Den europeiska ekonomiska gemenskapen : ursprung och fundament

UPPSALA PAPERS IN ECONOMIC HISTORY

1994

BASK READING NO 9

Den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen

Ursprung och fundament

Juan Bergdahl

ISRN UU-EKHI-BRD--9--SE ISSN 0282-9142

Uppsala universitet Reprocentralen HSC Uppsala 1994

Innehåll

Begynnelsen - Europeiska Kol- och Stålunionen ... 7 Från Messina till Rom - det intraeuropeiska

samarbetet fördjupas ... 16 Romfördraget - de centrala målen ... 2 1 Det institutionella systemet - organisation och organ.. ... 29 Käll- och litteraturförteckning ... 35

Det övergripande syftet med denna skrift är att ge läsaren en bild av den eu-ropeiska integrationsprocessen från de första efterkrigsåren och kam till un-dertecknandet av Romfördraget. Genom att översiktligt presentera EEC-fördragets innehåll ges samtidigt en introduktion till den ursprungliga för-dragstext som inte bara utgjorde grunden för EEC, utan också för den efter-följande Europeiska Unionen.

Begynnelsen - Europeiska

Kol- och Stålunionen

När Jean Monnet återvande efter två veckors bergsvandring i alperna bar han, likt en sentida Moses, med sig en vision av det heliga 1andet.r Visionen i fråga, inledningsvis begränsad till integrationen av ett par näringsgrenar i två länder, bar fröet till någonting större. Som något av den europeiska en-hetstankens profet hade Monnet givetvis haft föregångare. Den kanske främsta av dessa var greve Richard Coudenhove-Kale@ som propagerade för den europeiska enhetstanken under de mörka år då större delen av Eu-ropa låg under det nazistiska oket.2 Coudenhove-Kalergis mantel kom sena-re att axlas av Sir Winston Churchill som dsena-rev trågan om västeuropeisk uni-on under åren närmast krigsslutet.3 Churchill kom dock tämligen omgående att diskvalificera sig från positionen som efterkrigseuropas verkliga led-stjärna genom att begränsa Storbritanniens medverkan i det europeiska en-hetsarbetet till en roll som “van och sponsor”, d v s utan några fasta åtagan-den.4 Den mästrande attityd som den f d premiärministern gav uttryck för tilltalade inte kontinentens nationer. Det blev i stället Jean Monnet, det

1 Episoden finns skildrad i Monnet, Jean, Mtbnoires, 1976, ss. 342 ff.

2 Se Zurcher, Arnold J , The sbuggle to unite Europe 1940 - 1958, for en bild av Cou-denhove-Kalergis i det narmaste bortglömda roll for utformandet av den europeiska en-hetstanken samt hans arbete med att sprida iden om ett enat efterkrigseuropa hos styran-de kretsar i Förenta Staterna unstyran-der andra världskriget.

3 Churchill kan sagas ha tagit över den europeiska enhetstankens flagga i samband med hans tal vid Zürich universitet den 19 september 1946. 1 talet tillerkändes också Couden-hove-Kalergis tidigare arbete stor betydelse. Se Churchill, Winston S., “Speech at Zürich university 19 september” 1946 i Patijn, S (ed.), Landmarks in europeun urdy, ss. 27-35.

franska politiska livets grå eminens, som blev den eldsjäl som fick möjlighet att driva igenom sina visioner till ett förverkligande. De centrala delarna i Momtets ide fick sitt uttryck i den s k Schumanplanen och förverkligades i Europeiska Kol- och Stålunionen (CECA)s. Kol- och stålunionen blev också med tiden den grund på vilket den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen kom att byggas.

Presentationen av Schumanplanen den 9 maj 1950 var ett utspel som antog nära nog kuppartad form då det skedde dagen före öppnandet av ett franskt-brittiskt-amerikanskt ministermöte i London. De amerikanska delegaterna förväntades i samband med konferensen arbeta för ett accelererat tillbaka-dragande av de västeuropeiska segermaktemas okupationsstyrkor i Tysk-land, något som stred mot den tianska efterkrigspolitikens principer. Genom att Frankrikes utrikesminister Robert Schuman tillkännagav republikens vilja att offra viktiga delar av den nationella suveräniteten till förman för ett intra-europeiskt samarbete, dar Frankrikes arvfiende blev den viktigaste sam-arbetspartnern, föregrep den franska regeringen till stor del den amerikanska f?amstöten.6

The French govemment proposes that the entire French-German production of coal and steel be placed under a joint high authority, within a organisation open to the par-ticipation of other European nations.... The community of production, which Will in this marmer be created, Will clearly show that any war between France and Germany becomes not orrly unthinkable but in actual fatt impossible.7

Vad Schuman alltså föreslog var att hela den tyska och f?anska produktionen av kol och stal skulle placeras under överstutlig kontroll. Övriga europeiska producentländer inbjöds samtidigt att ingå i den kol- och stålunion som skulle bli resultatet.8

5 Efter franskans Communaté Européenne du Charbon et de IÄcier. På engelska European Coal and Steel Communiiy (ECSC).

6 Gillingham, John, “Jean Monnet and the European Coal and Steel Community: A pre-liminary appraisal” i Brinkley, Douglas - Hacket, Clifford (eds,), Jean Monnet: the path lo european union, ss. 137 f

7 Schuman, Robert, ‘Ytatement, minister of foreign affaires of France 9 may 1950” i Pa-tijn, op. cit., ss. 47 f

8 Diebold, William, 7?re Schuman plan - A st@ in economic cooperation 1950 - 1959, ss. 1 ff.

Den fianska utrikesministerns utspel manifesterade inga direkt nya tankar även om utspelet i sig var nog så dramatiskt. Ett nära samarbete mellan Tyskland och Frankrike framställdes redan av Winston Churchill i dennes Zurichtal av år 1946 som en nödvändig förutsättning för återupprättandet av den “europeiska familjen”.9

De grundläggande bevekelsegrunderna för Schumans, och för den delen för Churchills, förslag låg ti%mst i säkerhetspolitiska ställningstaganden. Detta framgick också med all önskvärd tydlighet i Schumans uttalande. Grunden fanns i det s k tyska problemet. 1 slutskedet av andra världskriget såg många bedömare det framtida Tyskland som ockuperat och awäpnat i syfte att kväva alla eventuella expansionistiska tendenser. Vissa krafter kom till och med att sträva efter en total pustoralisering av den tyska ekonomin.

Dessa tankegångar manifesterade sig även inom de alierade staternas stat-sapparater. Roosevelt och Churchill var redan år 1944 i princip ense om ef-terkrigspolitiken gentemot Tyskland. Planen för administrationen av Efter-krigstyskland, den s k Morgenthauplanen, såg lösningen på “det tyska pro-blemet” som liggande i elimineringen av Tysklands industriella kapacitet. Industriella kärnområden skulle i denna anda placeras under internationell kontroll. Övriga regioner i Tyskland skulle vidare tvingas övergå till en ren-odlad jordbruksekonomi.10

Tanken om ett desarmerat Tyskland var också stadigt förankrat i Europas kollektiva medvetande under halvdecenniet närmast efter krigsslutet. Vid 1950-talets början hade dock de västliga segermaktema börjat lätta på re-striktionerna. Den politik som innebar att Tyskland skulle hållas försvagat, genom att ett strypgrepp lades på dess industriella utveckling, hade gradvis övergivits. Den tyska ekonomin återtick livskraften samtidigt som en de-mokratiskt vald regering i Bonn styrde en nyligen bildad Bundesrepubfik. Landets autonomi tilltog sakta men säkert under Storbritanniens och USA:s i huvudsak välvilliga överinseende.ii

De världspolitiska realiteterna kom ytterligare att öppna porten för ett tyskt återinträde i den europeiska familjen. En avgörande faktor som kom att accelerera processen mot en fullständig tysk autonomi blev inledningen av det kalla kriget. Med det uppfattade hotet av en sovjetisk invasion av Väst-9 Churchill, op. cit., s. 33.

10 Se Urwin, Derek, W., hrope sinte 1945 - apolitical History, ss. 79 ff. 11 Diebold, op. cit., ss. 9-10.

europa för dörren stod det klart att det som nu var Västtyskland med nöd-vändighet måste kunna försvaras. Att garantera landets säkerhet sågs som både en politisk och strategisk nödvändighet. Detta försvarades dock av det faktum att Förbundsrepubliken i praktiken var awäpnat. Någon Västtysk krigsmakt existerade inte. Att från NATO:s sida garnisonera landet med till-räckliga styrkor för att blockera en sovjetisk framstöt innebar enorma svå-righeter, ur såväl ett militärt som ett ekonomiskt perspektiv. Samtidigt hade Västtyskland en outnyttjad militär potential i form av sin befolkning som kunde utnyttjas för försvaret av det egna territorietr2

De ovanstående förhållandena ställde den franska regeringen i ett be-svarligt politiskt läge. Med de dåliga erfarenheterna t%n 1914 och 1940 i minnet betraktade den fjärde republiken ett återupprättat Tyskland med stor misstänksamhet. Frankrike hade, i egenskap av mer eller mindre självutro-pad segermakt, endast motvilligt accepterat en lättnad av kontrollen över Tyskland i ett försök att i det längsta försöka bromsa utvecklingen.13 Nu verkade dock allt peka mot det som man från fransk sida hade fruktat mest; en återbeväpning av arvfienden Tyskland.14 Frankrike insåg att denna ut-veckling inte gick att hejda med politiskt acceptabla metoder. Att finna en alternativ väg för bemästrande av problemet blev därför en nödvändighet.t5

Den väg som valdes tog sig uttryck i Schumanplanen. Genom att erbjuda Tyskland samarbete inom ett strategiskt område, d v s inom kol- och stål-produktion, skulle en bas byggas för ett ökat ömsesidigt förtroende. Det franska utspelet följde en grundläggande logik. Frankrike hade ingen möjlig-het att förhindra Tysklands industrrella styrketillväxt. Att försöka göra detta skulle tvärtom försvaga Frankrikes egen position såväl politiskt som eko-nomiskt. De negativa ekonomiska effekterna av en dylik strategi låg bl a i att Frankrike, genom att blockera den tyska industrins expansion, orsakande en brist på kol f?ån Ruhrområdet, vilket skulle drabba den franska

stålproduk-l2 Ibid., s. 11.

l3 Gillingham, op. cit., ss. 13 1 f.

l4 De franska farhågorna kom att senare att besannas. 1 samband med att Koreakriget bröt ut kom USA att kräva upprättandet av tolv tyska divisioner for forsvaret av Cent-raleuropa. Detta for att täcka upp de hål i linjen som uppstod i samband med att ameri-kanska forband omgrupperade till Korea. Se Kitzinger, Uwe, Spelet kring Europamurk-naden, ss. 20 f

tionen. Politiskt skulle förfarandet inneburit att spänningar uppstod mellan å ena sidan Frankrike, å andra sidan USA och Storbritannien.

Den nya vägen innebar i stallet att en organisation skapades dar den tyska utvecklingen kunde ske efter linjer som var mindre oroande för Frankrike.i6 Utvimtingen av strategiska råvaror och deras förädling skulle komma att ske under gemensam kontroll. Lanseringen av förslaget visade vissa tecken på opportunism. Att få in väsentliga delar av den tyska industrin under ett su-pranationellt paraply var vid tiden för Schumanplanen en ur fransk synpunkt attraktiv lösning. Planen gav en möjlighet att till viss del muta in Västtysk-lands framtida politiska och ekonomiska handlingsutrymme medan landet fortfarande befann sig i en försvagad förhandlingsposition.17

Bevekelsegrunderna för Schumanplanen låg givetvis inte enbart i dess sä-kerhetspolitiska implikationer även om dessa vägde mycket tungt. Samtidigt skulle Frankrike och Tyskland, tillsammans med övriga medlemsstater, åt-njuta en rad positiva ekonomiska effekter. Att skapa en “pool” av Västeu-ropas tunga industrier utlovade bl a en bättre arbetsdelning som drog förde-len av en samlad och större marknad. Samtidigt skulle de samlade mark-nadskrafterna, verkande genom investering, bidra till att styra den tunga in-dustrins tillväxt efter Västeuropas behov.18

Det fördrag som upprättade CECA hade författats och undertecknats inom loppet av ett år från det att Schumanplanen ursprungligen presenterats. Yt-terligare ett år förflöt innan de lagstiftande församlingarna i Tyskland och Frankrike, tillsammans med parlamenten i fyra ytterligare länder som beslu-tat sig för att ingå i unionen, hade ratificerat fördraget.ts

Nar Tyskland och Frankrike, tillsammans med Belgien, Nederländerna Luxemburg och Italien, slutligen erhållit sina respektive parlaments god-kannanden var CECA ett faktum.20 Den centrala uppgiften för unionen ut-trycktes i CECA:s grundfördrag som:

l6 Ibid., ss. 11 f l7 Unvin, op. cit., s. 104. 18 Diebold, op. cit., s. 16.

19 Lister, Louis, Europe’s Coal and Steel Communi~ - An experiment in economic unity, s. 3.

20 Samtliga sex medlemsländer klarade av ratifikationsprocessen innan utgången av år 1952. Tyskland erhöll slutgiltigt parlamentär? godkännande den 1 februari 1952, följt av Nederländerna den 19 februari, Frankrike den 1 april, Luxemburg den 13 maj, Belgien den 11 Juni och slutligen Italien den 17 juni samma år. Se Diebold, op. cit., s. 83.

The community must progressively establish conditions which Will in themselves as-sure the most rational distribution of production at the highest possible level of pro-ductivity, while safeguarding the continuity of employment and avoiding the creation of fundamental and persistent disturbances in the economies of the member states.21 Förverkligandet av CECA innebar att tulltariffer för kol och stål mellan de sex medlemsstaterna avskaffades i ett slag. 22 Fördraget identifierade import-och exporttullar, vissa skatter samt kvantitativa restriktionen på kolets import-och stålets fria rörlighet som oförenliga med avtalet och därmed förbjudna inom unionen. Unionen fick därmed karaktaren av ett fiihandelsområde.2s

Att säga att CECA:s betydelse stannade vid rollen som ett tiihandelsom-råde för kol- och stålsektorn ar inte tillräckligt. Unionen hade, som det ovanstående citatet mer än antyder, betydligt vidare implikationer. De i CECA ingående nationerna gav i realiteten upp stora delar av sitt nationella inflytande över centrala industrisektorer till supranationellt organiserade in-stitutioner, medan andra sektorer av näringslivet bibehölls under nationell kontroll.24 Stål samt råmaterial för stålproduktion som kol, jämmahn, koks och jämskrot, kom samtidigt att raknas som en gemensam resurs till vilken samtliga medlemsstater ägde lika tillträde.25

Fördraget slog fast en expansionistisk strategi för unionen och gjorde den därmed till någonting annat en defensiv konstruktion avsedd att skydda ett par industrisektorer. Uppgiften för CECA låg inte enbart i att verka för en hög produktion och sysselsättning inom kol- och stålsektorerna med bibehål-len ekonomisk stabilitet. Medlemsstaterna skulle tillsammans därjämte verka 21 CECA-fordraget, Artikel 2. Citerat i Lister, op. cit., s. 13

22 Vissa undantag från detta gavs Italien, som p g a landets prekära ekonomiska situa-tion och stora geografiska avstånd till fyndigheter av järnmalm och kol, tilläts bibehålla vissa protektiva hinder for importen av stål. Även Belgien gavs liknande undantag. 23 Diebold, op. cit., ss. 139 K

24 Förutom att medlemsstaterna behöll nationell kontroll över andra sektorer av närings-livet så bibehöll de också kontrollen över vissa politikområden med relevans for kol- och stålsektorerna. Nationellt självbestämmande fortsatte att gälla vad det gällde beskattning, socialpolitik, transportpolitik, handelspolitik mot tredje länder samt arbets-marknadspolitik, trots att dessa politikområden påverkade pris- och kostnadsbilden inom kol-/stålsektorerna. Att forsöka dra in dessa politikområden under CECA:s kontroll hade i praktiken inneburit upprättandet av en politisk union. Medlemsstaterna forband sig dock i fordraget till att verka for en harmonisering av forhållandena bl a på transport-och handelspolitikens områden.

för ökad ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och allmän förbättring av levnadsstandarden inom CECA:s samlade territorium. Samtidigt mer än an-tyddes möjligheten av en f&mtida politisk union. Andra mål än renodlat in-dustripolitiska kom alltså att uppmärksammas.26

Helt i enighet med den av Monnet myntade frasen “intet ar möjligt utan individer, intet ar beständigt utan institutioner”27 fastslog unionens gmndför-drag CECA:s organisatoriska och institutionella system. CECA försågs ge-nom fördraget med en organisationsstruktur uppbyggd runt fem centrala or-gan: ett exekutivt organ kallat den Höga Myndigheten (High Authorityl, en Konsultativ Kommitté (Consultative Commitee) underställd den Höga Myn-digheten, ett Ministerråd (Council of Ministers), en Församling (Assembly) och en Domstol (Court of Justice) .28

Höga myndigheten, också kand under förkortningen HA, skulle enligt för-draget bestå av mo medlemmar. Dessa nio funktionärer hade tillsammans uppgiften att bl a initiera och kontrollera uppbyggnaden av en gemensam marknad för kol och stal, vidta åtgärder för att begränsa arbetslöshet inom berörda sektorer samt bekämpa diskriminerande och restriktiva åtgärder in-om denna marknad. Vid sidan av detta skulle HA belägga den samlade pro-duktionen av kol och stål med skatter. Skatteintäkterna utnyttjades for ad-ministrativa utgifter, stödåtgärder till såväl arbetsstyrka som företag och för att garantera lån upptagna av både HA självt som av företag inom unionen.29 Dessa åtgärder skedde frikopplat från medlemsländemas direkta inflytande. HA svarade i dessa sammanhang endast för sina handlingar inför ministerrå-det och församlingen.30 De både sistnämnda institutionernas roll i be-slutsprocessen var ett resultat av senkomna modifieringar av den ursprungli-ga planen. Som ett svar till de kritiker som hävdat att HA skulle komma att utgöra ett supranationellt organ utanför all demokratisk kontroll, föreslog Monnet inrättandet av en församling med befogenheten att övervaka den Höga myndigheten och vid behov avsätta den.31 Inrättandet av en församling 26 Ibid., ss. 14 f.

27 Monnet, Jean, 0~. cit., S. 360.

28 Lasok, D. - Bridges, J. W., Law and institutions of the European Communities, ss.

12 ff.

29 Lister, 0~. cit, S. 10.

3o Lasok -Bridges, op. cit., ss. 12 ff

visade sig dock inte vara tillräckligt för att få de kritiska rösterna att tystna. 1 juli 1950 föreslog följaktligen den holländska delegationen vid

Schumanför-handlingarna inrättandet av ett mellanstatligt organ på regeringsnivå för att ytterligare starka den nationella kontrollen över HA.32 Efter vidare dis-kussioner kom också ett ministerråd att inrättas,

Ministerrådet, med dess nio platser, representerade medlemsländemas na-tionella intressen. Det delade också en rad befogenheter med HA. Dess pri-mara funktion var att harmonisera de olika nationerna ekonomiskt inom kol-och stålområdet efter HA:s rekommendationer.33 Det kom också, i enlighet med behovet av politisk kontroll, i vissa situationer an på ministerrådet att godkanna beslut fattade av HA.34

Den politiska kontrollen över CECA var koncentrerad till Församlingen, bestående av 78 medlemmar, dar Tyskland, Frankrike och Italien upptog vardera 18 platser medan Beneluxländema representerades på de 24 återstå-ende platserna.35

Den övervakande funktionen inom CECA utövades av domstolen. Dom-stolen, med sju domare, hade därmed som central funktion att tillse att CECA utvecklades i enlighet med fördraget samt att ta upp påstådda brott mot fördragets artiklar till rättslig prövning. Domstolens beslut kunde inte överklagas och ägde också laga kraft i medlemsstaterna.36

Producenter, konsumenter och arbetskraft representerades inom CECA i den s k Konsultativa Kommittén. Dessa representanter för olika intresse-grupper tillsattes av ministerrådet efter rekommendationer från fackföre-ningsrörelse, konsument- och producentorganisationer. Kommittén fimge-rade som rådgivande för HA.37

Med en relativt väldefinerad central målsättning samt genomtänkt organi-sationsstruktur blev CECA en politisk och ekonomisk faktor att rakna med och då inte enbart inom Europa. Sett som ett politiskt experiment visade CECA att supranationellt organiserade institutioner kunde fungera trots

skil-32 Ibid.

33 Lasok - Bridges, op. cit., ss. 13 f 34 Lister, op. cit., s. 10.

35 Lasok - Bridges, op. cit., ss. 13 f. 36 Ibid., s. 14.

da nationella viljor. 1 rent ekonomiska termer bidrog unionen till hamsteg inom medlemsländerna. Den förstoring av marknaden som blev resultatet av fördraget hade samtidigt vissa positiva effekter också på industrinäringar utan direkta kopplingar till kol- och stålproduktion.s*

CECA:s effekter på ekonomisk verksamhet utanför kol- och stålsektorerna skapade följaktligen ett behov av politiskt agerande med relevans för också andra områden inom näringslivet. Vissa steg togs också för att ge Kol- och Stålunionen ett inflytande på politikområden utanför kol- och stålsektorn. CECA:s potentiella roll som formatör av Europas politiska framtid upphörde dock i praktiken den 1 juni 1955. Denna dag samlades utrikesministrarna från CECA:s medlemsstater i Messina för diskutera någonting större än en integrering av ett begränsat antal industrisektorer. Det första verkliga steget mot den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen var därmed taget.

Från Messina till Rom

-Det intraeuropeiska samarbetet fördjupas

Nar de sex CECA-ländernas utrikesministrar möttes i Messina den 1 - 2 juni 1955 var delegaterna inriktade på en utvidgning av det koncept som kol- och stålunionen stod för. Bakom sig hade man inte enbart de relativt goda erfa-renheterna från CECA, utan också det misslyckade försöket med att upprätta en europeisk försvarsgemenskap. Den Europeiska Försvarsgemenskapen (EDC) kan sägas ha varit en militär motsvarighet till Schumanplanen. Mot bakgrund av ett återuppståndet “Wehrmacht’ sågs vägen mot en kontroll av tysk militär adventurism som liggande i upprättandet av en Europaarme un-der gemensam politisk kontroll. Förslaget, som ursprungligen var franskt, kom dock att begravas av de franska politiska kretsarna i augusti 1954.39 Den deklarerade avsikten med Messinakonferensen blev därför att “lansera en ny ansats för uppbyggandet Europa“40 De sex ministrarna arbetade inte utan förlaga. Redan i maj samma år hade Beneluxländema uppvaktat CECA med ett memorandum rörande det möjliga och önskvärda i en utvidgning av CECA-konceptet.

Beneluxländemas regeringar hade i det har sammanhanget hävdat att tiden var inne för att ta ett nytt steg mot ökad europeisk integration. En nödvändig förutsättning för att lyckas med en total integrering av Europa, i form av en

politisk union, sågs ligga i att först upprätta en ekonomisk union. CECA:s

3g Se Kitzinger, op. cit., ss. 20-23.

4o Konceptet ‘reluunching of/Grope’ har setts mer som ett politiskt slagord än som en beskrivning av läget for integrationsarbetet. 1 verkligheten skedde aldrig någon nylanse-ring av den europeiska integrationsprocessen eftersom processen, trots misslyckandet med EDC, aldrig avstannade helt. Se Kusters, Hanns Jürgen, “The treaties of Rome” i Pryce, Roy (ed.), The dynarks ofeuropean union, s. 96.

utveckling hade, menade man från Beneluxländernas sida, påvisat behovet av en utvidgning till områden liggande också utanför CECA:s ordinarie poli-tiska jurisdiktion. Detta skulle dock endast vara möjligt efter det att en över-gripande ekonomisk integrering av Europa hade skett.41

Benelux-memorandumet gav ett klart eko några veckor senare. 1 den re-solution som blev titen av Messinakonferensen återkom i princip samtliga de tankar som fanns i den ursprungliga texten.

The govemments of the [ECSC] believe that the time has come to make an fresh ad-vante towards the building of Europe. They are of the opinion that this must be achie-ved, tirst of all, in the economic field. They consider that it is necessary to work for....a united Europe by the development of tommon institutions, the progressive fusion of national economies, the creation of a tommon market and the progressive harmonisa-tion of their social policies.42

För att bidra till ett förverkligande av dessa storslagna och övergripande målsättningar valde ministrarna att presentera ett relativt blygsamt åtgärds-program. Framför allt Frankrike ville skynda långsamt i integrationsproces-sen och vägrade därför att ge något mandat för upprättandet av bindande avtal.43 Programmet begränsade sig i huvudsak till inledandet av studier av problematiken runt den gemensamma marknadens upprättande. Medlems-staterna deklarerade skapandet av en europeiska gemensam marknad befriad från handelshinder som den centrala malsättningen. Studierna syftade där-med till att klargöra vad som var tekniskt genomförbart.44 1 linje där-med denna imiktning fastslog resolutionen bl a genomförandet av studier runt en pro-gressiv eliminering av handelshinder mellan medlemsländerna. Samtidigt skulle möjligheten till att upprätta gemensamma yttre tullhinder studeras. Andra områden för studier berörde harmonisering mellan medlemsländerna vad gällde skatter, ekonomisk politik samt socialpolitik. Detta skulle ske med syftet att befrämja den fria rörligheten hos arbetskral?, varor och kapi-tal. Vidare skulle sökandet efter ett lampligt institutionellt system för

admi-41 “Memorandum from the Benelux countries to the member states of the ECSC, 18 may 1955” i Patijn, op. cit., ss. 93-99.

42 “Resolution adopted by the foreign ministers of the member States of the ECSC at the messina Conference, 1 and 2 june 1955” i Patijn, op. cit., s. 101.

43 Kusters, op. cit., ss. 81 ff. 44 Ibid., ss. 84-85.

nistration av den framtida gemensamma marknaden inledas. 1 en strävan ef-ter att öka gemenskapens tillgång till billig energi inleddes också förbere-dande studier runt upprättandet av en organisation för fredligt utnyttjande av kärnkraft.45 Detta koncept hade för övrigt konstruerats av den allestädes närvarande Jean Monnet.46

Inkluderandet av atomenergifrågor hade sin främsta grund i ytterligare ef-tergifter till de franska förhandlarna. Ett avgörande incitament för ett franskt deltagande i den fortsatta integrationsprocessen låg i republikens önskan att vidareutveckla kärnenergi och samtidigt kunna dela kostnaderna med andra länder. Atomenergiens plats på agendan blev ett villkor för att över huvud taget få fransmännen till förhandlingsbordet.47

Medlemsstaternas utrikesministrar såg tillgangen på goda kommunika-tioner som något av en förutsättning för en ökad handel inom den gemen-samma marknaden. 1 detta gemen-sammanhang kom medlemsstaterna överens om att inleda utredningar rörande utvecklingen av ett samlat europeiskt system av motorvägar, inre vattenvägar och elektrifierade järnvägar. Samtidigt ville man från medlemsstaternas sida se studier rörande förbättrad koordination48 av de europeiska flygtransportema.49

Det direkta resultatet av Messinakonferensen blev tillsättandet av en mel-lanstatlig kommitte för behandlingen av ett antal viktiga frågeställningar ak-tuella för genomförandet av den gemensamma marknaden. Kommittén sam-lades i Bryssel i juli 1955 för att inleda det arbete som ålagts den genom re-solutionen. Den mellanstatliga kommittén, under ledning av Paul Henri Spa-ak, organiserades i en rad underkommittéers0 avsedda att ta sig an aktuella problemområden.51

45 “Resolution adopted by the foreign ministers of the member states of the ECSC at the Messina conference, 1 and 2 june 1955” i Patijn, op. cit., ss. 101-105.

46 Kusters, op. cit., s. 83. 47 Ibid., ss. 82-83.

48 Sannolikt syftade man här på forbättrad flygtrafikledning (ATC) över Europa. 49 “Resolution adopted by the foreign ministers of the member states of the ECSC at the Messina conference, 1 and 2 june 1955” i Patijn, op. cit, s. 101.

5o Kommittén tog sammanlagt ett 60-tal experters tjänster till sitt forfogande. Bland des-sa fanns CECA, OECD och Europarådet representerade.

De rent tekniska studier som skedde inom ramen för den mellanstatliga kommittén kom dock snart att stöta på en rad hinder. Experterna kunde efter tre månaders arbete inte enas om vilka åtgärder som skulle bli nödvändiga för den gemensamma marknadens förverkligande. Spaak kom också att ut-trycka sitt missnöje med expertgruppens resultat. Med avsikten att förhindra att kommitténs arbete stagnerade valde Spaak att sammankalla en till antalet mer begränsad expertgrupp för upprättandet av en mindre teknisk, men mer övergripande, plan för den fortsatta integrationsprocessen. Den mindre gruppen lyckades också prestera förslag på åtgärder som till sin natur var mer pragmatiska an de som den större skaran experter lyckats frambringa.s2

Mindre än ett år efter det att den mellanstatliga kommittén sammankallats samlades utrikesministrarna Hm CECA-staterna i Venedig för att ta del av kommitténs slutrapport innehållande dess förslag för upprättandet av en ge-mensam marknad samt en organisation för kärnenergi (EURATOM). Slutrapporten, som alltså ursprungligen var tänkt att vara av utpräglad tek-nisk natur, hade under inflytande av Spaak och den reducerade expertgmp-pen i stället förvandlats till ett politiskt handlingsprogram. Kärnan i den s k Spaakrapporten låg i kommitténs konstaterande att en total integrering av det europeiska ekonomiska livet endast var genomförbart om den skedde in-om ramen för en allin-omfattande organisation.53 Erfarenheter dragna från CECA visade att en partiell integrering näringssektor för näringssektor, med hjälp av en rad olika organisationer med avgränsat sektorsansvar, inte säker-ställde ett förverkligande av den gemensamma marknaden.54

Ministrarna enades om att rapporten skulle utgöra grund för vidare dis-kussioner med syftet att upprätta ett utkast till ett fördrag för den Euro-peiska Ekonomiska Gemenskapen. 55 1 juni 1956 samlades också represen-tanter för CECA:s medlemsstater för slutförhandlingar rörande de fördrag som skulle ligga till grund för EEC och EURATOM. Inledningsvis fram-skred arbetet endast långsamt. Först i september samma år kom för-handlingarna igång på allvar.56

52 Kusters, op. cit., ss. 85 f.

53 Undantaget kärnenergin som alltså kom att hamna under en särskild organisation. 54 Küsters, op. cit., ss. 85 f

55 “Communiqué of the conference of the ministers of foreign affairs of the signatory states of the resolution of Messina, Venice 29 and 30 may 1956” i Patijn, op. cit., s. 109. 56 Kusters, op. cit., ss. 88 ff

Efter en intensiv period av arbete upprättades slutligen ett fördrag rörande den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen och EURATOM. De två separa-ta grundfördragen blev undertecknade av de sex CECA-ländernas represen-tanter i Rom den 25 mars 1957. Det är i sammanhanget relevant att konsta-tera att upprättandet och undertecknandet av de två fördragen utan tvekan underlättades av en rad faktorer utanför förhandlarnas kontroll.57 Ett rege-ringsskifte i Frankrike hade placerat integrationsvänliga krafter i politiska nyckelpositioner. Suezkrisen bidrog till att vända Frankrikes blick från ko-loniala äventyr till republikens position i Europa. Sovjets militära interven-tion i Ungern underströk behovet av Västeuropeisk enighet gentemot ett ytt-re hot. Listan på för fördraget gynnsamma faktoytt-rer kan göras längytt-re. Oavsett dessa bakgnmdsfaktorema fanns nu två nya europeiska institutioner vid si-dan av CECA. EEC var därmed ett faktum.

57 Kusters tillerkänner yttre faktorer, eller vad han kallar för fordragets external envi-ronment, mycket stor betydelse. Under den något tillspetsade rubriken ‘The treaties of Rome -an accident of bistory’ pekar Kusters på att fordragen kom till under unikt gynn-samma förhållanden som varken var forutsebara eller avsiktligt framkallade. Se Küsters, op. cit., ss. 96 ff.

Romfördraget - De centrala målen

En studie av Romfördraget bör ta sin utgångspunkt i ett avgörande av för-dragets vidare syften. Vid en dylik ansats rör det sig om att i fördraget hitta den centrala och övergripande målsättningen bakom Gemenskapen. Vid en första anblick ter detta sig relativt lätt. EEC syftar, som namnet mer an anty-der, till upprättandet av en gemenskap på ett ekonomiskt plan. Att så är fal-let framgår också vid en översiktlig studie av det aktuella fördraget.

Det är viktigt att notera att grundfördraget också innehåller mer eller mind-re tydliga fingervisningar på ett amrat slutmål; den politiska integreringen av medlemsstaterna dar EEC, i egenskap av den ekonomiska integrationens bä-rare, endast ar ett etappmål.58 Även en översiktlig studie av den Europeiska integrationsprocessen sedan andra världskriget visar den politiska unionens primat i tankearbetet och diskussionerna runt enandet av kontinenten. Den politiska elit som verkade pådrivande på integrationsarbetet hade också en fullfjädrad politisk union som yttersta mål för sina ansträngningar.5s

Romfördragets främsta funktion låg i att det specificerade de politiska målsättningarna för EEC. Formulerandet av den egentliga politiken kom i det väsentliga att överlämnas åt framtiden. Att så blev fallet var naturligtvis 58 Se exempelvis inledningen till Romfordraget och den klassiska formuleringen om be-slutsamheten att “lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

59 För en mer fullständig beskrivning av den politiska elitens roll som pådrivande for in-tegrationsarbetet se Pryce, Roy - Wessels, Wolfgang, “The search of an ever closer uni-on: a framework for analysis” i Pryce, op. cit., ss. 14 ff. Författarna pekar här på den viktiga roll i integrationsarbetet som spelas av s k propulsive dites vid sidan av s k

sup-portbe elifes. Den forstnämnda gruppen består ett mindre antal personer som åtar sig att

utforma, initiera och marknadsfora initiativ avsedda att uppnå en ökad integration. Den sistnämnda gruppen består däremot av individer eller organisationer som väljer att ställa sig bakom ett initiativ efter det att det utformats och initierats.

långt ifrån en händelse. Att formulera målsättningar som imrebär lösningar på problem som medlemsstaternas ledare såg som sarskilt angelägna blev en viktig komponent för ett framgångsrikt integrationsarbete.60 En viss vaghet om främst medlen, men också om målen, höjde utan tvekan fördragets möj-lighet att uppnå acceptans bland skilda nationella intressen. Utnyttjandet av ett många ganger mångtydigt språkbruk i fördraget blev ett nyttigt verktyg för detta.61 Denna vaghet framgick också tydligt i inledningen till Romför-draget dar representanter för medlemsstaternas statsöverhuvuden deklarera-de sina intentioner. De sex ländeklarera-dernas regenter och presideklarera-denter sadeklarera-de sig, via sina ombud, vara beslutna att bl a “lägga grunden till ett ständigt fastare för-bund mellan de europeiska folken”, “säkerställa ekonomiskt och socialt framåtskridande”, “fortgående förbättra sina folks levnads- och sysselsätt-ningsförhållanden” samt angelägna att “starka den ekonomiska gemenska-pen” mellan sina respektive länder. 62 Sammantaget blev de i inledningen fö-rekommande deklarationerna mer att betrakta som en samling värderingar avseende vad som var önskvärt att uppnå an en serie välformulerade och valdefinierade målsättningar. Detta gav också inledningen karaktaren av allmän resolution i stället för att göra den till en barare av några mer detalje-rade politiska strategier.

En vidare konkretisering av konceptet runt den gemensamma marknaden skedde i stället inom ramen för den reella fördragstexten under rubriken “Principerna”. Huvudintentionerna med Gemenskapen deklarerades i för-dragets andra artikel.

Gemenskapen skall ha till uppgift att genom upprättandet av en gemensam marknad och genom ett gradvist närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som hel-het, en fortgående och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en allt snabbare höj-ning av levnadsstandarden samt närmare forbindelser mellan de stater som den före-nar.63

6o Ptyce - Wessels, op. cit., s. 26. 61 Ibid., s. 31.

62 “Fördrag angående upprättande av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen” i Statens Offentliga Utredningar 1963 : 12, Översättning av fördrag rörunde upprättandet av Eu-ropeiska Ekonomiska Gemenskapen och tillhörande dokument, s. 13.

Artikel två specificerade alltså de övergripande målen med EEC. Det bör dock beaktas att formuleringarna fortfarande var relativt svävande till sin natur. Begrepp som harmonisk utveckling, balanserad expansion och ökad stabilitet kom aldrig att klart definieras inom ramen för fördraget. Fördragets barande delar fick därmed närmast karaktaren av en grov målformulering. Detta förhållande torde, i enlighet med det tidigare resonemanget, ha gagnat möjligheterna till att uppnå nödvändig konsensus mellan medlemsstaterna eftersom samförstånd i många organisationer ofta bygger på mer eller mind-re odefinierade värderingar som ger utrymme för olikartade tolkningar.

Romfördragets upphovsman var dock mer specifika rörande de övergri-pande metoder som skulle utnyttjas för att uppnå dessa hägrande, om än nå-got vaga, mål. Fördragets tredje artikel skisserade följaktligen de åtgärder som ansågs nödvändiga för att realisera en gemensam marknad; åtgärder som i sig själva var att karaktärisera som delmål. Artikeln i fråga utgjorde därmed en gemensam politisk plan för det fortsatta integrationsarbetet, en plan som medlemsstaterna genom undertecknandet förbundit sig att följa.

För att uppnå i föregående artikel angivna mål skall gemenskapens verksamhet på de villkor och i den takt som forutses i detta fordrag innefatta a) aweckling av tullar och kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna vid in- och utförsel av varor även-som alla övriga åtgärder med motsvarande verkan, b) införandet av en gemensam tull-tariff och en gemensam handelspolitik gentemot tredje land, c) avskaffande mellan medlemsstaterna av hindren for den fria rörligheten for personer, tjänster och kapital, d) inforandet av en gemensam politik på jordbrukets område, e) införandet av en ge-mensam politik på transporternas område, f) upprättandet av en ordning som sä-kerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden icke forvanskas, g) an-vändandet av metoder som möjliggör en samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik och som motverkar bristande jämvikt i deras betalningsbalanser, h) harmonise-ring av ländernas nationella lagstitbharmonise-ring i den utsträckning den gemensamma markna-dens funktion så erfordrar.64

Ett första konstaterande av allmängiltig karaktar som kan dras av denna del i fördragstexten är att dess upphovsman tillerkände de politiska gränserna i Europa stor ekonomisk betydelse. En mer eller mindre godtyckligt dragen gränslinje mellan två landområden hade i sig inga ekonomiska effekter. Bakom en grans fördes dock en nationell politik som kunde vara helt amror-lunda än i den som var gällande i ett grannland. Ett lands möjligheter att in-föra restriktioner i fråga om handel, internationella betalningar och

kraftens rörlighet utgjorde en betydelsefull del av den kvalitet som gick un-der benämningen “nationell suveränitet” 65 Olikartad nationell lagstiftning var därmed ett hinder för det fria ekonomiska utbytet mellan medlemslän-derna.

Medvetandet om gränsernas ekonomiska effekter utgjorde därmed fonden mot vilket integrationens strategier ställdes upp. De strategiska huvudområ-dena för den hamtida politiken skisserades följaktligen också. Enligt möns-ter ti-ån CECA-fördraget intog elimineringen av handelsrestriktioner mellan medlemsstaterna en framträdande, för att inte säga central, position. Avskaf-fandet av handelshinder medlemsländerna emellan blev därmed den bas på vilket övriga i fördraget föreskrivna åtgärder byggdes.66 Gemenskapens strategi på området innebar en offensiv på två fronter dar slutmålen var det totala avskaffandet av dels export- och importtullar, dels kvantitativa re-striktioner (kvoter) på varuflödena mellan länderna. Till skillnad hån Paris-fördraget begränsades inte ansträngningarna enbart till att beröra det tiia ut-bytet av produkter relaterade till en sektor som kol- och stålproduktion, utan inriktar sig i princip på elimineringen av handelshinder

för

Hand i hand med elimineringen av de intraeuropeiska handelshindren gick upprättandet av ett gemensamt, d v s ett för medlemsstaterna likformigt, tull-skydd gentemot producenter i icke-medlemsstater. Romfördragets tredje ar-tikel föreskrev har upprättandet av ett specifikt politikområde, en gemensam

handelspolitik, gentemot tredje land. Detta skall inte uppfattas som att de

extema handelshindren höjdes i samma takt som de interna hindren reduce-rades. PrimärsyfIet var att uppnå enhetlighet rörande kvantitativa restriktio-ner och tullar gentemot omvärlden. Gemenskapens t?ihet att självsvåldigt ställa nivån på utåtriktade handelsrestriktioner begränsades bl a av dess åta-ganden på den internationella frihandelns område inom ramen för GATT.68

65 Kitzinger, op. cit., s. 29.

66 Deniau, J. F., The CommonMurket, London, s. 57. 67 “Fördrag.. _” Art. 3, s. 15.

68 Enligt GATT tick en tullunions gemensamma yttre tariffer och andra restriktioner inte överstiga, eller ha en mer restriktiv verkan än, hindren mellan medlemsländerna. Hur ett antal länders olikartade nivåer på handelshinder kunde kombineras till en enda uniform tullmur är mot bakgrund av GATT en i sig intressant historia som bl a innefattande fram-räknandet av ett medelvärde for de interna handelshindren. För en mer fullödig, om än koncis, beskrivning av problematiken se Kitzinger, op. cit., ss. 34 ff.

Om intentionerna med gemenskapen stannat på denna ambitionsnivå hade EEC i det närmaste varit att uppfatta som ett tiihandelsområde eller, mera korrekt, en tullunion@. Romfördraget gick dock längre an så genom att fö-reskriva ett avskaffande av hindren för personers, tjänsters och kapitals fria rörlighet inom gemenskapens territorium. Detta var en direkt parallell till den imiktning mot intern frihandel som deklarerats i och med den föreskrivna elimineringen av restriktioner för varuflödena. 1 det har sammanhanget rörde det sig dock också om att skapa vad som kan liknas vid ett t?ihandelsområde för produktionsfaktorer. Tillsammans med upphävandet av restriktionerna på varuutbytet utgjorde detta något av hörnstolparna i Romfördragets liberali-seringssträvanden. De s kfvra friheterna intog darmed en central position i gemenskapens politiska generalplan och förtjänar därför särskild uppmärk-samhet.

1 mer konkreta termer rörde det sig för individens rakning om att sä-kerställa dennes rätt att, i egenskap av arbetskraft, tillträda anställning inom vilket medlemsland som helst på lika villkor som det aktuella landets med-borgare70 samt, i egenskap av privatperson, f?itt få röra sig inom gemenska-pens territorium.71 1 denna kontext föreskrevs också avvecklingen av de re-striktioner som hindrade företagare inom gemenskapen att fritt etablera eko-nomisk verksamhet inom någon medlemsstats territorium.7* Företag hemma-hörande inom gemenskapens territorium skulle i det har sammanhanget lik-ställas med fysisk person med hemort i en medlemsstat.73 Hindren för upp-rättandet av filialer, agenturer och dotterbolag avlägsnades därmed.

På tjänsteproduktionens område föreskrevs rätten att fritt få utföra tjänster av kommersiell och industriell natur samt tjänster inom hantverk och fria yr-ken.74 Inriktningen mot fri rörlighet för arbetskraft, tjänster och varor aktua-liserade också behovet av friare kapitalrörelser inom EEC:s territorium. För

6g Förekomsten av en gemensam tulltariff gjorde att gemenskapen ur juridisk synpunkt var att uppfatta som en tullunion. Detta till skillnad från ett frihandelsområde där med-lemmarna inte upprättar några handelshinder sinsemellan men där var och en är fria att själva bestämma nivån på handelsrestriktioner gentemot tredje länder.

7o Detta var dock inte tillämpligt på offentliga tjänster. 7 1 “Fördrag.. .“, Art. 48, s. 49.

72 Ibid., Art. 52, S. 51. 73 Ibid., Art. 58, s. 55. 74 Ibid., Art. 59-60, ss. 55-57.

att tillmötesgå detta behov föreskrev Romfördraget medlemsstaterna att gradvis eliminera de restriktioner som gällde för kapitalets rörlighet i den ut-sträckning det var nödvändigt för den gemensamma marknadens funktion. Samtidigt skulle medlemsstaterna verka för undanröjandet av alla diskrimi-nerande förfaranden grundat på kapitalets placeringsort eller partemas natio-nalitet eller bostadsort.75

Romfördragets artikel tre specificerade vidare upprättandet av en ge-mensam jordbrukspolitik som ett enskilt politikområde, en uppgift som kom att ta en mycket stor del av gemenskapens politiska resurser i anspråk. Mot bakgrund av medlemsstaternas många ganger protektionistiska attityder på jordbruksområdet förebådades uppkomsten av en rad politiska konflikter

in-om in-området.

Det tredje specifika politikområdet vars upprättande föreskrevs berörde de europeiska transportema. 1 likhet med vad som gällde för den internationella handeln och det europeiska jordbruket skulle medlemsstaterna fullfölja för-dragets syften på transportområdet inom ramen för en gemensam

transport-politik, och inte enbart inom ramen för de i fördraget uppställda generella

regler som var tillämplig på all ekonomisk verksamhet.76 Det ar har intres-sant att notera att den t?ia rörligheten för tjänster på transportområdet un-dantogs från den generella friheten att utföra tjänster och i stället förutsattes bli reglerad inom ramen för denna gemensamma transportpolitik.77

Även upprättandet av konkurrensregler för den gemensamma marknaden sågs som varande av yttersta vikt. Det rådande läge dar Europas statsmakter många ganger innehade en dominerande position på marknaden som både konsument och producent, medförande en aktiv styrning av inhemsk indu-stri, handel och jordbruk genom bl a subventioner och beskattning, accen-tuerade behovet av dylika regler. Vid sidan av de statliga aktörerna fanns också närvaron av producentsammanslutningar, exempelvis karteller, in-dustriföreningar och jordbruksorganisationer. Dessa aktörer ansågs införa olika former av stelhet i den ekonomiska processen som undergrävde de ekonomiska fördelarna av konkurrens. 78 För att motverka detta förbjöd

75 Ibid., Art. 67, s. 59. 76 Ibid., Art. 74, s. 61 77 Ibid., Art. 61, s. 57. 78 Kitzinger, op. cit., s. 28.

Romfördraget alla former av “avtal mellan företag, beslut av företagssam-manslutningar och samordnande förfaranden” som kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och som hade som syfte eller effekt att “hindra, be-gränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden”. Från EEC:s sida inriktade man sig har sarskilt på att bekämpa monopolis-tiska och oligopolismonopolis-tiska metoder som uppdelning av marknader och in-köpskällor, diskriminering av vissa handelspartners resulterande i konkur-rensnackdelar för dessa, m m.79

På samma sätt blev enskilda företag, som exempelvis p g a sin storlek kunde sägas verka under monopolliknande förhållanden, förbjudna att “missbruka sin dominerande ställning” inom den gemensamma marknaden. Romfördraget sköt har sarskilt in sig på åtgärder avsedda att påtvinga någon aktör oskäliga inköps- eller försäljningsvillkor eller annorstädes vidta åtgär-der till nackdel för konsumenter.80

Romfördraget lade samtidigt grunden för ett närmande av de olika med-lemsstaternas ekonomiska politik. Medlemsstaterna förband sig genom Romfördraget till att betrakta konjunkturpolitiken som “en fråga av gemen-samt intresse”. Avsikten bakom formuleringen var att säkerställa att enskilda medlemsstaters utövande av konjunkturpolitiska åtgärder skedde i samråd med övriga medlemsnationer och centrala EEC-organ.81

Vidare aktualiserades också frågan om gemenskapens ekonomiska förhål-landen gentemot omvärlden. De sex medlemsstaterna ålades genom fördra-get att var och en föra en ekonomisk politik lamplig för upprätthållandet av betalningsbalansen gentemot omvärlden, bevara förtroendet för den nationel-la valutan samt för att säkerstälnationel-la hög sysselsättning och stabil prisnivå inom det egna landet.82

Genom de ovanstående punktema hade Romfördragets upphovsman lagt grunden för ett förverkligande av för gemenskapen centrala mål. Ett för-verkligande av den gemensamma marknaden skulle komma att innebära re-lativt stora ingrepp i det system av många ganger stridbart självständiga na-tionalstater som vid tiden för fördragets undertecknande karaktäriserade

Eu-7g “Fördrag ._.. “, Art. 85, s. 67 8o Ibid., Art. 86, ss. 67-69. 81 Ibid., Art. 103, ss. 77-79. 8* Ibid., Art. 104, s. 79.

ropa. Medlemsstaterna hade genom undertecknandet dock i princip för-bundit sig att jämka sina respektive nationella viljor för realiseringen av den inre marknaden. Som ett led i detta sade sig medlemsstaterna genom fördra-get även vara villiga att arbeta för tilh&mning, eller harmonisering, av län-dernas nationella lagstiftning i den utsträckning som detta krävdes för den gemensamma marknadens funktion.

Harmoniseringen av de sociala förhållandena inom Gemenskapen ådrog sig mycket begränsad uppmärksamhet i den ursprungliga fördragstexten. En förbättringen av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard skulle, en-ligt fördragets upphovsman, uppnås mer eller mindre automatiskt med en förverkligad gemensam marknad.ss Medlemsstaterna förband sig därför en-dast till att medverka i ett nära samarbete på det sociala området.84 Vid si-dan av detta instiftades en europeisk socialfond vars begränsade syfte var att främja arbetskraftens rörlighet såväl geografiskt som mellan näringssekto-rer.85 Romfördragets upphovsman kan därför inte sägas ha givit mycket mer an en läpparnas bekännelse till de sociala frågeställningarna.

83 Ibid., Art. 117, s. 87. 84 Ibid., Art. 118, ss. 87-89. 85 Ibid., Art 123, s. 89.

Det institutionella systemet

-organisation och organ

Romfördraget slog i artikel 4 fast att “genomförandet av de uppgifter som anförtrotts gemenskapen [skulle] säkerställas genom en församling*6, ett råd, en kommission, en domstol”.*7 Utseendet hos det institutionella system för EEC som fastslogs i Romfördraget hade i mångt och mycket CECA som fö-rebild; något som också framgår vid en jamförelse. En reell skillnad fanns dock i det faktum det institutionella systemet inom den förstnämnda organi-sationen var mindre supranationell till sm natur än vad som var fallet med den sistnämnda.**

Inom CECA var det centrala organet den höga myndigheten. Dess mot-svarighet inom EEC blev kommissionen. Medan HA kan sägas ha varit en utpräglat supranationell institution av “paneuropeisk” karaktar, med relativt stor politisk makt, anförtroddes beslutsrätten inom EEC i de flesta fall inte kommissionen, utan ett råd bestående av medlemsstaternas ministrar.89 Skillnaden mellan CECA och EEC var, i generella termer, att HA hade be-fogenheter att själv fatta beslut efter konsultationer med CECA:s minister-rådso, medan beslutsfattandet inom ramen för EEC till dominerande del låg

% Senare benämnt parlamentet. 87 “Fördrag “, Art. 4, ss. 15-17. ** Deniau, op. cit., s. 96. 89 Ibid., s. 96.

9o Här görs alltså en åtskillnad mellan dels CECA:s och EEC:s ministerråd. Denna åt-skillnad var officiell men också artificiell eftersom de i de båda råden ingående personer-na ofta kunde vara identiska då CECA-staterpersoner-na också blev EEC-stater. Denpersoner-na artificiella åtskillnad kom att forsvinna med det s k Fusionsfordraget av år 1967.

hos ministerrådet.91 Det dualistiska systemet inom EEC med å ena sidan ett ministerråd och å andra en kommission stammade ur en rad politiska komp-romisser nödvändiga för att Romfördraget överhuvud taget skulle komma till stånd. 1 bakgrunden fanns de enskilda medlemsstaternas önskan om att även i fortsättningen behålla den yttersta besluts- och lagstiftningsrätten, kopplat till nödvändigheten av att tillhandahålla ett självständigt organ som represen-terade gemenskapens samlade intressen. 92 Organisationen av EEC efter rent supranationella principer hade, på ett tidigt stadium av EEC-förhandlingarna, stött på hart motstånd från kamför allt Frankrike men också från Tyskland.93 Kommissionen, som i sin ursprungsform bestod av nio medlemmar, fick som övergripande uppgift att, som det hette, säkerställa den gemensamma marknadens funktion och utveckling. 94 Denna generella förpliktelse innebar att kommissionen, för det förstu, skulle ansvara för att medlemsstaterna

uppfyllde sina åtaganden i enlighet med Romfördragets föreskrifter. För att kunna spela denna roll som fördragets “vakthund’ bemyndigades kom-missionen med rätten att, vis a vis medlemsstaterna, komma med rekommen-dationer och tillkännage sin åsikt i olika fi2gor.95 För det undra innebar kommissionens förpliktelser att organet skulle representera Gemenskapen inför församlingen (se nedan) samt, för det trege, i förhandlingar med icke-medlemsländer96 och internationella organisationer97. 1 det sistnämnda sam-manhanget var dock kommissionens handlingsutrymme kringskuret av beho-vet av mandat ti% ministerrådet.9s För detfiärde inkluderades också kom-missionen i beslutssystemet genom dess monopol på att väcka och utforma förslag till politiska åtgärder. 1 denna högst centrala roll kom det alltså an på kommissionen att initiera politiska åtgärder samt hanvisa dessa till minister-rådet för slutgiltigt beslut. Vid sidan av denna roll inom beslutssystemet tick

91 L a s o k - Bridges, cit.,op. s. 228. 92 Kusters, op. cit., s. 94

93 Mayne, op. cit., ss. 12 f. 94 “Fördrag .._. “, Art. 155, s. 103.

95 Dessa institutionaliserade befogenheter tillkännagavs och publicerades i form av Gommission Recommendations respektive Opinions.

96“Fördrag. __ .“, Art. 113, s. 85. 97 Ibid., Art. 116, s. 87. 98 Mayne, op. cit., s. 28.

kommissionen också rätten att fatta självständiga beslut i vad som kan be-tecknas som brådskande lägen, dar den gemensamma marknadens funktion stod på spel. Detta tog sig dock vanligtvis uttryck i relativt begränsade åt-garder som exempelvis bötfällning av företag och organisationer som bröt mot gällande EEC-lagstiftning.99

Filosofin bakom Romfördraget krävde att kommissionen verkade som ett supranationellt organ förande gemenskapens talan. Kommissionen som så-dan skulle därmed representera renodlade gemenskapsintressen, d v s agera utifrån ett EEC-perspektiv, dar nationella viljor inte tilläts spela in. Kom-missionens roll kan därför sägas ha blivit att representera helheten gentemot delama.tcc För att säkerställa att så verkligen skedde var kommissionärerna edsvurna att fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet.rct Med-lemsstaterna förband sig i enlighet med detta att respektera denna särskilda status och avhålla sig från att söka påverka enskilda medlemmar av kom-missionen i deras arbete.102 Komkom-missionens oberoende kan sägas ha under-lättat uppkomsten av en politisk anda dar gemenskapens problemområden sågs, inte som slagfält för nationella särintressen, utan som areor av gemen-sam angelägenhet dar intraeuropeiska överenskommelser var både nöd-vändiga och möjliga.103 Kommissionens medlemmar valdes var och en ge-nom överenskommelse mellan medlemsstaterna till fyraåriga mandat-perioder.104 De var, var och en, att uppfatta som “goda europeer” i den me-ning att de var dedicerade till en fortskridande integrering av Europa.t@

Kommissionens institutionaliserade motpol blev, som redan sagts, minis-terrådet. Ministerrådet skilde sig från kommissionen genom att bestå av medlemmar som representerade renodlade nationella intressen. Detta hade, som vi redan sett, sin grund i att ledamöterna bestod av en minister f%n vart och ett av medlemsländerna. Sammansättningen av rådet varierade, till

skill-99 Ibid., s. 28.

loo Kitzinger, op. cit., s. 77. lo1 “Fördrag “, Art. 157, s. 105. lo2 Ibid.

lo3 Mayne, op. cit., s. 28. lo4 “Fördrag “, Art 158, s. 105.

lo5 Ball, George W., “The European Economic Community” i Marting, Elizabeth (ed.), The european tommon market ~ New frontiersfor american business, s. 36.

nad från bl a kommissionen, också beroende på de frågor som behandlades. Vid behandling av jordbrukspolitiska spörsmål möttes ländernas jord-bruksministrar, vid behandling av transportpolitiska frågor sammanträdde ländernas kommunikationsministrar, etc. Vid frågor av mer allman karaktar, spannande över flera politikområden, sammankallades dock vanligen länder-nas utrikesministrar.t06 Den centrala funktionen hos ministerrådet var alltså att ta ställning till kommissionens förslag till politiska åtgärder och genom beslut skänka dessa laga kraft. Ministerrådets politiska maktposition inom det institutionella systemet definierades därmed av dess nära nog totala

mo-nopol vad det gällde beslutsfattandet men begränsades av att det endast

kunde agera på förslag från kommissionen.107 Mot bakgrund av beslutsmo-nopolet var ministerrådet trots allt att betrakta som EEC:s främsta lagstif-tande organ.

Avsikten med inrättandet av församlingen var att bibringa politisk kontroll över samtliga institutioner inom EEC. Delegaterna bestod av medlemmar från de sex EEC-ländernas parlamentariska församlingar och var i denna egenskap “representanter för folken i de i gemenskapen sammanslutna sta-tema”rO*. Församlingens uppgift blev i första hand att verka som ett råd-givande och kontrollerande organ vis a vis kommissionen. Församlingen fick därför rätten att muntligen såval som skrifiligen ägna sig åt utfrågningar av kommissionen rörande dess verksamhet och dar kommissionen var förbun-den att besvara fi4geställningama. 109 På liknande sätt hade kommissionen

skyldighet att varje år presentera sin verksamhet inför församlingen.rt0 Ut-över detta hade forsamlingen ett avsevärt politiskt maktmedel i möjligheten att avsätta kommissionen genom misstroendevotum.rrr Denna politiska sanktionsmöjlighet var dock begränsad till sm verkan genom att försam-lingen inte hade någon formell möjlighet att påverka valet av den avsatta kommissionens efterträdare. Både kommissionen och ministerrådet var ock-så skyldiga att konsultera parlamentet i samband med utformandet av en rad politiska beslut.

106 Lasok - Bridges, op. cit., s. 227. 107 Ibid., s. 229.

108 “Fördrag .._. “, Art. 137, s. 99. 109 Ibid., Art. 140, s. 99.

1101bid., Art. 143, Art. 156, s. 101, 105. 111 Ibid., Art. 144, s. 101.

Den sista centrala komponenten i EEC:s institutionella system kom att ut-göras av domstolen. EEC-domstolen fick genom Romfördraget som övergri-pande uppgift att varna om lag och rätt vid tolkning och tillämpning av det aktuella fördraget, 112 De i domstolen ingående domarna och generaladvoka-tema skulle enligt fördraget utses bland personer “vilka erbjuda full garanti för oavhängighet” och som hade nödvändig juridisk kompetens.r*s Till domstolens huvuduppgifter hörde behandlingen av överklaganden I%.n medlemsstater, individer och organisationer berörda av kommissionens och ministerrådets beslut.114 Den aktuella institutionen skulle utöver detta ta upp till rättslig prövning de fall dar enskilda medlemsstater misstanktes för att inte fullgöra åtaganden i enlighet med Romfördraget.ris

Vid sidan av dessa fyra centrala komponenter i det institutionella systemet bör en femte, rent konsultativ, institution nämnas. Den ekonomiska och so-ciala kommittén kan sägas ha varit en direkt parallell till CECA:s konsul-tativa kommitté om än med större socio-ekonomisk spannvidd. Inom kom-mitten ifråga samlades representanter för producenter, jordbrukare, transpor-toperatörer, arbetstagare, köpman, hantverkare och dylikt.116 Kommitténs övergripande uppgift blev genom fördragets försorg att verka som rådgivan-de för ministerrårådgivan-det och kommissionen som, i många fall, också var ålagda att konsultera den ekonomiska och sociala kommittén innan slutgiltiga beslut togs.117 Den ekonomiska och sociala kommitténs konsultativa roll vid ut-formandet av lagförslag gjorde att också detta organ fick en relativt central funktion i EEC:s beslutssystem.

Med organisationen uppställd och med en angiven marschriktning kom det an på Romfördragets upphovsman att bestämma marschtakten mot den ge-mensamma marknaden. Fördragets åttonde artikel slog följaktligen fast att den gemensamma marknaden skulle vara realiserad tolv år efter det att Romfördraget trätt i kraft. Processen mot ett fullbordande avsågs ske i tre etapper om vardera 4 år, dar varje etapp omfattade en serie politiska

åtgär-112 Ibid., Art. 164, s. 107. 113 Ibid., Art 167, s. 109. 1*4Ibid., Art. 173, s. 111. 1 Is Ibid., Art. 169-172, ss. 109-111 116 Ibid., Art. 193, s. 117. 117 Ibid., Art. 198, s. 119.

der. Vid slutet av varje etapp skulle kommissionen inför ministerrådet redo-visa de tiamsteg mot den gemensamma marknaden som de fucto hade skett. Syftet var att ge ministerrådet möjlighet att avgöra om de deklarerade malen för etappen verkligen hade uppnåtts. Förutsättningen för en övergång fi%n en etapp till en annan var, principiellt sett, att så verkligen hade skett. Om så ej var fallet kunde en etapp förlängas, dock ej till den grad att den sammanlag-da tiden för ett fullständigt förverkligande av den gemensamma marknaden överskred 15 år.rrs Den i fördraget fastställda tidsplanen innebar följaktligen att den gemensamma marknaden skulle vara fullbordad runt år 1970. Datu-met för den gemensamma marknadens fullbordande kom dock senare, mer an en gång, att flyttas framåt i tiden. Romfördragets tidsplan kan mot bak-grund av detta ses som en produkt av överoptimistisk prognostisering.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

Churchill, Winston, S., “Speech at Zürich university 19 september 1946” i Patijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unify. Leyden 1970.

“Communiqué of the conference of the ministers of foreign atTairs of the signatory states of the resolution of Messina, Venice 29 and 30 may 1956” i Patijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unity. Leyden 1970.

“Fördrag angående upprättande av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen” i Statens Offentliga Utredningar 1963: 12, översättning uv fördrug rörunde upprättandet uv Eu-ropeiska Ekonomiska Gemenskapen och tillhörande dokument, Stockholm 1963. “Memorandum from the Benelux countries to the member states of the ECSC, 18 may 1955” i Patijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unify. Leyden 1970.

Patijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unity. Leyden 1970.

“Resolution adopted by the foreign ministers of the member States of the ECSC at the Messina conference, 1 and 2 june 1955” i Patijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unity. Leyden 1970.

Schuman, Robert,. “Statement, minister of foreign affaires of France 9 may 1950” i Pa-tijn, S. (ed.), Lundmarks in europeun unrty. Leyden 1970.

Statens Offentliga Utredningar 1963: 12, Översäftning uvfördrug rörunde upprättandet uv Europeiska Ekonomiska Gemenskapen och tillhörande dokument. Stockholm 1963.

Litteratur

Ball, George W., “The European Economic Community” i Marting, Elizabeth (ed.), The europeun tommon murket ~ New frontiers for umericun business. New York 195 8, Brinkley, Douglas - Hacket, Clifford (eds.), Jean Monnet: the puth to europeun union. London 1991.

Diebold, William, The Schuman plan ~ a study in economic cooperation 1950 - 1959. New York 1959.

Gillingham, John,. “Jean Monnet and the European Coal and Steel Community: A preli-minary appraisal” i Brinkley, Douglas - Hacket, Clifford (eds.), Jean Monnet: the path to european union. London 199 1.

Kitzinger, Uwe, Spelet kring Europamarknaden. Stockholm 1967.

Kusters, Hanns Jürgen, “The treaties of Rome” i Pryce, Roy (ed.), The dynamits ofeu-ropean union. London 1987.

Lasok, D. - Bridges, J. W., Law and institutions of the European Communities. London 1987.

Lister, Louis, Europe’s Coal and Steel Communiv - An experiment in economic unity. New York 1960.

Marting, Elizabeth (ed.), The european tommon murket - New frontiers for american business. New York 1958.

Mayne, Richard The institutions of the European Community. London 1968 Monnet, Jean, Mémoires. Paris 1976,

Pryce, Roy (ed.), The dynamits of european union. London 1987

Pryce, Roy - Wessels, Wolfgang, “The search of an ever closer union: a framework for analysis” i Ptyce, Roy (ed.), The dynamits of european union. London 1987.

Urwin, Derek, W., Europe sinte 1945 - apolitical History. London 1989. Zurcher, Arnold, J., The struggle to unite Europe 1940 - 1958. New York 1958.

Uppsala Papers in Economic History consists of the following series: RESEARCH REPORTS 1. Bo Gustafsson: 2. Mats Essemyr: 3. Göran Rydén: 4. Alf Johansson: 5. Lena Sommestad: 6. Li Bennich-Björkman: 7. Hakan Lindgren: 8. Alice Teichova:

9. Lynn Karlsson & Ulla Wikander: 10. Bo Gustafsson:

The Causes of the Expansion of the Pub-lic Sector in Sweden during the 20th Century. 1983.

Food Consumption and Standard of Living: Studies on Food Consumption among Diff-erent Strata of the Swedish Population 1686-1933. 1983.

Gammelstilla stångjärnssmedja - en manu-fakturindustri. 1984.

Market, Nature and Work: The basics of work organization in a nineteenth-century export sawmill. 1984.

Strukturomvandling och yrkessamman-sättning: Ala sågverk under mellankrigstiden. 1985.

Nationalekonomi och ekonomisk historia. Inställningen hos nationalekonomer till ämnet ekonomisk historia 1929-1947. 1985.

International Firms and the Need for an Historital Perspective. 1985.

Economic Policies in Interwar East Europe: Freedom and Constraints of Action. 1985. Kvinnoarbete och könssegregering i svensk industri 1870-1950: Tre uppsatser. 1985. Det antika slaveriets nedgång: En ekonomisk teori. 1985.

11. Mats Morell: Eli F. Heckscher, utspisningsstaterna och den svenska livsmedelskonsumtionen från 1500-talet till 1800-1500-talet. Sammanfattning och komplettering av en lång debatt. 1986. 12. Ragnhild Lundström & Methodological Problems in Business History:

Kersti Ullenhag: Two Papers. 1986.

13. Kersti Ullenhag (editor): Books and Articles from the Department of Economic History at Uppsala University.

1986.

14. Georg Peter? The Role of State and Market in the Re-gulation of Capital Imports: Hungary

1924-1931. 1987.

15. Hakan Lindgren: Banking Group Investments in Swedish Industry: On the emergence of banks and associated holding companies exercising shareholder infhtence on Swedish industry in the first half of the 20th century. 1987. 16. Mats Morell: Om mått- och viktsystemens utveckling i

Sverige sedan 1500-talet. Vikt- och rymdmått fram till metersystemets införande. 1988. 17. Juergen Salay: The Soviet Union River Diversion Project.

From Plan to Cancellation 1976-1986. 1988. 18. Göran B. Nilsson: Kreditens jättekraft. Svenskt bankväsende i

brytningstid och genombrottstid vid 1800-talets mitt. 1988.

19. Matnits Nyström: En spegel av ett sekel. Riksdagens resor i Norrbotten 1880-1988. 1988.

20. Lars Magnusson: Korruption och borgerlig ordning - naturrätt och ekonomisk diskurs i Sverige under Frihetstiden. 1989.

2 1. Hans Sjögren: 22. Eskil Ekstedt: 23 Karl-Gustaf Hildebrand: 24. Gert Nylander: 25. Bo Gustafsson: 26. Gaim Kibreab: 27. Lena Schröder: 28. Ulla Wikander

29. Anders Floren & Göran Rydén

30. Maths Isacson

3 1. Gunnar Nordström

32. Conny Norling

Kreditförbindelser under mellankrigstiden. Krediter i svenska affärsbanker 1924-1944 fördelade på ekonomiska sektorer och regioner. 1989.

Knowledge Renewal and Knowledge Com-panies. 1989.

Om företagshistoria. 1989.

Företagsarkiv och företagshistorisk forskning. (Forthcoming)

Gunnar Myrdal 1898-1987. Liv och verk. 1990.

The State of the Art Review of Refitgee Studies in AfYica. 1991.

Från springpojke till fullgod arbetare: Om bakgrunden till 1930-talets ungdoms-reservarbete. 199 1.

Delat arbete, delad makt: Om kvinnors underordning i och genom arbetet. 199 1. Arbete, hushall och region. Tankar om indus-trialiseringsprocesser o c h d e n s v e n s k a järnhanteringen. 1992.

Arbetslivsforskaren i det offentliga samtalet. 1992.

Mo och Domsjö och arbetareorganisationerna intill 1940. Frans Kempes personalpolitiska program och Domsjö arbetareföreningen,

1993

Byråkrati och makt. Ingenjörer vs ekonomer. 1993.

33. Anita Göransson Om teori och historia. Mening, makt och materialitet. 1993.

34. Bo Hännestrand Finansieringssätt och attityder. Några er-farenheter ur ledarhundsarbetets historia. 1994.

35. Lars Magnusson Eli Heckscher and Mercantilism - An Intro-duction. 1994.

WORKING PAPERS

1 Alice Teichova: Rivals and Partners. Banking and Industry in Europe in the First Decades of the Twentieth Century. (Report from the Vienna Banking

-Industv Symposium 1988.) 1988.

2. Fritz/Kastner/Larsson: Banking and Bank Legislation in Europe 1880-1970. (Report from the Vienna Banking

-Industry Symposium 1988.) 1989. 3. Elizabeth A Boross &

Hakan Lindgren:

Bank-Industry Connections in Hungary and Sweden. Two Studies. (Report from the

Vienna Banking - Industry Symposium 1988.) 1989.

4. Volker Wellhöner &

Harald Wixforth:

Bank-Industry Relations in Theory and Prac-tise. Two Studies. (Report from the Vienna

Banking - Industry Symposium 1988.) 1989.

5. Ragnhild Lundström & Bank-Industry Relations in Sweden: Owner-Jan Ottosson: ship and Interlocking Directorates. (Reports

from the Vienna Banking - Industry Sym-posium 1988.) 1989,

6. Agnes Pog ny & Banking and Industry In Hungary. (Reports György Kövér: from the Vienna Banking - Industry

7. Ulla Wikander (ed.):

8. Agneta Emanuelsson, Lynn Karlsson, Ulla Wikander & Ingrid Åberg (red.): 9. The Banking Project:

10. Margarita Dritsas:

BASIC READINGS

1. Hakan Lindgren & Kersti Ullenhag (eds.):

2. Britta Jonell-Ericsson: 3. Hakan Lindgren &

Hans Modig: 4. Bo Gustafsson:

5. Bob Engelbertsson &

Lynn Karlsson: 6. Mats Larsson &

Hakan Lindgren: 7. Paulina De Los Reyes:

The Sexual Division of Labour, 19th & 20th Centuries. Six essays presented at the Ninth International Economic History Congress, Beme 1986. 1989.

Kvinnohistoria i teoretiskt perspektiv. Konfe-rensrapport från det tredje nordiska kvinno-historikermötet. 13 -16 april 1989. 1990.

The Network of Finantial Capital: Essays in Honom of Ragnhild Lundström. 1990. Foreign Capita1 and Greek Development in a Historital Perspective. 1993.

Teorier och teoretisk tillämpning i företags-historisk forskning. Med bidrag av Herman Daems, Erik Dahmen, Hakan Lindgren och Kersti Ullenhag. 1985.

Skinnare i Malung. 1987.

The Swedish Match Company in the Interwar Years. An International Perspective. 1987. Den ekonomiska vetenskapens utveckling. Del 1: Från Aristoteles till Adam Smith. 1988. Seminarieuppsatsen. En genomgång av for-mella krav. 1989.

Risktagandets gränser. Utvecklingen av det svenska bankväsendet 1850-1980. 1989. Bortom Europa. Kall- och litteraturvägledning i u-landsstudier. 1992.