Den svarta handsken
Beta Pedagog AB Box 58, 430 17 Skällinge
info@beta-pedagog.se www.beta-pedagog.com
Tel. 0340-35505
Ingela Korsell Illustratör: Sinisha Bozunovic
Redaktör: Alice Melin
Art. nr 3875 ISBN 91-975592-4-5 Tryck: Interpress, Ungern, 2007
© Ingela Korsell, Beta Pedagog AB, 2006
Tack!
Tack till följande lärare och deras elever:
Susanne Skoog på Mariefredsskolan i Mariefred, Eva Postrup på Gröndalsskolan i Stockholms stad, Bodil Sönnervik på Sandeklevskolan i Bergsjön och Inger Ottosson på Bosgårdsskolan i Tvååker. Tack till mina specialläsare Anna, Lovisa, Moa, Elias och Markus. Tack också till alla mina egna elever jag haft genom åren, som på sitt sätt varit med och format denna berättelse. Slutligen, tack Mulle!
Ingela Korsell
Mariefred 31 maj 2006
Innehåll
DEL 1
Kapitel 1: Kojan . . . 1 Kapitel 2: Attack . . . 6 Kapitel 3: Den svarta handsken . . . 12 Kapitel 4: Min bästis . . . 18 Kapitel 5: Vänsterhandsken . . . 23
DEL 2
Kapitel 6: Fina fiskar . . . 30 Kapitel 7: Hämnden . . . 36
DEL 3
Kapitel 8: Rymlingen . . . 42 Kapitel 9: Spegelbilden . . . 50 Kapitel 10: Brevet . . . 54
1 DEL 1
Kojan
En underlig och mystisk sak hände mig en gång. Fastän jag nu är vuxen kan jag fortfarande fundera på det som hände, den där kvällen i skogen, för så länge sedan.
För att du ska förstå allting bättre är det några saker du måste känna till. För det första att min bästa vän heter Charlotte. Vi har varit kompisar sedan jag var fem år och hon sex. Vi är fortfarande bästisar, fastän vi idag bor i olika städer och har egna familjer och egna barn.
Charlotte heter hon egentligen, men alla kallade henne för Lolli när vi växte upp. Det var hennes pappa som började kalla henne Lolli, eftersom han tyckte hon såg ut som en Lolli – hur nu sådana ser ut?
För det andra måste du veta att Lolli och jag bodde på samma gata i Sunnersta, som ligger lite utanför Uppsala.
Vi var nästan grannar, för det var bara ett hus mellan oss. Husen var sådana där kedjehus, du vet, flera hus som ser likadana ut och där garaget sitter ihop med grannens hus. Alla vi barn som bodde på området Svankärret sa att husen såg ut som vita skokartonger med det svarta platta taket som ett lock. Husen låg i en stor rund ring, och i mitten fanns en enorm lekpark, där alla barnen samlades och lekte. Det som var bra med att ha parken som samlingsställe var att det alltid fanns
2
någonstans att ta vägen. När man kom hem från skolan slängde man in skolväskan i hallen, och ropade i dörren till någon förälder eller något syskon:
– Jag sticker till parken!
Där fanns det oftast någon att vara med och något att göra. Populära lekar i parken var burken, brännboll och halli-hallå.
Vi var fyra tjejer som höll ihop – Sara, Lolli, Anneli och så jag, Jenny. Vi kallade oss själva för Björnligan. Ofta var vi vänner, men då och då var vi de bittraste fiender.
Mot killgänget höll vi alltid ihop i en enad front. Inte så att vi jämt och ständigt var osams med killarna. Nej, det var oftast spännande att hitta på saker med dem, men man kunde inte riktigt lita på dem, tyckte vi tjejer.
Killarna i området, Tom, David och Marko, höll också ihop, men jag kan inte minnas att de kallade sig för något speciellt. Våra namnförslag var Knatte, Fnatte och Tjatte, men det ville inte killarna gå med på.
För det tredje måste du veta att på andra sidan vägen ligger en stor skog som heter Vårdsätraskogen, som vi lekte mycket i. Det var där, i Vårdsätraskogen, det där underliga hände, som jag nu vill berätta om.
3 Allting började med att Sara, Lolli och jag som vanligt satt på varsin gunga i parken. Det var i september, precis när det börjar bli lite kallt om eftermiddagarna och kvällarna. Jag hade just börjat 4:an och de andra gick i samma klass i 5:an.
– Var är Anneli? frågade jag, medan jag ritade mönster i sanden med ena foten.
– Hon är förkyld. Hon var hemma från skolan idag, sa Sara.
– Var är killarna någonstans, förresten? Dom har man ju inte sett till i parken på flera dagar, sa Lolli.
Det visste ingen, men sen tänkte vi inte mer på det. Vi fortsatte att snurra på gungorna, tills vi blev alldeles yra och hoppade några långhopp från ifrån dem. Ibland ritade vi med en pinne i sanden och lekte en lek, där man liksom spår varandra i sanden. Det kunde handla om t.ex. vad man skulle jobba med när man blev stor, vilken stad man skulle bo i, favoritmat och sådana saker.
När vi som bäst höll på att spå varandra kom Tom, David och Marko springande emot oss. Stolta och lite andfådda berättade de att nu var deras koja i skogen klar. Det var alltså där de hade varit! Flera eftermiddagar och kvällar i rad hade de snickrat, byggt och konstruerat. De hade fått lov att ta en massa gamla plankor, som ändå skulle slängas, från en byggarbetsplats i närheten. Verktyg och spik hade de tagit med sig hemifrån. Allting hade de släpat långt in i skogen till ett hemligt ställe.
4
– Kom med och kolla på vår nya koja! Den är jättefin!
sa Tom och log.
Sara, Lolli och jag tittade misstänksamt på killarna och sen på varandra och sa:
– Jaaa ..., det kanske vi kan!
Vi tjejer visste att vi inte fick verka för intresserade, för med killarna visste man aldrig. Kunde det ligga en hund begraven här ... alltså, var det något lurt på gång?
Försökte de lura oss? Vi var på vår vakt! Vi fick först lova på heder och samvete, att inte tala om för någon var kojan låg, inte ens för våra föräldrar och speciellt inte för några syskon. Vi måste lova att inte skvallra – att våra läppar var förseglade – på liv och död.
– Ja, ja, vi lovar. Visa oss nu var den där kojan ligger, sa vi för att skynda på det hela.
Efter denna ceremoni traskade vi på en lång rad in i skogen. Killarna gick före som vägvisare. En lång stund gick vi dit inga stigar ledde. De hade verkligen valt ett bra ställe att bygga sin koja på. Hit kunde nog ingen hitta.
Kojan var verkligen häftig. Vi var imponerade. Killarna måste ha arbetat hårt med bygget. Den var byggd mellan tre stora träd och var ganska stor och rymlig.
För att komma in måste man klättra upp på en repstege och öppna en lucka i kojans golv. Det fanns till och med ett fönster, även om glasrutor saknades. Jag förstod att Tom, David och Marko pöste över av stolthet. Kojan låg
5 nästan två meter över marken. Killarna hade kamouflerat den med granris, kvistar och blad. Den syntes nästan inte.
Eftermiddagssolen strilade ner bland träden. Det var vackert. Det kändes lite overkligt. Som om vi klivit in i en annan värld, i en annan tid. Fantasin satte igång hos oss alla. Det här var nästan för bra för att vara sant. En riktig trädkoja, som ingen visste om, mitt ute i skogen. Här kunde vi vara helt ostörda. Det här kunde bli vårt högkvarter. Vår hemlighet. En efter en klättrade vi andaktsfullt uppför repstegen. Även om det var lite trångt för sex personer fick vi plats. Det var nästan bara mysigt att vi fick tränga ihop oss lite.
Mitt på golvet stod en liten trälåda med lock. Killarna demonstrerade hur lådan både kunde vara ett bord och en förvaringsplats för ”bra-att-ha-grejer”. I lådan fanns en stor svart ficklampa, två stearinljusstumpar, tändstickor, några serietidningar, två paket kex, en filt och sist men inte minst, en kortlek. Till och med en matta på golvet och en gardin för fönstret hade killarna ordnat.
En lång stund satt vi där och bara tittade på denna skapelse och njöt. Vi fnittrade, pratade, småretades och kittlades. Jag tror det var det här killarna haft som mål, när de byggde hela kojan. Det var som om alltihop blev färdigt först nu, när vi var där allihop. Nu var det bara att börja använda kojan. Nu kunde äventyret börja ... och det gjorde det också ... snabbare än vi kunnat ana!
