UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 HP, termin 6 Höstterminen 2021
På liv och död
– om suicidpreventivt arbete i Skellefteå
Life and Death
– on Suicide Preventive Work in Skellefteå
Handledare: Författare:
Marek Perlinski Angelica Clarholt
UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 HP
Termin 6, HT -21
Författare: Angelica Clarholt & Alicia Ljung Handledare: Marek Perlinski
Titel: På liv och död
– om suicidpreventivt arbete i Skellefteå Title in English: Life and Death
– on Suicide Preventive Work in Skellefteå
Sammanfattning
Uppsatsen handlar om det suicidpreventiva arbetet som bedrivs i Skellefteå, på kommunal och regional nivå, samt vad utbildningen Psyk-E Bas Suicid kan medföra i yrkesutövandet. Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer har utförts och sedan analyserats utifrån en riktad innehållsanalys med hjälp av teman och subteman. Studiens (4) intervjupersoner har under studiens gång deltagit i
utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid. Intervjupersonerna arbetar inom psykiatri, socialpsykiatri och skola med utbildningen om suicidprevention som gemensam nämnare. En väsentlig slutsats i studien är vikten av att utbilda sig inom
suicidprevention, både som yrkesverksam och privatperson. Med hjälp av intervjupersonerna har det framkommit att utbildningen kan leda till breddade
kunskaper, samt att den yrkesverksamma personens egna ansvar uppmärksammas när det kommer till att utveckla det egna arbetet inom suicidprevention. Utbildningar som är riktade till yrkesverksamma har visat sig leda till en ökad handlingsberedskap och ett ökat självförtroende inom det suicidpreventiva arbetet. Det är dock viktigt att det suicidpreventiva arbetet ständigt utvecklas och förbättras. Deltagarna i studien har visat en stor respekt för liv och död vilket är något som vi alla bör eftersträva.
Nyckelord
Självmord, suicid, suicidpreventivt arbete, självmordsförebyggande, socialpsykiatri
Innehållsförteckning
1. Inledning...1
Problemformulering...2
Syfte och frågeställningar...3
Arbetsfördelningsdetaljer...3
2. Bakgrund...3
3. Teori...6
Durkheims sociologiska perspektiv...6
Egoistiskt självmord...7
Anomiskt självmord...7
Altruistiskt självmord...7
Det medicinska perspektivet...8
Medikalisering...8
Medikaliseringens kritik...8
Medikaliseringens för- och nackdelar...9
Suicidalitet som potentiell diagnos...9
När det medicinska möter det sociala...10
4. Tidigare forskning...10
Förmånliga suicidpreventiva åtgärder...10
Överrepresentation av män...11
Suicidpreventiva utbildningar...11
Socialarbetares roll i det suicidpreventiva arbetet...12
5. Metod...13
Metodologisk ansats...13
Kvalitativ forskningsintervju...13
Insamling av datamaterial...14
Urvalsförfarande...14
Genomförande...15
Analys av datainsamlingsmetod...16
Pålitlighet, överförbarhet och trovärdighet och möjlighet att styrka och konfirmera...17
Pålitlighet...17
Överförbarhet...17
Trovärdighet...18
Möjlighet att styrka och konfirmera...18
Etiska resonemang...19
6. Empiri...20
Syn på självmord...20
Syn på varför människor begår självmord...21
Erfarenheter och åsikter om suicidpreventivt arbete i Skellefteå...22
Utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid kopplat till yrkesutövandet samt för- och nackdelar...24
7. Analys...26
Syn på självmord...26
Syn på varför människor begår självmord...28
Erfarenheter och åsikter om suicidpreventivt arbete i Skellefteå...29
Utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid kopplat till yrkesutövandet samt för- och nackdelar...30
Slutsats...33
Förslag till vidare forskning...33
8. Diskussion...34
Referenslista...36 Bilaga 1...40
1. Inledning
Självmord har förekommit i alla tider och har tidigare förknippats med skam och straff. En person som begått självmord kunde bland annat straffas genom att få sin kropp släpad genom gatorna och därefter blivit begravd längs med en huvudväg, utan en ceremoni. I lagtext kunde det stå att arvingar inte fick ärva ägodelar av en släkting som dött genom självmord. Likaså att personen som tagit sitt liv kunde få sitt testamente upphävt. Adelsmän som begått självmord förlorade sin rang samt förlorade sina egendomar som annars skulle ärvts av den efterlevande familjen (Durkheim, 1897/1993). I dagens Sverige är självmord inget brott i sig, och det finns därmed inte lagstadgat i Brottsbalken (1962:700). Det har dock inte alltid varit så, fram till år 1864 var det olagligt att begå självmord. Trots lagändringen dröjde det fram till år 1909 innan personer som begått självmord fick en kyrklig begravning (Ekström, 2000).
I dag står det i Brottsbalkens 4 kap. 7a § att det är straffbart att uppmana, psykiskt påverka eller oaktsamt uppmana en annan person till att begå självmord. För det kan man dömas till fängelse i maximalt två år (SFS 1962:700).
I världen dör ca 800.000 människor varje år i suicid (Folkhälsomyndigheten, 2020a), vilket är ett självmord var 40:e sekund (World Health Organization, WHO, 2014). Det finns ingen entydig förklaring till varför folk tar sitt liv. Många självmord sker impulsivt, samt att psykisk ohälsa och stigma hindrar folk från att söka hjälp. Vidare skriver
Folkhälsomyndigheten (2020a) att majoriteten av de som avlider i suicid är män, antalet personer som dör i suicid har dock gradvis sjunkit sedan 1990-talet bland både män och kvinnor. Durkheim (1897/1993) diskuterade denna skillnad redan i slutet på 1800-talet, att självmordsfrekvensen var högre bland män än kvinnor. Anledningen till den högre
självmordsfrekvensen bland männen förklarades med hur det dåvarande samhället var utformat. Nämligen att männen var mer socialt delaktiga och mer utsatta från inflytanden utifrån än vad kvinnorna var, vilket ansågs förklara de skiftande självmordstalen (Durkheim, 1897/1993). Detta argument är dock svårt att använda sig av idag, eftersom kvinnornas inflytande i samhället är betydligt större idag. Nordenmark och Hyllander (2018) skriver att det idag saknas en entydig förklaring till varför fler män än kvinnor begår självmord.
Kvinnor söker dock hjälp för sin psykiska ohälsa i större utsträckning än män. Likaså att män i större utsträckning undviker att söka hjälp hos närstående samt saknar en nära vän i högre utsträckning än kvinnor. Män kan även visa andra depressionssymtom såsom aggression eller missbruk snarare än mer generella depressionssymtom såsom ångest eller oro. Detta kan leda till att män inte blir diagnostiserade med depression eller blir feldiagnostiserade vilket till viss del kan förklara varför fler män än kvinnor väljer att ta sitt liv (Nordenmark &
Hyllander, 2018). Exempel på förändringar är bland annat att vården behöver mer kunskap gällande att maskulinitet och normer kan vara en orsak till att män inte söker hjälp, även känna till de symtom som män kan uppvisa vid psykisk ohälsa. Likaså att förändringar dessutom behöver ske på andra områden än inom vården, exempelvis inom skolan och socialtjänsten (Jacobson, 2021).
Folkhälsomyndigheten (2021a) redovisar i en tabell tagen från Socialstyrelsen,
Dödsorsaksregistret (Figur 2) en minskning av suicid i de flesta åldersgrupper i Sverige förutom den yngsta åldersgruppen, som är mellan 15–29 år. År 2020 dog 124 personer i den yngsta åldersgruppen av suicid, där ungefär två tredjedelar av personerna som tog sitt liv var killar. Överlag har det blivit mindre skillnader mellan de övriga åldersgrupperna
(Folkhälsomyndigheten, 2021a). Äldre personer, över 65 år visar dock högst självmordstal i de flesta länder vilket är ett stort folkhälsoproblem (WHO, 2014). I Sverige är det framför allt äldre män som är överrepresenterade (Folkhälsomyndigheten, 2021b). Förklaringar till varför äldre har höga självmordstal anses vara för att åldersgruppen känner sig mer isolerad, att någon närstående har gått bort, att de inte har samma funktion i samhället efter att
exempelvis ha gått i pension, slutat arbeta eller förlorat någon annan social position (Vråle, 1995). Inom den allra äldsta åldersgruppen (85+) har sucidtalen en tendens att variera mycket över tid, detta eftersom denna åldersgrupp består av relativt få personer
(Folkhälsomyndigheten, 2021a).
Problemformulering
Då självmord är ett pågående samhällsproblem, finns det stora utvecklingsmöjligheter. Det suicidpreventiva arbetet är därmed viktigt att betona och belysa, därför anser vi att ämnet om suicidprevention bör tas upp, inte minst för oss som socionomstudenter utan för alla. Vi har även under studiens gång insett att socionomutbildningen, till viss del missar att beröra ämnet om suicidprevention, vilket gör att socionomer känner sig oförberedda på denna typ av arbete. Uppsatsen kan därmed inte enbart vara till nytta för oss som framtida socionomer, utan även för andra professionella såväl som för den privata sfären. Vi hoppas med hjälp av vår studie, att ämnet kring suicidprevention kan få mer uppmärksamhet och att verksamheter såväl som allmänheten kan ta till sig av den information vi kommer att presentera.
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet är att studera hur det suicidpreventiva arbetet är utformat i Skellefteå, på både regional och kommunal nivå. Intervjupersonerna i studien är
yrkesverksamma inom olika organisationer, såsom psykiatrin och socialpsykiatrin, samt skolan. I studien kommer vi att diskutera organisationernas för- och nackdelar utifrån bland annat samarbetet och effektiviteten inom det suicidpreventiva arbetet.
Studien fokuserar specifikt på hur yrkesverksamma inom psykiatrin och kommunen arbetar suicidpreventivt. Likaså hur de ser på utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid och vad utbildningen kan medföra i yrkesutövandet samt dess för- och nackdelar. Även hur yrkesverksamma ser på självmord samt deras uppfattning om vad det är som gör att människor begår självmord.
Frågeställningarna utgår ifrån tidigare nämnda organisationer som psykiatri, socialpsykiatri och skola i Skellefteå. Dessa organisationer arbetar på en kommunal och regional nivå.
Följande frågeställningar som studien kommer att undersöka är:
• Hur ser de yrkesverksamma inom suicidpreventivt arbete på självmord som fenomen?
o Vad anser intervjupersonerna är anledningen till att självmord begås?
• Hur bedrivs det suicidpreventiva arbetet i Skellefteå?
o Hur är samarbetet mellan olika organisationer när det kommer till det suicidpreventiva arbetet?
• Vad kan utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid medföra i yrkesutövandet?
o Vilka för- och nackdelar kan utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid ha?
Arbetsfördelningsdetaljer
Arbetsfördelningen har delvis varit uppdelad och delvis innefattat gemensamt skrivande. Vad det gäller inledning, bakgrund och tidigare forskning har vi till en början gjort upp en plan om vad vi, på ett ungefär, vill skriva under respektive rubrik. Därefter har vi sökt information på egen hand och under skrivandets gång kompletterat varandras information. På delar såsom syfte, frågeställning, metod, empiri, analys och diskussion har vi skrivit tillsammans. Detta eftersom vi ansåg att dessa delar var svåra att skriva var för sig och att det var betydelsefullt att kunna bolla ideér direkt med varandra. Likaså genomförde vi intervjuerna tillsammans samt delade upp transkriberingen så att båda fick transkribera två intervjuer vardera.
2. Bakgrund
Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är som orsakar självmord. WHO (2014) skriver i sin rapport att självmord sällan inträffar utan någon som helst förvarning trots att många självmord sker impulsivt. Oftast har dock personen i fråga sänt ut någon form av verbal eller beteendemässig varning innan dess att ett självmord fullbordas. En kort förklaring till
självmord enligt WHO (2014) är psykisk ohälsa och att stigma hindrar folk från att söka
suicidnära personer utifrån olika teman. Inom hälso- och sjukvården, som är ett tema, kan barriärerna till att faktiskt söka och få hjälp vara stora. Dessa barriärer förhindrar människor från att få hjälp och rätt verktyg för att undvika att begå självmord. Vad det gäller samhället, som är ett annat tema, kan stigma leda till att människor undviker att söka hjälp för sina självmordstankar. För att förhindra självmord är det även viktigt att samhället minskar alternativ på tillvägagångssätt för självmordsnära personer. Gällande ens omgivning, som är ett tredje tema, kan trauman och missbruk samt diskriminering och samhälleliga konflikter och krig påverka ens mående. Ens relationer eller brist på relationer, som är ett ytterligare tema, kan också ses som riskfaktorer. Ett exempel: en person är isolerad och har få sociala kontakter eller har brutit upp tidigare betydelsefulla kontakter, vilket leder till att personen känner hopplöshet och tankarna på att ta sitt liv infinner sig. På det individuella planet som är ett annat tema, ska man hålla utkik efter om personen tidigare försökt begå självmord,
dricker mycket alkohol, har psykisk ohälsa, känner hopplöshet, har förlorat sitt jobb eller andra ekonomiska inkomster, har släktingar som tidigare begått eller försökt begå självmord eller andra genetiska/biologiska faktorer (WHO, 2014). Det finns därmed olika
varningstecken och riskfaktorer som kan frammana ett självmord. Ringskog Vagnhammar och Wasserman (2017) skriver att det kan vara klokt att kartlägga den process som resulterat i självmordet. Ett alternativ är att använda sig av den så kallade stress-sårbarhetsmodellen.
Denna modell utgår från individens psykiska sårbarhet och hur denna påverkas utifrån diverse karaktärsdrag och livshändelser, det kan vara genetiskt eller vara anskaffad genom exempelvis trauma. De genetiska aspekterna och traumatiska upplevelser blandat med en osäker omgivning, stress och andra påfrestningar kan vara bidragande riskfaktorer till suicid och suicidförsök. Andra egenskaper som suicidala individer kan ha gemensamt är känslan av att inte bli sedda eller hörda, uppleva sig bortglömda eller oälskade. Dessa negativa känslor kan framkalla skam- och skuldkänslor hos individen vilket sällan är något de själva talar högt om. Individens negativa resonemang har möjlighet att resultera i isolering där ensamheten ger plats åt förödande idéer och planering. Självmordsprocessen påbörjas vanligtvis med självmordstankar som senare utvecklas till självdestruktivitet, försök till självmord och slutligen fullbordat självmord (Ringskog Vagnhammar & Wasserman, 2017).
År 2008 godkände riksdagen ett handlingsprogram med nio punkter i hopp om att förbättra arbetet med suicidprevention i Sverige. Handlingsprogrammet riktar sig till alla inom suicidförebyggande arbete, det vill säga inom kommun, region eller organisationer.
Utgångspunkterna i detta handlingsprogram är att stödja personer som faller inom risk för suicid genom att forma fler stödjande och färre riskutsatta miljöer och omgivningar (Folkhälsomyndigheten, 2008). Punkterna är följande: “1) Främja goda livschanser för mindre gynnade grupper, 2) Minska alkoholkonsumtionen i befolkningen och i
högriskgrupper för suicid, 3) Minska tillgängligheten till medel och metoder för suicid, 4) Se suicid som psykologiska misstag, 5) Förbättra de medicinska, psykologiska och psykosociala insatserna, 6) Sprid kunskap om evidensbaserade metoder för att minska suicid, 7) Höj kompetensen hos personal och andra nyckelpersoner i vård och omhändertagande, 8) Gör händelseanalyser efter suicid, 9) Stöd frivilligorganisationer” (Folkhälsomyndigheten, 2008, s. 3-10).
Utöver det har Regeringen (2020) från och med 1 januari 2021 beslutat att ge
Folkhälsomyndigheten uppdraget att kartlägga vad som bibehåller eller främjar den goda hälsan, men även att identifiera hur ohälsa förebyggs samt bilda förutsättningar för en uppåtgående hälsoutveckling hos befolkningen. Med andra ord har Folkhälsomyndigheten (2021c) fått i uppdrag av regeringen att nationellt samordna arbetet inom psykisk hälsa och suicidprevention. Målet med detta uppdrag är “att ingen människa ska hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen” (s. 1). Uppdragets syfte är därmed att, tillsammans med berörda myndigheter och aktörer (såsom forskning, skola och fritid, socialförsäkringar, arbetsliv, vård och omsorg, ideell sektor, rättsväsendet,
samhällsplanering, utryckning, olycksförebyggande samt migration och integration): bedriva samverkan via en nationell myndighetssamverkansgrupp samt en nationell intressentgrupp, bidra med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling inom området för suicidprevention och psykisk ohälsa, möjliggöra ett långsiktigt preventivt arbete, bidra med utveckling på regional och lokal nivå - och inom den ideella sektorn, samt följa utvecklingen inom området (Folkhälsomyndigheten, 2021c). Ett exempel på hur kunskapsutvecklingen och utvecklingen på regional nivå berörs av Folkhälsomyndighetens uppdrag är utbildningsprogrammet Psyk- E Bas Suicid. Utbildningen har bidragit med kunskap gällande suicidprevention på bland annat regional nivå. För att beskriva detta utbildningsprogram lite närmre, är Psyk-E Bas Suicid (u.å.) ett relativt nytt program som lanserades i maj 2019 och stöds ekonomiskt av Folkhälsomyndigheten. Utbildningsprogrammet riktar sig till all personal som kommer i kontakt med suicidproblematik i deras arbete. Programmet består av 20 filmade föreläsningar där faktablad, manual, filmade diskussioner samt fallbeskrivning, frågor- och svar och
ordlista följer med. Programmet behandlar olika teman som forskning och prevention, bemötande, självmordsrisk bland olika grupper, psykiatriska sjukdomstillstånd med ökad självmordsrisk och existentiella och religiösa perspektiv när det kommer till självmord.
Meningen med utbildningsprogrammet är att bidra till en kunskapsutökning inom
suicidprevention och som professionell lära sig se, bemöta och förstå suicidnära människor (Psyk-E bas, u.å.).
I Sverige finns det många myndigheter och organisationer som arbetar med att förhindra suicid, några av dessa organisation är Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH), Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes stöd (SPES), Riksförbund för social och mental hälsa (RSMH), Nationellt centrum för Suicidforskning och prevention (NASP), Mind och Suicide Zero.
3. Teori
Det finns olika sätt att se på självmord. Exempelvis utifrån ett sociologiskt eller medicinskt perspektiv, vilket är de perspektiv som kommer att presenteras i studien. Sociologins fader, Émile Durkheim (1897/1993) är bland annat känd för sin bok, Självmordet, och var den första professorn i Europa inom sociologi. Han ansåg att självmord är en följd av sociala skeenden. Det andra perspektivet som kommer att presenteras är det medicinska
perspektivet. Det medicinska perspektivet förklarar å andra sidan självmord med hjälp av medicinska förklaringsmodeller och ramar.
Durkheims sociologiska perspektiv
I vår studie kommer vi att utgå ifrån Durkheims (1897/1993) idéer och förklaringsmodell till självmord, detta för att förstå självmord som fenomen utifrån en social kontext. I sin bok Självmordet från 1897 diskuterar han bland annat anledningen till att självmordsfrekvensen är så pass konstant från år till år, trots att varje person som begår självmord i stor
utsträckning gör det i avskildhet och oberoende av andra. Durkheim (1897/1993) skriver dock att enskilda individers självmord på sätt och vis visst hänger samman eftersom “de är delar av samma helhet” (Durkheim, 1897/1993, s. 276). Durkheim (1897/1993) förklarar att självmord påverkas av kollektiva krafter samt att det finns “normala” nivåer av självmord i varje samhälle. Ett samhälle är ständigt föränderligt och påverkas av de strömningar som ett samhälle influerats av, exempelvis optimism, modlöshet, individualism eller filantropi. Dessa strömningar kan uppkomma, upphöra, blandas eller återupptas. Trots att dessa strömningar finns och påverkar samhället så är de grundläggande lagarna många gånger desamma.
Strömningar kan därmed plötsligt vakna till liv och förändra tidigare värderingar, både intellektuella och moraliska. Individen påverkas, formas och fogas alltså utifrån det samhälle hen lever i. Den enskilda individen får därmed impulser från både sig själv men även
impulser från samhället. Lika mycket som samhället hindrar den egna individen att följa sina egna impulser, påverkar den egna individen andras impulser eftersom den enskilda likväl lever under detta sociala tryck. Om impulserna från samhället är mycket starka och frekvent återkommande kan detta påverka individens attityd som tillslut formas till insikter. Detta förklarar bland annat varför självmordstalen skiljer sig mellan olika trossamfund, likaså att individer känner sig plågade eller förvirrade vid exempelvis ekonomiska kriser. Det är därmed på grund av oordning i samhället som riskerar att försvaga individens sociala
kontroll som kan leda till att självmordet ökar. För att en människa ska känna välbefinnande bör en samhörighetskänsla mellan individ och samhälle finnas, detta genom att leva i
samförstånd med de normer och värden som samhället satt upp. Om individen å andra sidan känner brist på samhörighet gentemot samhället kan det leda till ett anomiskt tillstånd och i vissa fall självmord. Både den anomiska och egoistiska förklaringen till självmord
kännetecknas av en bristande känsla av tillhörighet gentemot samhället. Det altruistiska självmordet å andra sidan syftar till avsaknad av den egna individens intressen, eftersom den sociala integrationen är alltför stark. Nedan beskrivs de olika självmordstyperna lite
närmare:
Egoistiskt självmord
Genom att beskriva egoistiskt självmord jämför Durkheim (1897/1993) självmordsantalet med olika sociala grupperingar i samhället. Han lyfter bland annat religiösa grupper samt familjegrupper av olika slag. Det Durkheim (1897/1993) slutligen kommer fram till är att den sociala anknytningen till en grupp och andra människor dämpar självmordsfrekvensen. Om människan lever i en alltför hög grad av individualism utan anknytning till andra människor ökar risken för självmord.
Anomiskt självmord
Durkheim (1897/1993) beskriver att “det finns ett samband mellan den sociala kontrollens omfattning /.../ och ett samhälles självmordstal” (s.197). Det innebär att det anomiska självmordet inträffar när relationen mellan den egna individen och samhällets strukturer hamnat i obalans. Durkheim (1897/1993) lyfter bland annat ekonomiska kriser som en faktor som kan leda till ett ökat självmordstal i ett samhälle, detta eftersom det skapar obalans i samhället vilket gör att människorna känner sig förvirrade och har svårt att veta hur de ska bete sig eller agera. Antingen kan dessa kriser/förändringar i ett samhälle leda till att människorna har förväntningar som inte kan tillfredsställas eller att människorna oförutsett blir av med sina medel och tillgångar, vilket kan leda till upprepade besvikelser hos
individen som sedermera gör att denne inte längre orkar anstränga sig. Det är därmed viktigt att människans behov och förväntningar överensstämmer med samhällets utformning.
Altruistiskt självmord
Durkheim (1897/1993) beskriver det altruistiska självmordet som en motpol till det egoistiska. När den sociala integrationen är alltför stark samtidigt som graden av individualisering är alltför svag har självmordsrisken en tendens att öka. Durkheim
(1897/1993) lyfter denna typ av självmord inom exempelvis militären och beskriver vidare att det altruistiska självmordets utgångspunkt är att människor offrar sitt liv för andra. Likaså att människor känner ett misslyckande eller bristande förmåga att leva upp till de krav som samhället eller omgivningen satt upp.
Avslutningsvis avfärdar Durkheim (1897/1993) dock inte de icke-sociala
förklaringsmodellerna helt och hållet. Han skriver att den kollektiva självmordsbenägenheten påverkas av sociala strömningar av bland annat altruism, egoism och anomi men att detta tillsammans med tendenser av exempelvis melankoli/ depression kan orsaka självmord.
Likaså argumenterar han för att ett ömsesidigt beroende och social rörlighet i samhället är lösningen vad det gäller att hämma accelerationen av självmord i det moderna samhället (Durkheim, 1897/1993).
Det medicinska perspektivet
En annan utgångspunkt gällande förklaringen av självmord som fenomen kan även beskrivas utifrån ett medicinskt perspektiv. Detta perspektiv kan ses som en kontrast till det
sociologiska perspektivet. Det är ett individuellt fenomen som fokuserar på individen utifrån en medicinsk kontext och inte utifrån en samhällelig utgångspunkt. Vi anser att det
medicinska perspektivet kompletterar det sociologiska perspektivet när det kommer till förklaringar och teoretiska utgångspunkter kopplat till självmord och suicidpreventivt arbete.
Ett begrepp som ofta omnämns inom det medicinska perspektivet är medikalisering.
“Medikalisering är resultatet av ett komplicerat spel mellan en rad olika sociala krafter”
(Lindqvist, 1997b, s. 52).
Medikalisering
Medikalisering innebär, kort och gott, att definiera ett problem i medicinska termer, men även att använda en medicinsk ram för att förstå ett problem eller ett medicinskt ingrepp för att behandla det. Medikaliseringen kan förklaras utifrån tre olika nivåer. I den första nivån, som kallas för den konceptuella, används en medicinsk vokabulär för att definiera ett aktuellt problem. På den institutionella nivån, används ett medicinskt tillvägagångssätt för att
behandla problemet i fråga. På den tredje nivån, gällande interaktion, ligger fokuset på samspelet mellan läkare och patient. Där läkaren är den som definierar problemet som
medicinsk eller socialt, samt att läkaren därefter föreslår en medicinsk eller social behandling som individen sedermera får acceptera eller neka (Conrad, 1992).
Medikaliseringens kritik
Enligt Conrad (1992) har medikaliseringen fått en del kritik genom åren, både generellt och mer specifikt. Den allmänna kritiken hävdar att medikalisering är överskattat och att det även finns betydliga begränsningar med den. Den specifika kritiken riktar sig mer åt den
begreppsmässiga validiteten av tidigare fallstudier, där vissa teoretiska aspekter inom medikalisering har bedömts vara en social konstruktion. Conrad (1992) skriver att denna sociala konstruktion skapats av människor i ett försök att på förhand förutse en oupptäckt verklighet. Conrad (1992) försäkrar oss om att samtliga studier inom medikalisering inte enhälligt menar att medicinska diagnoser är en social konstruktion, utan att andra hellre analyserar hur detta kom att tillhöra det medicinska området från första början.
Vidare menar Conrad (1992) att analytiker inom området sedan länge har uttryckt att sociala faktorer hängt ihop med medikaliseringen. Faktorer som att lägga mindre vikt på religion följt av större fokus på vetenskap och modernisering, vilket har medfört nya perspektiv inom medikaliseringen.
Vilhelmsson (2014) skriver att medikalisering även fått kritik när det kommer till psykiatrin. Här ifrågasätts användandet av diagnoser som depressiv störning, socialt ångestsyndrom (SAD), posttraumatisk stresstörning (PTSD), ADHD och premenstruell dysforisk störning (PMDD), det vill säga psykiska sjukdomar som ofta behandlas med hjälp av psykotropiska läkemedel. Det händer därmed att man väljer att medicinera snarare än att
gå till botten med de bakomliggande hälsoproblemen som egentligen orsakar den psykiska ohälsan (Vilhelmsson, 2014).
Medikaliseringens för- och nackdelar
Conrad och Schneider (1992) skriver att det finns både bra och dåliga aspekter med medikalisering. En positiv aspekt sägs vara att medikaliseringen kan bidra till en mer humanitär syn och en minskad skuld för de som söker vård. Nordenmark (1997) tar å andra sidan upp en negativ aspekt när det kommer till medikalisering och identitet, han beskriver att vuxna kan komma att förknippas med sin yrkesroll eller yrkestitel. Då är det viktigt att den självbilden ständigt får bekräftelse genom daglig interaktion för att personen ska kunna bibehålla den identiteten. Om personen då skulle förlora sitt jobb hade det varit svårt att behålla den identitet som personen byggt upp och kan därefter leda till att en nedbruten självbild. En person som har blivit arbetslös kan komma att stigmatiseras av omgivningen.
Personen kan stämplas som misslyckad, lat, oansvarig och ovillig att arbeta vilket kan leda till att deras självbild förändras negativt och i stället börja identifiera sig med omgivningens syn (Nordenmark, 1997).
Clark (2014) skriver att sociologers noggranna studie av medikaliseringens har en klar bidragande faktor till att vi idag förstår oss bättre på psykisk hälsa och ohälsa. Vi har en större förståelse kring djupet av olika inre och yttre smärtor som exempelvis beroenden, förlossning, sorg kring liv och död, och att dessa går att behandla eller åtminstone underlätta med hjälp av läkarvetenskap. Dagens sociologer har genom analyser funnit en komplexitet i medikaliseringen: nämligen att medikaliseringen är en process och inte ett resultat som kan vara både positiv och negativ, ofullständig hellre än komplett, kan tillämpas av patienter och läkare samt kan möta motstånd och utmaning (Clark, 2014).
Suicidalitet som potentiell diagnos
Enligt Obegi (2019) har sucidalitetsspecifika diagnoser nyligen föreslagits. Obegi (2019) nämner en möjlig diagnos, så kallad självmordssyndrom och diskuterar hur en sådan diagnos skulle kunna uppfylla kraven för att diagnostisera enligt den psykiatriska diagnosboken DSM-5. Obegi (2019) skriver att suicidalitetssyndrom är en uppsättning kognitiva, affektiva och beteendemässiga kännetecken och symptom, som beskriver människor som aktivt försöker eller funderar på att avsluta sina liv i förtid. Obegi (2019) skriver att
suicidalitetssyndrom kan uppstå oavsett om andra psykiatriska tillstånd förekommer.
Suicidalitetssyndromet kan förbättra identifieringen genom att förklara exempelvis väsentliga egenskaper, förhindra feldiagnostik, förbättra klinisk kommunikation genom att standardisera terminologin för suicidalt beteende samt informera val av behandlingar och stödja
bedömningar av prognoser. Obegi (2019) skriver fortsättningsvis att suicidalt syndrom kan minska vissa utmaningar gällande riskbedömningar genom att kliniskt uppmärksamma och identifiera personer med behov av behandling, snarare än att identifiera personer som
riskerar att dö av självmord vid ett senare tillfälle. Suicidalitet är relativt diffust eftersom det påverkar människor med ett brett spektrum av psykiska sjukdomar såväl som individer som inte har några psykiska diagnoser (Obegi, 2019).
När det medicinska möter det sociala
Lindqvist (1997a) beskriver begreppen sjukdom, vård och behandling som mångfasetterade.
Kulturella aspekter spelar roll i begreppens innebörd och hur värderingsmönstren i samhället kan se ut. Varje historisk epok verkar ha en egen hälsoproblematik. I dagens samhälle hör sjukdomsdefinitioner ihop med hur människor försörjer sig, exempelvis genom
förvärvsarbete eller bidrag från olika myndigheter som Försäkringskassan. Olika sociala grupper från vissa delområden är mer eller mindre omfattade inom den medicinska sociologin (Lindqvist, 1997a). Medikalisering har på senare tid hamnat i fokus inom
samhällsvetenskapliga studier av hälso- och sjukvårdsfrågor, speciellt då det på senare år har skett en del ekonomiska nedskärningar när det gäller bidrag. Lindqvist (1997a) anser även att en anledning till det ökade intresset för hälso- och sjukvården är att sjukdomar allt oftare ses som socialt grundande. Detta menar Lindqvist (1997a) beror på att diagnoser utvecklas med hjälp av individen tillsammans med olika medicinska yrkesgrupper. Både personliga och sociala problem har kommit att inkluderas i sjukdomsbegrepp, ett exempel på detta är bristande förmåga och resurser att hantera problematiska livssituationer. Hur media
porträtterar olika livsförväntningar spelar även en roll i hur den ohållbara normen ska se ut vilket driver fler till ohälsa - särskilt unga. Det handlar om hur idealbilden av människan ska se ut samtidigt som andra krav som karriär och familj ska eftersträvas (Lindqvist, 1997a).
Vidare menar Lindqvist (1997b) att medikalisering influerar kvinnor och mäns samhälleliga förutsättningar och att det resulterar i att sociala gränser sätts i vad som är normalt och inte normalt mellan könen.
4. Tidigare forskning
I det här kapitlet kommer vi att ta upp olika vetenskapliga artiklar och rapporter som vi funnit intressanta för vår studie. Den framtagna informationen som vi har valt att lyfta är kopplat till studiens syfte. Kapitlet kommer att innehålla information om suicidpreventiva åtgärder, hur män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, suicidpreventiva utbildningar och socialarbetarens roll i det suicidpreventiva arbetet.
Förmånliga suicidpreventiva åtgärder
Det har under senare år bedrivits en del forskning inom området gällande det suicidpreventiva arbetet. Zalsman et al. (2016) har i sin forskning använt sig av och analyserat tidigare forskningsresultat och studier mellan åren 2005 och 2014. Totalt analyserades 164 vetenskapliga publikationer. Dess slutsats till vad det mest förmånliga suicidpreventiva arbetet gick ut på var följande: först och främst nämner de att det är viktigt att begränsa tillgången till dödliga medel i samhället. En annan aspekt är att se över
medicineringen hos insjuknade personer. Det har också visat sig att psykodynamiska psykoterapier kan minska självmordstalet, detta är dock något som måste studeras vidare.
Det har också visat sig att gemenskaps- och familjeinsatser kan främja
behandlingsacceptansen hos suicidnära personer, det har dock framkommit att detta inte är effektivt i förebyggande syfte vad det gäller redan svårt sjuka patienter. Sedermera kan kontinuerlig uppföljning leda till en minskad risk för suicid, likaså utbildning för såväl
arbetare inom området som samhället i allmänhet. Även Durkheim (1897/1993) nämner utbildning som en typ av botemedel gällande suicid. Han menar att utbildning kan
sammanbringa känslor och förnuft och att självmordsnära personer genom sin utbildning kan möta och övervinna sina svårigheter. Durkheim (1897/1993) menar dock att utbildningen inte, i sig, kan leda till ett nytt samhälle, bland annat eftersom personerna som bidrar till utbildningen själva är en del av det sociala systemet och kan därmed inte själva undvika att påverkas. Slutligen skriver Zalsman et al. (2016) att den framtida forskningen bör specificera sina förebyggande strategier till riktade populationer som exempelvis barn och ungdomar, äldre eller psykiatriska patienter. Det leder därmed till ett mer specifikt skräddarsytt suicidpreventivt arbete (Zalsman et al., 2016).
Överrepresentation av män
Faktum är att män och killar är en grupp med högt suicidtal, därav har Oliffe et al. (2020) genomfört en studie om just detta. Missbruk, fattigdom och allvarlig psykisk ohälsa är några av de anledningar som kan föranleda självmord hos män. Det är inte ovanligt att de känner en sjunkande livskvalitet, oöverstigliga problem och är i behov av extern hjälp för att
motverka den osäkerheten som uppstår. När de bestämt sig för att ta sitt liv händer det att de isolerar sig och är starkt beslutsamma att inte ta emot hjälp utan fokuserar på hur de ska ta sitt liv. Det har enligt Oliffe et al. (2020) visat sig att anledningen till att män undviker att söka hjälp är på grund av socialt stigma och dömande av andra män, oro för medicinering, oförmåga att prata om och delge sina känslomässiga problem samt problem med att hantera den egna hälsan eller ohälsan. Dessa faktorer grundar sig i maskulina normer och de barriärer som normerna medför. Det kan medföra att män i stället för att söka vård självmedicinerar med exempelvis alkohol eller undviker att nämna inför vården självmordstankar för att inte upplevas som svaga. För att rikta hjälpinsatser till denna riskgrupp måste en
avstigmastisering av mäns hjälpsökande ske. Likaså att uppmärksamma legitimiteten i att, som man, aktivt söka hjälp hos vänner eller professionella och att när de väl har sökt hjälp undvika sjukdomsspråk samt att sätta etiketter. Med andra ord behövs en utökning av professionella tjänster med hållbara samhällsbaserade program, samarbetsmodeller och övriga samhällsbaserade insatser (Oliffe et al., 2020).
Suicidpreventiva utbildningar
Folkhälsomyndigheten har senare genom två forskningsprojekt skapat en fördjupad
förståelse kring erfarenheter och effekter av utbildningsinsatser i kampen mot att förebygga självmord (Folkhälsomyndigheten, 2020b). Forskningsprojekten producerade två rapporter från fristående forskningssamarbeten om olika sorters utbildningsinsatser. Den första rapporten är en systematisk litteraturöversikt som behandlar ämnet om utbildningsinsatser utanför hälso- och sjukvården och påverkan på suicidrelaterade utfall. Den andra rapporten är en kvalitativ studie som handlar om personal som arbetar inom vård, stöd och service och deras erfarenheter av de vanligaste utbildningsprogrammen i Sverige
(Folkhälsomyndigheten, 2020b).
Resultatet av den första rapporten är att utbildningsinsatser leder till ökad kunskap.
Effekten av utbildningsinsatserna beror dock på deltagarnas personliga egenskaper,
profession och utbildningsnivå. Om utbildningsinsatserna lett till att fler deltagare ingriper och hjälper riskpersoner är oklart då det finns otillräckligt vetenskapligt stöd. Det har dock visat sig att skolelever som tagit del av utbildningsinsatserna har lett till en minskning av självrapporterade suicidtankar och suicidförsök. Med andra ord ger utbildningsinsatser som är direkt inriktade på skolelever effekt gällande suicidtankar på längre sikt, det vill säga över ett år. Likaså minskar risken för självmordsförsök hos skolelever vid utbildningsinsatser riktade till denna målgrupp. Det är sedermera oklart om utbildning av lärare har någon effekt på suicidförsök hos unga. Utbildningsinsatser riktade till redan utsatta grupper eller
skolelever av visst kön och etnicitet löpte högre risk att påverkas negativt av informationen.
Detta eftersom skoleleverna efter avslutad utbildning fått intrycket att ”självmord kan vara en rimlig lösning på ett problem hos personer som har många problem i sina liv”
(Folkhälsomyndigheten, 2019a, s. 68).
Den andra rapporten utgår från utbildningsprogrammen “Första hjälpen till psykisk hälsa” och “Psykisk livräddning” med fokus på deltagarnas användning av utbildningarna och deras erfarenheter av att möta personer med psykisk ohälsa. Utbildningarna var som tidigare nämnt, riktade till personer som arbetar inom vård, stöd och service. Rapportens resultat visar att personal efter avslutad utbildning har fått en ökad handlingsberedskap.
Majoriteten av de som gått utbildningen har efter avslutad utbildning varit med om en händelse där de hjälpt en person med psykisk ohälsa samt att de beskrev på vilket sätt.
Intervjupersonerna beskrev hur viktigt det är att ta kontakt, fråga upp hur det är samt hur de försökt lyssna utan att involvera egna känslor och att inte, i ett tidigt stadie, komma med förslag på lösningar vilket är grunddragen i akut suicidprevention. De som inte varit med om att ha hjälpt en person med sin psykiska ohälsa beskriver att de känner sig styrkta av att ha gått utbildningen. Utbildningsprogrammen ses som stödjande och fortbildande samt har kommit att stärka deltagarnas självförtroende samt insatsberedskap (Folkhälsomyndigheten, 2019b).
Socialarbetares roll i det suicidpreventiva arbetet
Suicidpreventivt arbete kopplat till socialt arbete är något som Osteen et al. (2014) skriver om i sin studie. Det suicidpreventiva arbetet ska utföras av bland annat socialarbetare, resultatet av studien är dock att socialarbetare känner sig oförberedda på det suicidpreventiva arbetet efter att de avslutat sin socionomutbildning. Även fast det finns många utbildningsprogram gällande det suicidpreventiva arbetet så finns det få utbildningar riktade till just socialarbetare (Osteen et al., 2014). Det är därmed hög tid för oss som blivande socialarbetare att belysa självmord samt bekanta oss med det suicidpreventiva arbetet som bedrivs idag utifrån en social kontext.
5. Metod
I metodavsnittet presenterar vi den metod vi valt att använda oss av och dess inriktning.
Likaså vilka urvalsförfaranden vi utgått ifrån samt etiska resonemang. Vi har även beskrivit vårt tillvägagångssätt av vår datainsamling som därefter analyserats, samt vilken metod vi baserat vår analys på. Vi har grundat vårt tillvägagångssätt utifrån Alan Brymans (2018) beskrivning av en kvalitativ metod.
Metodologisk ansats
I vår studie har vi använt oss av en kvalitativ ansats vilket möjliggör studiet av människors tankar och känslor utifrån en beskrivning av deras egna erfarenheter och upplevelser, samt vilka föreställningar och uppfattningar som de kan ha. Bryman (2018) beskriver en kvalitativ forskning där fokus snarare bör ligga på ord än siffror gällande insamling av data och analys.
Utifrån Bryman (2018) har vi sökt förståelse i stället för en förklaring då vi inte anser att studiens syfte och frågeställning kommer att kunna ge ett entydigt svar på hur man bäst arbetar suicidpreventivt eller varför människor begår självmord. Vi valde ett deduktivt tillvägagångssätt eftersom vi gjorde en riktad innehållsanalys som baserades på tidigare forskning och teorier. Studien i sin helhet är dock induktivt utformad. Bryman (2018) skriver att ett induktivt tillvägagångssätt ofta förekommer i kvalitativ forskning. Perlinski (2021) utvecklar detta och beskriver att induktion baseras på ett fåtal iakttagelser som i sin tur kan leda till mer generella uppfattningar om ett fenomen (Perlinski, 2021). Till en början hade vi inga klara frågeställningar, utan grundade intervjuerna utifrån övergripande teman som ansågs relevanta till det vi ville undersöka. Efter datainsamlingen växte en klarare bild av studiens syfte fram vilket sedermera, i studiens analyskapitel, kunde kopplas till tidigare forskning och teorier.
Kvalitativ forskningsintervju
Back och Berterö (2019) skriver att semistrukturerade intervjuer borde utgå ifrån en
intervjuguide och att frågorna ska vara öppna. Intervjuguiden ska följa ett visst antal teman med så pass många frågor att intervjupersonen får chans att bidra med en tillräckligt stor helhetsbild för att täcka området som studeras. Intervjupersonen bör beskriva sina
erfarenheter med egna ord. Författarna skriver även att det är fördelaktigt att utgå från en allmän fråga för att sedan följa upp med mer specifika följdfrågor. Innan intervjun påbörjas bör intervjupersonerna informeras om intervjuns innehåll och att det är intervjupersonens erfarenheter och egna upplevelser som är betydelsefull. Intervjun bör ljudinspelas och efter det transkriberades ordagrant (Back & Berterö, 2019).
Under de semistrukturerade intervjuerna har vi så gott som möjligt fått intervjupersonerna att svara med egna ord utifrån öppna frågor. Det har varit en utmaning för oss att utifrån tidigare intervjupersoners svar inte styra intervjun eller lägga ord i intervjupersonernas mun, vi upplevde det svårt att vara objektiva och nollställda inför varje ny intervju. Däremot anser vi, i efterhand, när vi gått igenom det insamlade materialet, att vi inte hade styrt
intervjupersonerna i den utsträckning vi befarat. Vanligtvis brukar man, i semistrukturerade
intervjuer avsätta minst en timme, men vi valde att avsätta 40–60-minuter för att hålla det relativt kort och för att inte avskräcka personer från att delta. Vi ville vara så flexibla som möjligt och lät därför intervjupersonerna välja om de ville ses i person eller via Teams. Två av våra intervjupersoner ville ses i person och två ville ses via Teams. Att låta
intervjupersonerna själva välja vart intervjuerna ägde rum kan ha både för- och nackdelar.
Olika människor föredrar olika sätt att ses på, vi ville göra det så smidigt och bekvämt för intervjupersonerna som möjligt. Vi upplever att det positiva med att ses i person är att det blir mer naturligt, att det är lättare att tyda kroppsspråk, att hålla konversationen flytande och att få en bättre kontakt med personen. Att ha intervjuerna via Teams å andra sidan har varit bra på det sättet att det har varit smidigt för både oss som intervjuar samt intervjupersonen att bara koppla upp sig. Det negativa med att inte ses i person upplever vi kan vara teknikstrul och att intervjun inte får en lika naturlig kontakt utifrån att det blir svårare att tolka personen och att samspelet försämras.
Fördelen med att genomföra semistrukturerade intervjuer, anser vi, är att genom en
intervjuguide få svar på de teman och frågor som vi valt att utgå ifrån samt att vi fått ta del av deras egna upplevelser och erfarenheter. Intervjun flyter på mer otvunget genom denna intervjumetod eftersom frågorna är korta och öppna. Det kan dock vara svårt att hålla sig till enbart öppna frågor när man söker förklaringar då det är lätt att styra samtalen.
Insamling av datamaterial
Vi valde att samla in vår data genom kvalitativa intervjuer för att få en bredare förståelse över det område vi studerar. Intervjuerna spelades in och därefter transkriberades dem. Vi båda spelade in intervjuerna för att säkerställa att materialet inte gick förlorat och för att sedermera kunna dela upp transkriberingen. Vid en av intervjuerna blev det teknikstrul för en av oss varpå materialet kunde räddas då den andra också spelade in, likaså att intervjun på ett smidigt sätt kunde hållas vid liv.
Urvalsförfarande
Under vår praktik i socionomprogrammet fick vi chansen att testa på en kortare version av utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid. Efter att vi medverkat vid fyra tillfällen blev vi rekommenderade av en av ledarna från studiecirklarna att skriva vårt arbete om
suicidprevention kopplat till utbildningen. Efter att ha studerat ämnet lite närmare bestämde vi oss för att skriva om detta och kontaktade därmed ledarna för studiecirklarna. De förde i sin tur vidare informationen till nuvarande deltagare att vi skulle skriva vår uppsats om suicidprevention kopplat till Psyk-E Bas Suicid. Deltagarna i studiecirklarna arbetar inom psykiatrin eller kommunal verksamhet i Skellefteå. I den muntliga informationen fick deltagarna veta att ett informationsbrev kunde komma att skickas ut där de kunde bli tillfrågade att delta i vår studie. Därefter fick vi hjälp av ledarna för studiecirklarna att vidarebefordra informationsbrevet. Till en början slumpades sex personer inom
socialpsykiatrin ut som informationsbrevet skickades till. Då vi inte fick någon respons vid första utskicket så skickades informationsbrevet ut till samtliga personer som går
utbildningen i Skellefteå under hösten 2021, vilket innefattar yrkesverksamma från både psykiatrin och kommunen. För en uppsats som denna blev vi rekommenderade att hålla oss inom tre till fem intervjupersoner, vilket ansågs rimligt utifrån den tid och de resurser vi hade att röra oss med. De första fyra personerna som hörde av sig erbjöds att delta i studien.
Intervjupersonerna bestod av tre män och en kvinna, i åldrarna 30–55 år. Gemensamt för intervjupersonerna var att de deltog i utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid samt att de arbetar suicidpreventivt. Vissa av intervjupersonerna arbetar mer direkt med suicidnära personer medan andra arbetar mer förebyggande och slussar vidare personer med befarade självmordstankar eller planer.
Till en början använde vi oss av ett obundet slumpmässigt urval då vi slumpmässigt lottade ut sex personer som blev tillfrågade att delta. Ett obundet slumpmässigt urval “innebär att alla inom en bestämd population har exakt lika stor chans att komma med i studien genom att forskaren slumpmässigt väljer deltagare ur denna population” (Thornberg och Fejes, 2019, s. 287). Då vi inte fick någon respons vände vi oss i stället till samtliga deltagare i studiecirklarna där de fyra första personerna som svarade blev de som valdes ut. Detta
tillvägagångssätt är ett icke-sannolikhetsurval och kallas bekvämlighetsurval. Bryman (2018) skriver att urvalet består av personer som under vald tidsperiod är lättillgängliga. Vi ansåg därför att ett bekvämlighetsurval var passande för oss utifrån våra förutsättningar när det kom till tidsram och resurser. Bryman (2018) skriver att det ibland kan vara ofördelaktigt att använda sig av ett bekvämlighetsurval eftersom det inte alltid ger en sann representation av helheten. Om vi hade haft mer tid hade vi kunnat styra vårt urval utifrån exempelvis kön eller andra kriterier för att få en bättre representation av helheten.
Genomförande
Vi började med att skriva en intervjuguide (se bilaga 1) med fyra teman som utgångspunkter.
Följande teman som vi valt ut var till en början en kortare inledning där intervjupersonerna fick (1) beskriva sitta yrke, utbildning och en kort beskrivning av deras roll i suicidpreventivt arbete, (2) utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid, (3) Självmord som fenomen och (4) Syn på suicidpreventivt arbete. Under respektive tema har vi utformat följdfrågor för att få en bättre helhetsbild av varje område. Utbildningsprogrammets följdfrågor inkluderade tankar och förhoppningar med utbildningen, vad utbildningen kan medföra i yrkesutövandet och vad som är positivt kontra negativt med utbildningens utformning. Under temat självmord som fenomen har vi sökt svar på deras syn på självmord, förändringar över tid och vad intervjupersonerna anser vara det som föranleder självmord. Utifrån temat suicidpreventivt arbete har vi utgått ifrån deras erfarenheter och åsikter om suicidpreventivt arbete, den egna organisationens effektivitet samt dess samarbete med andra organisationer i Skellefteå, men även för- och nackdelar med organisationens utformning gällande det suicidpreventiva arbetet.
Analys av datainsamlingsmetod
Vi har använt oss av en kvalitativ riktad innehållsanalys. Hsieh och Shannon (2005) beskriver en kvalitativ innehållsanalys som en av många metoder att analysera data på.
Genom att göra en kvalitativ innehållsanalys fokuserar man på innehållet i den text man analyserar, eventuellt vilken kontextuell betydelse texten har. Data kan bland annat inhämtas genom intervjuer och kan analyseras genom exempelvis ljudinspelat material. En riktad innehållsanalys kännetecknas av en mer strukturerad arbetsgång där kodningen utgår från teorier och tidigare forskning. Just denna form av innehållsanalys gör det möjligt att jämföra olika resultat från tidigare forskning samt diskutera resultaten från olika teoretiska perspektiv (Hsieh och Shannon, 2005).
I intervjuguiden hade vi utformat teman och följdfrågor. Vi valde att utgå från en av två strategier som ansågs lämpliga för vår typ av studie. Den strategin vi valde innebär att man påbörjar kodning direkt, och utgår från redan existerande teman. Den data som inte naturligt faller in i någon av de tidigare utformade teman kan komma att analyseras senare och kan sedermera utgöra ett nytt tema eller subtema (Hsieh och Shannon, 2005). Då vi bestämt vilka våra teman skulle vara kände vi oss tillräckligt självsäkra att påbörja kodningen direkt efter våra genomförda intervjuer.
I vår innehållsanalys förväntar vi oss att kunna koppla vår empiri till de teorier vi har valt att utgå ifrån, det vill säga Durkheims (1897/1993) sociologiska perspektiv samt
medikaliseringsprocessen. Vi kan komma att hitta empiri som inte går att koppla till ovanstående teorier, men i detta fall kommer vi att ta upp det i diskussionsavsnittet.
Thornberg och Fejes (2019) skriver att det kan vara en utmaning att hitta betydelse i en stor mängd data när det kommer till kvalitativa analyser. Författarna anser även att det handlar om att skilja på det triviala och det betydelsefulla för att på så sätt kunna identifiera mönster (Thornberg & Fejes, 2019).
Själva intervjuerna var som tidigare nämnt semistrukturerade. Vi upplevde att vi ställde öppna frågor och att intervjupersonerna beskrev sina erfarenheter och upplevelser fritt och öppet. Efter intervjuerna delade vi upp transkriberingen och tog två var. När transkriberingen var klar började vi direkt skriva på empiridelen och började med ett tema i taget och letade efter fakta som vi ansåg var betydelsefull för just det temat. Hur vi gjorde för att identifiera de olika teman var att en av oss strök under text kopplat till olika teman och den andra valde att ställa upp svaren efter varandra. Det gjorde att vi kunde se det från olika synvinklar och komplettera varandras underlag. Ett exempel var att vi i det understrukna materialet kunde jämföra det med de andra svaren under respektive tema. Innan vi skrev ner allt spaltade vi upp ungefär vad vi ville få sagt med respektive tema. Efter det kopplade vi det insamlade materialet till olika teman som vi senare utgått ifrån. I själva analysen kopplade vi sedan empirin med valda teorier och tidigare forskning, vilket överensstämmer med det Hsieh och Shannon (2005) skriver om att teorier kan stärkas med hjälp av det insamlade materialet.
Pålitlighet, överförbarhet, trovärdighet och möjlighet att styrka och konfirmera
Under insamlingen av data har vi gjort vårt yttersta för att ta hänsyn till delkriterierna pålitlighet, överförbarhet, trovärdighet och möjlighet att styrka och konfirmera.
Pålitlighet
Bryman (2018) beskriver pålitligheten som en redogörelse av samtliga delar i
forskningsprocessen. Detta inkluderar bland annat problemformulering, urval och beslut gällande analysering av data. Efter det ska granskare, antingen mot slutet eller under skrivandets gång, bedöma kvaliteten utifrån de tillvägagångssätt som valts och hur de använts. Likaså huruvida i vilken utsträckning de teoretiska slutsatserna är befogade (Bryman, 2018).
Vi anser att pålitligheten i vår studie kan styrkas med hjälp av tidigare forskning inom området samt att vi, i studien, har redogjort samtliga delar av forskningsprocessen. Det ska därmed, för läsaren, gå att följa stegen i vår studie och ge möjlighet för läsaren att få en bild av hur vi har kommit fram till vår slutsats. Dock anser vi att slutsatsen inte ger något
entydigt, slutgiltigt svar vilket vi inte hade strävat efter, då kvalitativa studier inte handlar om att presentera definitiva svar eller lösningar. Vår slutsats visar snarare på en önskan om en större förståelse av självmord och suicidpreventivt arbete.
Överförbarhet
Överförbarhet å andra sidan, beskriver Bryman (2018) handlar om hur användbart resultatet är i andra miljöer eller situationer. I kvalitativa studier eftersträvar man djup snarare än bredd, med fokus på sammanhangets unika betydelse utifrån intervjupersonernas beskrivning av den sociala verkligheten som undersöks (Bryman, 2018).
Vi har genomfört en kvalitativ studie där vi intervjuat fyra personer vilket kan anses vara ett relativt litet antal, dock har vi utifrån Brymans (2018) beskrivning ovan, fokuserat på djup snarare än bredd. Detta tillät oss att ställa mer djupgående frågor och gav oss svar på deras upplevelser och erfarenheter. Då vi har intervjuat personer från olika professioner och organisationer inom det suicidpreventiva arbetet har vi fått en vidare överblick när det kommer till svaren på våra intervjufrågor. Detta då respektive personer som deltog i studien går samma utbildning om suicidpreventivt - det vill säga Psyk-E Bas Suicid. Dessutom fick vi, av en slump, en bra blandning på ålder och kön vilket styrker studiens överförbarhet eftersom det medför en ytterligare variation i studiens empiri. Studiens överförbarhet är dock till viss del begränsad eftersom den utgår från en geografisk utgångspunkt då vi endast studerat det suicidpreventiva arbetet i Skellefteå. Dock behöver det inte betyda att andra yrkesverksamma inom olika geografiska områden inte kan ta del av den information som studien erbjuder, då informationen delvis är övergripande samt att det möjliggör för andra områden att se över deras rutiner kring det suicidpreventiva arbetet. Sammanfattningsvis anser vi att studien har en stark överförbarhet men att den hade kunnat styrkas till viss del.
Trovärdighet
Bryman (2018) skriver att det, i den sociala verkligheten, kan finnas en mängd olika beskrivningar. Det är i och med trovärdigheten i det forskaren beskriver som avgör hur accepterad den är i andra människors ögon. Det är därmed viktigt att att forskningen utförts i överensstämmelse med de regler som finns och att personerna som studerats bekräftar att forskaren inte har missuppfattat den verklighet som personerna i studien har beskrivit (Bryman, 2018).
I de två kriterier som finns gällande trovärdighet enligt Bryman (2018), har vi uppnått en av två kriterier. Vi har inte kontaktat intervjupersonerna för att få resultaten bekräftade vilket sänker trovärdigheten i vårt arbete. Däremot har vi följt Umeå Universitets direktiv gällande studiens utformning och genomförande. Vi har även styrkt vår forsknings trovärdighet med aktuell litteratur som rekommenderats. I och med detta så anser vi att studien har en skaplig trovärdighet eftersom studien uppfyller en av två delkriterier.
Möjlighet att styrka och konfirmera
Enligt Bryman (2018) ska forskaren kunna styrka och konfirmera att hen har verkat i god tro.
Med detta menar Bryman (2018) att forskaren inte ska låta sina personliga värderingar eller den teoretiska inriktningen påverka genomförandet eller slutsatserna av en studie. En av granskarnas uppgifter är att konstatera i vilken grad som resultaten går att styrka (Bryman, 2018).
Under forskningsprocessen har vi gjort vårt yttersta för att agera i god tro. Vi har varit öppna med att vi, under intervjuerna inte visste vad resultatet skulle utmynna i. Vi hade från en början ingen vision om vilken typ av resultat vi ville komma fram till, utan vi har låtit studien ha sin gång och har format materialet allteftersom. Studiens teoretiska inriktning har inte varit styrande i den meningen att intervjuerna inte enbart har utgått från teorierna, utan teorierna har i stället kopplats till intervjuerna i efterhand. Vår slutsats är inte solklar utan vi hoppas snarare på att den öppnar upp för nya tankar och att läsaren kan få sig en överblick och en tankeställare för ett utvecklat suicidpreventivt arbete. Vi anser att ämnet inte får nog med uppmärksamhet vilket har gjort att vi i vår studie eftersträvar att belysa ämnet och öppnar upp för diskussioner. Slutsatsen hade möjligtvis kunnat styrkas ytterligare genom andra tillvägagångssätt eller utgångspunkter. Vi som blivande socionomer kan ha riktat in oss på vissa aspekter medan om någon annan hade studerat samma fenomen utifrån en annan utgångspunkt eller frågeställning hade slutsatsen troligtvis sett annorlunda ut, vilket är charmen med kvalitativa undersökningar.
Etiska resonemang
“Etiska överväganden och riktlinjer spelar en mycket viktig roll för forskningens kvalitet, genomförande och hur resultat av forskning på ett ansvarsfullt sätt kan användas för att utveckla vårt samhälle”
(Vetenskapsrådet, 2017, s. 2).
Under studien har vi utgått ifrån Vetenskapsrådets (2002;2017) och Brymans (2018) beskrivningar av etiska principer och resonemang. I svensk forskning ska forskarna vara uppmärksamma på om deltagarna kan skadas eller besväras av att delta. Likaså om deltagarna riskerar att utsättas för bedrägeri eller falska löften om viktig information
undanhålls samt om deltagandet riskerar att inkräkta på privatlivet. Vidare beskriver Bryman (2018) och Vetenskapsrådet (2002) gällande informationskravet, att deltagarna ska bli informerade om studiens syfte, att deltagarna ska bli informerade om att deltagandet är frivilligt och att det när som helst kan hoppa av om de så önskar utan att behöva uppge skäl för det. Likaså att de ska bli informerade om vilka moment som deras deltagande innefattar.
Samtyckeskravet å andra sidan syftar till deltagarnas rätt att själva bestämma över om de vill delta eller inte. Konfidentialitetskravet innebär att deltagarnas uppgifter ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och att obehöriga ej ska kunna ta del deltagarnas
personuppgifter. Det sista kravet, nyttjandekravet, innebär att deltagarnas uppgifter endast får användas för forskningens ändamål (Bryman, 2018; Vetenskapsrådet, 2002). Det etiska forskningsfältet är därmed omfattande, med diverse lagar, direktiv, riktlinjer och
forskningsetiska kodexar för att säkerställa att forskningen ska följa både lagligt och etiskt genomtänkta förhållningssätt (Vetenskapsrådet, 2017).
För att leva upp till de forskningsetiska kraven har vi informerat våra deltagare i
informationsbrevet om studiens syfte, vilket vi även gjorde innan intervjun påbörjades. I informationsbrevet framgick även på vilket sätt de kommer att delta, om de väljer att ställa upp på en intervju. Det framgick att deltagandet var frivilligt och att de fick avbryta sin medverkan när och om de ville. I informationsbrevet och innan intervjun talade vi om förutsättningarna för intervjun, hur lång tid den förväntades ta och att de inte behövde svara på frågor som de inte kände sig bekväma med. Vi frågade om det var okej att spela in
intervjun och förklarade att de var anonyma och att uppsatsen kommer skrivas på ett sätt som inte kan härledas till de som enskilda personer.
Deltagarna gav sitt samtycke genom att höra av sig till oss och säga att de ville delta. Vi har även varit tydliga med att de inte ska tveka på att höra av sig till oss om ytterligare frågor skulle uppstå, såväl innan intervjun som efter. I informationsbrevet framgick även att all information endast kommer behandlas av oss som skriver denna uppsats och att uppgifterna endast kommer att användas för studiens ändamål. Premissen var även att de själva fick bestämma om de ville ses i person eller via Teams, detta för att de skulle känna sig så bekväma som möjligt under själva intervjun.
6. Empiri
I det här avsnittet kommer det insamlade materialet från intervjuerna att redovisas. Vi kommer att presentera citat från intervjupersonerna genom att namnge dem som
Intervjuperson 1–4. Som tidigare nämnt i metodavsnittet (s.15) består våra intervjupersoner av tre män och en kvinna i åldrarna 30–55, där tre av intervjupersonerna arbetar mer direkt med självmordsnära personer medan en av intervjupersonerna arbetar mer
förebyggande. Intervjuguiden (se bilaga 1) var styrande för redovisningen av empirin.
Rubrikerna i empiriavsnittet motsvarar strukturen i vår intervjuguide utifrån valda teman och subteman. De olika teman i intervjuguiden var följande: självmord som fenomen,
utbildningsprogram och syn på suicidpreventivt arbete.
Syn på självmord
Övervägande, som intervjupersonerna 1 och 3 beskriver, ser man självmord som något som är jättetragiskt och att personer som begår självmord ser det som en sista utväg. Det
resoneras dock kring att det är viktigt att identifiera tecken i tid för oftast kan de bli hjälpta och oftast kan det bli bättre. Upplevelsen är att många personer är ganska smala i sitt sätt att tänka. Intervjuperson 3 berättar hur viktigt det är att visa förståelse när det kommer till självmord och förmedla att ämnet inte är något att känna tabu över.
Jag tror det är jätteviktigt att när man jobbar med det att inte känna tabu eller att det är fel, så jag har absolut förståelse men samtidigt, i botten blir det väldigt fel de gångerna som man hör att någon har tagit sitt liv.
- Intervjuperson 3
Intervjupersonerna 2 och 3 beskriver att det är svårt att prata om självmord och att det är ett ämne som kan vara svårt att lyfta fram. Intervjuperson 3 är inne på att det mer eller mindre alltid kommer att vara svårt att prata om självmord. Det är lättare att fråga upp om
självmordstankar och mående i sin yrkesroll än privat. Upplevelsen är att det är lätt att fråga hur någon mår men svårare att lyssna till svaret. Många undviker därmed att ställa den frågan eftersom man inte vet hur man ska bemöta svaret. Om man inte har någon som genuint lyssnar till svaret känns det omotiverat att svara mer än att säga att allt är bra även fast det inte är det. Där tycker intervjuperson 1, 2 och 4 att vi alla har ett ansvar att prata mer med varandra, både i sin yrkesroll och privat. Att bli en bättre medmänniska och våga
uppmärksamma självmord som ett samtalsämne. Många är rädda att fråga om
självmordstankar, eftersom man är rädd att trigga de tankarna även fast de tankarna många gånger redan finns där.
Intervjuperson 3 har beskrivit att kvinnor överlag har en högre social förankring i samhället och att de, i högre utsträckning än männen, söker hjälp för sin psykiska ohälsa. Upplevelsen är även att kvinnor kan söka hjälp å sin mans vägnar eftersom männen mer sällan gör det
själva. Intervjuperson 2 och 3 har uttryckt att män toppar självmordsstatistiken och att det därför kan vara av större prioritet att män börjar prata mer med varandra. Det har även, under intervju 2 framkommit att äldre män överlag har svårare att prata känslor med varandra än yngre.
Intervjuperson 1 och 4 beskriver att de tror att självmordsantalet är ganska konstant från år till år men att det är mer uppmärksammat nu. Intervjuperson 3 var dock inne på att det kan ha skett en ökning av suicidtalen på kort sikt i samband med pandemin, medan
intervjuperson 4 upplever att självmordsförsöken ökade redan innan pandemin bröt ut.
Intervjuperson 3 och 4 beskriver vidare att självmordsförsöken främst ökat hos yngre kvinnor i samband med pandemin.
Upplevelsen av självmord som fenomen är att vi måste bli bättre på att prata om självmord och att vissa personer inte vill leva längre, på en generell plan. Intervjuperson 1 ger ett exempel på detta, nämligen att ta upp ämnet i skolan, utan att lägga någon värdering i det, för att lära barn i tidig ålder att kunna prata om svåra ämnen. Intervjuperson 1 betonar vikten av att det snarare handlar om hur man pratar om det och att det hålls på rätt nivå utifrån ålder och mognad. Intervjuperson 2 lyfter att det skulle vara bra om man i undervisningen kunde integrera existentiella frågor, såsom både bra och dåliga aspekter med livet, och att eleverna fritt får diskutera detta utan att lärare eller andra vuxna närvarar. Detta för att få något slags motsatsförhållande och inte enbart ett fokus på just psykisk ohälsa.
Syn på varför människor begår självmord
Enligt intervjuperson 3 och 4 kan självmord spåras till tidigare trauman och att det oftast är något som föranleder det, att det missats att fånga upp personerna tidigare i livet.
Intervjuperson 1 och 2 beskrev att det kan ha att göra med bristande krishantering såsom hjärtesorg eller att man förlorarar saker som varit betydelsefulla i livet och att det leder till att de mer eller mindre förlorar sig själva. Vid självmord hos yngre personer ansåg
intervjuperson 3 att det förstoras mer i media men att den största riskgruppen är äldre män.
Anledningen, till att unga tar sitt liv, enligt intervjupersonerna 1 och 3, är bland annat för att de har bristande livserfarenhet. Att yngre personer exempelvis aldrig tidigare upplevt hjärtesorg eller någons bortgång och att det i samband med bristande livserfarenhet gör dem extra sårbara och överväldigade. Detta kan, enligt intervjupersonerna 1 och 3, leda till förhastade beslut om att ta sitt liv.
Upplevelsen hos intervjuperson 3 är dock att äldre personer är överrepresenterade vad det gäller personer som tar sitt liv. Hos dessa personer, som har desto mer livserfarenhet jämfört med yngre, handlar det snarare om identitetskriser, ensamhet, smärtproblematik eller
livsomställningar. Exempel på livsomställningar är att man pensionerar sig, blir arbetslös, skiljer sig, förlorar körkortet eller inte längre kan hålla på med en fritidsaktivitet på samma sätt som tidigare. Intervjuperson 3 fortsätter med att berätta om när någon mister något som tidigare har haft betydelse eller har utgjort en viktig del i sitt liv vilket kan det leda till en känsla av meningslöshet.
