Av: Zacharias Göthberg
Handledare: John Björkman
Södertörns högskola | Lärarutbildningen
Grundlärarutbildning med interkulturell profil med inriktning mot fritidshem, erfarenhetsbaserad 180 hp
Fritidspedagogiskt område Självständigt arbete 15 hp Höstterminen 2020
”Sitt stilla, var tysta!”
En essä om elevers behov av fysisk aktivitet och
rörelse i skola och fritidshem
2
Abstract
Title: "Sit still, be quiet!" - An essay on pupil’s need for physical activity and movement in school and in after-school center.
This is an essay about pupil’s need for movement and physical activity in school and in after- school centers. My story is about an afternoon at the after-school center where the pupil’s possibilities to move is severely limited, even though some pupils show an obvious need to move. The purpose of the essay is to examine how the school and the after-school center can establish conditions to support the pupils in the best way regarding physical activity. I start from questions about how the school can design the activities to meet all different needs and about where the responsibility lies to create conditions for everyone to have the opportunity to move daily. I use scholarly essay writing as a research method. A method where I start from a self-experienced event and where I then examine and reflect on my experience with the help of different theoretical perspectives. By examining the different parts of the curriculum and which positive health effects physical activity has, I discuss why and how schools can work with it. The most important conclusion I can draw from my essay is that the school can and should take great responsibility for the pupil’s physical activity. The positive health effects that physical activity results in, both physical and mental, should make it important for the whole school to work with. I see great opportunities to make physical activity and movement a natural part of the daily activities in both school and in the after-school center.
Keywords: after-school center, school, exercise, physical activity, need for exercise, physical education, health effects
3
Sammanfattning
Titel: ”Sitt stilla, var tysta!” – en essä om elevers behov av fysisk aktivitet och rörelse i skola och fritidshem.
Denna uppsats behandlar elevers behov av rörelse och fysisk aktivitet i skola och fritidshem.
Min berättelse handlar om en eftermiddag på fritidshemmet där elevernas möjligheter till rörelse begränsas kraftigt, trots att vissa elever visar ett tydligt behov av att få röra på sig.
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur skolan och fritidshemmet kan skapa förutsättningar för att stötta eleverna på bästa sätt när det kommer till fysisk aktivitet. Jag utgår från
frågeställningar om hur skolan kan utforma verksamheten för att möta alla olika behov och om var ansvaret ligger att skapa förutsättningar för att alla ska få möjligheten att röra på sig dagligen. Jag använder mig av vetenskapligt essäskrivande som undersökningsmetod. En metod där jag utgår från en egenupplevd händelse och där jag sedan undersöker och
reflekterar över min erfarenhet med hjälp av olika teoretiska perspektiv. Genom att undersöka läroplanens olika delar och vilka positiva hälsoeffekter fysisk aktivitet har, diskuterar jag varför och hur skolor kan arbeta med detta. Den viktigaste slutsatsen jag kan dra av min essä är att skolan kan och bör ta ett stort ansvar över elevernas fysiska aktivitet. De positiva hälsoeffekter som fysisk aktivitet resulterar i, både fysiska och psykiska, bör göra det
angeläget för hela skolan att arbeta med. Jag ser stora möjligheter att göra fysisk aktivitet och rörelse till en naturlig del av den dagliga verksamheten i både skola och fritidshem.
Nyckelord: fritidshem, skola, rörelse, fysisk aktivitet, rörelsebehov, idrott och hälsa, hälsoeffekter
4
Innehåll
Abstract ... 2
Sammanfattning ... 3
Berättelse ... 5
Egen reflektion och dilemmaformulering ... 8
Syfte & frågeställningar ... 10
Metod ... 11
Teoretisk diskussion ... 12
Hur mycket behöver barn röra på sig? ... 12
Fritidshemmets läroplan ... 13
Vår verksamhet i berättelsen ... 16
Idrott & hälsa ... 18
Fritiden ... 19
Varför behöver barn röra på sig? ... 21
Mindre fysisk aktivitet i skolan? ... 24
Hur kan skolan göra? ... 25
Slutord ... 27
Källförteckning ... 30
5
Berättelse
Regnet har öst ner hela förmiddagen och påmint om att det nu faktiskt är oktober och att sommaren sedan länge är förbi. Blöta kläder hänger på elevernas krokar längs väggarna i korridoren och det droppar ner vatten på det kalla stengolvet. Jag måste se mig för noga var jag kliver för att inte bli blöt om fötterna. Jag slås av, som så ofta förut, förundran över att eleverna inte har rätt kläder med sig för den här typen av väder. Vissa elever har inte ens en jacka. De blöta drypande kläderna är tydliga spår från dagens raster som inte alls var roliga.
Rastaktiviteterna som vi hade planerat lockade inte många elever. De flesta spenderade rasten med att ta skydd från regnet, förutom de tappra elever som roade sig med att hoppa i de stora vattenpölarna som bildats på skolgården. Jag slänger en blick ut genom fönstret där jag står i korridoren och ser att det nu börjar spricka upp. Det ser ut som att hösten även ska visa sig från sin bästa sida denna dag när solen tar sig igenom molntäcket och reflekterar sitt ljus på de färgglada löven på träden i vår lilla skogsdunge.
Det börjar mullra från övervåningen. Ljudet av ett femtiotal 8-åringar som nu ivrigt rör sig mot sina fritidshemsavdelningar. Klockan har slagit kvart över ett, eleverna har precis slutat skolan för dagen och är nu på väg till oss på fritids från sina klassrum som ligger en trappa upp. Jag har placerat mig alldeles nedanför trappan för att möta upp eleverna och för att finnas nära i övergången mellan skola och fritids, där det alltid kan hända grejer. Ljudet kommer närmre och jag lyckas redan på långt avstånd identifiera vilka elever det är som för mest oväsen från övervåningen. Mycket riktigt dyker strax Kasper, Jesper och Jonathan upp runt hörnet, dundrandes ner för trappan. ”Sisten ner är en rutten fis!”, skriker Jesper medan de i full fart far nedför trappan knuffandes på varandra. Det här är tre killar som det händer
mycket kring, både under skoltid och på fritidstid. Jesper har en ADHD-diagnos, har svårt för att sitta stilla och är ofta den som triggar igång sina kompisar. De här eleverna är vana att bli tillsagda och jag vill inte börja den här eftermiddagen med en negativ tillsägelse. Jag står istället bara kvar lite demonstrativt i vägen för dem och säger högt och tydligt ”Tjena grabbar, kul att se er! Gå in till fritids till Kamilla och pricka av er nu och sätt er i samlingen”. Kasper, som har hoppat ner över de sista trappstegen och landat bara någon meter framför mig, ser lite överraskad ut. Han verkar inte alls ha sett mig. De tre killarna går förbi mig i korridoren vidare bort mot vår fritidsavdelning, där vi ska starta eftermiddagen med en samling, följt av övriga elever som kommer i en tät skur nedför trappan.
6
Vi börjar varje eftermiddag med en samling med alla elever där vi går igenom dagen och tar upp och pratar om det är något speciellt vi behöver informera om. Mina kollegor Kamilla och Sofia befinner sig redan inne på fritids för att ta emot eleverna där. Jag passar på att springa upp till klassrummen för att hinna stämma av hur dagen har varit i skolan med elevernas lärare, innan jag ansluter till de andra. Jag tycker själv att jag har en god relation och en bra kontakt med just de här eleverna. Jag har även gjort ett försök att öka samarbetet mellan oss på fritids och deras klasslärare för att hjälpas åt att skapa ännu bättre förutsättningar för dessa elever. ”Hej Johanna! Hur har dagen varit?”, sticker jag in huvudet i dörren och frågar. ”Hej, den har varit jättebra idag”, svarar hon. ”Sista timmen har vi haft matte och de har jobbat så himla bra! Jesper har verkligen ansträngt sig och kämpat för att sitta stilla och jobba klart med den sidan i matteboken som han låg efter med. Så det är inte konstigt om han är lite trött hos er nu på eftermiddagen”.
Med de positiva orden och en stor förhoppning om att eftermiddagen ska fortsätta lika bra, rör jag mig med lätta steg nedför trappan igen. Redan utifrån korridoren hör jag dock att det är livat inne på vår fritidsavdelning och att Kamilla och Sofia gör sitt bästa för att få tyst på gruppen. ”Nu får ni ta och vara tysta!”, ”Sitt ner i ringen och lyssna!”. Jag drar en stor suck och skyndar mig in i rummet.
Båda mina närmsta kollegor på avdelningen är av modell äldre, med mångårig
arbetslivserfarenhet inom barnomsorgen. Jag själv är ung och relativt ny inom arbetet vid det här tillfället. Samarbetet mellan oss är inte alltid det bästa och jag har funnit mig snabbt i den outtalade hierarkin som råder. Jag som varit idrottsaktiv hela mitt liv har halvhjärtat försökt få in mer uppstyrda fysiska aktiviteter i planeringen i den dagliga verksamheten. Dock har jag stött på motstånd då mina kollegor vill prioritera och hinna med annat med motargument som
”De rör ju redan så mycket på sig när de leker fritt” och ”Vi ska ju börja med fritidsgympan sen efter höstlovet när vi får tillgång till gympasalen”. Eftersom jag inte alls har lika mycket planeringstid som mina kollegor, har jag givit upp mina försök och helt enkelt bara accepterat den planering som mina kollegor gör. De fasta planerade aktiviteterna är då nästan enbart olika skapandeaktiviteter. Förvisso händer det att vi, oftast jag, spontant drar igång lekar med eleverna när vi är ute. Men efter långa förmiddagar av att vara i klass, är ofta min energi för låg för att orka dra igång något på egen hand och det leder till att vi inte alltid har någon uppstyrd fysisk aktivitet varje vecka.
7
Jag kommer fram till dörröppningen och återigen är det Kasper, Jesper och Jonathan som är källan till oljudet, samtidigt som de allra flesta eleverna sitter lugnt och stilla och väntar. Jag ger dem en menande blick. ”Skärpning grabbar. Sätt er i ringen nu, ni får leka sen”. De lyssnar den här gången, sätter sig i ringen med de övriga eleverna och samlingen kan börja.
Jag fortsätter att observera killarna medan Kamilla håller i samlingen. Det dröjer inte länge innan rastlösheten åter börjar visa sig hos Jesper. Han petar Jonathan i sidan och plötsligt hamnar de i en liten brottningsmatch mitt i ringen. ”Sätt er! Sitt stilla! Var tysta!” skriker Kamilla ut. Hennes ansikte har börjat skifta till en rödare nyans, likt löven på träden ute på skolgården och tålamodet ser ut att vara på väg att ta slut. Jag märker att jag själv blir lite irriterad över hur Kamilla hanterar situationen. Jag sympatiserar till stor del med de här eleverna när det är såhär. Det har varit en lång skoldag där de har suttit stilla i klassrummet under nästan hela dagen. Det är torsdag vilket betyder att de inte har haft idrott idag och möjligheterna till bra lek på rasterna har till stor del blivit förstörda på grund av vädret. Jag väljer att gå och sätta mig mellan Jesper och Jonathan i ringen för att lugna ner situationen och samlingen kan fortsätta. Kamilla berättar för eleverna att vi ska vara inne idag innan mellanmålet och måla höstbilder med vattenfärger. Det hörs varsin stor suck på varje sida om mig, som jag väljer att ignorera. ”Zacke, kan vi inte få gå ut istället?”, sägs det vädjande.
”Nej, nu ska vi ju måla!”, svarar jag med stor entusiasm i ett försök att motivera. Det fungerar sådär.
Vi kommer igång med målandet och det är full aktivitet kring våra bord med både elever och pedagoger som sitter ner och målar. Vid mitt bord sitter Stina och Olle som är två elever som tycker om den här typen av uppgifter. De har suttit tysta och tålmodigt väntat på att vi
äntligen ska komma igång med målandet. Det tar ingen lång stund innan deras teckningar är fulla av härliga höstfärger. KLONK! Ett plötsligt ljud av en stol som faller i golvet och jag lyfter blicken och ser Kasper jaga Jesper runt ett annat bord en liten bit bort. Jesper har tagit Kaspers pensel och jakten pågår i full fart med båda killarna skrattandes. När de passerar Jonathans plats, lägger han ut ett krokben och de hamnar alla tre i en hög på golvet och skrattar så att de nästan får svårt att hinna andas. Någon som inte alls skrattar är Kamilla. ”Nu räcker det! Ni går ut nu!”. Det sista lilla tålamodet som fanns kvar hos henne är nu helt slut.
Jag som mest bara har blivit frustrerad av hela situationen är snabb att anmäla mig frivillig.
”Jag går ut med grabbarna”, säger jag till Kamilla och Sofia, som inte gör någon som helst ansats att protestera mot det. ”Gå och klä på er och gå ut, så kommer jag strax efter”, vänder jag mig till killarna och säger. De går moloket ut ur rummet, tar på sig sina skor och rör sig
8
sakta ut mot skolgården. Jag skyndar mig att städa undan min teckning och min pensel och småspringer sedan bort till kapprummet för att klä på mig jag också.
”Jävla skit-Kamilla!” häver Kasper ur sig. ”Man får ju för fan aldrig göra någonting kul alls!”
kontrar Jesper med, samtidigt som han kastar en stor sten i riktning mot buskarna en bit bort.
Jag har precis hunnit ut genom dörren och hör att stämningen inte är på topp. Jag känner att jag måste göra någonting för att bryta det negativa. ”Vill ni leka zombiekull?” ropar jag efter dem. ”Ja det gör vi!”, ”Du börjar vara!”, skriker de ut samtidigt som de springer ifrån mig i olika riktningar och jag tar upp jakten efter dem. Det dröjer inte länge innan ytterligare ett tiotal elever från en annan fritidsavdelning ansluter till leken och jag kan då ta ett litet kliv åt sidan och pusta ut en stund. Jag fortsätter att observera leken, håller mig nära och jag ser på eleverna hur kul de har just nu. Efter cirka tjugo minuters lek i full fart blir jag tyvärr tvungen att kliva in för att avbryta leken för ”mina” tre killar, då vi ska gå och äta mellanmål i
matsalen. De lyssnar utan problem och följer med mig. Det är nu tre glada, lugna och harmoniska elever som jag har med mig när jag ansluter till de andra inne i matsalen.
Efter mellanmålet är vi ute med alla elever och de får möjligheten att leka fritt på skolgården.
Kasper, Jesper och Jonathan hittar snabbt en ny aktivitet där de krafsar ihop löv i en stor hög nedanför klätterträdet, som de sedan hoppar ner i. Några andra elever leker i vattenpölarna från förmiddagens regnväder, ett annat gäng elever håller igång på den numera leriga fotbollsplanen och ett par elever sitter ner på skolgårdens bänkar och bara tar det lugnt. Jag sätter mig ner bredvid Stina och Olle på en av bänkarna, som förutom att måla ofta ägnar sig åt andra lugna och stillasittande aktiviteter på fritids. Vi samtalar om allt möjligt och jag passar samtidigt på att andas ut ordentligt för att resten av eftermiddagen nu ser ut att rulla på utan bekymmer.
Egen reflektion och dilemmaformulering
Gjorde Kasper, Jesper och Jonathan ens något fel i min berättelse? Hur har vi som pedagoger skapat förutsättningar för de här eleverna att kunna lyckas? Efter en lång skoldag av att sitta stilla kommer de till fritids där de tvingas sitta stilla ytterligare. Hur legitimerar vi det? Trots att de visar tydliga tecken på ett stort behov av att få röra på sig, blir de tillsagda flera gånger och till slut bestraffade med att gå ut istället för att vi från början skapar förutsättningar för dem att få röra på sig. När dessutom elevernas klasslärare gör mig uppmärksam på att energin
9
för att hålla koncentrationen uppe troligtvis är tämligen låg efter en lång skoldag, tar jag ändå inte hänsyn till det utan prioriterar den satta planeringen framför elevernas behov. Är det rätt att göra? Finns det inte dessutom massor av positiva hälsoeffekter av fysisk aktivitet och rörelse? Varför sätter vi stopp för det i så fall? Vems ansvar är det att se till att eleverna får den grad av daglig fysisk aktivitet som de behöver? Kan vi lägga över hela ansvaret att röra på sig på eleverna själva och deras fria lek?
Det finns många olika små dilemman i min berättelse. Det är framför allt i de sista frågorna här som jag finner det dilemma som jag vill undersöka närmre. Tyvärr är det här en typ av situation som regelbundet återkom tidigt i mitt arbetsliv i skolan och fritidshemmet. Där de aktiviteter som planerades in ofta var lugna stillasittande aktiviteter och där elever med
”spring i benen” ständigt misslyckas. Aktiviteter med mer rörelse var istället något som eleverna själva fick utforska under deras fria lek. Jag är själv en idrottskille i grunden och jag ser fritidshemmet som en arena med stora möjligheter att skapa bra förutsättningar för att möjliggöra fysisk aktivitet och rörelse. Ändå är jag precis lika medskyldig som mina övriga kollegor i berättelsen i att fastna i rutiner där elevernas möjlighet till rörelse begränsas kraftigt.
Jag vill tydligt poängtera att jag absolut inte på något sätt argumenterar emot skapande eller andra lugna aktiviteter. Jag tror dock att det är viktigt att titta på hur, när och vilken typ av aktiviteter som planeras in under olika tider av eftermiddagen. För på samma sätt som jag tycker att alla elever ska få ta del av mycket fysisk aktivitet, så ska alla elever självklart också få chansen att använda och utveckla sina kreativa sidor. Däremot tror jag inte att det bästa för alla elever efter en lång och stillasittande skoldag, utan idrott eller fartfyllda raster, är att tvinga eleverna att sitta stilla ytterligare i en samling för att sedan fortsätta med en stillasittande förutbestämd aktivitet. Det blir på ett sätt som att vi förlänger skoldagen för eleverna. Hur ska vi organisera fritidsverksamheten så att alla elever får ta del av all den undervisning som fritidshemmet ska innehålla? Fritidshemmets avsaknad av kunskapskrav och timplan ger en helt annan frihet att forma verksamheten jämfört med skolan. Problem och dilemman kan dock istället uppstå av en stor elevgrupp med många olika viljor, lokaler och miljöer som inte är anpassade efter verksamheten eller en personalgrupp som inte är överens om hur verksamheten ska utformas.
10
Det är ingen hemlighet att rörelse och fysisk aktivitet är något som är viktigt för alla människor, framför allt för växande barn. Hur stort ansvar kan vi då lägga på eleverna att sköta det själva? När jag skrev min berättelse insåg jag att just den frågan inte är huvudfrågan för de tre eleverna som är huvudpersoner i berättelsen, som rör på sig mycket själva ändå.
Utan mer för de elever som i likhet med Stina och Olle trivs bra med lugna aktiviteter och som sedan under den fria leken väljer stillasittande aktiviteter även då. Hur ser vi till att stimulera även deras behov av rörelse? Hur lockar vi elever till att delta i aktiviteter de inte väljer själva?
För att konkretisera mitt dilemma ytterligare, så landar jag i att ingen har tagit ansvar över elevernas rörelsebehov under dagen. Varken skolan eller fritidshemmet vill ge bort någon tid av det som är planerat, utan prioriterar annat framför fysisk aktivitet och rörelse. Efter en stillasittande förmiddag fortsätter vi att kraftigt begränsa elevernas möjlighet till rörelse, trots att vissa elever visar tydliga tecken på ett behov av att röra på sig och trots att vi vet om hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Det jag vill diskutera vidare är om hur skolan behöver ta ansvar och se till att alla elever ges möjlighet att röra på sig dagligen i den alltmer
stillasittande värld vi lever i. Dilemmat i det och utmaningen uppstår när vi har stora
elevgrupper med många olika individuella intressen och förutsättningar, samtidigt som att vi ska ha en varierad och inkluderande verksamhet. Det blir ytterligare en krock när vi har en personalgrupp som inte är helt överens om hur verksamheten ska vara utformad. Jag vill även diskutera ansvarsfrågan. Vems ansvar är det att eleverna får chansen att röra på sig varje dag?
Ligger det ansvaret på skolan? Eller är det ett ansvar som ska ligga hos elevernas vårdnadshavare?
Syfte & frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka och diskutera hur skolan och fritidshemmet kan och bör utforma verksamheten för att på bästa sätt stötta eleverna när det kommer till fysisk aktivitet och rörelse.
Jag vill utforska hur en optimal verksamhet över både skola och fritidshem skulle kunna se ut för eleverna när det kommer till fysisk aktivitet, i förhållande till den verksamhet vi gav eleverna i min berättelse. Genom att undersöka de positiva hälsoeffekter som fysisk aktivitet kan ge, vill jag argumentera för hur fritidsverksamheten kan komplettera den i stora delar
11
stillasittande skolundervisningen. Jag vill också diskutera vems ansvar det är i skolan att se till att alla elever får den dagliga dos av fysisk aktivitet som de behöver och om det är rimligt att lägga över ett stort eget ansvar på eleverna själva. Även barns aktivitet på fritiden är något jag vill undersöka och också utifrån det diskutera hur stort fokus vi bör lägga på fysisk aktivitet i skolan och i fritidshemmets verksamhet.
Följande frågor kommer att vara vägledande i min kommande undersökning och diskussion:
• Hur kan fritidshemmet och skolan utforma verksamheten för att möta alla olika elevers rörelsebehov, samtidigt som verksamheten ska innehålla så mycket annat?
• Är det skolans ansvar att se till att alla elever rör på sig dagligen? Eller är det föräldrarnas ansvar att de får möta mycket fysisk aktivitet på sin fritid?
• Hur stort ansvar kan vi lägga på eleverna själva att röra på sig under dagen, på raster och i deras fria lek?
Metod
Metoden jag använder mig av för att undersöka min berättelse, mitt dilemma och mina frågeställningar är den typ av vetenskaplig erfarenhetsbaserad essä som Lotte Alsterdal beskriver i sitt kapitel ”Essäskrivande som utforskning” i Konst och lärande: essäer om estetiska lärprocesser (2014). En sådan essä består av tre olika huvuddelar. Den inleder med en berättelse om en svårbedömd egenupplevd dilemmasituation, följt av egna reflektioner och utformandet av frågor och avslutningsvis ska teoretiska perspektiv utifrån användas för att undersöka dilemmat och berättelsen på djupet. Alsterdal lägger stor vikt vid lärprocessen som sker under arbetets gång, där studenten skiftar mellan att läsa, skriva och att undersöka
texterna tillsammans med kurskamrater och lärare. Det är inte resultatet av texten som är i huvudfokus, även om det självklart ska leda fram till en färdig uppsats. Utan Alsterdal
poängterar att lärandet sker i skiftandet mellan att skriva och reflektera. Att se tillbaka på sina erfarenheter och reflektera över sitt handlande med hjälp av nya perspektiv. Genom detta syftar en sådan typ av essä till att studenten ska lära och utvecklas av sina egna erfarenheter (Alsterdal 2014, s. 49–50).
12
I skrivandet av denna typ av essä finns det en del viktiga etiska aspekter och överväganden att ta hänsyn till. Författarna Runa Patel och Bo Davidson skriver i Forskningsmetodikens
grunder (2011) om flera olika forskningsetiska aspekter som måste beaktas i arbetet med en uppsats. Även om de främst riktar in sig på empiriska arbeten, så är deras resonemang om konfidentialitet högst aktuellt även i utformandet av en essä. Det innebär att utomstående som läser denna uppsats inte ska kunna identifiera enskilda individer (Patel & Davidson 2011, s.
63). Därför har jag varit noga med att alla namn som förekommer i min berättelse, förutom mitt eget, är fingerade. Även andra detaljer och dialogen i berättelsen är förändrade på så sätt att ingen av de aktuella individerna ska kunna identifieras.
En annan viktig aspekt som är högaktuell i skrivandet av en erfarenhetsbaserad essä, är att vara så neutral och opartisk som möjligt. Något som är svårt att uppfylla i skrivandet av en essä som bygger på en egenupplevd berättelse och egna erfarenheter. Magdalene Thomassen beskriver detta i Vetenskap, kunskap och praxis (2007). Det gäller att i så hög utsträckning som möjligt skilja på fakta och värderingar och att inte påverkas av särintressen eller förutfattade meningar. Som författare gäller det att inte vinkla sin text på något sätt eller att medvetet undanhålla relevant information, bara för att det går emot ens egna personliga åsikter (Thomassen 2007, s. 108). Ett mål med denna uppsats är därför att i så hög
utsträckning det går vara så saklig som möjligt och jag ska göra mitt bästa för att finna och belysa flera olika perspektiv på det jag skriver. Samtidigt är jag medveten om att mina egna värderingar under arbetets gång kommer att ha en viss påverkan på utformningen av min text och de perspektiv jag lyfter fram.
Teoretisk diskussion
Hur mycket behöver barn röra på sig?
Innan jag tar itu med mina frågeställningar, vill jag inleda med att ta reda på hur mycket barn behöver röra på sig. FN:s fackorgan gällande hälsofrågor WHO (World Health Organisation), Världshälsoorganisationen på svenska, rekommenderar att barn och ungdomar i åldrarna 5–17 år bör ägna sig åt minst 60 minuters fysisk aktivitet varje dag. Minst 3 gånger i veckan bör aktiviteten vara av pulshöjande karaktär och minst 3 gånger i veckan bör också skelett och muskulatur belastas. Denna aktivitet för barn kan vara till exempel lekar, spel, idrotter och promenader. Aktiviteterna kan ske hemma, i skolan eller i organiserade former i föreningar
13
(WHO u.å.). Den svenska Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida att vi i Sverige följer dessa rekommendationer från WHO (Folkhälsomyndigheten 2020).
Hur väl följs då dessa rekommendationer i Sverige? Inte alls bra visar det sig.
Folkhälsomyndigheten gör var fjärde år en stor hälsoundersökning där olika hälsoaspekter undersöks hos barn i åldrarna 11, 13 och 15 år. Den senaste rapporten av Skolbarns
hälsovanor i Sverige (2018) visar att endast 12% av flickorna och 17% av pojkarna i dessa åldrar når upp till rekommendationen om 60 minuters fysisk aktivitet varje dag. Ett tydligt samband ses mellan åldern och den fysiska aktiviteten, där yngre barn rör på sig mer än äldre (Folkhälsomyndigheten 2018, s. 63). Jag har inte funnit någon liknande svensk studie gjord för lite yngre barn, som är mer aktuellt för mig i denna essä. Däremot en rapport gjord av Nordiska Rådet The Nordic Monitoring System 2011–2014 Status and development of diet, physical activity, smoking, alcohol and overweight (2017), där hälsa har undersökts i alla de nordiska länderna. Där visar det sig att cirka 30% av svenska barn i åldrarna 7–12 år rör på sig tillräckligt för att nå upp till rekommendationerna. Det är den lägsta siffran av samtliga
nordiska länder (Nordiska rådet 2017, s. 94).
En fortsatt tydlig trend att yngre barn rör på sig mer än äldre. Dock är det bara att konstatera att de flesta barn rör på sig alldeles för lite, något som jag ser som mycket oroande och ett stort problem som det behöver göras någonting åt. Svenska barn behöver röra på sig betydligt mer än vad de gör just nu. När och var ska barn röra på sig? De allra flesta unga barn i
Sverige befinner sig dagligen i skola och fritidshem. Kan och ska det vara en arena för barnens dagliga rörelse?
Anledningen att jag ovan har skiljt på flickors och pojkars rörelse är endast på grund av att denna uppdelning görs i folkhälsomyndighetens rapport. Jag ser ett stort problem i inaktivitet hos barn generellt och kommer i det följande inte att göra någon skillnad mellan pojkar och flickor i det avseendet.
Fritidshemmets läroplan
Jag vänder nu blicken mot fritidshemmet och vad verksamheten där ska innehålla enligt läroplanen Lgr11. Är det där som eleverna ska få möjligheten att röra på sig varje dag? I det första stycket i syftesdelen i fritidshemmets kapitel står det att:
14
Undervisningen i fritidshemmet ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda eleverna en meningsfull fritid. Detta ska ske genom att undervisningen tar sin utgångspunkt i elevernas behov, intressen och erfarenheter, men också att eleverna kontinuerligt utmanas ytterligare genom att de inspireras till nya upptäckter. (Skolverket 2019, s. 22).
I dessa få meningar hittar jag flera olika perspektiv att diskutera händelsen med Kasper, Jesper och Jonathan i min berättelse. Fritidshemmet ska erbjuda eleverna en meningsfull fritid, men hur meningsfullt kändes starten på denna eftermiddag för dessa tre pojkar? Vad som är och känns som meningsfullt varierar självklart mellan olika individer. Jag har dock svårt att tro att de här pojkarna kände någon som helst grad av meningsfullhet i att bli tvingade att sitta stilla under en längre tid, efter att redan ha suttit stilla under i princip hela dagen i skolan. Undervisningen i fritidshemmet ska även ta sin utgångspunkt i elevernas behov och intressen. Det är också något vi misslyckats med att ta hänsyn till i detta fall. Om vi hade utgått från dessa tre elevers behov, hade vi inte tvingat dem att sitta stilla under denna stund. Vi har inte heller utgått från just dessa tre elevers intressen i planeringen av denna bilduppgift. Dock fanns det andra elever i gruppen som hade ett stort intresse av denna uppgift, elever som Stina och Olle. Hur ska vi kunna planera verksamheten utifrån elevernas intressen och behov, när vi har många olika elever med många olika intressen och behov?
Samtidigt som att verksamheten ska utgå från elevernas intressen och behov så ska eleverna enligt citatet ovan också kontinuerligt utmanas och inspireras till nya upptäckter. I det centrala innehållet i fritidshemmet står det att undervisningen ska innehålla bland annat ”Skapande genom olika estetiska uttrycksformer” (Skolverket 2019, s. 24). Det är en utmaning som elever som Kasper, Jesper och Jonathan ska få möta och behöver få möta på fritids. Det står dock ingenstans att detta skapande måste ske stillasittande vid ett bord inomhus i direkt anslutning till skoldagens slut. Jag tror det är viktigt att titta på när och hur vi pedagoger planerar in olika aktiviteter under eftermiddagen och att vi vågar prova nya sätt att göra saker på, istället för att fastna i gamla rutiner. Att utgå från elevernas intressen och behov samtidigt som att de ska utmanas till nya upptäckter, är aspekter som jag inte alls nödvändigtvis ser som motstridiga. Jag tror det är fullt möjligt att organisera undervisningen utifrån elevernas
intressen och behov samtidigt som de utmanas vidare. Till exempel att dessa tre pojkar får utmanas att göra den här bilduppgiften, men att de får göra den utomhus, att temat på
15
uppgiften är zombies och att de inte tvingas att sitta stilla och genomföra den. Eller att eftermiddagen börjar med en lek eller annan fysisk aktivitet, så att eleverna får chansen att röra på sig ordentligt och att den stillasittande bilduppgiften görs senare under eftermiddagen.
Vad säger läroplanen mer specifikt om fritidshemmets uppdrag att erbjuda eleverna rörelse och fysisk aktivitet? Förutom en rad punkter i det centrala innehållet som bland annat
”Initiera, organisera och delta i lekar av olika slag” och ”Idrotter och andra fysiska aktiviteter inomhus och utomhus under olika årstider och i olika väder” (Skolverket 2019, s. 25), så fastnar jag för det sista stycket i syftesdelen:
Eleverna ska ges förutsättningar att utveckla en allsidig rörelseförmåga genom att få delta i fysiska aktiviteter och vistelse i olika naturmiljöer. Undervisningen ska ge eleverna möjlighet att uppleva rörelseglädje och därigenom utveckla ett intresse för att vara fysiskt aktiva. Vidare ska undervisningen bidra till en förståelse för hur fysisk aktivitet och utevistelse kan påverka hälsa och välbefinnande. (Skolverket 2019, s. 23).
Eftersom det inte finns någon timplan, några kunskapskrav eller någon annan närmare
beskrivning över hur, när eller hur mycket vi ska göra olika saker på fritids, så finns det här en stor frihet och ett stort ansvar i att forma verksamheten efter egen tolkning av läroplanen. Hur jag än vänder och vrider på citatet ovan blir det tydligt att det inte går att gömma sig bakom påståendet ”de rör ju redan så mycket på sig när de leker fritt”, som min kollega använde som argument i min berättelse. Förvisso, när det gäller dessa tre pojkar behöver vi som pedagoger inte anstränga oss nämnvärt för att de ska få uppleva rörelseglädje eller ett intresse för att vara fysiskt aktiva. Jag vill istället rikta blicken mot de elever som inte fick så mycket plats i min berättelse och som förmodligen inte tar så mycket plats i verkligheten heller. Elever som är som Stina och Olle, som trivs bra med de lugna aktiviteterna och som väljer att sitta stilla och ta det lugnt även under den fria leken. När rör de på sig? Här ligger det ett stort ansvar på pedagoger och lärare att skapa förutsättningar för eleverna att vilja delta i mer fysiska aktiviteter. På samma sätt som att berättelsens huvudpersoner behöver utmanas med
skapandeaktiviteter, behöver dessa elever utmanas genom delta i aktiviteter med mer rörelse.
Möjligtvis går det på samma sätt att kombinera något av elevernas andra intressen med en rörelseaktivitet och på så sätt locka eleverna att hitta rörelseglädjen och att väcka deras intresse för att vara fysiskt aktiva. Det är inget vi kommer att uppnå genom att lägga över allt ansvar på eleverna själva och hoppas på att de uppnår det i deras fria lek. När undervisningen
16
dessutom ska bidra till en ökad förståelse för hälsoeffekter av fysisk aktivitet krävs det, förutom uppstyrd praktisk verksamhet kring det, också samtal och diskussioner med eleverna.
För att återkoppla till frågeställningen om hur stort ansvar vi kan lägga på eleverna själva att röra på sig under skoldagen, blir svaret att vi inte kan lägga ett huvudansvar på eleverna själva. Det gäller inte bara i aspekten av fysisk aktivitet, utan i alla olika delar av läroplanen.
Det är vi som är anställda på skolan som har ansvar över eleverna, deras lärande och
utveckling. Det är vår skyldighet och vårt uppdrag att erbjuda eleverna en undervisning där de får ta del av hela läroplanens innehåll. I en optimal lärandesituation krävs ett ansvar från eleverna själva i form av att visa intresse för att lära och att vara initiativrika, men det är vårt ansvar att locka fram det intresset.
Vår verksamhet i berättelsen
Hur har vi som pedagoger tagit ansvar över elevernas rörelsebehov i berättelsen? Varför har vi organiserat verksamheten som vi har gjort? Det är inte med illvilja som verksamheten ser ut som den gör. Även om vi kollegor inte är helt överens om exakt hur det ska se ut, finns det ändå goda avsikter med att börja eftermiddagen med en samling. Med samlingen vill vi skapa en tydlig start på eftermiddagen för eleverna. Det ska vara tydligt för dem att nu är skolan slut och här börjar fritids. Vi har samlingen som en daglig rutin för alla elever. När de slutar skolan ska det inte finnas någon osäkerhet hos eleverna, utan de vet precis var de ska gå och vad de ska göra. Det finns även en specialpedagogisk tanke med samlingen där vi vill skapa en extra tydlighet för de elever som behöver det. I samlingen får vi in punkter ur
fritidshemmets centrala innehåll i läroplanen som att ”Samtala, lyssna, ställa frågor samt framföra egna tankar, åsikter och argument om olika områden, till exempel etiska frågor och vardagliga händelser” och ”Demokratiska värderingar och principer, i sammanhang som är bekanta för eleverna. Hur gemensamma beslut kan fattas och hur konflikter kan hanteras på ett konstruktivt sätt” (Skolverket 2019, s. 24). Det är i samlingen som eleverna får chansen att prata och komma med sina egna tankar och åsikter om olika saker. Eleverna får träna på att lyssna på varandra och genom samlingarna kan vi ta gemensamma beslut där elevernas delaktighet får vara i fokus.
Det låter bra i teorin, men det är dock tydligt att det inte riktigt fungerar för alla elever på det sätt som vi har organiserat det. Framför allt brister det ur ett specialpedagogiskt perspektiv där
17
vi inte alls har tagit hänsyn till elevernas individuella förutsättningar och behov.
Specialpedagogerna Inga-Lill Jakobsson och Inger Nilsson beskriver i sin bok
Specialpedagogik och funktionshinder (2011) flera olika perspektiv på just specialpedagogik.
Ett av perspektiven de tar upp är det relationella perspektivet som innebär att det är i
samspelet med den omgivande miljön som svårigheter för en elev uppstår. Ur detta perspektiv ses inte svårigheterna främst hos eleven, utan det centrala är det som uppstår i mötet med andra elever, pedagoger och den fysiska miljön. Som pedagog gäller det att vara lyhörd och flexibel, då varje unik situation kan innebära att nya svårigheter uppstår (Jakobsson & Nilsson 2011, s. 34).
Jag tycker att detta perspektiv ringar in bra vad vi misslyckades med i den här situationen.
Syftet med både samlingen och bilduppgiften var goda från början, men det uppstod snabbt svårigheter för dessa tre elever i mötet med vår verksamhet. Vi var inte alls tillräckligt lyhörda och flexibla snabbt nog för att avvärja den situation som uppstod. Trots att jag
uppmärksammade elevernas behov av rörelse tidigt, valde jag ändå inte att göra något konkret åt det, innan det var för sent. Här skulle vi definitivt behöva tänka om hur vi gör med vår samling och hur den upplevs av eleverna. Möjligen behöver samlingen inte vara obligatorisk för alla elever varje dag, utan att vi är betydligt mer lyhörda och flexibla och kan skapa individuella lösningar för de elever som behöver det.
Ytterligare en punkt ur läroplanen som kan användas för att argumentera för vår verksamhet i berättelsen, är att fritidshemmet ska ”erbjuda eleverna rekreation och vila för hälsa och välbefinnande” (Skolverket 2019, s. 22). Som mycket annat i Lgr11 är dock även dessa begrepp öppna för skolans lärare och pedagoger att tolka. Vad är rekreation och vila? Är det alltid att ta det lugnt och till exempel sitta ner och måla en stund? Jag tror inte att det är så enkelt. Av min erfarenhet och av min tolkning av begreppet, upplever jag att det är
individuellt från elev till elev vad de själva upplever som rekreation och vila i olika situationer. Erbjöd vi dessa tre pojkar möjligheten att vila efter en stillasittande skoldag, genom att de fick sitta stilla ytterligare? Nej, jag tror inte det. Jag tror snarare att vila i den här situationen för de här tre pojkarna hade varit att de fått gå ut och ”springa av sig”. Deras behov av vila låg troligtvis mer i en vila från att sitta ner, koncentrera sig och lyssna. Att låta hjärnan slappna av en stund och att låta kroppen få jobba istället.
18 Idrott & hälsa
Jag riktar nu blicken bort från fritidshemmet för att ur ett bredare perspektiv diskutera frågeställningen om vems ansvar det är att eleverna får möjlighet att röra på sig dagligen. Vi har ju faktiskt ett ämne i skolan som alla elever möter varje vecka där rörelse är en central del, idrott och hälsa. Är det idrottslärarens ansvar att alla elever rör på sig tillräckligt? Till skillnad från fritidshemmet finns det i ämnet idrott och hälsa en timplan att följa och kunskapskrav som ska uppnås, som till stor del styr undervisningen. Skolverket skriver på sin hemsida att timplanen från höstterminen 2020 innebär att eleverna ska få möta 140 timmars undervisning i idrott och hälsa i lågstadiet och 180 timmar i mellanstadiet (Skolverket 2020). Om jag räknar på 140 timmar i lågstadiet uppdelat på 3 läsår om cirka 20 veckor per termin, så landar
undervisningstiden i snitt på ungefär 1,2 timmar i veckan. För mellanstadiet blir den siffran ungefär 1,5 timmar varje vecka. Om målet är att vi ska uppnå rekommendationen om minst 60 minuters fysisk aktivitet för alla elever varje dag, är det uppenbart idrottsundervisningen i skolan inte räcker till.
Därtill ska tilläggas att ämnet idrott och hälsa inte enbart ska innehålla en undervisning som är full av fysisk aktivitet och rörelse. Det finns också en teoretisk del som handlar om hälsa och livsstil, där ett av kunskapskraven som eleverna behöver uppnå för att få godkända betyg är:
”Eleven kan samtala om egna upplevelser av fysiska aktiviteter och för då enkla och till viss del underbyggda resonemang kring hur aktiviteterna kan påverka hälsan och den fysiska förmågan” (Skolverket 2019, s. 50). I lektionstiden i idrotten ingår också bland annat
genomgångar, instruktioner, framtagning och borttagning av redskap. Lektionerna är således inte fullspäckade av fysisk aktivitet från början till slut.
En dryg timmes undervisning i idrott och hälsa i veckan, som inte enbart innehåller fysisk aktivitet, när målet är minst en timmes aktivitet varje dag. Det är tydligt att undervisningen i idrott och hälsa inte räcker och att ansvaret inte enbart kan läggas på undervisande
idrottslärare, utan det måste vara en fråga för hela skolan. Något som också tas upp i läroplanen i första kapitlet som handlar om skolans värdegrund och uppdrag, ”Skolan ska även sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.”
(Skolverket 2019, s.7). Här förekommer det dock en formulering som jag tycker är alldeles för öppen för tolkning. ”Sträva efter”, vad menas med det egentligen?
19 Fritiden
Jag fortsätter att rikta blicken bortåt, bort från både fritidshemmet och skolan. Mot elevernas fritid och mot deras föräldrar och vårdnadshavare. Det är ändå vårdnadshavarna som är ytterst ansvariga för sina barn. Ligger huvudansvaret hos elevernas vårdnadshavare att se till att de får den mängd fysisk aktivitet som de behöver? Hur aktiva är eleverna på fritiden? I en rapport gjord av den statliga organisationen Centrum för idrottsforskning De aktiva och de inaktiva -om ungas rörelse i skola och på fritid (2017) redovisar forskarna Suzanne Lundvall och Gunilla Brun Sundblad resultaten från forskningsprojektet ”Skola – idrott – hälsa”, som är en återkommande undersökning om barns fysiska aktivitet i skola och på fritid. Denna undersökning gjordes 2016 och resultaten jämförs med den första undersökningen som gjordes 2001. 80% av eleverna som deltog i undersökningen uppger att de någon gång under uppväxten varit med i en idrottsförening. I årskurs 6 är det cirka 70% av eleverna som
fortfarande är medlemmar i en idrottsförening. Det är snarlika siffror med hur det såg ut 2001 (Lundvall & Brun Sundblad 2017, s. 57). Något som tyvärr inte har förbättrats är att många barn lämnar föreningsidrotten redan när de är 12–13 år gamla och i gymnasieåldern är det endast cirka 25–30% som fortfarande är aktiva i idrottsföreningar (Lundvall & Brun Sundblad 2017, s. 59). Några av de faktorer som påverkar om och vilka idrottsaktiviteter barnen deltar i på sin fritid är föräldrarnas inställning till idrotten, bostadsort, bostadsområde, föräldrarnas utbildning och ekonomi. Ett tydligt mönster är att ju högre utbildning och ju bättre ekonomi som föräldrarna har, desto vanligare är det att barnen är med i en idrottsförening och att de dessutom fortsätter vara föreningsaktiva längre upp i åldrarna (Lundvall & Brun Sundblad 2017, s. 63).
Här anser jag att skolan och fritidshemmet kan ha en viktig roll, framför allt för de barnen som inte har möjlighet att delta i idrottsföreningar på sin fritid på grund av socioekonomiska skäl och därigenom blir alltmer fysiskt inaktiva. Alla barn i Sverige ska gå i skolan och enligt Skolverket går även 83,4% av alla barn i åldrarna 6–9 år på fritidshem (Skolverket 2020, s. 6).
Om vi ser till att alla elever får ta del av rörelse och fysisk aktivitet i både skolans och i fritidshemmets verksamhet, säkerställer vi därmed att alla elever får bra möjligheter att tillfredsställa sitt rörelsebehov oavsett hur förutsättningarna ser ut hemma.
Ett av fritidshemmets många uppdrag är att: ”Genom att eleverna får vistas i natur och samhälle ska undervisningen också stärka deras möjligheter att ta del av ett aktivt förenings-,
20
kultur- och friluftsliv i närmiljön” (Skolverket 2019, s. 23). Undervisningen på fritidshemmet ska även innehålla ”närsamhällets och föreningslivets utbud av aktiviteter och platser för kultur, fritid och rekreation” (Skolverket 2019, s. 25). En av våra många uppgifter på
fritidshemmet är att lyfta och uppmärksamma det lokala föreningslivet för eleverna. På så sätt kan vi hjälpa eleverna att hitta nya intressen och att våga prova på nya saker, som de troligtvis inte har möjlighet att göra hemma. Det finns stora möjligheter att även på ett eller annat sätt blanda in elevernas vårdnadshavare i det arbetet. Att presentera för dem vilket utbud det finns av aktiviteter i närområdet och att försöka visa på aktiviteter som inte kostar så mycket eller som är gratis.
Att inte delta aktivt i någon idrottsförening på sin fritid, betyder självklart inte per automatik att en person är fysiskt inaktiv. Lundvall och Brun Sundblad redovisar dock att stillasittandet har ökat sedan 2001. En betydande orsak till det är hur samhället har förändrats och alla de skärmar som finns i barnens omgivning idag. Undersökningen visar att 67% av barnen spenderar minst 2 timmar varje vardag framför en skärm. På helgerna ökar den siffran till 77%. Det är en markant ökning från 2001 då siffrorna låg på 17% respektive 27% (Lundvall
& Brun Sundblad 2017, s. 65). En stor del av barnens lek och sociala umgänge sker numera genom skärmar, via spel och chatt till exempel. En annan förändring som har skett i negativ riktning utifrån den fysiska aspekten, är att betydligt färre går eller cyklar längre sträckor till skolan. Andelen barn som går eller cyklar minst 20 minuter varje dag har minskat, samtidigt som att andelen som inte går eller cyklar överhuvudtaget har ökat. Anledningar till det kan vara urbaniseringen och det fria skolvalet som förändrat sträckan till skolan för många elever (Lundvall & Brun Sundblad 2017, s. 65).
Vad barn gör på sin fritid, kan vi i skolan inte styra över. Vi kan dock se till att stillasittande vanor från fritiden inte fortsätter in i skolans och fritidshemmets verksamhet. Skärmar såsom datorer och surfplattor är jättebra hjälpmedel för elever i undervisningen, men i övrigt kan vi ta bort en stor del av den stillasittande skärmtiden. Istället behöver vi hjälpa eleverna att hitta andra sätt att sysselsätta sig på när de har tråkigt. Att i högre utsträckning lägga fokus på att skapa goda aktiva vanor och hjälpa dem att få upp ögonen för att röra på sig mer.
Förhoppningsvis kan det då ha en viss påverkan även på elevernas fritid. Alla elever har också olika förutsättningar när det gäller transporten till och från skolan och den vardagsmotion de kan få genom det. Om vi då kan skapa en verksamhet där rörelse är en naturlig del av
21
skoldagen, ser vi till att alla elever får en daglig vardagsmotion oavsett om de varje dag får bilskjuts fram till dörren eller inte.
För att sammanfatta ansvarsfrågan så är det tydligt att det krävs vuxna runt barnen som tar ansvar och ser till att de får den mängd av fysisk aktivitet som de behöver för att må bra. Det yttersta ansvaret över barnen ligger alltid hos barnens vårdnadshavare. Men med de olika förutsättningar som barnen har hemma, så ligger ett stort ansvar även på skolan att
komplettera hemmet. I skolan ska alla elever ges samma förutsättningar och där kan vi se till att alla får chansen att röra på sig tillräckligt mycket dagligen.
Varför behöver barn röra på sig?
Hittills har jag skrivit mycket om att barn behöver röra på sig. Men varför behöver barn röra på sig? Vad finns det för positiva hälsoeffekter av fysisk aktivitet och rörelse? Varför är det relevant och varför bör det vara så angeläget för skolan att lägga ett stort fokus på det? Barn som rör på sig mycket i ung ålder minskar risken att i framtiden drabbas av bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes, fetma och det minskar också risken för benbrott (Folkhälsomyndigheten 2020). Redan utifrån dessa hälsoeffekter bör det vara högst angeläget att se till att alla rör på sig mycket dagligen. Men det finns även många psykiska och
kognitiva hälsoeffekter av fysisk aktivitet som har en direkt koppling till skolans verksamhet och elevernas prestationer där.
En person som har ägnat mycket tid till forskning om kopplingen mellan fysisk aktivitet och hjärnans kognitiva funktioner är Anders Hansen som är överläkare i psykiatri. Han skriver i Hjärnstark -hur motion och träning stärker din hjärna (2016) om just det sambandet. I boken pekar Hansen på sambandet mellan pulshöjande träning och koncentrationsförmåga. Som ett exempel hänvisar han till en undersökning där det gjordes en jämförelse av uppmärksamheten och koncentrationsförmågan mellan två grupper av vuxna. Den ena gruppen fick ägna sig åt pulshöjande aktivitet 3 gånger i veckan under 6 månaders tid, medan den andra gruppen fick ägna den tiden åt lugna stretch- och yogaövningar. Efter 6 månader fick båda grupperna genomföra ett koncentrationstest och det var tydligt att de som hade ägnat sig åt den
pulshöjande träningen presterade klart bättre och hade förbättrat sin selektiva uppmärksamhet.
Genom scanning av hjärnan visade det sig också att de hade ökat sin aktivitet i de områden i frontalloben och hjässloben som är viktiga för koncentrationsförmågan. En förklaring till det
22
menar Hansen kan vara att träningen har ökat antalet kopplingar mellan hjärnceller och på så sätt gjort det lättare för hjärnan när den tankemässiga belastningen är hög (Hansen 2016, s.
74–75). Det krävs inte träning under en längre tid för att det ska börja ge effekt. Hansen menar att ett enstaka kortare träningspass ger omedelbar effekt på uppmärksamheten och koncentrationen i upp till en timme direkt efter passet (Hansen 2016, s. 185).
En annan hjärnfunktion som Hansen menar påverkas positivt av träning är minnet. Det har visat sig att konditionsträning leder till att minnescentrumet i hjärnan, hippocampus, växer.
Genom att träna utökas således minneskapaciteten i hjärnan och vi får helt enkelt bättre minne av att röra på oss (Hansen 2016, s. 136).
Hur går detta att koppla till min berättelse och till skolans och fritidshemmets verksamhet?
Det råder inget tvivel om att pojkarna i min berättelse hade svårt att koncentrera sig under vår samling. Om vi istället hade inlett eftermiddagen med en rörelseaktivitet innan samlingen, hade det enligt Hansens forskning troligtvis lett till att eleverna hade haft lättare att
koncentrera sig och lyssna sedan under samlingen. Det är inte svårt att tänka sig att dessa elever ibland har svårt att koncentrera sig även under lektionstid. Därför bör vi hjälpa eleverna med deras koncentrationsförmåga både på lång och kort sikt genom att erbjuda fysisk aktivitet över hela skoldagen. Under förmiddagarna är rasterna en perfekt möjlighet för eleverna att röra på sig för att kunna vara mer alerta under de lektioner som ligger i direkt anslutning. Det bör också vara angeläget för undervisande klasslärare att under lektioner erbjuda
rörelsepauser när de märker att uppmärksamheten och koncentrationsförmågan börjar sjunka.
Detta för att hjälpa eleverna att kunna prestera bättre i skolan. På fritidshemmet kan vi öka möjligheterna till fysisk aktivitet dagligen för att på längre sikt hjälpa eleverna att i grunden ha en bättre koncentrationsförmåga. I läroplanen står det att ”Undervisningen i fritidshemmet kompletterar förskoleklassen och skolan…” (Skolverket 2019, s. 22) och jag ser detta som ett utmärkt sätt för fritidshemmet att komplettera den ofta stillasittande undervisningen i skolan genom en verksamhet med mycket fysisk aktivitet.
Ytterligare en effekt som fysisk aktivitet kan ha enligt Hansen är att kreativiteten hos människor förbättras. Alla är mer eller mindre kreativa i grunden, men det har visat sig att träning är ett av de absolut bästa sätten för att öka sin kreativa förmåga. Eftersom
uppmärksamheten och koncentrationsförmågan ökar av fysisk aktivitet blir det också lättare för hjärnan att sortera det kreativa idéflödet. Men det har inte bara en påverkan på hur hjärnan
23
sorterar idéflödet, utan Hansen menar att träning även har en positiv påverkan på själva innehållet i idéflödet och på hur idérika vi är (Hansen 2016, s. 177).
Vi valde att börja vår eftermiddag i berättelsen med en kreativ bilduppgift direkt efter en stillasittande skoldag. Enligt det Hansen skriver var det långt ifrån optimalt. Även vår bilduppgift hade gynnats positivt av att eleverna fått röra på sig innan de fick uppgiften.
Rörelsen och den fysiska aktiviteten är inte något som konkurrerar med övrig verksamhet, utan här blir det tydligt att rörelse skapar ännu bättre förutsättningar för många andra aktiviteter och uppgifter.
Utöver dessa effekter som rörelsen har på kroppen och på hjärnans kognitiva funktioner, har det även en stor påverkan på barns självbild, självkänsla och deras sociala samspel med andra.
Ingegerd Ericsson som är lektor och docent i idrottsvetenskap skriver i boken Rör dig – lär dig: motorik och inlärning (2005) om sambandet mellan rörelseförmåga, självkänsla och social gemenskap. Hon beskriver att barns kroppsuppfattning har en stor betydelse för självkänslan och att det finns ett tydligt samband mellan bristfällig motorisk förmåga och dålig självkänsla (Ericsson 2005, s. 11).
Hon tar också upp att barn med motoriska svårigheter lätt kan hamna i en ond cirkel där de riskerar att hamna utanför den sociala gemenskapen. Att barn med dålig motorik har dålig självkänsla när det kommer till rörelseaktiviteter och därför undviker att delta i dessa. Det leder till att de inte får chansen att öva på sin rörelseförmåga, motoriken försämras och självkänslan sänks ytterligare. De missar då också gemenskapen i att delta i spel och lekar med sina kompisar. På samma sätt blir det en god cirkel hos barn med bra motorik och en bra rörelseförmåga. De tenderar att oftare välja aktiviteter med mycket rörelse, vilket leder till att deras motorik förbättras ytterligare, deras självkänsla ökar och de samspelar i en högre grad tillsammans med sina kompisar i lekar (Ericsson 2005, s. 12).
Här ser jag återigen stora möjligheter i fritidshemmets verksamhet att arbeta med detta utifrån dessa aspekter på fysisk aktivitet och rörelse. Först och främst är det sociala en väsentlig del av fritidshemmet och det bör därför vara av stor vikt att jobba med det. Jag kommer återigen tillbaka till den friheten vi har på fritidshemmet att forma verksamheten efter elevernas
intressen och behov. För att bryta den onda cirkeln som kan finnas hos vissa elever behöver vi till att börja med forma rörelseaktiviteter på olika nivåer så att alla elever känner att de kan
24
lyckas. Genom att utgå från elevernas intressen och skapa aktiviteter utifrån det, kan det bli ännu lättare att locka in eleverna i rörelseaktiviteter. Det viktiga är inte att det är komplicerade rörelser som eleverna behöver göra, utan att de elever som i vanliga fall undviker rörelse börjar röra på sig. Om vi kan få in alla elever i den goda cirkeln har vi kommit långt.
Mindre fysisk aktivitet i skolan?
Det är inte alla som håller med om att antalet idrottstimmar och tid som vi ska lägga på fysisk aktivitet i skolan bör öka. Krönikören Susanna Birgersson skriver i en ledare i Göteborgs- Posten ”Tänk på barnen som hatar idrott” (16 januari 2017) att hon tycker att det är ett alldeles för stort fokus i dagens samhälle på hälsa och träning. Hon påstår att det finns många elever som avskyr idrottslektionerna och att de borde få slippa ha idrott flera gånger i veckan.
Hon menar att det är svårt att motivera de eleverna som ogillar idrott att ha extra idrott. Att det kan leda till bättre skolprestationer fungerar inte som motivation för de elever som redan har goda betyg (Birgersson 2017).
Även i tidningen Arbetarbladet hittar jag en insändare skriven av Lina Landström som idag arbetar som personlig tränare, ”Mindre skolidrott förbättrar folkhälsan!” (11 mars 2014). Där beskriver hon sin egen skolgång och sina upplevelser i ämnet idrott och hälsa. Hon avskydde ämnet och ansåg att idrottslektionerna var enformiga och endast var anpassade för en liten klick elever. Var du inte bra på bollsporter fick du ingen chans alls att glänsa.
Idrottslektionerna bidrog till att hennes självförtroende och självkänsla sjönk. Hon beskriver att hon på grund av detta undvek träning i högre grad på fritiden och hon tror att en utökning av antalet idrottstimmar i skolan skulle leda till en ökad skolkning och ännu mer stillasittande.
Hon berättar att hon under hela sin uppväxt hållit på med ridning och cyklat fram och tillbaka till stallet. Det hade lett till att hon var rätt vältränad och när hon som 14-åring introducerades till styrketräning hittade hon rätt. Det har idag lett till att hon utbildat sig och som sagt arbetar som personlig tränare. Istället för att utöka antalet idrottstimmar och tid som läggs på fysisk aktivitet, argumenterar hon för att göra idrottsundervisningen mer varierad och mångsidig.
Hon avslutar sin insändare med: ”Det finns hur många sätt som helst att röra på sig, och jag kan garantera att alla kan finna åtminstone ett sätt som de tycker är roligt!” (Landström 2014).
Jag förstår vad dessa skribenter menar och det är ett problem att det finns många elever som avskyr ämnet idrott och hälsa. Dock kan jag tycka att det känns motsägelsefullt att de elever
25
som inte tycker om att röra på sig ska slippa det helt, som Birgersson tycks anse. Det är snarare de eleverna som behöver röra på sig ännu mer. Det är de eleverna som vi behöver få in i den här goda cirkeln som jag beskrev ovan. Det gäller bara att hitta ett sätt att locka in dem i det. Vi måste hjälpa eleverna att hitta rörelseglädjen och väcka deras intresse för att vara fysiskt aktiva. Just det som Landström är inne på i slutet av sin insändare. Hon verkar ha haft en idrottslärare som misslyckats med att skapa en inkluderande undervisning där alla har möjligheten att lyckas. Om undervisande idrottslärare följer den läroplan som finns för idrott och hälsa i Lgr11, så ska det vara en varierande idrottsundervisning. Precis som jag också varit inne på tidigare ligger det ett stort ansvar på oss vuxna i skolan att skapa en inkluderande och varierande undervisning som är öppen och tilltalande för alla elever. Vi måste utgå ifrån elevernas olika förutsättningar, behov och intressen. Därigenom kan vi skapa en verksamhet som eleverna tycker om, där de får chansen att lyckas och där de hela tiden utvecklas. Jag fastnade för citatet som Landström avslutade sin insändare med. Det finns så många olika sätt att röra på sig. Om vi i skolan ser till att variera undervisningen så mycket som möjligt, så finner nog alla elever till slut det som de tycker är kul och som gör att de upptäcker ett intresse för att vara fortsatt fysiskt aktiva.
Hur kan skolan göra?
Jag har diskuterat ansvarsfrågan en del och kommit fram till att huvudansvaret behöver delas mellan alla vuxna runt eleverna i skolan och att det bör vara angeläget för alla att hjälpas åt att arbeta mer med fysisk aktivitet. Hur kan då skolan göra mer konkret för att tillfredsställa alla elevers rörelsebehov och uppnå de positiva hälsoeffekter jag beskrivit ovan? Som en av mina frågeställningar löd: Hur kan fritidshemmet och skolan utforma verksamheten för att möta alla olika elevers rörelsebehov, samtidigt som verksamheten ska innehålla så mycket annat?
Ett exempel som har varit återkommande när jag sökt information till denna uppsats är Bunkefloprojektet. Magnus Karlsson, som är forskare på Lunds universitet, sammanfattar det projektet i sitt kapitel ”Mer rörelse i skolan med Bunkeflomodellen” i De aktiva och de inaktiva -om ungas rörelse i skola och på fritid (2017). Studien gjordes på Ångslättskolan i Bunkeflostrand i Malmö. Ytterligare tre andra skolor i närområdet användes som
kontrollskolor. På Ångslättskolan utökades mängden fysisk aktivitet med 40 minuter varje dag utöver ordinarie idrottsundervisning samtidigt som kontrollskolorna fortsatte sin
verksamhet som tidigare, med cirka 60–90 minuters idrottsundervisning som den enda styrda
26
fysiska aktiviteten. Eleverna fick börja med detta i första klass och det pågick sedan under hela grundskoleperioden. Resultaten var tydliga. Eleverna på Ångslättskolan hade ökat sin benmassa och muskelstyrka betydligt mer än eleverna på de övriga skolorna. När eleverna gick i årskurs 8 och 9 hade de haft hälften så många benfrakturer som eleverna i
kontrollskolorna. Även stillasittandet minskade och elevernas intresse för att vara fysiskt aktiva utanför skolan ökade jämfört med de andra skolorna. Något som också förbättrades var elevernas skolprestationer och deras slutbetyg ökade markant vilket gjorde att fler uppnådde behörighet att komma in på gymnasial utbildning (Karlsson 2017, s. 82–85).
Detta är ett tydligt exempel på hur en ökning av den fysiska aktiviteten hos eleverna gav positiva hälsoeffekter. Både fysiska effekter på kroppen och även positiva effekter på
elevernas skolprestationer. Det krävs ingen stor omorganisation, utan det räcker att avsätta lite mer tid till fysiska aktiviteter varje dag.
Ett annat exempel på hur en skola kan organisera verksamheten för att öka den fysiska
aktiviteten och stimulera elevernas behov av rörelse finns på Bäckahagens skola i Stockholm.
De har genom sitt projekt ”Hjärna rörelse” (2019), som de beskriver på sin hemsida,
integrerat rörelse i sin ordinarie dagliga verksamhet. De jobbar mycket med att skapa miljöer som lockar till och stimulerar elevernas behov av rörelse. Klassrummen är utformade för att gynna rörelse genom att det sitter whiteboards på alla fyra väggar för att eleverna inte bara ska sitta stilla åt ett håll och genom material i klassrummen som bland annat pilatesbollar och balansbrädor. I korridorerna har de satt upp rörelseslingor som eleverna kan gå, klättergrepp på väggarna och pingisbord. Allt för att locka eleverna till mer rörelse. Syftet med allt detta beskriver de att det är för att skapa både inne- och utemiljöer som inspirerar eleverna till mer spontana fysiska aktiviteter. Det ska handla om aktiviteter som uppmuntrar till lek, utan prestige eller tävling. De erbjuder även rastaktiviteter som är fyllda av rörelse och en gång i veckan har de något de kallar morgonpuls, där eleverna erbjuds ett rörelsepass innan skolan börjar. De elever som har en bristfällig motorik erbjuds också extra idrott en gång i veckan (Bäckahagens skola 2019).
Det här tror jag är rätt väg att gå. Att skapa en daglig verksamhet på skolan, där rörelse och fysisk aktivitet är en naturlig del över hela skoldagen. Genom att arbeta på detta sätt och integrera rörelse med vardagen i skolan, tar det inte heller så mycket tid från annat som ska hinnas med. Att det inte heller är något påtvingat för eleverna ser jag som positivt. Utan allt
27
syftar till att locka in eleverna i den fysiska aktiviteten genom miljöer och aktiviteter som bjuder in till rörelse. De skriver ingenting på sin hemsida om hur fritidshemmet är inkluderade i detta projekt, men jag ser det som en självklarhet att även fritidshemmet kan och bör jobba på samma sätt för att skapa en helhet över hela dagen för eleverna. Att även fritidshemmets miljöer är utformade för att locka till mer rörelse och att det erbjuds olika rörelseaktiviteter i den dagliga verksamheten.
För i slutändan kan vi som pedagoger inte tvinga eleverna att röra på sig, vi kan inte utföra rörelser åt dem. Vi har dock ett stort ansvar att skapa förutsättningar för alla elever att kunna röra på sig och det är precis det som jag tycker att Bäckahagens skola ser ut att ha lyckats med på ett tydligt och bra sätt. Alla elever är olika, har olika intressen och tycker om att göra olika saker. Vissa elever är som Kasper, Jesper och Jonathan, fyllda av energi och rörelse. Andra elever är som Stina och Olle, fyllda av kreativitet. Alla elever älskar inte fysiska aktiviteter, men ”Det finns hur många sätt som helst att röra på sig, och jag kan garantera att alla kan finna åtminstone ett sätt som de tycker är roligt!” (Landström 2014).
Slutord
Med denna uppsats har jag fått chansen att fördjupa mig i ett ämne som jag brinner för, på ett sätt som jag inte haft möjlighet till tidigare. Jag började skriva denna essä med tanken att undersöka hur vi i skolan och fritidshemmet kan stimulera elever med mycket spring i benen.
Tidigt under arbetets gång fick jag dock upp ögonen för ett helt annat problem, en ännu större utmaning. Eleverna som inte rör på sig frivilligt och som inte tycker om att röra på sig. Där ligger det verkliga problemet. Att få alla elever att bli aktiva frivilligt, för att i förlängningen vara hälsosamma barn. Jag är glad över att jag insåg och fick upp ögonen för just detta tidigt, då det gav en helt annan dimension till denna essä. Processkrivandet har i detta fall varit lärorikt, där input från klasskamrater, handledare och pendlandet mellan egna reflektioner och litteratur hela tiden givit nya insikter och perspektiv på berättelsen. Att se tillbaka på en egenupplevd situation på detta sätt har varit givande och fått mig att tänka om helt om vissa saker.
Syftet med denna essä var att undersöka och diskutera hur skolan och fritidshemmet kan och bör utforma verksamheten för att på bästa sätt stötta eleverna när det kommer till fysisk aktivitet och rörelse. En av frågeställningarna som jag utgick från för att undersöka detta var:
28
Hur kan fritidshemmet och skolan utforma verksamheten för att möta alla olika elevers rörelsebehov, samtidigt som verksamheten ska innehålla så mycket annat? Jag tror inte det finns något rätt eller fel svar på den frågan om exakt hur vi ska göra. Det viktiga är nog helt enkelt bara att göra något och att skapa en verksamhet där fysisk aktivitet och rörelse är en helt naturlig del av alla elevers vardag. Fritidshemmets del i läroplanen lämnar över ett stort ansvar på undervisande fritidshemslärare i allt som verksamheten ska innehålla. Det gäller att samtliga vuxna på fritids tar det ansvaret på stort allvar genom att läsa läroplanen, göra sin tolkning av den och forma verksamheten utefter det. Att inte missa en sådan viktig del som den fysiska aktiviteten och att tillsammans med övrig personal på skolan ta ansvar över elevernas hela skoldagar ser jag som väsentligt. Det finns för många positiva hälsoeffekter av rörelse och fysisk aktivitet för att vi ska kunna strunta helt i att ge tid till det i skolan.
Just ansvarsfrågan har också varit essentiell för denna essä. Är allt det här skolans ansvar?
Eller är det en fråga för elevernas vårdnadshavare att ta tag i? Det går inte att lägga allt ansvar i en sådan här viktig fråga på en enda person eller på en enskild verksamhet. Det går inte heller att lägga över hela ansvaret på varje individuell elev. Då har vi misslyckats med vårt jobb om det är eleverna själva som ska ansvara för allt sitt lärande. Jag tror på ett stort
samarbete mellan skolans alla olika verksamheter, där kollegor också kan ta vara på varandras styrkor. Undervisande idrottslärare kan självklart inte ta ansvaret själv över elevers rörelse och fysiska aktivitet, när hen har så lite praktisk tid med varje elev. Men hen kan med sitt professionella kunnande ta ett ansvar i arbetet tillsammans med övriga lärare att starta ett arbete där rörelse ska införas som en naturlig del i elevernas vardag på skolan. Att lägga över ansvaret på elevernas vårdnadshavare är något som också är lätt att göra ibland. Dock vet vi hur olika förutsättningar alla elever har på hemmaplan och det känns oansvarigt att inte anstränga oss för att göra allt vi kan för vissa elever, när de spenderar så mycket av sina dagar hos oss. Vi i skolan kan inte kontrollera hur varje enskild elev har det hemma, men vi kan se till att göra skillnad under den tiden de spenderar hos oss.
Det känns som att temat på denna essä ligger helt rätt i tiden, då WHO i slutet av november uppdaterade sina rekommendationer och förstärkte behovet av att minska långvarigt
stillasittande. Folkhälsomyndigheten i Sverige har också påbörjat ett arbete för att ta fram nya svenska riktlinjer för fysisk aktivitet, som ska komma under 2021.
29
Jag upplever det här arbetet som ett perfekt avslut på denna utbildning, när jag nu kliver ut i arbetslivet som utbildad fritidshemslärare med behörighet att undervisa även i idrott och hälsa. Med nya insikter är jag nu redo att ta mitt ansvar över varje enskild elevs lärande och kommer göra mitt yttersta för att skapa fysiskt aktiva elever och människor.
30
Källförteckning
Alsterdal, Lotte (2014). Essäskrivande som utforskning. I: Burman, Anders (red.) (2014). Konst och lärande: essäer om estetiska lärprocesser. Huddinge: Södertörns högskola, s. 47–73
Birgersson, S. (2017). Tänk på barnen som hatar idrott. Göteborgsposten, 16 januari.
https://www.gp.se/ledare/t%C3%A4nk-p%C3%A5-barnen-som-hatar-idrott-1.4115923 (Hämtad 2020-11-26)
Bäckahagens skola, Stockholms stad (2019). Hjärna rörelse.
https://backahagensskola.stockholm.se/hjarna-rorelse (Hämtad 2020-11-26)
Ericsson, Ingegerd (2005). Rör dig - lär dig: motorik och inlärning. Stockholm: SISU idrottsböcker
Folkhälsomyndigheten (2020). Fysisk aktivitet – rekommendationer.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/fysisk-aktivitet-och- matvanor/fysisk-aktivitet--rekommendationer/ (Hämtad 2020-10-22)
Folkhälsomyndigheten (2018). Skolbarns hälsovanor i Sverige 2017/18: grundrapport.
Solna: Folkhälsomyndigheten Tillgänglig på Internet:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/53d5282892014e0fbfb3144d25b497 28/skolbarns-halsovanor-2017-18-18065.pdf
Hansen, Anders (2016). Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna.
Stockholm: Fitnessförlaget
Jakobsson, Inga-Lill & Nilsson, Inger (2011). Specialpedagogik och funktionshinder.
Stockholm: Natur & kultur
Karlsson, Magnus (2017). Mer rörelse i skolan med Bunkeflomodellen. I: Dartsch, Christine, Norberg, Johan R. & Pihlblad, Johan (red.) (2017). De aktiva och de inaktiva:
