Arbetsmiljöansvar. O:\TEKO\Arbetsmiljöguide\1 Arbetsmiljöansvar\TEKO ändrade\1.1 ok Arbetsmiljöansvar.docx

(1)

\1 Arbetsmiljöansvar\TEKO ändrade\1.1 ok Arbetsmiljöansvar.docx

Arbetsmiljöansvar

Som chef är det viktigt att ha klart för sig för vad inom verksamheten man kan komma att straffas för att ansvaret inte ska kännas för abstrakt och barockt.

Följande exempel kan illustrera det. VD Lars befinner sig på en veckas affärsresa i Brasilien. Under resan inträffar det hemma i verkstaden i Åmål att operatören Sven ska visa sin kollega Åke en bild på sitt nyligen födda barnbarn. Olyckligtvis tappar han fotot som far inunder ett pallställ. När Åke, som har ont i ett knä och är präktigt omfångsrik, ska ta upp bilden tar han kraftigt stöd mot en stapel med pallar och får tre pallar över sig. Åke bryter en arm och får en skada på nacken. Att pallarna föll beror på att truckföraren Göran har lastat pallstället överfullt, tio extra pallar, och att stapeln därmed blev instabil. Göran gjorde det eftersom han ville ha en längre rast för att hinna ringa ett privat telefonsamtal. Arbetsledaren Sixten svär sig fri och säger att han varken har tid eller tillräckliga kunskaper för att kontrollera arbetsmiljön.

När Lars kommer hem anser åklagaren att han ska dömas till böter för

arbetsmiljöbrott. Lars anser att det är fullständigt orimligt eftersom han inte ens var i Sverige när olyckan inträffade. Lars frågar åklagaren vad han rimligen skulle ha kunnat göra för att förhindra olyckan och pekar på att det är Göran som har gjort fel.

Åklagaren har ingen förståelse och påstår envist att Lars av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Lars blir åtalad men frikänd. Den här artikeln handlar om vad det var som avgjorde saken.

När det hänt en olycka eller ett tillbud på en arbetsplats kan ansvaret ligga antingen hos den anställd som direkt har orsakat olyckan genom oaktsamhet, till exempel brutit mot givna instruktioner. Här är det ofta fråga om att den anställde har visat oaktsamhet genom handling, han har alltså gjort någonting som har orsakat olyckan, till exempel kört truck eller lastat pallar på ett sätt som strider mot reglerna. Ansvaret kan emellertid också ligga på företaget – arbetsgivaren – vilket brukar benämnas företagaransvar.

Ett företag kan emellertid inte dömas till straff utan endast fysiska personer kan straffas. Frågan om och i så fall vem som har begått ett brott beror på hur ansvarsfördelningen inom företaget ser ut.

Företagaransvaret rör sig nästan uteslutande om att någon i chefsbefattning inte har gjort vad han eller hon är skyldig att göra. Det handlar, som vi strax återkommer till, i de flesta fall om att den ansvarige inte anses ha organiserat verksamheten så att en tillräcklig kontroll och övervakning av gällande regler kan ske. Men det kan också vara frågan om att den ansvarige chefen inte valt ut tillräckligt kompetenta

underchefer eller gett dem tillräckliga befogenheter eller att chefen inte kontrollerat och instruerat underställd personal på ett tillräckligt sätt eller chefen inte sett till att maskinutrustning uppfyller kraven enligt gällande regler.

När en chef blir ansvarig är det således i de allra flesta fall fråga om oaktsamhet genom underlåtenhet. Det betyder att brottet består i att chefen indirekt anses ha orsakat olyckan genom att inte göra någonting visst som han eller hon har varit skyldig att göra. Naturligtvis måste underlåtenheten stå i orsakssammanhang med olyckan för att någon ytterst ska dömas till straffansvar.

(2)

I den här artikeln kommer vi att diskutera enligt vilka principer man avgör

ansvarsfördelningen inom ett företag. Den frågan avgörs som vi kommer att se av arbetsfördelningen inom organisationen. Därmed kommer vi också att beröra hur delegation av arbetsuppgifter och ansvar ska gå till för att vara straffrättsligt relevant.

Redan inledningsvis finns det anledning att göra klart att det aldrig är vad som står i olika handlingar som avgör utan hur arbetsfördelning och ansvarsfördelning i verkligheten är.

Men som företagare måste man ha klart för sig att verkligheten, reell eller upplevd, och vad som domstolen uppfattar i en rättegång inte sällan är två olika saker. Därför är det viktigt att ansvariga chefer, ytterst VD, upprättar handlingar som visar

organisationen, arbetsfördelningen och därmed ansvarsfördelningen i företaget. Som chef är det också viktigt att vara klar över att man i realiteten inte kan ha ansvaret för någon del av företagets verksamhet utan att också bära straffansvaret.

Företagaransvar

Tre typer av ”företagaransvarsbestämmelser”

Det finns tre typer av straffbestämmelser i fråga om vilka principerna om företagaransvar blir aktuella.

1. Den första typen av ansvarsbestämmelser kännetecknas av att företagaren uttryckligen i lagbestämmelser har pekats ut. Ett exempel är bestämmelser där det står att en arbetsgivare är skyldig att göra eller låta bli någonting. Sådana regler för företagare är vanliga inom den så kallade specialstraffrätten (det vill säga

straffrättsliga regler vid sidan av brottsbalken).

Ett exempel på en sådan bestämmelse är 7 kap. 25 § Utsökningsbalken som gäller utmätning av lön m.m.

25 § En arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

Det kan nämnas att den omständigheten att arbetsgivaren saknar likvida medel inte befriar honom från ansvar enligt den här bestämmelsen.

2. Den andra typen av företagaransvarsbestämmelse, vilken är ännu vanligare, är bestämmelser där själva lagtexten inte utpekar företagaren, men där

handlingsnormen är sådan att det tolkningsvis följer att företagaren är att anse som gärningsman. Sådana bestämmelser finns till exempel i 8 kap. arbetsmiljölagen.

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 § första stycket eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § tredje eller fjärde stycket,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-8 §§ eller 5 kap.

3 § andra stycket, 4 eller 5 §,

3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 §,

4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk. Till ansvar enligt denna bestämmelse skall inte dömas om det för överträdelsen har

(3)

utfärdats föreskrift om sanktionsavgift enligt 5 §. Lag 1994:579.

3. Slutligen finns också den typen av bestämmelser där det inte anges vem som är ansvarig, utan brottet kan begås av vem som helst men enligt vilka en företagare kan straffas enligt principerna för företagaransvar, till exempel skattebrott och

bokföringsbrott.

Ansvarsfördelningen inom ett företag

Företagaransvaret bärs primärt av den som ytterst leder företaget. Det är sällan svårt att avgöra vem eller vilka det är. I praktiken aktualiseras frågan om företagaransvar oftast för gärningar (handlingar eller underlåtenheter) som har begåtts i en juridisk persons verksamhet.

Huvudregeln för juridiska personer är att den eller de som bär företagaransvar ska finnas i den verkställande ledningen. Det har ingen avgörande betydelse om vederbörande har rätt att företräda den juridiska personen utåt, det vill säga teckna firman.

I fråga om aktiebolag innebär det att ansvaret främst vilar på styrelsen och VD. Enligt 8 kap. aktiebolagslagen (1975:1385) svarar styrelsen för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, medan VD ska sköta den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Detta innebär att den sistnämnde som huvudregel bär företagaransvaret för överträdelser som sker i bolagets dagliga verksamhet. Den verkställande direktören ska leda driften av bolagets rörelse och direkt eller indirekt utöva tillsyn över bolagets befattningshavare. De för driften erforderliga åtgärderna faller i allmänhet inom den löpande förvaltningen. Bedömningen av vad som ingår i den löpande förvaltningen beror till stor del på företagets beskaffenhet och storlek.

På liknande sätt bedöms frågan i andra juridiska personer som är strukturerade på ungefär samma sätt som ett aktiebolag. Det avgörande är möjligheten och makten att i verkligheten bestämma över verksamheten. Som vi känner igen från den rent arbetsrättsliga frågan om vilka som ska anses tillhöra företagsledarkretsen kan det i sällsynta undantagsfall visa sig att den som till exempel är registrerad som

verkställande direktör i verkligheten varken har tillräcklig makt eller möjlighet att leda verksamheten utan enbart kan betraktas som en VD på pappret, kanske för att det är styrelseordföranden och ägaren som i verkligheten bestämmer allt.

Styrelsen i ett aktiebolag kan nämligen när som helst ingripa i VD:s löpande förvaltning genom att utfärda bindande anvisningar hur en åtgärd ska handläggas och beslutas. Om det är på det sättet kommer den registrerade VD:n inte heller att bära det ansvar som normalt åvilar en VD.

Det strider emellertid mot lagstiftningens grunder om så väsentliga ingrepp görs i VD:s rätt att sköta den löpande förvaltningen att han i realiteten inte fyller den funktion som följer av lagens distinktion mellan de olika bolagsorganen. Å andra sidan kan styrelsen också bemyndiga den verkställande direktören att vidta

förvaltningsåtgärder som ligger utanför ramen för den löpande förvaltningen. Denna möjlighet får dock inte användas i sådan utsträckning att styrelsen inte längre fullgör sin uppgift som ett i förhållande till VD överordnat organ. Vi återkommer något till dessa principer.

(4)

Delegation

I de flesta företag av någon storlek måste arbetsuppgifter och ansvar som primärt åvilar företagsledningen delegeras nedåt i organisationen. Det är nödvändigt dels eftersom företagsledningen rent fysiskt inte kan ha kontroll över hela verksamheten, dels eftersom ledningen av effektivitetsskäl inte ska syssla med detaljfrågor.

Om en sådan delegering genomförs på ett korrekt sätt medför den i allmänhet att också straffansvaret flyttas från företagsledarna ned till den som arbetsuppgiften delegerats till. För att en delegering ska få den effekten krävs att företagsledningen har organiserat företagets verksamhet på ett rationellt sätt, utsett kompetenta befattningshavare samt sett till att erforderliga instruktioner lämnats.

Det fordras vidare att den som fått ansvaret delegerat till sig också har tillräckliga beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser för att vidta de åtgärder som är påkallade. I de fall företagsledaren med hänsyn till förhållandena i företaget rent faktiskt inte har möjlighet att övervaka viss verksamhet beror således hans möjligheter att undgå straffansvar, för till exempel brott enligt arbetsmiljölagen, på vilket sätt samt till vem han delegerat ansvaret.

Företagsledaren är alltid skyldig att skapa förutsättningar för en betryggande tillsyn och kontroll i verksamheten även om han eller hon inte kan utöva denna själv. En annan fråga är i vilken utsträckning det överhuvudtaget är möjligt att delegera arbetsuppgifter på ett sådant sätt att företagaransvaret följer med.

1. Den rådande uppfattningen torde vara att det först och främst krävs att det finns ett klart behov av att företagsledningen befrias från sin skyldighet att i detalj leda och övervaka verksamheten. Det innebär i mindre företag att VD inte kan delegera arbetsuppgifter och ansvar som med hänsyn till verksamhetens storlek och art naturligen borde ligga på VD. Om man har makt och möjligheter att bestämma över verksamheten och arbetsfördelningen kan man alltså inte göra sin roll i

verksamheten mindre än som framstår motiverat. I huvudsak kommer det här resonemanget dock oftast upp för att förklara varför skendelegationer inte beaktas, det vill säga om en påstådd arbetsuppdelning inte förefaller rimligt och motiverad med hänsyn till verksamheten kommer åklagare och domstolar att bortse från påståendet.

2. Det fordras också att den som fått arbetsuppgiften intar en relativt självständig ställning i förhållande till ledningen och att han eller hon är tillräckligt kompetent att sköta uppgiften samt att det klart framgår vilka arbetsuppgifter som har delegerats. Det säger sig självt att en chef måste ha klart för sig vilken del av verksamheten han eller hon är chef över för att kunna bära ansvaret. Å andra sidan kan en underchef inte frånsäga sig ett ansvar som han eller hon faktiskt har.

Det här aktualiserar två frågeställningar som har stor betydelse för företagaransvaret och för övrigt också för arbetsfördelning och det rättsliga systemets krav på

ledarskap i allmänhet. Om en överställd chef formellt delegerar uppgifter och ansvar nedåt i organisationen men i praktiken behåller bestämmandet eller lägger sig för mycket i hur arbetsuppgifterna utförs så skapas inte makt och möjlighet för den underställde chefen att leda den del av verksamheten som han eller hon formellt fått ansvaret för. Det är inte ovanligt att sådana situationer uppstår, det vill säga den

(5)

överställde chefen släpper inte taget.

Ett tydligt tecken är att underställda chefer uppträder mycket osjälvständigt och frågar den överställde chefen om allt möjligt för att få beslut. I en sådan organisation kommer de underställda cheferna varken ta eller ha ansvar. I fråga om

företagaransvar kommer det straffrättsliga ansvaret att ligga kvar på den överställde chefen oavsett om han eller hon har tänkt sig det eller inte. Enkelt uttryck förutsätter en straffrättsligt relevant delegation också att den som arbetsuppgifterna har

delegerats till också verkligen ges ansvaret att sköta uppgifterna.

Å andra sidan kan en chef naturligtvis inte avhända sig ansvaret i den bemärkelsen att man en gång för alla lägger ansvaret på någon underställd. Hela vägen upp till styrelsen gäller att ansvaret aldrig upphör ens efter en "riktigt" utförd delegation. Som överordnad har man alltid övervakningsansvaret kvar. Det gäller främst i förhållande till de chefer som direktrapporterar till vederbörande. För styrelsen gäller det att övervaka att VD tillfredsställande sköter sina uppgifter och för VD gäller motsvarande den närmaste bolagsledningen. Om företagsledningen känner till eller borde de känna till att arbetsuppgifter som delegerats inte utförs på ett godtagbart sätt kan de hållas straffrättsligt ansvariga för att de inte har ingripit för att rätta till förhållandena.

Som tidigare sagts svarar styrelsen enligt aktiebolagslagen för att bolagets

organisation. VD är ansvarig för att den löpande förvaltningen sker enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar och leder därmed driften av bolagets rörelse och utövar direkt eller indirekt tillsyn över bolagets befattningshavare. Systemet bygger alltså på att varje hierarkisk nivå i företaget ger men också utkräver ansvar av underställda samt ser till att organisationen av arbetet och övervakningssystemen nedåt i hierarkin är väl fungerande. Vi återkommer till hur domstolar resonerar i dessa frågor under redovisningen av några rättsfall.

Systematiskt arbetsmiljöarbete

Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av systematiskt arbetsmiljöarbete är inte straffsanktionerade i sig. Bestämmelser följer emellertid principerna för företagaransvar och har betydelse för bedömningen av straffansvaret vid arbetsplatsolyckor och tillbud. De klarlägger också relativt tydligt hur delegation av uppgifter kan ske och på vilket sätt den ska ske för att vara straffrättsligt relevant. I princip kan man som företagsledare vara säker på att straffansvaret för

arbetsmiljöfrågor hamnar ”rätt” inom företaget om man inom företaget följer föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete.

Vad menas med systematiskt arbetsmiljöarbete?

Enligt 3 kap. 2 a § första stycket arbetsmiljölagen och arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) ska arbetsgivaren systematiskt planera, leda och kontrollera

verksamheten. Ansvaret för det systematiska arbetsmiljöarbetet åvilar arbetsgivaren.

Arbetsgivarens skyldigheter enligt bestämmelserna för systematiskt

arbetsmiljöarbete överensstämmer både med arbetsledningsrätten inom arbetsrätten och med principerna för företagaransvar.

Som vi strax behandlar närmare hör till skyldigheterna bland annat att löpande utreda risker i verksamheten och vidta åtgärder med utgångspunkt från riskbedömningen, utreda arbetsskador och olyckor samt tillbud. Föreskrifterna omfattar även kunskap och utbildningsfrågor. När det gäller det löpande arbetet ligger tyngdpunkten i första

(6)

hand på att skapa bra rutiner för riskbedömningar, beslutsfattande, genomförande och efterkontroller.

För att uppfylla kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete fordras att arbetsgivaren fördelar uppgifterna i verksamheten och tydligt klarlägger vem inom organisationen som ansvarar för olika delar av arbetsmiljöarbetet, säkerställer att de ansvariga har den kompetens som behövs, ger tillräckliga befogenheter och resurser samt ser till att handlingsplaner upprättas och följs upp.

Systematiskt arbetsmiljöarbete är således arbetsgivarens arbete med att i den dagliga verksamheten undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Det omfattar alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön.

Arbetsgivarens ska se till att det finns en arbetsmiljöpolicy som beskriver hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet ska vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet ska förebyggas och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.

Policyn har emellertid mindre betydelse ur ansvarssynpunkt, vilket är det primära för den här framställningen.

Arbetsgivaren ska också se till att det finns rutiner som beskriver hur det systematiska arbetsmiljöarbetet ska gå till. Om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten ska arbetsmiljöpolicyn och rutinerna vara skriftliga.

Dokumentationen av hur det systematiska arbetsmiljöarbetet ska gå till i företaget har stor betydelse för straffansvarsbedömningen eftersom det i rutinerna bör klarlägga när, hur och av vem det systematiska arbetsmiljöarbetet ska genomföras samt vilka som ska medverka. Det är särskilt viktigt att bestämma när, hur och av vem

undersökningen av arbetsförhållandena ska göras.

För vilka gäller föreskrifterna

Föreskrifterna gäller för alla arbetsgivare och den som hyr in arbetskraft. Den som anlitar inhyrd personal är skyldig att – i fråga om det arbete som inhyrningen gäller – följa föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete. Den arbetsgivare som hyr ut arbetskraft har emellertid naturligtvis kvar sitt ansvar för sina anställda.

Fördelning av arbetsuppgifter

Arbetsgivaren ska fördela uppgifterna i verksamheten på ett sådant sätt att en eller flera chefer, arbetsledare eller andra arbetstagare får i uppgift att verka för att risker i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Föreskrifterna vilar på den här punkten helt på principerna för företagaransvar.

Arbetsgivaren behöver hela tiden ha klart för sig att uppgiftsfördelningen fungerar bra och göra ändringar i fördelningen när det behövs. Om en olycka leder till åtal och domstolsbehandling har det som sagts stor betydelse för domstolens bedömning om den åtalade haft tillräckliga kunskaper och tillräckliga befogenheter och resurser för sina uppgifter. Av det skälet är det avgörande att arbetsgivaren ser till att de som har uppgifter att förebygga risker i arbetet är tillräckligt många och har de kunskaper, befogenheter och resurser som behövs. Uppgiftsfördelningen ska dokumenteras skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten.

(7)

Att uppgiftsfördelningen ska dokumenteras skriftligt beror inte på att dokumenten i sig förändrar ansvaret utan på att företaget enkelt ska kunna visa för utomstående hur organisationen ser ut.

Vi rekommenderar att uppgifts- och ansvarfördelningen alltid dokumenteras samt att de som är ansvariga får skriva på att de tagit del av dokumentationen och förstått vilket ansvar för verksamheten som åvilar dem. Ibland kan det uppstå en diskussion om att chefer inte vill skriva på sådana dokument men den diskussionen grundas på missuppfattningar. En chef kan naturligtvis inte vara chef om han eller hon inte är villig att ta ansvar för del av verksamheten som chefskapet avser.

Och om man har arbetsuppgifter, kunskaper och tillräckliga befogenheter blir man ansvarig fullt ut oavsett man skriver på något papper eller inte. Oftast uppstår diskussionen av det skälet att texten innehåller skrivningar om straffansvar och det upplevs alltid obehagligt att skriva på ett papper där det står att man är straffrättslig ansvarig för någonting visst. Som framgått är det emellertid inte straffansvaret som sådant som delegeras utan arbetsuppgifter och ansvar för verksamheten, och det ansvaret medför att man också riskerar ett straffrättsligt ansvar om man som chef inte sköter sina arbetsuppgifter på det sätt som krävs.

Krav på kunskaper för arbetsmiljöansvariga

Arbetsgivaren ska också se till att de som har ett arbetsmiljöansvar har tillräckliga kunskaper om

- regler som har betydelse för arbetsmiljön,

- fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som innebär risker för ohälsa och olycksfall,

- åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall samt

- arbetsförhållanden som främjar en tillfredsställande arbetsmiljö.

Som synes återspeglar föreskrifterna även på den här punkten principerna för företagaransvar. En överordnad är alltid ansvarig för att den underställde har tillräcklig kunskap och förmåga för sina uppgifter. Om det visar sig att han eller hon inte har det måste vederbörande, efter att först ha getts rimlig möjlighet skaffa sig kunskaperna, bytas ut. En chef som känner till att en underställd inte klarar sina uppgifter eller får tydliga signaler om det genom att verksamheten inte fungerar måste först understödja och kontrollera den arbetstagare det gäller och om det inte hjälper förändra organisationen. Vi känner igen dessa principer från det rent

arbetsrättsliga frågorna om när en arbetstagare ska omplaceras eller kan sägas upp.

Krav på kunskaper för arbetstagare

Arbetsgivaren ska se till att arbetstagarnas kunskaper om arbetet och riskerna i arbetet är tillräckliga för att ohälsa och olycksfall ska förebyggas och en

tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. När riskerna i arbetet är allvarliga ska det finnas skriftliga instruktioner för arbetet.

Även om arbetet i sig inte är särskilt riskfyllt kan felhandlingar eller olämplig hantering leda till ohälsa och olycksfall, både för arbetstagaren själv och för annan personal.

Om arbetstagaren inte anser sig ha tillräckliga kunskaper för att ohälsa och olycksfall ska kunna förebyggas är det naturligtvis viktigt att arbetstagaren anmäler detta till arbetsgivaren. Arbetstagarna behöver ha kunskaper om vilken personlig

skyddsutrustning och vilka tekniska hjälpmedel som kan behövas i arbetet.

(8)

Arbetsgivaren måste se till att det finns rutiner för att säkerställa arbetstagarnas skyldighet att använda utrustningen och hjälpmedlen. Om arbetstagarna inte använder dessa får arbetsgivaren inte acceptera beteendet. Arbetsledningen måste övervaka och ingripa, ytterst med hot om att arbetstagarens anställningen kommer att upphöra, om inte utrustningen används.

Det är naturligtvis viktigt att arbetsgivaren ser till att arbetstagarnas kunskaper hålls aktuella och att arbetstagarna får information vid förändringar i verksamhetens omfattning, inriktning och organisation som innebär att risker och rutiner för att förebygga olyckor och ohälsa påverkas. Det är nödvändigt att arbetstagaren får klart för sig vilka risker som finns med de egna arbetsuppgifterna och vad som ska göras för att undvika ohälsa och olycksfall. I de flesta verksamheter beror de allra flesta olyckor på felhandlingar i fråga om handhavande eller på grund av att arbetstagare reagerar irrationellt i en ovan situation, tänker fel eller är obetänksamma och i samspelet med andra arbetstagare utsätter sig själv eller andra för faror.

Att se till att arbetstagarna vet vilka krav som ställs på dem för en säker arbetsmiljö samt att vidta åtgärder och kontroller för komma till rätta med den mänskliga faktorn som olycksorsak och risk och således oftast viktigare än att förbättra tekniska anordningar.

Det är viktigt att det finns skriftliga instruktioner för vad som ska göras vid haverier, driftstörningar, tillbud och olycksfall. Det behövs ofta skriftliga instruktioner för reparation, underhåll och annan service liksom för särskilt svårbemästrade

situationer i arbetet. Instruktionerna ska finnas tillgängliga på arbetsplatsen och de ska vara lätta att förstå.

Riskbedömning, åtgärder och uppföljning

Arbetsgivaren ska regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet. När

ändringar i verksamheten planeras, ska arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen ska dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen ska anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.

Utredning av olyckor m.m.

Om någon arbetstagare råkar ut för ohälsa eller olycksfall i arbetet och om något allvarligt tillbud inträffar i arbetet, ska arbetsgivaren utreda orsakerna så att risker för ohälsa och olycksfall kan förebyggas i fortsättningen. Ofta har tekniska faktorer, mänskligt handlande, organisatoriska förhållanden och ledning av verksamheten samverkat till ett olycksfall. Arbetsgivaren bör därför, så långt det är praktiskt möjligt, ta reda på de bakomliggande och ofta samverkande orsakerna till det inträffade.

Utredningen kan omfatta iakttagelser på arbetsplatsen, intervjuer med berörd personal och granskning av ritningar, uppgiftsfördelning, instruktioner och rutiner.

Utredningen bör fokuseras på händelsen och orsakssamband. Inriktningen bör vara att utredningen görs i förebyggande syfte och inte primärt för att klarlägga

skuldfrågan. Att arbetsgivaren tar ställning till frågan om vem eller vilka som orsakat en olycka kan vara oundvikligt och ställningstagandet bör föranleda rimliga åtgärder och ytterst skiljanden från anställningen. Ett minimikrav är naturligtvis att den

(9)

arbetstagare som eventuellt handlat felaktigt får information och vägledning om hur han eller hon måste bete sig för att inte motsvarande händelser ska inträffa igen (jfr åtgärder). Arbetsgivaren ska varje år göra en skriftlig sammanställning av ohälsa, olycksfall och allvarliga tillbud som inträffat i arbetet.

Genomförande av åtgärder

Arbetsgivaren ska omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt genomföra de åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. De risker för ohälsa och olycksfall som kommit fram vid de nyss nämnda undersökningarna måste åtgärdas på ett eller annat sätt. En prioritering bör göras utifrån hur allvarliga riskerna är.

Det är väsentligt att få bort eller minska riskerna exempelvis genom instruktioner, kontrollrutiner, stöd och handledning eller skyddsutrustning. Arbetsgivaren ska också vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö.

Handlingsplaner

Arbetsgivaren ska se till att åtgärder som inte genomförs omedelbart förs in i en skriftlig handlingsplan. I handlingsplanen ska anges när åtgärderna ska vara genomförda och vem som ska se till att de genomförs. Arbetsgivaren ska följa upp och kontrollera genomförda åtgärder.

Allmän uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet

Varje år ska arbetsgivaren göra en uppföljning av det systematiska

arbetsmiljöarbetet. En uppföljning görs fortlöpande i den dagliga verksamheten samt genom skyddsronder, arbetsmiljöronder och andra probleminventeringar. Hur ofta kontroller behöver göras bestäms av de risker som finns i verksamheten.

Bedömningen av risker och möjligheten att minska dessa görs naturligtvis mot bakgrund av de allmänna erfarenheter som finns i verksamheten och de rutiner som tillämpas. Det kan självfallet behövas tätare uppföljning än en gång om året, till exempel efter en omorganisation och efter olycksfall och allvarliga tillbud. Genom samtal med chefer, arbetsledare, andra arbetstagare och skyddsombud kan arbetsgivaren ta reda på om uppgiftsfördelningen fungerar.

Metoderna för uppföljning blir olika beroende på företaget verksamhet. Om verksamheten innefattar kemiska risker, brand- eller explosionsrisker är det

nödvändigt att anpassa metoderna för riskanalys till det. Det gäller också verksamhet med automatiserad eller komplex maskinell utrustning där exempelvis kraven på arbetstagarnas beteenden och kunskaper kan komma i fokus.

Uppföljningen ska dokumenteras skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten. Det är också angeläget att ta hänsyn till arbetsmiljöansvaret när man tar in anbud, tecknar avtal, projekterar, konstruerar och köper in varor och tjänster.

Till exempel är det viktigt att levererad utrustning uppfyller kraven enligt gällande författningsföreskrifter samt att en entreprenör har personal och rutiner som uppfyller ställda krav så att det inte inträffar arbetsplatsolyckor hos beställaren till följd av brister hos entreprenören.

Några fall i rättspraxis

(10)

Hur Högsta domstolen (HD) resonerar kring arbetsmiljö- och företagaransvar framgår av följande rättsfall.

Handskadan i bockningsmaskinen

Den fjortonårige grundskoleeleven Tomas från A-skolan klämde och skadade svårt sin ena hand i en bockningsmaskin. Olyckan inträffade när han och en annan elev från samma skola arbetade tillsammans vid maskinen under ledning av en

yrkeslärare. Tomas stack in handen i maskinen för att rätta till en anslagsplåt.

Kamraten märkte inte det utan maskinen och handen klämdes fast.

Inger var rektor vid skolan, och en central fråga är om hon hade något ansvar för Tomas arbetsmiljö när han arbetade vid bockningsmaskinen. HD hänvisade till de bestämmelser som nyss beskrivits om arbetsgivarens skyldigheter för ett

systematiskt arbetsmiljöarbete samt sade följande:

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen.

Delegering kan dock ske men det är viktigt att det klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs.

En otydlig delegering innebär att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån.

En underställd befattningshavare kan ha ett visst ansvar för säkerheten på

arbetsplatsen om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter eller ställning. Den lärare som i visst fall har den omedelbara tillsynen över eleverna även utan uttrycklig delegering normalt anses ha ett ansvar för dessas arbetsmiljö till den del denna är hänförlig under sådan tillsyn. Detta fritar emellertid inte högre befattningshavare från deras ansvar.

Delegationsordningen inom skolan innebär att rektor bl.a. har ansvar för att verksamheten planläggs och bedrivs med beaktande av arbetsmiljölagens krav på

”betryggande säkerhet” och en ”tillfredsställande arbetsmiljö”. Vidare är rektor ansvarig för övergripande organisation samt planering och uppföljning av arbetsmiljöarbetet. Rektor är dessutom ansvarig för att berörda arbetsledare fortlöpande får den information, utbildning och de instruktioner som behövs för att förebygga olycksfall och ohälsa samt för att förskolechefer/biträndande rektorer genomför kartläggning av brister och risker inom respektive ansvarsområde och att handlingsplan därefter upprättas.

Som rektor för B-skolan hade Inger godtagit att det i skolan bedrevs förutom gymnasieutbildning också undervisning ett par gånger i veckan för de båda grundskoleeleverna med anpassad studiegång från A-skolan. Hon hade fått viss information om Tomas och hans skolkamrat, godtagit att en yrkeslärare vid B-skolan hade hand om undervisningen samt instruerat sin personal om att undervisningen skulle ske separerad från undervisningen på gymnasieskolan och ledas av minst en lärare. Inger hade däremot inte något inflytande över utbildningens innehåll, eftersom det gällde elever från en annan skola som inom ramen för anpassad studiegång undervisades i B-skolans lokaler.

I och med att Inger lät B-skolans lärare, lokaler och maskiner stå till förfogande för den aktuella grundskoleverksamheten måste hon anses ha haft ett ansvar även för grundskoleelevernas säkerhet, när de fick undervisning i skolans lokaler. Hon måste därmed anses ha haft ett ansvar för att Tomas och hans skolkamrat inte på B-skolan

(11)

utsattes för risk för ohälsa eller olycksfall, även om det inte ankom på henne att se till att deras utbildning planerades och genomfördes under hänsynstagande till sådana risker som hade anknytning till deras ålder och andra individuella förutsättningar.

Att Inger hade ett ansvar för Tomas arbetsmiljö innebär emellertid inte utan vidare att hon är straffrättsligt ansvarig för den skada som han drabbats av. Frågan är om Inger har orsakat Tomas handskada genom att av oaktsamhet åsidosätta vad som i

enlighet med arbetsmiljölagen ålegat henne till förebyggande av olycksfall.

Åklagaren påstod att Inger brustit i sitt arbetsmiljöansvar och att det fanns ett

orsakssamband mellan försummelsen och handskadan. Försummelsen skulle bestå i att hon inför Tomas utbildning vid skolan inte gjort någon riskinventering och

riskbedömning av det aktuella utbildningsprogrammet inklusive lokalerna och maskinen. Enligt åklagaren hade Inger inte heller förvissat sig om att läraren ifråga hade tillräcklig utbildning och kunskap för att ta emot minderåriga elever från en annan skola i enlighet med arbetsmiljölagstiftningens krav.

Inger anförde bland annat följande. Hon förordnades som rektor för skolan i mitten av januari samma år som olyckan inträffade. Dessförinnan hade hon haft några kortare vikariat som rektor för skolan. Det fanns flera styrplaner för skolans verksamhet. Hon gick igenom planerna. Det fanns också en aktuell plan för arbetsmiljöarbetet och dessutom var en översyn inplanerad. De enda signaler hon fick på

arbetsmiljöområdet vid den aktuella tiden var att det förelåg akuta psykosociala problem mellan lärare och elever på industriprogrammet. En stor del av hennes första tid som rektor togs därför i anspråk för att hantera dessa frågor.

Hon visste att det inte hade förekommit några olyckor eller olyckstillbud vid bockningsmaskinen, som hade köpts in år 1988 och då rekommenderats av tillverkaren som en lämplig maskin för undervisning. Vidare hade hon försäkrat sig om att Tomas och hans skolkamrat skulle tas om hand och undervisas av minst en av skolans yrkeslärare. Den lärare som vid det aktuella tillfället hade hand om utbildningen av Tomas var en erfaren yrkeslärare som hade arbetat på skolan sedan år 1986 och som hade utbildning i frågor om pedagogik och arbetsmiljö. Efter

olyckan beslutade hon i samförstånd med lärare och företagshälsovården att införa restriktioner för användningen av bockningsmaskinen.

Bland annat beslutades att endast en elev i taget fick arbeta vid maskinen om inte arbetsmomentet krävde två personer, men då skulle den andra personen vara lärare/instruktör och sköta maskinens manöverpedal.

Högsta domstolen bedömde att en orsak till olyckan var att Tomas och hans

skolkamrat fick arbeta samtidigt vid den i sig farliga bockningsmaskinen. Det ligger i sakens natur att arbetsmaskiner kan vara farliga vid olämplig eller felaktig

användning. Det fanns emellertid inte några tecken på att säkerhetshöjande åtgärder behövde vidtas just beträffande bockningsmaskinen eller vid användningen av denna. Maskinen hade använts av elever sedan år 1988 och några olyckor eller olyckstillbud hade inte inträffat. Inger måste dessutom anses ha haft fog för att anta att maskinen under en erfaren yrkeslärares ledning skulle användas på ett också för Tomas betryggande sätt. Inger hade därför inte gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som bör föranleda straffansvar och skulle inte heller fällas till ansvar för brott.

Drunkningsolycka inom militären

(12)

Den värnpliktige plutonbefälseleven Mats omkom när han tillsammans med andra värnpliktiga var i färd med att forcera vattenhindret mellan Tjurkö och Bobbeskär på kustartilleriregementets stridshinderbana i Karlskrona. Stridshinderbanan ingick som ett av de sista övningsmomenten under en flerdygnsövning. Kaptenen Johan var biträdande övningsledare för övningen och övningsledare för momentet

stridshinderbanan.

Högsta domstolen redovisade att arbetsgivaren systematiskt ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller

föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen. Delegering kan dock ske men det måste klargöras vem som i olika avseenden bär ansvaret.

Det ligger i sakens natur att detta krav på tydlighet gör sig gällande med allt större styrka ju längre ned i beslutskedjan som delegering sker. Följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Det hindrar emellertid inte att också underställda befattningshavare kan ha ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen, om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter eller ställning.

Av försvarsmaktens bestämmelser om arbetsmiljön framgår bland annat att varje övning, delövning och delmoment kräver en ansvarig övningsledare. Denne ansvarar för att verksamheten genomförs enligt gällande bestämmelser och är också

säkerhetschef om inte sådan särskilt utses. Övningsledaren kan utse bland annat biträdande övningsledare. En säkerhetsanalys ska göras och bland annat utmynna i att övningsledaren vidtar de åtgärder som erfordras för att undanröja orsaker till möjliga vådahändelser.

Bataljonschefen hade utsett kaptenerna Fredrik och Johan till övningsledare respektive biträdande övningsledare för hela övningen. Fredrik utsåg Johan till övningsledare för momentet stridshinderbanan dagen innan övningen vid

hinderbanan skulle genomföras. Bakgrunden till beslutet var att Fredrik bedömde att Johan hade större kunskap om de värnpliktigas aktuella stridsvärde än en kollega som ursprungligen var tänkt som momentövningsledare.

Johan hade en sådan ställning och sådana arbetsuppgifter som övningsledare för stridshinderbanan att han hade ett ansvar för de värnpliktigas arbetsmiljö i den delen av amfibieövningen. Att Johan själv också uppfattade sig ha ett ansvar för de

värnpliktigas säkerhet vid stridshinderbanan och en möjlighet att vid behov ingripa framgår av att han efter en säkerhetsanalys beslutade att en del av hinder nummer fem skulle utgå på grund av risken för olyckshändelser.

Nästa fråga gäller om Johan av oaktsamhet har orsakat Mats död genom att vid genomförandet av övningen underlåta att utföra föreskriven

utbildningssäkerhetsanalys och att inte besluta att vattenhindret skulle utgå eller att klassificera om det för att genomföras som stridssimning. Den aktuella dagen var det några plusgrader både i luften och i vattnet. Vattenståndet var cirka 60 centimeter över normalvattenståndet. Det höga vattenståndet innebar att hindret på det djupaste stället var cirka 210 centimeter jämfört med cirka 150-160 centimeter vid

normalvattenstånd och att hindret var cirka 70 meter brett jämfört med cirka 30 meter vid normalvattenstånd.

(13)

I Johans uppgifter som övningsledare för stridshinderbanan ingick att göra en fortlöpande säkerhetsanalys och att vidta de åtgärder som erfordrades för att förebygga vådahändelser. Johan hade inte gjort några närmare kontroller av

temperatur eller vattenstånd men det får antas att han hade tillräcklig uppfattning om de yttre förhållandena för att kunna göra erforderliga bedömningar. Med hänsyn till det höga vattenståndet gick det inte att vada genom vattenhindret på de djupaste ställena. Vattentemperaturen understeg + 10 grader, varför inte heller badning skulle ha varit tillåten utan beslut om undantag från förbudet och med iakttagande av ytterligare säkerhetsbestämmelser. Om hindret skulle genomföras som stridssimning skulle det ha krävts att en följebåt avdelats för att höja säkerheten.

Johan borde vid ett närmare övervägande ha insett att hindret med hänsyn till de rådande förhållandena inte kunde passeras som planerat, utan att detta skulle strida mot i vart fall grunderna för bestämmelserna, som syftade till att förebygga

vådahändelser som drunkningstillbud. Denna felbedömning och underlåtenhet att iaktta en korrekt säkerhetsnivå och att inte ytterst låta hindret utgå för att undvika vådahändelser får anses ha varit en orsak till att Mats drunknade i vattenhindret.

Frågan var om det fanns några särskilda omständigheter som medförde att Johans underlåtenhet inte var straffbar oaktsamhet. Johan anförde bland annat följande. Han utgick vid sin säkerhetsanalys från att stridshinderbanan som utgjorde en fast

utbildningsanordning var konstruerad i enlighet med gällande

säkerhetsbestämmelser och att tillräckliga bestämmelser för säkerheten hade utfärdats i samband med inrättandet av banan.

Kvällen innan stridshinderbanan skulle forceras lät han de värnpliktiga återhämta sig och deras stridsvärde var därför som planerat inför hinderbanan. För att tandskador skulle undvikas i händelse av fall beordrade han att de värnpliktiga skulle genomföra stridshinderbanan med vapnen ”i handen gevär”. Därmed avsåg han vapnets

handhavande när de värnpliktiga förflyttade sig mellan hindren. Därutöver hade bestämts att tyngande ryggsäckar inte skulle bäras. Under själva övningen beslutade han med hänsyn till det höga vattenståndet att del av hinder nummer fem skulle utgå för att inte någon av de värnpliktiga skulle fastna i det delvis vattenfyllda betongröret.

I övrigt beslutade han att stridshinderbanan skulle genomföras med den

säkerhetsnivå och på det sätt han själv hade fått lära sig av sina befäl. Det var för övrigt på det sätt stridshinderbanan hade genomförts under tidigare år och också ofta under liknande förhållanden som rådde den nu aktuella dagen.

Den utbildningskontroll i vilken hinderbanan ingick genomfördes i allmänhet under senhösten eller vintern, då vattenståndet ofta är högre än normalt och

vattentemperaturen brukar understiga + 10 grader. Vattenhindret hade bara utgått en gång tidigare och då av det skälet att sundet var isbelagt. Såvitt han kände till hade aldrig några olyckor eller olyckstillbud inträffat. Inte heller under övningen hörde han från övriga befäl eller värnpliktiga synpunkter på säkerheten eller att vattenhindret borde utgå. Den enda signal som nådde honom i det avseendet var att

säkerhetskontrollanten rapporterade att några vapen hade tappats i vattenhindret.

Han utgick från att detta hade att göra med att han hade beordrat ”i handen gevär” i stället för ”på bröstet gevär”, som var det normala vid forcering av själva hindren på banan. Han ansåg därför att det inte fanns skäl att ändra på säkerhetskontrollantens order om att vapnen fortsättningsvis vid vattenövergången skulle bäras ”på bröstet gevär”.

(14)

Högsta domstolen gjorde bedömningen att vattenhindret i den fasta

utbildningsanordningen troligen var inrättat på ett sådant sätt att det ens vid

normalvattenstånd annat än undantagsvis var möjligt att genomföra enligt grunderna för gällande säkerhetsbestämmelser. Ansvaret för att vattenhindret kom att

genomföras i enlighet med en på regementet utbildad praxis och delvis i strid med grunderna för säkerhetsbestämmelserna bör därför inte i första hand läggas på den för dagen utsedde övningsledaren för stridshinderbanan. Det kan också konstateras att de säkerhetsbestämmelser Johan förutsattes tillämpa var förhållandevis

svårtolkade.

I detta sammanhang kan noteras att de lokala säkerhetsbestämmelserna för stridshinderbanan genom en regementsorder förtydligades och skärptes kort efter olyckan. Dessutom beslutades därvid att vattenhindret inte längre skulle ingå i stridshinderbanan. Vid nu angivna förhållanden framstår Johans på felbedömning grundade underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder för att förhindra dödsolyckan inte som en oaktsamhet av det klandervärda slag som förutsätts för att han ska anses ha gjort sig skyldig till något av de brott som avses i 3 kap. 7–9 §§

brottsbalken Han kan därför inte heller fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott. Åtalet mot Johan ska således ogillas.