoms-Adam” och
”Mi-tokondrie-Eva” träffades alltså aldrig. Det är förstås viktigt att ha klart för sig att dessa inte var den första mannen respektive första kvinnan; bland dem som levde vid deras respektive tidpunkter är dem de enda vars Y-kromosomer respektive mitokondrie-DNAn förts vidare ända till vår tid. Liksom fallet med mitokondrie-DNA stöder Y-kromosoms data ett afrikanskt ursprung för alla nu levande människor. Studier på andra gener stöder också denna hypotes. Det kan vara värt att påpeka att sådana överlapp inte är nödvändigheter; situationer där män invandrat i ett visst område, exempelvis, kan resultera i populationer där Y-kromosomerna har ett annat ursprung än mitokondrie-DNA. I Europa har man noterat sådana avvikelser.116 Det
finns vanligen flera olika varianter av Y-kromosomer och mitokondrie-DNAn i en och samma population och samma varianter kan finnas i olika populationer, vilket reflekterar att popula-tionerna inte varit fullständigt isolerade från varandra.117 Även om man alltså utan vidare kan
rekonstruera fylogenier för mitokondrie-DNA och Y-kromosomer, eller andra gener är det alltså inte helt korrekt att tala om fylogenier för populationer, eftersom de inte är strikt repro-duktivt isolerade från varandra. Träd som baseras på allelfrekvenser i populationer, snarare än direkta sekvensjämförelser, visar som sagt på släktskap i vid bemärkelse men inte helt säkert på verklig fylogenetisk förgrening.118 Detta är något som diskuteras i vetenskaplig litteratur,
där man förstås är fullt medveten om detta. I populära framställningar kan sådana viktiga de-taljer dock missas.
Många genomgripande historiska förlopp, exempelvis expansionen av bantu-talande jordbrukare i Afrika motsvaras av tydliga spår i förekomsten av både Y-kromosom- och mitokondrie-DNA-varianter.119 En uppmärksammad undersökning har visat att
språkfa-miljerna mycket väl överensstämmer med släktskapet mellan motsvarande ursprungsbefolk-ningar.120 Ett undantag kan vara värt att nämna här, för det belyser en begreppsförvirring vi
kommer att stöta på i en del av läroböckerna. Samerna står andra européer genetiskt nära, men talar ett uraliskt-yukaghiriskt språk, liksom samojederna. De senare står mongolerna genetiskt nära, vilka talar ett altaiskt språk. Ett genetiskt utbyte mellan samojeder och samer är förstås en möjlighet och klassisk rasbiologisk litteratur talade om ”lappar” som en ”nordisk-mongolisk blandtyp”.121 Samer uppvisar intressant nog tydliga avvikelser i frekvenser av
särpräglat mongoliskt inslag hos samer i detta avseende.122 Samerna står finländarna språkligt
nära och det kan här vara värt att nämna att studiet av Y-kromosomer stöder en i arkeologiska fynd grundad hypotes om dubbelt, östligt respektive västligt, ursprung för finländare.123
Vidare kan det vara intressant att studera varje varierande egenskaps historia för sig. Har blå ögon, exempelvis, uppkommit en eller flera gånger? Svaret på denna fråga tycks vara en gång.124 Det är alltid exakt samma position i DNA som skiljer blåögda från brunögda.
De senare bevarar den ursprungliga basen i denna position som exempelvis också hästar, hun-dar och råttor uppvisar (notera att brunögda kan ha allelen för blåögdhet i enkel uppsättning). Därför är det parsimoniskt att anta att blåögdhet uppkommit endast en gång och hos alla drab-bade härstammar från en enda individ (som var brunögd heterozygot).
Studiet av människans biologiska variation och genetiska historia är intensivare än någonsin. Man har till och med lyckats studera inte mindre än en miljon baser DNA från Neanderthalare, vilka är genetiskt distinkta från moderna människor.125 En fråga som dock
fortfarande diskuteras flitigt är om sådana ”arkaiska” människor i någon utsträckning korsat sig med moderna människor när dessa spred sig från Afrika och om detta lämnat några gene-tiska spår.126 Som något av en fortsättning på HUGO-projektet bedrivs nu ”The Human
Ge-nome Diversity Project”. Detta har dock bromsats av vissa problem; projektet har delvis mo-tiverats såsom medicinskt intressant, varför vissa ”ursprungsbefolkningar” uttryckt oro för att deras DNA skulle utnyttjas i kommersiella intressen, likt en kolonialistisk exploatering av också denna resurs.127 Ett liknande projekt har startats på initiativ av ”the National
Geo-graphic Society” kallat ”the GenoGeo-graphic project”, dock utan medicinska implikationer och med en något enklare teknisk approach.128
En inte ringa mängd artiklar diskuterar bristen av adekvat terminologi för att beskriva människans genetiska variation; det gamla rasbegreppet anses allmänt som oanvändbart.129
1
LINDROTH, 1978: Svensk lärdomshistoria –Frihetstiden, LINDROTH, 1994: "The Two Faces of Linnaeus".
2
LINDROTH, 1994: "The Two Faces of Linnaeus"..
3
LINDROTH, 1978: Svensk lärdomshistoria –Frihetstiden, LINDROTH, 1994: "The Two Faces of Linnaeus".
4
BROBERG, 1975: HOMO SAPIENS L. Studier i Carl von Linnés Naturuppfattning och Människolära.
5
Ibid.
6
Ibid. BROBERG, 1994: "Linnaeus's Classification of Man".
7 B
ROBERG, 1994: "Linnaeus's Classification of Man". 8
BROBERG, 1975: HOMO SAPIENS L. Studier i Carl von Linnés Naturuppfattning och Människolära, BROBERG, 1994: "Lin-naeus's Classification of Man".
9
UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
10
11
Ibid.
12
UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
13
Ibid.
14
HOSSFELD, 2005: Geschichte der biologischen Anthropologie in Deutschland : von den Anfängen bis in die Nachkriegszeit.
15
Ibid.
16
UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
17
Ibid.
18
Ibid.
19
GOULD, 1981: Den felmätta människan.
20
PURVES, 2004: Neuroscience, 3rd ed.
21
Citat enligt: GOULD, 1981: Den felmätta människan 95.
22
Ibid. 83.
23
HALLER, 1970: "The Species Problem: Nineteenth-Century Concepts of Racial Inferiority in the Origin of Man Contro-versy", American Anthropologist 72, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
24
GOULD, 1981: Den felmätta människan, HALLER, 1970: "The Species Problem: Nineteenth-Century Concepts of Racial Inferiority in the Origin of Man Controversy", American Anthropologist 72.
25
GOULD, 1981: Den felmätta människan.
26
Ibid.
27
Ibid, HALLER, 1970: "The Species Problem: Nineteenth-Century Concepts of Racial Inferiority in the Origin of Man Con-troversy", American Anthropologist 72.
28
MAYR, 1982: The growth of biological thought : diversity, evolution, and inheritance.
29
Ibid.
30
JUNKER & HOSSFELD, 2001: Die Entdeckung der Evolution.
31
ERIKSSON, 1990: Västerlandets Idéhistoria 1800–1950, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, I.
32
GHISELIN, 1997: Metaphysics and the origin of species.
33
ERIKSSON, 1990: Västerlandets Idéhistoria 1800–1950, LIEDMAN, 1991: Från Platon till Gorbatjov.
34
MAYR, 1982: The growth of biological thought : diversity, evolution, and inheritance, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet – En biologihistoria, I.
35
MAYR, 1982: The growth of biological thought : diversity, evolution, and inheritance.
36
UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, I.
37
GOULD, 1987: Pandans tumme.
38
HOSSFELD, 2005: Geschichte der biologischen Anthropologie in Deutschland : von den Anfängen bis in die Nachkriegszeit.
39
ERIKSSON, 1990: Västerlandets Idéhistoria 1800–1950 121.
40
HOSSFELD, 2005: Geschichte der biologischen Anthropologie in Deutschland : von den Anfängen bis in die Nachkriegszeit.
41 Ibid. 42 Ibid. 43 Ibid. 44
DOBZHANSKY, MONTAGU & COON, 1963: "Two Views of Coon's Origin of Races with Comments by Coon and Replies", Current Anthropology 4.
45
FRÄNGSMYR, 2006: Pekingmänniskan –En historia utan slut.
46
MAYR, 1982: The growth of biological thought : diversity, evolution, and inheritance 634.
47
MÜNTZING, 1953: Ärftlighetsforskning.
48
49 Ibid. 253. 50 Ibid. 252. 51
HAGERMAN, 2006: Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologi-historia, II.
52
HAGERMAN, 2006: Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder.
53
Ibid.
54
HOSSFELD, 2005: Geschichte der biologischen Anthropologie in Deutschland : von den Anfängen bis in die Nachkriegszeit.
55
GÜNTHER, 1925: Europas raser 54.
56 Ibid. 55–56. 57 Ibid. 56. 58 Ibid. 144. 59 Ibid. 60 Ibid. 221. 61
ARNOLD, 2006: "'Arierdämmerung': race and archaeology in Nazi Germany", World archaeology 38, BURLEIGH & W IP-PERMANN, 1991: The racial state : Germany, 1933-1945, PRINGLE, 2007: Härskarplanen.
62
PRINGLE, 2007: Härskarplanen.
63
Ibid.
64
BURLEIGH & WIPPERMANN, 1991: The racial state : Germany, 1933-1945, PRINGLE, 2007: Härskarplanen.
65
HOSSFELD, 2005: Geschichte der biologischen Anthropologie in Deutschland : von den Anfängen bis in die Nachkriegszeit.
66
MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
67
För en utförligare beskrivning, se: UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
68
Ibid.
69
MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
70
Ibid.
71
ALLEN, 1997: "The social and economic origins of genetic determinism: a case history of the American Eugenics Move-ment, 1900-1940 and its lessons for today", Genetica 99, MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Men-delism", Trends Genet 18.
72
LENZ, 1931: Menschliche Auslese und Rassenhygiene, II. 95.
73
ALLEN, 1997: "The social and economic origins of genetic determinism: a case history of the American Eugenics Move-ment, 1900-1940 and its lessons for today", Genetica 99.
74
MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
75
LENZ, 1931: Menschliche Auslese und Rassenhygiene, II. 271.
76
Ibid. 273.
77
BURLEIGH & WIPPERMANN, 1991: The racial state : Germany, 1933-1945, MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
78
MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
79
UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
80
PAUL, 1984: "Eugenics and the left", Journal of the History of Ideas 45.
81
MAZUMDAR, 2002: "'Reform' eugenics and the decline of Mendelism", Trends Genet 18.
82
Ibid.
83
Ibid.
84
NICCOL, "GATTACA", regi Andrew Niccol (1997).
85
86
MADLEY, 2005: "From Africa to Auschwitz: How German South West Africa Incubated Ideas and Methods Adopted and Developed by the Nazis in Eastern Europe", European History Quarterly 35.
87
BAUR, LENZ & FISCHER, 1927: Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene, 3., verm. und verb. Aufl. ed.
88
LINDQUIST, 1991: Förädlade svenskar, MADLEY, 2005: "From Africa to Auschwitz: How German South West Africa Incubated Ideas and Methods Adopted and Developed by the Nazis in Eastern Europe", European History Quarterly 35.
89
PROVINE, 1973: "Geneticists and the biology of race crossing", Science 182.
90 Ibid. 91 Ibid. 92 Ibid. 93
LENZ, 1931: Menschliche Auslese und Rassenhygiene, II. 415.
94
Ibid. 417.
95
PALME, 1968: Politik är att vilja 64.
96
BROBERG & TYDÉN, 2005: Oönskade i folkhemmet, LINDQUIST, 1991: Förädlade svenskar, UDDENBERG, 2003: Idéer om livet –En biologihistoria, II.
97
BROBERG & TYDÉN, 2005: Oönskade i folkhemmet.
98
Ibid.
99
Ibid.
100
MYRDAL & MYRDAL, 1934: Kris i befolkningsfrågan 205–226.
101
MYRDAL, 1996 (1944): An American Dilemma, 1. 89.
102
Se HIRDMAN, 2007: Det tänkande hjärtat: boken om Alva Myrdal 262–268.
103
LINDQUIST, 1991: Förädlade svenskar.
104
BROBERG & TYDÉN, 2005: Oönskade i folkhemmet 157.
105
Ibid.
106
MÉTRAUX, 1952: "U.N.E.S.C.O's New Statement on Race: The Provisional Text", Man 52.
107
LIVINGSTONE, 1962: "On the Non-Existence of Human Races", Current Anthropology 3.
108
LEWONTIN, 2000: Human diversity 23.
109
HENNIG, 1966: Phylogenetic systematics, Illinois Reissue, 1999 ed.
110
GHISELIN, 1997: Metaphysics and the origin of species.
111
ANDREASEN, 2000: "Race: Biological Reality or Social Construct?" Philosophy of Science 67 (Proceedings).
112
INGMAN et al., 2000: "Mitochondrial genome variation and the origin of modern humans", Nature 408, UNDERHILL & KIVISILD, 2007: "Use of y chromosome and mitochondrial DNA population structure in tracing human migrations", Annu Rev Genet 41.
113
GIBBONS, 1997: "Y chromosome shows that Adam was African", Science 278.
114
GIBBONS, 2003: "Paleoanthropology. Oldest members of Homo sapiens discovered in Africa", Science 300.
115
GIBBONS, 1997: "Y chromosome shows that Adam was African", Science 278. CAVALLI-SFORZA, 2005: "The Human Genome Diversity Project: past, present and future", Nat Rev Genet 6, JONES, 1997: In the blood: God, Genes and Destiny.
116
UNDERHILL & KIVISILD, 2007: "Use of y chromosome and mitochondrial DNA population structure in tracing human migrations", Annu Rev Genet 41.
117
Ibid.
118
S.k. population tree analysis, PTA. För diskussion och vidare referenser, se CAVALLI-SFORZA, 2005: "The Human Ge-nome Diversity Project: past, present and future", Nat Rev Genet 6.
119
120
CAVALLI-SFORZA, 1997: "Genes, peoples, and languages", Proc Natl Acad Sci U S A 94, CAVALLI-SFORZA, 2000: Genes, peoples, and languages.
121
BAUR, LENZ & FISCHER, 1927: Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene, 3., verm. und verb. Aufl. ed.
122
TAMBETS et al., 2004: "The western and eastern roots of the Saami--the story of genetic "outliers" told by mitochondrial DNA and Y chromosomes", Am J Hum Genet 74.
123
KITTLES et al., 1998: "Dual origins of Finns revealed by Y chromosome haplotype variation", Am J Hum Genet 62.
124
EIBERG et al., 2008: "Blue eye color in humans may be caused by a perfectly associated founder mutation in a regulatory element located within the HERC2 gene inhibiting OCA2 expression", Hum Genet 123, STURM et al., 2008: "A single SNP in an evolutionary conserved region within intron 86 of the HERC2 gene determines human blue-brown eye color", Am J Hum Genet 82.
125
GREEN et al., 2006: "Analysis of one million base pairs of Neanderthal DNA", Nature 444.
126
HAWKS et al., 2008: "A genetic legacy from archaic Homo", Trends Genet 24.
127
CAVALLI-SFORZA, 2005: "The Human Genome Diversity Project: past, present and future", Nat Rev Genet 6, M'CHAREK, 2005: The Human Genome Diversity Project : an ethnography of scientific practice.
128
SHREEVE, 2006: "The greatest journey", National Geographic 209, SHREEVE, 2006: "Reading secrets of the blood", Na-tional Geographic 209.
129
2 Undersökningens syfte, material och
metoder
2.1 Syfte
Jag presenterar i det följande en studie av läroböcker i geografi och biologi. Fokus ligger vid gymnasienivån, men några av de äldre böckerna är riktade till yngre elever.
Syftet med studien är att 1) klargöra hur människans raser presenteras i dessa böcker och när eventuell förändring sker 2) klargöra hur rashygien (eugenik) behandlas i böckerna, om alls. Ämnen som har potentiella (men inte nödvändiga) beröringspunkter med eugenik, som befolkningsexplosionen och fosterdiagnostik kommer också att i viss mån be-handlas, för att se om sådana beröringspunkter antyds eller diskuteras i böckerna. Iakttagna förändringar i läroböckernas innehåll diskuteras utifrån de historiska förhållanden som pre-senterats under ”Inledning och bakgrund”.
2.2 Metodologiska och teoretiska anmärkningar
2.2.1 Material: urval och presentation
äldre böcker i zoologi och botanik har inte heller undersökts närmare, då de vid en första genomgång inte tycks ha innehållit mycket av relevans för denna studie).
I det följande behandlas först läroböcker i geografi, därefter i biologi. Inom var-je ämne fölvar-jes någorlunda en kronologisk ordning, dock behandlas olika upplagor av samma bok, med något undantag, i ett svep. Citat kommer att återges i stor omfattning, detta ger läsa-ren en direkt, otolkad, tillgång till böckernas text.
2.2.2 Principer för analys och diskussion
Böckernas innehåll diskuteras utifrån de historiska förhållanden som skisserats i inledningen. Skolböcker är uppenbart sekundärlitteratur. De återger de föreställningar som är gällande i samhället och bidrar till att befästa dessa föreställningar hos eleverna. Varför vissa före-ställningar och teorier blivit accepterade inom det intellektuella etablissemanget vid en viss tid kommer i viss mån att diskuteras; i övrigt hänvisas till inledningen och referenser i denna.
I vissa fall, som bedöms som särskilt intressanta, söks ursprunget till fram-ställningar i böckerna i detalj. Härvid lag har dels direkta referenser i den behandlade litteratu-ren utnyttjats. Annars antas övelitteratu-rensstämmande resonemang, särskilt om formuleringar uppvi-sar stor likhet, ha gemensamt ursprung (om inte argument mot detta antagande föreligger). Följande mening i en amerikansk universitetslärobok i genetik kan tjäna som exempel: ”The human hand is at the same time the organ of human labor and the evolutionary product of that labor”1. Den kan antas vara inspirerad av följande mening i Engels ”Dialectics of
Na-ture”: ”Thus the hand is not only the organ of labour, it is also the product of labour.”2 Det
grundläggande antagandet är alltså att läroboksförfattarna hämtat sina uppfattningar från an-nat håll och att överensstämmelse i innehåll och i än högre grad form, kan användas för att identifiera varifrån.
1
Det rör sig om ett kapitel i populationsgenetik. Citatet föregås av dessa meningar som illustrerar det dialektiska förhållandet i naturen mellan organismer och deras omvärld i ett evolutionärt perspektiv: ”Environment is both the cause and the result of the evolution of organisms. Organisms are both the cause and the result of changes in the environment.” SUZUKI et al., 1989: An Introduction to Genetic Analysis, 4 ed. 694.
2
3 Resultat och diskussion
3.1 Läroböcker i geografi
3.1.1 EDVARD ERSLEV, 1873: Lärobok i Allmän Geografi för skolans högre klasser och
till läsning i hemmet och J.P.VELANDER,1880: Förberedande lärobok i geografi
på grundvalen af Prof Ed. Erslevs läroböcker
Vi har här att göra med en lärobok av Edvard Erslev från 1873 och en bok av J. P. Velander, från 1880, som är en sammanfattning av den förstnämnda. Här kommer de båda böckerna att avhandlas tillsammans. Edvard Erslev (1824–1892) var professor i Århus, Danmark och för-fattade ett flertal läroböcker i geografi för olika nivåer i skolan.1
Velander, i sin förkortade version, börjar med att gå igenom diverse naturgeografiska grundbegrepp och kommer därefter in på ett avsnitt om människorna:
Människorna på jorden anses uppgå till ett antal af 1400 millioner. Såväl i utseende som
i odlingsgrad finnas stora olikheter mellan olika delar af människoslägtet. Efter utseendet plägar man in-dela människorna i fem raser; man utgår därvid från hudfärgen.2
Därefter kommer en kortfattad genomgång av dessa raser, var de är utbredda och hur många människor de omfattar: den kaukasiska (550 milj.); den mongoliska (något talrikare); den malajiska (20 miljoner); negerrasen (200 miljoner); den amerikanska rasen (ingen mängduppgift). Sedan jämförs odlingsgraden: ” jägare- och fiskare-folken” anses stå lägst, därefter kommer nomader och högst står ”de åkerbrukande eller bofasta folken”. Även om man exemplifierar jägarfolken med indianer och eskimåer och nomader med samer (”lappar”) och ”många folk i Asien”, är det rätt tydligt att det är en kulturell utvecklingsstege man tänker sig och inte ett påstående om högre och lägre raser.
Erslev diskuterar i slutet av boken rassystematik.3 Här presenteras först samma
