Till dess att intressena skiljer oss åt
En studie av Sveriges riksråds utrikespolitiska relationer med
Danmark och Ryssland åren 1633-1645
Eric Westergren
C-uppsats, 15 hp
2
Innehåll
Inledning
4
Syfte och frågeställningar
5
Teori
5
Politisk kultur
5
Politisk vänskap
6
Källmaterial och metod
8
Bakgrund
11
Sveriges utrikespolitiska situation
11
Sveriges regering
12
Tidigare forskning
14
Undersökning
16
Riksrådets utrikespolitik i Oxenstiernas frånvaro 1633-1634
16
Ryska motgångar och danska motsättningar 1634-1637
19
Svensk utrikespolitik efter Oxenstiernas återvändo 1637-1640 23
Nederländsk vänskap och danska tulltvister 1640-1643 28
Kriget mot Danmark 1643-1645
32
Resultatdiskussion
36
Danmark – en fiende och ett ständigt hot
36
Religionens roll i riksrådets utrikespolitik
38
Ryssland – en opålitlig vän
39
Axel Oxenstiernas maktdominans – politisk kultur i en turbulent tid 41
Sammanfattning
44
3
4
Inledning
Under 1600-talets första hälft, i begynnelsen av Sveriges stormaktstid, förfogade riket över en ansenlig territoriell yta. Detta innebar också att Sverige delade gräns med ett flertal andra riken och krig på flera fronter var en ständig risk för rikets säkerhet. På grund av detta var Sveriges riksråd tvunget att söka och upprätthålla vänskapliga relationer med närliggande länder som regeringen inte ämnade föra krig mot. Ibland kunde sådana situationer ge upphov till politiska relationer och avtal som kan förefalla förvånande för nutida betraktare av
politisk historia. För Danmark var Sverige en rival och ärkefiende vars tilltagande makt utgjorde ett avsevärt hot mot landet, som försökte behålla sin dominans av handeln i Östersjön. Samtidigt hade Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna ambitioner att överta Danmarks Östersjödominans.1 I öster, längs Sveriges gräns mot Finland låg det ryska
tsardömet, med vilket ett antal krig hade utkämpats. Sveriges kontroll över Estland var en särskilt känslig fråga, eftersom området gjordes anspråk på av Ryssland. Men i en tid av inre tumult hade ryska tsarer under 1600-talets första decennier stundom vänt sig till Sverige om hjälp för att bekämpa det mäktiga Polsk-Litauiska samväldet.2 Trots konflikterande
territoriella intressen, kunde kanske ett närmare samarbete mellan Sverige och Ryssland bli en realitet under 1630-talet?
Med ett övervägande av de omständigheter som rådde för Sverige i den europeiska politiken, var skapandet och upprätthållandet av politiska vänskapsband med närliggande stater en viktig del av riksrådets utrikespolitiska arbete. Men vad menas i själva verket med “politisk vänskap”? Vilken innebörd har detta uttryck i en politisk och diplomatisk kontext? Och påverkade Sveriges politiska kultur riksrådets möjligheter att knyta politiska vänskapsband och föra krig mot fientliga makter? Den som läst historia bör vara bekant med att politiska allianser och vänskapsband är föränderliga och ofta tillfälliga eller instabila.
I Sveriges riksråd fördes under 1600-talet utförliga protokoll över vad som vad som
diskuterades och beslutades vid rådets sammankomster. För dagens historiker ger dessa texter en ovärderlig inblick i Sveriges politiska kultur och utrikespolitiska angelägenheter under ett av rikets mest politiskt omvälvande århundraden.
1 Nils Ahnlund & Wilhelm Tham, Den svenska utrikespolitikens historia. 1.2, 1560-1648, Stockholm: Norstedt,
1960, s. 321, 322.
5
Syfte och frågeställningar
Den internationella politiska vän- och fiendskapen är ett ämne som med fruktbara resultat skulle kunna undersökas i många historiska tidsperioder. Olika grupper av människor har alltid behövt överväga hur de ska förhålla sig gentemot andra grupper. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur vänskap och fiendskap uttrycktes i Sveriges riksråd i förhållande till i synnerhet Danmark och Ryssland, mellan 1633 och 1645, genom att granska de
protokoll som fördes vid riksrådets sammankomster. Resultaten kopplas sedermera till uppsatsens teoretiska anknytning om politisk kultur och begreppen politisk
vänskap/fiendskap. De frågeställningar som studien grundar sig på är följande:
På vilket sätt och i vilken utsträckning uttryckte riksrådet politisk vänskap gentemot Danmark och Ryssland i protokollen?
I vilken grad uttrycktes motsättningar och fiendskap mellan Sverige och ovannämnda två länder?
På vilka sätt visar protokollen hur Sveriges regerings politiska kultur och struktur under 1600-talet påverkade riksrådets utrikespolitiska arbete?
Teori
Politisk kultur
Begreppet politisk kultur, används av historiker och statsvetare som ett analytiskt verktyg för att förstå de uppfattningar och värderingar som invånare i ett samhälle hyser gentemot sitt politiska system och deras egen relation till det. Begreppet populariserades i USA på 1960-talet av statsvetarna Gabriel A. Almond och Sidney Verba.3 I deras bok The Civic Culture:
Political Attitudes and Democracy in Five Nations, undersökte Almond och Verba hur utvecklingen av de demokratiska systemen i USA, Tyskland, Mexiko, Italien och
Storbritannien skilde sig beroende på ländernas respektive politiska kultur. Alla dessa länder hade demokratiska styrelseskick, vilket underlättade undersökningen av samspelet mellan invånarnas attityder gentemot det politiska systemet, och vilka möjligheter systemets strukturer gav landets invånare att påverka politiken. I studier av icke-demokratiska länders politiska kultur måste förstås begreppet anpassas efter det undersökta samhällets politiska
6
strukturer och institutioner. I föreliggande uppsats fokuseras på det svenska riksrådets politiska makt i förhållande till Sveriges regerings politiska kultur. Genom att använda politisk kultur som teoretiskt analysverktyg skall rådets förhållningssätt gentemot i synnerhet Danmark och Ryssland undersökas. Av stor vikt i undersökningen är också de politiska processer som påverkade rådets diskussioner och diplomati med dessa länder. De tre politiska institutioner som under denna tid var involverade i Sveriges inrikes- och utrikespolitiska processer är riksrådet, regenten och ståndsriksdagen. Dessa institutioners grad av inflytande, i förhållande till varandra, varierade under 1500- och 1600-talet, men som vi kommer kunna se i denna uppsats kom Axel Oxenstierna och riksrådet, tack vare ett antal omständigheter, att tillskansa sig den huvudsakliga makten över rikets utrikespolitik.4 Relevant för uppsatsen blir
på grund av detta att undersöka och resonera kring vilka attityder gentemot Oxenstiernas och rådets dominanta regeringsställning som i rådsprotokollen framkommer från de olika
ständerna och hur riksrådet förhöll sig till detta. Institutionernas attityder gentemot varandra och inställningar till olika utrikespolitiska frågor bildar i denna uppsats den politiska kultur som torde ha haft stor påverkan på hur utrikespolitiken fördes.
Politisk vänskap
Konceptet att knyta vänskapsband mellan människor går förstås så långt tillbaka som
människors förmåga att kommunicera med varandra, men i sökandet efter tidiga exempel på just den politiska, mellanstatliga vänskapen är antikens värld fördelaktig att studera. Den betydelse som antika grekiska och romerska källor har för nutida historikers förståelse av hur politik fördes under antiken, kan knappast överdrivas. Verk av exempelvis Aristoteles och Cicero ger inblick i hur greker och romare resonerade kring vänskap och de olika uttryck som användes för att beskriva vänskapens olika aspekter. Tydligt är att antikens greker skilde mellan att ha enbart goda, fredliga relationer med en annan politisk enhet (i Grekland ofta en stadsstat), jämfört med att ingå i en närmare allians med denna. I båda dessa fall kan de två staterna sägas ha ingått i en “politisk vänskap” med varandra, men Aristoteles skilde på vänskapens natur med orden “philia” och “summakhia”. Exempelvis användes uttrycket summakhia av Aristoteles om aktiva allianser mellan stadsstater medan philia betydde att vänskapliga relationer rådde mellan staterna, antingen med eller utan en aktiv allians.
Aristoteles använde också begreppet “praktisk vänskap” för att beskriva den form av vänskap
7
som summakhia innebar.5 Aristoteles hävdade också att det finns en annan typ av vänskap, en
sann och villkorslös vänskap. Han framhöll inte den sanna vänskapen som bättre eller sämre än praktisk vänskap, utan jämställde alla typer av vänskap som fruktbara. Cicero hade en annan syn på vänskap; han hävdade att det alltid är ett genuint och förutsättningslöst fenomen som uppstår naturligt mellan människor. På så sätt skiljde han vänskap från de pragmatiska förbund och överenskommelser som återfinns inom politiken, vilka dessutom är högst föränderliga.6 Den romerska motsvarigheten till grekiskans “philia” var “amicitia”.7
Politisk vänskap bör förstås utifrån de förhållanden, intressen och angelägenheter som kännetecknar den politiska sfären och hur detta skiljer den politiska vänskapen från den mer vardagliga intersubjektiva vänskapen mellan individer. Något som i mycket hög grad kännetecknar politisk vänskap är vilken grad av nytta en potentiell vänskap fyller för de involverade parterna.8 Ett närmare samarbete mellan två nationer i till varandra rivaliserande
ställning, kräver en hög grad av ömsesidig nytta för att överväga den diplomatiska
ambivalens som dessa nationer kan antas ha gentemot varandra. Ett tänkbart exempel på en sådan situation är när de två rivaliserande nationerna ställs inför en förändrad maktrelation i det politiska territoriella närområdet, vilket kräver att ett samarbete övervägs för att tjäna båda nationernas intressen. Det kan röra sig om att en tredje nation på senare tid lyckats anskaffa sig större politisk makt, exempelvis genom territoriella erövringar, och nu utgör ett potentiellt hot för de båda förstnämnda nationerna. I denna nya situation tvingas de tidigare rivalerna, sina skillnader till trots, samarbeta som respons till detta nya hot.9
Under renässansen “återupptäcktes” många delar av antikens kultur och även antika författares syn på vänskap. Renässansens författare ägnade särskilt stor uppmärksamhet åt den “sanna” formen av vänskap, som inte var beroende av avtal och gemensamma
intressen.10 Medan denna nygamla syn på vänskap fick stor spridning bland europeiska, i
synnerhet humanistiska, författare under renässansen, kvarstår faktumet att politisk vänskap i praktiken mycket ofta var beroende av vissa faktorer. En betydande sådan faktor är
skillnaderna mellan människor i fråga om ställning, makt och rikedom. Medan två personer
5 Evgeny Roshchin, Friendship Among Nations: History of a Concept, Manchester: Manchester University
8
med lika ställning i 1600-talets samhälle mycket väl kunde utveckla en äkta och
förutsättningslös vänskap mellan varandra, hörde det till ovanligheterna att personer med en betydande skillnad i makt och rikedom formade sådana vänskapsband. Detta förhållningssätt kan ses i internationell politik, när 1600-talets europeiska kungar formade vänskapsband mellan varandra, exempelvis genom bröllop mellan de kungliga dynastierna.11 I flera
Europeiska länder fanns också under detta århundrade ett råd som hjälpte regenten i
beslutsfattande om bland annat utrikespolitisk diplomati.12 På så sätt kan beslutsfattandet om
utrikespolitisk vänskap eller fiendskap sägas ha påverkats av vilken slags politisk kultur som fanns i ett lands regering.
Under 1600-talet berodde i många fall vänskap mellan stater på att avtal slöts. Om två stater slöt ett avtal mellan varandra, som skulle gälla ett begränsat antal år, kunde staterna se varandra som “vänner” under denna tid. Avtalen förutsatte inte en villkorslös vänskap mellan statsöverhuvudena och därför fanns inga garantier om att staterna fortsatte vara “vänner” efter det att avtalstiden löpt ut. Den “äkta” vänskapen som Aristoteles skrev om och som
renässansens humanister förespråkade, gällde alltså inte nödvändigtvis på 1600-talets
politiska spelplan. Med detta sagt, förekom förstås även den mer genuina vänskapen på denna tid, exempelvis mellan Sverige och Frankrike. Redan tidigt efter Sveriges framgångsrika självständighetskrig mot Danmark, hade Frankrike gjort diplomatiska närmanden till Sverige och bland annat lovat landet stöd i eventuella krig. Den politiska vänskapen mellan Sverige och Frankrike som här tog sin början, var emellertid inte villkorslös. Frankrike förväntade sig nämligen även hjälp från Sveriges sida om de själva skulle hamna i krig. Både svenska och franska politiska källor från 16- och 1700-talen omnämner den andra parten som en mycket värdefull allierad. I och med Sveriges inträde i trettioåriga kriget från år 1630, befästes vänskapen ytterligare, när rikena stred på samma sida.13 Vänskapen mellan Sverige och
Frankrike sträckte sig över flera århundraden och är ett exempel på mellanstatlig politisk vänskap som upprätthålls tack vare andra faktorer än de pragmatiska fördelar som vänskapen gav de båda länderna.14
11 Svante Norrhem, Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631-1796, Lund: Nordic Academic Press,
2019, s. 87.
12 Peter Lindström & Svante Norrhem, Flattering Alliances: Scandinavia, diplomacy and the Austrian -French
balance of power, 1648-1740, Lund: Nordic Academic Press, 2013, s. 34–42.
9
Källmaterial och metod
I en studie som avser undersöka Sveriges utrikespolitik under 1600-talet, är
riksrådsprotokollen ett utmärkt källmaterial i flera avseenden. Protokollen finns tillgängliga genom Umeå universitetsbibliotek, både i fysisk form och i digitaliserad form genom bibliotekets hemsida. I denna studie har de digitaliserade renskrivningarna av Nils Axel Kullberg och Severin Bergh använts. Protokollen från år 1636 är de enda som inte är tillgängliga digitalt via universitetsbiblioteket och därför användes den fysiska boken för undersökning av detta års protokoll. De digitaliserade protokollen har en egen sidnumrering som skiljer sig från de fysiska böckernas, varför de i uppsatsens källhänvisningar skiljs åt från 1636 års protokoll med tillägget (Dig. källa).
Det är ett utmanande och gediget arbete att sätta sig in i dessa skrifter då de är skrivna på äldre svenska och med rikliga inslag av latin. Den svenska som skrivs är tidstypisk för 1600-talet och varierar ofta i stavning beroende på författaren av protokollen. I språket återges också många intressanta uttryck som speglar tidstypiska värderingar. Dessutom är det inte ovanligt att franska och tyska ord och fraser blandas in. Följande citat ger en inblick i språkets säregenhet:
Feltherren mente, på een sådan händelse vore vij oundvikelig råkandes i krig med Dano, emod hvilked Her Gabriel hölt obstat, aldenstund Danus hafver resignerat sine prætensioner på Stifterne; sade och der hoos, att Cantzleren ville vinläggja sig att bringa Ständerne i Tyskland till att maintenera Sveriges Crono uthi possessionen af bemälte land emot alle them, som dem vele turbera.15
Mängden bevarat material är tämligen omfattande; protokollen från den valda tidsperioden för denna studie, det vill säga åren 1633-1645, omfattar totalt 5609 sidor. Vid varje rådsmöte som hölls presenterades de rådsmedlemmar som närvarade och det är oftast tydligt utskrivet vem som sade vad. Detta gör diskussionerna lättare att följa och underlättar också för att tillägna sig en begriplig bild av de meningsskiljaktigheter som framträdde i vissa frågor. Där oklarhet råder om vem i rådet som gjort ett uttalande eller genomdrivit ett beslut, skrivs i denna uppsats att “i rådet framfördes”, respektive “rådet beslutade”, eller liknande. De
10
sekreterare som förde protokollen utförde under vissa år denna uppgift ensamma, medan andra års protokoll är skrivna av olika sekreterare. I protokollen går dock inte att utläsa vem som skrivit dem, då de inte är undertecknade, utan kunskap om detta har nåtts genom studier av andra protokoll och sekreterarnas egna utskrifter.16
I protokollen finns riksrådets diskussioner som vittnar om uppfattningar om många europeiska riken. Denna uppsats begränsas till att fokusera på riksrådets diskussioner om Danmark och Ryssland, men i vissa fall är det högst relevant att även nämna de uttalanden som gjordes om andra länder än dessa. Det tål understrykas att de utrikespolitiska
angelägenheter som rör de för denna studie centrala länderna, Danmark och Ryssland, är högst relevanta för riksrådet under den undersökta tidsperioden på grund av deras stora politiska roll och geografiska närbelägenhet till Sverige. Tack vare detta råder ingen brist på information att hämta om hur riksrådets medlemmar uppfattade och förhöll sig till dessa två länder.
Den tämligen extensiva mängd material som riksrådsprotokollen utgör, har i denna uppsats analyserats med hjälp av en kvalitativ metod. Med hänsyn till den begränsade tidsram som är avsatt för denna uppsats har givetvis inte varje enskild sida kunnat läsas, utan ett selektivt sökande efter information av störst relevans för denna studie har tillämpats. Detta har
underlättats med hjälp av möjligheten att söka efter nyckelord i de digitaliserade protokollen. Flera intressanta sidospår har varit nödvändiga att åsidosättas, men detta lämnar stora
möjligheter för framtida forskning av källmaterialet. I framtida forskning kan även det forskningsämne som behandlas i denna undersökning expanderas för att inkludera fler länder och ett längre tidsspann. Uppsatsens bestämda tidsram, som sträcker sig från och med januari 1633 till augusti 1645, har gjorts med hänsyn till ett antal historiska händelser av stor
betydelse för Sverige under 30-åriga krigets slutskede. I början av år 1633 hade nyligen kung Gustav II Adolf stupat på slagfältet i Lützen och Sveriges riksråd fann sig i en ytterst oviss situation. Konungen var död och drottning Kristina som skulle efterträda honom var omyndig, men rikskanslern Axel Oxenstierna befann sig i Tyskland, där han handhade militära göromål. När han återvände till Sverige regerade han tillsammans med riksrådet, men makten över riket var i stort sett hans ända fram tills drottning Kristina började delta i rådets
16 Severin Bergh, Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll , Stockholm, 1912, s.
11
sammankomster under kriget med Danmark, vilket påbörjades år 1643. Hösten 1645 tog detta krig slut, vilket också markerar slutet på den undersökta tidsperioden i uppsatsen.
I fråga om källmaterialets trovärdighet utifrån källkritiska aspekter finns några
omständigheter som bör diskuteras. När protokollförfattarna närvarade vid rådsmötena nedtecknades rådsmedlemmarnas diskussioner med hjälp av så kallade memorialprotokoll, det vill säga kontinuerliga anteckningar i vilka sekreteraren försökte fånga kärnmeningarna i det som sades, medan diskussionerna pågick. Med hänsyn till detta är det förståeligt att anteckningarna stundom kunde bli osammanhängande och ofullständiga. Vid senare tillfälle kunde anteckningarna renskrivas utifrån protokollförfattarens minne.17 Detta lämnar
uppenbara möjligheter för att minnesluckor och misstolkningar gör de renskrivna protokollen opålitliga. Dessutom finns få källor som kan bestyrka renskrivningarnas korrekthet. Med detta sagt, utgör detta källmaterial det enda för eftervärlden bevarade material som ger en inblick i de diskussioner som fördes i riksrådet. Källmaterialet har förstås inte enbart problem i fråga om källkritisk trovärdighet, utan även förtjänster. En förtjänst som kan lyftas fram är att memorialprotokollen är skrivna på plats samtidigt som diskussionerna i riksrådet ägde rum, vilket förstärker deras pålitlighet, även om de behövde renskrivas och kompletteras senare utifrån författarens minne. Dessa protokoll bör också kunna ses som relativt objektiva källor, eftersom syftet med att protokollföra diskussioner som ägde rum i riksrådet var att dokumentera det som sades så korrekt och detaljerat som möjligt. Det förefaller osannolikt att protokollförfattarna skulle ha några så betydande åsikter om det som diskuterades att de skulle påverka källmaterialets trovärdighet negativt på ett tendentiöst sätt. Vad gäller Severin Berghs och Kullbergs renskrivningar, bör förstås inte helt uteslutas att dessa kan innehålla misstag, men detta bör inte ses som ett större problem för källmaterialets trovärdighet.
Bakgrund
Sveriges utrikespolitiska situation
År 1633 befann sig Sverige i en tämligen delikat politisk och diplomatisk situation. Cirka hundra år tidigare hade landet brutit sig ur Kalmarunionen med Danmark och det var av stor vikt för Sveriges kung och ståthållare att upprätthålla rikets självständighet, samt att hävda sig i den europeiska politiken. En stor del av Danmarks politiska makt hängde på landets
12
dominans av handeln i Östersjön och för att upprätthålla denna dominans var Danmarks fortsatta kontroll av Skåne, Blekinge och Halland livsviktig.18 Norge var också fortfarande i
union med Danmark och en viktig tvistefråga med Sverige var hur gränserna i norra Norge skulle dras, eftersom gränserna vid denna tid inte var lika tydligt markerade. Till viss del hade denna fråga bidragit till konflikten mellan länderna 1611-1613, det så kallade Kalmarkriget, men i främsta hand startades kriget av Danmark i syftet att befästa sin
maktposition i Östersjön och försvaga Sverige.19 Danmark förde ett framgångsrikt fälttåg i
södra Sverige och tvingade den svenska regeringen till bland annat ekonomiska eftergifter och lyckades på så sätt stärka sin makt i Östersjön. Trots detta var den danske konungen Kristian IV inte helt tillfredsställd. Det skulle nämligen mer till än detta för att på allvar försvaga Sverige. För Sveriges del kunde det sålunda knappast kallas en överdrift att Danmark alltjämt utgjorde ett hot mot landets utrikespolitiska intressen och det föreföll självklart att den svenska regeringen oupphörligen måste ta hänsyn till hur Danmark förhöll sig gentemot Sverige utrikespolitiskt.20
Situationen i rikets östra delar, som på den här tiden inkluderade Finland, var även den känslig. Ett närbeläget rike som Sverige utkämpat frekventa krig mot i början av 1600-talet och under senare delen av 1500-talet, var det Polsk-Litauiska samväldet, även känt som Polen-Litauen eller enbart Polen. Huvudsakligen ägde stridigheterna mellan Sverige och Polen rum i ryska territorier och i Livland, det vill säga Baltikum.21 Dessa territorier gjorde
även Ryssland anspråk på. Det var dock Sverige som kom att kontrollera de ekonomiskt och strategiskt viktigaste hållningarna i Livland, bland annat städerna Narva och Riga. Trots att Sverige och Ryssland hade ett antal krig bakom sig, gjordes vissa diplomatiska närmanden mellan rikena i början av 1600-talet. En av de mest betydande faktorerna bakom dessa närmanden, var Sveriges och Rysslands delade intresse att både försvara sig mot och anfalla det väldiga Polsk-Litauiska samväldet.22
Den tumultartade striden om den ryska tronföljden under 1600-talets första årtionden var ytterligare ett ämne för konkurrens mellan Sverige och Polen. Båda rikena insåg faran med om den andre parten lyckades tillsätta en kandidat från sin egen dynasti på den ryska tronen
18 Ahnlund & Tham, 1960, s. 319, 321, 329. 19 Ibid. s. 95, 96.
13
och säkra en allians med Ryssland. I slutändan lyckades varken Sverige eller Polen göra detta, då Mikael Romanov valdes till ny tsar, vilket säkrade den ryska tronen. Sveriges regering intog nu, mycket på rikskanslern Axel Oxenstiernas initiativ, en ny hållning i den ryska konflikten. Nu gällde det att sluta en fred med ryssarna som inte innebar
landavträdelser för Sveriges del.23
Sveriges regering
I diskussioner och beslut som skulle tas i frågor rörande Sveriges utrikespolitik, var tre parter involverade, det vill säga regenten, riksrådet och ståndsriksdagen. Det vore en klar överdrift att påstå att makten över rikets utrikespolitik var “delad” mellan dessa tre parter. Under 1500-talet var omständigheterna nämligen sådana, att kungen i slutändan var den som hade den tyngst vägande makten att ta ställning till och fatta de beslut som diskuterades. Riksrådets och ståndsriksdagens roller var således under 1500-talet av en huvudsakligen konsultativ natur. Ståndsriksdagen var avsedd att i viss mån representera Sveriges befolkning och de fyra ständer utifrån vilka folket kategoriserades, adel, präster, borgare och bönder. I
utrikespolitiska beslutsfattanden hade ståndsriksdagen mycket lite inflytande, men i vissa fall var det relevant för kung och riksråd att ta hänsyn till ständernas synpunkter. I sådana viktiga frågor som krig var exempelvis sannolikheten att ständerna konsulterades avsevärt större än i andra frågor. I många fall försiggick det emellertid sålunda, att de diskussioner som fördes i ståndsriksdagen gällde beslut som redan hade fattats av kungen och riksrådet, vilket gjorde ständernas åsikter rörande frågan i princip fullständigt irrelevanta. Eftersom kungen inte hade något direkt obligatorium att ta hänsyn till rådets och ständernas hållning i utrikespolitiska frågor, avgjordes följaktligen de två institutionernas grad av inflytande beroende på hur mycket inflytande kungen var villig att ge dem. Gustav II Adolf gav under sin regeringstid rådet och ståndsriksdagen relativt stort inflytande i utrikespolitiska beslut, jämfört med 1500-talets svenska regenter. Gällande frågan om offensiva krigshandlingar mot andra riken förefaller Gustav Adolf ha ansett det särskilt viktigt att beakta ständernas åsikt. 24
Riksrådet assisterade också kungen i diplomatiska förhandlingar med utländska sändebud.25
Uppgiften att leda riksrådet förfogade rikskanslern över. Från och med Gustav II Adolfs trontillträde år 1611 kom detta ämbete att få ett särskilt stort inflytande i rikets utrikespolitik,
23 Ahnlund & Tham, 1960, s. 107–111. 24 Ibid. s. 9, 144, 145.
14
när det innehades av Axel Oxenstierna. Oxenstierna var en av Gustav Adolfs närmaste män som rådgivare och fick också stort ansvar över armén och fredsförhandlingar med Polen och Ryssland.26 Efter Gustav II Adolfs död, år 1632, i Lützen bildades en förmyndarregering för
den ännu inte myndiga drottning Kristina. För riksrådet i Sverige torde nyheten om konungens död ha varit chockerande och troligtvis skapat en viss osäkerhet kring krigets fortsättning. Riksrådets arbete pågick emellertid utan tecken på handfallenhet, på samma sätt som det hade gjort under hela Gustav Adolfs tid i fält utanför rikets gränser. Konungen hade nämligen ända sedan hans resa till Livland 1621 givit riksrådet utförliga instruktioner om hur dess verksamhet skulle föras i hans frånvaro. Oxenstierna fick som rikskansler nu en ännu viktigare roll i svensk utrikespolitik och det blev hans uppgift att omhänderta rikets
oavslutade affärer i kriget i Tyskland, tills dess han kunde återvända till Sverige.27 Förutom
rikskanslern bestod rådet vid denna tid av ett antal andra riksämbeten. Riksdrotsen ansvarade över justitiefrågor, riksmarsken över militärt administrativa frågor, riksamiralen över flottan och riksskattmästaren över rikets ekonomi. Tillsammans utgjorde dessa de “fem höga
riksämbetsmännen”.28
Tidigare forskning
Det råder ingen brist på forskning om trettioåriga kriget och Sveriges inblandning i detta. På grund av de enorma omvälvningar denna konflikt orsakade för främst den Europeiska kontinenten, har extensiv forskning bedrivits i ett flertal av Europas länder som berör utrikespolitiken under de fyrtio år, under vilket kriget utkämpades. Forskning om detta bedrevs i hög grad i slutet av 1800-talet och under 1900-talets början. Svensk forskning om trettioåriga kriget inkluderar Nils Ahnlund och Wilhelm Thams verk Den svenska
utrikespolitikens historia: 1560-1648, i vilket Ahnlund och Tham delvis använder sig av samma protokoll som undersöks i denna uppsats. Här ges en lättförståelig och överskådlig bild av hur Sveriges regering bedrev diplomati med andra europeiska länder under en tämligen lång tidsperiod. Även om denna uppsats är begränsad till en betydligt kortare tidsperiod, och fokuserar på Danmark och Ryssland, har denna källa varit förtjänstfull för att tillägna sig en bakgrund till det händelseförlopp som ledde fram till de händelser som berörs i denna undersökning. Utöver denna bok har Ahnlund och Tham bidragit till forskningen om
26 Ahnlund & Tham, 1960, s. 110, 112, 117. 27 Ibid. s. 234–235.
15
riksrådets ståndsriksdagens funktioner och inflytande i Sveriges utrikespolitiska förvaltning, med verk som Ståndsriksdagens utdaning 1592-1672 (1933) och Axel Oxenstierna intill
Gustav Adolfs död (1940).29
Ett verk som har varit centralt för genomförandet av detta arbete och som är ett viktigt bidrag till forskningen om, och definierandet av själva begreppet politisk vänskap, är den ryske forskaren Evgeny Roshchins bok Friendship Among Nations: History of a Concept. Syftet med denna bok är att ge läsaren en tydlig och djupgående inblick i begreppets ursprung och historia, samt hur det kan appliceras på forskningsämnen under bestämda tidsperioder. Redan i början av bokens inledningskapitel, betonar Roshchin den politiska vänskapens paradoxala och ambivalenta natur och ger tidsnära och relevanta exempel på uttalad vänskap mellan nutida världsledare, vilkas offentligt uttalade vänskap ingalunda nödvändigtvis har någon betydelse i praktiken, eller den högst begränsade “vänskapen” som var menad att råda mellan länderna inom Warszawapakten.30 Roshchins arbete innehåller redogörelser för och
resonemang kring politisk vänskap på hela den europeiska kontinenten från antiken till tidig modern tid. Roshchin täcker alltså ett bredare spektrum både i fråga om tidsperiod och omfång än denna uppsats, men det är i detta faktum som uppsatsens förtjänster återfinns. Uppsatsens snävare fokus möjliggör en mer detaljerad analys av de länder som undersöks utifrån protokollen. Politisk vänskap, tillsammans med politisk kultur, utgör den teoretiska essens som gör denna uppsats till ett välbehövligt bidrag till forskningen om de svenska inrikes- och utrikespolitiska relationerna i historien, och även ett bidrag till förståelse av den nutida utrikespolitiska situationen.
I sitt verk Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631-1796 använder sig forskaren Svante Norrhem av begreppet politisk vänskap för att undersöka de goda mellanstatliga relationer mellan Sverige och Frankrike, vilka sträckte sig över flera århundraden. Även om fokus för denna uppsats ligger på de svenska relationerna till Danmark och Ryssland, har Norrhems forskning varit synnerligen förtjänstfull för att kunna jämföra de svensk-franska relationerna med de svensk-danska och svensk-ryska relationerna. Norrhem belyser flera viktiga faktorer till upprättandet och bevarandet av denna vänskap. Den ömsesidiga nytta som de båda länderna hade av varandra framhävs onekligen som mycket viktig. Exempelvis bistod Frankrike många gånger Sverige med välbehövligt ekonomiskt bistånd och i gengäld
16
önskade Frankrike att få Sverige som en allierad i de många krig som Frankrike var
involverat i under tidsperioden Norrhem undersöker.31 Utöver de pragmatiska aspekterna av
vänskapen lyfter Norrhem dock också fram att inflytelserika familjer i Sverige och Frankrike formade band mellan varandra, vilket bidrog till en långtgående tillit mellan länderna. Detta var säkert av stor vikt för att vänskapen skulle bestå under längre tid.32
Fokus för denna uppsats ligger på en specifik kontext och användningen av det, inom
historieforskningen, relativt nya teoretiska begreppet “politisk kultur” gör att uppsatsen bidrar till kunskap med nya perspektiv i ett annars traditionellt forskningsläge. Fokus på Danmark och Ryssland i regeringens utrikespolitiska arbete gör uppsatsens fokus mer precis och kärnfull än om relationen till fler europeiska länder hade undersökts. Begreppet politisk kultur populariserades i USA av statsvetarna Gabriel A. Almond och Sidney Verba, när de 1963 utgav boken The Civic Culture: Political Attitudes and Democracy in Five Nations. I boken undersöks ett antal länders politiska system för att jämföra deras “civic cultures” och hur ländernas demokratiska system påverkades av denna kultur. I Peter Lindströms
avhandling Prästval och politisk kultur 1650-1800, där begreppet politisk kultur används i en omfattande studie av prästval i Hälsingland under loppet av 150 år, framförs ett problem med Almond och Verbas bok, nämligen hur förhållandet mellan ett samhälles politiska kultur och dess politiska struktur skall definieras. Almonds egen definition är att uppfattningar och värderingar av det rådande politiska systemet hos individer i samhället alltjämt påverkas av det politiska system i sig, som i många avseenden styr deras livsvillkor och deras värderingar. Den politiska kulturen och det politiska systemet har alltså en ständig ömsesidig påverkan på varandra. Lindström betonar emellertid i sin avhandling att denna definition inte är tillräckligt tydligt utskriven i The Civic Culture, varför Almond blev tvungen att förtydliga den efter bokens utgivning.33
31 Norrhem, 2019, s. 183. 32 Ibid. s. 90, 91.
17
Undersökning
Riksrådets utrikespolitik i Oxenstiernas frånvaro 1633-1634
Den tredje januari 1633 samlades Sveriges riksråd i Stockholm för att diskutera vilka
administrativa göromål som var nödvändiga vid ett antal viktiga fästningar nära rikets gränser och varthän man skulle prioritera att skicka officerare. Först avgjordes att man till
fästningarna vid Kalmar och Älvsborg vardera måste skicka en officer. Dessa fästningar låg nära den södra gränsen till Danmark och utgjorde således viktiga försvarspunkter i händelse av krig. Rådet kunde konstatera att detta var viktigt även om fred för närvarande rådde mellan länderna, eftersom man ständigt måste vara förberedd på eventuell fientlighet från dansk sida. Även frågan om ett eventuellt projekt att konstruera krigsfartyg i Göteborg fann rådet
nödvändig att tänka över vidare på grund av risken att komma “uthi vidlöfftigheet medh Danmarch”.34 Till rikets östra gränser, i synnerhet i de svenska besittningarna i Livland,
beslutades också att skicka officerare. Den svenske fältmarskalken fastslog att de viktigaste försvarspunkterna i Livland var Riga och Kåkenhusen (idag Koknese i Lettland), då dessa beskyddade staden Dorpat från eventuella vidare fientliga angrepp. Att förse de livländska fästningarna med förnödenheter året runt ansågs vara av största vikt och enbart i nödfall skulle de till Livland sända förnödenheterna skickas annorstädes.35
Den tredje februari samma år möttes rådet för att överlägga utrikespolitiska frågor med särskilt fokus på förbättrande av relationer med antal främmande makter. Gabriel Gustafsson Oxenstierna, riksdrots och bror till Axel Oxenstierna, var av den meningen att särskilda ansatser bör göras för att förbättra relationerna med både Ryssland och Danmark.36 Även till
England och Frankrike skulle legationer skickas. Samtliga av dessa riken benämns av Gabriel Gustafsson som “våre vänner”. Vad resterande medlemmar av rådet ansåg om hans beslut är ej nedtecknat, förutom riksrådsmedlemmen Claes Fleming.37 Han menade att den frånvarande
rikskanslerns åsikt i frågan måste skaffas visshet om innan beslut kunde tas.38 Senare samma
månad kom frågan på tal igen och denna gång beslutades att skicka ett brev till Ryssland, innehållande förhoppningar om fortsatt vänskap mellan rikena efter Gustav II Adolfs död. Fleming konstaterade också att kornhandeln med Ryssland var ett bra sätt att upprätthålla
34 Nils Axel Kullberg, Svenska riksrådets protokoll 3 1633, Stockholm, 1885, s. 16. (Dig. källa) 35 Ibid. s. 13–14.
36 Sten Lewenhaupt, Svenska högre ämbetsmän från 1634, Stockholm: Norstedt, 1962, s. 43. 37 Lewenhaupt, 1962, s. 44.
18
goda relationer länderna emellan.39 Under den senare delen av år 1633 började möjligheter
till att ingå i ett närmare förbund med Ryssland komma på tal i riksrådet. I december detta år konstaterade fältherren att det nog var lämpligast att frågan inte diskuterades tillsammans med ståndsriksdagen och helst utan dess vetskap överhuvudtaget. Idén om detta eventuella förbund ställde sig Gustafsson positiv till, på grund av nödvändigheten att hindra Polen från att bli mäktigare på Rysslands bekostnad. Polen låg nämligen för närvarande i krig med Ryssland och om förstnämnda fick framgångar i kriget, skulle detta innebära ett hot mot Sverige.40
I januari 1634 hade frågan om närmare förbund med Ryssland blivit än mer aktuell än tidigare. Den svenske fältherren, som menade att Sverige borde ingå i en allians med Ryssland, sammanfattade situationen för rådets övriga medlemmar. Fältherren menade att Polen, efter ett fredsfördrag med Ryssland i Polens favör, med stor sannolikhet kunde anfalla Sverige. Här framkommer emellertid delade meningar inom rådet, Gabriel Gustafsson
motsatte sig förslaget bestämt och påpekade att Ryssland både hade lyckats uppbåda en inre enighet och en större kraft att motstå Polen än tidigare. Sedermera menade Gustafsson att ett förbund med barbarer [sic!] var vanskligt, då ryssarna troligtvis bara önskade upprätthålla ett sådant förbund så länge det gagnade dem själva, och det skulle dessutom inte gå att lita på att Ryssarna skulle hålla sin del av alliansförpliktelserna. Han hävdade även att Sverige var bättre rustat för att möta anfall från Polen än tidigare och konkluderade att Sverige ej var beroende av en allians som, med tanke på ovanstående faktorer, skulle göra mer skada än nytta för Sverige. Till detta anförande var fältherren beredd att delvis ge sitt medhållande. Han delade den uppfattningen att Rysslands underhaltiga krigslycka i tidigare konflikter med Polen, till stor del hade berott på det inre kaos som hade rått i landet. Han instämde också i att “Ryssen ähr barbarus och skall inthed gärna unna oss the land vij från honom innehafve”.41
Fältherren var emellertid tämligen orubblig i sin åsikt att en allians skulle vara fördelaktig. Om krigslyckan vände till ryssarnas nackdel, kunde ju Sverige hjälpa Ryssland att föra krig mot betalning. En annan medlem i riksrådet, Per Banér, gjorde nu sin röst hörd. Han påtalade Rysslands styrka och svårigheten att totalt besegra denne i krig och ansåg det följaktligen vara “fåfängt” att ingå i en allians med denne så länge ryssarna inte blev alltför hårt pressade av polackerna. Om det sistnämnda skulle ske, var emellertid Banér positiv till svensk
39 Nils Axel Kullberg, Svenska riksrådets protokoll 3 1633, Stockholm, 1885, s. 63–64. (Dig. källa) 40 Ibid. s. 299.
19
assistans till Ryssland. Fältherren accepterade slutligen Banérs förslag. Inget förslag om förbund mellan rikena skulle proponeras till ryssarna, men om de sistnämnda skulle finna sig i en desperat situation och själva föreslå en sådan sak, kunde saken övervägas.42
Följande dag hölls ett nytt rådsmöte. Fältherren tillförde nu till sin ståndpunkt för en allians med Ryssland, att om Sverige möttes av olycka i kriget i Tyskland, fanns risken att även Danmark skulle angripa Sverige. I ett sådant fall skulle riket befinna sig i en fara för
flerfrontskrig mot Danmark, Polen och den tyske kejsaren och en vänskap, gärna en allians, med Ryssland skulle då vara en oumbärlig tillgång för Sverige. Dessa argument, i synnerhet tanken på ett eventuellt anfall från Danmark, var uppenbarligen tillräckliga för att få Gabriel Gustafsson att ändra sin egen uppfattning i frågan. Han erkände att ett nederlag i Tyskland öppnade för anfall från både “Polacken och Juten”.43 Därför borde Sverige söka samarbete
med Ryssland. Fördelar och nackdelar med ett eventuellt förbund summerades. De framlagda nackdelarna, som var avsevärt färre än de framlagda fördelarna, rörde bland annat den
uppfattade låga graden av pålitlighet som kunde attribueras ryssarna. Viktigt var förstås att Danmark uppmärksammades som ett hot som Sverige måste beskyddas från, men ytterligare en betydande fördel med en rysk allians, var att Sverige skulle få bättre tillgång till åtråvärda persiska handelsvaror genom Ryssland. I röstningen som följde syns tydligt i protokollen att argumenten för en allians hade vunnit de flesta rådsmedlemmarnas samtycke och förslaget drevs äntligen igenom. Riksrådet skulle yrka på att Sverige inträdde i en allians med Ryssland under en period på åtta eller tio år.44
I samband med de svenska framgångarna i Tyskland utvecklades relationen mellan Sverige och Danmark åt ett mer negativt håll. Danmarks kung Kristian IV fruktade med all rätt Sveriges tilltagande makt och de vinster som Sveriges krigsframgångar kunde innebära i ett kommande fredsavtal. Kristian IV och den tyske kejsaren hade en gemensam önskan att hindra Sverige från att tillägna sig större makt, trots att Sverige och Danmark stred på samma sida mot kejsaren.45 Rådet förväntade sig förstås att konflikter kunde uppstå med Danmark
om de territoriella vinningar som Axel Oxenstierna var benägen skulle tillfalla Sverige i ett
42 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 4 1634, Stockholm, 1886, s. 25. (Dig. källa)
43 “Jutar” är ett begrepp som betecknar den nordgermanska folkgrupp som und er järnåldern bebodde Jylland i
dagens Danmark. Här används uttrycket synonymt med “danskar”. “Jutar”, Nationalencyklopedin, band 10, Höganäs: Bokförlaget Bra böcker AB, 1993, s. 267.
20
framtida fredsfördrag i slutet av kriget. Oxenstierna ämnade begära att hela Pommern i Tyskland skulle hamna “sub protectione regni Sueciæ”, något som sannerligen skulle utöka Sveriges inflytande i Nordeuropa och Östersjön. Kunde dessa krav inte verkställas, skulle Hinterpommern, Stralsund och Rügen begäras. Risken för krig med Danmark var ingalunda tillräcklig för att påverka Oxenstierna att avstå från dessa ambitioner.46
En annan stor risk mot rikets säkerhet spioner och det var av stor vikt att över gränsen
kontrollera inkommande brev och personer som föreföll suspekta.47 En sådan suspekt person
anhölls i januari 1633 och ställdes inför riksrådet för förhör. Han sade sig vara en student från Tyskland med engelska föräldrar och hade tagit sig till Sverige via Danmark, där han fick sitt pass. I Danmark hade han vistats ett år, men sade att han inte ville stanna eftersom han ansåg möjligheterna att “prospera” vara bättre i Sverige. Med misstankar om att mannen var en “spyfluga”, beslutade rådet att han skulle hållas i vaktmästarkammaren tills vidare förhör kunde göras.48
Ryska motgångar och danska motsättningar 1634-1637
Legationen till Ryssland som riksrådet beslutat skicka i januari 1634 skulle dröja ända till juli samma år att slutligen avsändas, trots den uttalade vikten av att “smida järnet, mädan thed ähr varmt”.49 Den 12 april hade rådet informerats genom ett brev att ryssarna lidit ett nederlag
mot den polska armén. Flera rådsmedlemmar ansåg att Sverige därför borde bistå Ryssland med trupper och förnödenheter mot betalning. Händelserna kom emellertid att förlöpa såtillvida, att Ryssland i juni 1634 tvingades sluta fred med Polen. Detta försvårade
möjligheterna för en Svensk-Rysk allians avsevärt, eftersom det nu ej längre var relevant att i en nära framtid föra krig mot Polen tillsammans med Ryssland.50 Denna händelseutveckling
fick riksrådet att måsta överväga sin utrikespolitiska hållning till i synnerhet de fientliga grannländerna Danmark och Polen. För att förhindra krig med Polen övervägdes att
återlämna dem de svenska besittningarna i Preussen som erövrats under 1620-talet.51 Några
medlemmar av rådet ansåg synbarligen att de preussiska besittningarna inte var av så stor vikt, att de inte kunde utväxlas mot andra territorier. Ett liknande förslag gällande
fredsfördraget och möjligheten att göra avkall på Preussen i utbyte mot Pommern hade
46 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 4 1634, Stockholm, 1886, s. 15. (Dig. källa) 47 Nils Axel Kullberg, Svenska riksrådets protokoll 3 1633, Stockholm, 1885, s. 16. (Dig. källa) 48 Ibid. s. 28.
49 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 4 1634, Stockholm, 1886, s. 48. (Dig. källa) 50 Ibid. s. 137, 152.
21
nämligen framförts redan tidigare samma år av Claes Fleming. Inom rådet rådde emellertid delade meningar i denna fråga, varför det beslutades att ståndsriksdagens åsikt skulle utrönas.52
Det visade sig, när rikets ständer sammankallades, att prästerskapet, adeln och borgarna kraftigt motsatte sig några som helst avtal med Polen och ansåg att Sveriges fortsatta kontroll över de Preussiska besittningarna var av stor vikt, och om möjligt borde Sveriges territorium i Preussen expanderas ytterligare. I fråga om Pommern, skulle Sverige behålla den Pommerska kustlinjen och Preussen skulle inte offras för att göra större landvinningar i Pommern.
Böndernas tycks inte ha tillfrågats om sin åsikt.53
I juli 1634 blev riksrådets medlemmar dock påminda om böndernas situation under det pågående kriget, när ett brev med klagomål från några herredagsbönder lästes upp.54
Klagobrevet vittnade om mödor så allvarliga, att bönderna hotade lämna landet. Böndernas utskott inkallades till rådet, där Per Banér uttryckte sin förundran över hur bönderna kunde bemöda rådet med en sådan “obetänkt klageskrifft”. Istället borde dessa frågor tas upp i riksdagen och diskuteras tillsammans med de andra ständerna, så att ett gemensamt beslut om rikets välfärd kunde nås. Vidare framhöll Banér att böndernas ansträngningar var nödvändiga för att beskydda riket från dess fiender, särskilt om Danmark eller Polen skulle gå till anfall. Var Sverige inte förberett för ett sådant krig, skulle riket falla till fienden och Sveriges invånare skulle då “råka i störste förderf”.55
Mål för ytterligare diskussion i rådet blev huruvida staden Bremen, som Danmark ämnade göra anspråk på, istället skulle försöka bringas under svensk kontroll. Detta ansågs av rådet kunna bli mycket förtjänstfullt, inte minst för att beröva Danmark möjligheten att själva taga kontroll över staden. Dessutom kunde ett Bremen i svensk ägo underlätta för en svensk här att tränga in i Danmark söderifrån i händelse av krig. Å andra sidan skulle det vara svårt för Sverige att hålla staden i denna tid. Dessutom framfördes argumentet att det skulle vara fördelaktigt ur en diplomatisk synvinkel att låta Danmark erhålla Bremen, dels för att ett
52 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 4 1634, Stockholm, 1886, s. 56. (Dig. källa) 53 Ibid. s. 156.
54 “Herredagsmän” var under 1600-talet en benämning för representanter från Sveriges ständer, särskilt för
bondeståndets representanter. “Herredag”, Nationalencyklopedin, band 8, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB, 1992, s. 566, 567.
22
intagande av staden med vapenmakt i sådana fall inte skulle bli nödvändigt, men också för att det skulle öka Sveriges utrikespolitiska anseende, inte minst i Danmark.56 Efter en
omröstning i rådet, visade det sig att majoriteten av dess medlemmar ansåg det mest
förståndigt att inte taga Bremen för egen räkning. Dock vidhöll marsken tämligen noggrant att beslutet ingalunda tagits på grund av att man på något sätt unnade Danmark denna vinst.57
Diskussionerna under riksrådets sammankomster år 1635 kom att domineras av frågor rörande kriget, och den eventuella freden, i Tyskland. Spörsmålet om Bremen var
uppenbarligen inte ett enkelt sådant för rådet och de många omständigheter som måste tas hänsyn till tog lång tid att lösa. För att rådet skulle ha möjlighet att ta beslut var en konstant brevväxling med samtliga inblandade aktörer nödvändig. I början av år 1635 hade
Oxenstierna fortfarande hand om svenska krigshandlingar i Tyskland och det var högst väsentligt att koordinera eventuella beslut med honom. Exempelvis framhöll Per Banér vid ett rådsmöte i januari 1635 att ett förslag om Bremens eventuella neutralitet inte kunde beslutas om förrän Oxenstierna rådfrågats, eftersom det kunde bli nödvändigt för honom att retirera till Bremen med den svenska hären.58 Detta förslag hade framlagts som en för Sverige
mer fördelaktig lösning på frågan om Bremen. Om en överenskommelse kunde göras med Bremen om dess fullständiga neutralitet, kunde Sverige avstå från kontroll över staden och samtidigt undvika att låta den överlämnas till Danmark. Detta förslag gick naturligtvis tvärt emot de danska önskemålen, men uppenbarligen tedde sig det svenska riksrådet ytterst motvilligt till att bemöta den danska regeringens vilja, på grund av misstron mot denna. Av denna anledning ställde sig också rådet tveksamt till ett förslag från den danske konungen att låta honom medla mellan den svenska regeringen och den tyske kejsaren i
fredsförhandlingarna.59
Även om det svenska riksrådet inte tycks ha fruktat en konflikt med Danmark, låg i april 1635 en svensk flotta av betydande slagkraft förankrad nära Danzig vid den tyska kusten, till hands att möta fientliga flottstyrkor i Östersjön. Claes Fleming klargjorde inför rådet att han ansåg det onödigt för hela denna flotta att hållas vid Danzig, med tanke på hur krigsläget såg ut och svårigheten att förse skeppen med nödvändiga förnödenheter. För tillfället fanns enligt
56 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 4 1634, Stockholm, 1886, s. 250. (Dig. källa) 57 Ibid. s. 260.
23
Fleming Inga direkta hot som rättfärdigade att några av kronans kraftfullaste slagskepp hölls på denna från fastlandet avskilda plats längre. Per Banér motsatte sig emellertid kraftigt Flemings ståndpunkt och förklarade att för mycket osäkerhet rådde kring hur Danmark skulle agera i den nära framtiden. Hotet från ett kombinerat danskt-polskt anfall var enligt honom ständigt överhängande.60 Kanhända var Banérs farhågor om fientlighet från Danmark
befogade. Redan senare samma dag anlände nämligen ett brev från en präst med rykten om krigshot som prästen hade uppsnappat från några norrmän. Riksmarsken förkastade dessa rykten och menade att krig med Danmark i nuläget var osannolikt. Möjligt är också att riksmarsken betvivlade källans trovärdighet. Banér tog brevet på större allvar och vidhöll sin misstänksamhet mot Danmarks intentioner.61 Säkert var i varje fall, som konstaterades i slutet
av året, att den danska regeringen gjorde sitt bästa för att ge Sverige så lite land som möjligt i fredshandlingarna, varför rådet beslutade att söka Oxenstiernas samtycke till att fortsätta kriget och på så sätt rättfärdiga Sveriges anspråk i Tyskland ytterligare.62
Trots att Sverige inte hade kommit till Rysslands undsättning i kriget mot Polen och ingen allians slutits, fortsatte relationen mellan Sverige och Ryssland vara god. Den 7 januari 1635 delgavs riksrådet ny information från Ryssland av Erik Gyllenstierna, som hade återvänt från Moskva, dit han hade skickats föregående år. De hälsningar som sänts med Gyllenstierna från Moskva var av en utomordentligt hjärtlig karaktär och den ryske tsaren uttryckte sin
tacksamhet över den svenska delegationen. Tsaren förklarade också att den främsta
anledningen till att Ryssland slutit fred med Polen var att problem hade uppstått med tsarens egna undersåtar som hade visat sig “intet kunna vara Storfursten trogne”.63 För rådet, som
gärna ville besparas fientlighet från Rysslands sida, torde dessa nyheter ha uppfattats som mycket goda och det beslutades tre dagar senare att skicka informationen vidare till Oxenstierna.64 Goda svensk-ryska relationer bidrog också till den mycket förtjänstfulla
handel som hade talats om i den tidigare diskussionen om Sveriges samarbete med Ryssland. För att upprätthålla dessa handelsförbindelser och det ryska intresset av dem, beslutades att ge Ryssland tullfrihet på vissa varor som importerades av Sverige. Genom att tillmötesgå Ryssland på sådana sätt, blev sannolikheten större att Ryssland skulle gå med på större
60 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 5 1635, Stockholm, 1888, s. 86. (Dig. källa) 61 Ibid. s. 92.
62 Ibid. s. 333, 362.
63 Tsar Mikael I av Ryssland benämns ofta i protokollen med titeln “storfursten”, med hänv isning till
storfurstendömet Moskva som föregick Tsarryssland.
24
friheter för Sverige att köpa in spannmål från Ryssland.65 Fram mot hösten 1635 beslutade
rådet också att reformera rikets rådande viktsystem för att göra det mer tydligt och säkert mot bedrägeri inom handeln. Inspiration till det nya viktmåttet skulle hämtas från Ryssland, eftersom riksmarsken ansåg att det ryska viktsystemet var rimligt trots att Ryssland hade många andra “barbarische” inslag.66
Sommaren 1636 informerade riksdrotsen riksrådet om att Axel Oxenstierna hade anlänt till Kalmar. Riksmarsken menade att ståndsriksdagens medlemmar skulle meddelas detta, eftersom Oxenstierna säkerligen skulle vilja inbegripa dem i diskussionerna om situationen i Tyskland. När Oxenstierna infann sig i rådets kammare, inledde han sin ankomst med ett tal inför rådsmedlemmarna, i vilket han beklagade konungens frånfälle men också uttryckte lättnad över att ha återvänt. I Oxenstiernas tal visades också stor tacksamhet över riksrådets arbete i hans frånvaro.67 Senare samma dag kom rikets ständer på tal. Riksmarsken Jakob de
la Gardie informerade Oxenstierna om att ständerna gärna ville se kriget i Tyskland avslutat. Oxenstierna svarade med att framhålla ständernas okunskap i dylika frågor och sade att även om ständerna efterfrågade fred, visste de desto mindre om hur freden skulle kunna uppnås.68
Vid ett annat tillfälle under samma möte framförde Oxenstierna sin åsikt om att ständerna, för den svenska statens bästa, skulle utelämnas ur rådets utrikespolitiska diskussioner så länge ingen större oenighet rådde bland rådsmedlemmarna i dessa. Detta på grund av ständernas vana att “inkasta difficulteter”.69
Svensk utrikespolitik efter Oxenstiernas återvändo 1637-1640
De goda relationerna med Ryssland hjälptes av att den ryske tsaren Mikael I förde en
försiktig utrikespolitik och undvek att ge sig in i några krig. Efter att Ryssland hade besegrats av Polen år 1634, var detta troligtvis ett mycket klokt val av den ryske tsaren, då han torde ha insett att hans rike för närvarande inte i var stånd att föra fler krig. Det svenska riksrådet tycks också ha förstått att så var fallet och ägnade under resten av 1630-talet inte mycket tid åt att diskutera eventuella fientliga krigshandlingar från rysk sida. Istället kom Ryssland mest på tal gällande frågor om handelsförbindelserna med landet.70 Då frågor om försvarspunkter 65 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 5 1635, Stockholm, 1888, s. 32, 113. (Dig. källa)
66 Ibid. s. 367.
67 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 6 1636, Stockholm, 1886, s. 378–386. 68 Ibid. s. 392-393.
69 Ibid. s. 397.
25
och stationerande av militära enheter i Sveriges östra delar diskuterades, nämndes ibland Ryssland och Polen som potentiella fiender. Men i rådet gavs ej uttryck för någon verklig oro om fientlighet från Ryssland, vilket var mindre troligt än fientlighet från Polen. Ryssland var emellertid ett mäktigt rike vid Sveriges gräns, varför rådet fann det alltjämt relevant att nämna dem när försvaret av den östra gränsen kom på tal.71 Rådet var också noga med att
emellanåt bekräfta att Ryssland var “vår granne och gode ven”, som exempelvis gjordes vid ett rådsmöte i januari 1639. Det nämndes emellertid också vid detta möte att relationerna med Ryssland kunde förändras på grund av de motsättningar som sedan länge fanns mellan rikena. Det erkändes att Ryssland med all rätta kunde tänkas ha ett “horn i sidan” till Sverige, med hänvisning till de framgångar Sverige haft på bekostnad av Ryssland.72 Ett problem relaterat
till Ryssland som framkommer i protokollen skrivna under 1630-talets slut, hade att göra med den ryska ortodoxa religionens närvaro i de områden under svenska kronans kontroll som låg nära Ryssland. I riksrådet uttrycktes djup oro inför vidare spridning av denna ryska inriktning av kristendom, vilken skilde sig på flera sätt från den lutherska tro som den svenska
regeringen förespråkade och officiellt stred för i Tyskland. Särskilt i områdena Finland, Ingermanland och Estland spreds influenser av den ryska tron, varför Axel Oxenstierna, som nu var hemkommen från Tyskland, beslutade att skicka en “skicklig man af lärdom” till Estland. Till Ingermanland skickades en ny så kallad superintendent för att hindra vidare spridning av “een falsk religion”.73
Den svenska utrikespolitiken i förhållande till Danmark, gick under 1630-talets slut till stor del ut på att försöka konsolidera de svenska ställningarna i Pommern inför fredsfördraget där förhoppningen hos rådet var att erhålla så stort territorium som möjligt. Denna konsolidering inkluderade konstruerandet av redutter och leverans av förnödenheter till redan existerande fästningar.74 Trots det svenska rådets motvilja hade den danska regeringen ingått i en roll som
medlare i fredsförhandlingarna. Kristian IV försäkrade den svenska regeringen om att Sverige hade allt att vinna på att låta Danmark axla denna roll, för Sverige och Danmark stred trots allt på samma sida i kriget och hade båda förhoppningar om att göra territoriella vinster i Nordtyskland. Dessutom påpekade Kristian att Danmark med sin interpositionella roll kunde se till att alla parter fick någonting gott ut av freden, även fienden. På så sätt behövde inte
71 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 7 1637-1639, Stockholm, 1895, s. 68, 91, 205. (Dig. källa) 72 Ibid. s. 419, 420.
26
fienderna känna sig lika tvungna att fortsätta kriget för att få till bättre fredsvillkor och ett fredsfördrag kunde nås fortare.75 Danmarks medlingsarbete under 1637 måste Oxenstierna
erkänna kunde leda till positiva resultat i freden, något han uttryckte starka förhoppningar om.76
På intet vis innebar detta emellertid att Oxenstierna och riksrådet hade fått ökat förtroende eller bättre uppfattning om den danske konungen, som man fortfarande hyste stark misstro gentemot. Huvudsakligen gällde detta den uppenbara risken för ett framtida kombinerat danskt-polskt anfall på den Pommerska kustlinje som Sverige ockuperade. Det var förstås inte troligt att någonting dylikt skulle ske innan ett fredsfördrag hade uppnåtts i det red an pågående kriget, men upprustningen av försvarspunkterna längs den Pommerska kustlinjen och stationerandet av fartyg var nödvändiga åtgärder för att möta de danska och polska
flottorna till sjöss och förhindra dessa från att isolera svenska Pommern från fastlandet. Rådet förväntade sig nämligen att Danmark skulle positionera den egna flottan vid Warnemünde, vid ett inlopp till staden Rostock, nära till hands för att blockera svenska hamnar i Pommern. Fleming föreslog därför att Sverige borde stationera sina egna skepp vid Warnemünde för att undvika detta och fick starkt medhåll av Oxenstierna.77 Om Danmark eventuellt beslutade att
anfalla Sverige, menade riksdrotsen att Sverige kunde utföra ett överaskningsangrepp på Köpenhamn och “bränna up hans bästa örloghskepp”.78 För närvarande inbegrep rådets
utrikespolitiska hållning till Danmark att konflikt och fiendskap med landet skulle undvikas medan kriget i Tyskland pågick.79 Med stor sannolikhet ville rådet också hålla sig väl med
Danmark för att påverka Kristian IV till att bli mer välvillig till svenska vinningar i fredsförhandlingarna. Oxenstierna uttryckte i detta läge ingen annan mening.
Det visade sig emellertid under loppet av år 1638 och det tidiga 1639, att Danmarks medling helt och hållet gick ut på att förhindra större svenska erövringar och nu dessutom att även försöka underminera Sveriges viktiga allians med Frankrike.80 Detta möttes förstås av kraftig
ilska i det svenska riksrådet och det gjordes tydligt för Danmark att ett brytande av alliansen med Frankrike var fullständigt otänkbart. Frankrikes hjälp var viktig, i synnerhet den
75 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 7 1637-1639, Stockholm, 1895, s. 70. (Dig. källa) 76 Ibid. s. 98, 148.
27
ekonomiska i form av subsidier.81 Som konstaterades av rådet vid en sammankomst 1639 var
Danmark en mediator som enbart önskade stärka Sveriges fiender och vidare framhölls att Sverige “haffve hafft tractater med Polen, Ryssen, och haffve hafft åtskillige landz
mediatorer, men aldrig haffve vi hafft sådane, som på detta sättet omgå med oss”. Rollen som mediator skulle innebära att på ett ärligt sätt lösa tvistefrågor och föra de stridande parterna samman, vilket rådet ansåg att Danmark hade misskött grovt.82 På grund av detta började
rådet på allvar att överväga nödvändigheten att genom krig tvinga Danmark att acceptera svensk expansion i Pommern. Ett sådant beslut var inte lätt att fatta med tanke på de stora utgifter ett krig med Danmark skulle innebära utöver kriget i Tyskland och därför var det nödvändigt för rådet att inbegripa ståndsriksdagen i diskussionen. Denna idé var emellertid fortfarande inte aktuell att verkställa och därför kallades inte hela ståndsriksdagen samman ännu, utan enbart adelsståndet och prästeståndet skulle informeras.83
Ett allvarligt problem för Sverige, vilket blev mer och mer uppenbart under 1630-talets sista hälft, var rikets hårt ansträngda ekonomi. Sveriges involvering i kriget hade kostat, och fortsatte kosta, enorma pengasummor. Utgifterna inkluderade armén, flottan och underhållet av fästningar både på det svenska fastlandet och i Nordtyskland. I det senare ansåg rådet det vara av största vikt att upprätthålla garnisoner, både på grund av det pågående kriget och det som kunde tänkas bryta ut med Danmark och Polen.84 Garnisonerna behövde ständigt med
förnödenheter som proviant, krut och ammunition.85 Städerna i Tyskland var för närvarande
under hot från fientliga arméer och därför ansåg Oxenstierna det nödvändigt att behålla de starka garnisoner som fanns på plats, särskilt i de viktiga städerna Stralsund och Wismar. Om hotet lättade ansåg han det klokt att minska garnisonen, men utifrån rådande krigsläge
uttryckte Oxenstierna en uppfattning att garnisonen i Stralsund bestående av 2500 man borde förstärkas ytterligare för att kunna motstå ett anfall. Henning Vith, ett sändebud från det av Sverige ockuperade Stralsund, var av direkt motsatt mening. Han menade att garnisonen kunde hålla tillbaka ett fientligt anfall även om den var blott 1500 man stark. Oxenstierna valde, med viss grad av irritation, att påminna Vith om vad som tidigare hade skett i Riga, när dess befolkning skulle assistera försvaret av staden. Bråk uppstod bland försvararna då ingen ville fylla de mest utsatta och riskabla positionerna vid försvarsanläggningarna. Henning Vith
81 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 7 1637-1639, Stockholm, 1895, s. 418. 82 Ibid. s. 421.
28
ursäktade sig här med att säga att han hade menat att staden kunde försvaras med 2500 man. I slutändan beslutade Oxenstierna att skicka ryttare till Stralsund, eftersom han ansåg att ett adekvat försvar av staden inte kunde göras utan dessa.86
Det kan tydligt utläsas i protokollet från 1638 att de stora utgifterna, i synnerhet de till garnisonerna, var ett konsiderabelt orosmoment för riksrådet och i de flesta av årets
rådsmöten diskuterades hur problemet bör hanteras. Att ansöka om fler lån än de man redan tagit var inte ett alternativ, eftersom dessa lån inte hade kunnat betalas tillbaka än.
Oxenstierna uttryckte också att vad rådet än beslutade att göra för lösa eller åtminstone mildra de ekonomiska problemen, skulle rådet bli tvunget att förklara sina handlingar för drottning Kristina när hon uppnådde den åldern att hon kunde börja involveras mer aktivt i politiska frågor. Han var emellertid också av den meningen att rådets hantering av kriget och ekonomin hade utförts enbart med hänsyn till rikets bästa och fick medhåll av riksadmiralen och riksdrotsen. Ett sätt för den svenska regeringen att införskaffa en välbehövlig summa pengar var att sälja en del av kronans gods, menade riksadmiralen. Hur besvärande denna åtgärd än föreföll, kanske den var vad som måste göras för att mildra den hårda
ansträngningen på ekonomin, den uppfattningen delades av hela rådet. Skulle några
förebråelser komma från drottningens håll när hon trädde in i politiken, skulle denna handling försvaras med att rikets överlevnad stod på spel och något annat alternativ existerade inte.87
Riksmarsken framhöll alternativet att effektivisera kvarntullen genom att avskaffa
handkvarnar och ersätta dessa med väderkvarnar.88 Per Banér gav emellertid uttryck för sitt
motstånd mot den omoraliska kvarntullen och mantalsskatten genom att säga: “Vij haffve alldrigh värre gjordt vårtt ståndh ähn medh the manthalspenninger”.89 Detta höll Oxenstierna
med om, men han satte punkt för diskussionen om tullarna med konstaterandet att inget kunde beslutas om dem i nuläget.90
Ett annat ekonomiskt problem var direkt relaterat till Danmark i form av de tullar som den danska staten förde på handeln i Östersjön. Sveriges regering hade under krigets gång sett en kraftig ökning av handel, men detta tjänade Danmark också mycket på tack vare tullarna.
86 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 7 1637-1639, Stockholm, 1895, s. 155, 156 . (Dig. källa) 87 Ibid. s. 228–230.
88 “Kvarntull” var en skatt på förmald säd som infördes 1625. På grund av kvarntullens ineffektivitet instiftades
en ytterligare skatt, kallad mantalspengar, år 1627. “Kvarntull”, Nationalencyklopedin, band 11, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB, 1993, s. 570.
29
Diskussioner fördes i Danmarks regering om att av denna anledning höja tullarna ytterligare, vilket det svenska rådet förstås motsatte sig starkt.91 Danmarks handelspolitik påverkade
bland annat den svenska staden Kalmar negativt. Hamnstaden Kristianopel, belägen i danska Blekinge profiterade stort av både svenska och dansk handel, men eftersom den tilldrog sig majoriteten av regionens handel, bidrog detta till att det närliggande Kalmar led av en desto större fattigdom. Detta klagade landshövdingen i Kalmar län, Conrad Falkenberg, på i ett brev till Kristianopels ståthållare. Om han fick något svar på detta brev framkommer inte av protokollen.92 Särskilt förtretligt för den svenska regeringen var Danmarks höjande av tullen
på salpeter, viktigt för tillverkningen av svartkrut. Riksrådet beslutade emellertid att försöka kringgå de danska tullarna, genom att låta den viktiga handeln med Nederländerna föras via Göteborg in i Sverige istället för att ta vägen genom Öresund.93
Ståndriksdagen var inte helt och hållet exkluderad från diskussionerna om kriget och de medel med vilka det fördes och ibland påverkade ständerna riksrådets beslut, även om detta hörde till ovanligheterna. Förutom ammunition, pengar och proviant, var armén i ett starkt behov av soldater, varför det i rådet föreslogs att skriva ut ett större antal soldater till armén. Ständerna ställde sig välvilliga till utskrivningen, men anhöll om att den skulle innefatta var femtonde man ur varje trakt istället för var tionde som det varit vid tidigare tillfällen.94
Nederländsk vänskap och danska tulltvister 1640-1643
Riksrådet kunde i juli 1640 konstatera att Sverige både hade fiender som motsatte sig alla former av svensk expansion i Nordtyskland och vänner, vars vänskap var av en enbart pragmatisk natur. Dessa sistnämnda vänskapsband rådde bara så länge Sverige stred på dess sida och skulle upphöra när kriget var över. Om Sverige gick ur fredsförhandlingarna efter att ha gjort territoriella vinningar, var det troligt att dessa tidigare vänner skulle inta en fientlig hållning gentemot Sverige.95 Två av dessa länder var Nederländerna och England, som båda
stred på samma sida som Sverige i kriget, men med båda länderna hade den svenska
regeringen blivit oense i sina förhandlingar under år 1637 och den sistnämnde hade riksrådet dessutom fruktat skulle ingå i en allians med Danmark.96 Av dessa anledningar fann rådet det 91 Severin Bergh, Svenska riksrådets protokoll 7 1637-1639, Stockholm, 1895, s. 246. (Dig. källa)
92 Ibid. s. 293. 93 Ibid. s. 507–508. 94 Ibid. s. 131, 148, 149.
