Bowling och gemenskap: En studie i gemenskapsbildande och sociokulturella mönster

BOWLING OCH GEMENSKAP

- En studie i gemenskapsbildande och sociokulturella mönster

C-uppsats i Etnologi Uppsala Universitet Institutionen för kulturantropologi och etnologi Handledare: Katarina Ek-Nilsson och Camilla Asplund Ingemark

Författare: Wilma Enström Vårterminen 2020

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING...4

1.1 Syfte och frågeställningar...4

1.2 Material och metod...5

1.3 Avgränsningar...7

1.4 Teoretiska utgångspunkter och begrepp...8

1.5 Tidigare forskning...9

1.6 Uppsatsens disposition...10

2. SOCIALA SPELREGLER...12

2.1 En gemenskap bildas...12

2.2 En i gänget...15

2.3 Konflikter...17

2.4 Populärkulturella referenser och historier...19

3. AVSLUTANDE DISKUSSION...23

Käll- och Litteraturförteckning...26

”It’s not how you bowl, it’s how you roll.”

- Unknown

1. Inledning

Min pappa och jag har alltid haft en nära relation och när jag var barn brukade vi göra en mängd olika aktiviteter ihop. Vanligt var bland annat att gå på bio eller laga en middag tillsammans, men ännu vanligare var det kanske att han tog med mig till bowlinghallen. Jag ville redan i mycket ung ålder framstå som ett riktigt bowlingproffs och kunde bli ganska arg om klotet gick i rännan. Vartefter åren gick och min pappa gjort sig lustig över mitt hetsiga temperament på banan började han introducera andra saker som också hade med hans favoritintresse att göra, men som kanske inte skulle orsaka lika mycket ilska från min sida.

Vi såg filmer som ​Kingpin och klassikern ​The Big Lebowski (båda utkomna under det sena 90-talet) och jag fascinerades över de matchande skjortorna och de färgglada kloten som nästan glittrade när de for över banan. Men mest fascinerades jag kanske över de olika karaktärerna som filmerna innehöll. Under mitt vuxna liv har jag fortsatt att intressera mig för bowling som social aktivitet och sport, men framför allt kanske för människorna bakom. Vad är det som lockar och vad är det som ligger bakom det driv att ständigt utvecklas som finns där? Varför finns det underhållningsvärde i att till synes helt olika människor förenas i en bowlinghall? The Dude, Walter och Donny, de tre väldigt olika huvudkaraktärerna i ​The Big Lebowski​, finns de på riktigt? Och är det möjligt att dessa tre faktiskt skulle kunna vara vänner i det verkliga livet?

1.1 Syfte och frågeställningar

Bowling som fenomen är någonting som bjuder in till både underhållning och i vissa fall tävling eller uppvisning av prestation. På en AW med jobbet, eller bara under en trevlig kväll med vännerna, kan bowling anses vara en perfekt stämningshöjare. Därefter är det dock vanligt att kollegorna eller vännerna återvänder till det normala, tar av sig bowlingskorna och går hem. Men det finns de som stannar kvar i hallen och skapar nya gemenskaper utifrån de förutsättningar som finns att hämta inom bowlinghallens väggar. Mitt syfte med den här uppsatsen blir alltså att skapa en fördjupad kunskap om hur en gemenskap skapas och upprätthålls inom ett specifikt bowlinglag och att få en djupare förståelse för individernas egna berättelser​. ​Genom samtalsintervjuer med medlemmar i ett specifikt bowlinglag, där informanterna varierar i både klass, kön och ålder, kommer jag att försöka besvara de frågor som presenteras här nedanför:

● Hur skapas en gemenskap genom sättet de införstådda pratar om den/ ser på den?

● Vad är viktigt för att bli en del av en gemenskap där specifika, gemensamma intressen står till grund?

● Vilka egenskaper premieras och vilka berättelser hjälper de införstådda att tillsammans skapa den speciella gemenskapen som bildas i en specifik grupp?

1.2 Material och Metod

Materialet samlades in under våren 2020 i Stockholm och består av inspelade samtalsintervjuer med olika medlemmar från ett specifikt bowlinglag som i denna studie enbart kommer att refereras till som ”laget” då avsikten är att i så stor utsträckning som möjligt hålla alla inblandade helt anonyma. Samtliga medlemmar har inte intervjuats, dels på grund av att tidsramen inte har tillåtit detta och dels på grund av att de som intervjuats valts ut i syfte att återspegla de olika åldrar, kön och livserfarenheter som finns inom laget. Totalt har fem intervjuer genomförts, där åldern hos informanterna sträcker sig från 24 år till 55 år. Fyra av de intervjuade är män och en av dem är kvinna. Detta speglar också hela bowlinglagets sammansättning där de allra flesta av de ca 30 medlemmarna är just män, med undantag av några få kvinnor som varit med under åren som laget varit aktivt. Det är alltså ett medvetet val att på detta vis dela upp intervjuerna på samma sätt som uppdelningen ser ut i

”verkligheten”. Intervjuernas längd har varierat mellan 17-25 minuter, även om frågeställningarna i stort sett har varit desamma för alla, med undantag för de spontana följdfrågor som självklart anpassats efter de samtalsämnen som den intervjuade velat gå in på närmare och som för den delen varit av intresse. Detta beror framförallt på något så simpelt som att vissa informanter faktiskt har pratat betydligt snabbare än andra, men också på hur mycket egen information de valt att dela med sig av utöver de frågor som ställts. De frågor som på förhand varit bestämda har anpassats specifikt för att få den intervjuade att reflektera över sin egen roll i laget och de övriga medlemmarnas betydelse, snarare än det rent tekniska med sporten, något som annars har förefallit mycket lätt att diskutera för lagmedlemmarna.

Den avvägningen är gjord i syfte att komma närmare de idéer medlemmarna har om gemenskapen i laget, istället för att fastna för mycket i själva bowlingen som sport, vilket inte är syftet med den här studien. Däremot är självklart samtal om sporten i sig nödvändig, och

avfärdas givetvis inte som ointressant information då gemenskapen som här ska förstås bättre bygger på detta gemensamma intresse framför allt. Samtliga intervjuer har bidragit med ett mycket omfattande material som har stor potential att analyseras även med andra frågeställningar och ett annat syfte än vad som görs här, men i den här studien kommer vissa delar av intervjuerna få ta mer plats än andra. Med andra ord är alltså inte intentionen att redovisa intervjuerna fråga för fråga, utan snarare kommer vissa nedslag att göras där samtalen är som mest relevanta för just den här studien och den här analysen. En viktig aspekt under insamlingen av materialet är att förstå alla intervjuerna i det sammanhang de uppkommit. Två av fem intervjuer är exempelvis genomförda via Facetime, vilket självklart begränsar den information som kan analyseras. Resterande tre intervjuer är gjorda på plats, öga mot öga med informanten. Även dessa skiljer sig åt, då en av intervjuerna gjordes hemma hos informanten, en annan på informantens jobb och en tredje på allmän plats i form av ett café. Här finns yttre aspekter som kan spela in när materialet analyseras, då händelser i periferin kan komma att påverka både svaren hos den intervjuade och frågorna, alternativt följdfrågorna hos den som intervjuar. Exempel på det kan vara plötsliga ljud på offentliga platser som gör att en informant eventuellt kan tappa bort sig i ett resonemang eller att en fråga ställs med omgivningen i åtanke och därför framstår som mer naturlig i vissa sammanhang. Oavsett hur upplägget har sett ut är dock den övergripande uppfattningen att alla intervjuerna förlöpt utan större svårigheter.

En annan faktor är självklart också relationen mellan intervjuaren och informanten, som i det här fallet har skiftat från nära bekantskaper till att aldrig ha träffats tidigare. Dock har samtliga varit införstådda med vem jag är och via gemensamma bekanta tidigare hört talas om mig som person. I det här läget är det viktigt att vara reflexiv och i viss mån försöka hålla sig till de frågeställningar som på förhand anpassats till samtliga informanter för att inte hamna i ett läge där tonen i materialet varierar för mycket och i sin tur försvårar analysen och möjligheten att hitta mönster i de berättelser och erfarenheter som redovisas i samtalsintervjuerna. Exempelvis finns risken att de viktigaste frågorna i viss mån försummas i ett läge där informanten och intervjuaren känner varandra så pass bra att tidigare delade livserfarenheter, snarare än de frågeställningar som är aktuella, får övertaget i en konversation. Däremot kvarstår det faktum att alla informanter är olika och förstår frågorna på sitt eget sätt, vilket i sig inte automatiskt är en nackdel, utan snarare nödvändigt för att

kunna förstå komplexiteten i en gemenskap. För att kontextualisera samtalsintervjuerna och göra en poäng av de olika erfarenheterna hos lagmedlemmarna och den betydelse det har för gemenskapen att det faktiskt finns olikheter hos individerna i laget, kommer även ett visst mått av populärkulturella fenomen att influera studien. I synnerhet kommer de filmer som tidigare nämnts i inledningen, ​The Big Lebowski (1998) och ​Kingpin ​(1996) att vara framträdande. Detta beror även delvis på att informanterna själva till viss del har haft ett intresse av den här typen av filmer, som därför kan ha bidragit till deras nuvarande intresse och inställningen de har gentemot bowlingen.

1.3 Avgränsningar

Eftersom intervjuerna är den primära källan till den samlade empirin är det i sig redan en slags avgränsning av material på så vis att inga direkta observationer gjorts, mer än de relativt snabba observationer som skett i samband med intervjuerna. Precis som nämnts tidigare i material och metod har frågorna som ställts varit avsedda för att fokusera mer på gemenskapen än bowlingen som sport och tekniken bakom själva spelet. På grund av detta kommer också det som sägs under intervjuernas gång att avgränsas till det som blir intressant för just det syfte och de frågeställningar som är aktuella i sammanhanget. Däremot kommer precis alla intervjuer att användas bitvis och avsikten är inte att utesluta hela intervjuer, men som sagt kommer de inte att nyttjas i sin helhet. Det kan också vara värt att nämna att studien behandlar ett ämne där mansrollen på många vis skulle kunna uppfattas som central. Trots detta har jag inte för avsikt att gå in djupare i exempelvis ett genusperspektiv, även om den vinkeln för all del skulle vara intressant i ett sammanhang där inte enbart gemenskapen står i fokus.

Utöver detta så har ytterligare en nödvändig avgränsning gjorts då det under den tid som empirin samlats in pågått en global pandemi i form av covid-19, som alltså begränsat möjligheterna för bland annat värdefulla observationer i bowlinghallen. Det har i sin tur gjort att studien har fått anpassas till en situation som annars inte skulle vara aktuell. Att intervjuer med informanterna till viss del gjorts online är alltså ett val som gjorts av säkerhetsskäl framför någonting annat.

1.4 Teoretiska utgångspunkter och begrepp

För att förstå samhörigheten i bowlinglaget och hur den tolkas av medlemmarna kommer begreppen​ledig gemenskap och ​stabil gemenskap att användas löpande genom studien. Dessa två begrepp är en del av sociologen och teologen Anders P. Lundbergs teoretiska modell som han konstruerar i sin avhandling med det passande namnet ​Om gemenskap: en sociologisk betraktelse ​(2005). Begreppen skiljer på två olika gemenskaper där han med ledig gemenskap syftar på den typen av sammanhang där individerna som ingår ser på gemenskapen som relativt fri och okomplicerad. I den lediga gemenskapen står framförallt nöje i fokus och det spontana umgänget dominerar. Den baserar sig på en tydligt avgränsad del av människors vardag där gemensamma intressen och delade referenspunkter är grunden till umgänget som heller inte ställer speciellt stora krav på den som är införstådd (Lundberg 2005:27). Detta skulle med andra ord kunna jämföras med medlemmarnas initiala intresse kring bowling i underhållningssyfte där man likt de mindre inbitna spelarna möts upp i bowlinghallen för att umgås på ett vänskapligt sätt. Den andra sortens gemenskap är den stabila gemenskapen.

Med stabil gemenskap menar Lundberg att det rör sig om en kontrasterande gemenskap gentemot den lediga. Här är det gruppen som får ta en stor plats, snarare än individen och dennes egenintressen. Denna typ av gemenskap är tydligt organiserad och grundar sig i en viss typ av ideologi eller vissa normer som alltså måste efterföljas av individen för att gruppen ska fortsätta hålla ihop och vara stabil (Lundberg 2005:28). Den stabila gemenskapen blir här en bra beskrivning av det engagemang som sakta vuxit fram hos lagmedlemmarna och där själva lagets intressen har fått ta över och gå före i många fall där individen tidigare enbart skulle intressera sig för sina egna, högst personliga, värderingar.

Eftersom aktiviteten bowlingen på många sätt är starkt kopplat till både den lediga och den stabila gemenskapen blir det alltså värdefullt att använda denna begreppskonstruktion och förstå dem som två olika gemenskaper som visserligen är varandras motpoler, men också överlappande och utan helt tydliga gränser. Då alla informanter intervjuats individuellt finns alltså anledning att förstå intervjuerna var för sig som en del av den lediga gemenskapen och den individualistiska tanken där man drivs av sina egna intressen och den egna viljan. I sin helhet kan dock vissa återkommande idéer och normer skönjas för att få en djupare förståelse om lagets allmänna uppfattning om vilka ideal som råder och därmed förstå den stabila gemenskap som utvecklats.

Eftersom materialet också till viss del kommer att behandlas utifrån en narrativanalys har även Ulf Palmenfelts bok ​Berättande Gemenskaper: Individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer (2017) varit en inspiration. Palmenfelt talar om kollektiva händelser där graden av erfarenhet positionerar berättaren och ger denne olika mått av äganderätt kring historien som berättas (Palmenfelt 2017:28). Med detta menas att en person som upplevt en händelse i en situation som är kollektiv inte har en lika stor äganderätt till själva historien som en person som upplevt en händelse privat. Detta innebär dock inte att samtliga som är införstådda i en kollektiv händelse har samma äganderätt till historien om händelsen. Graden av inblandning i det som skett är nämligen också en viktig del av vem som har ”rätten” till en berättelse. Har du till exempel varit inblandad kan du göra ett starkare anspråk på historien som skett än någon som varit en bisittare och bara sett på. Ännu mindre äganderätt har du förstås i ett sammanhang där du fått höra historien indirekt och därför måste positionera dig lågt i den berättande hierarkin kring den kollektiva händelsen. Vilka berättelser som berättas inom bowlinglaget kan alltså visa på vad som premieras i gemenskapen och därför blir ihågkommet. Det kan också röra sig om motsatsen i ett fall där en berättelse redogörs på ett sätt som på ett eller annat sätt förklarar att någonting är tabu. Med andra ord kan man genom att se på hur kollektiva händelser berättas av medlemmarna upptäcka mönster i vad som blir ihågkommet och varför dessa händelser är signifikanta för laget och dess medlemmar.

1.5 Tidigare forskning

När det gäller bowling och den gemenskap som påträffas i det sammanhanget finns det väldigt lite forskning, framförallt inom etnologin, att utgå ifrån. Däremot finns det gott om undersökningar kring ämnet gemenskap, bland annat i de två böcker jag tidigare nämnt och har för avsikt att använda mig utav i en stor utsträckning. Dels finner man forskning om gemenskaper i organiserade grupper i avhandlingen ​Om gemenskap: en sociologisk betraktelse ​(2005) av Anders P. Lundberg som är sociolog och teolog vid Lunds universitet. I sin bok behandlar han två organiserade grupper, den ena gruppen är den Evangeliska frikyrkan (EFK) och den andra Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP). Han har intervjuat medlemmar ur dessa organisationer för att förstå gemenskapen och vad relationerna individerna emellan har för betydelse. Även om denna avhandling som sagt inte har med bowling att göra finns ändå all anledning att förstå och inspireras av den då andra värdefulla likheter finns med den studie som i mitt fall är aktuell. Den andra boken som kommer att

spela en stor roll i det här arbetet är ​Berättande Gemenskaper: Individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer (2017) skriven av etnologen Ulf Palmenfelt. Han använder sig av en narrativanalys som också passar bra i fallet med bowlinglaget och informanternas berättande.

Just berättandet är alltså någonting som här ligger i fokus och framförallt fokuserar Palmenfelt på livshistorier som skildras av de olika intervjuade i hans bok. Genom att analysera dessa berättelser visar han hur kollektiva erfarenheter bygger gemenskap människor emellan.

Utöver dessa två huvudsakliga källor till den teoretiska ingång jag kommer att använda när materialet ska tolkas finns det självklart andra texter där olika sporter som fenomen behandlas. Även om bowlingen som aktivitet inte i sig är det huvudsakliga fokuset i den här uppsatsen, utan snarare ​gemenskapen i bowlinglaget så kommer sporten i sig oundvikligen vara en stor del av analysen. Därför kan det vara betydelsefullt att åtminstone nämna även några utav dessa texter. En av dem är till exempel ​Kom igen gubbar!: Om pojkfotboll och maskuliniteter (2003) av etnologen Jesper Fundberg, som skildrar olika delar av fotbollens värld och de maskulina normer och idéal som går att finna där. Detta är absolut någonting som skulle kunna gå att upptäcka även i bowling, som i många fall definieras som en

”gubbsport” av informanterna själva. En annan är antologin ​Tankar från baslinjen:

humanister om idrott, kropp och hälsa (2005) där olika etnologer och idrottshistoriker ger sin syn på olika fenomen inom idrott och hälsa.

Det går självklart heller inte att förbise boken ​Den ensamme bowlaren (2001) skriven av den mycket välkände amerikanske statsvetaren Robert Putnam, som på många vis behandlar de ämnen som kommer tas upp i den här studien. Framförallt bowlingen i sig, vilket han använder som utgångspunkt när han beskriver hur socialt kapital har försvagats i USA. Det finns alltså stor anledning att nämna även denna bok, som använder bowling för att kunna förstå och analysera samhällsförändringar i det amerikanska samhället.

1.6 Uppsatsens disposition

Efter detta inledande kapitel innehållande metod och teori m.m följer ett huvudkapitel om gemenskapen inom bowling, indelat i ett antal underkategorier där fördjupande diskussioner baserat på de olika frågeställningar som kommer att behandlas. Utöver detta kommer också

en mindre del av huvudkapitlet att grunda sig i populärkulturella influenser som även de är en del av bowlingen och den uppfattning som medlemmarna bildat runt sitt intresse.

Avslutningsvis kommer ett tredje kortare kapitel där en viss summering av den empiri som behandlats och analyserats i tidigare kapitel att finnas. Här kommer även den avslutande diskussionen att presenteras tillsammans med lämpliga resonemang och slutsatser kring undersökningen.

2. Sociala Spelregler

2.1 En gemenskap bildas

Under våren 2020 har jag intervjuat medlemmar ur ett av Stockholms mer professionella bowlinglag, som enligt egna uttalanden brutit sig loss från en tidigare större klubb där själva sporten sågs mer som någonting som utövades i underhållningssyfte. Istället valde de medlemmar som ursprungligen startade detta lag att försöka satsa mer på att bli duktiga och spela på en högre nivå. Vartefter åren gått har denna nya klubb ökat i form av fortsatta rekryteringar och sakta blivit en del av Sveriges bowlingvärld. När omständigheterna är annorlunda än under skrivande stund, och det rådande läget inte innebär social distansering och isolering i hemmen som en följd av en global pandemi, reser laget land och rike runt för att tävla i bowling och umgås med varandra. Detta har skapat starka band hos många av medlemmarna, både på ett sportsligt, mer professionellt plan, men också privat, utanför bowlinghallens väggar. En gemensam uppfattning om att man antagligen inte skulle ha lärt känna varandra på andra vägar än just via sitt delande intresse för sporten råder, vilket visar sig tydligt i intervjuerna.

- [...] det som är kul, det är ju faktiskt att det är så jävla många olika, alltså det kan ju vara från hamnjobbare till alkoholister till liksom professor[er] i medicin och ägare av jättestora reklambyråer i samma lag, snickare och traktorchaffis[ar] liksom.

Så svarar en av informanterna, Martin, på frågan om det finns någonting han själv vill tillägga angående sitt intresse för bowling och det lag som han spelar i. Detta är inte unikt för honom utan uttrycks av i princip alla de intervjuade. Att medlemmarna i det bowlinglag från Stockholm som intervjuats är mycket stolta över hur de mot alla odds förenats och i många fall blivit nära vänner på grund av sitt gemensamma intresse och engagemang är tydligt genomgående och utgör till synes en mycket viktig del av den gemenskap som här kan skönjas. Martin upplever också att bowlingvärlden är mycket liten och att vissa andra inom sporten ibland till och med har svårt att få ihop ett fullständigt lag (Intervju 1). Detta skulle visserligen kunna tolkas som en anledning till att medlemmarna så att säga får nöja sig med de som redan är aktiva inom sporten, men det är inte den uppfattningen som råder, snarare tvärtom. Under samtliga intervjuer har ingen av informanterna uttryckt att det skulle vara ett

problem att anpassa sig till övriga individer i laget utan menar snarare att det ger en extra dimension av tillfredsställelse att kunna förenas med andra människor från olika delar av samhället. Speciellt en informant, Johan, är extra positivt inställd till den gemenskap som bowlinglaget givit honom. Han menar att han betraktar åtminstone ett par tre stycken i laget som så pass goda vänner att han kan göra allt möjligt kul tillsammans med dem, och att ännu fler är personer som han kan ringa när han är på dåligt humör (Intervju 2). Att ställa upp för varandra är någonting som han värderar högt och som han får uppleva i sammanhang när han umgås med sina lagmedlemmar. Värt att nämna kan vara att just Johan är den av medlemmarna som kommer ”utifrån” och är inflyttad till Stockholm från Västkusten och menar att han, om det inte varit för laget, antagligen mest skulle ha umgåtts med kollegor på det företag där han jobbar. I Johans fall blir det också tydligt att han, genom sättet han pratar om sin roll i bowlinglaget, bidrar till att skapa gemenskapen både inom sig själv och utåt sett.

Genom att erkänna sin egen tillhörighet i gemenskapen blir han synliggjord och bekräftad som den han är och därmed hittar han sin plats som en individ i ett större sammanhang (Lundberg 2005:130). Att medlemmarna känner sig synliggjorda är viktigt för att laget ska bibehålla en stark samhörighet, och utöver det faktum att den slags retorik som förs i exempelvis Martins uttalande angående individernas olikheter behövs även kontinuerliga bekräftelser på att just dessa olikheter är legitima och värdefulla.

Under intervjuerna som gjorts har samtliga medlemmar talat mycket varmt om varandra och därmed oavbrutet visat på att just den typen av uppskattning som formas när människor accepterar varandras olikheter blivit en stor del av det som får dem att hålla ihop.

Tillsammans skapar de med andra ord en trygg plats för varandra och den gemenskap som bildas. Ett annat exempel är informanten Anders uttalande som på många sätt påminner om det som Martin uttrycker. På frågan om han tycker att det finns något annat sammanhang som han tycker påminner om det som han upplever i bowlingen svarar han att han brukar åka på fiskeresor med sina vänner och fortsätter med att beskriva det på följande vis:

- [...] när man är ett gäng, man ska helst vara fler liksom än en kompis eller två, utan man ska vara fem plus i alla fall, då får man ihop den här lagkänslan [...] liksom folk med olika intressen sammanstrålar och liksom gör samma sak, så att det blir ganska intressant dynamik då [...]

Återigen kan man här se den tydliga retoriken som stärker idén om att charmen med lagmedlemmarna är just att dessa kommer från olika delar av samhället och har olika sorters förutsättningar, tankar och ideal. Även i exempel där just bowlingen inte är central jämför Anders gemenskapen med någonting där de som är införstådda i den aktuella aktiviteten framför allt har just den gemensamt och i övrigt nödvändigtvis inte påminner om varandra (Intervju 3). På samma vis menar Martin att man, sina olika yrken till trots, har en sak gemensamt som både sammanbinder individerna och skapar en gemenskap utöver gränser som kanske annars hade varit svåra att ta sig över (Intervju 1).

Det man alltså kan argumentera för här är att den samhörighet som skapas i bowlinglaget är beroende av hur dess medlemmar förhåller sig till den, och hur de väljer att berätta om den för utomstående. Även hur de accepterar varandras olikheter internt bidrar starkt till den sammanhållning som finns. Idén om att bowlingvärlden är mycket liten gör också att de införstådda känner en stark förståelse för varandra och delar uppfattningen om att de tillsammans utgör någonting förhållandevis unikt. Att tillsammans mer eller mindre enas om en specifik uppfattning om vad det egentligen innebär att vara medlem i det här specifika bowlinglaget stärker idén om att just denna gemenskap är värdefull. Att prata om sina medspelare på ett visst sätt skapar kollektiva föreställningar om vad det innebär att vara delaktig i en gemenskap och gruppen har förmågan att tillsammans författa den allmänt accepterade historien (Palmenfelt 2017:331).

Det finns alltså en poäng i att uppmärksamma den positiva inställningen som medlemmarna har gentemot laget och varandra, då det i sig gör gemenskapen legitim och värd att stå upp för. Men en grupp som är stark kan också bli svårgenomtränglig för nya individer, och när en gemenskap väl har skapats och grunden för vad för slags inställning samt attityd de införstådda bör ha kan även vissa krav medfölja. Allteftersom den initialt lediga gemenskapen omformas till något mer strukturerat börjar även ideal och normer anpassade efter en hel grupp snarare än några få personer bli mer och mer cementerade. Liksom alla andra gemenskaper finns förväntningar på medlemmarna i ett bowlinglag och om dessa inte efterföljs kommer oundvikligen problematik att uppstå. Det är alltså inte otroligt att större krav kommer ställas i takt med att en grupp växer starkare.

2.2 En i gänget

Under samtliga av de intervjuer som gjorts i den här studien har frågor om vad som egentligen värdesätts i en gemenskap kommit upp. Mer specifikt har samtal om förväntningar på medlemmar i ett bowlinglag varit centrala i konversationerna. Efter ett antal intervjuer kunde man börja skönja en viss typ av återkommande preferenser kring beteende och agerande på, men även utanför, bowlinghallen. Martin uttrycket till exempel att bowling trots allt är en slags gentlemannasport (Intervju 1), där andemeningen i påståendet kan tolkas som att man i ett mer professionellt bowlinglag förväntas uppträda åtminstone någorlunda hövligt både mot sina lagkamrater men också mot sina motspelare i andra lag under pågående matcher. Johan menar att det är viktigt att hålla huvudet kallt och inte välja sida när friktion uppstår under en match eller för den delen efteråt, utan att man istället försöker hålla ihop (Intervju 2). Det är också någonting som informanten Clara uttrycker när hon pratar om sitt lag.

- [...] det är en väldigt social sport också, otroligt social, med tanke på som nu i [laget]

att vi liksom har en sån laganda och att vi peppar varandra. Det är så kul att vara med i gänget liksom så jag tror att det är väldigt viktigt också att man har en bra sammanhållning och att man är social och glad som person.

Vikten av att stötta varandra och att bemöta resterande medlemmar med respekt är till synes en av de grundpelare som enligt medlemmarna själva är mycket betydelsefullt. Det finns även vissa informanter som nämner att detta även sträcker sig utanför själva laget, och att man bör behandla även motspelare med respekt under en pågående tävling. Här är det viktigt att återigen fundera på skillnaden mellan den lediga och den stabila gemenskapen, då en privatperson som inte är införstådd med den här typen av tävlingar, utan bowlar enbart för nöjes skull, i mycket större utsträckning tar sig friheten att ”håna” motspelare, om än på ett vänskapligt sätt. Skillnaden är att när bowling sker under den lediga gemenskapens förutsättningar finns redan en etablerad kontakt mellan deltagarna utanför bowlingen. Att vänner tillsammans bestämmer sig för att bowla en kväll gör dem inte till en del av den sport där ett visst mått av hövlighet förväntas. Det är istället någonting som kommer med tiden, när engagemanget blivit större och när nya bekantskaper etablerats inom bowlingen. När en ny gemenskap bildas uppfinns självklart också nya villkor och förhållningssätt. Bowlingen

skiljer sig inte från detta, även om den ibland kan vara svår att placera i det teoretiska ramverk som är ledig, alternativt stabil, gemenskap. Individen har utgångspunkten i den lediga gemenskapen, och om denne skulle hitta en ny förbindelse som intresserar mer så kan ett avhopp från den tidigare gemenskapen ske utan större svårighet (Lundberg 2005:133).

Detta är även någonting som sker i den mer stabila gemenskapen, som detta bowlinglag har bildat under de år som klubben varit aktiv. Många av informanterna vittnar om att flera som varit med från början inte längre spelar i laget, utan istället brutit helt med bowlingen som intresse. Med andra ord skulle man alltså kunna dra den intressanta slutsatsen att bowling på högre nivå i just det här laget i Stockholm är något så speciellt som en stabil gemenskap grundat i individens egna intressen. Snarare än att ideal och idéer som man har med sig sedan tidigare i livet är anledningen till att man ansluter sig till en specifik grupp så börjar alltså gruppen bildas utifrån individens intressen, för att sedan ombildas till ett sammanhang där normer skapas för att upprätthålla lagets uppfattning om vilka egenskaper som bör uppmuntras hos individerna.

Utöver det faktum att medlemmarna i bowlinglaget förväntas hålla en god ton finns också andra förväntningar som de uttrycker som viktigt i just deras lag. John, en av informanterna, berättar om att just det här laget för honom är speciellt, då han anser att man ställer upp för varandra på ett sätt som han inte känner igen från tidigare erfarenheter inom sporten.

- [...] den här klubben är den första klubben jag har upplevt som har varit mer öppen, lite känsligare [...]. Det är lite djupare, lite mera, man frågar på ett riktigt sätt hur man mår, inte bara tjena hur är läget [...] och är det någon som inte riktigt mår bra, ja då fångar gruppen upp den.

Att på det här sättet låta individens välbefinnande få ta stor plats i ett sammanhang där organisationsnivån i klubben talar för att gemenskapen är stabil, är precis som tidigare nämnts inte nödvändigtvis helt vanligt. Däremot finns självklart anledning att spekulera kring om detta är ett fenomen som kan skönjas i just sportsliga sammanhang, och då även inom andra sporter än bowling. Detta är förstås ingenting som denna studie belyser nämnvärt, men som absolut kan vara mycket bra att ha i åtanke. Även Johan vittnar om hur värdefullt det är

att ha människor runt omkring sig som delar hans intresse i bowlingen och som också stöttar honom privat och ställer upp i alla tänkbara situationer (Intervju 2).

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det, i motsats till vad som rimligtvis skulle kunna vara ett antagande kring gemenskapen i ett lag som utövar en viss sport, inte nödvändigtvis är skicklighet som avgör hur någon platsar i gruppen. Istället handlar det om ett tankesätt och ett visst beteende som här blir avgörande för huruvida någon accepteras i laget eller ej. Även om konflikt uppstår, vilket det oundvikligen kommer göra i ett lag med ungefär trettio olika viljor, är sättet att hantera dessa avgörande för att få bibehålla respekt och uppskattning bland lagkamraterna. För att citera Johan så är ”lagsammanhållningen det viktigaste vi har” och detta bevisas gång på gång under samtliga intervjuer som gjorts under denna studie. Men ibland är det inte helt lätt att i praktiken efterfölja det som är mest önskvärt, och vissa medlemmar har lättare än andra att anpassa sig till vad som är bäst för laget, som sig bör i en stabil gemenskap. I en situation där medlemmarna ständigt pendlar mellan att fokusera på sitt eget intresse och välmående och det faktum att laget måste stå som en enad kraft i sammanhang där man möter andra gemenskaper i form av motståndarlag, är inte alltid helt lätt.

2.3 Konflikter

Under intervjun med Johan tar han upp någonting som han har burit med sig under hela sin karriär, ett tankesätt för att förstå hur grupper med många människor fungerar. I hans exempel börjar det som en lärdom han tagit med sig från arbetet, men som han väljer att referera till när han berättar om hur relationen mellan lagmedlemmarna kan se ut.

- [...] om man har en organisation på mer än tio personer så får man alltid lära sig liksom [...] tjugo, sextio, tjugo. Att tjugo procent är din närmaste krets, det är dom du umgås med väldigt tätt, och som tycker om dig. sextio procent är ganska likgiltiga, dom tycker om dig eller det spelar inte så stor roll och tjugo procent har man svårt att få på sin sida. [...] så att visst finns det folk i klubben som jag inte har någon direkt relation till men där [är jag] ganska stenhård på att liksom inte skapa några konflikter.

Att Johan uttrycket att han är mycket noga med att inte skapa några konflikter är förstås inte unikt för honom, utan någonting som ingen i laget självklart har för avsikt att göra. Speciellt inte när de normer som bildats kring den goda lagandan och att backa varandra existerar i medlemmarnas medvetande. Däremot är det, precis som i Johans uttalande, ibland svårt att komma överens med alla i en stor grupp, och vissa individers uppförande går ibland inte obemärkt förbi hos de som tycker annorlunda.

Under intervjuerna har inga direkta motsättningar mellan specifika medlemmar framkommit, men trots detta kan vissa mönster ses i de egenskaper som här premieras och de egenskaper som motarbetas av en majoritet. Anders talar bland annat om hur han blir ”allergisk” när någon tappar humöret och tar ut sin frustration genom fysiska ageranden såsom att exempelvis sparka på kloten eller kasta saker omkring sig när de gör ett dåligt slag.

Visserligen ser han inget problem med själva ilskan eller frustrationen någon kan känna när denne har spelat en dålig match, men att sparka på inredningen i hallen är vad som får honom att reagera (Intervju 3). Här kan man återigen se den mycket cementerade idén om att bowling på hög nivå bör vara en gentlemannasport, där dina misstag är dina egna och inte den hallföreståndare vars inredning man förstör. Att Anders däremot uttrycker en viss förståelse för att själva känslan som infinner sig i en situation där man spelar dåligt uppstår, visar på det som tidigare tagits upp angående idén om att medlemmarna ska finnas för varandra och stötta när någonting inte känns bra.

Att vara en del av en gemenskap, i det här fallet ett bowlinglag, innebär dock inte att en samhörighet med de andra medlemmarna sker automatiskt, för vissa kan det helt enkelt röra sig om att få utlopp för ett intresse snarare än att bygga starka band (Lundberg 2005:173).

Även om just de personer som intervjuats inför denna studie till synes alla känner åtminstone ett visst mått av tillit och kamratskap gentemot varandra kan man inte utgå från att samtliga medlemmar känner likadant. Precis som i Johans uttalande kommer det alltid att finnas människor som fungerar bättre, alternativt sämre, med varandra. Även bland de intervjuade finns självklart olika syn på den gemenskap som skapats. Genom de ideal som byggts upp utifrån den bilden medlemmarna själva skapat kring sin gemenskap och uppfattar som värdefull för gruppens bästa, kommer det dock alltid finnas anledning att försöka lösa dispyterna som uppstår. Det finns helt enkelt ingen anledning att fördjupa sig nämnvärt i

mindre irritationsmoment som snarare förstör idén om sammanhållning. Gemenskapen upprätthålls av att medlemmarna ständigt påminner sig själva om att de är just ett lag, och att inga bagateller därför bör komma emellan på lång sikt.

2.4 Populärkulturella referenser och historier

De flesta som tänker på bowling kanske ser materiella ting som matchande skjortor, snygga klot eller nostalgiskt upplysta bowlingbanor framför sig. Andra kanske tänker på de klassiska, bowlande karaktärerna som florerar i filmens värld och som i det här kapitlet kommer vara centrala. Om detta anses som tillräckligt lockande för att själv börja bowla får var och en avgöra, men i fallet med de intervjuade har det vid flera tillfällen redogjort för ett visst mått av dragning till den romantiseringen som ändå finns i populärkulturen. Kanske ett utav de tydligaste exemplen på hur filmer om bowlingvärlden fått fäste hos medlemmarna är Johans uttalande om sin relation till nittiotalsklassikern ​The Big Lebowski ​(1998).

- Jag är ju en sucker för sånt här som [...] jag tycker är lite coolt. Så att Big Lebowski har ju sen den kom ut nittioåtta tror jag, varit en av mina favoritfilmer och jag har till och med köpt en exakt sån kofta som han har [...] en exakt likadan!

Det första som han här bekräftar är att den här typen av film är ”cool” för honom och kanske finns det anledning att tolka hans uttalande om filmen som att han på grund av detta har skapat ett slags intresse för hela bowlingkulturen som sedan fått fäste. Även andra informanter har vittnat om hur samma film, men också en utav de andra stora bowlingfilmerna som kom under nittiotalet; ​Kingpin (1996) är favoriter för dem. Det finns också anledning att göra en poäng i den åldersmässiga fördelning som finns i laget, då många är födda under 60- och 70-talet och därför minns dessa filmer mycket väl. Clara, som är betydligt yngre, men också den enda av informanterna som är kvinna, är en av dem som inte tar upp några särskilda populärkulturella referenser. Däremot är hon i allra högsta grad medveten om den romantiseringen som finns kring det materiella inom sporten, och när hon pratar om hur människor i hennes närhet diskuterar bowling med henne återger hon konversationerna på följande vis:

- Dom här skjortorna [...] alla pratar ju om dom där bowlingskjortorna, ​”​har ni sånna?” Grabbarna har ju typ det, men jag har en vanlig pike.

I Claras fall blir det intressant att reflektera över hur hon, som på många sätt sticker ut i jämförelse med de andra i laget, även är tydlig med hur hon inte delar samma intresse för de materialiteter som finns att tillgå i den gemenskap hon är en del utav. Att populärkulturella inslag går att spåra även i ett uttalande där de egentligen inte tas upp märks i hennes uttalande. För att försöka förklara kan man titta på de filmer som tidigare tagits upp och kika på de karaktärer som florerar där. Att Claras intresse, till skillnad från exempelvis Johans, inte återkopplar till populärkulturen eller för den delen upprätthålls av den, skulle kunna härledas till en viss avsaknad av representation för hennes del. I de filmer som så tydligt skildrar bowlingvärlden finns få unga kvinnor, och även om denna studie inte har för avsikt att djupdyka i analyser kring genus kan denna observation även spela roll i sammanhang där fokus ligger på att identifiera populärkulturens betydelse för medlemmarna.

De karaktärer som syns i filmerna som tagits upp är minst sagt en brokig skara figurer med en rad olika egenheter som finns där framförallt för komisk effekt. Vi har till exempel det före detta bowlingproffset Roy Munson i ​Kingpin ​(1996) vars högerhand gått förlorad och som efter det ersatt denna med en krok, som gör att han inte längre kan tävla. En annan karaktär i samma film är Munsons adept Ishmael, en ung man från det konservativa kristna samfundet Amish som bara råkar vara en riktig naturbegåvning när det gäller att spela bra bowling.

Även i ​The Big Lebowski (1998) finns en rad karaktärer med minst sagt speciella personlighetsdrag. Bland annat de tre huvudkaraktärerna som nämndes redan i inledningen;

The Dude, Walter och Donny. The Dude, som för övrigt är den som bär den kofta som Johan har införskaffat sig, är en synnerligen avslappnad man som tar dagen som den kommer. Hans två vänner och lagmedlemmar Walter och Donny är varandras motsatser, den ena synnerligen aggressiv och den andre mer nervöst lagd. När dessa tre hamnar i svårlösta situationer uppstår alltid komik och underhållning för den som bevittnar händelseförloppet. Den här typen av säregna karaktärer, som i mångt och mycket sedan flera decennier tillbaka har fått representera bowlingen på vita duken, öppnar upp för de roliga historier som informanterna berättar under intervjuernas gång. Att redan tidigt förstå vilken typ av människor som förväntas finnas i en bowlinghall har också bidragit till att en vilja uppstår hos medlemmarna

att på sätt och vis försöka efterlikna de karaktärer som representerar dem och deras intresse.

Inte bara genom att följa de materiella förväntningarna för skojs skull, som Johan och hans kofta, utan kanske framförallt genom berättandet av händelser i en humoristisk ton. Bland samtalen med medlemmarna finns många exempel på den här typen av historier, men en specifik historia som sticker ut på grund av att flera utav medlemmarna återkommer till beskrivs på följande vis av John:

- Det finns ju rykten som går om vad som har hänt i klubben innan jag började, så jag vet inte om jag kan berätta det egentligen [...] men jag har hört att hallägarna har skällt ut medlemmar i klubben för att dom har fotat sig själva när dom har stått och spelat nakna på bowlingbanorna [...]

Genom den här historien förstår man ganska snabbt att det rör sig om en händelse som spridit sig hos medlemmarna under en lång tid, då John redogör för att han själv inte ens var en del av laget när det som påstås ha inträffat skulle ha ägt rum. Att en historia om någon som beter sig på ett till synes mycket märkligt vis får fäste, skulle med stor sannolikhet kunna härledas till uppfattningar som spelarna hade redan innan sin mer professionella debut i sporten. Detta förstås genom den typen av populärkulturella referenser som anspelar på att bowlingspelare är lite knäppa och på många vis normbrytande i sitt beteende. Men även om historien återberättas av i princip alla de intervjuade finns det dem som har en större rätt till historien än vad John har i exemplet ovan, då han redan från början ursäktar sig och förklarar att händelsen kanske egentligen inte är hans att återge (Intervju 5). Från att en händelse skett fram tills att någon som John väljer att berätta om den i en samtalsintervju pågår en lång bearbetning där flera individer innan honom plockat ut det mest väsentliga ur det som skett för att skapa en historia som blir gångbar (Palmenfelt 2017:33). Vad som i det här fallet är viktigt skulle alltså kunna förstås som samma sak som vad som är normen kring en underhållande bowlare och dennes förväntade beteende utifrån den uppfattning som råder i populärkulturen. Med andra ord positionerar sig lagmedlemmarna, genom historierna om de udda individerna i bowlinglaget, precis där de förväntas vara utifrån de föreställningar som både andra, men också dem själva, sammanbinder med de populärkulturella referenser som ska​ spegla dem (Palmenfelt 2017:87).

Att det finns ett samband mellan populärkulturella referenser och de historier som medlemmarna tar upp råder det knappast något tvivel om. Med detta sagt är det dock viktigt att vara reflexiv och förstå att denna typ av berättelse trots allt inte är någonting som laget stoltserar med för vem som helst, när som helst. Snarare rör det sig om en historia som berättas internt i underhållningssyfte för att skapa gemenskap dem emellan. Bowling är i deras ögon som sagt fortfarande en gentlemannasport och bör behandlas därefter i största möjliga mån. Däremot finns en dragning till den här typen av ”halvförbjudna” historier inom laget, som i hög grad bidrar till att den goda gemenskap som så många i laget uttrycker stärks och upprätthålls. Att kollektivt dela med sig och ta del av historier som bryter mot lagets egna normer skapar sammanhållning i gruppen och en känsla av ett ”vi” som man sällan delar med utomstående.

3. Avslutande Diskussion

Det finns utan tvivel många olika sätt att skapa en gemenskap inom ett bowlinglag och även många olika sätt att upprätthålla den med hjälpmedel såsom historier, olika synsätt och en stark idé om att laget är mycket viktigt för individen. Utav alla sätt som i denna studie tagits upp för att skapa gemenskap är nog föreställningen om hur man som individ ställer upp för en grupp, som i sin tur finns där för individen när det behövs starkast. Detta är troligtvis inte unikt för just bowling, utan snarare ett synsätt som går att hitta både i den lediga och den stabila gemenskapen. Däremot finns all anledning att poängtera den idé som lagmedlemmarna själva har kring att just deras lag på många sätt är unikt, och att de alltid, oavsett vad, backar varandra. Johns formulering om lagets särskilda genskaper uttrycker bra vad som anses vara det viktigaste, och det som sticker ut med just hans lag.

- Alltså det finns så många kufar i bowling, så att jag tror att du [inte behöver] vara på något speciellt sätt, för du blir accepterad ganska mycket precis som du är, sen beror det självklart också på jargongen i klubben [...]. Hos oss skulle vem som helst kunna komma, faktiskt vem som helst tror jag [...]

John hävdar även att andra klubbar är ”lite mer stela” (Intervju 5). Huruvida hans uttalande om att deras klubb är mer accepterande än andra klubbar faktiskt är korrekt eller en bild medlemmarna har för avsikt att skapa utifrån sina egna erfarenheter är förstås ingenting som någon kan veta säkert. Det finns dock ingen anledning att misstro att denna idé åtminstone är lagets ​egen verklighet. I ett sammanhang där gemenskap och sammanhållning krävs för att gruppen ska fungera måste också den typen av känsla som ett sådant uttalande bidrar med få existera. Ett uttalande om hur laget skiljer sig från andra lag är en del av det narrativ som skapas och upprätthålls genom att ständigt påminna sig om idén att laget är unikt. Detta fenomen skulle nästan kunna liknas med ett kretslopp där idéer föds, uttrycks och cementeras, för att sedan skapa nya idéer baserade på de gamla. Slutsatsen blir förstås att även om laget i sig inte är unikt, så anser dem detta själva och det är det viktigaste för att gemenskapen hos medlemmarna ska kunna upprätthållas och stärkas i varje ögonblick.