Los Angeles som filmisk dröm Av Malin Wahlberg
Vad är mer fascinerande och trösterikt såhär i pandemitider än att uppväga sorgen inför uteblivna möten och inställda resor genom att virtuellt leva motsatsen i staden som filmisk dröm, i vyer och berättelser som tar oss till fjärran platser och myllrande stadsliv? Filmform, arkivet för experimentell film och video som nyligen firade 70 års-jubileum, erbjuder ett spännande alternativ till stängda biografer och de vanligaste nättjänstsubstituten. En av de många konstnärer vars verk distribueras och tillgängliggörs av Filmform är Tova Mozard.
Hennes kortfilmer och installationer inspireras av Los Angeles som mytomspunnen filmstad och inspirerande storstad. Staden som filmisk dröm bottnar här i spåret av en genuin
närkontakt, fragment av verkliga möten med människor som konstnären lärt känna och gjort till medskapare för sina gestaltade intryck. I höstens utställning The Mismade Woman på Galleri Cecilia Hillström återvände Mozard till det klassiska illusionsnumret ”den itusågade damen” som spektakulärt förvandlingsnummer. Vi förflyttades till en anonym scen i Los Angeles och mötet med en åldrande magikerduo. Videon skildrar framförallt tricket som en förevisning av agerande, hantverk och samarbete. Tillsammans med två åldrande magiker från Hollywoods mer oglamorösa bakgård lånade hon sin egen kropp för en demonstration av det klassiska tricket där en vacker dam placeras i en avlång låda, som delas i två delar och sedan sammanfogas. Eftersom de tre befinner sig i en tom lokal och illusionisterna även har lite problem med demonstrationen är det ett verk med fokus på det omedelbart episka Los Angeles-paret. Genom omtagningar, som de kommenterar och bidrar till att medskapa,
uppmärksammar videon själva inspelningssituationen. Genom filmkamerans fixerade position bevittnar vi samtidigt två gånger hur trälådan med Tova i delas, sammanfogas, följt av en handledd förevisning om hur hon för bästa effekt bör återuppstå och klättra ur lådan: ”Le, du
måste hela tiden le, gråta får man göra senare”, som den kvinnliga illusionisten påpekar.
Verket är filmat och klippt för att visas i en loop och upprepningen understryker hur konstlad händelsen är, noga planlagd och kontrollerad, men samtidigt präglad av osäkerhet. Det äldre paret verkar lite besvärade i kamerans närvaro, Tovas tystnad och uttryckslösa min förstärker deras nervösa tal och skratt. Det spektakulära motivet, paret som faller in i varandras tal, och leken med händelsens utsträckning i tid för osökt tankarna till mardrömspensionärerna i David Lynchs Mullholland Drive, liksom till de symboliska tablå-scenerna i Roy Anderssons filmer. Mozards videokonst förkroppsligar samtidigt den mytomspunna platsen och spåret av hennes säregna möte med människor och deras livsberättelser i Los Angeles.
Många av Mozards verk (11 filmer ingår i Filmforms samlingar) kombinerar denna hyllning till Los Angeles med ett konceptuellt utforskande av platsens ljudbild och hur människornas unika gester och tilltal förändras i det konstruerade filmens tidsrum. Den statiska kameran uppmärksammar varaktigheten i människornas uttryck och tvekande ögonblick. Stadsmiljön som bakgrundsljud och lokala röster redigeras omtänksamt med bilderna till orkestrerade drömscener. En dokumentär kvalité uppstår i spåret av unika möten, i den säregna diskrepansen som kan uppstå i glappet mellan en persons kroppsspråk och det som sägs. Ett återkommande stilgrepp i nära samarbete med de medverkande väcker tankar till filmteoretikern Christa Blümingens reflektion om ”den filmade kroppen och den filmiska gesten” (”The filmed body and the cinematic gesture: Zoe Beloff’s revisions”, i NECSUS, Autumn 2019 #Gesture). Hon understryker hur film- och samtidskonsten möjliggör ett särskådande av mänskliga gester genom att tillskriva dem ett skapat filmiskt tidsrum. Det skapas ”ett poetiskt utrymme mellan det synliga och det osynliga, mellan ett avläsbart mönster och förnimmelsen av en närvaro”.
I den prisbelönta kortfilmen Psychic (2019) erbjuder Mozards egna seanser hos olika spådamer och själavårdande affärsidkare ett suggestivt material för en gestaltad
balansgång mellan inre och yttre verklighet. Mozard är själv föremål för den andliga behandlingen och de olika interiörerna och olika men, visar det sig, spöklikt
överensstämmande spådomar hon betalar för. Detaljer i salongerna studeras, medan de karismatiska kvinnorna som skådar hennes inre framförallt hörs utanför bild. Mozards videokonst är alla resultat av kontrollerade formexperiment, där platser och personer väljs med omsorg och ofta med det filmade scenframträdandet som tematisk ram för betraktelser av miljöer genom dess människor och anade livsberättelser. Konstnären bakom kameran tilltalas ofta direkt och mumlar ofta något knappt hörbart utanför bild. Den personliga relationen mellan subjektet bakom och framför kameran färgar det spår av ett möte som filmen förmedlar. Gränslinjen mellan, å ena sidan, ett hårt kontrollerad bildrum och sekvensens utmätta tid, och, å andra sidan, själva agerandet som unik gest och okontrollerad mimik blir särskilt suggestiv i Entrance (2015). Här möter vi komikern och skådespelaren Mel Kohl i nitjacka och färgad Elvis-frisyr [illustration gärna ungefär här?]. Videon är 15 minuter lång, indelad i 10 tablåliknande tagningar åtskilda av en svart bildruta. Det är scener som
omväxlande och i upprepning med små variationer utspelas på en diner, på en teaterscen, respektive i en parkglänta. Kännetecknande för Mozards iscensättning av iscensättningen är själva förberedelserna som diskuteras och prövas av de medverkande, vilket gör den
planlagda scenen än viktigare än resultatet som också spelas upp. Så tar det nästan 5 minuter innan huvudpersonen verkligen presenterar sig som ”Mel Kohl, komiker och skådespelare, ursprungligen utbildad till jurist, men det var inte min grej”. Dessförinnan har han redan hunnit demonstrera sin mångåriga känsla för tajming och scenografi. Han sitter vänd mot kameran i restaurangens mörkröda soffa av konstläder. Högljutt sörplande på kaffet mumlar han för sig själv och kammar till frisyren. I bakgrunden hörs den morgonsömniga serveringen blandas med ljudet från radion. Komikern tar mobiltelefonen och säger att han tyvärr är upptagen med en intervju, för att sedan fråga Mozard bakom kameran att om hon gillar idén:
Kanske kunde detta infall vara ett bra sätt att börja filmen? På liknande sätt inleds den första tagningen på teaterscenen med att han ger olika förslag på hur han möjligtvis skulle kunna kliva ut i rampljuset. Han kammar till både håret och mustaschen och i kamerans riktade uppmärksamhet blir den lokala teaterscenen besjälad av Mels kommentarer och infall. Två andra dröjande tagningar från parken fångar melankolin i den annars uppenbart arbetslösa komikerns engagemang för denna filminspelning. I en av de sista sekvenserna från samma diner beställer Mel en efterrätt, samtidigt som han ber om en ”doggybag” för pastan han knappast rört, ”I’m done”. Entrance förmedlar en närkontakt med Los Angeles genom komikerns förkroppsligade hänvisning till populärkulturella referenser och de ouppfyllda önskningarna i skuggan av drömmarnas stad. Konstnärens kärlek till motivet och miljön gör att drömmen om Los Angeles här också alltid är hennes egen. Intrycket skulpteras och modifieras till ett alldeles eget tidsrum där vi uppmärksammas på detaljer och röster genuina för dessa miljöer vi knappast skulle stöta på av en slump vid ett faktiskt besök i staden.
Mozards gestaltade intryck från filmstaden tycks utforska den undflyende verkligheten bortom populära uttryck (och föreställningar) som ”den osminkade
verkligheten”. Även när hon inte bokstavligen väljer att agera framför kameran bygger hennes verk i många avseenden på ett intensivt möte eller riktat lyssnande till inspirerande människor och miljöer. I den gestaltade filmberättelsen är själva ”berättelsen” underordnat interaktionen mellan henne och hennes subjekt. Det vi ser är snarare en iscensatt bild av det gemensamma projekt som de medverkande prövar och utformar tillsammans. Repetition och omtagningar blir i sig till motiv för tankeväckande betraktelser av livet som teaterscen, den lek med roller och maskering som i någon mån alltid är närvarande i mänsklig interaktion, men som här med det verkliga Los Angeles utbud av fantastiska subjekt och med det imaginära Hollywood som fond, ges en tematisk innebörd i ljuset av de faktiska livsberättelser som Mozards verk
suggererar fram, men aldrig utelämnar. Mel Kohl framstår som en uppenbarelse från ett
mytomspunnet Los Angeles eller som en påminnelse om statistens tillvaro i utkanten av en Hollywooddrömmen. Samtidigt blir scenen rörande allmänmänsklig genom Mels gestaltade och förkroppsligade uppladdning inför ett publikmöte som kanske aldrig blir av.
