Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Nya vindar blåser i Soweto
Vintern har kommit tidigt till Sydafrika. Klockan är strax före nio och det är bara två grader varmt ute. Det är inte svårt att föreställa sig hur det var den där dagen för 30 år sedan då eleverna i Soweto skulle demonstrera mot införandet av afrikaans som undervisningsspråk i skolorna.
Kåkstaden är sig rätt lik. Eleverna har till och med samma svart-vita skoluniformer som då.
Men det här ska inte handla om likheter utan om det rakt motsatta: vad har förändrats i Soweto sedan det världskända studentupproret den 16 juni 1976? Finns det nya trender och tendenser som vore otänkbara under apartheid?
Överst på listan står en tuff tjej som är medlem i motorcykelklubben The Eagles som träffas utanför Sowetos gigantiska sjukhus Chris Hani –
Baragwanath varje lördag. Det märkvärdiga med henne är att hon är vit, den enda motorcyklisten med europeiskt påbrå i Soweto för övrigt. Men det är inte bara kallt, det regnar också och klubben har vinteruppehåll.
– Det nya lyxhotellet i Kliptown, föreslår Charles Kunene istället. Han är turistguide med just Soweto som specialitet.
Fram tills helt nyligt var Kliptown ett av Sowetos mest försummade
bostadsområden. Skjulen var byggda av rostig plåt, papp och presenning och den enda affärsverksamhet som existerade var en livlig, informell marknad med försäljning av fjäderfän, grönsaker och frukt om vartannat.
Det nya, påkostade centret i Kliptown ser ut som om det har slagit ner i den fattiga och kaotiska omgivningen som en meteor från yttre rymden.
Egentligen är det ett monument till minne av ANC:s frihetsdeklaration som antogs här för ett halvt sekel sedan. Arkitekterna, som uppenbarligen har en förkärlek för höga cementpelare, har strävat efter vitalitet i
kombination med pampighet, men ambitionen har i stort kommit på skam.
Marknadsförsäljarna vill inte flytta in på det nya torget, muséets öppnande är skjutet på framtiden och det fyrstjärniga hotellet saknar toaletter. På turistinformationen sitter en ung man i städuniform. Han kan inte svara på några frågor, han bara vaktar stället tills vidare.
– En vit elefant, viskar Charles, och ja, det verkar inte bättre.
Ny trend
Nytt i Kliptown är emellertid att ett tiotal butiker, banker och restauranger har öppnat mittemot hotellet. De är påfallande moderna och bryter helt mot konceptet om hur en traditionell kåkstadsaffär bör se ut.
– Vi ville sätta en ny trend som andra kan haka på, förklarar Pradeep Makan, ägare till skoaffären Modelli.
Tanken är att butiken ska se ut precis som en affär i Johannesburgs mondäna, norra förorter. De flesta skor på Modellis hyllor är gjorda i Sydafrika och Makan hoppas att de ska locka framtida turister i Kliptown till köp. Lokalbefolkningen, säger han, vill helst ha italienskt på fötterna och de får tre månader på sig att betala av de importerade skorna som kostar runt 350 kronor paret.
Makan har varit i skobranschen i 35 år och flytten från Johannesburg till Soweto är logisk. De flesta av hans kunder kommer härifrån och hyran är bara hälften av vad den är inne i stan.
Men brottsligheten då? De nya butikerna saknar både galler, taggtråd, vakter och skyltar som varnar om direkt väpnat gensvar.
– Vi har varit här sedan augusti i fjol och alla våra kunder är vänligt
sinnade, säger affärsbiträdet Evodia Makoko, men tillägger att banken inte haft samma tur. Den har rånats två gånger på ett halvår.
Etableringen av ”riktiga” affärer i Kliptown är ingen isolerad företeelse.
Sedan ett år tillbaka pågår ett intensivt byggnadsarbete i Soweto. En handfull shoppingcentra har redan öppnat och fler byggs. En
fastighetsutvecklare, som kallar sig The Soul of Soweto, är i färd med att bygga ett affärskomplex som han döpt till kåkstadens eget Waterfront med affärer, biograf och restauranger kring ett övergivet kraftverk.
Det är som sagt en logisk utveckling. I brist på affärer på nära håll har Sowetos konsumenter årligen lagt ut motsvarande 31 miljarder kronor på annat håll.
En ny ”revolution”
Soweto-upproret har en nyckelroll i den växande kåkstadsturismen. Den 13-årige Hector Pietersen var det första offret för polisens kulor, och i en ny broschyr om Soweto kan man läsa att den blyge skolpojkens öde startade en revolution i Sydafrika.
Det är en överdrift. ”Revolutionen” var redan påbörjad, men polisens brutalitet, som resulterade i 140 dödsskjutningar på bara tre dagar, avslöjade inte enbart barbariet utan också den förmätna utrikespolitiska lögnen om att apartheid var en vinn-vinn-situation för alla inbladade.
Idag pratar alla om en ny revolution i Soweto, närmare bestämt en
kommersiell sådan som håller på att förvandla kåkstaden till en fullvärdig stadsdel. Det är inte bara shoppingcenter och banker som poppar upp som svampar ur jorden, utan också många Bed & Breakfast, caféer, biografer och uteställen. Det leder i sin tur till satsningar på infrastrukturen, nya arbetstillfällen och till att Soweto blir ett mer attraktivt ställe att bo i.
Fastighetsmarknaden betraktas numera som relativt lukrativ; i gräddhyllan Diepkloof Extension kostar villorna från 500 000 upp till en miljon kronor.
Men vad är det då som är den allra största skillnaden på dagens Soweto och det brinnande infernot för 30 år sedan?
Billy Masethla, som under tiden för upproret var generalsekreterare i South African Students´ Movement, svarar att det inte har med den nya
revolutionen att göra. Inte heller kan det mätas i siffror. Ändå är det ovärderligt, hävdar han.
– Det är att vi kan sitta här, mitt i Soweto, i lugn och ro utan att behöva
oroa oss för att polisen ska kasta in en tårgasbomb eller skjuta några rundor ammunition bara för skojs skull.
Annika F Langa
