Från Kivik till Eggjum. III. Fågel-fisk-magien och vattnet som gengångarskydd
Nordén, Arthur
Fornvännen 31, 241-248
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1936_241
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
FRÅN KIVIK TILL EGGJUM
I I I . FÄflEL- FISK-MAGIEN OCH VATTNET SOM OENUANUAKSKVDI)
Det intressanta bronsåldersfyndct från Folkestad i Skee socken, Bohuslän, med den i graven nedlagda rakkniven och dess fägel-1'iskdekor, som av An- dreas Oldeberg utförligt kommenterades i lAirnvännen 1935, sid. 343—355, inordnar sig som ett nytt och vikligt led i den biltills tämligen torftiga för- bindelselinjen mellan Kivikstencn 7:s fiskbild och den rarasomässiga fisk-
fågelbesvärjelsen pä Eggjumstenen.
Jag har i en föregående avdelning av denna min uppsats uppehållit mig vid fisk-fågelmotivet i det nordiska arkeologiska materialet (Fornvännen 1934, sid. 112). Oldeberg har icke observerat detla uttalande och därför också förbisett det stöd för hans uttalande om rakknivarnas gravmagiska ur- sjirungssyfto, som just ligger i fisk-fågelkombinationen på Folkestadkniven, sammanställd å ena sidan med den klart gravmagiska Kivikbilden, å andra sidan med den som gengängarbesvärjelse nyttjade fisk-fägelramsan a Egg-
jumstenen. i I det jag bär lämnar lågclniotivet åsido och hänvisar till vad jag å anfört
ställe kunnat anlöra därom,
1vill jag här till komplettering av såväl Olde- bergs som min egen tidigare behandling av fiskmotivet söka draga parallellen mellan den hittills föga kända nordiska gengångarmagien med vatten eller fisk som verkningsmedel och en välbestyrkt ulomnordisk sådan magi.
Oldeberg säger sig benägen att räkna med, att fågeln som inkarnation av naturmakter och särskilt av vegetationsdemonen mera har »ett eurojieiskt än elt asiatiskt ursprung, i varje fall knappast ett semitiskt» — detta är ju vad Hammarstedt med utomordentlig lärdom och lika stor energi gjort gällande
— men att däremot fisksymbolen synes honom »hava varit knuten till de orientaliska friiktbarbctsreUgionerna». Den generella riktigheten av denna iakttagelse skall icke bestridas, fiskens roll i de semitiska folkens gudavärld är väl känd, och i deras magi var fisken såväl en lyckosymbol som ett de- monfördrivande medel. Även i de antika religionerna och i kristendomen lever denna magiska fisk ett mångskiftande liv. Men är det nu nödvändigt att gå så långt som till Tvåflcclslandet ocli Kaukasus för att förklara fisk-
1
Till N. E. H a m m a r s t e d t s bägge grundläggande utredningar om Fågeln med segerstenen, sprängörten och livsäranot, Medd. fr. Nat. museet 1901, och Inspirationsfågeln, Fataburen 1908, måste någon gång fogas en djupgående undersökning av de fågelmaskorado processionanterna å Kiviks- stenarna och den bekanta som fågelbuviid formade bronsåldcrspjäsen i St.H.M.
1G — Fornvännen 1930.
2 4 2 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
symbolens uppträdande i Nordens äldre bronsålder, huvudsakligast i förbin- delse med gravar? •
Fisken hör v a t t n e t till, och dä vatten överhuvudtaget är svårt att åskådligt gestalla som bild, är det lätt alt förstå, att fisken lätt glidit in i det magiskt-symboliska sammanhang, dit vatinet hör. Med andra ord: en konstnär, som för något ändamål behövde teckna vatten-symbolen, tvekade om sitt uttrycksmedel och valde i stället alt teckna bilden av en fisk.
Men vatten är nu elt gammalt beprövat model mot gengångare. Jag har i ujipsatsens tidigare del (Fornv. 1934, sid. 109—110) belyst föreställningarna om »ebben som dödningsbämtare». Det låg så mycket närmare att inlägga denna betydelse hos de tillbakavikandc vattenmassorna i ebbföreteolsen, som vattnet redan i och för sig ansågs fjättra och behålla de döda. Typisk för denna uppfattning är en i våra dagar på Kreta och Mindre Asiens kust (Mytilene) iakttagen sed: får folk för sig, att en död går igen, gräva de upp hans lik och föra det över till en holme, där de begrava det på nytt: vattnet skall hindra den döde alt ta sig i land på några nattliga gengångarfärder.
2Men detta är just den föreställning om vattnet som avspärrande medel mol genfärd, som ligger bakom de identiskt likartade episoder ur isländska sa- gor, vilka jag i denna ujipsats andra avsnitt hänvisade till, och det är all- deles samma folktro, som enligt min uppfattning kommit till uttryck vid 1-jggjum, då don döde ogärningsmannen där erhållit sin verkliga grav i flod- målet, varefter runstenen med sin fågol-fisk-besvärjclse lagts tillrätta i en fallgrop för spöket uppe i land, ifall han trots allt skulle lyckas att ta sig dit.
Vattnets roll i primitiv begravningsmagi förefaller ju eljest huvudsakli- gen vara knuten till idén om en rening, men såsom Frazer och i anslutning till honom Rolf Pipping'-' framhåller, k a n denna — ja, Frazer säger:
m å s t e denna — uppfattning om vattnet som en rening frän dödens besmit- telse vara någonting sekundärt och det elementära och ursprungliga vara föreställningen om vattnet som ett bindemedel mot gengångare. Pipping erin- rar om ett tyskt vattenbruk, känt Iran vår tid, där denna vattnets gonfärds- besvärjande förmåga kommer till uttryck: om en barnsängskvinna dör och man fruktar hennes genlärd, slår man till natten vigt vatten framför dörren:
»vor diesem bleibt die Totc wehklagend stehcn.> I de än i dag allmänna indiska bograviiingsbruken, där likbålen brinna vid heliga flodstränder eller do döda kropparna sänkas direkt i flodens vatten, möter oss väl just tron på vattnets och främst det bortrinnande vattnets förmåga att föra med sig och för alltid fjättra de farliga döda.
Ingenstädes i den nordiska lornlitteraluren kommer kanske denna all- mänt-primitiva föreställning om vattnets genfärdsbindande förmåga till synes så klart som i Eyrbyggiasagans berättelse om den ohygglige Torolf bägefots begravning. Berättelsen bildar en så slående parallell till den rekonstrue- rade gravläggning av en »misyrkir^, on ogärningsman, som framgår ur mitt
2
Jag hänvisar här till R o l f P i p p i n g s uppsats »Till förklaringen av
Bålagarös-siöa» i Namn och bygd 1915, s. 54—56.
försök att tolka Eggjumstenen och dess inskrift, att jag — även med risk att trötta — skall något utförligare rekapitulera berättelsens huvudmoment.
3Den vederstygglige Torolf bägeiot dog av ilska och satt natten igenom stel i sitt högsäte. Hans son kom på morgonen och nalkades den döde längs det ujijiböjda golvet bakom honom, för att tillsluta hans ögon: han bad alla akta sig att nalkas fadern framifrån, förrän ögonen voro slutna. Han fick upjibjuda all sin kraft för att få honom ur sätet, slog ett kläde om huvudet pä honom och skötte honom som vanligt, lät därefter bryta häl i väggen bakom Torolf och flytta ut, honom till en oxsläde, med vilken liket kördes upp i en dal. Där lades liket efter mycket arbete för både människor och djur i en starkt byggd stendös.
Men så tyckte folk, att det började bli farligt utomhus efter solnedgången.
Framåt sommaren märkte man, att Torolf inte låg stilla i sin dös, och fol- ket ofredades. Därtill kom, att oxarna, som dragit liket, blevo trollridna, och att alla kreatur, som kommo dosen nära, blevo vilda och ramade ihjäl sig.
Fårherden blev död och lades i Torolfs dös, en del av boskapen dog och resten förvildades i fjällen. Om fåglar satte sig pä dosen, dogo de. Ofta hörde folk i gården dän och märkte, att någon red på huset.
På vintern tilltog Torolfs spökeri, och särskilt förföljde han sin hustru, som dog och lades i hans hög. Nu började folk flytta bort från bygden, och Torolf gick nu igen överallt, så att gårdarna lämnades öde. »Det gick så långt med hans gengång, att han tog livet av några, men några kommo lindan. Alla de, som bragts om livet, sågos sedan i sällskap med Torolf, och folket klagade mycket över dessa olyckor.» — Kan man tänka sig en bättre illustration till Eggjumstenens: »vem av hären kora bit upp till människor- nas land?» än denna hauga herr kring den sjiökande Torolf bägefot?
På våren blevo alla enligt gängse lag skyldiga att hjälpa till, då Torolfs lik skulle flyttas till en annan plals. Roset uppbröts, och liket befanns oför- vandlat men vederstyggligt. Tvä starka oxar fingo nu på en släde draga liket upp på Ulvarsljällskammen. Där mäste de för sin trötthets skull av- lösas mod nya oxar, som skulle draga liket upp på Vadilsbovde, där avsik- ten var att jorda det. Men när de kommo ut på kanten av bergkammen, sleto oxarna sig lösa, vilda av skräck, rände ned för bergkammen och störtade i havet. Männen orkade ej själva flytta det tunga liket mer än ett kort stycke, förde ut det på en liten berguddc i närheten och jordade det där, varefter udden heter Bägefotshovde (skjuter ut i Alptafjord). Torolfs son lät sedan tvärs- över udden ovanför dosen lägga en gärdesgård, så hög, att det inte var möjligt att komma över annat än tör en flygande fågel, »och ännu ser man spår därav», säger sagan. En intressant uppgift om stenmurens uppgift som spöke-stängsel, säkerligen tillämplig vid förklaringen av vissa stenmurar å
' Den här gjorda sammanställningen av Eyrbyggiasagans Torolf Bägefots-
episod och Eggjumstenen framlade förf. under diskussionen av Eggjum-
problcmet på seminariet för nordiska språk vid Stockholms högskola på
nyåret 1936.
2 4 4 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
svenska gravfält, liksom även vid tolkningen av våra kyrkogårdsmurars mångskiftande innebörd.
När sedan Torolfs son mördats, blev även hans lik fört ut till stranden av Alptafjord: »han böglades vid havsstranden ute på Vadilsbovde, och högen är lika vid som ett stort böslackgärde.»
Mod tiden började emellertid Torolf bägefot att ånyo gå igen, och tolk flyttade på nytt ur gårdarna. Än vidare i bygderna gick då hans härjnings- tåg. Några behjärtade män bröto då upp dosen och funno liket oförmultnat, men den döde »såg nu ut som ett troll, svart som Hel och tjock som en oxe, och de förmådde ej flytta honom ur fläcken». Med hävstänger fingo de honom till slut upp ur dosen, och så följer ett för uppfattningen av ebben som spökebindande medel ytterst intressant parti:
»Sedan välte de honom ned på ebbstraadcn och lade där upp ett stort ris- hål, slogo eld, välte Torolf i bålet och brände alltsammans till aska. Dock tog det lång tid, innan elden förmådde bita på Torolf. Det blåste en vass vind, och askan for vida omkring, när det börjat brinna, men den aska, do kommo åt, s o p a d e d e u t i s j ö n.»
Här se vi alltså ett snarlikt förfaringssätt, som det jag supponerar har ägt rum vid Eggjum: den dödes kvarlevor ba sänkts ned i ebbens lillbaka- vikande vatten, och för att den gcnfärdsutplånande effekten skall bli så full- ständig som möjligt, har man vid Alptafjord, sedan andra åtgärder: stenar- nas upptravände i ej mindre än två dösar, stenmurens upjibyggande, likets jordande ute på en udde på havsstranden visat sig verkningslösa, gripit till åtgärden alt b r ä n n a genfärdens jordiska hölje, innan detta anförtroddes åt, ebbvattnet. Vid Eggjum bar man kanske nöjt sig med att köra liket på släden
4(i bormopa huni) ut i vattnet.
4
I det föregående har jag, utan att närmare reflektera över saken, råkat använda Lis Jacobsens tolkning »skepp» för det ord hunn, som ju dock blott betyder »trästycke: mast, slädmede» o. s. v. ooh som genom sin samman- ställning med kaiba, »kälkpinnar», no. kejper, dock väl, som Magnus Olsen från början fasthällit vid, bör betyda »släde». I olikhet med Magnus Olsen uppfattar jag dock denna släde såsom den liksläde — begreppet är ju väl- känt inom den etnografiska litteraturen, jag hänvisar till S u n e A m b r o - s i a n i s avhandling Slädens användning vid dödsriter, i Rig, I, sid. 204
— med vilken den döde misyrkir i Eggjum släpats ner till ebbslranden, och i bormopa ser jag en sammansättning av bor, välkänt verbalabstraktum till
»bära» (se senast härom B. H e s s e l m a n : Från Marathon till Långheden, sid. 163) och möSr, »trött»: »trött av att bära». En hänvisning till Torolf- bägefots-episoden i Eyrbyggiasagan är nog för att klargöra, i hur hög grad en släde, som släpar en ogärningsmans och gengångares lik till ebbslranden, bör kunna benämnas »bärtrött». Beträffande ordbildningen jfr isl.
flugtrauör, och då -moör i eggmöÖr (Grimn. 53, Hamö. 30) liksom i
sorgmöör (Gudr. 11:24, Oddr. 12), såsom Marius Kristensen påpekat, har
en betydelse »färdig att segna ned på grund av eggen, sorgen», så passar
verbalabstraktet bor- bär bättre som sammansättningsled än det hittills före-
Emellertid: i ännu ett avseende har parallellen mellan Torolfbägetot-episo- den och Eggjurabesvärjelsen sitt intresse. Pålandsvinden vid Alptafjord blåste en del av det fina askstoftet, innan dot sopats ned i ebbvattnet, in över land. I mikroskopiskt fin form lägrade det sig över strandens stenar:
det fanns på dem, och det var nog. »En ko kom ned till ebbslranden och slickade stenarna, som askan blåst på.» Kon födde tjurkalven Gläser, och så var det hela igång igen!
Med andra ord: trots all iakttagen försiktighet kan det måhända ej före- byggas att gengångaren finner någon smygväg tillbaka upp i land igen.
Det var för den eventualiteten, som man — enligt mitt sätt att uppfatta Flggjumstenens inskrift — byggde en gengångarfälla uppe på strandbrin- kens krön och i den gömde den med bl. a. f å g e 1-f i s k-besvärjelse för- sedda runstenen.
Sammanfattningsvis vill jag då som stöd för denna min tolkning av Eggjumir.skriften åberopa följande omständigheter:
I. Gropen, i vilken stenen fanns liggande, har kanske, när allt kommer omkring, i c k e v a r i t a v s e d d a t t v a r a e n v e r k l i g g r a v , emedan
1. läget helt apropå i åkersluttningen blott få meter nedanför den lilla bergklackslika markförhöjning, på vilken en grav skulle ha fått ett markant läge, om den lagts där, förefaller alldeles för illa och me- ningslöst valt, medan ju däremot stenens ståtliga inskrift måste ge vid banden, att stenen — om den fattas som en gravinskritt — bör ha till- hört en ståtlig gravsättning;
2. ingen väl som regel gräver en schaktgrav och nöjer sig med att be- hålla den som sådan, om lian stöter på berggrund 0,5 m under markytan
— i så fall överger han nog gropen och söker en ny på djupare mark;
3. gravgåvorna: on järnkniv, en flintbit och ett eldstål ifråga om torf- tighet stå i en bjärt kontrast till den praktfulla runhällen; de bringa gengängarbesvärjolscns vanliga magiska hjäljimedel i erinran (även om dot villigt skall medges, att många faktiska gravar innehålla kniv och elddon som gravgåvor).
II. Den motsättning, som föreligger mellan å ena sidan inskriftens upp- gift, att varken järn eller solljus kommit i beröring med runorna, och å andra sidan just denna påfallande förekomst av en järnkniv och ett elddon under stenen eller i varje fall i gropen, måste väl på något sätt förklaras. Då nu
slagna 6or- i betydelsen »borrverktyg»: man segnar ej dödstrött ned för ett
borr. Beträffande utvecklingen urg. buri- till urn. bor-, jfr Stentoftenstenens
borutnr, se Noreen, Altisl. Gram.
3, § 154:2. Att nominaltormen borr verk-
ligen förekommit vid sidan av det regelrätta burr framgår av namnet Borr
på Odens, Viles och Ves fader (»udn tvivl er Borr identisk med burr, 'sön',
Egilsson, Lexicon poeticum). Synkopen i första sammansättningsleden
(bormoiir ur urg. *boramopa-) är ju fullt i stil med Eggjumtextens övriga
starkt förslitna språkskick.
2 4 6 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
1. hällen i sig själv är gengångarbindande, jfr talrika motsvarigheter i skandinaviska gravar från yngre järnåldern med en liggande häll pla- cerad i graven, strax under markytan;
2. runtexten innehåller en typisk besvärjelscramsa (fisk — fågel);
3. inskriftens själva kläm, d. v. s. slutorden, säger det hela vara me- nat som ett a l u mot en m i s y r k i r , ogärningsman;
så måste slutsatsen bli, att man väl tänkt sig, att någon död och som gen- gångare fruktad person skulle fastbesvär jas under runhällen, kanske mellan denna och do i gropen placerade bindemedlen: järnknivea och elddonet.
III. Avgörande vikt för tolkningen måste tilldelas slutorden a l u
6m i s- u r k i, »bosvärjelsemcdel till ogärningsmanncn». Formeln förefaller alt vara unik i det bevarade ruumateriaiet och är språkligt påfallande; lättast förstas den väl, om man får supplera tankegången med ett underförstått: »jag fram- kallar på magisk väg .. .» Varför man icke skulle fatta ordet m i s y r k i r bokstavligen säsom åsyftande en ogärningsman i lagens mening, inser jag ej.
Dativkonstruktioncn blir oss dessutom ännu förklarligare, om vi icke inlägga den starkt antij>atiska betydelsen: »besvärjelse m o t» i ordet a l u utan den helt neutrala »magiskt medel» — på brakteaterna t. ex. har ju ordet bety- delsen av ett i g y n n s a m riktning verkande magiskt medel. Betydelsen blir alltså här: (jag framkallar) ät ogärningsmanncn ett magiskt medel.
IV. Skilda germanstammars rättspraxis känner till begravning av olika kategorier av brottslingar i vatten, tydligen mest för att hindra genfärd. Då nu k ä l k e n har en vidsträckt användning i samband med liks forslande till begravningsstället, bar det sitt intresse att iakttaga, att en typisk isländsk ogärningsman sådan som Torolf Bägctot vid mer än ett tillfälle förflyttades till sina gravstäder på en kälke men att han därvid var så tung, att både karlar och oxar uttömde sina krafter på att förflytta honom. Kälken, som hade att bära den onaturliga bördan, skulle kanske icke utan vidare av vem som helst betecknas med ett så poetiskt ord som »bär-trött», raen då kälken halvt om halvt levandegjordes under det även i våra dagar använda ordet
»björn» (isl. h u n n ) , och då vidare ristaren tydligen var en man långt över genomsnittet, blir valet av ord ( b o r m o p a ) ingalunda särskilt uppseende- väckande: »bärtrött björn».
V. Brottslingar av en viss i lagarna närmare bestämd brotts-kategori grav- sattes i flodmålet, tydligen — som nämnt — för att vattnet överhuvudtaget skulle binda deras gengångare eller ebben draga bort med dem. Men Torolf Bägefot-episoden visar, att trots t, o. m. ett så utomordentligt försiktighets- mått som likets bränning före gravsättningen i flodmålet oförutsedda om- ständigheter kunde möjliggöra för gengångaren att på till synes outrann- sakligt sätt lista sig i land igen för att på nytt husera i bygden. Ville man förebygga en fatalitet sådan som den som hände vid Torolf Bägefots brän- ning, fick man lov att bygga en extra gengångarfälla uppe i land, i var-5 giller gengångaren fastlåstes, om han väl komme dit. Vid den »bärtrötta»
likkälken häftade särskilt mycket av liket, som ju nött mot den och dess
5
Bistavarna på l- och w-runorna svaga men läsningen övervägande säker.
kejpar. Kälken offrades kanske i vattnet med den döde. Men om den flöt upp och nådde land? Den risken mäste elimineras. Därför skavde ristaren med runhällen mot kejparna för att få över den »liksmitta», som kunde häfta vid dem, på hällen.
6Det gällde så att föra denna »liksmitta», en okon- trollerbar smygväg för den fruktade döde, ujip i land och med dess hjälp sätta gengångaren i ett gillcr. Eftersom den genom proceduren med hällens gnidning mot kejparna var överförd på stenen, måste dennas runbesvärjelse vara utförd så, att den å ena sidan icke omöjliggjorde för den döde att följa med stenen iland, och bl. a. därför ba icke do vanliga genfärdsbindando med- len järn och sol kommit vid stenen, men dels mäste stenens runtext inne- hålla cn besvärjelse, som, när tiden var inne, urladdade sin kraft och för- intade gasten.
Inskriften är därför avfattad enligt receptet: först lugna, insöva i trygg- het, lura: » i c k e ä r a v s o l s ö k t o c h m e d s t å l s t e n e n s k u r e n , i c k e h a r m a n v ä n t ( s ä n t ?
7) ( d e n ) b l o t t a d (i dagsljuset) under- förstått: till jilatscn för den användning, o c h » i c k e m ä s n ä r j d a (?) o c h ' v i l l a d e m ä n l ä g g a ( d o n ) » , underförstått: i don grop, som iord- ningsställts för den. Därpå förvissar man sig om att man har den farlige med sig:
m a n ö v e r g ö t s t e n e n m e d ' l i k s j ö ' (vatten) [altern.: k a r v a d e s t e n e n i l i k s j ö n ] o c h a v s k a v d e m e d d e n k e j p a r n a p å d e n b ä r t r ö t t a ( l i k ) k ä l k e n » . Vid vattnet, som uppslukat den döde, och kejparna, som hållit hans kropp tast på likkälkcn, häftade något av hans väsen, och nu överfördes detta på stenen.
Därpå kommer en fråga för att vinna visshet: du är ju med å stenen, gen- gångare?:
— » V e m a v g e n g å n g a r f ö l j e t
8h a r p å d e n (d. v. s. stenen, jfr det ovan sagda om »liksmittan») k o m m i t h i t u p p t i l l m ä n n i s k o r - n a s l a n d ?
* Eller tog man för säkerhets skull kejparna med sig, och var det frän dem do i »graven» anträffade träfragmenten härrörde?
7
Sunt förnuft kräver otvivelaktigt, synes det mig, att lagt har sin bok- stavliga betydelse »må lägga ned», d. ä. i graven, där hällen ju hittades lig- gande. »Lägga blottad» är en modern fras, som på ett ålderdomligt språk- skede förvisso skulle uttryckts med ett verb av tyjien got. and-huljan. I det nu skadade partiet framför nakda väntar man sig ofrånkomligt ett verb, sat- sen blir eljest (så som Lis Jacobsen läser den) ett vidunder av oformlighct.
Detta verb kompletterar lagi, samtidigt som det är motställt till sin innebörd.
Det av Magnus Olsen föreslagna sati vore utmärkt, om det 1. mod sina fyra
runor utfyllde hela utrymmet mellan ni och mall, vilket det icke gör; 2. om
nu stenen verkligen hade satts i graven, vilket ju knapjiast var fallet, efter-
som den lagts i den. Snui, framkastat av M. Olsen, vore tänkbart, men jag
inser inte riktigt, vad runristaren skulle mena mod ett önskemål, att man
icke »vände stenen naken»; jag ville helst i lakunen ba ett verb, som åsyftar
transporten av stenen upp till graven, sedan moment A omtalat, att stenen
huggits färdig, utan att runornas magiska kraft skadats, och moment B
2 4 8 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Underförstått svar: jo, alltså du, m i s y r k i r !
Och i så fall drabbar honom då gcngångarbesvärjelsen med oförsvagad magisk kraft:
F i s k e n s i m m a n d e u r l i k s t r ö m m e n s v i k . F å g e l n g a l a n d e f r å n h ö g a ( t r ä d e t ) .
Därpå det definitivt förintande:
B e s v ä r j e l s e m o t o g ä r n i n g s m a n n e n .
Sedan den tidigare delen av denna upjisats var publicerad (i Fornvännen 1934), framkom den märkliga Högstenagaldorn från Västergötland, som pä ett högst anmärkningsvärt sätt verifierat riktigbeten av bela den syn på den gcngängarbesvärjandc runmagin, som jag gjort till min i denna min uppsats.
Denna innebörd bos Högstenagaldern antyddes redan i den artikel
9, vari fyn- det bragtos till allmänhetens kännedom.
Under fortsatt arbete med Eggjumstenen har jag sett mig nödsakad att modifiera min uppfattning frän Fornvännen 1934 på följande jiunkter: Jag läter det korta streck, som avslutar de bägge långraderna, vara ett grafiskt sluttccken oeh läser alltså g a 1 a n d i samt för h i n som objekt till k a r b eller w a r b. Med hänsyn till svårigheten att laborera med en lokativ dativ i n a s e u ställer jag läsningen k a r b, som dock förefaller mig ba bättre jialcografiskt underlag än w a r b, tillbaka för denna senare. I fisk-fågel- ramsan finner jag läsningen f i s k n OR k i l i n a u i m s alltjämt jialeogra- tiskt välgrundad men har att tillägga, att betydelsen bleve ännu bättre, om man i detta k i l i finge se en stark biform till det k i 1 j a, som är känt i be- tydelsen »ström» (Egilsson, Lexicon poeticum). Då emellertid alla hålljmnk- ter för ett dylikt antagande saknas, räknar jag t. v. med ordet k i l i , men tänker mig bl. a. att don »långa och smala vik» ( k i l i ) , ur vilken fisken simmar för att hämta den dränktes gengångare, kan vara belägen å N å s t r 9 n d. I fågelbesvärjelsen står läsningen f o k 1 af h a fast, och parallellen med de Fvn 1934, sid. 112 not 24 citerade Edclauttryckon synes mig kräva ett substantiv med betydelsen »träd» eller dyl. i fort- sättningen, ehuru min läsning u i p i måhända har för litet stöd.
uttrycker runristarens önskan, att effekten av denna hans försiktighet icke må omintetgöras därigenom att olämpliga porsonor lägga hällen ned i gra- ven. Kort sagt: jag vill i lakunen ha ett verb av typen santi, isl. sendi.
s
