Henriksson, Nils Tel: 010-698 11 41
Nils.Henriksson@naturvardsverket.se
BESLUT
2016-02-26 Ärendenr:
NV-01856-16
Wolf Association Sweden
Överklagande av Länsstyrelsens i Norrbottens län beslut om licensjakt efter lo, länsstyrelsens dnr 218-15578-2015
Beslut
Naturvårdsverket avskriver klagandens yrkande om inhibition samt upphäver beslutet.
Bakgrund
Länsstyrelsens beslut
Länsstyrelsen i Norrbottens län beslutade den 12 februari 2016 om licensjakt efter högst åtta lodjur i Norrbottens län. Jakten får bedrivas från och med den 1 mars 2016 till och med den 15 april 2016 eller till dess länsstyrelsen avlyser jakten. Beslutet är förenat med en rad villkor i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15, ändrade genom NFS 2014:25) för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo och är förenat med ett s.k.
verkställighetsförordnande.
Nedan följer länsstyrelsens huvudsakliga motivering av beslutet.
Enligt svensk jaktlagstiftning ska eventuella problem och skador som förorsakas av jaktbart vilt i första hand regleras genom jakt. I propositionen En ny
rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210) skriver regeringen att jakt kan hålla rovdjursstammar på en nivå som inte leder till oacceptabla förhållanden mellan människa och rovdjur. En välreglerad jakt kan vara ett sätt att minska rovdjurens påverkan på bytesdjur, att bibehålla deras skygghet för människor, att stärka lokalbefolkningens delaktighet i rovdjursförvaltningen och att öka acceptansen för rovdjur. I propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/3:191) bedömer regeringen att samtliga rovdjursarter i Sverige har uppnått gynnsam bevarandestatus och utökar Naturvårdsverkets möjlighet till delegering av
B E S Ö K: S T O C K H O L M – V A L H A L L A V Ä G E N 1 9 5
Ö S T E R S U N D – F O R S K A R E N S V Ä G 5 , H U S U B P O S T:1 0 64 8 S T O C K H O L M
T E L: 0 1 0 -6 9 81 00 0
F A X:0 1 0 -6 9 81 09 9
E-P O S T: R E G I S T R A T O R@N A T U R V A R D S V E R K E T.S E I N T E R N E T: W W W.N A T U R V A R D S V E R K E T.S E
licensjakt. Länsstyrelserna besitter kunskap om regionen och
skadeproblematiken i området och kan därför ansvara för lämpliga jaktkvoter inom respektive län.
Lodjursinventeringen 2014/15 visade att det fanns minst 94,5 familjegrupper i det Norra rovdjursförvaltningsområde, vilket med god marginal överstiger miniminivån på 66,5 familjegrupper.
Naturvårdsverket har i beslut den 8 december 2014 fastställt en miniminivå på 17 familjegrupper för lodjur inom Norrbottens län. Länets Viltförvaltnings- delegation har den 14 april 2015 (dnr. 511-3955-2015) beslutat om ett förvaltningsmål på 32 familjegrupper med ett förvaltningsintervall mellan 18 och 43 familjegrupper. Förvaltningsnivåerna anges i antal familjegrupper då det är dessa som inventeras, det vill säga honor med årsungar.
Länsstyrelsen anser att beräkningen av populationsstorleken av länets lodjursstam ska baseras på de tre senaste årens inventeringsresultat.
Länsstyrelsen menar dock även att den naturliga variationen i antalet
familjegrupper, senare årens avskjutning samt kunskap om övrig dödlighet ska vägas in i resonemanget. Länsstyrelsen gör med detta som grund bedömningen att lodjurspopulation i Norrbottens län ligger nära men under förvaltningsmålet på 32 årliga familjegrupper, vilket motsvarar en populationsstorlek mellan 160 och 210 lodjur. Den kända dödligheten utgörs under senare år enbart av licens- och skyddsjakt.
Enligt den senaste rapporten från det Skandinaviska lodjursprojektet beräknas den årliga populationstillväxten för lodjursstammen i det Norra
rovdjursförvaltningsområdet till 0 % (-4 % - 4 %, 95 % konfidensintervall), skydds- och licensjakt ej medtaget. Under åren 2012 och 2013 beskattades lodjursstammen i Norrbottens län med sammantaget mer än 50 lodjur. Detta innebar att lodjursstammen då reducerades med cirka 20 %. Länsstyrelsen bedömer att syftet att minska lodjursstammen har uppnåtts i Norrbottens län.
Efter licensjakten 2013 fälldes åtta lodjur per år och ingen licensjakt genomfördes år 2015. Länsstyrelsen i Norrbottens län utgår ifrån att
lodjursstammen har haft en positiv tillväxt i Norrbottens län under de senaste två åren. Lodjursförvaltningen i länet strävar nu efter att bibehålla
lodjurspopulationen kring förvaltningsmålet på 32 familjegrupper.
Vilken nivå det maximalt hållbara uttaget för den nuvarande lodjursstammen i Norrbottens län kan ligga på beror på olika faktorer, där omfattningen av påverkan delvis inte är känd. Erfarenheter från avskjutningen i länet under de senaste två åren har visat att en sammantagen årlig beskattning på åtta lodjur inte verkar ha haft en nämnvärd effekt på antalet familjegrupper. För att minska risken att länets lodjurspopulation kommer att överstiga den övre
förvaltningsgränsen på 43 familjegrupper framöver, anser därför Länsstyrelsen att årets totala uttag under skydds-och licensjakt kan vara större än åtta lodjur. I år har det hittills fällts tre lodjur på skyddsjakt inom Norrbottens län.
Länsstyrelsen gör den samlade bedömningen att en kvot för licensjakten på åtta lodjur samt ett sparsamt uttag av skadegörande individer på skyddsjakt bör
begränsa lodjursstammen tillräckligt för att hålla populationen i länet nära förvaltningsmålet på 32 familjegrupper.
I Norrbottens län orsakar lodjur enbart skada för renskötseln. En indelning av jaktområdet för licensjakt bör därför följa lodjursstammens utbredning i länet för att styra jakten till de områden där predationstrycket från lodjur förväntas vara högst. Områdesindelning kan också användas för att minska jakttrycket i områden där lodjursstammen är glesare. Med hänsyn till skadebilden för renskötseln, lodjurstätheten och den relativ låga jaktkvoten riktas licensjakten i år till delområden där lodjur orsakar mest problem för renskötseln. Länsstyrelsen anser att årets licensjakt efter lodjur ska bedrivas i tre delområden. Den totala jaktkvoten på åtta (8) lodjur fördelas mellan delområdena för att undvika risken för en för hög beskattning i något av dessa områden. I delområde I (Tomedalen) är länets lodjursstam som tätast och trots att avskjutningen under åren 2012 och 2013 har varit högst där verkar stammens utbredning där inte ha påverkats märkbart. I delområde II (Södra inlandet) har berörda skogssamebyar ett högt lokalt rovdjurstryck och Länsstyrelsen avser med avgränsningen en minskning av lodjurstätheten i just detta område. Inom delområde III (Norra fjällkedjan) finns vissa arealer med en tät lodjursstam. Tillhörande delkvot är lägre för detta ytmässigt största område eftersom Länsstyrelsen tidigare i år har beviljat skyddsjakt på två lodjur i Kiruna kommun. För de delar av länet som är undantagna från årets licensjakt anser Länsstyrelsen att lodjur bör få möjlighet att sprida sig dit eller etablera en tätare stam. Länsstyrelsen bedömer att det finns utrymme för en begränsad licensjakt i år med förutsättningen att den riktas mot de områden där lodjursstammen är tätast.
Överklaganden
Klaganden överklagar beslutet, yrkar inhibition samt att beslutet upphävs.
Klaganden anför bl.a. följande. Lodjuret är en starkt hotad art i Sverige. Vid den senaste inventeringen under vintern 2014/15 visade det sig att det finns cirka 1 020 lodjur i Sverige. På senare år har populationen minskat, framför allt i norra och i mellersta Sverige, varför antalet lodjur i Sverige i dag uppgår till cirka 840 individer enligt en sammanställning av WWF. Miniminivån för lodjursstammen i Sverige ska vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal om cirka 1 500 individer. Målet ska vara att antalet lodjur i landet som helhet inte ska minska. Detta innebär att antalet lodjur i dag ligger under den fastställda miniminivån, varför jakt allvarligt kan skada lodjursstammens återväxt. Detta särskilt som jakten ska pågå under lodjurets känsliga parningssäsong, vilket utgör en inte obetydlig störning och därför ytterligare äventyrar beståndets nödvändiga förökning. Det förhåller sig dessutom tveklöst så att jakt på lodjur mitt under parningssäsongen bryter mot de av EU fastställda direktiven rörande jakt på både varg och lodjur. Art- och habitatdirektivet förbjuder inte bara licensjakt på hotade vargstammar utan ger också bl.a. ett skydd mot jakt under parningssäsong för en lång rad utsatta växt- och djurarter, däribland lodjur.
Olaglig jakt är också en inte helt obetydlig faktor och mörkertalet är stort, vilket framgår av Rikspolisstyrelsens delbetänkande angående jakt och viltförvaltning från den 3 februari 2014 (dnr: A282.202/2013) där det bl.a. anges att "grova jaktbrott riktade mot dom stora rovdjuren är av en sådan omfattning att det påverkar förvaltningen av dessa". Detta betyder i klartext att det sker en omfattande tjuvjakt som på grund av sin omfattning allvarligt hotar de svenska
rovdjuren. Att då tillåta licensjakt är att allvarligt äventyra lodjurets
bevarandestatus. Licensjakt på lodjur är endast att anse som en troféjakt ämnad att tillfredsställa en liten intressegrupp och borde inte få förekomma på fridlysta rödlistade djur. Det är anmärkningsvärt att en svensk myndighet som har till uppgift att skydda och bevara hotade och utsatta arter så flagrant viker sig för ett särintresse och bryter mot lagar och ingångna avtal. Licensjakten måste bedömas vara olaglig och strida mot art- och habitatdirektivet.
Skäl
Tillämpliga bestämmelser m.m.
I 23 c § jaktförordningen anges följande. Förutsättningen för att licensjakt efter björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och
sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden.
Av 23 d § jaktförordningen följer bl.a. att ett beslut om licensjakt får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
Bestämmelserna i jaktförordningen ska tolkas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i art- och habitatdirektivet.
Enligt artikel 12.1 a art- och habitatdirektivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4a, med förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs. Lo finns uppräknad i bilaga 4a såsom en djurart av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd.
Av artikel 16.1.e samma direktiv följer att förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga
utbredningsområde får en medlemsstat göra undantag från bestämmelserna i artikel 12 för att under strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.
Vägledande avgöranden m.m.
Av EU-domstolens praxis (se mål C-342/05 Europeiska kommissionen mot Republiken Finland, REG 2007 I-04713 punkt 25, 31) framgår att den
myndighet som fattat beslutet har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger för varje undantag. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att varje åtgärd som påverkar skyddade arter endast tillåts genom beslut som är noggrant och tillräckligt motiverade och som hänvisar till de skäl, villkor och krav som anges i artikel 16.1.
Förvaltningsrätten i Stockholm meddelade den 2 maj 2013 dom i mål nr 2428-13 om den selektiva och riktade jakten efter varg 2013. Förvaltningsrätten ansåg inte att kriterierna för undantag enligt artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet var uppfyllda. Domen överklagades. Kammarrätten i Stockholm meddelade den 14 november 2014 dom i målet (nr 3273-13). I domen uttalas bl.a. följande.
Kammarrättens slutsats är att begreppet insamling i artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet har en förhållandevis vid innebörd och omfattar även jakt i syfte att döda djur, t.ex. varg. Detta får anses gälla även med beaktande av att artikel 16.1 innehåller undantagsbestämmelser som ska tolkas restriktivt. Det får ligga i sakens natur att insamling av djur i vissa fall inte kan ske på annat sätt än genom att djuret dödas. Det är nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om undantag. Det måste ligga inom en överprövande domstols kompetens att göra en prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig. Vidare ska undantaget vara ändamålsenligt och
proportionerligt. Domstolen uttalar vidare att det aktuella uttaget på 16 vargar var relativt omfattande, men tar egentligen inte ställning till några av kriterierna i 23 c § jaktförordningen.
Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE)
LCIE har på EU-kommissionens uppdrag tagit fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå1. Riktlinjerna antogs av EU-kommissionen sommaren 2008 och de kan enligt EU-kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av rovdjursförvaltningen inom EU. I riktlinjerna anges bl.a. följande om jakt med stöd av artikel 16.
"From a conservation point of view there is no principle reason why large carnivore populations cannot tolerate some levels of lethal control or be
managed under the same type of harvest system as wild ungulates or game birds, provided that the harvest is well managed. Proper management in this case requires effective monitoring of the population size, the setting of appropriate quotas and hunting seasons, and careful enforcement of these regulations. In other words, if properly organized, well managed harvest can potentially be sustainable. — In summary, Article 16 provides a scope for permitting the use of lethal control, and even the maintenance of traditional hunting activities for annex IV species as long as the three conditions can be met." (s. 28)
Avseende möjligheten till jakt med stöd av artikel 16.1 e) anges följande.
"... justification (e) could be used to justify a carefully regulated harvest of some animals. Justification (c) and (e) could cover cases where a de facto hunter harvest is needed to obtain local acceptance for large carnivores among the rural population. This situation is clearly present in many Nordic and Eastern European countries, and has been well documented in social science research.
In fact, Latvia has justified its continued hunter harvest of lynx under justification (e) (Ozolins 2001), and the example has been held up as a successful demonstration of a well justified use of derogation point (e) by the Article 12 working group." (s. 30)
1 Linell J., Salvatori V. & Boitani L. (2008), Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).
Vägledning från EU-kommissionen
EU-kommissionen har tidigare (år 2002) i en skrivelse med anledning av en förfrågan från den lettiska regeringen uttalat sig över det antal lodjur som skulle kunna jagas i Lettland med stöd av artikel 16.1 e) under en jaktsäsong. Av en population om 600-650 individer (före jakt) ansåg kommissionen att ett uttag om 50 individer (motsvarande 7,7–8,3 procent av populationen) utgör en tillräckligt begränsad mängd och därmed är i överensstämmelse med artikel 16.1 e). Detta under förutsättning att staten har antagit en förvaltningsplan för arten som har beaktats inför jakten samt att jakten inte försvårar upprätthållandet av den gynnsamma bevarandestatusen för arten. Jakten tas även upp som exempel i kommissionens Vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer (s. 56).
Naturvårdsverkets bedömning
Frågan om inhibition m.m.
Enligt det överklagade beslutet är jaktstart den 1 mars 2016. Vidare har länsstyrelsen beslutat med stöd av 59 § jaktförordningen att beslutet ska gälla omedelbart, utan hinder av att det överklagas.
Klaganden har yrkat att beslutet om licensjakt ska inhiberas.
Genom att Naturvårdsverket prövning av beslutet i sak sker före jaktstart får frågan om inhibition anses ha förfallit. Yrkandet om inhibition ska därför avskrivas.
Utgångspunkt för bedömningen i sak
Inledningsvis konstaterar Naturvårdsverket att det genom ovan nämnda avgörande från Kammarrätten i Stockholm har bekräftats att det är möjligt att besluta om en viss licensjakt efter lo (som har samma skydd i art- och
habitatdirektivet som varg) med stöd av 23 c § jaktförordningen utifrån artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet. Beslutsmyndigheten bör därför noga motivera sitt beslut om licensjakt utifrån varje enskilt kriterium
Syftet med jakten
Som framgått ovan är det nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om licensjakt då det är ett undantag från det strikta skyddet av lo. Det är enligt kammarrättens dom (se ovan) viktigt att det vid en överprövning görs en
prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig.
Utöver frågan om syftet är acceptabelt krävs även att det undantag från art- och habitatdirektivet som ett beslut om licensjakt innebär är ändamålsenligt i förhållande till syftet.
Det framgår endast på en mer övergripande nivå vilket syfte den beslutade licensjakten har, att hålla populationen i länet nära förvaltningsmålet och minska lons effekter på rennäringen. Detta övergripande syfte utvecklas dock inte närmare.
Naturvårdsverket anser att en populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och tillväxt, det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten kan bidra till att minska konflikterna mellan lo och människa i de regioner där lodjurets förekomst är tät och på så sätt medverka till att acceptansen för lon som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera lostammens numerär, täthet, utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå uppsatta mål för antal och utbredning. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt, framför allt i renskötselområdet.
Att minska koncentration av lo inom ett visst område för att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring kan således enligt Naturvårdsverket vara ett acceptabelt syfte för licensjakt efter lo.
Det krävs dock att syftet utvecklas och motiveras i beslutet i förhållande till det regionala behovet av att reglera lostammen.
Vidare har länsstyrelsen inte motiverat varför licensjakten är ändamålsenlig i förhållande till det eventuella syftet, dvs. hur man genom licensjakten och dess utformning skulle uppnå syftet att begränsa negativa socioekonomiska
konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring. I detta sammanhang finns arbetet med förvaltningsverktyget samt toleransnivån för renskötseln att beakta (se Nationell förvaltningsplan för lodjur, förvaltningsperioden 2014-2019, s 55ff). Naturvårdsverket bedömer mot denna bakgrund att länsstyrelsen inte visat att det undantag från art- och habitatdirektivet som ett beslut om licensjakt innebär är ändamålsenligt i förhållande till syftet.
Annan lämplig lösning
Då den av länsstyrelsen beslutade licensjakten saknar ett närmare utvecklat syfte försvåras bedömningen av huruvida det finns något alternativ till licensjakt, d.v.s. om det finns någon annan lämplig lösning. Andra lämpliga lösningar måste nämligen sättas i relation till det aktuella syftet med jakten.
Länsstyrelsen redogör inte i sitt beslut för alternativ till licensjakt.
Om syftet med licensjakten är att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring kan det finnas andra alternativ att ta upp i denna bedömning, såsom flytt eller inhängning av renar, stödutfodring etc. Här är även instrumentet skyddsjakt i 23 a §
jaktförordningen i sig ett alternativ att belysa.
Naturvårdsverket anser sammantaget att länsstyrelsen, i avsaknad av
överväganden i denna fråga, inte har visat att det saknas alternativ till licensjakt i förhållande till de eventuella syftena med jakten, varför kriteriet annan lämplig lösning inte kan anses uppfyllt. Naturvårdsverket vill dock förtydliga att verket härigenom inte tar ställning till huruvida annan lämplig lösning faktiskt finns.
Även om det redan på grund av Naturvårdsverkets bedömning av syftet med jakten samt kriteriet annan lämplig lösning kan finnas anledning att upphäva länsstyrelsens beslut finner Naturvårdsverket att det är angeläget att ändå bedöma samtliga kriterier för licensjakt.
Gynnsam bevarandestatus
Klaganden har anfört att antalet lon i landet i dag ligger under den fastställda miniminivån, varför jakt allvarligt kan skada lostammens återväxt. I denna del gör Naturvårdsverket följande bedömning.
Naturvårdsverket rapporterade i december 2013 till EU att lons bevarandestatus var gynnsam och att det nationella referensvärdet för arten satts till minst 870 individer2. Referensvärdet beskriver det lägsta antal som motsvarar en gynnsam bevarandestatus och utgör en utgångspunkt i förvaltningen. Enligt den senaste inventeringsrapporten uppgår den uppskattade lopopulationen i Sverige till cirka 1 020 individer.
Som ett led i regionaliseringen av rovdjursförvaltningen fastställdes sedan i oktober 2014 miniminivåerför lo3. Miniminivåerna fastställdes dels för de tre rovdjursförvaltningsområdena, dels för varje län. De måste sammantaget motsvara minst det nationella referensvärdet för arten i syfte att säkerställa att det nationella målet inte underskrids. För det Norra rovdjursförvaltningsområdet (där Norrbottens län ingår) fastställdes miniminivån 66,5 årliga föryngringar vilket motsvarar 408 individer. Den senaste inventeringen av lo som gjordes under vintern 2014/2015 visar att det Norra rovdjursförvaltningsområdet hade 94,5 kvalitetssäkrade föryngringar, motsvarande 580 individer. Naturvårdsverket konstaterar att antalet lon i Norra rovdjursförvaltningsområdet således enligt den senaste inventeringen översteg den fastställda miniminivån med cirka 172 individer. För Norrbottens län fastställdes miniminivån till 17 föryngringar, vilket motsvarar 104 djur.
Länsstyrelsen bedömer att lodjurspopulation i Norrbottens län ligger nära men under förvaltningsmålet på 32 årliga familjegrupper, vilket motsvarar en populationsstorlek mellan 160 och 210 individer. I en nyligen publicerad
forskarrapport4 indikerar den komplexa och mer realistiska populationsmodellen att tillväxttakten i norra rovdjursförvaltningsområdet utan legal jakt för
närvarande är närmast noll. En konservativ bedömning får därför utgå från att den legala jakten sannolikt minskar beståndet i samma omfattning som
beskattningen, vilket Naturvårdsverket tillämpar här. Naturvårdsverket bedömer att ett uttag på högst åtta individer genom den nu aktuella licensjakten i länet innebär en låg risk att länets lodjursstam hamnar under miniminivån, även med beaktande av eventuell skyddsjakt efter lo. Miniminivån för
rovdjursförvaltningsområdet äventyras inte heller av Norrbottens läns uttag.
Utöver Länsstyrelsen i Norrbottens län har Länsstyrelsens i Västerbottens län beslutat om licensjakt efter elva lon, Länsstyrelsens i Västernorrlands län efter fyra lon och Länsstyrelsen i Jämtlands län efter 29 lon. Utifrån lopopulationens storlek enligt den senaste inventeringen bedömer Naturvårdsverket att det
2 Naturvårdsverkets ställningstagande om kompletterande rapportering angående rovdjur, den 16 december 2013, NV-09661-12
3 Naturvårdsverkets fastställande av nya regionala miniminivåer för lo, den 8 december 2014, NV-00552-14
4 Andrén, H, 2015, Prognoser för lodjurspopulationen 2016 och 2017 i norra
rovdjursförvaltningsområdet vid olika beskattningsnivåer. – Rapport till Naturvårdsverket, version 2015-12-18
inrapporterade referensvärdet på minst 870 för arten inte riskerar att understigas genom ett sådant totalt uttag, även här med hänsyn tagen till eventuell
skyddsjakt efter lo. Marginalen till referensvärdet får anses tillräcklig.
Naturvårdsverket bedömer sammanfattningsvis att länsstyrelsen har visat att det beslutade uttaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Licensjaktens omfattning i förhållande till stammarnas storlek och sammansättning
Detta kriterium ska tolkas utifrån kraven på begränsad omfattning och begränsad mängd i artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet. Villkoret är inte fast, varken i antal eller i procent, utan handlar om en jämförelse med populationsnivån för en viss art med beaktande av artens särskilda förutsättningar. Bedömningen är direkt kopplad till artens bevarandestatus.5
För att bedöma en rovdjurspopulations storlek är inventeringsresultat av central betydelse. Som nämnts ovan visar inventeringsresultatet för lo från vintern 2014/15 visar att den uppskattade populationen i Sverige uppgår till cirka 1 020 individer. Länsstyrelsen har bedömt att åtta lon ett lämpligt uttag i licensjakten i länet. Frågan är om detta uttag kan sägas utgöra en begränsad mängd och vara lämpligt i förhållande till lostammens storlek och sammansättning.
Som framgår ovan riskerar inte ett uttag av den storleksordningen länets
miniminivå. Det är enligt Naturvårdsverket inte tillräckligt att endast bedöma det regionala uttaget. Det regionala uttaget måste även ses mot bakgrund av det nationella uttaget, där samtliga län i det Norra rovdjursförvaltningsområdet har beslutat om licensjakt. Det nationella uttaget motsvarar cirka fem procent av den populationsstorlek på 1 020 lon i Sverige som uppmättes vid den senaste
inventeringen.
Utifrån den nämnda vägledningen från EU-kommissionen angående den lettiska lojakten måste detta uttag på nationell nivå anses utgöra en begränsad mängd och därmed vara i överensstämmelse med artikel 16.1 e.
Naturvårdsverket bedömer således i likhet med länsstyrelsen att uttaget i detta fall, såväl på nationell som regional nivå, är lämpligt i förhållande till
lostammens nuvarande storlek och sammansättning och kan sägas vara i begränsad omfattning och begränsad mängd.
Selektiv jakt
Av beslutet framgår att licensjakten har begränsats till tre områden i länet baserat på överväganden utifrån skadeproblematik. Detta är en selektiv begränsning i sig. Vidare får jakten endast bedrivas med skjutvapen och inte med fångstredskap, vilket medför ökad selektivitet i jakten, samt får endast bedrivas under en viss tid. Denna tidsperiod följer av Naturvårsverkets föreskrifter och har valts utifrån överväganden kring artens biologiska
5 Se kommissionens vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer punkt 110. Se även EU- domstolens dom av den 27 april 1988, Kommissionen mot Frankrike, mål C–252/85, ECR.
förutsättningar. Naturvårdsverket bedömer därför sammantaget att beslutet om licensjakt uppfyller kravet på selektivitet.
Strängt kontrollerade förhållanden
Beslutet om licensjakt innehåller såväl tidsmässiga som geografiska
avgränsningar. Vidare har beslutet förenats med en rad villkor i enlighet med NFS 2010:15, ändrade genom NFS 2014:25, gällande jaktledarens ansvar, återrapportering av fällda eller påskjutna djur och kontroll av återstående tilldelning. Länsstyrelsen och ansvariga jaktledare har ett gemensamt ansvar att noga följa licensjakten. De jägare som deltar i jakten har också att följa villkoren för jakten samt övriga bestämmelser på jaktområdet. Även om länsstyrelsen inte uttryckligen för resonemang kring detta kriterium bedömer Naturvårdsverket att beslutet om licensjakt uppfyller kravet på strängt kontrollerade förhållanden.
Jakttid
Klaganden har gjort gällande att jakt efter lo under parningssäsongen utgör en inte obetydlig störning och bryter mot EU-rätten. Av 3 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens beslut om
licensjakt efter lo framgår emellertid att i det Norra rovdjursförvaltningsområdet får länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo gälla perioden från och med den 1 mars längst till och med den 15 april. Jakttiden är vald utifrån artens biologiska förutsättningar, där bl.a. störningar i parningen har beaktats. Den av
länsstyrelsen beslutade jakttiden är således förenlig med tillämpliga föreskrifter.
Slutsatser
Naturvårdsverket vill framhålla att för varje beslut om licensjakt krävs det att beslutet är noggrant och tillräckligt motiverat och hänvisar till de skäl, villkor och krav som anges i 23 c § jaktförordningen mot bakgrund av artikel 16.1. e i art- och habitatdirektivet. Detta gäller inte minst mot bakgrund av de
bedömningar allmänna förvaltningsdomstolar har gjort av beslut om licensjakt efter varg (se t.ex. Förvaltningsrätten i Uppsalas dom den
29 januari 2016 i mål nr 6761-15 och Förvaltningsrätten i Karlstads dom den 12 februari 2016 i mål nr 5205-15 m.fl.). Naturvårdsverket bedömer att länsstyrelsens beslut om licensjakt uppfyller kriterierna om att
upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus inte försvåras, om begränsad mängd, om selektivitet och om strängt kontrollerade förhållanden. Däremot har länsstyrelsen, i avsaknad av närmare motivering, inte visat att kriterierna om att det saknas annan lämplig lösning och att det finns ett acceptabelt syfte för jakten och att den är ändamålsenlig utifrån detta syfte är uppfyllda.
Eftersom länsstyrelsen inte har visat att samtliga kriterier för licensjakt är uppfyllda upphäver Naturvårdsverket länsstyrelsens beslut.
Detta beslut får enligt 58 § 1 jaktförordningen inte överklagas.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 18 december 2015 i mål nr 312-15 står emellertid överklagandeförbudet i 58 § 1 jaktförordningen i strid med unionsrätten såvitt gäller beslut om jakt efter en art som skyddas av
Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet). För anvisning om hur man överklagar, se bilaga till
beslutet.
Övrigt
En överprövande instans ska normalt inte avgöra ett ärende innan
överklagandetidens utgång. Eftersom licensjakt efter lo endast är tillåten under perioden den 1 mars–15 april är det av vikt att handläggningen sker skyndsamt.
Med beaktande av att Naturvårdsverket upphäver beslutet, och att det inte kan anses finnas någon enskild som lider rättsförlust, bedömer Naturvårdsverket att det i detta fall är motiverat att avgöra ärendet innan överklagandetidens utgång.
_______
Beslut i detta ärende har fattats av biträdande avdelningschefen Rikard Janson.
Vid den slutliga handläggningen i övrigt har deltagit vilthandläggaren Per Risberg, juristerna Clara Cordemans och Nils Henriksson samt sektionschefen Gunilla Ewing Skotnicka, den sistnämnda föredragande.
För Naturvårdsverket
Rikard Janson
Gunilla Ewing Skotnicka Kopia till:
Länsstyrelsen i Norrbottens län
Var ska beslutet överklagas?
Naturvårdsverkets beslut kan överklagas hos Förvaltningsrätten i Luleå.
Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till Naturvårdsverket.
Adressen framgår av beslutet. Har överklagandet kommit in i rätt tid överlämnar Naturvårdsverket överklagandet och handlingarna till förvaltningsrätten.
När ska beslutet senast överklagas?
Överklagandet ska ha kommit in till Naturvårdsverket inom tre veckor från den dag Ni fick del av beslutet.
Vad ska överklagandet innehålla?
Överklagandet ska vara skriftligt och det ska vara undertecknat.
I skrivelsen ska Ni ange:
Ert namn, adress, personnummer/organisationsnummer och telefonnummer, vilket beslut som Ni överklagar t.ex. genom att ange beslutsdatum och ärendenummer,
hur Ni anser att Naturvårdsverkets beslut ska ändras och varför det ska ändras samt
om det finns motparter i ärendet bör Ni ange deras namn, adress och telefonnummer.
