Möblernas stämma
Hemmet och sakerna i Karl-Erik Forsslunds Storgården (1900)
Viktor Emanuelsson
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Master
Poäng: 45 hp Ventilerad: VT 20
Handledare: Paula Henrikson Examinator: Ola Nordenfors
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom litteraturvetenskap
Innehållsförteckning
1. Inledning – Den röda stugan Storgården ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
1.2 Material och avgränsning ... 6
1.3 Storgården och författaren Karl-Erik Forsslund ... 7
1.4 Tidigare forskning ... 11
1.5 Teoretiska perspektiv och begrepp ... 16
1.6 Uppsatsens disposition ... 23
2. Det förfallna hemmet ... 24
2.1 Möblernas liv och egna levnadsbanor ... 24
2.2 Dekorativa saker som förlängning av människan ... 32
3. Den förkastliga staden ... 35
3.1 Stadens uniformitet och disharmoniska stämning ... 35
3.2 Skansen och en vision om framtiden ... 44
4. Det återställda hemmet ... 53
4.1 Möblernas harmoniska stämning ... 53
4.2 Tystnad som förutsättning för stämningen ... 64
4.3 Konstverkens stämning och verkligheten ... 67
5. Sammanfattning och slutdiskussion ... 73
6. Källförteckning ... 81
Var plockas under träden så stora rosenhäger, var vaggar blåsten säden med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger vid aftonklockans stämma?
Verner von Heidenstam, "Hemmet".1
1 Verner von Heidenstam, "Hemmet", i Lars Gustafsson (red.), Svensk dikt. Från trollformler till Björn Håkanson, Stockholm: Wahlström och Widstrand, 1968, s. 449.
1. Inledning – Den röda stugan Storgården
Under början av 1900-talet fanns ett intensivt intresse för hemmet. Människor flyttade ut på landsbygden och startade småbruk, och den röda stugan blev idealet för den rörelse som ville hålla människorna borta från den ohygieniska och omoraliska staden. Efter Carl Larssons och Ellen Keys mönster städades hemmet ut, ljuset släpptes in, det tömdes på 1800-talets krimskrams och tunga möbler och flyttades ut på landet. Det sociala problemet med trångboddhet i städerna skulle lösas; arbetarna skulle få egna hem. Estetiken i de röda stugorna utgick från gammal allmogestil, och genom att skapa hemmet skapade man också nationen. Arbetarna skulle inte minst ha egna hem för att de inte skulle emigrera till Amerika.
Under den här perioden gjordes på så sätt nationen till ett hem.2
Idag är bilden av den röda stugan omöjlig att lösgöra från Carl Larssons målningar eller Astrid Lindgrens smålandsberättelser: det är dessa som är bilden. Den har blivit en symbol, en dröm, omöjlig att realisera; det är svårt att tänka sig den röda stugan som ett verkligt hem. På sin höjd är den ett halvhjärtat renoveringsprojekt, en flykt från villans eller lägenhetens vardagskrav. I värsta fall ett slagord för nationalistiska hänvisningar till
"svenskhet".
Men på Carl Larssons tid var den röda stugan inte enbart svensk. Dess inredning var resultatet av ett engelskt modeideal. Carl Larsson och andra hämtade inspiration från inredningstidskriften The Studio, utgiven av Englands mest populära industrikritiker, William Morris. En av dessa andra var författaren Karl-Erik Forsslund. Från sin bergsmansgård Storgården i Ludvika predikade han den sunda starka kroppens evangelium, samlade naturminnesmärken och nedtecknade Dalarnas alla dialekter. Han skrev svidande kritiker mot det moderna samhället och företog hurtfriska vandringsfärder. Han bildade ynglingar på Brunnsvik och föreläste om god inredning. Liksom Carl och Karin Larssons blev Forsslunds hem en offentlig angelägenhet: alla visste hur Forsslund hade det hemma. Tillsammans utövade deras två hem stort inflytande på tidens heminredningskultur. Men hur föreställde man sig sakerna i den här röda stugan? Vilken roll ansågs de ha och hur uppfattades de påverka de människan som bodde i den? Det ska den här uppsatsen undersöka.
2 Samuel Edquist har beskrivit den här retoriska rörelsen i "Blå som himlen och gul som solen: vänstern och den svenska nationalismen kring sekelskiftet 1900", i Lars Pettersson (red.), I nationens intresse: Ett och annat om territorier, romaner, röda stugor och statistik, Uppsala: Historiska institutionen vid Uppsala universitet, 1999.
1.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att undersöka hur människan påverkas av sitt hem som materiell plats, inom ramen för Forsslunds bok Storgården. En bok om ett hem (1900). Närmare bestämt rör det sig om hur Forsslund litterärt gestaltar hur saker i och runt hemmet har inflytande på människan, och vad detta har för betydelse för hennes hemkänsla. Med beteckningen "saker"
avser jag alla materiella entiteter skapade av människan. Jag är alltså intresserad av hur människor i Forsslunds verk reagerar på saker, hur de agerar baserat på möten med saker, hur de värderar saker, och hur deras fysiska, emotionella, psykiska och moraliska reaktioner kan förklaras som effekter av möten med saker. Därför är jag intresserad av relationer mellan människor bara i den utsträckning de kan sägas vara resultat av möten med saker eller på något sätt förhandlas genom saker, på ett sätt som gör att sakerna får en avgörande roll i relationen. Utgångspunkten är att snarare än att bara hemmet i stort påverkar människan – exempelvis genom att ett välordnat eller vackert hem har en positiv inverkan på människans utveckling – så påverkar olika delar av hemmet människan på olika sätt.
Den plats som Storgården utgår från är hemmet. Och det är i egenskap av hemmets vardag som undersökningen intresserar sig för saker. Det är vardagliga saker som står i fokus för undersökningens intresse, snarare än ovanliga eller skrämmande saker, eller saker som är rena redskap för en annan människa. Undersökningen går bortom symboliska tolkningar av saker och ser istället till vilken roll de har i sin fysiska materialitet. Det är alltså främst vardagliga möten med saker som är av intresse. Detta är av stor vikt eftersom hemmet till största delen består av vardagliga saker. Ändå är hemmet ofta något som ofta bara anses finnas. Man tänker sig ofta hemmet som en självklar kategori, att något är ett hem eller inte är ett hem, och att detta varande eller icke varande är centralt för ett litterärt verk, till exempel.
Men mer sällan undersöks i detalj själva byggstenarna i föreställningen om ett hem och hur dessa byggstenar uppfattas påverka människan som bor i det.
Undersökningen kan därför sägas vara en del av den större rörelse inom litteratur-och kulturvetenskaperna som intresserat sig för det lilla livet och vardagen.3 Undersökningen leds av frågeställningarna:
3 Att säga att det skulle råda någon typ av "vardaglig vändning", liknande en lingvistisk vändning eller materiell vändning ligger naturligtvis utanför denna uppsats ramar. Men det är tydligt att allt mer fokus inom
humanvetenskaperna har vigts åt områden som tidigare ansetts oviktiga eller triviala. Se exempelvis Jonathan Pugh, "A sceptical approach to 'the everyday': Relating Stanley Cavell and Human Geography", Geoforum, vol.
– Vilken roll har saker i Forsslunds skildringar av människans förhållande till hemmet i boken Storgården?
– Hur skapar saker stämning i Storgården?
– Hur påverkas människan av stämning i Storgården?
– Hur förhåller sig saker till temporalitet i Storgården?
En tillgång i materialet är att det tematiserar skillnaden mellan fiktion och verklighet.
Storgården inbjuder därför att studera den problematik som består i att "saker" både rymmer verkliga saker och fiktiva saker. Å ena sidan har därmed verkliga saker en påverkan på verkets tillblivande och på hur verket fungerade i sin historiska kontext. Men å andra sidan har också fiktiva saker en påverkan på förståelsen av hemmet i verkligheten. Fiktionen kan påverka bilden av hur hemmet ska se ut och hur det fungerar. Jag analyserar i första hand verket utifrån verkets saker, men genom att belysa dem utifrån den historiska kontexten vill jag också undersöka hur verkets saker förhåller sig till verkliga historiska saker. Dessa två nivåer, den historiska och den fiktiva, är viktiga att hålla isär, men kan också användas för att belysa varandra. När jag genomgående talar om Storgårdens Storgården och det verkliga Storgården är det utifrån dessa två kategorier, den historiska och den fiktiva.
1.2 Material och avgränsning
Storgården publicerades första gången år 1900 på Wahlström och Widstrands förlag. I analysen utgår jag från den första upplagan. Verket blev populärt, och redan samma år trycktes andra upplagan. Totalt trycktes boken i nio upplagor, varav sju mellan 1900–1909, den åttonde 1918 och den sista 1928, förutom en fakismilutgåva utgiven av Nordiska muséet 1991. Boken trycktes också tidigt i Wahlström och Widstrands serie för billiga böcker.4 I boken tillämpade Forsslund genomgående en egensinnig stavning, som jag följer i mina citat från boken. Storgården följdes året efter av Storgårdsblomster. En ung faders dagbok (1901) och efter längre tid av Hemma igen (1915). Dessa två verk uppfattades av pressen som mer i samma stil som Storgården, även om Hemma igen uppfattades som något mer nedtonad i sin agiterande karaktär. Ingen av de följande böckerna fick heller samma försäljningsmässiga 79, 2017, s. 36–45. Kanske handlar det mindre om en "vardaglig vändning" än om ett intresse för att peka ut
"vändningar" i stort.
4 Ingen signatur, "Billighetslitteraturen", Dagens Nyheter, 9 april 1907.
framgång, och på landets bibliotek var det fortsatt Storgården som lästes. Storgården var alltså både mest såld och läst och på alla sätt mest spridd av de tre, och kan samtidigt sägas vara representativ för innehållet i de två följande böckerna. Det är också varför Storgården valts ut som huvudsakligt analysobjekt. I vissa fall kommer även Forsslunds mer programmatiska verk Hembygdsvård (1914) att lyftas in på komparativ basis.
Valet av Storgården har alltså sin grund i att det var Forsslunds överlägset mest populära verk. Men framförallt är det i Storgården en formulering av hemmet tydligast presenteras. Det var också Storgården som påverkade människor starkast av hans litterära verk. Ett ytterligare skäl till valet är att Storgården var tydligast självbiografisk, vilket ger den spänning mellan verklighet och fiktion som är av vikt för mitt syfte.
Jag använder materialet för att studera en ideologisk formulering av hemmet, hur det skulle se ut och vilken roll det hade i samhället. Men jag använder det också som ett exempel på hur människor förhöll sig till materiell kultur kring sekelskiftet. Dessa två kan tänkas motstridiga: ser jag Storgården som en ideologisk formulering eller som ett tillfälle att använda fiktionens specifika tillgång i studiet av möten mellan människor och saker?
Eftersom Forsslund verkligen bodde på Storgården är Storgården ett slags realiserad idyll. Så i den meningen är boken både en ideologisk formulering av hur människans förhållande till hemmet som materiell plats borde vara, och en skildring av hur detta förhållande är.
1.3 Storgården och författaren Karl-Erik Forsslund
Går man till översiktsverket Den svenska litteraturen benämns Karl-Erik Forsslund (1872–
1941) som pojkboksförfattare och grundare av Brunnsviks folkhögskola: "arbetarrörelsens egen folkhögskola".5 Av sin samtid var han före 1900 framförallt känd som naturdiktare, till följd av debutboken Skog. En skissbok från Bärgslagen (1896), och efter 1900 som författaren på Storgården. Efter studier i estetik och litteratur i Uppsala flyttade han till Stockholm, gjorde ett misslyckat försök till skådespelarkarriär och skrev för skämttidningen Strix. 1898 flyttade han med sin fru Sofia Öhman till Storgården, där han bodde till sin död. Forsslund är omöjlig att tänka sig utan de stora folkrörelserna vid 1900-talets första decennier. Förutom att vara medgrundare till Brunnsviks folkhögskola var han framförallt engagerad i hembygdsrörelsen och för naturskydd. Han bedrev omfattande föreläsningsaktivitet, och både
5 Lars Lönnroth och Sven Delblanc (red.), Den svenska litteraturen. Den storsvenska generationen 1890–1920, Band IV, Stockholm: Bonnier Alba, 1993, s. 222, 232.
hans föreläsningar och litterära publikationer hade ofta som mål att förändra samhället.6 Forsslund är också omöjlig att tänka sig utan Ellen Key (1849–1926). Hon fick en mentorsroll för honom, som för många andra, och hennes idéer präglar stora delar av hans produktion.
Under decennierna kring sekelskiftet konstruerades idén om hembygden genom hembygdsmuseer, hembygdsföreningar och liknande.7 År 1907 nämns i Nordisk familjebok Forsslund, tillsammans med författare som Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Pelle Molin och Ola Hansson under artikeln "'Hembygdskonst'" som författare som, citerat hos Bosse Sundin, intresserade sig för "'provinsiell natur- och folkskildring'". Begreppet hembygdskonst kom från Tyskland och betecknade: "'en modern riktning inom litteraturen, som söker ge en motsats och ett komplement till de något internationellt färgade nutida storstadsskildringarna genom att göra landskap, människor språk, seder från författarens hembygd till hufvudmotiv för hans framställning'".8 År 1907 fanns bara denna hembygdskonst, men 1924 fanns en uppsjö av ord som började på hembygd.9 Det finns alltså anledning att ifrågasätta placeringen av Forsslund i en arbetarlitterär kontext. Istället tycks det vara i en hembygdslitterär kontext Forsslund verkade.10
I den tyska litteraturen kring sekelskiftet betraktades hembygden antingen nostalgiskt eller utopiskt: "Antingen blir hembygden och längtan efter hembygden ett sätt att fly undan till en idylliserad, svunnen värld, eller så blir hembygden föremål för framtidshopp".11 Heimat-litteraturen var grundad i den utopiska föreställlningen om hembygden, och skiljde sig därför från tidigare hembygdsskildringar.12 Susanne Scharnowski menar att kitsch, nostalgi och Heimat har gemensamt att de utelämnar alla konflikter. Kitschen utelämnar allt negativt, nostalgin idealiserar det förgångna, och Heimat-förespråkare förnekar konflikter och håller fast vid fantasier om överdrivna ideal och harmoni.13 I Sverige var situationen annorlunda, eftersom det inte fanns någon organiserad och programmatisk hembygdslitteratur.
6 Föreläsningarna var dock mångsidiga. En föreläsning hette till exempel "Boken, ett blad ur människans utvecklingshistoria". Ingen signatur, "Borlänge", Borlänge Tidning, 18 februari, 1905.
7 Bosse Sundin, "Hembygden som idé: Konstruktionen av lokal och regional identitet", i Lennart Palmqvist och Stefan Bohman (red.), Museer och kulturarv, Stockholm: Carlsson, 2003 [1997], s. 66.
8 Sundin, 2003, s. 47.
9 Sundin, 2003, s. 47–8.
10 Ann-Sofi Ljung Svensson påpekar att det inte gjorts genre- eller epokindelning efter hembygdstematik i svensk litteraturhistoria. Det fanns emellertid en strömning under det tidiga 1900-talet som skulle kunna benämnas som företrädare för en hembygdsromankonst, där Forsslund tillsammans med sådana som Fredrik Ström, F.A. Dahlgren, Pelle Molin och August Bondeson nämns. Ann-Sofi Ljung Svensson, Jordens dotter:
Selma Lagerlöf och den tyska hembygdslitteraturen (diss.), Göteborg: Makadam, 2011, s. 97.
11 Ljung Svensson, 2011, s. 101.
12 Ljung Svensson, 2011, s. 101.
13 Susanne Scharnowski,Heimat. Geschichte eines Missverständnisses, Darmstadt: wbg Academic, 2019, s.
143.
I Tyskland fanns exempelvis tidskriften Heimat.14 Ljung Svensson påpekar dock att Forsslund försökte "skapa något som liknar den tyska hembygdskonströrelsen, men hans genomslag blev störst inom den dokumentativa byggnadsminnesvården."15 Vi kan se från Nordisk familjebok att det också i Sverige fanns sådana tendenser.
Storgården hade stora försäljningsframgångar och gjorde Forsslund till en berömdhet.16 Som Andreas Hedberg påpekar utgör därför den ringa forskningen en kontrast mot hans popularitet och relevans i sin samtid.17 Forsslund var den femte mest utlånade författaren vid ABF's studiecirkelbibliotek vid första världskrigets utbrott, och han blev föremål för ett temanummer i den socialdemokratiska tidskriften Fram 1906.18 Forsslund blev också omskriven med en artikel i Idun 1905, där han kallas "vår naturpoet par préférénce".19 I dagspressen gjorde boken Forsslund känd som "storgårdsskalden".20 Lars Furuland har beskrivit boken som ett representativt verk för det tidiga 1900-talets optimistiska ungdomsrörelse.21
Storgården är en bok som är svår att genrebestämma.22 Att den uppfattas som fiktiv är klart, men samtidigt var det allmänt accepterat att den byggde på självbiografiska händelser.
Och huset Storgården som den handlar om var också den plats där Forsslund bodde. Boken pendlar mellan mer berättande karaktär och intensiva agiterande monologer. Mellan bokens handlingsdrivande partier är återkommande lyriska dikter instuckna, flera presenterade som sånger. Dessutom är ofta citat instuckna, inte alltid med författaren angiven. Mot slutet har delar av boken också en mer agitatorisk än berättande karaktär. Bokens omslagsbild var en teckning föreställande ett rött hus vid en sjö, som är mycket likt det verkliga Storgården som Forsslund bodde på.
Storgården handlar om ynglingen Karl-Herman Bondesson som flyttar från sitt lantliga uppväxthem till Uppsala för att studera. Han vantrivs med studierna och studenterna,
14 Ljung Svensson, 2011, s. 102.
15 Ljung Svensson, 2011, s. 104.
16 Ett talande exempel på Forsslunds berömmelse är annnonsen i Dagens Nyheter om att Forsslund blivit biten av en hund: Ingen signatur, "K-E Forsslund biten av hund", Dagens Nyheter, 20 augusti, 1935.
17 Andreas Hedberg, "På hembygdens fasta grundval. Platsens betydelse i tre modernitetskritiska författarskap", i Joel Halldorf och Andreas Hedberg (red.), En annan riktning framåt. Modernitetskritik i Sverige under det långa 1800-talet, Skellefteå: Norma, 2017, s. 84.
18 Hedberg, 2017, s. 84.
19 Gottfried Kalén, "Diktaren på Storgården", Idun, 1905, s. 274.
20 Ingen signatur, "En predikare: Ett besök hos Storgårdsskalden", Vänersborgs-Posten, 17 april, 1906.
21 Lars Furuland, "Förtäljaren och förkunnaren", i Göran Rosander (red.), Karl-Erik Forsslund. Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, Hedemora: Gidlunds Bokförlag, 1991, s. 60.
22 Hedberg har kommenterat att Forsslund medvetet värjde sig mot genrebeteckningar, och själv bara sa "boken", Hedberg, 2017, s. 89.
även om han inte tycker så illa om Uppsala, och flyttar efter examen till Stockholm. I Stockholm vantrivs han däremot ännu mer, och brevväxlar med sin kusin Birgit som bor kvar i det förfallna Storgården. När Birgit är i Stockholm och besöker en väninna träffas de av en slump och Karl-Herman flyttar med henne hem till Storgården. Väl hemma igen rustar de upp Storgården, gifter sig och boken slutar med att de får ett barn.
Med sitt fokus på huvudpersonens resa bort och hem igen kan Storgården ses som en typisk bildningsroman. Men anmärkningsvärt i Storgården är att Karl-Herman endast beskrivs som en karaktär som ska spela en "viss roll".23 Istället verkar det vara hemmet självt som är bokens huvudperson. Det är "en bok om ett hem" som det står i undertiteln, och det är huset som introduceras först, medan läsaren bara följer Karl-Herman under ett år. Det inbjuder en att ställa hemmet och Karl-Herman på åtminstone samma nivå i form av aktörskap.
Boken mottogs generellt väl i pressen. Oscar Levertin skrev en huvudsakligen positiv och berömmande recension, men reserverade sig starkt för Forsslunds predikningar och
"långa ordinationer" för hur man ska bli lycklig.24 När det kom till det rent lyriska var dock Levertin genomgående positiv. Även Hjalmar Söderberg var positiv i sin recension.25 Andra recensenter tog fasta på Forsslunds förmåga att förmedla stämningar och hans ärliga skrivande.26 Även en kritisk recensent i Dagens Nyheter framhöll de kapitel som skildrar ett
"omedelbart, ja, i sin omedelbarhet nästan naivt stämningslif".27 Den popularitet Forsslund åtnjöt bland den samtida publiken som Hedberg betonar tycks alltså i allra högsta grad även avspeglas i dagspressens kritik. Kritikerna är generellt eniga i att berättelsen är närmast obefintlig och att Forsslunds predikningar tar över en stor del av boken, där vissa kritiker låter sig hänföras och vissa, som Levertin, värjer sig mot angivelserna i hur man blir lycklig. Men de är eniga om Forsslunds styrka som lyrisk diktare och gällande hans förmåga att skriva fram och förmedla stämningar, till och med att ge ekon från specifika platser förr i tiden.
Recensenterna är också ofta villiga att bortse från bokens tillkortakommanden tack vare vad de upplever som en ärlig intention. Det var alltså främst den omedelbara känsla som kritikerna fick som visade på bokens värde. Kritikerna verkar också utan svårigheter acceptera att
23 Karl-Erik Forsslund, Storgården. En bok om ett hem, Stockholm: Wahlström och Widstrand, 1900, s. 7.
24 Oscar Levertin, "Karl-Erik Forsslund. Storgården. En bok om ett hem", Svenska Dagbladet, 14 maj, 1900.
25 Furuland, 1991, s. 57.
26 G---g N, "Karl-Erik Forsslund. Storgården. En bok om ett hem", Aftonbladet, 10 maj, 1900; J. A.,
"Bokvärlden", Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning, 22 december; H. S–z, "Litteratur", Helsingborgs Dagblad, 20 maj, 1900.
27 E. A., "Nytt i bokhandeln", Dagens Nyheter, 10 maj, 1900.
Forsslund skriver en tunt förklädd självbiografi, och recensenten i Helsingborgs Dagblad påpekar i en parentes att Karl-Herman är Karl-Erik Forsslund.28
Forsslunds kontakter med Sveriges kulturliv var väl etablerade. Även om hans reella inflytande i dessa kretsar möjligen inte ska överdrivas – Hugo Alfvén var till exempel aningen besvärad av Forsslunds återkommande önskan om att få sina dikter tonsatta, och brevväxlingen med Key var betydligt mer frekvent i Forsslunds brev till Key än omvänt – så umgicks han frekvent med landets kulturelit.29 För att förstå den ställning och dragningskraft Forsslunds verk hade på samtiden är det alltså nödvändigt att också förstå Forsslunds ställning som offentlig och berömd kulturpersonlighet. Att Rutger Sernander, en av de ledande personerna i formerandet av det svenska naturskyddet, sade att det i stor utsträckning var tack vare Forsslund som skyddet av Dalarnas landskap hade skötts bättre än de flesta andra i Sverige, vittnar om ett inflytande som går i olika riktningar.30 Att Forsslund i sin samtid uppfattades som betydande och en vars insatser för Sveriges kultur varit av vikt är i alla avseenden tydligt.
När Key läste Storgården skrev hon i ett brev till Forsslund att "'om inte den boken omvänder folk till att tro på lyckan och kärleken! då äro de förstockade som Farao!'".31 Huruvida Forsslund var drivande i formulerandet av en idé eller ideologi är nog tveksamt;
tidigare forskning har med eftertryck betonat Forsslunds inflytande från Key och andra. Att han däremot var drivande och viktig i spridandet och populariserandet och rentav i den sortens väckelseliknande folkrörelse som uppstod kring hemmet är helt klart. Forsslund måste därför anses ha haft en viktig roll i att lokalt förankra många av de idéer som Key formulerade i sina böcker och essäer.
1.4 Tidigare forskning
Tidigare forskning med Forsslund som huvudsakligt studieobjekt är inte omfattande.
Konsthistorikern Gustaf Näsströms Dalarna som svenskt ideal (1937) innehåller ett kapitel
28 H. S–z, 1900.
29 Gunnar Ternhag, "Karl-Erik Forsslund och musiken", i Göran Rosander (red.), Karl-Erik Forsslund.
Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, Hedemora: Gidlunds, 1991, s. 199–200; Göran Rosander, "En rotfast vandringsman", i Göran Rosander (red.), Karl-Erik Forsslund. Författaren, folkbildaren,
hembygdsvårdaren, Hedemora: Gidlunds, 1991, s. 236.
30 Ingen signatur, "Naturskydd i Dalarne mer energiskt drivet än i andra landskap", Dagens Nyheter, 30 mars 1922.
31 Furuland, 1991, s. 57.
om Forsslund, där Forsslund ses som en av de viktiga gestalterna för Dalarnas betydelse som nationell föreställning. Näsström tecknar en bild av Forsslunds betydelse som till största delen fokuserar på Storgårdens popularitet, och redogör för hans kopplingar till den engelska Arts
& Crafts-rörelsen. Nils Åke Sjöstedt (1965) och Alf Ahlberg (1970) har vardera skrivit en artikel i Svenskt biografiskt lexikon respektive Svenskt litteraturlexikon.32 Ahlberg menar att Forsslund inte alls övergick i någon politisk konservatism (även om han avvisade den moderna dikten), och menar att han i Storgården skildrade en "syntes mellan gammal bondekultur och en ny tid."33 Etnologen Sten Lundwall (1948) har skrivit en artikel om Forsslunds och Storgårdens förhållande till Skansen.34 Helmer Lång (1965) har i en artikel om Albert Engström även berört Forsslunds involvering i skämttidningen Strix.35 Eric Uhlins avhandling Dan Andersson före svarta ballader (1950) bör också nämnas i sammanhanget, då stora delar av den också berör och drar slutsatser om Forsslund.
Den grundligaste analysen av en roman av Forsslund är gjord av Bengt Brundin (1971) och gäller romanen Göran Delling.36 Brundin redogör där receptionshistoriskt för vilka idéer från andra som ligger till grund för romanen. Han kommer fram till att Forsslund framförallt ville nå en syntes i allt. I varje tänkbart område skulle motsättningar upplösas i en enhet. Dessa tankar härleder Brundin dels till den tyske biologen Ernst Haeckels monism, dels till den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin. Att allt kunde förenas till en enhet ansåg Forsslund berodde på av att människan enligt evolutionens principer utvecklas mot att bli god. Samtidigt var Forsslund genomgående kritisk till centraliserad makt. Brundin framhåller också Forsslunds osvikliga tro på människans individualism. Därför är exempelvis kommunismens idealiska stad, den "perfekt likriktade", något avskräckande.37 Samma roman berörs också helt kort i det avslutande kapitlet i Martin Kylhammars avhandling Maskin och Idyll (1985), där Kylhammar menar att Forsslunds Göran Delling är ett exempel på en politisk pastoral, alltså en uppfattning om att ett samhälle närmare naturen är möjligt.38
32 Nils Åke Sjöstedt, "Forsslund, Karl-Erik", Svenskt biografiskt lexikon, 1964–1966(16), 1964; Alf Ahlberg,
"Karl-Erik Forsslund", Svenskt litteraturlexikon, Lund: Gleerup, 1970.
33 Ahlberg, 1970, s. 177.
34 Sten Lundwall, "Karl-Erik Forsslund, Skansen och Storgården", Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok, 1948.
35 Helmer Lång, "Albert Engström Från tinnarne. En attributions- och Nietzschefråga", Samlaren, årgång 86, 1965.
36 Bengt Brundin, "Studier i Karl-Erik Forsslunds roman Göran Delling", i Lars Furuland (red.), Litteratur och samhälle, nr. 93, 1971.
37 Brundin, 1971, s. 4358–9, 4361.
38 Martin Kylhammar, Maskin och idyll: teknik och pastorala ideal hos Strindberg och Heidenstam (diss.), Malmö: Liber förlag, 1985, s. 19, 205.
Av mer idéhistoriskt intresse är antologikapitlet "Ljus och jord!" (1984), där Bo Sundin har redogjort för dels Forsslunds historiska betydelse, dels hans idémässiga influenser.
Forsslund hade enligt Sundin stor betydelse för sin samtid, särskilt för ungdomen. Han väckte naturintresse hos arbetarungdomen, lästes mycket vid studiecirkelbibliotek samt influerade starkt Ture Nerman.39 Sundin pekar också på kopplingarna mellan Göran Delling och Brunnsviks folkhögskola. Brunnsvik speglar idégodset i romanen, och i romanen liksom på Brunnsvik skulle bildningen vara allomfattande och i dess centrum skulle hemmet stå:
bildningen skulle utgå från hemmet men också innefatta hemmet genom ämnen som direkt rörde hemmet.40 Forsslunds idégods var enligt Sundin eklektiskt och omöjligt att sammanfatta, men Sundin nämner framförallt Haeckel, Friedrich Nietzsche, Arts & Crafts- rörelsen, Kropotkin och Jack London.41 Sundin menar att Forsslund hade det som idag kallas en "ekologisk grundsyn", men menar att den inte så mycket handlade om den industriella miljöförstöringen, som rädslan för den rotlöshet som industrialismen skapade. I kulturens förfall fick naturen en stärkande och lärande roll. Sundin menar att huvudlinjen i Forsslunds författarskap var en önskan att förena natur och kultur.42 Om vi följer Brundin och accepterar att huvudlinjen i Göran Delling var en förening av motsatser på alla områden, så kan föreningen av natur och kultur underordnas denna allmänna strävan att förena motsatser. Här finns mer att göra i forskningen om Forsslund, eftersom ingen av dessa motsatser analyserats tillräckligt noga. Både Brundin och Sundin tenderar att allt för mycket tolka Forsslunds verk i enlighet med vad verken säger om sig själva, eller vad Forsslund säger om sina verk i sina brev. Man kan alltså fortfarande fråga sig i vilken utsträckning Forsslund verkligen lyckades upphäva motsatser, i vilken utsträckning skedde verkligen en sådan förening av natur och kultur i hans litterära skildringar?
Göran Rosander har redigerat antologin Karl-Erik Forsslund. Författaren, Folkbildaren, Hembygdsvårdaren (1991). Bidragen uppehåller sig främst vid personen Forsslund och hans plats i det kulturella Sverige och utgör främst en utförlig översikt över Forsslunds personlighet så som den framträder i brev och tidningsartiklar. Den sätter honom även i ett socialt och politiskt sammanhang i 1900-talets Sverige. Bland kapitlen bör Furulands "Förtäljaren och förkunnaren" nämnas. Han menar där att Forsslund var en
39 Bo Sundin, "Ljus och jord!", i Tore Frängsmyr (red.), Paradiset och vildmarken. Studier kring synen på naturen och naturresurserna, Stockholm: Liber förlag, 1984 321-2.
40 Sundin, 1984, s. 330.
41 Sundin, 1984, 335.
42 Sundin, 1984, 351–2.
agitatorisk författare. Hans böcker är alla prosaberättelser i monologform.43 Även poeten Bengt Emil Johnsons kapitel om Forsslunds dikter bör lyftas fram. Johnson menar att Forsslunds tidiga dikter publicerade i skämttidningen Strix hade en "tingslig" sida, i betydelsen att han intresserade sig för ordens materialitet och inte bara deras semantik.44 Han påpekar också att Forsslund skrev "brukspoesi": han skrev för den omedelbara verkningen och inte för litteraturhistorien.45 Även om Forsslund skrev dikter för att åstadkomma förändring i samhället intresserade han sig alltså redan från början också för dikterna för deras egen skull. Johnson menar också att Forsslund inte var någon arbetarförfattare, trots hans förbindelser med arbetarrörelsen.46 Här håller jag med Johnson, och kommer genomgående visa på Forsslunds svårförenlighet med socialismen och generellt med arbetarlitteraturen. Det innebär en viss omkategorisering av Forsslund litteraturhistoriskt, då han exempelvis i Lönnroth och Delblancs litteraturhistoria placeras bland arbetarförfattarna, främst som grundare av Brunnsviks folkhögskola.
Ann-Sofi Ljung Svensson har i artikeln "Berget, yngligen och solen. Ett vitalistiskt motiv hos Karl-Erik Forsslund" (2007) visat att Forsslunds influenser från den tyska idédebatten förutom Haeckel och Nietzsche även innefattade mer övergripande drag från den tyska Lebensreform-rörelsen och vitalismen, som upphöjde den unga, starka och sunda människan.47 Hon visar hur vitalismen var förbunden med Haeckels monism, och att det ljusbedjarmotiv hon hittar hos Forsslund var ett redan väletablerat motiv i monistiska kretsar.48 Ljung Svensson pekar också på att det saknas en grundlig analys av Storgården.49
Från historiskt håll behandlar Samuel Edquists avhandling om nykterhetsrörelsen till förhållandevis stor del Forsslund. Hos Edquist behandlas Forsslund främst som tätt förknippad med folkrörelserna, bland annat godtemplarrörelsen, samt som socialist. Enligt Edquist spelade Forsslund en betydande roll för utformandet av de ideologier som underbyggde den svenska nationen under 1900-talet.50 Även Henrik Berggrens studie om
43 Lars Furuland, "Förtäljaren och förkunnaren", i Göran Rosander (red.), Karl-Erik Forsslund. Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, Hedemora: Gidlunds Bokförlag, 1991, s. 56.
44 Bengt Emil Johnson, "'Jag är allt och jag är intet'. Anteckningar kring Karl-Erik Forsslunds poesi", i i Göran Rosander (red.), Karl-Erik Forsslund. Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, Hedemora: Gidlunds Bokförlag, 1991, s. 81.
45 Johnson, 1991, s. 78.
46 Johnson, 1991, s. 89.
47 Ann-Sofi Ljung Svensson, "Berget, ynglingen och solen: ett vitalistiskt motiv hos Karl-Erik Forsslund", Tidskrift för litteraturvetenskap 37, 2007:3, s. 39–55, s. 41.
48 Ljung Svensson, 2007, s. 52.
49 Ljung Svensson, 2007, s. 53.
50 Samuel Edquist, Nyktra svenskar. Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879-1918 (diss.), Uppsala: Acta, 2001.
ungdomsrörelsen behandlar Forsslund som en typisk representant och som viktig för ungdomsrörelsen och de livliga folkrörelser som uppstod kring sekelskiftet.51 Från de studierna kan man främst urskilja bilden av Forsslund som entusiastisk folkbildare, djupt engagerad i de olika bildningsrörelser som uppstod kring sekelskiftet, och viktig för ideologin kring det svenska hemmet.
Andreas Hedberg har i kapitlet "På hembygdens fasta grundval. Platsens betydelse i tre modernitetskritiska författarskap" (2017) studerat Forsslund tillsammans med andra hembygdsförfattare och visat hur modernitetskritik kommer till uttryck i Storgården.52 Hedberg studerar där särskilt Forsslund utifrån platsens betydelse; Forsslund betonade den konkreta platsen framför det abstrakta rummet.53 Hedberg fortsätter där sitt studium av
"moderniseringskritiker" som han inledde i sin avhandling En strid för det som borde vara.
Viktor Rydberg som moderniseringskritiker 1891–1895 (2012). Han menar i sin avhandling att den moderniseringskritik som tidigare forskare beskrivit som en övergång till konservatism hos Rydberg snarare var ett missnöje med den riktning liberalismen tagit i samhället.54 Hedberg stöder sig där på mer allmänna studier av moderniteten som historisk process.55 Hedberg undersöker alltså yttringar som var kritiska mot moderniteten men som sökte en alternativ modernitet.
Hedberg har också studerat Forsslund ur ett ekokritiskt perspektiv i artikeln
"'Mänskligheten svämmar över alla bräddar och krymper på samma gång': Modernitet och antropocentrism i Karl-Erik Forsslunds Djur (1900) och Helena Granströms Det som en gång var (2016)".56 Han undersöker novellsamlingen Djur (1900) och lyfter särskilt fram Forsslunds antropomorfiseringar av djur som ett sätt att visa djurens likhet med människan och därigenom bidra till skyddandet av dem.57
En huvudlinje går att urskilja i tidigare forskning, som fokuserar på Forsslund i egenskap av monistisk naturskildrare med en tidig ekologisk grundsyn. Vi kan också se att tidigare forskning främst har varit idéhistorisk, förutom de rent historiska studier där han
51 Henrik Berggren, Seklets ungdom. Retorik, politik och modernitet 1900-1939 (diss.), Stockholm: Tiden, 1995.
52 Andreas Hedberg, "På hembygdens fasta grundval. Platsens betydelse i tre modernitetskritiska författarskap", i Joel Halldorf och Andreas Hedberg (red.), En annan riktning framåt. Modernitetskritik i Sverige under det långa 1800-talet, Skellefteå: Norma, 2017.
53 Hedberg, 2017, s. 95.
54 Hedberg, 2012, s. 210.
55 Hedberg, 2012, s. 27.
56 Andreas Hedberg, "'Mänskligheten svämmar över alla bräddar och krymper på samma gång': Modernitet och antropocentrism i Karl-Erik Forsslunds Djur (1900) och Helena Granströms Det som en gång var (2016)", Tidskrift för litteraturvetenskap 49, 2019:1, s. 60–69.
57 Hedberg, 2019, s. 64.
förekommer. Hedbergs två studier liksom Ljung Svenssons inbjuder till att studera Forsslund i en mer renodlat litteraturvenskaplig kontext. Vi har genom Hedberg förstått Forsslunds relevans för ekokritiken och modernitetskritiken. Jag ämnar nu visa på relevansen av att undersöka Forsslund utifrån perspektiv på materiell kultur och formuleringen av hemideologin kring sekelskiftet. Genom att ta fasta på saker och hur de skapar stämning, hoppas jag kunna ge ett perspektiv som kan komplettera både ekokritiken och förståelsen av modernitetskritik.
1.5 Teoretiska perspektiv och begrepp
Den föreliggande studien av saker i litteraturen har inspirerats av det den teoretiska formuleringen "Thing Theory" som introducerades av Bill Brown i en artikel med samma namn.58 Ett av skälen till att studera objekt i litterära skildringar, menar Brown, är att det faktum att ett objekt är med i ett litterärt verk betyder att detta objekt ansågs ha mening. Eller omvänt, att det är signifikans och mening som har genererat objektet i det litterära verket från första början.59 Det faktum att objektet framträder i litteraturen tyder alltså på att det ägt signifikans för författaren själv, på ett sätt eller annat. Detta i sin tur kan indikera att objektet också ägt signifikans i författarens historiska kontext, och detta motiverar studiet av objekt i litteraturen. Med andra ord har ett meningsurskiljande urval redan gjorts av författaren, vilket inte är fallet i historisk eller etnologisk forskning, där objekten först dyker upp (beskrivs), och historikern eller etnologen sedan måste analysera och urskilja vilken mening och signifikans objektet hade i sin kontext. I ett litterärt verk har ett sådant urval redan gjorts, i och med att författaren valt just det objektet, om än på delvis andra premisser än historikerns eller etnologens urval. Litteraturen är ett sätt att mediera verkligheten och objekten i den som skiljer sig från en historisk källa eller en etnologisk observation, vilket är en fördel när man, som i denna undersökning, är intresserad av materialitetens betydelse för och påverkan på människans sociala liv.
Brown utgår också från att konst, däribland litteratur, kan mediera objekt på ett annat sätt än både ens vardagliga liv och vetenskapliga representationer, eftersom konstverket
58 Bill Brown, "Thing Theory", Critical Inquiry, 28, 2001:1.
59 Bill Brown, "The matter of materialism. Literary mediations", i Tony Bennet och Patrick Joyce (red.), Material powers. Cultural studies, history and the material turn, London: Routlegde, 2010, s. 150.
skapar en värld i vilken objekten visas.60 Jag tolkar det som att detta får dem att framträda på ett annat sätt än när den som tolkar dem själv ingår i samma värld som objekten själva.
Men kanske kan litteratur också, förutom att mediera objekt, också mediera upplevelser. Vad är skillnaden mellan en skildring av en fiktiv karaktärs upplevelse i ett fiktivt verk, och en skildring av en verklig persons upplevelse i en historisk källa? Medan litteratur inte kan visa oss "vad som hände", så kanske den kan visa oss hur något upplevdes?
Det är så jag ämnar att läsa Forsslunds verk: som skildringar av upplevelser av möten med saker. Undersökningen svarar därför mot syftet att undersöka hur hemmet som materiell plats under början av 1900-talet ansågs påverka människan.
Dessutom kan saker också tillskrivas mening av litteraturen; saker i verkligheten kan tillskrivas mening på grund av inflytelserika litterära skildringar. Att studera en populär skildring av en sak är därför meningsfullt eftersom skildringen kan sägas ha inflytande på hur förståelsen av saken skapades och förändrades.
Den franske sociologen Bruno Latour problematiserade motsatsparen kultur och natur, subjekt och objekt när han, i boken We have never been modern (1991), argumenterade för att moderniteten kännetecknades av en uppfattning om att människan separerades från naturen genom att behärska den och studera den, men att en sådan separation i själva verket aldrig skedde. Istället, menade Latour, var naturen själv, eller objekten i naturen, i allra högsta grad delaktig i processen av att skapa kunskap.61 Den senare latourska uppfattningen om föremåls agens så som den formuleras i hans Reassembling the social (2005) är därför inte en uppfattning om att föremål äger en egen intentionalitet eller ett eget medvetande, utan en metodologisk konsekvens av att istället för att fokusera på intention fokusera på effekt.62
Den här uppsatsen utgår från Latours övergripande fråga om hur objektet är medskapande till subjektet samt hur objektet påverkar subjektet genom en egen agens. Det är också en fråga Brown har intresserat sig för.63 Att säga att distinktionen subjekt–objekt är
60 Bill Brown, Other things, Chicago: University of Chicago Press, 2015, s. 28.
61 Bruno Latour, We have never been modern (övers. Catherine Porter), New York: Harvester Weathsheaf, cop., 1993 [1991].
62 Bruno Latour, Reassembling the social. Introduction to actor-network-theory, Oxford: Oxford University Press, 2005, s. 71.
63 Bill Brown, 2001. För närliggande perspektiv i svensk kontext kan nämnas Peter Cornells Saker. Om tingens synlighet, Hedemora: Gidlund, 1993. Cornells bok är dock uteslutande förlagd till det seende perspektivet, och är över huvud taget mer strikt konstvetenskapligt fenomenologisk. För uppsatsens syfte är således Browns
perspektiv mer fruktbart, då det i högre grad har en kontextualiserande ansats. Annars ligger Sara Danius Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, Stockholm: Bonnier, 2013, det teoretiska perspektivet närmast. Hennes uppdelning mellan det visuella och det synliga kan sägas korrespondera med den följande uppdelningen mellan ting och föremål, men som orden indikerar lägger hon tonvikt vid synen. Jag vill i
irrelevant är dock att ta det för långt, enligt Brown. Även om människan kanske aldrig var så modern som hon trodde, är moderniteten med sin åtskillnad mellan subjekt och objekt en modernitet som vi ännu befinner oss i.64 Den här uppsatsen ansluter sig till Browns perspektiv och söker likt Brown hitta punkter där relationen utmanas, där objektet formar subjektet; där binariteten subjekt–objekt visar sig vara "disoriented or displaced".65 I sin teoretiska formulering utgår Brown från filosofen Martin Heideggers uppdelning mellan "objects" och
"things", och menar att "objects" låter en se igenom saken för att komma fram till vad den säger om historia, kultur, natur eller liknande. "Objects" är därför fönster till kategorier, de är utsagor om bakomliggande faktorer, om förhållanden. De låter oss därmed skapa vetenskapliga objekt, vilka vi kan studera för att genom dem få kunskap om större förhållanden. "Things", å andra sidan, tvingar oss att möta det vi ser på, de tvingar oss att se på dem, och de hindrar oss därför från att få tillgång till bakomliggande kategorier som historia eller kultur. De slutar därför att fungera som vetenskapliga objekt vilka vi kan se på för att få kunskap om något de representerar, och börjar istället fungera som "things", vilka gör motstånd och utgör ett hinder.66
När man rör sig inom så abstrakta och generella begrepp som subjekt och objekt är det på sin plats med ett par förtydliganden och ställningstaganden. För det första måste objektet definieras. I denna uppsats kommer "object", det som man i Browns mening "ser igenom", att betecknas som föremål, medan "thing", som gör motstånd genom sin "tingslighet", betecknas som ting.67 Detta låter mig tala om "saker" som övergripande kategori av de materiella entiteter, skapade av människan, där både föremål och ting ingår.
Tingslighet finns latent i varje manifesterat föremål.68 Tingsligheten är det som gör att ett föremåls enhetlighet utmanas, då det materiella objektet framträder som något annat än föremål. Brown ger patina som exempel där en materiell aspekt framträder på ett sätt som överordnas föremålets andra egenskaper. Ett annat exempel Brown ger är att en stol som Hegel suttit i förlorar sin enhetlighet som stol, som föremål, när det faktum att Hegel suttit i den framträder. Dess tingslighet framträder då eftersom det istället för att vara en stol blir den uppsatsen istället mer ingående studera sakernas verkan på människan, och hur de varseblivs som ett kroppsligt fenomen i stort, och särskilt hur de låter.
64 Brown, 2015, s. 20.
65 Brown, 2015, s. 20.
66 Brown, 2001, s. 4.
67 Jag följer alltså Richard Matz översättning av Martin Heideggers essä "Das Ding", där Heidegger i Matz översättning talar om "ting" och "föremål". Martin Heidegger, "Tinget" i Teknikens väsen och andra uppsatser (övers. Richard Matz), Stockholm: Rabén och Sjögren, 1974.
68 Brown, 2015, s. 22
materiella entitet (den sak) som förbinder oss med Hegels kropp. Med andra ord, när sakens historicitet betonas framför dess egenskaper som föremål så ökar dess tinglighet.69 Vid första anblick tycks dock denna stol låta oss se igenom den för att se Hegel. Men så är det inte: vi ser Hegel på stolen; vi ser Hegels materiella (eller föreställda) spår. Att se igenom ett föremål är att se dess funktioner, hur den producerades, dess status i samhället, hur många som tillverkades, vilken historisk epok den hör till; att se på Hegels stol är helt enkelt att inte se den som något annat än som Hegels stol. När man ser den som ett föremål som säger något om det tidiga 1800-talets materiella, sociala, ekonomiska eller politiska kultur så upphör den att vara Hegels stol. Detta resonemang hoppas jag tydliggör att jag inte är intresserad av objekt på ett metafysiskt plan, utan som del av en kulturell värld där saker ingår. Men i denna värld, där subjekt finns, uppvisar sakerna, i varje givet möte med subjekt, olika grad av föremålslighet respektive tingslighet. Denna skillnad anser jag vara viktig för förståelsen av människans förhållande till sakerna, och för förståelsen av både en litterär text och den historiska situation i vilken den skrevs.
Medan det är viktigt för Brown att subjektet till viss del uppstår från ting, eller från tingslighet, är det inte överordnat för mig.70 Eftersom jag intresserar mig för subjektiva uppfattningar om saker och deras tingslighet, så är inte frågan om på vilket sätt tingslighet föregår och konstituerar subjektet viktig.
När något ringas in epistemologiskt görs det till föremål för en undersökning. Tinget motstår istället epistemologisk konceptualisering. Det liknar därför vad idéhistorikern Emma Hagström Molin benämner som "instabilitet" hos objekt.71 Hon betonar med begreppet instabilitet att saker är beroende av tolkning. Hagstöm Molins perspektiv är användbart i undersökningens teoriapparat eftersom hon belyser hur objektens tingslighet förändras när det historiska avståndet ökar. Hagström Molin menar att det inte finns några objekt som är allmängiltiga över historiska kontexter. Medan själva saken inte förändras rent materiellt så förändras tolkningen av det och således skapandet av det. Hagström Molins utgångspunkt är dock att alla objekt innehåller ett visst mått av instabilitet, att alla objekt hela tiden omförhandlas och skapas och aldrig är helt fasta punkter med helt tydliga och oföränderliga ändamålsenligheter.72 Med hjälp av Brown kan man därför säga att saker endast är
69 Brown, 2015, s. 23.
70 Brown, 2015, s. 22.
71 Emma Hagström Molin, Krigsbytets biografi. Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skoklosters slott under 1600-talet (diss. Stockholm 2015), Göteborg: Makadam, 2015, s. 27.
72 Hagström Molin, 2015, s. 27.
