Uppsala Universitet
Företagsekonomiska Institutionen Kandidatuppsats 15hp, VT 2010 Handledare: Jiri Novak
Författare:
Jenny Spång Maria Röstberg Viktoria Tengvar Datum för ventilering 2010-05-26
Redovisning av utsläppsrätter
- Sambandslöst och värdelöst?
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till vår eminente handledare Jiri Novak för det stöd och engagemang som han har visat redan från början. Vi vill även tacka vår seminariegrupp för fina kommentarer och många goda stunder. Slutligen vill vi tacka Gunilla Myreteg som gjorde
detta fina samarbete möjligt.
Uppsala maj 2010
Jenny Spång, Maria Röstberg och Viktoria Tengvar
Abstract
The following essay investigates emission rights accounting. Presently there are several methods through which emission rights can be accounted for by companies. The rights can for instance be valued at fair value or nominal value and as marketable securities or intangible assets; due to a lack of consensus or clear standards companies use these or other accounting methods to value their rights. This essay investigates whether there is a relationship between the company’s choice of accounting method, the key ratio number of owned emission rights/total assets, the accounting firm used and the yearly result as a sign of earnings management.
Through a quantitative study based on questioners and numbers from the annual reports three hypothesis are tested. The results show that no significant results can be found for either hypothesis, indicating that the companies choice of accounting method is not affected by the key ratio, the accounting firm used or earnings management, even though the last hypothesis may have some relevance.
Keywords: accounting, emission rights, IAS, IFRIC, earnings management, accounting firm
Sammandrag
Ämne: Kandidatuppsats i Företagsekonomi, Uppsala Universitet Handledare: Jiri Novak
Titel: Redovisning av utsläppsrätter - sambandslöst och värdelöst?
Syfte: Uppsatsen undersöker svenska företags redovisning av utsläppsrätter. I dagsläget finns flera olika sätt att redovisa utsläppsrätter, och ingen standardisering råder. Undersökningen ämnar utröna om det finns ett samband mellan den metod företagen väljer när de redovisar sina utsläppsrätter och tre variabler; nyckeltalet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar, revisionsbyrå och årets resultat.
Teori: Uppsatsen tar sin grund i tidigare forskning som problematiserar avsaknaden av jämförbarhet i redovisningen av utsläppsrätterna. Tidigare kvalitativa undersökningar har också indikerat att redovisningsmetoden kan vara avhängig av variabler såsom revisionsbyrå. Det teoretiska ramverket grundar sig dels i de olika standarder som existerar, dels i revisionsbyråers konsultativa ställningstaganden och dels i litteratur om earnings management.
Tre hypoteser kring respektive variabel sätts upp, som sedan prövas.
Metod: Med en kvantitativ metod undersöks de tre ovan angivna variablerna mot svenska företag med utsläppsrättsinnehav. Undersökningen består av ett enkätutskick till 203 företag. 49 svar erhölls, vilket ger en svarsfrekvens på ca 25 procent. Enkätundersökningen har kompletterats med information från respondenternas årsredovisningar.
Empiri: Vi finner inget samband mellan företag med låga nyckeltal antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar och redovisning till verkligt värde såsom enligt hypotes 1; snarare redovisade dessa företag oftare enligt en ”övrigt”- post. Hypotes 2, gällande revisionsbyråernas påverkan på val av redovisningsmetod, kan inte accepteras på grund av att inget samband står att finna mellan företagets metod och den revisionsbyrå de anlitat.
Revisionsbyråerna anger också flera redovisningsmetoder som möjliga när de konsulterar företag. Nollhypotesen för hypotes 3 kan inte förkastas, dock finns vissa indikationer på ett potentiellt samband.
Slutsats: Undersökningen finner överlag svaga samband mellan de tre variablerna och val av redovisningsmetod. Hypotesen gällande nyckeltalet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar förkastas. Inget samband står heller att finna mellan val av revisionsbyrå och redovisningsmetod. För hypotesen om sambandet mellan årets resultat och metod kan nollhypotesen ej avfärdas men indicier finns att posten kan användas för earnings managementsyften. Dock är underlaget alltför litet för att statistiskt säkerställa sambandet.
Nyckelord: Redovisning, utsläppsrätter, IAS, IFRIC, earnings management, revisionsbyrå
Innehållsförteckning
1 Inledning och bakgrund ... 7
1.1 Problemformulering ... 8
1.2 Tidigare forskning ... 9
1.2.1 Val av revisionsbyrå och företagens storlek ... 10
1.2.2 Värderelevans och earnings management ... 12
1.3 Hypotes ... 14
1.4 Syfte och frågeställning ... 15
2 Teori ... 16
2.1 Immateriella tillgångar eller finansiella instrument?... 16
2.2 Redovisning till vilket värde? ... 17
2.3 När bör intäkterna redovisas? ... 18
2.4 Redovisning av utsläppsrätter genom tillämpning av IAS och RR ... 19
2.5 Revisionsbyråernas ställningstagande ... 20
2.6 Earnings management ... 21
3 Metod och metodutvärdering ... 22
3.1 Frågeöversikt ... 24
3.2 Statistisk metod ... 25
4 Resultat ... 25
4.1 Statistisk utvärdering ... 25
4.2 Hypotes 1: Antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar ... 27
4.3 Hypotes 2: Revisionsbyrå ... 30
4.4 Hypotes 3: Årets resultat utifrån ett earnings managementperspektiv ... 34
5 Sammanfattande diskussion ... 37
Källförteckning ... 40
Bilagor ... 45
Bilaga 1 ... 45
Bilaga 2 ... 47
Bilaga 3 ... 49
Bilaga 4 ... 51
Översikt förkortningar
EU Europeiska Unionen
EU ETS European Union Emission Trading Scheme IAS International Accounting Standards
IASB International Accounting Standards Board
IFRIC International Financial Reporting Interpretations Committee IFRS International Financial Reporting Standards
PwC PricewaterhouseCoopers
US GAAP US Generally Accepted Accounting Principles
1 Inledning och bakgrund
Eskalerande miljöproblem har lett till att regeringar och institutioner världen över letar efter metoder för att minska koldioxidutsläpp, framförallt från tunga industrier. Många företag arbetar aktivt för hållbar utveckling och har insett vikten av att minska sina utsläpp, både ur ett etiskt perspektiv och som svar på konsumeters ökade krav. Den globala uppvärmning vi ser idag är ett resultat av historiska utsläpp och det är därför av största vikt att så snabbt som möjligt utveckla system som gynnar både naturen, samhället och ekonomin. En stor del av arbetet ligger i att utveckla funktionella juridiska och ekonomiska regelverk för att begränsa utsläppens omfattning.
Den 1 januari 2005 trädde den Europeiska Unionens (EU) direktiv för handel med utsläppsrätter i kraft, European Union Emission Trading Scheme (EU ETS), för att möta medlemsländernas åtagande att minska sina utsläpp i enlighet med Kyoto protokollet (EU, 2010). En utsläppsrätt motsvarar rätten att släppa ut ett ton koldioxid, eller en mängd av någon annan växthusgas med motsvarande inverkan på den globala uppvärmningen, under en specifik period. I EU omfattas ca 12 000 anläggningar av det nya systemet och i Sverige ca 750 anläggningar, framförallt inom industri- och energisektorn. Fördelningen av utsläppsrätter görs av regeringen i samarbete med EU-kommissionen vart femte år (Regeringskansliet, 2010; Braun, 2009). EU ETS är uppdelat i två faser, den inledande fasen (fas I), från 2005- 2007, var tänkt som en testfas där företag och stater fick chansen att lära sig om det nya direktivets funktion och anpassningskrav. Ett stort överskott av utsläppsrätter fördelades och ingen större press sattes på de involverade företagen. Under den andra fasen (fas II), från 2008-2012, infördes skärpta krav. Antalet tillgängliga utsläppsrätter på marknaden minskades genom att kvoten tilldelade utsläppsrätter reducerades, med målet att minska utsläppen med 20 procent (jämfört med utsläppsnivåerna 1990) till år 2020 (EU, 2010). I dagsläget tilldelas fortfarande en stor andel av företagen ett överskott av utsläppsrätter. Fördelningen ska utvärderas innan programmet går vidare in i fas III, som sträcker sig från 2013-2020, för att öka incitamenten för minskade utsläppsnivåer (Converey et al., 2008; ACCA, 2009)
Tanken bakom programmet är att företag ska uppmuntras att minska sina utsläpp av växthusgaser genom att belägga höga utsläppsnivåer med en kostnad och omvandla minskade utsläpp till en tillgång. Varje företag som innefattas av systemet blir tilldelade ett antal utsläppsrätter baserade på tidigare utsläpp. Ett företag kan sälja sina rätter om de inte används och köpa nya om utsläppen överskrider den tilldelade kvoten. Utsläppsrätter är således en form av ekonomisk tillgång, som ska redovisas av de företag som innehar dem.
Inom den företagsekonomiska forskningen har det framförts vitt skilda åsikter om själva naturen av redovisningen av utsläppsrätter (Lohmann, 2009). Tidigt höjdes kritiska röster mot hela systemet av utsläppsrättshandel inom redovisningen. Neoliberalistiska kritiker såsom Gibson (1996) och senare O´Neill (2007) menar att försöken att lösa miljöproblem genom att ekonomisera dem i grund och botten är missriktade, eftersom man då utgår ifrån det felaktiga paradigmet att miljön är en del av ekonomin. Enligt ett dylikt synsätt är det inte redovisningen i sig som är bekymret, då det verkliga problemet är av ren ekologisk natur.
Under 2000-talet har dock en mer miljömedveten och socialbetonad redovisning blivit alltmer accepterad. Redovisningen av utsläppsrätter uppfattas idag som en betydelsefull mekanism genom vilken företag kan ta ansvar för att förbättra miljön. Enligt Callon (2009) kan utsläppsrätter närmast liknas vid ett experiment där ekonomi, politik och naturvetenskap sammanblandas i ett försök att ”civilisera” marknadskrafterna. Bebbington och Larrinaga- Gonzáles (2008) poängterar att redovisningen av utsläppsrätter är ett sätt att förvandla miljöproblem till ekonomiska problem. Genom detta får också företag incitament till ökad miljömedvetenhet. Hopwood (2009) menar att ur ett miljömässigt perspektiv är och kommer redovisningskrav i framtiden att vara en central kraft för att säkerställa att företag utvecklas miljömedvetet. Redovisningen utgör en plattform från vilken företag kan ställa olika möjligheter emot varandra och utarbeta verkningsfulla miljöstrategier.
Forskningsdebatten handlar således nästan uteslutande om huruvida det är möjligt och önskvärt att internalisera och ekonomisera de externa miljöproblemen. Utgår man ifrån en neoliberalistisk synvinkel är företagens redovisning av utsläppsrätter en mycket betydelsefull aktivitet av både ekonomisk och ekologisk natur. Mot denna bakgrund är problematiken kring utsläppsredovisningen både angelägen och relevant.
1.1 Problemformulering
Ett av redovisningens huvudsakliga problem är att utsläppsrätter rent redovisningsmässigt är svåra att definiera. En utsläppsrätt kan både vara en immateriell tillgång för ett företag med utsläpp, eller ett slags värdepapper för företag som endast köper rätterna för att senare kunna sälja dem vidare till ett högre pris. Det kanske till och med är svårt att klassificera dem som en tillgång, då de egentligen fungerar som en restriktion mot företagen (Cook, 2009).
Idag existerar heller inte något tydligt regelverk eller praxis för hur rätterna ska redovisas. 2004 släpptes regelverket IFRIC 3, men det erhöll snabbt kritik från olika
matchningsprincipen alltför mycket och reglerna bidrog till osäkerhet i mätningen av utsläppsrätternas värde. Cook (2009) menar att förslaget också motverkade förhoppningen om en fungerande marknad med handel av utsläppsrätter, som är en viktig del i planen för att minska utsläppen på längre sikt. IFRIC 3 drogs således tillbaka redan 2005, och efter det har inga nya regelverk utgivits. Redovisningen av utsläppsrätter är i dagsläget följaktligen ett ingenmansland; ett problem som poängterats av ett antal forskare (Fornaro et al., 2009;
Elfrink et al., 2009).
Redovisningsbyråerna har studerat valmöjligheterna inom området och släppt olika rapporter kring hur redovisning av utsläppsrätter kan genomföras. De fyra stora redovisningsbyråerna, PricewaterhouseCoopers (PwC), Deloitte, Ernst & Young och KPMG har alla författat rapporter gällande utsläppsrättsredovisningen. Problemet är dock att rapporterna presenterar ett antal olika sätt på vilka redovisningen kan ske.
Redovisningsbyråerna kan inte normativt ange vilken metod som bör tillämpas därför att det inte finns ett enskilt sätt som anses vara mest rättvisande. Då utsläppsrätter kan redovisas på olika sätt vore det intressant att undersöka företagens strategier när de väljer metod.
1.2 Tidigare forskning
Fokus i forskningen har legat på att förklara de olika sätt genom vilka utsläppsrätter kan tolkas. Forskningen har också ofta varit normativ och syftat till att identifiera vilken redovisningspraxis som är bäst.
De huvudsakliga problemen som existerar i dagsläget, då ingen redovisningspraxis existerar, har diskuterats flitigt under de senaste åren. Elfrink och Ellison (2009) ger en överblick över vilka standards som används idag och vilka redovisningsmässiga problem som finns med varje redovisningsmetod. Det största problemet författarna identifierar är dagens brist på konsekvens och transparens; två viktiga grundvalar för redovisningen. Bristen på konsekvens beror på att olika redovisningsmetoder blandas, och bristen på öppenhet och insyn på det faktum att årsredovisningar och andra dokument sällan tydligt anger hur företagen redovisat utsläppsrätterna. Fornaro et al. (2009) för en likartad diskussion där de kritiserar de existerande standarderna och bristen på enhetlighet. Författarna poängterar att det nuvarande systemet lider av bristen på jämförbarhet mellan företagens redovisningar, och menar på att detta skapar problem för investerare att få en sanningsenlig bild av företagens situation.
Yu och Östlund (2008) går i sin studie igenom alla de olika sätt på vilka utsläppsrätter kan redovisas och framhåller brister inom både existerande redovisnings- och beskattningsregler. Bebbington och Larringa-Gonzáles (2008) identifierar i sin artikel fält inom utsläppsrättsredovisningen där mer forskning behövs. Dels efterfrågar forskarna mer normativ forskning för att klargöra exakt hur rätterna bör redovisas, dels poängterar de behovet av en icke-finansiell redovisning för att förtydliga företagens miljömässiga åtaganden, vilket inte alltid kommer till sin rätt i redovisningen.
Wambsganss and Sanford (1996) genomförde tidigt en normativ undersökning kring hur rätterna bör redovisas. De kommer fram till att värdering till marknadsvärde vid tidpunkten då utsläppsrätterna köps eller tilldelas är att förespråka, därför att den redovisningsmetoden enligt forskarna bäst speglar tanken med en fungerande marknad för utsläppsrätter och ger störst konformitet då metoden värderar köpta och tilldelade utsläppsrätter till samma värde.
Dock stötte Wambsganss och Sanfords (1996) undersökning snabbt på kritik.
Milne (1996) kritiserar den föreslagna kapitaliseringen av utsläppsrätter och menar att det skulle innebära att miljöförstörande företag äger sin egen rätt att förstöra miljön, vilket är ett antagande som enligt Milne (1996) förgör själva tanken med utsläppsrätterna som medel att förbättra miljön. Lehman (1996) instämmer i kritiken då han anser att miljöredovisning inte problematiserar relationerna mellan människan och naturen, utan reducerar miljön till siffror.
Gibson (1996) kritiserar Wambsganss och Sanford (1996) på likartade grunder, och poängterar att det inte är redovisningsmetoden som är problemet, utan sättet på vilken miljöproblem reduceras till ekonomiska problem.
En studie av Löwing, Sjöbäck och Malm (2006) söker också normativt finna den bästa redovisningsmetoden och de konkluderar att utsläppsrätterna bör redovisas som omsättningstillgångar. Dock grundar de sin undersökning på ett antal antaganden, exempelvis om utsläppsrättsmarknaden som en aktiv marknad, vilket gör att undersökningen inte inkluderar alla de mångfacetterade sätt på vilka utsläppsrätterna används och tilldelas, och därför kan kritiseras utifrån ett antal aspekter såsom också Wambsganss och Sanfords (1996) slutsatser kritiserades.
1.2.1 Val av revisionsbyrå och företagens storlek
Endast i begränsad omfattning har forskning genomförts för att mer positivistiskt
andel av företagen som väljer vilken princip. Den begränsade undersökningen TroubleEntry Accounting - Revisited från 2007 gjord av PwC och the International Emissions Trading Association är dock ett undantag. Undersökningen grundar sig på enkätsvar från 26 europeiska företag med utsläppsrättsinnehav och pekar empiriskt ut vilka skillnader i redovisningspraxis som existerar mellan företag och vilka metoder som faktiskt används.
Undersökningen konkluderade att det existerar ett flertal olika sätt att redovisa utsläppsrätter.
Dock analyserar inte undersökningen tillräckligt djuplodande vad dessa betydande skillnader kan bero på, vilket vore av intresse att utröna.
KPMGs rapport Accounting for carbon – the impact of carbon trading on financial statements (2008) poängterar att företag väljer den utsläppsredovisningsstrategi som bäst passar dess företagsmodell, strategi och dess transaktioner. Kanske går det således att fastställa huruvida vissa typer av företag väljer att redovisa enligt en viss modell och föredrar en redovisningsmetod över en annan, därför att det passar deras egna motiv. Då det inte existerar någon likriktad normgivning tycks det inte vara ett orimligt antagande att företagen väljer den modell som passar deras intressen bäst.
En undersökning som kompletterar PwCs resultat står att finna i en studie från 2006 av Fritzon, Gunnarsson och Lind. Författarna undersöker hur utsläppsrätter värderas i svenska företag genom en kvantitativ studie av årsredovisningarna från 207 företag, med syfte att dels undersöka vilken värderingsmetod företagen använder, dels huruvida metoden är avhängig av branschtillhörighet eller omsättning. Dock fallerar deras metod. Efter att undersökningen slutförts insåg författarna att de, utifrån informationen från årsredovisningarna, inte kunde urskilja vilken värderingsprincip företagen använt. Författarna kompletterade undersökningen med en enkät och fick 21 svar. Resultatet visar att företagen värderade utsläppsrätterna olikartat: 48 procent redovisade dem som en omsättningstillgång, 36 procent som en anläggningstillgång och 15 procent tog inte upp dem till något värde alls.
Fritzons et al. (2006) undersökning visar att storleken på företaget, mätt genom omsättning, har betydelse då stora företag i större utsträckning valde att redovisa enligt IFRIC3. Ytterligare ett resultat var att företag inom samma bransch tenderar att svara likartat, troligen för att de vänt sig till likartade företag eller branschorganisationer för råd. Författarna tycker sig också se ett samband mellan val av revisionsbyrå och redovisningsmetod, men saknar data att styrka sambandet och presenterar relationen som en intressant framtida forskningsfråga.
Engels (2009) undersöker vilka informationskällor företag med utsläppsrätter
utgår ifrån ett kognitivt synsätt där hon menar att olika informationskällor gradvis påverkar beslutsfattaren att forma sin uppfattning. Engels poängterar att företag fick mest information från privata konsultfirmor, såsom revisionsbyråer, och att dessa hade ett starkt inflytande på företagens val av redovisningsmetod. Dock menar Engels (2009), utgör den externa informationen endast ett led i beslutsprocessen. Informationen bearbetas sedan internt av företagets experter för att passa företagets specifika situation, och resulterar slutligen i ett metodval. Författaren finner dock många exempel där företagen inte konsulterat någon extern informationskälla och heller inte hade någon intern ansvarig för utsläppsredovisning, vilket skapat kaos i redovisningen.
I Dahlborgs och Norstedts studie (2006) intervjuas kvalitativt representanter från tre av de fyra stora revisionsbyråerna, där revisorerna uppger vilken typ av värdering de förespråkar. Revisionsbyråerna uppvisar skilda uppfattningar. Exempelvis menade Ernst och Young (2006) att utsläppsrätterna inte är en tillgång, utan en restriktion och därför ska värderas till ett nollvärde, PwC anser att de är en tillgång som ska värderas till anskaffningsvärde och Deloitte håller sig helt till IFRIC 3s principer om löpande omvärdering till verkligt värde. Även i Karlssons, Djurfelters och Holmströms (2005) studie framkommer det, efter intervjuer med inflytelserika personer inom utsläppsredovisning från Naturvårdsverket och de fyra stora revisionsbyråerna, stora olikheter i hur ”auktoriteterna”
inom ämnet anser att redovisningen bör se ut. I dagsläget rör sig professionens åsikter närmare ett gemensamt synsätt, men stora skillnader existerar fortfarande.
Utifrån dessa undersökningar borde det vara av intresse att kvantitativt undersöka huruvida företagens olikartade värderingar är avhängiga av vilken revisionsbyrå de använder. Fritzon et. al (2006) tycker sig se ett samband utan att kunna verifiera detta och Engels (2009) menar att information från revisionsbyråer är en del av den process genom vilken företagen väljer redovisningsmetod.
1.2.2 Värderelevans och earnings management
Ett antal författare har undersökt värderelevansen eller ”the value relevance” av redovisade utsläppsrätter. Värderelevanskonceptet grundar sig i hur relevanta värdena i redovisningen är för beslutsfattandet, utifrån ett företags intressenter och investerares perspektiv.
Johnston, Sefcik och Soderstrom (2008) undersöker utsläppsrätters värde- relevans genom att studera svaveldioxidutsläpp. Undersökningen konkluderar att marknaden
lägger ett positivt värde i ett företags innehav av utsläppsrätter för svaveldioxid, och att rätterna därför torde ha ett faktiskt värde också för ett företags intressenter.
Veith, Verner och Zimmermann (2008) undersöker beslutsnyttan för fyra olika värderingsmetoder och finner att vissa metoder faktiskt uppfattas som bättre ur ett dylikt perspektiv. Författarna kommer fram till att ”gross methods” (där utsläppsrätten tolkas som en immateriell tillgång till verkligt värde) som förespråkas av IFRS är svårare att tolka och ger mer otydliga signaler än vad “net methods” gör (där utsläppsrätten bokförs som en kostnad, och endast köpta rätter bokförs som en tillgång), såsom förespråkas av US GAAP.
Kolk, Levy och Pinkse (2008) menar, å andra sidan, att varken simplifierade eller komplexa redovisningsmetoder av utsläppsrätterna ger relevant information till investerare. De grundar sin kritik på att många företag inte är insatta i problematiken och att utsläppsrättsredovisningen, vilken metod som än gäller, inte är förståelig, och att det i årsredovisningarna sällan framkommer hur företagen tänkt.
Givet den komplexa och tvetydiga värderelevansdebatten kring utsläppsrätter vore det intressant att undersöka redovisningen, inte från investerarnas perspektiv vilket redan gjorts, utan snarare från företagsledningens perspektiv. Kanske kan redovisningsmetoden grunda sig, inte i första hand i en önskan att skapa förståelse hos investerare, utan snarare i ett earnings managementtänk. Bruket av posten utsläppsrätter för earnings managementsyften har aldrig tidigare undersökts, vilket gör det intressant att titta närmre på den kopplingen.
Sambandet mellan resultat och earnings management har undersöks av Burgstahler och Dichev (1997), vilka finner starka kopplingar mellan ett negativt resultat och earnings management. Tidigare forskning har också påvisat att företag som följer IAS regelverk är mindre opportunistiska än de som följer andra, mindre vedertagna regelverk (Barth et al., 2008), samt att strängare redovisningsregler ofta leder till en ökad relevans och kvalitet i redovisningen och mindre earnings management (Ewert och Wagenhofer, 2005).
Forskningen indikerar således att redovisningen av utsläppsrätter, vilket helt saknar tydliga internationella ramverk, skulle kunna användas för earnings management. En undersökning av earnings management kan utgå från antagandet att valet av redovisningsmetod eventuellt är avhängig av företagets resultat och företagsledningens önskan om att vid ett dåligt resultat försköna och öka tillgångsposten, där utsläppsrätternas värden maximeras. Utifrån Burghstahlers och Dichevs (1997) resultat vore det relevant att jämföra företag med positivt resultat mot företag med negativt resultat för att se om de värderar olika, och om företag med negativt resultat oftare väljer att värdemaximera utsläppsrätterna.
1.3 Hypotes
Tre hypoteser som vidareutvecklar den ovan diskuterade tidigare forskningen inom området redovisning av utsläppsätter kommer här att formuleras. Syftet med hypoteserna är att prova sambandet mellan hur utsläppsrätter redovisas och tre variabler, för att söka en förklaring till de olikartade metoder som används.
Hypotes 1: Företag väljer att redovisa sina utsläppsrätter baserat på hur stor del av de totala tillgångarna som utsläppsrätterna utgör, utifrån vår konstruerade nyckelvariabel antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar. Vi tror att företag med få utsläppsrätter i relation till dess tillgångar, alltså ett litet tal, väljer att redovisa ett nollvärde, därför att nollvärdet är det enklaste att redovisa enligt och därför att det innebär en minimal påverkan på redovisningen så länge företagens utsläpp håller sig inom ramen för antalet ägda utsläppsrätter. Företag med ett högre nyckeltal, alltså större antal utsläppsrätter i relation till totala tillgångar, tror vi istället väljer att redovisa enligt principen verkligt värde, därför att det är mer angeläget för dessa företag att utsläppsrätternas värde är högre, just för att utsläppsrätterna utgör en större del av tillgångarna.
Hypotes 2: En alternativ hypotes utgår istället ifrån att företag väljer den redovisningsmetod som deras revisionsbyrå förespråkar. Baserat på hur respektive revisionsbyrå menar att utsläppsrätter ska redovisas kan sambandet kring hur företagen faktiskt väljer att redovisa dessa undersökas.
Hypotes 3: Den sista hypotesen utgår ifrån ett earnings management perspektiv. Hypotesen är att företag som uppvisar ett dåligt resultat, här klassificerat som ett negativt resultat i årsredovisningen för 2009, väljer att redovisa sina utsläppsrätter till verkligt värde istället för ett nollvärde, för att maximera sin tillgångspost och skapa en bild av att företaget går bra, trots årets resultat. Vår hypotes utgår ifrån att värdering till verkligt värde ger större utrymme till opportunistiskt beteende.
Figur 1 Hypotetisk relation mellan de oberoende variablerna val av revisionsbyrå, nyckeltalet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar utsläppsrätter och earnings management, och den beroende variabeln redovisning av utsläppsrätter
1.4 Syfte och frågeställning
Vår studie ämnar fylla den lucka som identifierats i forskningen kring redovisning av utsläppsrätter, nämligen hur svenska företag faktiskt väljer att redovisa sina utsläppsrätter, och försöker hitta en förklaring till den variation som finns utifrån de tre angivna hypoteserna. Vi ämnar bygga vidare på PwCs ovan nämnda begränsade europeiska undersökning genom att studera redovisningen hos ett större antal svenska företag som innehar utsläppsrätter, i syfte att empiriskt belägga vilka normer som efterföljs och varför. Exempelvis kommer undersökningen att belysa huruvida rätterna de facto värderas till ett nollvärde eller ett verkligt värde.
För att vidare utveckla vår studie ämnar vi undersöka om det finns en korrelation mellan hur företag väljer att redovisa sina utsläppsrätter och andelen ägda utsläppsrätter i relation till totala tillgångar, huruvida valet av revisionsbyrå påverkar redovisningsmetoden, samt eller om metoden har ett samband med företagets resultat.
Redovisning av utsläppsrätter Revisionsbyrå
Totala tillgångar/antalet
utsläppsrätter Earnings
management
Frågeställningen är således: Hur väljer svenska företag att redovisa sina utsläppsrätter, och varför väljer företagen en specifik metod? Frågan varför företagen väljer en viss metod kommer att analyseras utifrån tre hypoteser:
1. Det finns ett samband mellan redovisningsmetod och måttet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar.
2. Det finns ett samband mellan redovisningsmetod och revisionsbyrå.
3. Det finns ett samband mellan redovisningsmetod och årets resultat, som en indikation på earnings management.
2 Teori
Den stora problematiken i redovisningen av utsläppsrätter grundar sig i att det inte är enkelt att klassificera exakt vad de är. I grund och botten är de en restriktion på koldioxidutsläpp, och en restriktion är egentligen inte en tillgång. Dock kan de innehas, köpas och säljas, och borde därför rimligtvis vara någon typ av tillgång. Följande teoriavsnitt tar upp ett antal problem kring redovisningen av utsläppsrätter och diskuterar olika möjliga sätt att redovisa.
Empirin kommer sedan att utröna vilka av nedan diskuterade principer som faktiskt efterlevs.
2.1 Immateriella tillgångar eller finansiella instrument?
Rätterna kan tolkas som finansiella instrument, i det att de kan köpas och säljas. I 1 kap 4 § Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden definieras finansiella instrument som antingen överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, finansiella derivatinstrument eller fondandelar. Utsläppsrätter skulle enligt denna tolkning kunna vara en form av överlåtbara värdepapper. Dock frångår interpretationen till viss del syftet med utsläppsrätterna; de är inte utgivna av staten i första hand som ett värdepapper, utan har syftet att kontrollera och reglera koldioxidutsläpp. Regeringen har även i Proposition 2004/05:18 Handel med utsläppsrätter II angett tydliga direktiv för att utsläppsrätterna skall behandlas på ett likartat sätt som el- certifikat, vilka inte tolkas som finansiella instrument. Praxis inom andra EU-länder är inte heller tolkning enligt definitionen för finansiella instrument.
Den vanligaste definitionen är att rätterna utgör immateriella tillgångar. Enligt IAS 38 fastställs immateriella tillgångar som identifierbara, icke-monetära tillgångar utan
ekonomiska fördelar. Utsläppsrätterna uppfyller flera av IAS 38s krav, och liknar andra immateriella tillgångar såsom patent och licensrättigheter. Det stora problemet är dock att en immateriell tillgång ska vara icke-monetär; utsläppsrätter kan ju ses som en form av värdepapper som kan omsättas till kontanta medel. Därmed passar rätterna heller inte helt in i denna kategori, även om de enligt praxis oftast behandlas som en immateriell tillgång.
Det tycks också generellt råda viss oklarhet kring exakt vad immateriella tillgångar är och hur de kan uppdelas. Wyatt (2006) delar in immateriella tillgångar i sex olika kategorier, medan Lev, Radhakrishnan och Zhang (2009) i sin forskning utgår ifrån fyra andra klassificeringar. Kanske speglar denna avsaknad av likriktade klassificeringar inom forskningen en svårighet för företag att veta hur immateriella tillgångar ska behandlas.
Tillgångarna är till sin natur svårdefinierade och begränsad normgivning existerar.
Jämförbarheten mellan olika företag försvåras också på grund av bristen på normgivning (Engels, 2009).
2.2 Redovisning till vilket värde?
Ytterligare en variation i redovisningen av utsläppsrätter är de olikartade principer som ligger till grund för dess värdering. Enligt Elfrink et al. (2009) kan principernas användare delas upp i två läger. Det första lägret använder en slags konservativ värdering som utgår helt ifrån historiska värden. Dessa värden är enkla att beräkna och består av verifierbar data. Det andra lägret utgår från IASBs riktlinjer om ett verkligt värde, och använder antingen ständigt uppdaterade marknadsvärden eller prognoser. Denna redovisning har lägre tillförlitlighet men högre relevans.
I Sverige används, enligt Redovisning av utsläppsrätter enligt svensk god redovisningssed, utgiven 2006 av PwC och Svensk Energi, oftast redovisning till verkligt värde. Stundtals redovisas dock utsläppsrätterna till ett nollvärde då de tilldelats. Skillnaderna i värderingen blir således väsentlig beroende på om värderingen är till anskaffningsvärde (ofta nominellt nollvärde) eller till det pris som rätterna skulle kunna ge vid försäljning på marknaden. PwCs tidigare anförda EU-vida undersökning från 2007 påvisar dock att endast 14 procent av alla företag redovisar utsläppsrätter till verkligt värde, medan 76 procent anger ett nominellt nollvärde. Som anledning anges just problematiken med verkligt- värdeberäkningarna och de medföljande problem som uppstår vid tillgångens avyttrande.
Det finns således utrymme för företagen att själva välja vilket värde som redovisas. En värdering till verkligt värde innebär att ett nedskrivningstest ska utföras årligen
för att utröna om tillgången minskat i värde eller ej, varvid tillgången nedskrivs eller förblir orörd. Viss forskning (Carlin & Finch, 2009; Ramanna, 2008; Jarva, 2009) tyder på att värdering till verkligt värde kan ge upphov till opportunistiskt agerande, och kanske är detta en orsak till varför 14 procent av företagen i ovan angivna undersökning väljer den principen, trots dess uppenbara problem.
En mer konservativ redovisningsmetod, i detta fall redovisning av utsläppsrätter till ett nollvärde, bygger på försiktighetsprincipen. Om en tillgångs värde kan räknas ut på olika sätt väljs alltid det lägsta värdet. Basu (1997) tolkar konservativ redovisning som tendensen att kräva mer kontroll för att erkänna goda nyheter än dåliga nyheter; exempelvis tas kostnader upp så fort de misstänks medan intäkter endast redovisats när de realiserats.
Watts (2003) poängterar också att konservativ redovisning minimerar risken för opportunism exempelvis därför att intäkter med en dylik metod inte kan överdrivas.
2.3 När bör intäkterna redovisas?
Motsättningarna mellan en konservativ redovisning och redovisning som förespråkar verkligt värde gäller även när avyttringen av tillgången ska redovisas. Rätten bör nämligen registreras som en intäkt som svarar mot den miljökostnad som uppstår i företagets produktion när koldioxid släpps ut. Intäkten ska således periodiseras så att den ställs mot kostnaden som ska täckas. De utsläppsrätter som är kvar efter att produktionskostnaderna täckts ska intäktsföras när de säljs (PwC, 2006).
Den enklaste metoden för att redovisa intäkterna och tillgångens avyttring torde vara en planenlig avskrivning. Detta tillvägagångssätt följer dock inte redovisningens matchningsprincip som anger att intäkten ska ställas direkt mot den kostnad som den ska täcka. Istället bör företagen försöka ange exakt hur stor del av kostnaden som uppstår under en månad, för att sedan fördela utsläppsrätterna därefter. Ett dylikt tillvägagångssätt är dock behäftat med större svårigheter, dels i själva beräkningen, dels i det faktum att ett visst mått av osäkerhet alltid ligger i en uppskattning av ett värde under förevarande och framtida månader. Det framkommer heller inte på ett tydligt sätt exakt hur eller när de uppskattade kostnaderna respektive intäkterna bör resultatföras.
Altamuro, Beatty och Weaber (2005) och Zhang (2005) undersöker effekterna av olikartade tidpunkter av inkomstuppskattningar och den timing som väljs i redovisningen.
En tidig inkomstuppskattning bidrar, enligt Zhang, till mer aktuell information som ger en
intäkter resultatförs innan de faktiskt realiserats. En mer konservativ hållning innebär högre tillförlitlighet i siffrorna och inger intressenter en trygghet i vetskapen om att det som redovisats faktiskt har hänt. Enligt PwC (2007) råder stora skillnader i hur utsläppsrätterna resultatförs över tiden. 50 procent av företagen försöker att matcha intäkterna mot faktiska utsläpp under en viss tid, medan resterande andel antingen använder en linjär avskrivningsprincip eller en alternativ, icke angiven, metod.
2.4 Redovisning av utsläppsrätter genom tillämpning av IAS och RR
I dagsläget tillämpas bland annat existerande International Accounting Standards (IAS) och redovisningsrådets rekommendationer (RR) för redovisning av utsläppsrätter, men appliceringen är långt ifrån problemfri (Cook, 2009; Hopwood, 2009; Wambsganss och Sanford, 1996). IFRIC 3 används i viss utsträckning, men bekymmer med dålig matchning mellan redovisad tillgång och skyldigheten att leverera utsläppsrätter har resulterat i att principen frångås i allt större utsträckning (Deloitte, 2009). Med detta till grund har företag för närvarande två val; de kan välja att tillämpa IFRIC 3, trots fastställda problem och att direktivet förkastats, eller utgå från existerande standarder och välja redovisningsmetod utefter vad som generellt stämmer bäst överens med företagets redovisningsmodell.
Enligt IFRIC 3 definieras utsläppsrätter som immateriella tillgångar och ska bokföras i enlighet med IAS 38 Intangible Assets. När utsläppsrätter tilldelas företag av staten för mindre än dess verkliga värde, ska differensen mellan priset som betalades för dem och dess verkliga värde ses som statligt stöd och redovisas enligt IAS 20 Accounting for Government Grants and Disclosure of Government Assistance. Slutligen ska företag, i takt med att de släpper ut växthusgaser, uppge en ansvarsförbindelse i redovisningen, en skyldighet att leverera utsläppsrätter, i enlighet med IAS 37 Provisions, Contingent Liabilities and Contingent Assets.
Andra standarder som innehåller relevanta definitioner i sammanhanget existerar, och majoriteten företag i dagsläget väljer att klassificera utsläppsrätter som immateriella tillgångar eller inventarier (Deloitte, 2009). Under definitionen inventarium behandlas utsläppsrätterna utifrån IAS 2 Inventories och värderas därav till anskaffningsvärde, vilket i fallet tilldelade utsläppsrätter är ett nollvärde. Som tidigare diskuterats finns även argument för att utsläppsrätter faller under IAS 39 Financial instruments: Recognition and measurement, men i dagsläget rör sig redovisningsprofessionen bort från denna typ av klassificering (Deloitte 2009).
Redovisningsrådet, enligt svensk god redovisningssed (PwC och Svensk Energi, 2006), hänvisar till likartade redovisningsregler för hanteringen av utsläppsrätter. Även enligt svenska standarder kan rätterna definieras som en immateriell tillgång, i enlighet med RR 15 Immateriella tillgångar. Oavsett om utsläppsrätterna tilldelats av staten eller är inköpta ska värdering ske enligt RR 28 Statliga stöd och de kan således värderas till verkligt värde eller ett nominellt nollvärde. Det verkliga värdet kan beräknas till anskaffningsvärde, och sedan 2009 är det tillåtet att därefter löpande värdera till marknadsvärde. Kontering sker mot förutbetalda intäkter eftersom utsläppen inte tjänats in vid tilldelningstillfället. Skulden som uppstår för gjorda utsläpp redovisas enligt RR 16 Avsättningar, ansvarsförbindelser och eventualtillgångar och ska värderas till den bästa uppskattningen av vad som krävs för att på balansdagen reglera skyldigheten att begränsa utsläppen. Slutligen kan RR 17 Nedskrivningar tillämpas för omvärdering, om utsläppsrätternas marknadsvärde sjunker.
2.5 Revisionsbyråernas ställningstagande
Generellt för de fyra stora revisionsbyråerna, Ernst & Young, PricewaterhouseCoopers, Deloitte och KPMG, är att de inte förespråkar en specifik metod utan menar att val av redovisningsätt ska spegla företagets genomgående strategiska plan och vara konsekvent.
Skillnaderna mellan dem ligger i vilka olika strategier de redogör för och vilka alternativ de presenterar för sina kunder, men alla bygger på liknande principer.
Ernst & Young utgår från två principiellt olika ansatser som kan anpassas på detaljnivå efter förutsättningarna i specifika företag, Net liability approach och Government grants approch (Ernst & Young, 2009). Den fundamentala skillnaden mellan de två metoderna är hur företagen väljer att värdera utsläppsrätterna och ansvarsskyldigheten. Net liability approch bygger på att utsläppsrätterna redovisas till ett nominellt värde (nollvärde/symboliskt värde) och att en ansvarsskyldighet bokförs först då utsläppen överstiger antalet innehavda utsläppsrätter. Den andra infallsvinkeln bygger på att redovisa beviljade utsläppsrätter till verkligt värde och en motsvarande förutbetald intäkt i balansräkningen. Det statliga bidraget redovisas därefter successivt i resultaträkningen i takt med utsläppen. Metoden skiljer sig från det tillvägagångssätt som är angett i IFRIC 3 där ansvarsskyldigheten uppskattas till värdet på antalet innehavda utsläppsrätter som ska användas för att erlägga skulden.
Deloittes inriktning liknar i stor utsträckning Ernst & Youngs. De anger tre olika
andra syftar till att värdera utsläppsrätterna till verkligt värde. Skillnaden ligger i att som ett tredje alternativ presenteras IFRIC 3 i sin helhet och valet av angreppssätt är sedan helt upp till kunden (Deloitte, 2007).
PwC förespråkar, enligt den tidigare behandlade undersökningen på området (2007) exakt samma metoder som Deloitte, det vill säga en nominell metod (redovisning till nollvärde) ett verkligt värde eller en metod som följer IFRIC i sin helhet. Dock menar PwCs utsläppsrättsansvarige Martin Gavelius i en telefonintervju (2010-05-19) att endast den nominella och verkligt värde- metoderna förespråkas när företagen konsulterar dem.
KPMG anger inga specifika metoder, utan redogör snarare för de olika valmöjligheter företagen har vid värdering och redovisning av utsläppsrätter och ansvarsförbindelse enligt IFRS. I de fall IFRS inte ger några tydliga direktiv hänvisar de till Insights into IFRS (KPMG, 2009/10; Hällefors, 2010; KPMG, 2008). Där anges möjliga redovisningsprincipval som kunderna själva kan ta ställning till, så länge en och samma kund konsekvent håller sig till en viss princip över tiden.
Dessa ovan angivna ramverk är de metoder som revisionsbyråerna förespråkar när de konsulterar företag i hur de ska redovisa. När däremot revisionsbyråerna reviderar företagens årsredovisning brukar revisionsbyråernas preferenser inte alltid styra, utan ibland godkänns redovisningsmetoder som revisionsbyrån normalt inte skulle förespråka vid en konsultation, men som ändå anses godtagbara.
Teoretiskt skiljer sig således inte de olika revisionsbyråernas råd åt i någon högre grad. Samtliga byråer anger flera sätt att redovisa, utan att specificera vilket av sätten de uppfattar som bäst. Sambandet mellan företagens redovisningsmetod och revisionsbyrå kan ändå undersökas; kanske visar det sig att byråerna, trots sina ospecificerade officiella dokument, ändå oftast ger företagen råd att använda en viss metod. Potentiellt kan jämförbarheten mellan företag försämra ytterligare då även revisionsbyråerna assisterar sina kunder utifrån en individuell princip.
2.6 Earnings management
Att genom redovisning undvika att rapportera minskade inkomster är ett område som granskats utförligt och kallas för earnings management. Bevisen för förekomsten av earnings management är betydande (Hogan et al., 2008; Healy och Wahlen, 1999) och det existerar ett flertal olika definitioner av begreppet. Här studeras hur redovisning utnyttjas för att presentera ett önskvärt resultat. Bristen på ett tydligt regelverk och svårtolkade standarder gör att
redovisning av utsläppsrätter är ett område som potentiell löper högre risk att utnyttjas i opportunistiskt syfte, än delar under strängare reglering. Ingen tidigare forskning har gjorts på kopplingen mellan utsläppsrätter och earnings management.
Indicier på att utsläppsrätter skulle kunna användas i earnigns managementsyfte kan dock hittas. Tidigare forskning har visat att företag som tillämpar internationella redovisningsstandarder (IAS) uppvisar mindre earnings management och mer värderelevant redovisning än företag som utgår från andra regelverk (Barth et al., 2008). Då fallet utsläppsrätter befinner sig i ett gränsland mellan IAS och andra metoder kan redovisningen därför antas uppvisa liknande tendenser. Även Ewert och Wagenhofer (2005) studerar samband mellan standarder och earnings management och finner att tydligare och strängare reglering leder till högre kvalité på redovisningen och till ökad relevans.
Burgstahler och Dichev (1997) finner en tydlig koppling mellan ett negativt resultat och earnings management. De fastställer att det är mer sannolikt att energi och resurser läggs ner på att förbättra ett resultat för att förhindra förluster, än för att skydda ett redan positivt resultat från minskade inkomster.
3 Metod och metodutvärdering
Vid val av metod eftersöktes i första hand en undersökning som skulle ge information nog att testa de utvalda hypoteserna, med syftet att testa samband som indikerats i den tidigare forskningen. Många tidigare kandidatuppsatser har utgått från en kvalitativ metod med intervjuer och noterat vissa indikationer; indikationer som här testas utifrån en mer kvantitativ utgångspunkt. En tidigare studie (Fritzon et al., 2006) använde sig av företagens årsredovisningar för att undersöka hur de redovisade sina utsläppsrätter, men misslyckades med att hitta rätt information och var tvungna att komplettera med en enkätundersökning.
Således beslutade vi att utföra en enkätundersökning direkt.
När det gäller val av forskningsobjekt valdes svenska företag som innehar utsläppsrätter, då liknande undersökningar inte genomförts på detta urval. En lista över svenska företag med utsläppsrätter hämtades från naturvårdsverkets hemsida.
Grunden till enkätundersökningen erhölls från PwCs tidigare angivna undersökning (2007) på engelska. Denna enkät skräddarsyddes för att passa undersökningen, genom komplettering med extra frågor gällande företagens totala tillgångar, antalet ägda utsläppsrätter och revisionsbyrå (Bilaga 2). En online-enkät skapad i programmet LimeSurvey
användes, detta för att förenkla svarsprocessen för företagen och på så sätt öka svarsfrekvensen. Enkäten skickades till 203 adresser varav 25 svar erhölls.
Ett bekymmer med enkätundersökningen som direkt framkom var att många företag inte förstod frågorna. Flera företag efterfrågade en enkät översatt till svenska. Av denna anledning översattes enkäten och sändes ut igen, tillsammans med en påminnelse till de företag som vid tidpunkten inte besvarat det första utskicket (Bilaga 3), varefter ytterligare 24 svar inkom.
Ett antal begränsningar med enkätundersökningen som bör tas i beaktande har noterats. Jämförbarheten mellan den svenska och den engelska enkäten kan försvåras något, då flera respondenter angivit att frågorna var svåra att förstå. Kanske är svaren därför mer representativa i den svenska enkätundersökningen. Frågan gällande företagens totala tillgångar uppfattades av vissa företag som det totala värdet av utsläppsrätterna och inte som företagets totala tillgångar, då mycket låga värden angivits för dessa poster i flera fall. På frågan om antalet ägda utsläppsrätter uppgav vissa företag summan av tilldelade och köpta utsläppsrätter, medan andra angav hur många utsläppsrätter de hade kvar efter 2009 års förbrukning. Det finns således vissa problem med jämförbarheten i enkätsvaren.
För att lösa problemet med posten totala tillgångar kompletterades enkäten med information från årsredovisningarna för samtliga företag. Även information gällande årets resultat och företagens revisionsbyrå, inhämtades på detta sätt. Endast 9 företag uppgav att de fått hjälp av en revisionsbyrå med utsläppsrättsredovisningen och mer information behövdes därav. Informationen om revisionsbyrå från årsredovisningen är dock problematisk, då företagen inte alltid direkt rådgivit med revisionsbyrån gällande utsläppsrättsredovisningen;
ibland har revisionsbyrån inte konsulterats utan endast reviderat redovisningen. Det är skillnad mellan revisionsbyråernas konsultativa och reviderande roll. Svaren från enkätundersökningen torde således vara starkare indikatorer på kopplingen mellan revisionsbyrå och val av redovisningsmetod än informationen från årsredovisningen.
Att hitta information från företagens årsredovisningar var heller inte oproblematiskt. Problematiken grundar sig i att vissa företag publicerat årsredovisningen för 2009 medan andra företag inte ännu gjort det och i ett fåtal fall valdes således siffror från 2008. Dock torde resultatet ändå vara relevant, då jämförbara siffror existerar för majoriteten av företagen. Där information saknats helt, exempelvis vid utländskt ägarskap, har företaget exkluderats ur hypotesprövningen.
3.1 Frågeöversikt
För att pröva hypoteserna har vi valt att främst fokusera på fyra frågor från enkäten; fråga 1, 2, 5 och 6. Frågorna valdes ut då de representerar olika principiella skillnader mellan de generella redovisningsmetoderna; värdering till verkligt eller nominellt värde, och hur utsläppsrätterna definieras. Utöver dessa har svaren på frågorna om totala tillgångar, antalet ägda utsläppsrätter samt revisionsbyrå använts som utgångspunkt. Fråga 1, 2 5, och 6 samt svarsalternativen i svensk översättning listas nedan (svarsalternativen kommer fortsättningsvis att benämnas med respektive bokstavskod):
1. Till vilket värde redovisar ni era tilldelade utsläppsrätter i balansräkningen?
A. Ett nollvärde B. Verkligt värde
C. Övrigt, var vänlig precisera här:
2. Till vilken post redovisar ni tilldelade utsläppsrätter i balansräkningen?
A. Skulder B. Inventarier
C. Fysiska fasta tillgångar D. Immateriella fasta tillgångar E. Övrigt, var vänlig precisera här:
5. Om ni redovisar till verkligt värde, omvärderar ni era tilldelade/köpta utsläppsrätter löpande till marknadsvärde över tid?
A. Ja.
B. Nej C. Inget svar
6. Om ni redovisar tilldelade/köpta utsläppsrätter till verkligt värde och rapporterar en förutbetald intäkt, hur resultatför ni den förutbetalda intäkten?
A. Resultatförs i takt med utsläppen.
B. Resultatförs linjärt.
C. Övrigt, var vänlig precisera här:
Under svarsalternativet ”övrigt” återfinns svar som antingen innebär en annan tolkning än de angivna alternativen, att företagen inte tilldelats några utsläppsrätter eller att företagen inte angett något svar. Det fungerar således som en slags slasktratt.
3.2 Statistisk metod
För att testa resultaten statistiskt formuleras nollhypoteser för två av våra antaganden.
Hypotes nummer två är av mer kvalitativ natur och kommer därför inte att utvärderas statistiskt, varför utgångspunkten för hypotestesterna är följande:
- H0 1. Det finns inget samband mellan redovisningsmetod och måttet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar.
- H0 3. Det finns inget samband mellan redovisningsmetod och årets resultat, som en indikation på earnings management.
För att undersöka resultatets signifikans och ta ställning till om hypoteserna kan förkastas eller ej genomfördes ett t-test i SPSS (konfidensintervall 95%). Testen jämförde de företag som uppgett att de redovisar till verkligt värde med de som redovisar till nollvärde, dels utifrån antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar och dels utifrån redovisat resultat för att studera om det finns en signifikant skillnad mellan grupperna. Posten ”övrigt” bortsågs från i detta fall då det främst är av intresse att undersöka sambandet mellan de två grupperna (verkligt värde eller nollvärde). En binominal logistisk regression utfördes även, då den beroende variabeln ”redovisning” (verkligt värde=1, nollvärde=0) är kvalitativ och vår datamängd inte är normalfördelad. Analysen gav dock inga relevanta resultat då vi har för få observationer att utgå ifrån, varav vi inte kommer att presentera resultatet här. T-testet gav en bra uppfattning om skillnaderna mellan de olika grupper som jämfördes.
4 Resultat
I följande avsnitt presenteras studiens resultat. Inledningsvis utvärderas viss statistik från undersökningen, vilket belyser dess relevans och pålitlighet, och huruvida de svar som slutligen presenteras kan generaliseras till alla företag och alla branscher. Därefter presenteras resultatet och en utvärdering för respektive hypotes.
4.1 Statistisk utvärdering
Av 203 utskickade enkäter erhölls 49 svar. Resultatet har justerats med avseende på epost som inte kom fram och ofullständigt ifyllda enkäter. Svarsfrekvensen med fullständiga svar blev därmed 23 procent; dessa användes för vidare analys (Tabell 1). Eftersom enkätundersökningen gick ut till enskilda företag och inte till varje anläggning som innefattas
av systemet, är det osäkert hur många av de 750 anläggningar som ryms inom programmet undersökningen har nått ut till. Detta börs tas i beaktning när resultaten diskuteras.
Tabell 1 Tabell över enkätundersökningens svarsfrekvens.
Statistik
Antal utskickade mail 203 st
Netto: 198 st Bortfall (Mail som ej kom fram) 5 st
Antal svar 49 st
Netto: 45 st Antal ofullständiga svar 4 st
Svarsfrekvens 25%
Svarsfrekvens fullständiga svar 23%
För att vidare granska hur representativ undersökningen är för marknaden har en jämförelse av branschtillhörighet hos de företag som svarat på enkäten genomförts. Fördelningen av enkätsvaren speglar i stor utsträckning fördelningen av utsläppsrätter över de branscher som omfattas av systemet. Endast en liten avvikelse noteras i segmenten massa och papper samt järn och stål, där denna undersökning har fler respondenter än vad som är representativt för marknaden (Figur 2). Vad gäller fördelning av antal företag utifrån branschtillhörighet har enkäten gett en god spridning som kan anses representativ för Sverige. Resultat torde således vara tillfredställande som underlag för att besvara vår frågeställning, men slutsatser kring specifika branscher bör dras med försiktighet.
Figur 2 Till vänster: Fördelning av enkätsvar över bransch. Till höger: Branschfördelning av utsläppsrätter över svenska företag (Naturvårdsverket, 2010).
För att lösa problemet med att enkäten uppfattades som svår översattes den till svenska.
Jämförelsen mellan de svenska och engelska svaren står att finna i bilaga 1. Procentuellt är
El och fjärrvärme Järn och stål Massa o papper Mineralindustri Raffinaderi
sig svaren markant. Frågorna har därför möjligen uppfattats olika i de två versionerna av enkäten och resultatet bör därför tas i beaktande innan slutsatser kring hypoteserna dras, då fråga 2 ingår i de utvalda frågorna. Värt att notera är också att frekvensen av ”inget svar” inte minskade nämnvärt i den svenska versionen av enkäten. Detta innebär eventuellt att det inte var språket som var svårt, utan frågorna i sig, vilket potentiellt är en indikation på att redovisningsansvariga inte har tillräcklig information, och att redovisning av utsläppsrätter uppfattas som svårt.
4.2 Hypotes 1: Antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar
Vår första hypotes utgår från att företag med ett litet nyckeltal antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar väljer den enkla metoden, d.v.s. värdering till nollvärde.
Företag med ett högt nyckeltal har många utsläppsrätter i relation till deras storlek och väljer enligt hypotesen redovisning till verkligt värde, därför att utsläppsrätterna utgör en större andel av deras tillgångar.
H0 1 utvärderades med ett t-test i SPSS (Tabell 2). Testet visar tydligt att det inte finns någon signifikant skillnad i redovisningsmetod utifrån nyckeltalet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar, mellan företag som redovisar till verkligt värde och företag som redovisar till nollvärde (p=0,664). H0 1 kan därmed inte förkastas.
Tabell 2 Resultat av t-test i SPSS för jämförelse av nyckeltalet antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar utifrån val av redovisningsmetod.
SPSS T-test
Antal företag Medelvärde Standardavvikelse t-värde Signifikans
Verkligt värde 14 0,0006 0,00202 ,440 ,664
Nollvärde 11 0,0010 0,00324
För en tydligare analys görs också en annan uppdelning, där företagen delas in i två grupper utifrån storleken på nyckeltalet. Då nyckeltalsvärdet är konstruerat för detta specifika ändamål och ingen tidigare forskning finns att utgå ifrån är det problematiskt att identifiera typiskt höga och låga värden. Värdena delas därför in i grupper utifrån medianvärdet. Medianvärdet är 0,00001651. Då två intilliggande värden (som egentligen skulle hamna i den andra urvalsgruppen) är snarlika medianen, klassificeras samtliga dessa tre värden som låga värden.
Gränsen mellan högt och lågt dras således vid värdet 0,00001660.
Klassificeringen resulterar därav i 16 höga värden, 19 låga värden och 10 ogiltiga.
Ogiltigheten beror på att företagen antingen inte uppgett antalet ägda utsläppsrätter eller att
totala tillgångar ej hittats. De insamlade materialet visar att endast små skillnader i redovisningsmetod återfinns mellan företag med höga och låga nyckeltal (Tabell 3).
Tabell 3 Tabell över svaren på fråga 1 utifrån en indelning av företagens nyckeltal antalet ägda
utsläppsrätter/totala tillgångar i lågt och högt värde. Error står för de fall då tillgångar eller antal utsläppsrätter var 0 (då informationen var otillgänglig).
Nyckeltal Antal svar Fråga 1 Högt (över 0,00001660) 16 A:5 B:5 C:6 Lågt (under 0,00001660) 19 A:6 B:8 C:5
Error 10 10 ogiltiga
Totalt 45 A:11 B:13 C:11 10ogiltiga
Hypotesen avgav att företag med högt nyckeltal oftare skulle värdera till verkligt värde. Men vid en procentuell jämförelse framkommer tydligt att inget sådant samband tycks existera (Figur 3). Istället utmärks företag med högt nyckeltal av att de oftare väljer att värdera enligt en övrigtpost; 12 procent fler företag med högt nyckeltal väljer posten ”övrigt”. Det visar sig även att 11 procent fler av företagen med lågt nyckeltal väljer redovisning enligt verkligt värdeprincipen.
Figur 3 Till vänster: Procentuell fördelning över svar på fråga 1 baserat på företag med högt nyckeltal antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar. Till höger: Procentuell fördelning över svar på fråga 1 baserat på företag med lågt nyckeltal antalet ägda utsläppsrätter/totala tillgångar. Gränsen mellan högt och lågt värde ligger vid 0,00001660.
Detta resultat, tillsammans med resultatet från t-testet, går inte i linje med vår hypotes.
Företag med högt nyckeltal redovisar således inte oftare till verkligt värde än de med lågt
Övrigt 38%
Nollvärde 31%
Verkligt värde
31%
Högt nyckeltal
Övrigt 26%
Nollvärde 32%
Verkligt värde
42%
Lågt nyckeltal
redovisar istället oftare till en ”övrigt”-post. Resultatet indikerar således att företag vars tillgångar i stor utsträckning utgörs av utsläppsrätter inte väljer att maximera tillgångens värde såsom förväntats.
Anledningarna till varför hypotesen inte kan antas kan vara flera. En eventuell förklaring är att utsläppsrätter med stor sannolikhet inte uppfattas som en viktig tillgångspost.
Kanske utgör inte utsläppsrätterna en tillräkligt stor del av företagens tillgångar för de ska bemöda sig med att maximera den. Vill man maximera sina tillgångar finns det andra poster och periodiseringar som ger ett större utslag.
Givet att revisionsbyråerna anger flera olika möjligheter till redovisning och att utsläppsrätter ännu är ett relativt nytt påfund är det också troligt att många företag saknar tillräcklig kunskap för att veta hur de ska använda metoderna för att få ut de största fördelarna. Många av respondenterna förstod inte frågorna i enkäten, vilket indikerar att företagen inte känner till de olika möjligheterna. Kanske är det så att företagen lärt sig att redovisa enligt en viss metod, och sedan fortsätter med den metoden för att slippa onödiga utgifter för utbildning och konsultationer för en så pass liten tillgångspost?
En annan slutsats som kan dras av det oväntade resultatet kan ha att göra med företagens storlek. Tendensen är att företag med högt nyckeltal oftare är mindre företag med en liten total tillgångspost och de med lågt nyckeltal oftare är större företag med en stor total tillgångspost. De mindre företagen har eventuellt inte samma ekonomiska resurser och kompetenser som de större företagen; ofta har större företag ekonomiska experter som exempelvis är specialinriktade på miljöredovisning, medan mindre företag inte har så specialiserad ekonomipersonal. De större företagen har ofta mer pengar och resurser att lägga på att redovisa posten till ett verkligt värde och inte ett förenklat schablonvärde som nollvärdet utgör. Större företag väljer antagligen oftare bort ”övrigt” därför att respondenterna från de stora företagen borde vara mer insatta i hur de faktiskt redovisar.
Ur denna synvinkel är det förståeligt att mindre företag i enkäten oftare svarade
”övrigt”. Denna post är en form av slasktratt för alla olika övriga sätt att redovisa, men också för de som inte visste hur de redovisade eller hade rätt information tillgänglig. Mindre företag, med färre specialister och färre ekonomer anställda, har säkerligen mindre kunskap om hur utsläppsrättsredovisningen kan ske enligt de olika standarderna. Ekonomerna i mindre företag har också mindre tid att sätta sig in specifikt i utsläppsrättsredovisningen, vilket innebär att de redovisar enligt en metod som följer deras övriga redovisning. Det är också möjligt att respondenterna från mindre företag, när de besvarade enkäten, inte mindes exakt hur posten
framkommer när så många företag har valt ”övrigt” är att resultatet är svårt att analysera, eftersom posten innehåller ett flertal olika förklaringar.
Talande är att de tre företagen med klart störst andel utsläppsrätter av totala tillgångar i undersökningen, (med nyckeltal 0,01078274, 0,00759000 och 0,00571258), redovisade helt olika; ett företag enligt nollvärde, ett enligt verkligt värde och ett enligt övrigt.
Inte heller dessa tre företag uppvisar således någon enighet i sitt metodval, vilket exemplifierar det till synes slumpartade resultatet.
4.3 Hypotes 2: Revisionsbyrå
Den andra hypotesen utgår från att företag väljer att redovisa enligt råd från den revisionsbyrå de anlitar. För att undersöka kopplingen mellan denna variabel och den praktiska redovisningen av utsläppsrätter har två undersökningar genomförts; inledningsvis studerades svaren på ett antal utvalda frågor utifrån de företag som angett att de anlitar en revisionsbyrå för hjälp med redovisningen, och därefter analyserades enkäten utifrån den revisionsbyrå som ansvarar för granskningen av företagens redovisning. Denna hypotes är således av mer kvalitativ natur än de övriga två.
Uppgifter om vilka metoder som revisionsbyråerna förespråkar sammanfattades i teorin; uppgifterna är tagna från styrdokument, epostsvar samt en telefonintervju. Teorin visar att ingen av revisionsbyråerna förespråkar en metod över en annan, utan alla listar flera metoder som potentiellt kan användas. Det faktum att revisionsbyråerna inte förespråkar en specifik metod, gör resultatet mer problematiskt att analysera. Det empiriska underlaget är också mycket begränsat vad gäller de företag som angett att de konsulterar en revisionsbyrå för hjälp med utsläppsrättsredovisningen vilket försvårar analysen ytterligare.
Endast 16 procent av företagen angav i enkäten att de anlitade en konsultfirma för råd angående redovisning av utsläppsrätter, ett underlag som är för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. En jämförelse mellan svaren på fråga 1, fråga 2, fråga 5 och fråga 6, för de företag som uppgav att de använde sig av en revisionsbyrå för vägledning, visar ingen korrelation mellan redovisningssätt och byrå (Tabell 4). Det finns ingen tydlig samstämmighet mellan de företag som anlitar samma revisionsbyrå, eller någon relevant skillnad mellan företag med olika revisionsbyråer. Resultatet visar på en tydlig spridning av svar över olika redovisningsmetoder.
