LAG OM FATTIGVÅRDEN
DEN 14 JUNI 1918
MED SENARE ÄNDRINGAR OCH DÄRTILL HÖRANDE LAGAR
MED HISTORISK ÖVERSIKT, FÖRKLARANDE ANMÄRKNINGAR, PREJUDIKAT SAMT REGISTER AV GUSTAV A. ALDÉN FÖRFATTARE TILL »MEDBORGARENS BOK» M. FL.
FJÄRDE BETYDLIGT TILLÖKADE UPPLAGAN STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS BOKFÖRLAG STOCKHOLM SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1925
Förord till den elektroniska utgåvan
Lag om fattigvården antogs 1918 efter ett utredningsarbete som pågått sedan 1907. Kommentarer till lagen utgavs 1918 både av utredningens sekreterare Jacob Linders (196 sidor; 3:e upplagan 1919; 4:e tillökade upplagan 1920, 269 sidor; 5:e tillökade upplagan 1925, 314 sidor; 6:e upplagan 1929, 410 sidor; 7:e upplagan 1932, 446 sidor; 8:e upplagan 1937, 505 sidor; 9:e upplagan 1943, 496 sidor; 10:e upplagan 1951, 261 sidor) och en kortare av Gustav A. Aldén (63 sidor; 4:e tillökade upplagan 1925, 123 sidor). Av John Olsson utgavs en kommentar till Lag om fattigvården den 14 juni 1918 med de ändringar, som vidtagits av 1926 års riksdag (1926, 100 sidor).
Här har alltså Aldéns fjärde upplaga digitaliserats, vilket gjordes i december 2013.
FÖRORD TILL FJÄRDE UPPLAGAN.
I denna upplaga äro införda ej blott de talrika förändringar, som skett i fattigvårdslagen åren 1919—1924 — särskilt i samband med antagande av nya barnavårdslagen — utan även viktigare prejudikat från Kammarrätten i fråga om fattigvårdslagens tillämpning samt flere författningar, som beröra fattigvården, nämligen: k.
kungörelsen om statsbidrag till uppförande av arbetshem, k. kungörelsen om ersättning av statsmedel för handräckning enligt § 72 fattigvårdslagen, lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, k. kungörelsen om lindring i mindre bemedlades sjukvårdskostnader, fattigvårdskonventionen med Danmark, Norge och Finland och dithörande k. kungörelser samt k. förordningen om vad som bör iakttagas med nödställda svenskar, som från utländsk ort överlämnas till hemlandet.
Stockholm i jan. 1925.
G. A.
Fattigvården i Sverige. Historisk översikt.
Under det folken i äldsta förkristna tider ofta voro stadda på vandring, var det icke lätt att medföra de gamla och orkeslösa, varför de vanligen lämnades efter. Och liksom sjuka och vanlytta barn utsattes i skogen att omkomma, så läto orkeslösa åldringar hellre döda sig eller dödade sig själva, än de ville kvarlämnas att omkomma av hunger eller uppätas av vilddjuren.
Och dessa sedvanor fortforo även sedan befolkningen blivit bofast samt fingo sin anslutning till den tidens religiösa åskådning. Endast genom en våldsam död trodde man sig kunna komma till Odins Valhall eller
åtminstone till bondeguden Tors himlaborg. Därför visas överallt i våra bygder s. k. ättestupor, utför vilka ättens äldre medlemmar, som ej fallit i strid, kastade sig. Och de, som ej hade kraft därtill, bådo närmaste fränder giva dem döden med spjutet eller klubban. På Smålands museum i Växjö finnas två s. k. ätteklubbor, om vilka sägnen förmäler, att de brukats, var av sin ätt, att slå ihjäl gamla och sjuka, som voro besvärliga att vårda och underhålla eller som icke längre orkade leva.
I dessa grymma hedniska sedvänjor gjorde kristendomens införande ändring. De kristna prästerna förbjödo, att sjuka och vanlytta barn utsättes, att gamlaoch orkeslösa ihjälklubbades eller att dessa togo sig själva av daga.
Även de sjuka och vanlytta barnen skulle vårdas av föräldrarna; gamla och orkeslösa skulle underhållas av sina barn. I tre av våra äldsta landskapslagar stadgades skyldighet för barnen att draga försorg om sina åldriga föräldrar, och straff drabbade den son eller dotter, som vräkte fader eller moder.
Åldringar och arbetsoförmögna kunde till fränder eller oskylda överlåta sin egendom (s. k. flatföring) och på detta sätt skaffa sig försörjning, ungefär vad i senare tid kallats »födoråd» eller »undantag», men ända till Birger Jarls tid voro de därigenom »gävträlar». För övrigt hade den behövande ingen annan laglig utväg än att taga till staven och tiggarpåsen.
I några landskapslagar stadgades, att om vanfört och fattigt folk färdades by eller bonde emellan, skulle varje bonde vara skyldig att giva husrum och mat åt den fattige för en natt. När en fattig vandrare gick genom en annans gärde, kunde han saklöst förse sig med ärter, rovor, bönor eller annat till den mängd han förmådde »utan bunden börda medföra». Och även stadgades: »Stjäl en fattig man, den verkligen allmoseman är, en kaka bröd eller ett mål mat, vare han saklös, dock må han ej oftare än tre gånger stjäla saklöst». Sådana bestämmelser kunde ej annat än framkalla och gynna tiggeri och lösdriveri.
Kyrkans män framhöllo, att det var Gudi en behaglig gärning att giva de fattiga allmosor. Vid större kyrkor och kloster upprättades hospital (sjukhus) och helgeandshus för sådana åldriga sjuka och vanföra, som ej kunde gå omkring och tigga. Men för sådana behövande, som kunde förflytta sig, blev tiggerietenda utvägen för
livsuppehället. Vanligen fingo bönderna av tionden till kyrkan och prästerskapet behålla 2/9 för att därmed hjälpa de bettlande. Mot medeltidens slut blev även denna del av tionden indragen till kyrkan, som dock vanligen använde den för fattiga sjuka i hospitalen.
På vissa ställen i landet uppfördes genom enskild välgörenhet s. k. själahus eller härbärgen för fattiga resande samt anordnades s. k. själabad, där de fattiga fingo bada utan avgift och efteråt vanligen bespisades. Enskilda välgörenhetsföreningar bildades, vilkas medlemmar förbundo sig att bistå de fattiga med allmosor. De på 1300- talet i de flesta svenska städer bildade gillena hade delvis välgörenhet till föremål för sin verksamhet. Och städernas yrkesföreningar, skrån, lämnade understöd och lån åt medlemmar, som oförskyllt ledo nöd. Men ännu långt fram i tiden blev fattigvårdens förnämsta uppgift icke att avskaffa tiggeriet utan att ordna detsamma.
Efter reformationen blev så småningom fattigvårdens ordnande en av statens uppgifter. Gustav Vasa indrog visserligen i allmänhet kyrkans gods men icke dem, som voro anslagna till hospital och helgeandshus, och ej heller fattigtionden. För hospitalen fingo särskilda s. k. biddare resa omkring och uppsamla allmosor. Konungen uppmanade bönderna att icke tränga sig ihop i de gamla gårdarna utan genom nyodlingar i de ännu ouppodlade delarna av riket skaffa sig utrymme och utkomst, »ty Sverige med Finland är så vitt begripet, att icke behov är mycket söka och beklaga efter utrymme till åker, äng eller andra nyttiga ägor».
På samma gång började konungen förfara strängaremot arbetsföra kringstrykande tiggare, vilka i Sverige, såsom i andra land, uppträdde i sådana skaror, att de blevo en sannskyldig landsplåga. Konungen förbjöd
»husbondelösa personer» att löpa landet runt. Den, som ej anmälde landsstrykare för prästen eller konungens befallningsman, skulle böta 40 mark.
Men på hospitalen — den tidens benämning på sjukhus i allmänhet — kunde icke alla sjuka, vanföra och övriga hjälplösa få plats. Så utfärdades år 1571 ett kungligt påbud: »emedan fattigt folk voro många och hospitalen få och svaga, vore det gott och kristligt, att även några små sjukstugor underhöllos i socknarna för 4—6 personer».
Här framträder första gången socknen, kommunen, i fattigvården. Egentligen var det dock ännu endast en
uppmaning till socknarna att inrätta sjukstugor, ty därstädes intagna skulle underhållas genom allmosor, men den enskilda välgörenhetens begränsning inom den kyrkliga indelningens gränser hade härigenom kommit till uttryck.Fattigvårdslagstiftningskommitténs Betänkande 2:2, ur vilket även en del av övriga historiska uppgifter hämtats.
I socknarnas små och usla fattigstugor — »kärringstugor» var det vanliga namnet, enär de upptogo mest åldriga kvinnor — kunde man knappast bereda rum för sjuka och vanföra, som voro oförmögna att gå och tigga. De andra behövande fingo alltjämt vandra omkring och begära allmosor. Därför fingo de av sockenprästen s. k.
tiggarpass, som dock endast gällde inom socknen eller prosteriet. Utsocknes tiggare ville man ej veta av. Man hade ock nog av sina egna.
Gustav II Adolf, i så mycket före sin tid, hade nästan samma idéer om fattigvården, som nu blivitmoderna. Han förklarade sig ej längre vilja veta av de många små »kärringstugorna» i socknarna. Han ville hava större anstalter för varje stift, särskilda barnhus och intet barntiggeri samt arbetsinrättningar för dem, som kunde men ej ville arbeta. Och 1624 års riksdag godkände konungens förslag, men det blev tyvärr endast en lag på papperet.
Det stred alltför mycket mot folkets vanor, och med den tidens dåliga kommunikationer skulle det vållat mycket besvär att föra de gamle och orkeslöse till större provinsanstalter i stiftsstäderna.
Genom 1642 års »Ordning och Stadga, huru hållas skall med Tiggare och fattige, som rätt allmoso behöve», sökte man begränsa tiggeriet: »Tiggarpasset ställes på viss tid och ort inom prosteriet eller vid större behov inom stiftet men ej vidare.» Lemlästade tiggare, som annorledes foro kring, skulle förpassas till hemorten. Arbetsföra lättingar skulle gripas »och föras till nästa slott att där arbeta i järn».
Bestämmelserna i denna tiggarordning blevo i huvudsak gällande till mitten av 1700-talet. Staten omhänderhade hospitalsvården, men bekostade den endast delvis; den övriga kostnaden ålåg den sjukes släktingar eller den socken han tillhörde. I övrigt vilade fattigvårdsbördan på socknen eller kontraktet men alltjämt som enskild välgörenhet. Bönderna voro skyldiga att giva allmosor åt sin hemorts fattiga.
Genom 1734 års lag och 1739 års legohjonsstadga ålades husbonde att sörja för sina tjänstehjon. Enligt 1763 och 1766 års hospitals- och barnhusordningar åtog sig staten vården av sinnessjuka och smittosamt sjuka samt en del av barnavården (uti barnhus), men vad landsorten vidkommer stadgades, att varsocken skall föda sina fattiga, och i städerna att fattigvårdskostnaderna skola fördelas på invånarna i proportion av andra utskylder. Därmed är kommunernas fattigvårdsskyldighet uttryckligen i lag stadgad.
Genom k. kungörelsen av den 5 dec. 1788 tillkom den första bestämmelsen om hemortsrätten, då i kungörelsen föreskrevs, att den socken, där fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses- eller tjänstehjon senast varit i skatt antecknad, skulle vidkännas dess vård. Emellertid stadgades i kungörelsen vidare, att på det icke »ett mindre arbetsfört eller lättjefullt tjänstehjon» skulle kunna flytta in i vilken socken han behagade, för att där efter kort tid falla fattigvården till last, sådan inflyttning ej fick ske utan sockenstämmans bifall.
Och detta flyttningstvång gällde ända tills efter många riksdagsskrivelser och kommittéutredningar omsider den första verkliga fattigvårdsförordningen den 25 maj 1847 utfärdades. Då gjordes fattigvårdsplikten beroende av
viss tids fattigvårdsfri, stadigvarande vistelse å en ort. Och först nu förbjöds bettlande. Varje fattigvårdssamhälle (socken) skulle så ordna fattigvården, att bettlande ej tillätes. Men varje samhälle fick ordna fattigvården efter ortens beskaffenhet och särskilda förhållanden. Det enda försörjningssätt, som särskilt förbjöds, var barns underhållande genom s. k. kringgång. Sockennämnden skulle utgöra fattigvårdsstyrelse.
Uti 1853 års fattigvårdsförordning reglerades närmare hemortsrätten och rotedelningen, och i fråga om den enskildes försörjningsplikt stadgades, att »arbetsför och frisk» person var »skyldig att utan fattigvården betungande draga försorg om sig och de sina».Fattigvårdsstyrelsens husbonderätt skulle gälla alla understödstagare.
Genom 1871 års fattigvårdsförordning, som varit gällande nästan ett halvt sekel, utsträcktes den lagtvungna fattigvården ej blott som riksdagen velat till minderåriga och vansinniga, utan även till dem, som till följd av ålderdom, själs- eller kroppssjukdom, vanförhet eller lyte voro oförmögna till arbete, så vida de saknade egna medel och vård och underhåll av andra. I övrigt äro denna förordnings bestämmelser allbekanta och framgå av den jämförelse, som nedan gives med år 1918 antagna nya fattigvårdslagar.
Dessa hava tillkommit efter 8 års förarbeten utav den år 1907 av k. m:t tillsatta
fattigvårdslagstiftningskommittén, som den 19 februari 1915 avgav sitt betänkande med förslag till lag om fattigvården med flera tillhörande författningar. Kommitténs ordförande var landshövdingen J. Widén samt sekreterare och ledamot häradshövdingen J. Linders. Övriga ledamöter voro: fattigvårdsinspektören i Stockholm A. F. G. Lindblom, fröken Ebba Pauli samt riksdagsmännen, godsägaren O. Björklund och hemmansägaren E. O.
Magnusson i Tumhult. Sedan talrika myndigheter avgivit utlåtanden över kommittéförslaget, blev detta i huvudsak som kunglig proposition framlagt för 1918 års riksdag på hemställan av civilministern A. Schotte.
Tretton motioner väcktes om ändring i vissa delar av k. propositionen.
Härför tillsatte riksdagen ett särskilt utskott av 16 ledamöter, nämligen av första kammaren: frih. J. G. Beck- Friis, hrr A. Antonsson, Ch. Meurling, N. Åkesson i Rebbelberga och C. G. Tisell från nationella partiet, G. H.
von Koch och L. Olsson i Hov från liberalasamt C. G. Magnusson från socialdemokratiska partiet, av andra kammaren: C. F. W. Hedenstierna, E. O. Magnusson i Tumhult från lantmanna- och borgarpartiet, U. Leander och E. Andersson i Knapasjö från liberala samt G. V. Källman, K. O. Strid, J. Hedström och V. V. Hedlund från socialdemokratiska partiet. Ordförande var frih. Beck-Friis, vice ordförande hr Källman och sekreterare
häradshövding J. Linders. Särskilda utskottet tillstyrkte i allt väsentligt den k. propositionen. Kamrarna fattade i vissa punkter olika beslut, som sedan sammanjämkades i särskilda utskottet, varefter utskottets
sammanjämkningsförslag bifölls av riksdagen den 25 maj. Lag om fattigvården utfärdades av k. m:t den 14 juni 1918.
Grunddragen i nya fattigvårdslagen
och därtill hörande författningar med särskild hänsyn till de nya stadgandena äro följande:
1. Den lagtvungna fattigvården för arbetsoförmögna och minderåriga utsträckes till dem, som av bristande kropps- eller själskrafter ej kunna genom arbete försörja sig. Fattigvården skall omfatta det underhåll och den vård, som äro erforderliga i stället för förut stadgade: »vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras».
Minderårighetsgränsen är höjd från 15 till 16 år, och för minderåriga avses även uppfostran (§ 1).
2. Den villkorliga försörjningsplikten (»i mån av behov») utsträckes till hustruns försörjningsplikt mot mannen.
Adoptant och adoptivbarn ha samma inbördes skyldighet som föräldrar och barn (§ 3).
3. Husbondes och arbetsgivares strängare förpliktelser i äldre fattigvårdsförordning äro uteslutna (§ 4).
4. Kommunen kvarstår som fattigvårdssamhälle, men två eller flera kommuner kunna förena sig i ett fattigvårdssamhälle (§§ 5—6).
5. Roteindelningen avskaffas och likaså de enskilda fattigvårdssamhällen, som arbetsgivare kunnat bilda, ävensom tillskottsavgifter från större arbetsgivare (§ 91).
6. Ett reglemente för fattigvården, godkänt avlänsstyrelsen, skall upprättas. Förut var detta icke nödvändigt (§ 8).
7. I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse. Förut kunde kommunalnämnden fungera som sådan. Minst en av ledamöterna (och en suppleant) skall vara en kvinna. För valbarhet fordras icke att vara kommunalt röstberättigad. Annars gälla vanliga kommunala valbarhetsbestämmelser. Endast gift kvinna (icke ogift) har ovillkorlig avsägelserätt. Tjänsteläkare har rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar (§§ 9, 11—13).
8. Fattigvårdsstyrelsen skall årligen inom sig utse en kassaförvaltare och hålla regelbundna ordinarie
sammanträden. Ordföranden skall befordra styrelsens beslut till verkställighet och äger å styrelsens vägnar ingå avtal. Han äger uppbära arvode för uppdraget, om fattigvårdssamhället finner det skäligt, men beslut därom skall prövas av länsstyrelsen (§§ 14, 15, 17, 18).
9. Fattigvårdssamhället skall, där ej fattigvården är ringa, indelas i distrikt under närmaste uppsikt av en ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Vårdare (enligt det s. k. Elberfeld-systemet) att biträda fattigvårdsstyrelsen kunna tillkallas och dessa sammanslutas till distriktsstyrelser. Fattigvårdssamhället kan bestämma skyldigheten att mottaga vårdareuppdrag lika lagtvungen som ledamotskap i fattigvårdsstyrelse. Särskilt avlönade fattigvårdstjänstemän (enligt det s. k. tjänstemannasystemet) kunna anställas (§§ 19, 20).
10. Läkare och barnmorska skola anmäla behov av fattigvård hos fattigvårdsstyrelsen, som även utan anmälan bör besörja behövlig fattigvård. Undersökning skall noga ske om lämpligaste sättet att avhjälpabehovet och understöd lämnas, så att det blir en hjälp till självhjälp (§§ 23, 25, 26).
11. Fattigvård genom omgång i socknen förbjudes även för äldre. Understöd i hemmet får ej givas, där dryckenskap eller arbetsovillighet vållat behovet eller då det kan antagas, att understödet icke kommer till behörig användning. Vid utackordering bör uppgöras ett noggrant skriftligt kontrakt. Auktion å behövandes vårdande förbjudes. Tillsyn över understöd i hemmet och över utackorderade tillkommer närmaste
distriktsledamoten och vårdarna (§§ 27—30).
12. I varje fattigvårdssamhälle skall finnas anstalt (ålderdomshem, försörjningsanstalt, vårdhem) för behövande, som ej kunna lämpligen understödjas i hemmet eller utackorderas, om ej, där få understödstagare finnas,
länsstyrelsen fritager därifrån. Flera samhällen kunna lämpligen förena sig om gemensam anstalt. Förut var sådan anstalt icke lagtvungen (§ 31).
13. I fattigvårdsanstalt skola män och kvinnor hava särskilda bostadsrum samt sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa o. d. vårdas i särskilda rum. Minderårig över två år må endast tillfälligtvis intagas å fattigvårdsanstalt (§ 32).
14. Arbetshem skola upprättas av landstingen för i någon mån arbetsföra behövande, som behöva anstaltsvård, samt för försumliga försörjare, som ålagts arbetsplikt. Män och kvinnor å samma arbetshem skola hållas fullständigt avskilda. Personer under 18 år få ej intagas å arbetshem (§§ 33, 34).
15. Uppsikten över fattigvården utsträckes. Till länsstyrelsernas biträde förordnas fattigvårdskonsulenter (vardera med ett distrikt av 2 à 3 län) att tillhandagå med upplysningar och råd om fattigvården. För helariket utses en statens inspektör för fattigvård och barnavård, som på samma gång är byråchef för fattigvårds- och barnavårdsärenden i civildepartementet och har uppsikten över landstingens arbetshem (§§ 43, 44).
16. Utjämning sker av en stor del utav fattigvårdskostnaderna på hela landstingsområdet. Fattigvårdssamhället erlägger ingen avgift för dem, som äro intagna å arbetshem, och landstinget ersätter fattigvårdssamhället hela vårdkostnaden för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra samt för dem, som intagits å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga, ävensom kostnaderna för blinda och dövstumma barns undervisning, där enskilda medel saknas. För fattiga, som intagas å landstingsanstalt för kroniskt eller obotligt sjuka eller annan likartad anstalt behöver fattigvårdssamhället endast ersätta halva vårdkostnaden (§§ 40, 42).
17. Hemortsrätten skall nu bestämmas efter den faktiska mantalsskrivningen och icke efter som den bort ske. För adoptivbarn och för det fall att mannen utvandrat hava tillkommit nya bestämmelser (§§ 45—48).
18. Endast lagtvungen fattigvård under mantalsskrivningsåret inverkar på hemortsrätten, men icke fattigvård åt skolbarn, ej heller läkar- och förlossningshjälp samt medicin och ej heller begravningshjälp (§ 49).
19. Vid ersättningskrav hos annat fattigvårdssamhälle måste förut förhör hållits med den nödställde och vissa uppgifter noga upptagits och protokollförts. Skriftlig anmaning med avskrift av förhörsprotokollet skall tillställas fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, mot vilket krav göres, innan tvisten drages införlänsstyrelsen. Därför är preskriptionstiden för krav på ersättning utsträckt från 30 till 60 dagar (§§ 52—55).
20. För hemsändning av understödstagare äro noggrannare bestämmelser preciserade (§ 57).
21. Statens gottgörelse för fattigvård åt dem, som vistats utom fattigvårdssamhället, utsträckes till dem, som varit borta endast 3 år (förut 5 år). För fattigvård åt svensk medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort, bekostar staten den nödställdes hemsändande samt lämnar understöd under högst 30 dagar (§ 61).
22. Ersättning för minderårigs fattigvård får ej tagas ur dennes arbetsförtjänst. Ersättningsskyldig får ej blottas på nödiga medel till underhåll för sig och de sina (§§ 62, 65).
23. Understöd utan återbetalningsskyldighet kan av fattigvårdsstyrelsen utdelas vid missväxt, allmänna olyckor o. d., om fattigvårdssamhället anvisat medel därför (§ 64).
24. Regelmässiga försörjningsbidrag kunna åläggas försumliga fäder och sådana bidrag skyddas genom införsel i lön och utvandringsförbud (§ 66 och särskilda nya lagar).
25. För grövre förseelse å fattigvårdsanstalt kan kosten minskas och andra inskränkningar ske. För gossar under 15 och flickor under 12 år må aga användas. Å arbetshem får ej som straff brukas mörkt enrum eller prygel. I stället kan anmälan göras för intagning å tvångsarbetsanstalt (§ 69).
26. Fattigvårdsstyrelsens husbonderätt upptages ej i nya lagen, men arbetsskyldighet för lagtvungen fattigvård bestämmes närmare. För visad tredska skall först varnas, varefter anmälan kan göras hoslänsstyrelsen om att denna må ådöma tvångsarbete (§§ 70—76).
27. Besvär över vägrad fattigvård får nu anföras hos länsstyrelsen. Förut kunde vägran endast underställas fattigvårdssamhällets prövning och över dess beslut endast klagan föras över beslutets lagliga tillkomst (§ 78).
28. Fullständigt ordnande av fattigvårdsanstalter skall ske inom 10 år efter lagens ikraftträdande. Roteindelning skall avskaffas inom 5 år från det lagen trätt i kraft (§§ 88—91).
29. Enligt särskilda lagar, utfärdade i samband med fattigvårdslagen, bestämmes om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, icke ansedda som fattigvård, åt dem, som fått pension eller understöd enligt allmänna pensionsförsäkringslagen och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd men därutöver behöva fattigvård, ävensom om kostnader för blind- och dövstumundervisning, om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsskyldiga, om utvandringsförbud för sådana och om ersättning av allmänna medel åt
vittnen, som av länsstyrelsen inkallas för utredning vid fråga om dömande till tvångsarbete.
Dessa lagar äro införda efter fattigvårdslagen i denna bok.
LAG OM FATTIGVÅRDEN den 14 juni 1918 jämte senare ändringar.
Med förklarande anmärkningar.I de med mindre stil tryckta anmärkningarna till denna lag förekomma följande förkortningar:
F. K. = Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag.
K. P. = K. M:ts proposition med förslag till lag om fattigvården vid 1918 års riksdag.
S. U. = Särskilda utskottets utlåtande vid samma riksdag om fattigvårdslagförslaget.
Kam. R. = Kammarrättens utslag i fattigvårdsmål.
1 KAP. Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.
1 §. Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs.
Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård, som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.
Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år.Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen om samhällets barnavård. Lag 6 juni 1924.
I denna § bestämmes den lagtvungna fattigvården för minderåriga och arbetsoförmögna. »Med arbetsoförmåga förstås icke en absolut oförmåga till arbete, utan oförmåga att genom arbete skaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle». F. K. I 1871 års förordning bestämdes »nödtorftig fattigdom», vilket kunnat föranleda den missuppfattningen, att understödstagaren kunde hållas nätt och jämnt ovan svältgränsen. »Det riktiga torde vara, att han skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där understöd gives, anses vara erforderligt för
livsuppehället». K. P. — Där hans behov icke annorledes avhjälpes: »Fattigvården har ej att ingripa, när behovet i det föreliggande fallet verkligen fylles på annat håll, detta må vara därigenom att enskild försörjningspliktig sörjer därför eller att understöd utgår t. ex. från välgörenhetsförening.» K. P. — Underhåll och den vård, som äro erforderliga: »Här avses tydligen ej annat än att fattigvårdssamhället skall sätta den nödlidande i tillfälle att få samma omvårdnad, som i allmänhet bestås i sjukdomsfall och naturligen ej specialbehandlingar, som kräva alldeles särskilda kostnader.» K. P. — Uppfostran: »Det måste ligga i sakens natur, att barn, som uppfostras genom det allmännas försorg eller på dess bekostnad, skola komma i åtnjutande av den uppfostran, som samhället bereder det uppväxande släktet i allmänhet, att ett uttryckligt stadgande om kristlig uppfostran kan anses överflödigt.» K. P. — Sexton år: Förutvarande minderårighetsgränsen var 15 år. Höjningen har skett för att bättre »göra de unga skickade till för dem lämpat arbete». K. P.
I Folkundervisningsstadgan av 26. 9. 1921 § 49 stadgas: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, böra de genom kommunens fattigvård härutinnan understödjas.»
2 §. För beviljande av fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas, äger fattigvårdssamhälle bestämma
de grunder, som böra av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen prövar nödigt. Fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse hava härvid att, på sätt i 23 §sägs, ombesörja, att den, som finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.
I denna § avhandlas den frivilliga fattigvården, och innehållet är — utom sista punkten — oförändrat upptaget från 1871 års förordning. »Det har synts lämpligt att under hänvisning till 23 § särskilt erinra om att — — — den, som finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.» S. U.
Frivillig fattigvård ersättes ej av försörjningspliktig, hemortssamhälle, landsting eller staten, men däremot är understödstagaren skyldig att återgälda sådan (§ 62).
3 §. Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhällets betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot hustrun.
I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru gentemot mannen.
Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är, så länge äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller fattigvården till last. Vad sålunda stadgats medför ej ändring i den försörjningsplikt i förhållande till det allmänna, som må åligga den andre av barnets föräldrar.
Vad i lagen stadgats om makes försörjningsplikt gentemot andra makens barn skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.
Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja varandra, som, enligt vad i denna paragraf sägs, åligger föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet,som, på sätt i nästföregående stycke förmäles, åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets föräldrar äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra
försörjningen, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd därtill. Lag 20 maj 1921.
I första stycket bestämmes den ovillkorliga försörjningsplikten för föräldrar mot minderåriga barn och man mot hustru. »Förslaget upptar icke», såsom i 1871 års förordning »någon bestämmelse om den enskildes skyldighet att sörja för sig själv. En sådan skyldighet har synts kommittén ligga i sakens natur och indirekt framgå av stadgandet om den obligatoriska fattigvården». K. P. Ej heller upptages såsom i nämnda förordning
»arbetsförhet» såsom förutsättning för enskild försörjningsskyldighet. En icke arbetsför kan äga medel att fullgöra sin plikt.
I andra, stycket avhandlas den villkorliga försörjningsplikten »i mån av behov». Om hustrus försörjningsplikt mot mannen hade vissa myndigheter uttalat betänkligheter, men »med hänsyn till de stadganden, som givits rörande försörjningspliktens utkrävande samt då villkorligt försörjningspliktig ej kan åläggas att genom arbete fullgöra försörjningsplikten, torde de uttalade farhågorna ej vara tillräckligt motiverade». K. P. »Hustrus skyldighet att gentemot det allmänna svara för, att mannen ej faller fattigvården till last, utgör en naturlig konsekvens av makarnas civilrättsliga plikt att bidraga till varandras underhåll.» S. U. — »Att fritaga barn utom äktenskap från försörjningsskyldighet i förhållande till fadern, synes icke böra ifrågakomma, då i lagen om barn utom äktenskap stadgats underhållsskyldighet i detta fall.» K. P. — Tredje och fjärde styckena hava tillkommit med anslutning till nya giftermålsbalken och 1917 års lag om adoption.
4 §. Där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, åligger det honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.
1871 års förordning lade i detta fall en strängare förpliktelse på husbonden mot samhället än denneprivaträttsligt hade mot tjänaren, vilket kommittén ej ansåg lämpligt. Ännu gälla dock följande bestämmelser i legostadgan av
23 nov. 1833:
6 §. Husbonde åligge tjänstehjon med försvarligt underhåll och tjänligt husrum förse. — — — Sjuknar
tjänstehjon, bör husbonden låta det sköta och vårda; have dock rätt, om han vill, att å lönen avräkna vad han till läkare eller läkemedel utgivit.
7 §. Husbonde må ej förskjuta det tjänstehjon, som oavbrutet hos honom troget och väl tjänt ifrån sitt trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjänst kan vara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådant berömvärt tjänstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel, mot den betjäning, det kan uträtta. Förmår husbonde ej tjänstehjonet försörja, njute det av församlingen det underhåll och den vård, varav det finnes vara i behov.
Detta stadgande har tillämpats även beträffande den, som med fast egendom övertagit där förut anställd tjänare.
Genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag är arbetsgivare skyldig att olycksfallsförsäkra tjänare och under karenstiden (de 35 första dagarna efter olycksfallet) utbetala i sjukpenning 1 kr.—3 kr. 50 öre om dagen. Se Medb. bok IV, 273. 2 KAP.
Om fattigvårdssamhälle.
5 §. Varje socken på landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fatvård.
Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle.
»För närvarande bör man icke ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertaga fattigvården utan i stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därigenom lätta på kommunernas bördor.» K. P.
6 §. Två eller flera kommuner å landet må förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle.
Framställning om tillstånd till sådan förening göres hos Konungens befallningshavande, som, efter det erforderlig utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t för prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.
Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande, som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i övrigt förfar på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om27
förening, som här avses, må om densamma förordnas endast såvitt fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten. Lag 13 juni 1919.
»Med hänsyn till de obestridliga ölägenheterna av alltför små fattigvårdssamhällen böra praktiska möjligheter att förena flera mindre samhällen till ett beredas.» "" K. P. En särskild »Handledning» härför erhålles genom vederbörande fattigvårdskonsulent.
Den rotèindelning inom fattigvårdssamhället, som enligt 1871 års förordning kunde verkställas, medgives icke i nya lagen. Sådan indelning »strider mot det allmänt uttalade önskemålet om en möjligast jämn fördelning av fattigvårdsbördan» och »lägger hinder i vägen för en lämplig anstaltsvård». K. P.
De enskilda fattigvårdssamhällen, som enligt 1871 års förordning kunnat upprättas, komma även att avvecklas (se § 91 mom. 2). Det har synts »vara mindre lämpligt att lägga utövandet av den kommunen åliggande fattigvården i händerna på enskilda personer och bolag». K. P.
7 §. 1 mom. Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid kommunalstämma eller, där
kommunalfullmäktige finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.
2 mom. Fattigvårdssamhälle, som i 6 § omförmä-les, anses såsom en kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets gemensamma angelägenheter, dock med iakttagande därav,
att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsvarande myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma och fattigvårdsfullmäktige;
att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kom-28
munalstämmans ordförande i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna;
att såsom röstlängd vid fattigvårdsstämma skola användas kommunernas röstlängder;
att vid val av fattigvårdsfullmäktige fattigvårdsstämmans ordförande och två å densamma utsedda personer skola tjänstgöra såsom valförrättare; samt att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos de
särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med övriga kommunalutskylder samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.
Konungen äger, där så finnes lämpligt, meddela från vad nu är stadgat avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas handläggning inom samhället. Lag 30 juni 1920.
8 §. Varje fattigvårdssamhälle skall hava ett reglemente för fattigvården, innehållande de allmänna grunder för ordnande och handhavande av samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock må efter Konungens
befallningshavandes beprövande mindre samhällen, vilkas fattigvård är av ringa omfattning, vara befriade från denna skyldighet.
Fattigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas ' prövning av Konungens befallningsha-vande, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock ogilla
detsamma. Finner Konungens befallnings-havande andra gången, ett förslag underställes, detsamma allt fortfarande icke kunna fastställas, har Konungens befallningshavande att hänskjuta frågan till29
Kungl. Maj:t, som utfärdar reglemente för fattigvårdssamhället.
I 1871 års förordning berodde på fattigvårdssamhället, om ett reglemente för fattigvården skulle uppgöras. Nu är det lagtvunget, om ej länsstyrelsen medger befrielse. — Fattigvårdsinspektionen har uppgjort
normalreglementen, och kunna de genom densamma erhållas. 3 KAP.
Oxn fattigvårdsstyrelse.
9 §. I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse.
Förut var i regeln på landet kommunalnämnden fattigvårdsstyrelse. Nu är säi'skild fattigvårdsstyrelse lagtvungen, vilket ej hindrar att en eller flera av kommunalnämndens ledamöter inväljas i densamma.
10 §. Fattigvårdsstyrelsen har att ombesörja alla de angelägenheter inoin samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.
I sådant hänseende åligger fattigvårdsstyrelsen särskilt:
att bestämma, i vilka fall och under vilka former fattigvård skall meddelas;
att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och annan egendom;
att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för fattigvården under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna;
att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter, som Konungen låter utfärda;31
att i ärenden, som röra fattigvården, själv eller genom ombud företräda fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt;
samt
att hos fattigvårdssamhället göra framställningar rörande de på samhällets beslut ankommande åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner böra vidtagas för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.
Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård och lagen om behandling av alkoholister. Lag 6 juni 1924.
Fattigvårdsstyrelsens uppräknade uppgifter, närmare utvecklade än i 1871 års förordning, anses icke härmed uttömmande bestämda, men »dess befogenhet måste bliva vad som anses ligga i uttrycken 'förvaltning och verkställighet')). F. K.
Genom K. m:ts skrivelse till Statistiska Centralbyrån den
7 april 1922 har fastställts formulär till förteckning å un-derstödstagare samt till statistisk redogörelse för fattigvården att användas från och med redogörelseåret 1923 (Svensk Författningssamling nr 183 för år 1922).
11 §. i mom. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem; och skall minst en av ledamöterna vara kvinna.
2 mom. Suppleanter för ledamöterna utses av fattigvårdssamhället till minst dessas halva antal eller, om
ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.
I 1871 års förordning bestämdes icke antalet ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, utan berodde detta på fattigvårdssam-32
hållet självt. — »Därest man vill utnyttja kvinnans erfarenhet och förmåga i avseende å den kommunala understödsverksamheten, kan detta ej ske på annat sätt än genom att plats beredes henne inom
fattigvårdsstyrelsen.» K. P.
12 §. 1 mom. Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen utses bland inom fattigvårdssamhället bosatta svenska män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.
Ledamot eller suppleant kan ej vara
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
Härmed förstås den, som står under förmyndare eller är i konkurs.
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd
straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd;
c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fattigvårdsstyrelse inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.33 Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse gäller å landet vad
om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad 0111 stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat;
dock att kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Lag 6 juni 1924.
Valbarhetsbestämmelserna. äro nya och funnos ej i 1871 års förordning. För valbarhet fordras icke att vara röstberättigad utan endast att vara inom fattigvårdssamhället bosatt d. v. s. där mantalsskriven och boende.
Endast gift kvinna har ovillkorlig avsägelserätt. »För den ogifta kvinnan synes icke böra föreligga hinder mer än för mannen att åtaga sig ett offentligt uppdrag av sådan beskaffenhet som förevarande.» F. K.
2 mom. Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett.
I fattigvårdssamhälle, där val sker första gången, skall halva antalet ledamöter och halva antalet suppleanter eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två år, och böra dessa
ledamöter och suppleanter, samt de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.
Särskilt val av ledamöter och suppleanter för kortare tid än fyra år må ock, efter fattigvårdssamhällets beslut, ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.
Lag om fattigvården. 334
Avgår ordinarie ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne återstått. Lag 9 juni 1922.
13 §. Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes. I fattigvårdssamhälle, som avses i 6 §, tillkommer denna rätt kyrkoherde i till fattigvårdssamhället ansluten församling eller den hans ställe företräder.
I stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas, förste stadsläkaren rätt att deltaga i
fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen. Lag 13 juni 1919.
Kyrkoherdes rätt att även deltaga i besluten hade föreslagits av både kommittén och k. m:t, men på yrkande från socialdemokratiskt håll uteslöts denna rätt av andra kammaren och blev vid sammanjämkningen även utesluten av första kammaren. Naturligtvis kunna kyrkoherde och komminister samt deras ställföreträdare väljas till ledamöter, i vilket fall de även få beslutanderätt.
Tjänsteläkares rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar har tillkommit på medicinalstyrelsens förslag.
14 §. Fattigvårdssamhälle utser bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till ledamöter.
Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som låter meddela underrättelse därom i iänskungörelserna.
Äro både ordföranden och vice ordföranden frånva-35
rande från styrelsens sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.
Fattigvårdsstyrelsen utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.
Bestämmelsen om kassaförvaltare är nytt för lagen. De fall, då särskild kassaförvaltare ej behöver utses, avse närmast städerna, där drätselkammaren besörjer den ekonomiska förvaltningen, men även sådana
landskommuner, som anställa kommunalkamrerare eller vidtagit annan dylik anordning (J. Linders).
15 §. 1 mom. Ordinarie sammanträden böra av fattigvårdsstyrelsen hållas i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden böra av styrelsen till allmänhetens kännedom kungöras.
Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller minst halva antalet av styrelsens ledamöter gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde meddelas på sätt styrelsen beslutar.
2 mom. Ärende må icke hos fattigvårdsstyrelsen till avgörande företagas, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes; och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädes vara.
3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.
Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan lika röstetal.
4 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig.36
Ordinarie sammanträden: Härigenom vet understödssökanden, när styrelsen träffas samlad och styrelsen kommer -verkligen att sammanträda, »så att icke, såsom nu stundom lär ske, ordföranden så gott som ensam sköter fattigvårdsärendena». F. K.
Fattigvårdskonsulent äger närvara vid sammanträde och begära styrelsens sammankallande (Konsulentinstruktionen
§ 13).
16 §. Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande styrelsens beslut och skälen därför.
Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid styrelsens nästa sammanträde; dock kan styrelsen särskilt för varje gång uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.
17 §. Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen tillkommer:
att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal;
att föra eller låta föra protokoll vid styrelsens sammanträden;
att vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande;
att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skola delgivas styrelsen; samt
att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och föra dess talan.
Här har preciserats ordförandens ställning »såsom verkställare av styrelsens beslut samt hans därav följande befogenhet att i allt, som är förenat med verkställigheten, å styrelsens vägnar ingå erforderliga avtal». F. K. — I Medborgarens bok Del V (Medborgarens formulärbok) finnas 4 formulär för fattigvårdsstyrelsens protokoll, n:r 31 A, B, C och D.37
18 §. Fattigvårdssamhälle äger rätt besluta om er-säitning åt fattigvårdsstyrelsens ordförande och övriga ledamöter; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad om kommuns rätt att bestämma ersättning åt ordförande och ledamöter i styrelser och nämnder samt om underställning av sådant beslut i kommunallagarna finnes stadgat. Lag 20 juni 1924.
Kommun kan besluta dagtraktamente av högst 5 kr. för varje sammanträdesdag och dessutom halva reskostnaden efter lägsta skjutslega eller resa i 3:e klass på järnväg för den, som har mer än 5 kilometer till
sammanträdesstället. För övrigt kan, jämte gottgörelse för skrivmaterialier, postporton och dylikt, för ett år i sänder beslutas skäligt arvode åt ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare etc. För att gälla
måste beslut om arvode godkännas av länsstyrelsen.
19 §. 1 mom. På det fattigvårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov samt att öva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, bör fattigvårdssamhället, där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess särskilda förhållanden lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning, huruvida sådan anordning må godkännas.
2 mom. För ändamål, som i 1 mom. sägs, må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet, kunna till
fattigvårdsstyrelsens biträde kallas därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser).38
3 mom. Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet må ock kunna uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet.
A mom. Därest fattigvårdssamhället anser nödigt att i fråga om uppdrag, som i 2 och 3 mom. sägs, meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant och om tjänstgöringstid, må det kunna ske; dock att dessa bestämmelser ej må göras strängare än de, som gälla om ledamöter i fattigvårdsstyrelse.
20 §. Där fattigvårdssamhället så aktar nödigt, äger samhället besluta, att särskilda tjänstemän må av
fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.
I §§ 19 och 20 bestämmes närmast för större samhällen om anlitande av frivilliga krafter, s. k. vårdare, att biträda fattigvårdsstyrelsen (det s. k. Elberfeldsystemet) eller om anställande av särskilt avlönade tjänstemän (det s. k.
tjänstemannasystemet). Enligt § 19 mom. 4 kan vårdare av samhället åläggas skyldighet att mottaga uppdraget.
21 §. I fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.
Envar ledamot av fattigvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som styrelsen haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd av fattigvårdssamhället eller, om klander anställes, av vederbörlig39
domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.
Ledamöterna ansvara var för sin del efter huvudtal, t. ex. om de äro 5, för en femtedel var.
22 §. De föreskrifter, som äro meddelade i detta kap., gälla ej för Stockholms stad, utan lända i stället till efterrättelse förordningen angående kommunalsty-relse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som i avseende å organisationen av fattigvården därstädes äro eller varda av Konungen fastställda.
För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo anordnas enligt de i detta kap.
angivna grunder, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. 4 KAP.
Om sökande och meddelande av fattigvård.
23 §. Vill någon komma i åtnjutande av fattigvård, göre anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas.
Anmälan må göras, förutom hos fattigvårdsstyrelsen, hos dess ordförande eller annan ledamot av styrelsen eller hos den, som styrelsen kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, eller hos prästerskapet i församlingen.
Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att ofördröjligen
fortskaffa densamma till fattigvårdsstyrelsen eller dess ordförande.
Polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan hos styrelsen.
Oavsett om anmälan skett, åligger det fattigvårdsstyrelsen att ombesörja, att den, som vistas inom samhället och finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.
Läkare och barnmorska skola anmäla fattigvårdsbehov hos fattigvårdsstyrelsen, som även utan anmälan kan ingripa. »Förhållandena kunna vara sådana, t. ex. med av-41
seende å barn ocli sjuka, att en vägran att mottaga fattigvård ej får lägga hinder i vägen för meddelande av sådan.» K. P.
24 §. 1 mom. Då någon är i så trängande behov av fattigvård, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess fattigvårdsstyrelsen sammanträder, må ordföranden tillsvidare bevilja den nödställde fattigvård.
Enahanda befogenhet må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet, tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman hos densamma.
Om sålunda beviljad fattigvård skall anmälan göras vid styrelsens nästa sammanträde, då anteckning därom och om dagen för beviljandet skall ske i protokollet.
2 mom. I fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, må, enligt föreskrift i fattigvårdsreglementet, åt sådan styrelse kunna uppdragas att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.
25 §. Innan fråga om beviljande av fattigvård av-göres, skall fattigvårdsstyrelsen göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov må på lämpligaste sätt avhjälpas.
26 §. Vid fattigvårdens handhavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande så vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Fördenskull bör fattigvårdsstyrelsen särskilt göra sig noga underrättad om de arbetstillfällen, som givas, för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, om arbetsförmedlingsanstalt finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna.42
»I denna § gives uttryck åt den viktiga grundsatsen, att den hjälp, fattigvården lämnar, i främsta rummet bör vara en hjälp till självhjälp.» K. P.
27 §. Fattigvård meddelas i allmänhet genom understöd i hemmet,
utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt.
Fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller rotegång) må icke äga rum.
I allmänhet: Begravnings- och resekostnader kunna i vissa fall ej inordnas under de tre nämnda formerna. K. P.
Omgång har förut varit förbjuden för barn. År 1915 förekom den i övrigt i 24 fall. »Dylika obarmhärtiga försörjningssätt måste utmönstras.» K. P. Lagspråkets »må icke» betyder: »får icke».
28 §. Understöd i hemmet bör ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller ar-
betsovillighet, och ej heller när anledning eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning.
29 §. Utackordering av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och
rättigheter noggrant angivas.
Anbud å behövandes vårdande må ej infordras genom anställande av auktion eller annat därmed jämförligt förfarande.
30 §. Då understöd lämnats i hemmet eller under-stödstagare utackorderats i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd behörigen användes och att de, som emottagit under-43
stödstagare till vård, fullgöra sina skyldigheter. Lag 6 juni 1924.
I §§ 28—30 givas bestämmelser om den s. k. öppna fattigvården: understöd i hemmen ocli inackordering i enskilda hem i motsats till den s. k. slutna fattigvården eller vården i särskild anstalt, varom bestämmes i §§ 31—
35. — »Understöd i hemmet gör minsta rubbningen i den behö-vandes ställning» samt »medger att den
behövande får stanna kvar i sin gamla bostad eller hos släktingar och vänner», men leder lätt till missbruk av det lämnade understödet, särskilt om understödet gives i penningar, varför denna understödsform omgärdats med särskilda garantier. F. K. — Vid utackordering kräves skriftligt kontrakt »av hänsyn till så väl
fattigvårdsstyrelsens och den utackorderades som vårdarens intresse». K. P. — Förbud mot bortauktionering har allmänt ansetts befogat. — »Tillsynen tillkommer i kommunen i allmänhet främst den ledamot, till vars distrikt understödstagaren hör, och i större kommuner vederbörande kretsföreståndare eller vårdare, vars krets
understödstagaren tillhör.» K. P.
31 §. Fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande villkoren för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten, upptagas i reglemente, som fastställes av Konungens befallningshavande.
Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, må efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan; dock att samhället härigenom icke fritages från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som är i behov därav.44
Anstalt för fattigvård blir härigenom lagtvungen, men flera kommuner kunna förena sig om gemensam anstalt.
Namnen »fattighus», »fattiggård» undvikas i lagen, »naturligen med frihet för fattigvårdssamhällena att åt sina anstalter giva det namn de anse bäst passa». K. P.
32 §. I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs, skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i särskilda rum samt att, därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å anstalt, som i 35 § avses, utan måste intagas å
fattigvårdsanstalten, dessa vårdas i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.
Även i övrigt bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna äger rum. Där så ske kan, böra äkta makar få bo tillsammans för sig, om ej någon av dem önskar annorlunda.
Å anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare, som äro i någon mån arbetsföra.
Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik befattning.
Minderårig över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats.
»Om riktigheten av förslaget i vad det söker åstadkomma specialisering inom fatiigvårdsanstalterna torde enighet råda» och det »bör noga tillses, att en lämplig fördelning av rummen sker». K. P.45
33 §. För omhändertagande av dels i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstalts-vård, men ej lämpligen kunna emottagas eller behål las å anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete, skall för varje landstingsområde genom
landstingets försorg upprättas nödigt antal arbetshem. För stad, som ej deltager i landsting, skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller landsting och nu nämnda
stadsfullmäktige må förena sig om gemensamt arbetshem.
Arbetshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest sådana i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.
För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift.
Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, så vida ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar.
Personer under aderton år må ej intagas i arbetshem.
Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att besluta om intagning i hemmet, samt vara försett med av Konungen fastställt reglemente.
Arbetshem, upprättade av landstingen, är en av de viktigaste nyheterna i lagen. Arbetshemmen äro avsedda för försumliga försörjare samt bråkiga och störande element bland uriderstödstagarna för »att göra de egentliga fattigvårds-anstalterna till hem för huvudsakligen stillsamma och hederliga åldringar och orkeslösa personer».
Genom arbetshemmen blir ock en lättnad i kommunernas fattigvårds-46
börda. »Det synes vara av vikt, att statsmakterna i princip uttala, att statsbidrag iill arbelshemmens uppförande och drift skall utgå.» K. P. Se längre fram k. kungörelsen om statsbidrag av 7 juli 1924.
34 §. För uppförande av anstalt, varom i 31 § för-mäles, skall uppgöras plan, vilken underställes Konungens befallningshavande, som prövar, huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som enligt denna lag därmed avses.
Plan till arbetshem underställes Konungens prövning.
35 §. Understödstagare, som på grund av kropps-eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov av vård å särskild anstalt, skall, så vitt ske kan, beredas dylik vård; och har
fattigvårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.
36 §. Då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, hunnit den ålder, samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i stånd att försörja sig, har styrelsen att söka bereda honom lämplig tjänst eller
anställning samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.
37 §. Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, alt samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom tjänliga åtgärder förebygga framtida
fattigvårdsbehov.
Om på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kan befaras uppkomma in-47
om samhället, har fattigvårdsstyrelsen att, i den mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma på annan myndighet, hos denna göra den framställning, som av omständigheterna påkallas.
»Det synes viktigt att i första hand ålägga fattigvårdsstyrelsen att, så långt dess befogenhet sträcker sig, vidtaga åtgärder till förekommande a v fattigvård.» K. P.
38 §. 1 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet berör fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva
understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället.
2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.
Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhällets barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka styrelsen finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en leda-48
mot av fattigvårdssiyrelsen, väld av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden, utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämn-den har att skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämn-dens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd. Lag 6 juni 1924.
Myndigheter: här avses främst kommunalnämnd, pensionsnämnd, skolråd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd.
»Samarbete mellan fattigvården och den enskilda välgörenheten synes erforderligt med hänsyn till vunnen erfarenhet om de särskilda svårigheter, som möta på denna punkt.» K. P. 5 KAP.
Om bidrag till fattigvården.
39 §. Kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas med avkastningen av
fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.
De tillskottsavgifter, som enligt 1871 års förordning fabriksidkare och industriidkare med många arbetare kunde åläggas utgöra, skola ej vidare förekomma. Stadgandet tillämpades mycket sällan.
40 §. 1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka eller sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person; och äro ej sådana omständigheter för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt, att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fal-Lag om fattigvården. 450
landesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd.
2 mom. Har åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av
vederbörande landsting erhålla gottgörelse med hälften av det belopp, vartill nämnda kostnad visas hava uppgått;
ägande landstinget att för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga. Lag 26 mars 1920.
41 §. 1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift vad i 40 § 1 mom. sägs. Lag 26 mars 1920.
2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa en avgift, ej överstigande hälften av vårdkostnaden, som vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt intagen fattig.
Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke avses, å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,51
äger det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse med hälften av det belopp, vartill nämnda kostnad visas hava uppgått. Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga.
42 §. Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning, gäller om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift vad i 40 § 1 mom. sägs. Lag 26 mars 1920.
Genom bestämmelserna i §§ 40—42 åsyftas en utjämning av kommunernas fattigvårdsbördor och deras mera likartade fördelning inom' landstingsområdet. »Vad beträffar farhågorna för landstingens oskäliga betungande»
erinras i K. P., »att anordningen i stort sett innebär en omflyttning från kommunerna till det kommunerna omfattande landstingsområdet.»
Enligt epidemilagen av 19. 6.1919 skall kostnad för vård och underhåll bestridas av epidemidistriktet
(landstingsområdet). För landsbygden träder dock epidemilagen ej i sin helhet i kraft förrän 1 jan. 1933. Till dess får i regel kommunen bekosta epidemivården.
Den som är behäftad med könssjukdom får kostnadsfri undersökning och behandling av tjänsteläkare och å sjukhus (Lag 20 juni 1918). 6 KAP.
Om uppsikt över kommunernas fattigvård.
43 §. Konungens befallningshavande hava att vaka över att fattigvården inom länen i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla.
I allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen skola Konungens befallningshavande hava biträde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Instruktion för
fattigvårdskonsulenterna utfärdas av Konungen.
Om skyldighet för fattigvårdskonsulenterna att tjänstgöra jämväl såsom barnavårdskonsulenter är stadgat i lagen om samhällets barnavård. Lag 6 juni 1924.
44 §. Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på statens inspektör för fattigvård och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling.53
Han har ock att öva uppsikt över de i 33 § omförmälda arbetshemmen. Angående inspektörens verksamhet i ovannämnda hänseende meddelar Konungen närmare föreskrifter. Lag 6 juni 1924.
Särskild fattigvårdsinspektion från statsmyndigheternas sida är bland de viktigaste nyheterna i lagen. »Tillsynen över den kommunala fattigvården bör väsentligen stärkas och samtidigt kompletteras därhän, att kommunerna hos densamma böra kunna erhålla råd och ledning vid ordnandet av sina fattigvårdsangelägenheter.» K. P. För hela riket har tillsats 9 fattigvårdskonsulenter (vardera med ett distrikt av 2 à 3 län) att biträda länsstyrelserna och för hela riket en fattigvårdsinspektör — från 1924 kallad »statens inspektör för fattigvård och barnavård» — som på samma gång är kansliråd och byråchef för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet. Han
