... och nu då varför ska jag bry mig?

. . . och nu då – varför ska jag bry mig?

Sverige lägger en större andel av BNP på välfärden än något annat land.

Vi har tillsammans valt att bygga ett system som utgår ifrån att det finns en elit som

”vet vad som är bra för folket”, snarare än ett som utgår från individens ansvar för sitt eget liv. Välfärd 1.0 fokuserar därför (helt logiskt) på att skydda människor mot livets stötar, snarare än på att hjälpa dem hantera stötarna, bli stöttåliga.

Ett oönskat, men med tanke på vår mänskliga natur oundvikligt resultat, är att alltför många belastar systemet därför att de anser sig ha rätt till pengarna – utan motprestat- ion.

Det hjälper inte heller att vi blir allt äldre.

Reagerade du på att jag påstod att vi har valt ’tillsammans’?

Det hoppas jag! När vi ser saker beslutas som står i strid mot våra egna värderingar men ändå tiger blir vi medansvariga för besluten. Vi är alla medansvariga för att:

 barn går ur skolan utan att ha de kunskaper som de behöver för att hantera vuxenlivet;

var sjunde elev saknade behörighet till gymnasiet när de gick ut nian 2015

 många människor lever i områden där man kastar sten på ambulansen när den ska hjälpa människor att få vård;

I 186 sådana bostadsområden (i huvudsak = valdistrikt) med en halv miljon boende hade:

* mindre än 60 procent av alla i yrkesverksam ålder ett jobb

* mindre än 70 procent av alla skolelever gått ut nian med fullständiga betyg och/el- ler

mindre än 70 procent av de röstberättigade deltagit i senaste kommunalval.

 människor stängs in på asylboenden utan rimliga möjligheter att påverka sina egna liv;

* de tvingas vänta i mer än ett år med minimal information innan de ser någonting hända;

* de flyttas mellan boenden med mycket kort varsel;

* de som får asyl behöver i genomsnitt åtta år innan de har ett jobb.

 vården fungerar allt sämre därför att det inte finns personal som kan bemanna den;

* sjuka människor förblir sjukskrivna längre än nödvändigt.

Hur har det kunnat bli så?

Dagens system (med sina olika trösklar) har – säger de som byggt dem – byggts för att ”alla ska få en människovärdig och likvärdig lön/bostad, . . .”.

Trösklarna skyddar emellertid enbart dem som finns innanför, dem som har ett jobb, dem som har en bostad, dem som har. Företrädarna för dessa ’insiders’, inte minst den fackliga rörelsen och hyresgästföreningen, har under det långa socialdemokratiska maktinnehavet tilldelats rol- ler som blivit allt mer myndighetsliknande.

Kan du tänka dig in i en situation där hälften av alla i yrkesverksam ålder runt omkring dig saknar jobb och därmed friheten att råda över sitt liv?

De långsiktiga (negativa) effekterna av särintressenas makt glöms bort vid sidan av dagspoli- tikens SIFO-rapporter. Företagen växer långsammare, välfärden blir dyrare, människor som skulle kunna bidra till vårt välstånd och vår välfärd fastnar i att vara beroende av ’samhället’.

Hur ska vi kunna ändra på det här?

Varför tycker du att du behöver bry dig?

På vilka sätt kan ditt ”bryende” bli konkret, påverka utvecklingen?

1. Vem har ansvaret?

I stötskyddets värld är det ’samhället’, i stöttålighetens värld ditt och mitt. Vilket är mest demokratiskt?

2. Valfrihet och ansvar

Alla friheter har ett pris - det finns inga gratisluncher! Priset för de demokratiska fri- heterna är att aktivt försvara demokratin.

3. Hur ska en förändringsprocess komma igång?

Drastiska förändringar kommer! Valet står mellan att hantera dem i demokratiska for- mer – eller låta en politisk/ekonomisk kris tvinga fram dem på någon annans villkor.

4. Incitament

Människor gör det som ger tillfredsställelse – här och nu. En del av tillfredsställelsen ligger i att kunna välja själv.

5. Vad gör demokratin för mig?

Vi är själviska, så frågan är: ”Varför ska jag bry mig?”

Det enda svar som duger är: ”Därför att demokratin är bra för mig – och det är inte de alternativ som finns!”

6. Invandrare

Vi ”bjuds” på en massa unga, handlingskraftiga människor – och stänger in dem!

7. Vad behöver vi väljare göra? – jo, därför att

Vi behöver göra det ”lönsamt” för våra politiker att starta ett reformarbete.

8. Vad krävs för att demokratin ska fungera?

Människor som ser att det blir ”lönsamt” för politiker att agera när världen förändras.

9. Vad krävs av mig för att demokratin ska fungera?

. . . att jag bryr mig och påverkar – därför att det är bra för mig själv!

Du kan ladda ner artiklarna här: UNDER ARBETE

Du kan också hämta hem en Power Point-presentation (Office 2016) av de viktigaste punk- terna här. UNDER ARBETE. Presentation är öppen för ändringar om du vill utveckla materi- alet.

Vem har ansvaret?

Stötskyddsfilosofin lurar oss att tro att vi har överlämnat ansvaret till ’samhället’ (poli- tikerna), att det vi har kvar själva är rätten att bli omhändertagna – och att känna oss

”kränkta” om skyddet uteblir.

Demokratin handlar inte om allmänna val var fjärde år – utan om dina och mina värderingar och om hur vi omsätter dem i handling, i dag och i morgon.

Demokratin handlar om att bidra till att vi har en stat som säkerställer medborgarnas (nega- tiva) rättigheter.

Demokratin handlar om att känna sig medansvarig när ’samhället’ agerar så att människor rå- kar illa ut. Du och jag är till exempel medansvariga för att människor i utanförskapsområdena förlorar tron på sina möjligheter att leva ett värdigt liv i Sverige, förlorar tron på demokratin och lockas tillbaka till klanen.

Demokratin måste återskapas – hela tiden. Det sker när vi ser till att:

 flyktingar kan slå rot och försörja sig i Sverige,

 arbetslösa får en chans att komma i arbete i stället för att fastna i klanliknande gäng i förorterna,

 vi talar om för varandra – och för våra politiker – vilka värderingar vi vill försvara.

Och framför allt, demokratin återskapas när vi reagerar – och agerar! Reaktionen behöver inte vara ”rätt”. Det viktiga är att ett samtal kommer igång mellan oss och våra politiska företrä- dare om frågor som påverkar våra – och andras – möjligheter att färdas väl genom livet. Och

”vi”, det är alla vi individer som tillsammans är Sverige. Det är vi som gör alla de vägval som skapar framtiden. Visst behöver vi ledare, visionärer som säger: ”Så här tycker jag att vi ska göra för att färdas väl genom livet tillsammans!” Det är fortfarande vi enskilda individer som behöver bestämma om vi håller med – eller vad vi tycker att vi ska göra i stället.

Det är vi individer som behöver säga:

”Inte fan ska vi bygga hinder kring arbetsplatserna – eller göra det svårare att byta jobb!”

”Inte fan ska vi göra det svårare för dem som flytt från kriget i Syrien (Irak, Somalia, Afgha- nistan,

…)att hitta jobb och bostad!”

Stötskyddssamhället flyttar ansvaret från dem som ”äger problemet” till någon annan. När statsministern (i samband med flyktingströmmarna och återgivet ur minnet från en TV-sänd- ning) säger att ideella organisationer ska inte behövas, så’nt ska ’samhället’ sköta ger han ut- tryck för vänsterns uppifrån-syn.

Våra arbetsmarknadsregler (och vår hyreslagstiftning) handlar i stor utsträckning om att skapa ett kollektivt stötskydd genom kollektiva förhandlingar och lagar som styr hur människor ska skyddas. Det gör livet svårare för de nykomna – och för oss andra med!

Nu kan du invända och säga att jag vill minska människors trygghet – och på sätt och vis har du rätt. Vi behöver bygga regelverk som ökar människors stöttålighet, t ex genom att gör det mycket lättare att hitta ett nytt jobb (och en ny bostad) när man vill byta.

Vårt nuvarande regelverk skapar en maktlöshetens jordmån som bidrar till att terrorister odlas.

Den jordmånen finns på alldeles för många ställen i Sverige, ställen där människor tappar tron på sin egen förmåga att ”fixa livet”. När vi (som individer och genom våra politiker och myn- digheter) bidrar till att maktlösheten växer – eller när vi låter detta ske utan att reagera – då gör vi oss själva till demokratins fiender.

I de följande artiklarna belyser jag några utvecklingsriktningar i utvecklingen av Välfärd 2.0, först generellt kring individen, allt i förhoppningen att du ska haka på och tänka längre och bättre än jag kan.

Valfrihet och ansvar

Ingenjörer kan bygga månraketer – men det är en helt annan och långt mer komplice- rad sak att bygga sociala system. Vi människor är mycket mer komplicerade, mycket mindre förutsägbara än månraketerna.

De allra flesta av oss vill dessutom vara med om att påverka vår egen situation. Det handlar både om att bidra till klokare regler och om att se sig ha kvar befälet över det egna livet.

I dag duckar lagstiftarna för frågan om individens ansvar för sitt eget liv genom att ta hand om alla, oavsett varför de fått problem – och helst redan innan problemet dykt upp. Det försvagar individens incitament att ta eget ansvar och försvagar hennes/hans självständighet.

Stötskyddet förhindrar måhända misstag, men gör det svårare för människor att lära sig nytt, att utvecklas. När ’samhället’ vill skydda oss mot konsekvenserna av våra misstag – och i för- längningen hindra oss från att alls begå misstag – stängs en viktig väg till utveckling. Ett sätt att beskriva hur vi (i bästa fall) fungerar är:

”Jag lär mig av mina misstag – och önskar ibland att jag inte lärde mig så mycket!”

Välfärd 2.0 behöver lämna utrymme för individer att ”kunna själva”, att ta eget ansvar – och ta konsekvenserna av sina egna beslut. Förändringar i den riktningen kommer att ställa oss in- för två frågor som är helt centrala för vår civilisation:

Vad gör vi med dem som inte klarar av valfriheten/ansvaret?

Vad gör vi med dem som är beroende av sådana personer?

Hittills har den frågan ”lösts” genom att Välfärd 1.0 i all huvudsak är generellt. Det är bara en liten del av välfärdens alla utbetalningar som är behovsprövade.

Här kan jag tänka att det är väl bra, eftersom en behovsprövande instans dels skulle få mycket makt, dels skulle vara utsatt för politiskt styrda omkastningar med osäkerhet som följd.

Problemet med den generella tanken är dock att den kräver ett mycket högt skattetryck, med åtföljande beroende av Välfärd 1.0 även hos stora delar av den ekonomiska medelklassen. Nio svenskar av tio skulle få problem med hyran om de plötsligt inte fick sin vanliga månadslön.

I praktiken är det faktiskt så, att medelklassen betalar merparten av alla skatteintäkter – och att det mesta går tillbaka till denna medelklass. Det är bara en liten del av skatteintäkterna som faktiskt går till de svagaste.

Vad kostar allt detta pengaskyfflande?

Det sägs i debatten att ”människor klarar inte av en massa livsval – de stressas sönder och be- höver skyddas!” Ja, visst blir vi stressade, men det handlar om att vi är bortskämda! Vi är så

omhändertagna att vi glömt vad det innebär att ta ställning, fatta beslut, bestämma själva. Det är en lång och svår process att ändra människors bortskämdhet. Den enda sättet att få det att gå snabbare är att utsätta dem för ett rejält elände, kanske ett krig eller en massarbetslöshet!

Är det ett alternativ du vill satsa på?

Nu kan du med visst fog säga att jag ”önske-pratar”, pratar om hur ”det vore bra om det vore så”!

Hur ska en sådan förändringsprocess kunna startas?

Hur kan en förändringsprocess komma igång?

Det här handlar inte om ett socialt projekt med en start och ett slut. Det handlar i stället om att finna former för att färdas väl genom livet. Jag talar om att bryta sig loss ut den bekväma ”jag-blir-omhändertagen-av-det-rika-samhället” -attityden.

Det behöver till att börja med bli ”lönsamt” för politikerna att i kommande val tänka (och arbeta) långsiktigt med välfärdens utveckling. Detta kommer att hända bara om tillräckligt många av oss väljare tar ställning till vad vi vill prioritera – och talar om vad vi tycker genom alla tillgängliga kanaler.

Hur skulle den folkrörelse se ut som på välfärdens och demokratins område åstadkommer re- sultat i nivå med miljörörelsens?

Miljörörelsen började med att ett fåtal pionjärer såg hur människan skadar miljön och förmed- lade den insikten. Rachel Carsons var med sin bok ”Tyst vår” (1963) en av dessa pionjärer.

Miljörörelsens anhängare formulerade efterhand sina egna, inte alltid helt neutrala riskbe- skrivningar (exempelvis Rom-klubbens rapport 1972)

Budskapet var: ”utan förändringar kommer det att gå illa för dig och de dina!”. Man utnytt- jade medierna skickligt för att sprida den önskade bilden. Miljörörelsen arbetar fortfarande på ungefär samma sätt för att öka trycket på allmänhet och politiker.

Miljöfrågorna engagerar människor, inte minst därför att det ger känslan av att behövas, kunna göra nytta. En del grips av en nästan religiös iver att påverka, förändra. (Du kommer väl ihåg vad Antonovsky sade om människors behov av att finna en mening med livet?) Till- sammans har de skapat ett krismedvetande, ett opinionstryck som fått politiker att lyfta upp frågan på dagordningen.

För att skapa ett sådant krismedvetande behöver vi:

 individer som bildar sig en egen uppfattning om pågående förändringar och sedan be- rättar vad de ser. Det är det den här sajten handlar om, men det behövs mycket fler som beskriver läget utifrån sina egna perspektiv och värderingar.

 individer som formulerar sin vision av ett framtida Sverige där långt fler kan färdas väl genom livet och åt vilket håll utvecklingen därför behöver drivas.

 individer som vet hur man kan påverka politiska beslut, direkt inom partierna och ge- nom media – och som sedan gör det.

 ett forum för alla som är – och blir – engagerade i frågan om våra möjligheter att fär- das väl genom livet i framtiden.

 politiker som lyssnar och kan förmås att tala klartext med oss andra om vilka problem vi står inför.

 politiker som vågar formulera värderingar och visioner som kan hjälpa oss att välja, kort sagt, politiker som vågar leda.

Önskelistan är lång – och snudd på deprimerande! Hur ska allt detta kunna ske?

Frågan kan också formuleras så här:

Vad gör demokratin för mig som gör det värt besväret att agera?

Tyst vår, Carson, Rachel

Framtidens utmaning – Välfärdens långfristiga finansiering, SKL 2010

Vad gör demokratin för mig?

Demokratin kommer inte att bestå därför att den är bra för nationen eller förebygger krig eller … Demokratin kommer att bestå – om den gör det – därför att tillräckligt många individer tycker att den är bra för dem själva.

Vi är själviska. Det är därför demokratin är nödvändig!

Den avgörande frågan är alltså:

1. Gillar jag det demokratin gör för mig?

Om ditt svar är ”Ja!” kommer två följdfrågor:

2. Vad krävs för att jag ska kunna leva i en demokrati?

3. Vad krävs av mig för att jag ska kunna leva i en demokrati?

Om mitt svar är ”Nej!” blir frågan i stället:

4. Vilka alternativ har jag?

Gillar jag det demokratin gör för mig?

Demokratin handlar om att erbjuda varje människa frihet att utvecklas utifrån sina egna förut- sättningar, att färdas väl genom livet. Den handlar om att hantera allas medfödda själviskhet så att vi vågar låta andra ha makt över oss utan att de därför kan missbruka den makten. När vi klarar det kan jag:

 gå och lägga mig utan att undra om jag kommer att väckas av knackningar på dörren;

 veta att min fru är på ett kvällsmöte och kommer att kunna gå hem utan att riskera att bli attackerad;

 spara till en ny bil utan att vara orolig för att behöva dela med mig till hela släkten;

 starta och utveckla ett eget företag – och behålla det mesta av de mervärden jag hjälper till att skapa;

 skriva en insändare där jag kritiserar regeringen utan att vara rädd för att bli straffad – eller utfryst;

 bli medlem i en facklig organisation som bryr sig om mina anställningsförhållanden;

 vara trygg i att jag inte kan bli fälld för något som inte kan bevisas bortom alla rimliga tvivel;

 . . .

Jag kan inte vara en fri individ annat än i en stark, demokratisk stat, en stat som dessutom ac- cepterar de maktbegränsningar medborgarna kommit överens om. Demokratin har öppnat för ett samhälle som utvecklas, blir rikare. Varje svensk har blivit fyra gånger så rik som hon/han var 1950:

Innan jag går vidare med kraven som demokratin ställer kan det vara dags att titta på vilka al- ternativ vi, du och jag, har.

Ekonomifakta

Vad krävs av mig för att demokratin ska fungera?

Det är ett stort (och växande) problem att mycket av 1900-talets politik (inte enbart Väl- färd 1.0!) har bidragit till att göra oss till undersåtar, och dessutom till undersåtar med en starkt begränsad ekonomisk egenmakt.

Demokratins makthavare behöver aktiva medborgare, inte lojala undersåtar, annars fungerar inte demokratin.

Det kanske största hotet mot Sveriges demokrati är att så många av oss är passiva ’välfärds- mottagare’. Det gör oss till ’offer’ när våra förväntningar inte infrias – och våra politiska le- dare till svikare. Då är steget till missnöjespartier inte långt! Det finns ett eller flera sådana partier i de flesta europeiska länderna, för att inte tala om Donald Trump i USA.

Frågan är vad som krävs för att vi, var och en av oss, ska kunna – och vilja – ta steget från att vara ’välfärdsmottagare’ till att bli ’välfärdsbyggare’. Ett passivt väntande på att någon (an- nan) fixar kommer att leda till att vi förlorar handlingsfriheten, hamnar i en bred ekonomisk och politisk kris. Jag tror att vägen till en sådan kris ser ut ungefär så här:

1. Våra politiker fortsätter att lappa och laga utan att våga ifrågasätta den stötskyd- dande grundtanken bakom Välfärd 1.0.

0 100 000 200 000 300 000 400 000 500 000

1950 1953 1956 1959 1962 1965 1968 1971 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 2010 2013

BNP per capita i 2015 års priser

1950 - 2015

Kr

2. Staten får allt svårare att finansiera sitt grundläggande uppdrag, att försvara våra fri- och rättigheter.

3. Man vågar inte heller riskera väljartapp genom att formulera egna visioner av ett framtida Sverige. Då kanske man stöter bort en del marginalväljare!

4. Allt fler människors ekonomi försvagas av lappandet och lagandet. De saknar egna reserver och blir allt räddare – och förbannade! De börjar se sig som offer för politi- kernas oförmåga (ovilja?) att leverera enligt löfte och vänder sig till missnöjespar- tier som utlovar enkla lösningar och, inte minst, lösningar som inte ställer krav på oss själva.

5. Framtidstron – och därmed ekonomin – fortsätter försvagas.

6. Antalet utanförskapsområden, där det demokratiska systemet i praktiken upphört att fungera, fortsätter växa.

Någonstans längs den här vägen kommer Sverige att hamna i en ekonomisk kris som får ti- digare depressioner att blekna i jämförelse. Och vi kommer att ha sällskap i den krisen av de flesta länderna runt omkring oss. De är alla ute på samma sluttande plan.

Frågan är alltså:

Vad behöver du (och jag) göra för att få politikerna att börja prata klartext med oss, agera – och varför skulle vi bry oss?

Den andra delen av frågan är lättare att svara på:

Om vi, du och jag, inte bryr oss riskerar vi att förlora det demokratin ger oss, både den per- sonliga friheten och välståndet!

Den första delen är svårare. Här är några tankar:

1. Tycker du att min beskrivning av hur det ser ut är trovärdig?

(Och om inte – låt mig veta varför inte!)

2. Om du instämmer, ta ställning till de här frågorna:

Hur anser du att Välfärd 2.0 ska utformas? Vilka värderingar ska finnas i botten?

Hur ska tillräckligt många väljare övertygas om att förändringar är nödvändiga?

Hur skulle du vilja bli behandlad som flykting?

Hur ska vi se till att flyktingarna får en chans att bidra till Välfärd 2.0?

3. Tala om för dina politiker – och så många andra som möjligt – vad du tycker!

Det här kräver en del arbete, men demokratin är aldrig gratis. Det finns inga gratisluncher.

Och vilken roll har då alla de politiker jag talar om? De är förvisso lagstiftare, men deras roll som ledare är långt viktigare – och långt mer eftersatt!

Incitament

Det finns en klassisk historia från 30-talets Amerika. Några tidsstudiemän ville ta reda på hur belysningen påverkade produktiviteten i en skrivcentral där det satt en massa kontorister som skrev maskin hela dagarna. Till sin häpnad konstaterade tidsstudie- männen att produktiviteten ökade när de gjorde belysningen starkare – och när de gjorde belysningen svagare. Det var inte belysningen som gjorde skillnad, utan att nå- gon brydde sig om hur de som jobbade på skrivcentralen hade det!

Människor är inte maskiner.

Människor lockas av belöningar och vill undvika straff. Det fungerar som bäst när effekten är påtaglig här och nu – snarare än i en avlägsen framtid.

Välfärd 2.0 behöver erbjuda belöningar/straff som lockar till kloka beteenden – och sedan i mycket större utsträckning lämna valet – och valets konsekvenser – till individen. Detta krä- ver tydliga gränser som säkerställer att andra människor inte råkar illa ut.

Hur ska detta gå till?

Jag har ingen aning! Jag är för okunnig för att komma längre än till ett allmänt resonemang kring färdriktningar i förändringsarbetet.

En väldigt viktig sak i det här sammanhanget: Nio svenskar av tio saknar en egen ekonomisk buffert och blir därmed väldigt sårbara när det oväntade händer. Det minskar hennes/hans för- måga att hantera tillfälliga bakslag i form av sjukdom, byte av jobb, . . . – och ökar därmed rädslan för förändringar.

Ett första, generellt incitament är att stödja människor i att bygga en ekonomisk buffert, bli mindre sårbara.

Välfärd 1.0 ”duckar” i stor utsträckning problemet med behovsbedömningar. Alla är motta- gare, oavsett egen betalningsförmåga. Medelklassen betalar en stor andel av de totala skattein- täkterna – och får tillbaka det mesta av sina inbetalningar! Bara en liten del transfereras fak- tiskt till de mest behövande.

Att införa rena behovsbedömningar känns inte lockande – men jag kan mycket väl ha fel!

Ett annat sätt att tackla den saken vore att transfereringar (sjukersättning, men även barnbidrag etc.) betraktas som beskattningsbar inkomst (med en egen, progressiv beskattning?).

Det skulle kanske minska efterfrågan, men definitivt minska nettokostnaden.

Det går inte att dra skola, vård och omsorg över en kam. De representerar alldeles för olika verksamheter, och jag tänker inte försöka täcka alla delar. Låt mig enbart ge några exempel på hur man skulle kunna tänka kring incitament.

På skolans område ser vi en blott alltför tydlig skillnad mellan svenska barns studiemotivat- ion och, exempelvis, koreanska. Den motivationen – eller bristen på motivation – kommer i första hand från barnens föräldrar. Det svenska ”rättvisetänkandet” har lett till inställningen att ”om inte alla föräldrar kan (eller vill) hjälpa sina barn” ska skolan anpassa sig, göra föräld- rastöd obehövligt. Därmed blir utbildningen ’samhällets’ (skolans!) ansvar – inte föräldrarnas.

Den inställningen förnekar en av de starkaste drivkrafterna hos människan, att se till att de egna barnen får de bästa tänkbara förutsättningarna för ett vuxet liv.

Hur kan vi skapa incitament som belönar svenska föräldrar för att de uppmuntrar och hjälper sina barn att faktiskt plugga?

Hur ska vi skapa incitament som gör det lockande för alla barn att – just – plugga?

Vi behöver acceptera att sjukfrånvaron inte bara handlar om sjukdom.

Varför spelar karensdagen annars en så stor roll?

Varför skulle annars konjunkturläget spela en så stor roll?

Det måste bli lockande på mycket konkreta sätt här och nu att göra saker som förebygger vårdbehov. På samma sätt behöver vi se till att det blir mer lockande att faktiskt vara på job- bet – och jobba. Ytterst handlar det om att acceptera att vi människor är felbara, utnyttjar väl- färden när vi tycker att det ”lönar sig”.

Låt mig komma med några exempel på tänkbara incitament:

Ge varje vuxen svensk en egen ”vårdbudget” baserad på ålder, historik, yrke etc.

Om hon/han sedan klarar sig på mindre än budget får hon/han en återbäring på en andel av besparingen.

Om hon/han behöver mer vård ska den naturligtvis erbjudas, precis som i dag.

Individens vårdbudget skulle dessutom kunna användas som underlag för att eta- blera en budget för den berörde allmänläkaren. Denne kan i dag sjukskriva – och låta Försäkringskassan betala. Effekten av sjukskrivningen syns inte hos läkarens.

Oavsett vilka idéer som kommer fram måste en ständig fråga vara vilka belöningar (och straff) som kan skapas för klokare beteenden. Det är individens upplevelse här och nu av be- löningen/straffet som spelar roll! Det avgörande är om den det gäller tycker att ”belöningen”

är – just en belöning och ”straffet” något man vill undvika. Det kan vara vänners uppskatt- ning, pengar, ett Nobelpris, att själv må bra, tjäna pengar, . . . Det kan vara vänners kritik, pengar man går miste om, brist på uppskattning, . . .

Det viktiga är att vara medveten om att människor reagerar på, behöver incitament. Det går inte att inte enbart ”förlita sig på människors goda vilja”.

Invandrare

Många har kommit hit för att rädda sina liv – andra söker helt enkelt ett bättre liv. De första ska oftast få asyl, medan de andra oftast ska skickas tillbaka. Sorteringsprocessen tar i dag mer än ett år.

Under tiden väntas de berörda sitta tysta på sina asylboenden och vänta på besked.

Vi har inte råd att hantera alla de här människornas på det sättet. Enligt Migrationsverket kos- tar omhändertagandet runt 70 miljarder kronor under 2017. Och det är bara de pengar omhän- dertagandet kostar.

Samtidigt ropar företagen efter arbetskraft!

Vad skulle hända om företag kunde sätta igång med utbildning av asylsökande (som uppfyller vissa självklara asylkrav) på företaget?

Nu är det lätt att invända att Migrationsverket saknar den personal som detta skulle kräva. Låt mig citera ett amerikanskt ordspråk:

”When you’re in a swamp full of alligators – who the Hell cares how you swim!”

De nya svenskarna behöver bli självförsörjande, självständiga, inom två à tre år, snarare än dagens åtta. Därför måste de direkt efter ankomsten:

1. engageras aktivt i asylutredningen;

2. förses med alla tänkbara verktyg för att lära sig svenska och söka jobb.

En sådan process behöver omfatta även dem som sedan kanske måste skickas hem om det hela ska fungera. Ja, det innebär att vi ”lurar” människor att tro att de kanske kommer att få stanna – och sedan skickar iväg dem! Det är inte bra, men det alternativ vi valt – låt alla sitta och vänta – är ännu sämre.

Vi behöver ställa – och besvara – frågor som:

 Vilka instanser har bäst förutsättningar att länka ihop individer med jobb – och hur ska vi skapa incitament som gör att dessa instanser lägger på ett kol?

 Hur ska vi snabba upp språkinlärningen?

 Hur ska vi underlätta för företag att anställa?

 Hur ska vi underlätta för invandrare att ta även enklare jobb för att komma in på ar- betsmarknaden?

Generellt tror jag att kommunerna och företagen själva har bättre förutsättningar än centrala myndigheter. De vet var jobben finns.

Hur ska vi göra jobbförmedlingen lönsam för kommunen – hur behöver med andra ord incita- menten se ut?

Hur släpper vi in företagen i integrationsprocessen på ett mycket tidigare stadium?

Det måste nog handla om pengar, närmare bestämt om statliga pengar! Sedan gäller det att komma ihåg att varje nytt jobb sparar en massa välfärdspengar här och nu, samtidigt som det skapar framtida skatteintäkter.

Vi skulle kunna skapa ett system där varje invandrare som fått ett jobb inom kom- munen och stannat kvar på jobbet i minst tre(?), sex(?) eller tolv(?) månader rende- rar kommunen en ”belöning” på ett visst belopp, säg 100.000 kronor. Det kan fak- tiskt bli en ren vinstaffär för både staten och kommunen om de därigenom slipper kostnaderna för dem som har ett jobb. Värt att räkna på!

Faktum är att kommunen skulle kunna tjäna pengar på att anställa invandrare som kan bidra i en sådan process!

Vi skulle kunna låta företag utbilda invandrare med en lämplig yrkesbakgrund (fö- retaget bestämmer!) mot statlig ersättning.

Ja, visst, det kommer att ske misstag och ibland missbruk! Olika människor kommer att få olika mycket och olika sorters stöd. Men de allra flesta kommer att få mer och bättre stöd på vägen till självständighet än de får i dag.

Vad behöver (kan) vi väljare göra?

Börja med att fråga dig själv:

”Vad är viktigt för mig, för mitt liv?

”Vilka värderingar vill jag bygga mitt liv på?”

”Vilka förändringar vill jag därför se genomförda?”

Det är nu vi börjar röra vid demokratins kärna!: I en fungerande demokrati är du och jag aktörer, snarare än ’föremål för åtgärder’!

OK, men se’n då?

Kolla hur miljörörelsen har arbetat! Där finns det mycket att lära.

Miljörörelsen började med att ett fåtal pionjärer såg hur människan skadar miljön och förmed- lade den insikten. Rachel Carsons var med sin bok ”Tyst vår” (1963) en av dessa pionjärer.

Miljörörelsens anhängare formulerade efterhand sina egna, inte alltid helt neutrala riskbe- skrivningar (exempelvis Rom-klubbens rapport 1972). Man utnyttjade medierna skickligt för att sprida den önskade bilden. Miljörörelsen arbetar fortfarande på ungefär samma sätt för att öka trycket på allmänhet och politiker.

Miljöfrågorna engagerar människor, inte minst därför att det ger känslan av att behövas, kunna göra nytta. En del grips av en nästan religiös iver att påverka, förändra. (Du kommer väl ihåg vad Antonovsky sade om människors behov av att finna en mening med livet?) Till- sammans har de skapat ett opinionstryck som fått politiker att lyfta upp frågan på dagord- ningen.

Hur ska vi bära oss åt för att få igång samma process kring välfärden?

De flesta politikerna ser säkert välfärdens problem, men behöver stöd av en informerad all- mänhet. De behöver krismedvetna väljare vilkas demonstrerade oro legitimerar förändringar.

Om du håller med om att det finns skäl att vara bekymrad över vår framtida välfärd föreslår jag att du:

 granskar den bild jag målar upp och bestämmer vad du håller med om – eller inte hål- ler med om;

 formulerar vad du själv tycker behöver göras;

 berättar vad du kommer fram till i dina kontaktnät;

 sprider länken till den här sajten till dina egna kontakter, helst med dina egna kom- mentarer;

 pratar ihop dig med andra som tycker (ungefär) likadant;

 formulerar det budskap ni vill sprida;

 skriver insändare och debattartiklar;

 kontaktar era politiker (lokalt och centralt) för att förmedla budskapet.

Det viktiga är inte att du håller med om allt jag skriver, utan att du formulerar vad du själv tycker. Fundera över vad du kan göra där du finns för att bygga en bättre social miljö, en miljö där du kan:

 behålla befälet över ditt eget liv;

 behövas för andra;

 lära dig nya saker.

Ingenting av det här är särskilt revolutionärt! Det är bara det att vi blivit omhändertagna så länge att vi glömt att det är bara vi själva som kan se till att vi färdas väl genom livet – och bara vi själva kan bestämma vad det innebär att färdas väl genom livet!

Jag begär mycket av dig! Varför skulle du göra allt det där?