En studie om segregation i Borlänge: Vilken påverkan har bostädernas upplåtelseform haft på segregation svenska städer?

UPPSATSER

Kulturgeografiska institutionen

Masteruppsats i kulturgeografi 30hp, HT20

En studie om segregation i Borlänge

Vilken påverkan har bostädernas upplåtelseform haft på segregation svenska städer?

Jonas Fellström

ABSTRACT

Fellström, J. 2020. En studie om segregation i Borlänge kommun. Vilken påverkan har bostädernas upplåtelseform haft på segregation svenska städer? Uppsatser Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Masteruppsats i kulturgeografi 30 hp HT20

Boendesegregation innebär att personer med olika socioekonomisk bakgrund, etnicitet och demografisk karaktär bor på olika platser.Denna studie har identifierat vilka mekanismer som påverkat segregationen baserat på etnicitet med fokus på bostädernas upplåtelseform. Det erhålls även kunskap om vilka mekanismer som påverkar segregationsprocesserna i svenska städer. En särskild fokusering har skett på Borlänge och övriga kommuner med mellan 40 000 – 70 000 invånare. I studiens kvantitativa undersökning har det genomförts en nationell segregationsanalys av svenska städer i olika storlekar. Det har även genomförts regressionsanalyser som visar hur stor del av personer med utländsk bakgrunds överrepresentation i hyresrätter som korrelerar med andra variabler. Studien visar att fördelningen av bostädernas upplåtelseformer påverkar den rumsliga fördelningen av människor utifrån demografiska, socioekonomiska och etniska faktorer. Med stöd av teorin om rumslig assimilering kunde en betydande del av den etniska segregation som finns i svenska städer förklaras av socioekonomiska och demografiska orsaker. Det återstod emellertid fortfarande en betydande etnisk segregation när bakomliggande skillnader mellan personer med svensk och utländsk bakgrund beaktades. I syfte att utreda orsakerna till detta har teorierna om platsstratifiering och etnisk klustring applicerats.

Nyckelord: Segregation, upplåtelseform, rumslig assimilering, platsstratifiering, etnisk klustring

Handledare: Andreas Alm Fjellborg

3

Innehåll

1. INLEDNING ... 4

1.2 Syfte och frågeställning ... 5

2. TEORI OCH BAKGRUND ... 7

2.1 Segregation ... 7

2.2 Rumslig assimilering ... 12

2.3 Platsstratifiering ... 13

2.4 Etnisk klustring ... 16

2.5 Flyttrörelsernas påverkan på den etniska segregationsprocessen ... 17

2.6 Hur påverkar bostädernas upplåtelseform den etniska segregationen? ... 19

2.7 Blandade upplåtelseformer i bostadsbeståndet ... 21

2.8 Bostadsmarknaden i Sverige ... 23

2.8 Borlänge kommun ... 24

2.9 Strategier för att bryta segregation på kommunal och nationell nivå ... 28

3. METOD OCH MATERIAL ... 31

3.1 Val av metod ... 31

3.2 Datamaterial ... 31

3.3 Segregationsindex ... 35

3.4 Kvantitativ metod tillvägagångssätt ... 36

4. RESULTAT OCH DISKUSSION ... 39

4.1 Nationell kartläggning i relation till Borlänge – hur påverkar bostadsbeståndet segregationen... 39

4.2 Segregation i Borlänge ... 53

5. SLUTSATSER ... 60

5.1 Vilka faktorer påverkar graden av segregation i mindre, mellanstora och stora städer? ... 60

5.2 Hur stor inverkan har bostädernas upplåtelseform på graden av segregation? ... 61

5.3 Finns det några specifika orsaker till att graden av segregation i Borlänge är hög i jämförelse med andra jämförbara kommuner? ... 61

5.4 Är en strategi som syftar till en blandning av upplåtelseformer användbar för att bryta boendesegregation? ... 62

1. INLEDNING

Boendesegregation innebär att personer med olika socioekonomisk bakgrund, etnicitet och demografisk karaktär bor på olika platser. Detta medför att olika grupper av människor verkar och lever sina dagliga liv separerade från varandra (Delegationen mot segregation, 2020, s. 8).

Begreppet etnisk boendesegregation uppmärksammades i svensk forskning på 1970-talet i samband med byggandet av miljonprogrammet mellan åren 1965–1975. Kritik mot de nya stadsdelarna som byggdes framfördes både från allmänhet och forskare. Det som i hög grad blev tydligt var de differentierade bosättningsmönstren mellan infödda svenskar och invandrare. Till en början ansågs ekonomiska orsaker utgöra huvudorsak till denna segregation.

Dessa förhållanden kan emellertid inte enbart förklara den höga koncentrationen av etniska minoriteter i många av Sveriges miljonprogramsområden. Istället har det etniska perspektivet blivit allt mer dominerande inom forskningen på senare tid (Hugosson och Maandi, 2008, s.10).

Orsaken till att boendesegregation lyfts allt mer i den politiska debatten är de konsekvenser de för med sig. Forskning har kunnat belägga att den närmaste omgivningen påverkar vilka förutsättningar en person har för att lyckas i livet (Macúchová, 2020, s. 7). Även om det idag finns relativt mycket forskning inom området anser ett flertal forskare att det behövs mer kunskap kring vilka mekanismer som genererar segregation, vilka effekter den har och vilka erfarenheter det finns för att bryta segregationsprocessen (Forskningsrådet för hälsa och arbetsliv, 2017). Denna studie syftar till att kartlägga vilka mekanismer som påverkar graden av etnisk segregation med fokus på bostädernas upplåtelseformer. Eftersom etnisk segregation i hög grad sammanfaller med socioekonomisk och demografisk segregation, har teorin om rumslig assimilering utgjort en utgångspunkt i studien. Om denna teori är tillämpbar i sin helhet innebär det att all segregation mellan personer med svensk och utländsk bakgrund, kan förklaras av att grupperingarna skiljer sig åt på ett demografiskt och socioekonomiskt plan.

Den kunskap som förmedlas ger värdefulla teoriinsikter om hur bostädernas upplåtelseformer påverkar granden av segregation i svenska städer av olika storlekar. Denna studie fokuserar speciellt på mellanstora svenska städer som har mellan 40 000 – 70 000 invånare. Den ger även konkreta exempel på politiska strategier inom samhällsplanering som kan minska graden av segregation.

Borlänge brukar i olika undersökningar framhävas som en av Sveriges mest segregerade städer (Börjesson, 2018, s. 20-22). De tre stadsdelarna Bullermyren, Jakobsgårdarna och Tjärna Ängar urskiljer sig från övriga Borlänge genom att karakteriseras av en befolkning med låga inkomster, en hög andel personer med utländsk bakgrund och en låg utbildningsnivå. En sak dessa bostadsområden har gemensamt är en hög koncentration av hyresrättslägenheter. En majoritet av dessa ägs i sin tur av det kommunala allmännyttiga bostadsbolaget (Borlänge kommun, 2016, s.19). Med anledning av att Borlänge urskiljer sig genom att ha en hög grad av etnisk segregation i förhållande till jämförbara städer, har en fördjupad studie av kommunen skett genom statistiska analyser. Teorierna om rumslig assimilering, platsstratifiering och etnisk klustring har applicerats i syfte att få en förståelse för resultaten av dessa. Graden av etnisk segregation är stor i Borlänge även när hänsyn tas till bakomliggande socioekonomiska och demografiska faktorer. Med anledning av detta har denna studie även undersökt om det finns

5

specifika egenskaper hos befolkningen med utländsk bakgrund i Borlänge, som gör att denna grupp har särskilt svårt att etablera sig på bostadsmarknaden.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att erhålla ökad kunskap om vilka mekanismer som påverkar segregationsprocesserna och därigenom förbättra möjligheterna att bryta segregationen genom effektiva förebyggande strategier. Genom kvantitativa statistiska analyser har det kartlagts hur fördelningen av upplåtelseformer i bostadsbeståndet korrelerar med graden av etnisk segregation.

Denna studie har undersökt om den större delen av den etniska segregationen kan förklaras av bakomliggande socioekonomiska och demografiska faktorer. Det har även undersökts i hur stor grad den etniska segregationen påverkats av rumsliga assimilering. Därigenom har det studerats i vilken utsträckning etnisk segregation är en övergående process som minskar när utrikesfödda har bott i Sverige en längre tid och i samband med det förbättrar sin socioekonomiska situation.

I syfte att ge en heltäckande bild av invandrares bosättningsmönster har även platsstratifiering och etnisk klustring varit teoretiska utgångspunkter. Dessa två teorier har i stor uträckning kunnat klarlägga orsaker till att det finns en etnisk segregation, som inte kan förklaras av socioekonomiska och demografiska skillnader mellan personer med svensk och utländsk bakgrund.

Hypotesen är att fördelningen av olika former av bostäder påverkar den rumsliga fördelningen av människor på ett demografiskt, socioekonomiskt och etnisk plan. Det som har undersökts i denna studie är bostädernas upplåtelseformer, inom olika geografiska områden. De tre dominerande upplåtelseformerna i Sverige är hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt. En relevant skillnad mellan dessa är att det krävs en investering av ett ekonomiskt kapital för att erhålla en bostad i bostadsrätt och äganderätt, men inte i hyresrätt (Boverket, 2019). Av denna anledning finns det etniska, demografiska och socioekonomiska skillnader mellan befolkningssammansättningen i hyresrätt jämfört mot de två övriga boendeformerna som är relevant att studera.

Utifrån det rådande forskningsläget har det även undersökts på ett teoretiskt plan vilka mekanismer i boendemiljön som påverkar flyttningar hos den inhemska befolkningen och etniska minoriteter. Den teoretiska forskningsöversikten har använts när resultaten från den kvantitativa kartläggningen har analyserats. Kartläggningen innehåller även en analys av den etniska segregationen och omfattar mellanstora städer som har mellan 40 000 – 69 999 invånare, mindre stora städer som har mellan 70 000 – 139 999 invånare och stora städer som har fler än 140 000 invånare. I syfte att kartlägga mer lokala platsspecifika förhållanden har det även genomförts en fördjupad statistisk analys av Borlänge kommun.

En ökad kunskap om orsakerna till etnisk segregation kan bringa klarhet om hur samhällsplaneringen kan utvecklas för att bryta segregationen. Syftet med denna studie är att generera ökad kunskap om sambandet mellan bostädernas upplåtelseform och etnisk boendesegregation. En variation i bostadsbeståndet utgör en primär inriktning i Regeringens strategi för att bryta segregationen. Med bakgrund av detta kartläggs i denna studie om en politisk strategi som syftar till en skapa en blandning av upplåtelseformer av bostäder kan bryta etnisk segregation.

Genom att undersöka relationen mellan upplåtelseformer i bostadsbeståndet och den etniska segregationen på bostadsområdesnivå så avser denna studie att besvara följande frågor:

• Vilka faktorer påverkar graden av segregation i olika storlekar av svenska städer?

• Hur stor inverkan har fördelningen av bostädernas upplåtelseform på graden av segregation?

• Finns det några specifika orsaker till att graden av segregation är hög i Borlänge i jämförelse med andra jämförbara kommuner?

• Är en strategi som syftar till en blandning av upplåtelseformer tillämpbar för att bryta etnisk boendesegregation?

7

2. TEORI OCH BAKGRUND 2.1 Segregation

Segregation betyder åtskillnad och kan huvudsakligen förstås som en direkt konsekvens av en uppdelning av befolkningen i olika grupper. Definitionen av boendesegregation är i sin tur en rumslig åtskillnad i bosättningsmönstret av olika grupper av människor. Mer konkret innebär det inom forskning att det undersöks var folk bor och varför de bor där (Hugosson & Maandi, 2008, s.3).Beroende på vilka sociala dimensioner som ska undersökas går det att karaktärisera boendesegregation på tre sätt (Molina, 1997, s.38).

• Demografisk segregation

• Etnisk segregation

• Socioekonomisk segregation

Den demografiska kategorin av segregationen inriktar sig på geografiska fördelningsskillnader efter kön, hushållstyp och ålder. Med etnisk segregation åsyftas åtskillnader i bosättningsmönster utifrån olika etniska karaktärsdrag, som kulturell identitet, språk, födelseland, svensk eller utländsk bakgrund. Socioekonomisk segregation innebär en fördelning av människor utifrån deras resurser som exempelvis utbildning, inkomst eller sysselsättningsstatus (Hugosson & Maandi, 2008, s.3). Inom forskningen av etnisk segregation har ett av de stora metodiska och teoretiska huvudproblemen varit att kunna särskilja de tre perspektiven. Eftersom det finns ett samband mellan exempelvis kön, ålder och inkomst, behöver den socio-ekonomiska och demografiska segregationen även beaktas när den etniska segregationen studeras (Molina, 1997, s.38). Enligt Vetenskapsrådet beror segregationen på faktorer som strukturen på bostadsmarknaden, sammansättningen av bostäder i stadsdelarna, samhällsfunktioner, samt preferenser och val av hushållen. Det kan här konstateras att hushåll med mindre ekonomiska resurser, har begränsade möjligheter att erhålla en bostad som uppfyller deras preferenser (Vetenskapsrådet, 2018, s.32). Sambandet mellan etnisk och socioekonomisk segregation blir enligt Vetenskapsrådet tydligt i och med att bostadsområden som i en svensk kontext benämns som utsatta tenderar att ha en hög geografisk koncentration av utrikesfödda personer och personer med låga inkomster(Vetenskapsrådet, 2018, s.32).

Enligt den klassiska socialekologin som vanligen tituleras som Chicagoskolan, innebär att mänskliga samhällen precis som djurens för en ständig kamp för att förbättra tillvaron i samhället. Detta betyder i rumsligt differentierade termer att de människor som bor i en stad tävlar mot varandra om de bästa geografiska områdena både för sitt arbete och boende. De är i huvudsak ekonomiskt kapital som används som medel i denna konkurrens. Homogena områden uppstod enligt denna teori som en följd av ett samspel mellan flera krafter där de ekonomiska faktorerna föreföll vara de mest vitala. Som en följd av detta kunde den rumsliga åtskillnaden av människor i en stad i hög grad förklaras av befolkningens inkomstskillnader (Molina, 1997, s. 38-39).

I Sverige associerar många begreppet boendesegregation med bostadsområden som brukar benämnas som ”utsatta”. Detta är områden som generellt kännetecknas av hög arbetslöshet, låga inkomster, en hög andel utrikesfödda m.m. De platser de flesta brukar förknippa med

begreppet boendesegregation är de bostadsområden som byggdes under det så kallade miljonprogrammet på 1960- och 1970-talen. Faktum är att dessa områden generellt utgörs av en heterogen befolkning utifrån socioekonomiska, etniska och demografiska faktorer, i jämförelse med de mest välbeställda områdena. Mest homogena utifrån ett etniskt och socioekonomiskt perspektiv är generellt de bostadsområden som domineras av äganderätter, och är därmed egentligen i högre utsträckning segregerade. Emellertid så finns det ingen entydig definition om var gränsen går för att det ska råda en segregation. I studier brukar vanligtvis åtskillnaden mellan olika kategorier av människor studeras och de fördelningsvariationer som råder mellan olika bostadsområden (Hugosson & Maandi, 2008, s.4). Studier i olika länder har visat att den klassmässiga segregationen tenderar att vara mer sektoriell än den etniska. Detta innebär att den rumsliga uppdelningen efter klasstillhörighet löper ut i olika sektorer från stadskärnan. Den etniska segregationen skiljer sig från detta och uppvisar istället ett starkt mönster av olika kluster. Enligt Molina visar detta på att etniska grupperingar vanligtvis uppvisar en starkare rumslig koncentration än andra grupperingar (Molina, 1997, s. 41).

Resultatet av all interaktion som sker mellan de som bor i ett bostadsområde benämns som grannskapseffekter. I denna kommunikation mellan människor delar de med sig av sin uppfattning om verkligheten mellan varandra. Detta medför att normer och värderingar överförs mellan människor i området, och att de som bor i området skapar en föreställning om hur en normal tillvaro ser ut. Om graden av segregation är stor innebär det således att normer och värderingar kan skilja sig mellan olika bostadsområden. Om det bor få väletablerade personer i en stadsdel, finns det en risk att majoritetssamhällets normsystem inte kan upprätthållas. Detta riskerar att bli ett problem då individer som växer upp i bostadsområdet löper en ökad risk för att hamna i ett utanförskap (Boverket, 2010, s.8).

2.1.2 Etnisk segregation

Enligt Molina visar empiriska studier att det inte är samtliga etniska grupper utan personer från vissa utomeuropeiska länder som främst brukar förknippas med ”invandrarnas boendesegregation”. Med bakgrund av detta anser Molina att ”stadens rasifiering” är en alternativ benämning till etnisk boendesegregation (Molina, 1997, s. 229). När etnisk segregation ska mätas kan en uppdelning av befolkningen ske på flera olika sätt. I den svenska statistiken finns möjlighet att mäta ursprung baserat på medborgarskapsland, födelseland samt föräldrars födelseländer. Dessa klassifikationsgrunder är därför vanligtvis utgångspunkten när den etniska segregationen studeras i Sverige. Det vanligaste sättet att undersöka skillnader i Sverige är att skilja infödda svenskar mot utrikesfödda, eller personer som har utländsk bakgrund (Hugosson & Maandi, 2008, s. 5). Enligt Åsa Bråmå är utrikesfödda som flyttar in till Sverige ojämnt fördelade över olika bostadsområden. Flyktingar och övriga personer som är utrikesfödda blir direkt eller indirekt hänvisade och därmed koncentrerade till en viss typ av bostadsområden. Detta avser i regel de hyresrättsbostäder som är minst efterfrågade på hyresmarknaden (Bråmå, 2008, s. 20).

Molina efterlyser en mer integrerad förståelse av etnisk segregation. Förutom ekonomiska aspekter anser hon att fler faktorer har ett inflytande på processen hon benämner som stadens rasifiering. Här pågår det enligt Molina ett komplext samspel mellan flera faktorer som leder till ett etnisk selektivt bosättningsmönster (Molina, 1997, s. 227).Enligt Gideon Bolt ses etnisk segregation som någonting negativt i stort sett i samtliga västeuropeiska länder, och eventuella fördelar brukar mestadels ignoreras av beslutsfattare. Anledningen till att den etniska

9

boendesegregationen ses som problematisk är att den anses påverka samhällets sociala sammanhållning på ett negativt plan samt utgöra ett hot mot integrationen av etniska minoriteter. Enligt Bolt kan den negativa uppfattningen av etniska koncentrationer i många fall vara överdriven och omotiverad (Bolt, 2009, s. 404).

2.1.3 Socioekonomisk segregation

Enligt en studie av finns det tre nyckelvariabler som är associerad med ekonomisk segregation (Florida & Mellander, 2017). Dessa är befolkningsstorlek, befolkningstäthet och utbildningsnivå. Generellt sätt är den ekonomiska segregationen större i storstadsområden med större befolkningar. Detta är delvis en konsekvens av att större städer tenderar att attrahera fler högutbildade hushåll som i sin tur har höga inkomster. Detta innebär i sin tur att en större andel människor har möjlighet att använda sina ekonomiska resurser till att bosätta sig i välmående stadsdelar, och därmed självsegregera sig från stadsdelar som benämns som utsatta.

Konsekvensen av dessa flyttningar blir att mer respektive mindre ekonomiskt gynnade grupper isoleras rumsligt ifrån varandra i olika stadsdelar (Florida & Mellander, 2017, s.14). Mellander och Florida anser att tillgången till de fördelar de mer ekonomiskt resursstarka personerna åtnjuter i form av bättre skolor, tillgången till nätverk, service och tjänster förstärks när den socioekonomiska segregationen är hög. En politik som syftar till att minska segregationen har därför enligt Mellander och Florida förutsättningar att även minska de ekonomiska skillnaderna mellan hushåll (Florida & Mellander, 2017, s.14). Enligt Mellander och Florida är utbildningsnivå en nyckelvariabel som även till stor grad förklarar graden av ekonomisk segregation. Detta eftersom det finns ett starkt samband mellan en hög utbildningsnivå och en hög inkomst. En större andel personer med en hög utbildning är således förenat med en större andel av befolkningen som har ett ekonomiskt kapital som möjliggör självvald segregation från så kallade utsatta områden (Florida & Mellander, 2017, s.14). Enligt Alm Fjellborg har den ekonomiska segregationen på bostadsmarknaden stärkts under 2000-talet, i synnerhet på så sätt att de som har finansiella resurser nyttjar dessa för att bosätta sig i områden där medelinkomsten är hög. De med lägre inkomster har således inte samma möjlighet att själva välja var de vill bo (Alm Fjellborg, 2018, s. 105-106).

En studie av Bryssel av Dujardin m.fl. visar att sannolikheten för att vara arbetslös ökar för en person som bor i ett socioekonomiskt utsatt område, även när alla andra förutsättningar är lika.

Studien framhåller att detta indikerar att bostadsområdet för en person i sig är en faktor som påverkar sannolikheten att vara arbetslös (Dujardin m.fl., 2007, s. 108-109). En studie av Sleutjes m.fl. av Amsterdam visade att segregation mellan arbetslösa och förvärvsarbetande var den aspekt av socioekonomisk segregation som var mest påtaglig. En potentiell förklaring är enligt studien att arbetsmarknaden har förändrats till att utgöras av en högre andel kvalificerade jobb som genererar högre inkomster, och en lägre andel lågkvalificerade jobb (Sleutjes m.fl., 2018, s. 373). Enligt Magnusson Turner och Hedman är en integration på arbetsmarknaden en förutsättning för att en integration ska ske även på bostadsmarknaden (Magnusson Turner &

Hedman, 2014, s. 287). Faktorer som därmed stärker den etniska segregationen är faktumet att många utlandsfödda individer inte kommer in på arbetsmarknaden och att det är en stor skillnad i arbetsmarknadsdeltagande mellan utrikesfödda kvinnor och män. Ett deltagande på arbetsmarknaden är en av flera faktorer som möjliggör en valmöjlighet mellan att hyra och att äga en bostad (Magnusson Turner & Hedman, 2014, s. 287).

2.1.4 Demografisk segregation

Förändringar i boendemönstret är starkt förknippat med ålder och livssituation. Runt 20 års ålder är det vanligt att lämna familjehemmet och flytta till ett eget boende. Detta är vanligtvis en lägenhet i flerbostadshus i form av bostadsrätt eller hyresrätt, vilket gör att detta är en vanlig boendeform för personer mellan 20–39 år. När människor väljer att bilda familj och vill ha mer boendeyta är det vanligt att flytta till äganderätt i småhus, som är den vanligaste boendeformen mellan 40–79 års ålder (Statistiska centralbyrån, 2020). Enligt Winkler finns det ett stöd i forskningen för att det finns en betydande rumslig segregation mellan olika åldersgrupper.

Denna form av segregation är enligt henne viktigt att beakta då forskningen har för en vana att fokusera på det etniska eller socioekonomiska perspektivet. De negativa konsekvenserna av ålderssegregation kan exempelvis vara konflikter mellan åldersgrupper och minskad överföring av kunskap mellan generationer. Detta riskerar i sin tur att hindra upprätthållandet av ett generativt samhälle (Winkler, 2013, s. 726).

2.1.5 Segregation i små och stora städer

Enligt en studie av Bråmå ökade segregationen stort både i mellanstora städer och i stora städer under 1990-talet. Studien visade att segregationsindexet i städerna ökade under samma år det flyttade in ett stort antal utrikesfödda personer. Därmed konstaterades ett samband mellan andelen utlandsfödda och graden av etnisk segregation. Bråmå betonar emellertid att nivån av segregation i mellanstora städer är lägre än i storstäderna. Även om tendenserna förefaller vara likadana, och mekanismerna för segregation är desamma i olika typer av städer menar Bråmå på att uppdelningen av olika befolkningsgrupper förefaller vara mer utvecklad i de största städerna. Detta gäller både nivåerna och de geografiska avstånden (Bråmå, 2003, s. 20). Enligt Krupka visar emellertid många studier delvis missvisande att storstadsområden generellt sätt är mer segregerade än mellanstora och mindre städer. Anledningen till deras slutsats är att segregationsstudier som baseras på befolkningsdata tenderar att rangordna större städer högre eftersom de i större grad har homogena kvarter som är tillräckligt stora för att fylla ett undersökningsområde. Mindre städer med lika homogena men mindre stadsdelar behöver sammanfoga dessa med angränsande områden, vilket gör att de inte visar på en lika hög grad av segregation i dessa studier (Krupka, 2007, s.187). Enligt Krupkas studie som omfattar områden i USA minskar korrelationen mellan stadsstorlek och uppmätt segregation när rumsliga data samlas in från mindre geografiska områden. När data undersöks på en befolkningsmässigt mindre stadsdelsnivå än i merparten av befintliga studier återfinns enligt Krupka ingen signifikant skillnad mellan stadsdelar i mindre och större städer (Krupka, 2007, s. 195). Även en studie av segregation i USA av Lichter m.fl. visar att de segregationsmönster som kan uppvisas på landsbygden och i mindre städer är anmärkningsvärt lika de som kan uppvisas i större städer. Lichter m.fl. anser att deras studie visar att segregationsforskningen bör breddas och inte enbart bör fokuseras till de största städerna, i synnerhet med anledning av att en stor andel av befolkningen är bosatta utanför storstadsområden (Lichter, m.fl., 2007, s.

563).

2.1.6 Hur mäts segregation?

Massey och Denton har genom en omfattande litteratursökning identifierat 20 olika index för segregation och klassificerat dem i fem olika dimensioner. Dessa är jämnhet, exponering, koncentration, centralisering och kluster. Med jämnhet menar dessa författare att olika grupper av befolkningen är representerade i olika delar av de områden som undersöks i studien.

11

Exponering mäter den potentiella kontakten mellan olika befolkningsgrupper i studieområdet.

Med koncentration avses hur stort fysiskt utrymme den undersökta befolkningsgruppen tar i den rumsliga miljön. Centralisering indikerar i vilken utsträckning de undersökta befolkningsgrupperna bor nära centrum. Genom klustring undersöks huruvida vissa befolkningsgrupper i oproportionell stor utsträckning bor i vissa avgränsade områden i en stad.

En låg nivå av klustring betyder att de grupper av befolkningen som undersöks bor utspritt i staden, medan en hög nivå av klustring visar att de bor koncentrerat i vissa avgränsade enklaver i det undersökta området. Massey och Denton menar på att det krävs information om geografins storlek och lokalisering för att beräkna kluster, koncentration och centralisering, och de menar därför på att dessa tre är geografiska dimensioner. Det behövs ingen sådan geografisk information när exponering, och jämnhet beräknas, vilket gör att de benämns som icke- geografiska (Iceland, m.fl., 2002, s. 119).Det finns flera olika sätt att mäta segregation, och i olika studier varierar det vilket mått som används (Delegationen mot segregation, 2020, s. 9).

Vilket mått som är mest ändamålsmässigt att använda är beroende på syftet med undersökningen, och vilken dimension av segregation som ska skildras. Valet av mått påverkas även av vilken statistik som finns tillgänglig (Macúchová, 2020, s. 10). Andra mått som används mäter sannolikheten för en viss individ att möta en person från en annan grupp. Detta mått är lämpligt att använda om syftet är att undersöka hur olika individer interagerar socialt med varandra. Ytterligare ett mått som används för att mäta etnisk segregation är, standardavvikelsen för andelen personer med utländsk bakgrund i olika grannskap. Genom denna metod är det möjligt att mäta skillnaden i andelen personer med utländsk bakgrund mellan olika grannskap. Om standardavvikelsen är låg innebär det att andelen är ungefär samma i olika områden, men om den är hög tyder det på att det råder en etnisk segregation (Delegationen mot segregation, 2020, s 9). Exponeringsindex mäter en specifik grupps genomsnittliga exponering för andra grupper av befolkningen över hela staden. Detta medför att det måttet är tillämpbart när graden av segregation ska undersökas på ett generellt plan i en kommun, men inte när skillnader mellan olika bostadsområden ska beaktas (Iceland m.fl., 2002, s. 119).

Hur de geografiska områdena är avgränsade kan ha en stor betydelse för hur stor segregation som konstateras. Denna problematik benämns som Modifiable Areal Unit Problem (MAUP) och har under flera decenniers tid uppmärksammats inom segregationsforskningen (Macúchová, 2020, s. 11).

Figur 1. Illustration av hypotetisk spridning av två olika populationer vid två olika gränsdragningar a och b.

Den problematik som lyfts i MAUP illustreras i Figur 1, där de svarta och vita prickarna representerar två olika populationsgrupper. Gränsdragningen enligt a) är dragen från det

nedersta västra hörnet till det översta högre hörnet. Om graden av segregation skulle mätas enligt a) skulle resultatet bli att det råder 100 procent segregation. Om gränsdragningen istället dras enligt b) är fördelningen av de två populationerna helt jämn, vilket innebär att det inte råder någon segregation alls. Eftersom lokaliseringen av populationerna är densamma i både a) och b), innebär det att resultatet styrs av den geografiska gränsdragningen. Ett annat perspektiv som lyfts i MAUP är valet av geografisk skala. Om gränsdragningen i Figur 1 skulle tas bort helt och de två geografiska områdena skulle sammanfogas till ett större område, skulle området få en perfekt blandning (Macúchová, 2020, s. 11).

2.2 Rumslig assimilering

Utgångspunkten i teorin om rumslig assimilering är att bosättningen av etniska minoriteter i områden med en hög andel utrikesfödda är ett övergångsmoment (Ellis m.fl., 2006, s. 2-3).

Teorin kan definieras som en process där etniska minoriteter förbättrar sin socioekonomiska situation i samband med att de blir integrerade i sitt nya hemland. Detta medför att personerna efter en tid i landet gör framsteg i form av sysselsättning, inkomst och kunskap om den inhemska kulturen och assimilerar sig succesivt med majoritetsbefolkningen i olika avseenden.

Följden blir att de flyttar vidare till mer välmående bostadsområden, och nya grupper av invandrare flyttar istället in (Bråmå, 2006, s. 18-19). En kritik mot teorin om rumslig assimilering är att inte politiska eller institutionella faktorer samt människors personliga preferenser beaktas (Bråmå, 2006, s. 20).

Enligt forskningen finns det flera mekanismer som förklarar varför personer med utländsk bakgrund bosätter sig koncentrerat i vissa områden, som vanligtvis utgörs av statligt och kommunalt ägda hyresbostäder. En orsak är att nyligen inflyttade invandrare har särskilda socioekonomiska förutsättningar för sin bostads- och grannskapssituation vilket påverkar deras bosättningsmönster. Eftersom etniska minoriteter generellt sätt har lägre inkomster och mindre kapital, har de i mindre utsträckning möjlighet att äga sin bostad (Skifter Andersen m.fl., 2018, s. 5-6). Flera svenska studier har i linje med teorin om rumslig assimilering visat att flyttrörligheten från stadsdelar i de lägre ekonomiska segmenten är socioekonomiskt selektiv.

Denna selektivitet gestaltas i att de som förbättrar sin socioekonomiska status flyttar ut från områdena, samtidigt som nya socioekonomiskt svaga människor flyttar in. Detta gör att den socioekonomiska och etniska befolkningsstrukturen i området är oföränderlig (Vogiazides, 2018, s. 3). Vogiazides och Chihaya finner i en studie av Stockholm stöd för att utrikesfödda personer med en hög socioekonomisk ställning i form av inkomst, sysselsättning och utbildningsnivå har en ökad sannolikhet att göra bostadskarriär och flytta till en mer välbärgad stadsdel (Vogiazides & Chihaya, 2020, s. 894).

Enligt Vogiazides varierar de empiriska resultatet beträffande förhållandet mellan vistelsetid i landet och graden av rumslig assimilering. Det faktum att personer som är födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar har en högre sannolikhet att bo i områden som domineras av den infödda befolkningen än de som är utrikesfödda ligger även i linje med teorin om rumslig assimilering.

Andra studier har visat att vistelsetiden i värdlandet har en betydande inverkan på den rumsliga assimileringen endast för migranter från vissa ursprungsländer. Dessutom har nyanlända invandrare visat sig vara mer benägna att flytta från invandrartäta områden, än andragenerationens invandrare och de som bott i Sverige en längre tid (Vogiazides, 2018, s. 2).

Enligt Skifter Andersen visar longitudinella studier i Danmark och Sverige att utrikesfödda personer tenderar att flytta ut ur multietniska stadsdelar efter en tid i landet. Detta indikerar att

13

en rumslig assimilering sker på bostadsmarknaden. De som flyttar från områdena tenderar även att i högre grad vara sysselsatta och ha högre inkomster än de som flyttar in och de som bor kvar (Skifter Andersen, 2017, s. 315). Även Vogiazides studie som omfattar Malmö och Stockholm ger belägg för teorin om rumslig assimilering i den mån att de som har en högre socioekonomisk status har en ökad sannolikhet att flytta till ett mer välbärgat område. Teorin motsätts emellertid även i studien eftersom utrikesfödda har störst sannolikhet att flytta från de utsatta områdena när de fortfarande är nyanlända i Sverige, snarare än efter flera år. Detta ligger i linje med en alternativ teori som anger att invandrares rörlighet tenderar att minska ju längre tid de tillbringar i sitt värdland. Detta kan förklaras av att människor efter en tid utvecklar platsspecifika fördelar i sitt bostadsområde, som arbete, sociala relationer och emotionell tillhörighet (Vogiazides, 2018, s.10). I linje med teorin om rumslig assimilering anser Andreas Alm Fjellborg att fördelningen av resurser på dagens bostadsmarknad är etniskt, socialt och ekonomiskt selektiv. Den etniska och ekonomiska segregationen förstärks även av en större marknadsanpassning av boendet vilket leder till en ojämn tillgång och ojämna vinster från bostadsmarknaden. Detta understödjer att kluster skapas av de som har resurser, i hög utsträckning i områden med en hög andel ägda bostäder och att marginaliseringen ökar bland dem utan resurser som huvudsakligen bor i hyresrättslägenheter (Alm Fjellborg, 2018, s. 106- 107). En studie av Vogiazides och Chihayas som har kartlagt immigranters bostadskarriär i Stockholm visar att endast 12 % av de utrikesfödda som undersöktes i studien flyttade till bostadsområden med en högre socioekonomisk status, under sina första nio år i Sverige.

Samtidigt gav deras kartläggning stöd för teorin om rumslig assimilering, eftersom det generellt sätt var de med en hög socioekonomisk position som var de som flyttade ifrån de socioekonomiskt utsatta stadsdelarna (Vogiazides & Chihaya, 2020, s. 893). Abrahamsson m.fl.

framhåller emellertid i en studie att sambandet mellan vistelsetid i Sverige och boendeform är komplex och att många faktorer påverkar. Utrikesfödda som har immigrerat i samband med goda ekonomiska tider, tenderar exempelvis att i högre grad bo i bostadsrätt eller äganderätt (Abrahamsson m.fl., 2010, s. 455). Vogiazides och Chihayas studie visar även att 80 procent av de utrikesfödda personerna bor i en stadsdel där befolkningssammansättningen är i nivå med deras socioekonomiska status. Resultatet ligger i linje med tidigare forskning, och ger stöd för att rumslig assimilering i hög grad utgör förklaringsfaktor för utrikesföddas bosättningsmönster. Studier har även visat att individer som växer upp i ett socioekonomiskt utsatt område, löper en ökad sannolikhet att bo i ett liknande bostadsområde som vuxen (Vogiazides & Chihaya, 2020, s. 893).

Om teorin om rumslig assimilering ska kunna applicera i sin helhet innebär det att segregationen sjunker i samband med en ökad vistelsetid i landet och att de ekonomiska skillnaderna mellan personer med svensk och utländsk bakgrund minskar. Detta i sin tur innebär att en regressionsanalys kommer att kunna påvisa att det finns bakomliggande socioekonomiska och demografiska variabler som kan förklara den etniska segregationen.

2.3 Platsstratifiering

En annan förklaringsmodell för segregationsprocesser är teorin om platsstratifiering. Denna teori syftar till att maktinstitutioner i samhället använder sitt inflytande till att utesluta och separera sig från grupper de inte anser vara önskvärda. Detta kan gestalta sig i strukturer på bostadsmarknaden som försvårar för etniska minoriteter att flytta till vissa områden eller att aktörer som förmedlar bostäder ägnar sig åt diskriminering. Det finns en svag och en stark variant av teorin om platsstratifiering. Den starka versionen innebär att minoritetsgrupper trots socioekonomiska resurser saknar möjligheter att flytta till bostadsområden med en högre status.

Den svaga varianten innebär att etniska minoriteter behöver övervinna hinder för att kunna flytta till dessa områden, och därmed behöver betala ett högre pris för detta än den infödda befolkningen (Pais m.fl., 2012, s.3). Majoritetsbefolkningens kulturella fördomar och diskriminerande beteende på bostadsmarknaden, gör det därför svårt för vissa minoritetsgrupper att uppleva rumslig assimilering (Vogiazides, 2018, s. 2).

Platsstratifieringsmodellen kan fungera som en komplimenterade teori till rumslig assimilering eftersom den visar att etnicitet och diskriminering är en faktor som i sig kan upprätthålla nivån av segregation (Crowell & Fosett, 2017, s. 2-3). Det finns med andra ord inget motsattsförhållande mellan dem utan de är snarare tänkta att komplettera varandra. Både teorierna delar det implicita antagandet att migranter strävar efter att flytta ifrån socioekonomiskt svaga områden (Vogiazides, 2018, s. 3).

En skillnad i socioekonomiska resurser kan enligt Bråmå endast delvis förklara skillnaden i boendemönster mellan ursprungsbefolkningen och etniska minoriteter (Bråmå, 2007, s. 6)^. I linje med teorin om platsstratifiering kan orsakerna till etniska minoriteters situation på bostadsmarknaden härledas både till brist på resurser och andra faktorer som exempelvis diskriminering. Gällande resurser är det emellertid inte enbart ekonomiska aspekter som har betydelse, utan kognitiva, politiska och sociala resurser har en stor inverkan (Skifter Andersen, 2010, s. 282). Kognitiva resurser som försvårar etniska minoriteters ställning på bostadsmarknaden inkluderar kunskap om regler för hyreskösystemet och reglerna för bostadsbidragssystemet. Denna faktor har enligt Vogiazides en särskilt stor betydelse på den svenska hyresbostadsmarknaden, eftersom den kännetecknas av ett komplext system både hos offentliga och privata aktörer (Vogiazides, 2018, s. 2). Personer med en annan etnisk bakgrund har även generellt sätt ett mindre kontaktnät med personer och institutioner på samhälleliga maktpositioner. Detta bidrar enligt Skifter Andersen till att de har svårare att få tillgång till bostäder som erhålls via privata hyresvärdar (Skifter Andersen, 2010, s. 282). Enligt Bråmå är de privata förmedlarna av hyresrätter även generellt sätt i mindre utsträckning är villiga att hyra ut bostäder till nyanlända, vilket ytterligare försvårar tillgången till dem för utrikesfödda (Bråmå, 2003, s. 20).

Även diskriminering har en inverkan på etniska minoriteters möjlighet att erhålla en bostad.

Enligt Vogiazides finns det flera aktörer på bostadsmarknaden som potentiellt kan diskriminera minoritetsgrupper. Dessa kan vara banker, långivare, fastighetsmäklare och företag som förmedlar hyresrätter. Privata företag som hyr ut hyresrätter kan exempelvis införa särskilda begränsningar som syftar till att utesluta vissa grupper (Vogiazides, 2018, s.2). Ett fältexperiment av Ahmed, Andersson och Hammarstedt år 2010 visade att personer med arabiskt klingande namn blev diskriminerade på den svenska bostadsmarknaden. Genom att använda fiktiva namn visade deras studie att de med arabiska namn fick färre återkopplingar och färre erbjudanden om hyreskontrakt, än de med svenskklingande namn (Ahmed m.fl., 2010, s. 88). En metaanalys av Flage från 2018 där 25 olika separata studier har gåtts igenom visar att det förekommer både en köns- och etnisk diskriminering på hyresbostadsmarknaden i OECD-länder. Enligt studien har personer som tillhör majoritetsbefolkningen en fördel gentemot etniska minoriteter i den inledande kontakten med bostadsförmedlarna, samt så har de en större benägenhet att väljas som hyresgäst. Kvinnor har även en fördel gentemot män på bostadsmarknaden både bland etniska minoriteter och den infödda befolkningen (Flage, 2017, s. 269). Bråmå menar på att den forskning i Sverige som genomförts indikerar att det pågår en omfattande diskriminering på den svenska bostadsmarknaden. Det påvisas även att graden av upplevd diskriminering varierar stort mellan olika etniska minoriteter. Personer från

15

Mellanöstern och Afrika, samt romer upplever i högre grad än andra grupper att de blir diskriminerade på bostadsmarknaden (Bråmå, 2007, s.17).

Teorin om platsstratifiering stöds även av en studie av Skifter Andersen som kartlägger bostadsmarknaden i Köpenhamn. En av de stora anledningarna till den etniska segregationen som påvisas i den är att utrikesfödda personer är underrepresenterade i bostäder som förmedlas av privata hyresvärdar och bostadsrättsföreningar. Enligt Andersen tyder detta på att orsakerna i stor grad är antingen diskriminering eller brist på sociala nätverk. Att etniska minoriteter i högre grad än inrikesfödda personer flyttade till multietniska stadsdelar kunde heller helt förklaras med andra variabler som styr bostadsefterfrågan som exempelvis inkomst, sysselsättning eller familjesituation (Skifter Andersen, 2010, s. 297-298). Eftersom etniska minoriteters åtkomst till olika typer av bostäder skiljer sig åt påverkas den etniska segregationen av lokala förhållanden på bostadsmarknaden. Faktorer som i detta fall är av betydelse är storleken på det allmännyttiga bostadsbeståndet, den totala andelen hyresrätter, hyresregleringen för den privata sektorn och förekomsten av alternativ som exempelvis bostadsrättslägenheter (Skifter Andersen, 2016, s. 22-23).

Vogiazides studie visar att det finns stora skillnader i rörligheten på bostadsmarknaden mellan utrikesfödda och infödda svenskar även när hänsyn tas till demografiska och socioekonomiska faktorer, vilket stödjer teorin om platsstratifiering. Detta indikerar att det finns strukturella barriärer som hindrar migranter från Östeuropa, Mellanöstern och Afrika att flytta ifrån socioekonomiskt utsatta områden (Vogiazides, 2018, s.10). Sammanfattningsvis menar Vogiazides att hennes studie endast delvis stödjer teorin om rumslig assimilering, och att stöd för platsstratifiering kan påvisas. Studien identifierar även en skillnad i bosättningsmönster mellan olika etniska grupperingar, och Vogiazides efterlyser politiska åtgärder riktat mot de grupper som är mest stigmatiserade på bostadsmarknaden (Vogiazides, 2018, s.10-11). Även en studie av Abrahamsson m.fl. visar att ursprungsland eller ursprungsregion bland invandrare en viktig faktor för att förklara vilken bostadskarriär en person gör i Sverige. Deras studie visar att olika etniska grupperingar agerar olika på bostadsmarknaden (Abrahamsson m.fl., 2002, s.

461-462). Enligt Kadarik återfinns det etniska hierarkier även inom den utrikesfödda befolkningen. Detta återspeglas i att de grupper som kulturellt och visuellt mest liknar infödda svenskar (t.ex. personer från europeiska länder, Nord -och Sydamerika och Sydostasien) är mer benägna att leva nära den inhemska befolkningen. Allra längst ner i denna hierarki befinner sig enligt Kadarik personer från Mellanöstern och afrikanska länder. Detta ligger i linje med att personer från dessa länder i ökad utsträckning upplever diskriminering på den svenska bostadsmarknaden. Dessutom så har många personer från dessa geografiska områden flyttat till Sverige av flyktingskäl. Detta är enligt Kadarik ytterligare en faktor som är associerat med en minskad sannolikhet för rörlighet till bostadsområden med en dominans av personer med en svensk bakgrund (Kadarik, 2009, s. 209). Eftersom skillnader i bosättningsmönstret inte försvinner när hänsyn tas till demografiska och socioekonomiska faktorer anser Kadarik att platsstratifiering är mer relevant än rumslig assimilering i en svensk kontext. Hon menar emellertid att preferenser och strukturella faktorer även kan ha en viss påverkan på bosättningsmönstret (Kadarik, 2009, s. 63-64).

Om platsstratifiering är en relevant teori finns det en etnisk segregation som inte kan förklaras av socioekonomiska och demografiska faktorer. Anledningen är att personer med utländsk bakgrund blir uteslutna från en del av bostadsmarknaden av majoritetsbefolkningen. Om den uppmätta etniska segregationen inte kan förklaras av skillnader i ålder, löneinkomster eller

ekonomiskt kapital mellan personer med svensk och utländsk bakgrund, är således orsakerna diskriminering och andra uteslutande metoder enligt teorin.

2.4 Etnisk klustring

Forskning har visat att även när hänsyn tas till socioekonomiska faktorer så finns det en preferens hos etniska minoriteter att bosätta sig i områden med en hög andel personer som tillhör samma etnicitet (Nakagawa, 2015, s.455). Frivillig etnisk klustring innebär att etniska minoriteter fortsätter att bo nära varandra i enklaver, även när de har en möjlighet att flytta till områden med en högre status (Bråmå, 2006, s. 17). Teorin argumenterar därmed för att rumslig assimilering nödvändigtvis inte ses som ett mål i sig, utan att invandrare föredrar att bo nära personer från samma ursprungsland (Vogiazides, 2018, s. 3). Anledningarna till detta är att detta förbättrar möjligheterna att skapa en gruppidentitet, bevarande av kulturella och traditionella värderingar samt kan utgöra en grund för politisk mobilisering (Bråmå, 2006, s.17).

Ellis m.fl. menar på att etniska minoriteter kan gynnas av att bo koncentrerat i stadsdelar där de har tillgång till ett socialt nätverk som kan ge dem fördel på bostads- och arbetsmarknaden (Ellis m.fl., 2006, s. 2-3). Enligt Andersson m.fl. finns det en etnisk hierarki på bostadsmarknaden i Sverige. Detta åskådliggörs av att vissa nationaliteter koncentreras till bostadsområden med en hög koncentration av hyresrätter (Andersson m.fl., 2007, s. 5). Bråmå och Andersson visar i en studie från 2010 att utomeuropeiska invandrare har en lägre benägenhet att flytta från sin hyresrätt, även när hänsyn tas till socioekonomiska och demografiska faktorer. Detta indikerar att etnicitet är en viktig förklaringsfaktor i sig till att utrikesfödda personer har en ökad benägenhet att bo i hyresrätter (Bråmå & Andersson, 2010, s. 350-351). Även Vogiazides menar på att skillnaden i bosättningsmönster mellan utrikesfödda och infödda svenskar till viss del kan bero på medvetna val hos vissa etniska grupperingar (Vogiazides, 2018 s. 10). Enligt en studie av Hedman och Andersson Turner har personer födda i Asien och Afrika en mindre benägenhet att äga sin bostad än övriga utrikesfödda och personer med en svensk bakgrund. Detta gäller även när hänsyn tas till demografiska och socioekonomiska faktorer (Magnusson Turner & Hedman, 2014, s. 286).

Enligt Skifter Andersen skiljer sig bostadssituationen för etniska minoriteter i de flesta länder från den inhemska befolkningen. En ökning av antalet invandrare har skett i Europa de senaste åren, och tendensen är att dessa bosätter sig i vissa delar av landet och i begränsade delar av städerna. Detta har inneburit att vissa stadsdelar idag utgörs av en stor andel personer med utländsk bakgrund, och kan benämnas som ”multietniska stadsdelar” (Skifter Andersen, 2010, s. 286). En hypotes till uppkomsten av dessa stadsdelar som ger stöd åt teorin om etnisk klustring är att etniska minoriteter har specifika bostadspreferenser som är kulturellt betingade till deras specifika situation som invandrare. Enligt Skifter Andersen visar flera studier att en närhet till personer med samma etniska ursprung är viktigt för många utrikesfödda i deras val av bostad. Enligt forskare sammanfaller detta med att människor generellt tenderar att vilja bo nära andra personer som har en liknande social status och kulturell bakgrund (Skifter Andersen, 2010, s. 282). Han framhåller emellertid att det allra viktigaste för etniska minoriteter generellt sätt är att bo nära vänner och familj, snarare än att det är landsmän. (Skifter Andersen, 2010, s.

297-298). Roger Andersson menar på att etniska kluster som finns kvar under längre perioder kännetecknas av antingen att det förekommer en diskriminering eller att sammanhållningen inom den etniska minoriteten är stark. Om diskriminering är huvudorsaken till den etniska klustringen brukar det talas om ghetto, medan kluster som präglas av sammanhållning definieras som enklaver (Anderson m.fl., 2007, s. 15).

17

Det mest vedertagna antagandet är enligt Kadarik att ett boende i ett mångetniskt område hindrar den sociala integrationen eftersom det innebär få kontakter med den inhemska befolkningen och placerar immigranter i en socialt isolerad position. Å andra sidan ger Kadarik stöd för teorin om etnisk klustring då hon menar på att etniska koncentrationer kan vara en fördel för immigranter på många sätt. Att ha en närhet till personer från samma etniska grupp kan skydda mot diskriminering, underlätta nätverksbyggande och förbättra möjligheterna till sysselsättning. Kadariks studie visar att det ekonomiska kapitalet, mätt som andelen sysselsatta personer från samma etnicitet i samma bostadsområde har en positiv inverkan på möjligheten till sysselsättning för en person som invandrat. Detta visar att de positiva resultaten på arbetsmarknaden av etnisk klustring är beroende på hur starkt ekonomiskt kapital som finns i den etniska grupperingen i grannskapet (Kadarik, 2020, s. 209-210).

Etnisk klustring innebär att etniska minoriteter aktivt väljer att bo nära personer från samma etnicitet, även när de har möjligheter att flytta till andra bostadsområden. Om teorin ska vara relevant behöver det precis som när det gäller platsstratifiering finnas en etnisk segregation som inte kan förklaras av socioekonomiska och demografiska faktorer. En regressionsanalys som visar detta faktum där enbart gruppen utländsk bakgrund generellt undersöks visar emellertid inte om orsaken till detta är etnisk klustring eller platsstratifiering. Effekten av etnisk klustring skulle emellertid kunna undersökas om graden av koncentrationen av personer med utländsk bakgrund jämfördes med graden av människor från den egna befolkningsgruppen. Detta möjliggör en analys om segregationen drivs av en avsaknad av personer som är födda i Sverige eller att många personer från samma bakgrundsland bor på samma plats. Hypotesen i denna studie är att båda teorierna om platsstratifiering och etnisk klustring är relevanta förklaringsmekanismer i det fall den uppmätta etniska segregationen inte kan förklaras i sin helhet av rumslig assimilering.

2.5 Flyttrörelsernas påverkan på den etniska segregationsprocessen

Etnisk segregation skapas av beteenden hos enskilda hushåll som flyttar mellan olika stadsdelar och städer. Denna flyttning är i sin tur ett resultat av olika individers preferenser och alternativ på bostadsmarknaden. Den etniska segregationen påverkas både av hur etniska minoriteter och den infödda befolkningen agerar på bostadsmarknaden. Skifter Andersen m fl. har i en kartläggning av fyra huvudstäder i Norden undersökt hur den geografiska fördelningen av upplåtelseformer påverkar koncentrationen av utrikesfödda. I studien identifieras en stark överrepresentation av utrikesfödda personer i hyresrättsbostäder. Hyresrätterna är i sin tur oproportionerligt fördelade mellan olika bostadsområden i städerna. Eftersom olika grupper är ojämnt fördelade i olika typer av upplåtelseformer av bostäder, bidrar en ojämn rumslig fördelning av bostäder till en ökad segregation (Skifter Andersen m.fl., 2016, s. 22-23).

Skifter Andersen har i artikeln Selective moving behaviour in ethnic neighbourhoods: white flight, white avoidance, ethnic attraction or ethnic baserat på flyttningar inom Danmark mellan åren 1985–2008 undersökt i vilken utsträckning den rumsliga segregationen påverkas av hur etniska minoriteter och hur infödda danskar flyttar. I sin kartläggning har Andersen undersökt fyra typer av flyttbeteenden (Skifter Andersen, 2017, s. 296-297).

Vit utflyttning (White flight): Den infödda befolkningen har en benägenhet att flyttar oftare från multietniska stadsdelar än vad de skulle göra från en genomsnittlig stadsdel.

Vitt undvikande (White avoidence): Den infödda befolkningen har en mindre benägenhet att flytta till multietniska stadsdelar än vad de har till en genomsnittlig stadsdel.

Etnisk attraktion (Ethnic attraction): Etniska minoriteter har en benägenhet att oftare flytta till multietniska stadsdelar än en genomsnittlig stadsdel.

Etniskt kvarboende (Ethnic retention): Etniska minoriteter har en benägenhet att mer sällan flytta från multietniska stadsdelar än vad de har i en genomsnittlig stadsdel (Skifter Andersen, 2017, s. 297).

Skifter Andersens studie visade att den inrikesfödda danska befolkningens benägenhet att undvika att flytta till multietniska områden var mycket stark. Även en större benägenhet att flytta ut från dessa områden kunde påvisas hos den inhemska befolkningen. Sannolikheten för både ”vit utflyttning” och ”vitt undvikande” ökade ju högre andel personer från en etnisk minoritet som bodde i stadsdelen (Skifter Andersen, 2017, s. 314). Enligt Andersen är det den inhemska befolkningens undvikande att flytta till multietniska områden och etniska minoriteters höga benägenhet att flytta till områdena som är de starkaste processerna som genererar rumslig etnisk segregation. Inrikesfödda personers benägenhet att flytta från dessa områden påverkar även, men har inte lika stor betydelse. En intressant iakttagelse Andersen gör är att ”etniskt kvarboende” inte har någon betydande påverkan på den rumsliga segregationen.

Således har inte etniska minoriteter någon mindre benägenhet att flytta från multietniska stadsdelar än från andra områden. Sammanfattningsvis anser Andersen att hans studie bekräftar att det är den infödda befolkningens rörliga beteende som är den dominerande orsaken till etnisk klustring. Precis som i Sverige ägs en hög andel av bostäderna i Danmark av den offentliga sektorn, vilket enligt Skifter Andersen har en inverkan (Skifter Andersen, 2017, s. 315).

Det går inte med säkerhet att påvisa huruvida den ”etniska attraktionen” till multietniska stadsdelar beror på att den infödda befolkningen undviker stadsdelarna eller om det beror på att efterfrågan att flytta till dessa stadsdelar är hög bland etniska minoriteter. Utrikesfödda personer har generellt sätt färre alternativ till statligt eller kommunalt ägda hyresrätter än infödda danskar. Det gör att de i högre grad är hänvisade till multietniska områden som i sin tur utgörs av en hög andel offentligt ägda bostäder. Det har även visat sig vara svårt att attrahera infödda danskar till att bosätta sig i dessa stadsdelar. Dessa faktorer gör enligt Andersen att den troligtvis största anledningen till koncentrationen av etniska minoriteter i vissa stadsdelar är att den infödda befolkningen undviker dem (Skifter Andersen, 2017, s. 315).

Enligt Andersen m.fl är kan inte etnisk segregation enbart förklaras av en rumslig koncentration av offentligt ägda bostäder eller bostäder anpassade till en viss grupp. Deras kartläggning visar visserligen att det återfinns höga koncentrationer av personer med utländsk bakgrund i områden som i hög grad ägs av offentliga aktörer i Stockholm och Köpenhamn. I ingen av städerna är bostäderna endast tillgängliga för en viss grupp, utan samtliga medborgare oavsett inkomst har tillgång till dem. Den allmänna tillgången till bostäderna har stärkt processen ”etnisk attraktion”, vilket i sin tur har förstärkt ”vit utflyttning” och ”vitt undvikande.” (Skifter Andersen m.fl., 2016, s. 22-23). Etniska minoriteters boendealternativ påverkas även av hur de inrikes födda väljer att agera på bostadsmarknaden, och vice versa. Om personer som är födda inrikes undviker att flytta till ett visst område blir fler bostäder i detta område som en konsekvens tillgängliga för etniska minoriteter (Skifter Andersen, 2017, s. 298). Även en holländsk studie författad av Van der laan Bouma-doff visar att det är majoritetsbefolkningens

19

preferenser och flyttrörelser på bostadsmarknaden som är den starkaste mekanismen för att upprätthålla bostadssegregation. Endast en minoritet av de etniska minoritetsgrupperna föredrar att ha personer som tillhör samma etnicitet som grannar. Hos majoritetsbefolkningen fanns det däremot en tydlig önskan om att helst ha en annan inhemsk holländare som granne. Studier har visat att även svaga preferenser för etniska grupperingar kan resultera i en kraftig bostadssegration, om preferenserna från majoritetsbefolkningen att undvika bo nära etniska minoriteter är starka. Den övergripande slutsatsen av Bouma-doff är ändå att det är majoritetsbefolkningen som driver segregationen eftersom den form av etnisk klustring som finns hos etniska minoriteter är betydligt mindre uppenbar än preferensen att bo nära sina landsmän som återfinns hos infödda holländare (Van der leem Bouma-doff, 2007, s. 305-307).

2.6 Hur påverkar bostädernas upplåtelseform den etniska segregationen?

Forskare som intresserar sig för etnisk segregation brukar studera bostadssegmentering, det vill säga fördelningen geografiskt av upplåtelseformer och graden av segregation.

Bostadssegmentering medför att tillgången till olika typer av bostäder och upplåtelseformer skiljer sig mellan grupper med olika resurser. En segmenterad bostadsmarknad medför således att efterfrågan och tillgången på bostäder skiljer sig utifrån storleken på ekonomiska resurser (Delegationen mot segregation, 2020, s. 15-16). Personer med låga inkomster tenderar att inte ha någon möjlighet att köpa en bostadsrätt eller en äganderätt. Detta gör att de med begränsade ekonomiska resurser i huvudsak är hänvisade till hyresrätter (Vetenskapsrådet, 2018, s. 32).

Hugosson och Maandi anser att de olika segmenten på marknaden som de olika upplåtelseformerna utgör är en förutsättning för den svenska segregationen. Eftersom det krävs stora kontantinsatser för att köpa en bostadsrätt eller en äganderätt blir de personer som inte har någon förmögenhet eller inte kan få något lån exkluderande från denna del av marknaden. Detta gör enligt Hugosson och Maandi att bostadsmarknaden inte är homogen, utan är segmenterad och uppdelad. Segregationsprocessen har i allra högsta grad förstärkts av att de olika marknadssegmenten är separerade tydligt i olika geografiska områden (Hugosson & Maandi, 2008, s. 10-11). Aktuell forskning anger att etnisk segregation generellt utmärks av att det finns ett starkt samband mellan upplåtelseformernas geografi och den etniska hierarkin. Denna koppling kännetecknas av att personer med utländsk bakgrund generellt sätt är överrepresenterade i allmännyttiga hyresrätter och underrepresenterade i äganderätter och bostadsrätter (Andersson m.fl., 2017, s. 5). Även Irene Molina anser att Sveriges tre huvudsakliga upplåtelseformer äganderätt, hyresrätt och bostadsrätt, är en avgörande förklaring för bosättningsmönstret som uppvisas i de svenska städerna. Upplåtelseformerna är geografiskt separerade från varandra, även om det inom vissa stadsdelar kan finnas en blandning på en geografiskt aggregerad nivå. I denna geografi av upplåtelseformer anser Molina att invandrare har blivit tilldelade vissa positioner, vilket i stor utsträckning är hyreshusen i miljonprogramsområden. Det faktumet att hushåll med en god ekonomisk ställning har sökt sig ägandebostäder har bidragit till att skapa rumsligt åtskilda områdestyper. Allmännyttiga bostadsbolag och andra större förmedlare av hyresrätter har i sin tur aktivt välkomnat etniska minoriteter och andra med litet handlingsutrymme på bostadsmarknaden att flytta in i bostadsområden som många infödda svenskar väljer att flytta ifrån (Molina, 1997, s.224). Enligt Bråmå är den svenska bostadsmarknaden tydligt etniskt och socioekonomisk segregerad i kombination med en tydlig bostadssegmentering. Olika grupper av människor i bostadsmarknadens segment är fördelade på ett ojämnt sätt beroende av hur hustyper och upplåtelseformer är rumsligt fördelade i den geografiska miljön. Eftersom fördelningen av inkomstgrupper är ojämn över upplåtelseformerna bidrar detta i sin tur till en socioekonomisk

segregation (Bråmå, 2007, s. 4-5). Enligt Abrahamsson m.fl. har den lokala strukturen på bostadsmarknaden en stor betydelse för utrikesfödda personers situation på bostadsmarknaden.

Utrikesfödda personer agerar likartat på bostadsmarknaden som de med svensk bakgrund när möjligheten ges. De menar därför att den lägre prisnivån förenklar tillgången till de ägda boendeformerna för utrikesfödda personer (Abrahamsson m.fl., 2002, s. 262). Enligt Andersson m.fl. förekommer det även en tydlig segregation inom även varje upplåtelseform, oavsett om det gäller allmännytta, bostadsrätt eller äganderätt. Detta betyder att det återfinns en koncentration av personer med utländsk bakgrund som är riktad till vissa bostadsområden (Andersson, 2007, s. 5). Även Bråmå anser att det går att urskilja en märkbar skillnad både i graden av segmentering och segregation mellan grupperna även när hänsyn tas till demografiska och socioekonomiska skillnader. Denna skillnad gestaltas både genom att etniska minoriteter är underrepresenterade i äganderätts- och bostadsrättssegmenten, samt att det finns en segregation inom varje bostadssegment (Bråmå, 2007, s. 5).

Inom segregationsforskningen lyfts allt mer majoritetsbefolkningens agerande på bostadsmarknaden. Denna del av befolkningen har i störst utsträckning möjlighet att själva välja var de vill bo någonstans. Anledningen är att den inhemska befolkningen generellt har mer ekonomiska resurser, har större möjligheter att få bostad genom sociala nätverk samt inte är utsatta för diskriminering i samma grad. Ett flertal studier har visat att majoritetsbefolkningens preferenser och attityder har en stor påverkan på den etniska boendesegregationen (Hugosson

& Maandi, 2008, s. 12). Andersson och Bråmå har i sin studie kartlagt utvecklingen av bostadsmarknaden i Stockholmsområdet, med fokus på områdena Rinkeby och Bredäng som båda består till största delen av hyresrättslägenheter. Bredäng byggdes i slutet av 1960-talet och bestod fram till 1990-talet av förhållandevis välmående hushåll som flyttade in från närområdet medan Rinkebys befolkning redan från början främst utgjordes av unga och utlandsfödda personer med en svagare socioekonomisk ställning. Efter 1990 genomgick Bredäng och andra stadsdelar med ett stort bestånd av hyresrätter en selektiv migration där en stor andel av personerna med svensk bakgrund ersattas av personer med utländsk bakgrund och personer med en svag koppling till arbetsmarknaden. Tre förklaringar påvisas till varför vissa bostadsområden utvecklade en befolkningssammansättning i en riktning mot Rinkebys och varför vissa förblev relativt opåverkade. Den första orsaken var att stadsdelar som består av en överväldigande del av hyresbostäder har en potential att snabbt ändra sin hushållssammansättning, medan stadsdelar med en hög andel bostadsrätter eller äganderätter har en lägre omflyttning och exkluderar fattigare personer från att kunna flytta in. Detta innebär inte att områden med bostadsrätter är immuna från selektiv migration, men däremot att en sådan dynamik kommer att ta längre tid samt att det finns motbalansfaktorer. Den andra faktorn är att bostadsfastigheter som ligger nära befintliga kluster av fattiga bostadsområden löper en större risk att vara en plats från en horisontell rörlighet från ett område till ett annat. Anledningen är att en hög andel av alla flyttningar tenderar att göras över korta sträckor, eftersom det har en lägre kostnad för individen både känslomässigt och socialt. Den tredje faktorn avser byggnadsperiod av fastigheten. Detta gestaltas i att fastigheter som har byggts efter 1968 generellt har mindre gynnsamma initiala villkor, dvs en lägre lokal efterfrågan på bostäder och en växande stigmatisering (Andersson & Bråmå, 2018, s. 383-385).

Enligt Ida Borg innebär residualisering en process som har gjort att det kommunalt ägda bostadsbeståndet idag domineras av hushåll med låga inkomster. I en svensk kontext är denna utveckling intressant eftersom syftet med det allmännyttiga bostadsbeståndet från början är att det ska vara universellt och inte specifikt inriktad till en viss inkomstgrupp. Borg visar i en