Mamma, maka, muslim – eller bara kvinna?
Synen på kvinnan i tre samhällsläroböcker – en diskursanalys
Författare: Sanna Andersdotter Handledare: Patric Lindgren
Institutionen för statsvetenskap
15 högskolepoäng
Abstract
The aim of this thesis is to examine and analyze what discourses about women can be found in three Swedish textbooks in social studies, and to identify the different social roles that are being attributed to the woman in these textbooks.
The theoretical and methodological background used is Discourse Theory by Ernesto Laclau and Chantal Mouffe. Additional theory used is post strucutral feminism, intersectionality, and critical discourse theory as described by Norman Fairclough. Three questions are asked: Which subject positions are assigned to the women in the material examined? What discourse/s can be found in the textbooks? Do the results change over time? Five subject positions are identified: woman as mother and wife, the teenage girl, woman as a public actor, the vulnerable woman and the other woman. Hence – five different discourses are identified: the caring woman, the teenage girl, the active woman, the vulnerable woman and the other woman. The analysis shows that the discourse about the caring women is reproduced over time. Women are attributed characteristics such as caring whose primary focus is to attend to the needs of others. Particularly noticeable is the fact that the language does not rest solely on a heterosexual binary, but also on ethnocentric beliefs where the
‘other women’ is used to strengthen the community of the Western group – a group in which the other woman can never participate.
Nyckelord
Kritisk diskursanalys, kvinna, synen på kvinnor, samhällskunskap, skola, läroböcker, poststrukturalistisk feminism, intersektionalitet.
Tack
Johanna, tack för din vänskap under åren på lärarutbildningen. Jag hoppas att det är en vänskap som kommer att vara under hela vår yrkesprofession och längre än så. Till min handledare för värdefulla och intressanta synpunkter och slutligen till Kristina Kakoulidou för motivation och engagemang. När jag tänker på mig själv som framtida lärare är du min främsta förebild.
Innehållsförteckning
1 Inledning och bakgrund 1
1.1 Problemställning 1
1.2 Syfte och frågeställning 2
1.3 Urval och avgränsning 2
1.4 Disposition och forskningsetiska principer 2
2 Tidigare forskning 4
2.1 Lärobokens roll 4
2.2 Genus i läroböcker 5
3 Teori och metod 7
3.1 Poststrukturalistisk feminism 7
3.2 Intersektionalitet 10
3.3 Diskursanalys 11
3.4 Diskursteori 12
3.5 Kritisk diskursanalys 13
3.6 Tillämpning 14
3.7 Kritiska reflektioner 14
4 Analys 16
4.1 Subjektspositioner 16
4.1.1 Mamma och maka 16
4.1.2 Tonårsflickan 19
4.1.3 Den offentliga kvinnan 22
4.1.4 Den utsatta kvinnan 29
4.1.5 Den andra kvinnan 31
4.2 Diskurser 34
4.2.1 Diskursen om den vårdande kvinnan 35
4.2.2 Diskursen om tonårsflickan 36
4.2.3 Diskursen om den aktiva kvinnan 37
4.2.4 Diskursen om den utsatta kvinnan 38
4.2.5 Diskursen om den andra kvinnan 39
5 Slutsats och diskussion 41
5.1 Slutsats 41
5.2 Diskussion 42
6 Referenser 45
1 Inledning och bakgrund
Redan 2006 konstaterade Berg och Widding i Skolverkets rapport att mannen utgör normen i läroböcker i ämnet samhällskunskap – ”de få gånger människan blir till kvinna görs hon till ’den andra’ – den avvikande” (Skolverket 2006, s.
29). Den huvudsakliga tendens som Berg och Widding (Skolverket 2006) noterar är därtill den att pojkar och män är överrepresenterade. Inom internationell politik nämns främst manliga makthavare medan litet eller inget utrymme lämnas åt kommentarer och/eller kritiska reflektioner kring kön, jämställdhet och makt. Vidare saknas kvinnors kompetenser liksom de ideologier om ideala samhällen som har utvecklats av kvinnor ”och de organisationer som försöker förverkliga dessa ideologier” (Skolverket 2006, s.
30). Berg och Widding (Skolverket 2006) konstaterar också att de granskade böckerna är heteronormativa (s. 43).
På uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan genomförde Ann- Sofie Ohlander (2010) en mer djupgående granskning. I enlighet med Berge och Widding (Skolverket 2006) pekar Ohlander (2010) på hur bland annat politik och makt är områden som främst kopplas ihop med mannen: ”i den löpande texten namnges ingen kvinnlig svensk politiker, och de politiska kvinnoförbunden lyser liksom de politiska ungdomsförbunden med sin frånvaro” (Ohlander 2010, s. 23). Vidare uppvisar samtliga av de läromedel som Ohlander (2010) granskar stora brister vad gäller jämställdhet.
1.1 Problemställning
I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 konstateras skolans skyldighet att synliggöra det sätt på vilket föreställningar om manligt och kvinnligt kan komma att påverka människors skyldigheter och
”begränsa egna livsval och livsvillkor” – oberoende av bland annat könstillhörighet. Skolan ska ”motverka könsmönster som begränsar elevernas lärande, val och utveckling” (Lgr 11).
Trots detta visar Skolverket i en rapport från 2009 hur föreställningar om genusskillnader fortsätter att genomsyra skolväsendet (s. 11). Selander (1988) pekar på läroböcker som normerande. Därigenom torde de spela en viktig roll i det sätt på vilket könsroller reproduceras.
Omfånget för denna uppsats är begränsad. Av detta skäl har jag valt att fokusera på hur kvinnan framställs i tre utvalda läroböcker. Tidigare forskning har enbart fokuserat på kvinnan som en homogen grupp, vilket jag ser som bristfälligt. Jag sällar mig till Mulinaris (2003) uppfattning om att analyser om kön också bör sammanlänkas med den om etnicitet och ras och etnocentrism – detta då ett ensidigt användande av kön ger upphov till begränsade analyser (s. 53).
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med min uppsats är att belysa hur kvinnor framställs i tre utvalda läroböcker i ämnet samhällskunskap för årskurs 7-9 också utifrån ett intersektionalitetsperspektiv. För att synliggöra förskjutningar, brytpunkter och viss reproduktion ser Carlsson och von Brömssen (2011) det som nödvändigt att granska läroböcker från olika tidsperioder. Också Wahlström betonar hur ämnesspecifika traditioner och tidigare utformning fortsätter att spela en avgörande roll för hur ämnen definieras idag. Av detta skäl har jag valt att granska läroböcker från olika årtionden.
Mina övergripande frågeställningar är:
- Vilka subjektspositioner blir kvinnorna i materialet tilldelade?
- Vilken/vilka diskurser om kvinnan kan identifieras i de utvalda läroböckerna?
- Hur ser ovanstående förhållanden ut över tid?
1.3 Urval och avgränsning
Jag har valt ut tre läroböcker i ämnet samhällskunskap för min studie. Viktigt att notera är det att jag inte gör anspråk på att urvalet ska vara representativt för läroböcker i samhällskunskap i Sverige. För mitt urval har jag valt att använda mig av följande kriterier: böckerna ska vara riktade till högstadiet årskurs 7-9, utgivna på olika förlag och författade av olika skribenter.
I Sverige har grundskolan fått nya läroplaner 1962, 1969, 1980, 1994 och 2011. Genom att granska böcker inom ramen för olika läroplaner är min förhoppning den att också synliggöra de eventuella förskjutningar som Carlsson och von Brömssen (2011) talar om.
Utifrån ovanstående kriterier har jag valt att avgränsa min studie till följande läroböcker: Grundskolans samhällskunskap för högstadiet (Pederby et al. 1963), Samhälle i dag 7-9 (Hildingson et al. 1998) och Utkik – Sh:
Samhällskunskap 7-9 (Linder et al. 2014). De två senare läroböckerna finns i två upplagor, medan den äldsta är utgiven på ett för tiden etablerat förlag. Av denna anledning finns det goda skäl att utgå från att samtliga läroböcker har använts i undervisningen.
Det övriga material som finns kopplade till böckerna i form av handledning för lärare och digitalt material ingår inte. Såväl bild som bildtext och text ingår i min analys. Jag har emellertid valt att inte studera sak- och personregister och inte heller innehållsförteckningar.
1.4 Disposition och forskningsetiska principer
Uppsatsens inledande avsnitt består av en kortare bakgrund och problemställning liksom uppsatsens syfte och övergripande frågeställningar. I avsnitt två kommer jag att redogöra för den tidigare forskning och litteratur som ligger till grund för denna uppsats. I avsnitt tre presenterar jag uppsatsens teoretiska och metodologiska utgångspunkter: den poststrukturalistiska
femismen, intersektionalitet, diskursanalys, diskursteori och kritisk diskursanalys. Avsnittet avslutas med det sätt på vilket jag integrerar diskursteori och kritisk diskursanalys för att genomföra såväl analys som diskussion. I avsnitt fyra analyserar jag materialet med utgångspunkt i det integrerade synsätt som jag redogör för i avsnitt tre. Här återkopplar jag också till tidigare forskning för att kunna placera mitt resultat i en vetenskaplig kontext. I avsnitt fem besvarar jag studiens syfte och frågeställning, jag sammanfattar studiens resultat och ger förslag på framtida forskning. Vidare kommer jag att här belysa var min undersökning kan placeras inom ramen för det aktuella forskningsområdet och hur jag ser på möjligheten att generalisera studiens resultat. Därefter följer en käll- och litteraturförteckning.
Vad gäller forskningsetiska principer är sådana inte statiska (Vetenskapsrådet 2017, s. 7). De handlar dock främst om att på olika sätt skydda de individer som ingår i undersökningen. Då min analys utgår från material i olika läroböcker förekommer inget behov av ett sådant skydd. De forskningsetiska principer som jag har att förhålla mig till rör istället transparens gällande utgångspunkt och metoder, korrekt källhänvisning och att spegla såväl material som andra författare på ett rättvist sätt (Vetenskapsrådet 2017, s. 8). Genom att belysa analysen med citat och skapa en öppenhet kring resonemang och tolkning med utgångspunkt från tidigare forskning, metod och teoretiska perspektiv är min förhoppning den att jag lyckas med just detta.
2 Tidigare forskning
Nedan följer en genomgång av den forskning och litteratur som ligger till grund för min uppsats.
2.1 Lärobokens roll
Läroboken är att betrakta som såväl fundamental som central i all undervisning. Det eftersom lärare inte sällan följer böckernas tematiska upplägg samtidigt som läroböckerna i sig är normerande. Läroböcker förmedlar inte bara kunskap, de organiserar
elevernas tänkande, tillhandahåller begrepp, kategorier och problemlösningsscheman, antingen detta är avsett eller ej (Selander 1988, s. 121-122).
Det är i läroboken som eleverna möter undervisningen – läroboken konkretiserar därmed kursplanen. Johnsson Harrie (2009) refererar till Långström et al. som menar att läroboken är den mest lästa och spridda litteraturgenren i Sverige. ”Nästan alla måste läsa den och för många är det dessutom de enda böcker de läser” (s. 17).
Det finns vidare en utbredd uppfattning bland lärare att läroböcker blir ett slags försäkran om att undervisningen bedrivs i enlighet med såväl läroplan som kursplan (Johnsson Harrie 2009, s. 222, Skolverket 2006, s. 49-50).
Pedagogiska texter sätter också ofta ramar för vad som ska komma på ett prov och vilken kunskap som ska betygssättas. Den pedagogiska texten kodifierar därmed kunskapen och gör texten till en form av garant för de centrala kunskapsmålen (Selander 2010b, s. 87).
Text och bild fyller flera funktioner samtidigt. Texter kommunicerar någonting om världen – både den fiktiva och den reella. Vidare positionerar texter läsaren genom instruktioner, tilltal, skrivmarkörer, frågor, beskrivningar, berättelser och analyser ”genom att viss information placeras som given och annan som ny” (Selander & Rostvall 2010, s. 17).
Selander och Rostvall (2008) menar att mening uppstår när vissa aspekter av en handling, ett fenomen och/eller ett objekt återkommande betonas i sociala situationer. Därmed skapas en kommunikativ regelbundenhet där företeelsen ifråga framstår som både meningsfull och sammanhängande (s.
18) För att en handling ska uppnå ”samhällelig status som kunskap måste tillräckligt många under tillräckligt lång tid uppfatta handlingen som meningsfull” (Selander & Rostvall 2008, s. 26). Carlsson och von Brömssen (2011) menar att skolans pedagogiska texter därigenom fungerar som en social kodifiering av samhället. Läroböcker blir därmed normativa genom att de både konstruerar och reproducerar rådande värden för sociala relationer och verksamheter (s. 17).
Liksom Selander och Rostvall (2010) betonar Carlsson och von Brömssen (2011) läroboken som en socialisationsagent. Olika texter tenderar
att skildra händelser, skeenden och personer i form av schablonbilder vilka riskerar att både reproducera och befästa fördomar. Skolans pedagogiska texter blir därigenom ett slags kodifiering av den sociala världen, varigenom normer för sociala relationer och verksamheter konstrueras och reproduceras (s. 16-17). I det sociala samspelet faller vissa synsätt eller handlingar bort – detta medan andra istället kommer att uppnå legitimitet. Sociala konstruktioner är därmed inte godtyckliga utan bygger på regelbundenheter (Selander & Rostvall 2010, s. 15).
Carlsson och von Brömssen (2011) skriver om hur läromedel och pedagogiska texter alltid ingår ”i ett nätverk eller en legering av diskursiva praktiker där utbildningstänkande och interaktion med det omgivande samhället kommer till uttryck” (s. 34-35).
Såväl Selander (2010b) som von Brömssen (2011) beskriver problematiken kring urvalet. Dels det medvetna val som aktörerna bakom en lärobok gör avseende innehåll, rubriker, bilder, uppgifter och utformning, dels utifrån det faktum att komplicerade skeenden omöjligt kan skildras i de korta sekvenser som en lärobok erbjuder.
Selander (2010a) menar att läsning och användandet av text och bild får sin betydelse utifrån ett institutionaliserat normsystem. Läromedel fungerar som ett slags representation av världen ”som erbjuder en viss ordning och som framställer en särskild förståelse av världen” (s. 38).
Wahlström (2016a:13) pekar på vikten av traditioner när det kommer till urval. Läroplaner bygger på ett föregående urval av kunskap – kunskap som sedan successivt förflyttas utifrån de samhälleliga diskurser som råder (Wahlström 2016:13).
Dessa traditioner av urval av ett samhälles kanon, det vill säga ämnets vetenskapliga sanningar och erkända metoder, kallas för ett ämnes selektiva traditioner och de styr i stor utsträckning vår uppfattning om vad som utgör ett visst ämnesinnehåll (Wahlström 2016:13).
2.2 Genus i läroböcker
Som jag nämner i inledningen har såväl Berge och Widding (Skolverket 2006) som Ohlander (2010) granskat hur män och kvinnor porträtteras i läroböcker i ämnet samhällskunskap. Resultaten är enhälliga. Skolverket (2006) slår fast att resultatet av Berge och Widdings granskning står i skarp kontrast till skolans övergripande uppdrag och värden.
Att nedvärdera kvinnors kompetens i relation till män eller att förlöjliga kvinnliga förebilder överensstämmer inte med värderingen om alla människors lika värde, inte heller främjar det möjligheterna att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män (Skolverket 2006, s. 44).
Ovanstående torde vara giltigt också för Ohlanders (2010) granskning där det tydligt framkommer att könsstereotyper gång efter annan slår igenom i läroböckerna (s. 13). Också Carlsson och von Brömssen (2011) skriver om hur olika rapporter har visat att det manliga perspektivet dominerar i läroböcker (s. 17). Ytterligare en aspekt som Ohlander (2010) påtalar är vidare att den anonyma huvudpersonen tenderar att vara en man, medan kvinnor istället beskrivs som någonting extra, utöver de normala (s. 71). De granskade läroböckerna lever därmed inte upp till de värden som skolan ska förmedla.
För ett genomfört jämställdhetsperspektiv krävs att man uttalat utgår från att både kvinnor och män, pojkar och flickor, lever i samhället (Ohlander 2010, s. 71)
I avhandlingen Demokratins ansikte jämför Agneta Bronäs (2000a) hur demokrati frasmtälls i tyska respektive svenska läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet. Också här är kvinnor underrepresenterade och förekommer främst i vårdande sammanhang (Bronäs 2000a, s. 237). Sammantaget saknar kvinnorna röst – det är främst mannen och manliga intressen som står i fokus (Bronäs 2000b, s. 32).
Detta är en bild som bekräftas också av Fagerström och Nilsson (2008) som har granskat hur kvinnor och män framställs i media. De refererar till Edström som visar hur media tenderar att använda sig av stereotyper för att porträttera kvinnor i näringslivet. Stereotyper kommer alltid med en massaspekt och gynnar oftast en specifik grupp på bekostnad av en annan. När det gäller könsstereotyper finns det tydliga tendenser att förstora och/eller förhärliga det maskulina medan det feminina förminskas och förenklas (Fagerström & Nilsson 2008, s. 128). Kvinnor är underrepresenterade i nyheterna medan vita medelålders välutbildade män är de som syns mest (Fagerström & Nilsson 2008, s. 130).
Gemensamt för samtliga studier är att de bortser från det intersektionella perspektiv som bland annat Mulinari (2003) argumenterar för. Det saknas studier som inte bara belyser kvinnan i förhållande till mannen utan också kvinnor i förhållande till varandra. Utifrån Mulinaris (2003) perspektiv finns det här ett stort spänningsfält som också verkar begränsande utifrån vilka kvinnor som får synas, i vilka sammanhang och hur. Detta kan tydligt relateras till den kritik som riktas mot genusforskningen för att endast fokusera på vita, heterosexuella medelklasskvinnor medan kvinnor ur andra sociala och etniska grupper inte kan känna igen sig i de kategorier och beskrivningar av kvinnor som får synas. Andra komponenter såsom etnicitet, klass och sexualitet är också de av yttersta relevans för den personliga identiteten. ”Kvinnors identitet ska därför inte bara ses i relation till männens inom samma grupp, utan i relation till hela det omgivande samhället” (Carlson 2001, s. 40). Min förhoppning med denna studie är bland annat den att kunna bidra med ny kunskap kring detta.
3 Teori och metod
Här kommer jag att redogöra för poststrukturalistisk feminism, intersektionalitet och diskursanalys vilka tillsammans utgör den teori och metod som jag har valt för uppsatsen. Diskursanalys låter sig inte endast kategoriseras som en metod utan är i allra högsta grad också en teori. Det finns ett mycket nära samband mellan diskursanalys och den poststrukturalistiska feminismen, inte minst genom att Butler (2007) talar om kön som just en diskurs. Den poststrukturalistiska feminismen kan därmed bidra till att avgränsa diskursen genom att erbjuda ett mer preciserat analytiskt ramverk som rör just kön och särhållandet av dem. Det intersektionella perspektivet är därtill nödvändigt för att synliggöra hur bland annat kön och etnicitet samverkar, något som jag ser som bristfälligt i Butlers (2007) teori.
Jag inleder följande avsnitt med att presentera den poststrukturalistiska feminismen och det intersektionella perspektivet. Därefter beskriver jag diskursanalysen, för att sedan beskriva först Laclau och Mouffes diskursteori (Winther Jørgensen & Phillips 1999) och därpå den kritiska diskursanalys som har utvecklats av Fairclough (1992) Därefter kommer jag att redogöra för hur jag ämnar tillämpa detta på det material som ingår i min undersökning.
3.1 Poststrukturalistisk feminism
Distinktionen mellan kön och genus fungerar som en grundläggande ram för den feministiska teoribildningen och är numera att betrakta som allmänt accepterad av och i samhället. Enligt Fanny Ambjörnsson (2004, s. 11) är genus ett numera vedertaget begrepp för att beskriva kulturella föreställningar om män respektive kvinnor. Traditionellt bygger uppdelningen mellan de två på att kön betraktas som biologiskt medan genus istället ska ses socialt och/eller kulturellt betingat (Carlsson 2001, s. 10).
Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv existerar emellertid inte genus bortanför våra dagliga handlingar. Det finns inget naturligt eller biologiskt kön som definierar våra identiteter som antingen kvinna eller man, varför genus bör betraktas som en effekt av snarare än en orsak till olika sorters handlingar (Ambjörnsson 2004, s. 13).
Butler pekar på föreställningen om ett naturligt kön som normativ, där kön liksom genus i själva verket är en social konstruktion (Butler 2007, s. 56- 57). Dikotomin mellan könen är inte alls så omfattande som den uppfattas.
Detta samtidigt som distinktionen mellan det biologiska och det sociala/kulturella är både diffus och oklar (Carlsson 2001, s. 80).
Enligt Wittig är genus ett resultat av könet, medan könet betecknar kroppens åtagande som kulturell gestalt (Butler 2007:218). På liknande sätt menar Butler att kroppen formas av och genom språket, samtidigt som kroppen själv är ett språkligt tecken. Kroppen går inte att referera till utan ett språk, den framträder alltid i ett kulturellt sammanhang och går därför inte att se som ett isolerat fenomen. Kroppsliga erfarenheter förmedlas av trosföreställningar – kontextlösa erfarenheter existerar inte, varför samtliga erfarenheter, idéer och
tolkningar av kroppen beror på subjektiva föreställningar (Carlsson 2001, s.
237).
Det finns ingen ontologiskt given eller objektiv kropp. Butler använder begreppet materialisering för att beskriva den process som sker där både kroppen och könet formas av språkliga diskurser och kulturer på en rad olika sätt (Carlsson 2001, s. 238, 245). Kroppen – såsom vi förstår och tolkar den – är beroende av sin fysiska form, vilken i sin tur påverkas av tolkningarna.
Följaktligen kommer kroppen ofrånkomligen att materialisera i enlighet med den/de princip/er som den förmodas ha (Carlsson 2001, s. 238). De fysiska skillnader som finns är både formade och utpekade av och genom diskursiva praktiker. Kön och kropp påverkas således kausalt av rådande diskursiva praktiker. Ett av språket opåverkat kön och/eller kropp existerar således inte (Carlsson 2001, s. 138).
Butler (2007) ser kroppen som ett passivt medium där olika kulturella betydelser graveras. Detta då gränserna mellan kroppar fastställs utifrån en dominerande kulturell diskurs som redan vilar på binära strukturer. Sålunda kan genus endast beteckna erfarenheter av genus, kön och begär när kön i någon mening ger upphov till detsamma (s. 58-59).
Koherensen inom det manliga och det kvinnliga kräver enligt Butler (2007) en stabil heterosexualitet. Begrepp som man och kvinna blir begripliga och meningsbärande först inom en heterosexuell förståelseram där två separata och motsatta kön framställs som de enda möjliga identiteterna (Butler 1999, s.
30).
Butler (1999) hävdar att uppdelningen mellan man och kvinna bottnar i en heterosexuell matris, vilken fungerar som ett slags kulturellt raster där genus, kroppar, begär och sexualitet begripliggörs och kommer till utryck samtidigt som det feminina skiljs från det maskulina. Detta för att upprätthålla det heterosexuella begärets praktiker. Vi lever i en heteronormativ genusordning vilket innebär att människor med vagina och bröst inte enbart fodras att bete och klä sig på ett annat sätt än de med penis – de antas också hysa ett sexuellt begär gentemot dessa, och omvänt. Enligt Butler (2007) upprätthåller därmed sexualiteten det binära systemet mellan kön (s. 69-70) där särskiljandet ”av den binära relationens två motsatser resulterar i en konsolidering av vardera ledet med dess inre sammanhang mellan kön, genus och begär” (Butler 2007, s. 75).
Wittig argumenterar på ett liknande sätt genom att hävda att kvinnan endast existerar som en konsoliderande och stabiliserande förbindelse i den binära, heterosexuella motsatsrelationen till mannen (Butler 2007, s. 185).
Butler (2007) hävdar att genus skapas performativt. Koherensen mellan genus är ett resultat av reglerande praktiker. Därmed är genus performativt – det konstituerar den identitet som det sägs vara. Genus är på så sätt alltid en handling, dock inte som ett subjekt som föregår denna. Genusidentiteten skapas istället genom just de uttryck som påstås vara dess effekter (Butler 2007, s. 77-78).
Genus är den upprepade stiliseringen av kroppen, ett antal återkommande handlingar inom en ytterst rigid och regulativ struktur som med tiden stelnar och kommer att te sig som en substans, en naturlig form av varande (Butler 2007:88).
På så sätt är genus en konstruktion; en tyst och kollektiv överenskommelse där polariseringen mellan manligt och kvinnligt upprätthålls av performativa handlingar. Genusagerandet är en social rit vilket kräver att framställningen upprepas. Utifrån denna upprepning kommer socialt etablerade och betydelsebärande akter att framföras på nytt, varigenom praktikerna legitimeras på nytt (Butler 2007, s. 219). Genus bör därför inte tolkas som en fast identitet, den bygger snarast på en schematiserad upprepning av olika handlingar där genus uppstår som en direkt effekt av kroppens stilisering (Butler 2007, s. 219-220).
En kvinna kan därmed bäst förstås utifrån sin position. Detta då hon inte definieras av en specifik uppsättning av olika attribut, utan av den position som hon innehar i olika kontexter. Begreppet kvinna är därför relationellt och möjlig att identifiera endast utifrån den kontext som hon befinner sig i (Carlson 2001, s. 43). Därmed ska genus snarast förstås som ett slags ständigt pågående förhandling där historiskt och kulturellt specifika relationer sammanfaller (Butler 2007, s. 60).
Kön är en abstraktion, en diskursiv kategori som skapar en reifierad eller sekundär verklighet. Språket utgör vissa upprepade handlingar som leder till faktiska konsekvenser vilka – felaktigt – tolkas och förstås som fakta. Därmed innebär begreppet kön dels en uppsättning av normer för hur kroppen ska föra sig och behandlas, dels anvisningar och normer om hur kroppen ska uppfattas (Butler 2007, s. 187).
Enligt Butler (2007) utgör mannen inget särdrag – maskulint genus utgör det universellt mänskliga. Medan kvinnan avgränsas och urskiljs utifrån sitt kön upphöjs män till medium av den kroppsöverskridande och allmängiltiga egenskapen av att vara människa (s. 59). Wittig resonerar på ett liknande sätt.
Det finns bara ett kön, det kvinnliga – mannen blir aldrig könad eftersom könandet bygger på någonting relativt i ett system där mannen är bärare av det universella (Butler 2007, s. 186). Kön bygger på en kulturell och politisk tolkning av kroppen varför distinktionen mellan genus och kön är ogiltig:
genus är införlivat i könet och omvänt. I detta komplex av ”tvingande sociala relationer blir kvinnor ontologiskt mättade med kön; de är sitt kön” (Butler 2006, s. 186). Följaktligen kommer könet med nödvändighet också alltid att vara kvinnligt (Butler 2006, s. 186).
I motsats till detta pekar Luce Irigaray istället på kvinnor som en paradox inom identitetsdiskursen. Enligt Irigaray är kvinnor det kön som inte är ett.
Språket är präglat av maskulinism – ett fallogocentriskt språk vilket innebär att kvinnor inte kan representeras. Därigenom blir kvinnan det kön som inte
kan tänkas – ett slags språklig frånvaro. Utifrån Irigarays perspektiv är det kvinnliga könet varken en ”brist” eller ”det andra” då sådana kategorier utgör varianter av ett fallogocentriskt (maskulint) språk.
Relationen mellan manligt och kvinnligt kan inte representeras i en beteckningsekonomi där det manliga bildar en sluten cirkel av betecknare och betecknat (Butler 2006, s. 60-61).
3.2 Intersektionalitet
Begreppet intersektionalitet formulerades ursprungligen för att uppmärksamma hur identitetsmarkörer såsom ras, etnicitet och klass samspelar med kön (De los Reyes & Mulinari 2005, s. 27). En intersektionell analys syftar därmed till att belysa hur samhällets patriarkala strukturer påverkas av rasistiska praktiker på institutionell nivå. Det intersektionella perspektivet sätter ljus på hur ojämlikhet och makt sammanlänkas med uppfattningar om manlighet, vithet och könstillhörighet. Begreppen
”rasifiering”, ”bekönande” och etnocentrism är centrala för teorin (De los Reyes & Mulinari 2005, s. 9-10) och uppvisar stora likheter med det sätt på vilket den poststrukturalistiska feminismen betraktar kön och genus som socialt avhängiga.
Medan rasifiering åsyftar skapandet av en hierarkisk ordning som utgår från ras innebär ett bekönande att män och kvinnor skapas utifrån kontextbundna antaganden om kulturella och biologiska skillnader.
Etnocentrism syftar på ett perspektiv där den egna gruppen utgör alltets centrum och måttstock mot vilket andra företeelser och människor jämförs (De los Reyes & Mulinari 2005). Rasifiering och bekönande är ständigt sammanlänkade och kan därför inte existera utan varandra. Rasismen är inbäddad i övriga sociala relationer och blir därmed meningsskapande också för samhällets maktstrukturer (De los Reyes & Mulinari 2005).
Enligt Etienne Balibars fyller föreställningar om ras en viktig funktion för gränsdragningen mellan ett ”vi” och ett ”dem”, där ras har kommit att ersätta tidigare traditionella klasskillnader (De los Reyes & Mulinari 2005, s.
29). Maktrelationer skapas både i och genom en social interaktion mellan människor där intersektionalitet blir ett slags summering av olika och samspelande maktstrukturer. Därigenom bidrar teorin till att ytterligare problematisera och synliggöra sammanlänkningar som är väsentliga för maktutövande, hierarkier och ojämlikhet/er (De los Reyes & Mulinari 2005).
Carlson (2001) skriver om den kritik som har riktats mot genusforskningen för att endast ha handlat om heterosexuella, vita medelklasskvinnor där kvinnor ur andra sociala och etniska grupper inte har kunnat identifiera sig med beskrivningarna av kvinnor och kvinnors ekonomiska och sociala verktyg (s. 40). Här tjänar begreppet intersektionalitet som ett förtjänstfullt verktyg för att belysa just hur också andra komponenter såsom etnicitet, klass och sexualitet är lika betydelsefulla som genus och
därför inte bara kan adderas utan måste integreras i analysen. Kvinnors situation ska ”inte bara ses i relation till männens inom samma grupp, utan i relation till hela det omgivande samhället” (Carlsson 2001, s. 40).
3.3 Diskursanalys
Begreppet diskurs kan närmast definieras som ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen” (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 7). Utgångspunkten är att vårt sätt att tala spelar en aktiv roll i hur vi skapar, förstår och förändrar vår omvärld, identitet och sociala relationer (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 7).
Den diskursanalytiska teorin tar avstamp i den poststrukturalistiska traditionen där diskursen konstruerar den sociala världens betydelse – en betydelse som varken är fast eller definitiv eftersom språket bär med sig en grundläggande instabilitet. Samtidigt utgör olika diskurser inga slutna enheter – de omformas ständigt i kontakten med andra. Nyckelordet här är diskursiv kamp, vilket innebär att olika diskurser
som var för sig representerar ett bestämt sätt att tala om och uppfatta den sociala världen – kämpar /…/ mot varandra för att uppnå hegemoni, alltså för att låsa fast språkets betydelser på sitt eget sätt (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 13).
Foucault resonerar kring makt och kunskap som avhängiga av varandra.
There is no power relation without the correlative constitution of a field of knowledge, nor any knowledge that does not presuppose and constitute at the same time power relations (Foucault 2002, s. 192).
Därigenom korrelerar makt och kunskap med varandra genom att kunskap genererar nya ytor att utöva makten på. Maktrelationerna bygger på diskurser, de enhetliga system som finns för att tala, tänka och säga någonting i en specifik kontext (Foucault 2002).
Enligt Foucault ska kunskap därför inte betraktas som en direkt avspegling av världen: sanningen är istället en diskursiv konstruktion där olika kunskapsregimer definierar vad som är sant och inte. Syftet med diskursanalys är således det att klarlägga hur strukturerna i de olika kunskapsregimerna samverkar (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 19). Trots att det finns oändliga möjligheter att skapa olika utsagor på, tenderar de som framkommer inom en specifik domän att vara såväl likalydande som repetitiva (Winther Jørgensen och Phillips 1999, s. 19).
Diskursiva praktiker fungerar utifrån detta perspektiv som en social praktik som formar den sociala världen utifrån det sätt på vilket vi talar om olika företeelser, skeenden, personer, grupper, kategorier och händelser
(Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 22). Följaktligen ligger fokus på relationer inom språket och på hur olika begreppsdefinitioner och påståenden bildar sammanhängande system (Bergström & Boréus, 2005, s. 314-315).
3.4 Diskursteori
Den överordnade utgångspunkten inom diskursteori är att sociala fenomen aldrig är definitiva eller totala. Betydelse/r kan och kommer aldrig att fixeras slutgiltigt – något som leder till en ständigt pågående social strid som rör definitioner av identitet och samhälle (Winther Jørgensen och Phillips 1999, s. 31). Diskursanalysen främsta syfte är att såväl kartlägga som klarlägga de processer som rör den pågående kampen om tecknens betydelse, där vissa fixeringar blir så etablerade att vi ofrånkomligen kommer att uppfatta dem som naturliga (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 32).
Diskursen speglar inte bara världen – diskursen är också konstituerande (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 26). Som främsta förespråkare för diskursteorin syns Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Laclau och Mouffe (1985) menar att alla praktiker är diskursiva, vilket innebär att alla företeelser kan placeras in i och tolkas utifrån ett specifikt socialt sammanhang där existensen är beroende av diskursen. Det finns en fysisk värld, men betydelsen av denna blir möjlig först i och genom diskurs/er.
All diskurs är kontingent. Samtidigt innebär det faktum att alla betydelser är flytande och föränderliga också det att rådande förhållanden ständigt växlar där det som tidigare inte var möjligt sedermera blir rådande och tvärtom. Därigenom innebär existerande förhållanden också att andra möjligheter utesluts (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 45). Mellan olika diskurser råder antagonism, något som Laclau och Mouffe (1985) benämner som diskursiv kamp. Diskurserna slåss således om att hegemoni och låsa fast språket i särskilda och fasta betydelser. Samtidigt domineras det sociala aldrig av en och samma diskurs – inom ramen för vårt samhälle finns flera pågående och samspelande diskurser (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s. 49)
Liksom språket är också identitet och identiteter ständigt föremål för förändring – detta då relationerna mellan olika diskurser också ständigt förskjuts och omdefinieras. Identitet/er skapas genom subjektspositioner vilka struktureras i förhållande till andra (Smith 1998, s. 88). Smith (1998) använder sig av ekvivalenskedjor för att kunna identifiera olika identiteter. Begreppet består av olika tecken som i relation till varandra skapar en subjektsposition och utgör därmed del av en identitet (s. 89). Varje ekvivalenskedja består av tecken och element som kan vara såväl positiva som negativa. Kedjan kan också innehålla element som definierar vad någonting är och inte. Därmed fungerar ekvivalenskedjan som ett slags instrument för såväl organisering som tolkning av olika sätt att uttrycka individuella och kollektiva identiteter (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s. 51).
Vidare är representation avgörande för gruppbildningsprocesser – detta då grupper existerar i det sociala först när de uttrycks i ord. Därmed måste
någon antingen tala om eller å gruppens vägnar, inte förrän då konstitueras denna (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 53)
3.5 Kritisk diskursanalys
Ett grundantagande inom den kritiska diskursanalysen är uppfattningen om att diskursiva praktiker skapar och reproducerar ojämlika maktförhållanden mellan sociala grupper, såsom mellan män och kvinnor och mellan etniska minoriteter och majoriteten. Sådana effekter betraktas som ideologiska (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 69)
Den kritiska diskursanalysen har som övergripande syfte att belysa förbindelserna mellan social praktik och språkbruk. Därmed inbegriper denna också de ojämlika maktförhållanden som kommer med vissa sociala relationer utifrån avsikten att bidra till ”social förändring i riktning mot mer jämlika maktförhållanden i kommunikationsprocesserna och i samhället som helhet”
(Winther Jørgensen och Phillips 1999, s. 69).
Inom kritisk diskurs uppfattas språkbruk som en kommunikativ händelse i tre dimensioner: text, diskursiv praktik och social praktik. Språket utgör en kommunikativ händelse som bygger på tre dimensioner: det är en text (skrift, bild, tal och/eller en blandning av dels det språkliga, dels det visuella), en diskursiv praktik (vilket innebär produktion och konsumtion av texter) och en social praktik. (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 74). Analysen ska inte bara fokusera på textens egenskaper utan också de produktions- och konsumtionsprocesser som är sammanbundna med texten och den ”bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av” (Winther Jørgensen och Phillips 1999, s. 74)
Fairclough (1989) ser diskurs/er som en social process och en socialt bestämd process vilket gör den till både konstituerad och konstituerande.
Därmed skiljer sig Fairclough från såväl Foucault som Laclau och Moffe.
Utifrån Faircloughs (1989) perspektiv sker det en ständigt pågående växelverkan mellan diskurserna och den sociala ordningen (s. 18-19). Språket är inte någonting externt utan är en integrerad och avgörande komponent i samhällets varande. Hos Fairclough bidrar diskursen till att skapa sociala relationer, sociala identiteter och kunskaps- och betydelsesystem. Diskursen har därmed tre funktioner: en identitetsfunktion, en relationell funktion och en ideationell funktion (Winther Jørgensen & Phillips 1999, s. 73)
Begreppet diskursordning är centralt för Faircloughs kritiska diskursanalys och avser de sammanlagda diskurstyper som nyttjas inom en social domän och/eller institution. Diskurstyper utgörs av genrer och diskurser där en genre kan definieras som ett språkbruk specifikt sammanlänkat med en avgränsad social praktik. Detta medan diskursordningen i sin tur sätter gränser för vad som får sägas och därigenom avgränsar och definierar diskursen, något som leder till att subjektspositioner reproduceras (Fairclough 1989, s. 31-32).
Väl värt att poängtera är det faktum att den kritiska diskursanalysen varken kan eller bör betraktas som ett neutralt förhållningssätt, tvärtom.
Diskursiva praktiker genererar, reproducerar och upprätthåller asymmetriska maktförhållanden mellan olika sociala grupper, varför kritisk diskursanalys betraktas som ett verktyg för social förändring. (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s.69-70).
3.6 Tillämpning
Laclau och Mouffe kommer att utgöra ramverket för min analys. Syftet med min uppsats är att urskilja de diskurser som kvinnan kan identifieras i, för att därmed kunna redogöra för de olika identiteter som hon tilldelas. För att möta detta kommer jag att använda mig av Laclau och Mouffes (1985) teori om identitetskonstruktion och gruppbildning och Smiths (1998) ekvivalenskedjor.
Detta tillsammans med Faircloughs kritiska diskursanalys då jag finner att de tillsammans kan bidra med värdefulla redskap för uppsatsens syfte.
Utgångspunkten i min analys är den att diskurs är konstituerande: jag gör således ingen åtskillnad mellan diskurs och social praktik. För Laclau och Mouffe (1985) är begreppet hegemoni centralt och jag kommer också att använda mig av ekvivalenskedjor för att urskilja olika identiteter och subjektspositioner i materialet.
Inom kritisk diskursanalys analyseras språket som en kommunikativ händelse utifrån tre dimensioner: texten, den diskursiva praktiken och den sociala praktiken. I min analys kommer jag dock enbart att fokusera på text, bild och den diskursiva praktiken – detta då min uppfattning är den att den sociala praktiken, det vill säga de sociala praktiker som läroböckerna ger upphov till, kräver fältstudier av ett slag som inte är möjligt inom ramen för denna studie. Faircloughs (1989) främsta bidrag blir för min analys det om ideologi och hur ojämlika maktförhållanden kommer till uttryck i och legitimeras genom diskursen.
3.7 Kritiska reflektioner
Inte sällan kritiseras undersökningar med ett diskursanalytiskt perspektiv för att vara oanvändbara. Detta då resultatet – utifrån de epistemologiska och ontologiska antaganden som utgör perspektivets fundament – skulle kunna uppfattas som en av flera beskrivningar av verkligheten (Winther Jörgensen &
Phillips 1999, s. 149). Sådan kritik bygger emellertid på den felaktiga föreställningen om att det diskursanalytiska perspektivet är möjligt att länka samman med idealismens premisser. Kritiken grundar sig dock på ett missförstånd: det diskursanalytiska perspektivet förnekar inte den materiella verkligheten – tesen är istället den att vi kan förstå denna verklighet först i och genom diskurser (Bergström & Boréus 2005, s. 256-257). Ytterligare kritik har också riktats mot diskursanalytiska undersökningar för att deras epistemologiska och ontologiska utgångspunkter skulle innebära att det inte går att avgöra huruvida deras resultat ska tillmätas någon validitet (Winther Jörgensen & Phillips 1999, s. 149). Det diskursanalytiska perspektivet ska dock inte misstas för att vara relativistiskt: sanningshalten i den kunskap som
diskursanalysen ger upphov till anses möjlig att bedöma utifrån de regler för kunskap som fastslås inom den berörda diskursen. Sanning blir därmed den kunskap som det vid varje given tidpunkt råder en vetenskaplig konsensus kring (Winther Jörgensen & Phillips 1999, s. 154).
Med utgångspunkt i ovanstående resonemang menar jag att värdet i min undersökning måste bedömas utifrån hur väl jag lyckas argumentera för mina tolkningar av läroböckernas utsagor. Av detta skäl har jag valt att belysa mina tolkningar med en stor mängd citat. Därmed får läsaren själv möjlighet att bedöma huruvida tolkningarna är att betrakta som rimliga eller inte. Att därtill tydligt argumentera för mina tolkningar med kopplingar till teori, metod och tidigare forskning ökar undersökningens reliabilitet. Därmed torde det också vara möjligt för en tredje part att reproducera resultatet av min undersökning.
Avslutningsvis vill jag tillägga att samtliga delar av det undersökta materialet inte förekommer/kan kategoriseras in i de diskurser som jag har identifierat.
Detta i enlighet med Selander och Rostvalls (2010) resonemang om att vissa synsätt eller handlingar alltid faller bort medan andra uppnår legitimitet.
Sociala konstruktioner vilar på regelbundenheter. De subjektspositioner och sedan diskurser som jag har identifierat bygger på just detta, snarare än enstaka och sällan förekommande element som närmast utgör anekdotiska undantag och därmed saknar betydelse för analysen i sig.
4 Analys
Jag kommer att inleda analysen genom att beskriva vilka subjektspositioner som kvinnan blir tilldelad i det undersökta materialet. Därefter presenterar jag de diskurser som jag har kunnat urskilja i materialet.
4.1 Subjektspositioner
Jag har identifierat följande subjektspositioner: mamma och maka, tonårsflickan, den offentliga kvinnan, den utsatta kvinnan och den andra kvinnan. Detta med hjälp av de ekvivalenskedjor som Smith (1998) beskriver.
4.1.1 Mamma och maka
I det undersökta materialet presenteras kvinnan inte sällan i relation till mannen och/eller barnen. Gemensamt för såväl mamman som makan är att hon här porträtteras utifrån de relationer som hon har till personer i sin direkta omgivning. Jag har konstruerat en ekvivalenskedja för denna kategori. Ett urval av de element eller synonymer som jag har funnit till mamman och makan är följande: heterosexualitet, barn, ansvar, hem, hemarbete, mamma- pappa-barn, enhet, och giftermål.
I Pederby et al. (1963) ligger ett stort fokus på kvinnan som husmoder.
Här definieras hon främst utifrån sina vårdande egenskaper – kvinnan har vissa anlag som gör henne särskilt lämpad för den omsorg som hushållsarbete kräver. Pederby et al. (1963) påtalar att både kvinnan och mannen delar ansvar för hemmet. Det förekommer till exempel en skiss (s. 66) som föreställer en kvinna som står vid spisen och lagar mat med ett barn intill sig. Vid köksbordet till höger om kvinnan sitter en man och matar ett barn. I texten står att kvinnan och mannen ska ”hjälpas åt” (Pederby et al. 1963, s. 66). Genomgående förekommer dock formuleringar om att det är hustrun som ”måste sköta hemmet och barnet och därför inte kan ha något förvärvsarbete” (Pederby et al. 1963, s. 235), vilket sammantaget ger bilden av att hemmet är kvinnans huvudsakliga ansvar. Detta blir än mer tydligt eftersom övriga roller och yrkeskategorier tilldelas männen (Pederby et al. 1963).
Kvinnans roll i hemmet förankras vidare med hjälp av historien. Det berättas bland annat om hur kvinnorna brukade sy kläderna på gården förr i tiden (Pederby et al. 1963, s. 16). En skiss föreställer vidare en kvinna som kärnar smör medan mannen täljer en slev (Pederby et al. 1963, s. 16) vilket knyter an till ett slags övergripande tematik där kvinnan förknippas med sådana sysslor som rör hemmets närmaste vrår.
Särskiljandet mellan det manliga och det kvinnliga är tydligt i Pederby et al. (1963).
I början av äktenskapet, då kanske även hustrun arbetar utanför hemmet och båda makarna därför har inkomster går det i allmänhet bra. Men hur blir det, när det första barnet kommer till världen? Hustrun får då fullt upp att göra med
att sköta hem och barn och måste, åtminstone till en tid, lämna sin plats. Kan familjen då leva på enbart mannens inkomster? (Pederby et al. 1963, s. 65)
Som regel finns det i tidningen en avdelning med
”familjenytt”. Där finns det också en familjespalt, där husmödrarna ges tips om matsedlar samt får praktiska råd m. m. (Pederby et al. 1963, s. 172).
Förr var det huvudsakligen fråga om att pojkarna skulle utbilda sig i något yrke. Nu är yrkesvalet i själva verket ofta svårare för flickorna, och deras valmöjligheter minskas ofta av att många yrken av gammal vana har ansetts passa bara för pojkar. Flickorna bör utbilda sig i ett yrke, som motsvarar deras intressen och ger dem en självständig tillvaro. De ska också lära sig att sköta hem och barn /…/
Utbildning i hemkunskap och barnavård bör givetvis även komma pojkarna till del och inte förbehållas flickorna (Pederby et al. 1963, s. 25).
I anslutning till ovanstående stycke finns en skiss som föreställer en kvinna som tar hand om ett barn medan ytterligare en kvinna står i mitten med utslagna armar. Till vänster om henne sitter ännu en annan kvinna och skriver på maskin. Skissen implicerar att detta är vad kvinnan har att balansera mellan:
yrkeslivet och hemarbetet. Frånvaron av mannen är i detta sammanhang påtaglig.
I Hildingson et al. (1998) finns en tecknad bild av en kvinna och en man som hänger tvätt (s. 5). Här porträtteras hemarbetet betydligt mer jämställt än i Pederby et al. (1963), samtidigt som kvinnan ännu framställs som den som bär huvudansvaret för hemmet. Det berättas bland annat om Bengt som upplever en kris eftersom Lena, hans fru ”vill skaffa sig ett arbete och försörja sig själv och kräver att han ska börja hjälpa till med städning, matlagning och tvätt (Hildingson et al. 1998, s. 197).
I Utkik – Sh: Samhällskunskap 7-9 av Linder et al. (2014) förekommer för första gången en diskussion kring normer och vad detta innebär för formandet av våra könsroller gällande bland annat hushållsarbete
Tjejer och killar bedöms och bemöts olika på grund av dessa normer, något som bidrar till bristande jämställdhet.
Till exempel så visar undersökningar att tjejer förväntas hjälpa till hemma i större utsträckning än killar (Linder et al 2014, s. 38)
Det finns således en markant skillnad i hur kvinnan betonas som husmoder och ansvarig för hemarbete. Medan denna roll betonas med emfas i Pederby et al.
(1963) och till viss del i Hildingson et al. (1998) är den i Linder et al. (2014) betydligt mer nedtonad.
Gemensamt för samtliga av de granskade läroböckerna är dock att det är den vita, heterosexuella relationen som lyfts fram. ”När en man och en kvinna ingår äktenskap lägger de grunden till en familj” (Pederby et al. 1963, s. 63).
”Det är far och mor, som bär ansvaret för de ungas fostran i hemmet” (Pederby et al. 1963, s. 63). ”Om en man och en kvinna tänker gifta sig, brukar de först förlova sig” (Pederby et al. 1963, s. 64). Samtliga fotografier och skisser som på något sätt antyder/relaterar till familj och familjebildning föreställer i Pederby et al. (1963) en man och en kvinna. Poängteras gör bland annat vikten av att barn får
växa upp i sitt hem hos både far och mor. Det är därför angeläget att makarna för barnens skull försöker förstå varandra, när motsättningar uppstår, så att de kan leva vidare i äktenskapet (Pederby et al. 1963, s. 73).
Att ingå äktenskap är att ta ett viktigt steg i livet. Det är därför i lag bestämt, att en man inte får gifta sig förrän han är myndig, dvs. har uppnått 21 års ålder. Kvinnan får gifta sig när hon fyllt 18 år. Men så länge hon inte fyllt 21 år fordras föräldrarnas tillstånd till giftermålet (Pederby et al.
1963, s. 63).
Det finns fem personer i familjen Sager. Mia är 15, Hedvig 5 och Nicke 3 år. Pappan heter Runo och mamman Sanna.
De är båda 36 år. Han är förman på ett läkemedelslager och hon är vårdbiträde (Hildingson et al. 1998, s. 145).
Detta förankras i både Hildingson et al. (1998) och i Linder et al. (2014) genom såväl bild som text porträtterar det vita, heterosexuella paret. Hildingson et al.
(1998) skriver visserligen att en familj kan ha flera betydelser. Samtidigt ackompanjeras detta påstående av ett fotografi som föreställer en man och en kvinna som sitter med sina två barn vid köksbordet (s. 21). Några bilder på samkönade par förekommer överhuvudtaget inte i boken. Så inte heller i Linder et al. (2014).
Det som tydligt skiljer Pederby et al. (1963) från de två senare läroböckerna är att den heterosexuella relationen här beskrivs som en angelägenhet också för föräldrarna och då främst fadern, bland annat genom en diskussionsfråga där eleverna uppmanas att föreställa sig att de ”har uppnått medelåldern och har en dotter som vill gifta sig med en neger? Vad skulle du svara? (Pederby et al. 1963, s. 132).
Pederby et al. (1963) är den lärobok som lägger mest fokus på vikten av att hålla ihop familjen. Barnen behöver båda sina föräldrar varför en skilsmässa kräver särskilda skäl, varaktig söndring mellan makarna,
försummelse av skyldigheten att försörja familjen, otrohet, sinnessjukdom och
”kroppslig och själslig misshandel” (Pederby et al. 1963, s. 72).
I alla tre läroböckerna förankras den heterosexuella relationen och kvinnans plats i hemmet också med hjälp exempel på hur kvinnans roll har sett ut genom historien (Pederby et al. 1963, s. 16 & Hildingson et al. 1998, s. 152, 158 & Linder et al. 2014, s. 35) .
4.1.2 Tonårsflickan
Tonårsflickan utgör en tydlig grupp i det granskade materialet. Några av de element som jag har identifierat här är: ansvarslös, sex, sexualitet, alkohol, tobak, kriminalitet, nöje, oro och trakasserier. Tonårsflickan tillskrivs ofta attribut som bråkig och risktagande och verkar till stor del styras av sina lustar och ett sökande. Genom att hon kopplas samman med just dessa attribut och de situationer som jag ger exempel på nedan blir hon tilldelad sin subjektsposition.
Den kriminella tonårsflickan framträder synligt i Pederby et al. (1963).
Detta är det enda område i boken där kvinnan – flickan – placeras i en likvärdig kontext som mannen/pojken. Det är ungdomen som porträtteras och till skillnad från övriga kategorier och yrkesgrupper könas brottslingen också som en hon. Farliga gäng bildas snabbt och det är ofta en som blir ledare, hur han eller hon blir det är emellertid svårt att förklara (Pederby et al. 1963, s. 36).
På ett svartvitt fotografi syns hur ett antal poliser ingriper mot ett ungdomsupplopp bestående av såväl unga flickor som unga män (Pederby et al. 1963, s. 36). Här påtalas det också att det är barnavårdsnämnden som har att ingripa ”när en pojke eller flicka gör sig skyldig till allvarliga förseelser eller dåligt leverne” (Pederby et al. 1963, s. 114).
När barnavårdsnämnden av någon sådan anledning som vi här talat om måste flytta en pojke eller flicka från hemmet, säger man att den unge blir omhändertagen för samhällsvård (Pederby et al. 1963, s. 115).
Författarna specificerar dock inte vad det dåliga levernet består av, vilket både Hildingson et al. (1998) och Linder et al. (2014) gör. Här finns statistik som rör alkohol och tobaksvanor. ”Undersökningar visar att flickor fått nästan samma alkoholvanor som pojkar” (Hildingson et al. 1998, s. 207). Karin, 15 år berättar
I mitt gäng dricker vi både öl och sprit. Det blir ofta för mycket och sedan blir det bara bråk och förstörelse. Jag vet att det är fel, men vad ska jag göra. Hemma kan jag ju inte vara…jag tycker allting är hopplöst (Hildingson et al. 1998, s. 207).
Alkoholkonsumtionen bland unga har minskat medan andelen unga som röker dagligen har ökat, särskilt bland tjejer (Linder et al. 2014, s. 42).
Det brott som flickan begår i majoriteten av fallen är snatteri (Hildingson et al.
1998, s. 54), (Linder et al. 2014, s. 107).
Det är sällsynt att flickor slåss. Av hundra misshandelsbrott har flickor begått ett. Men det har blivit vanligare att berusade flickor samlas i stora gäng och drar runt precis som pojkarna (Hildingson et al. 1998, s. 90).
Linder et al. (2014) lyfter fram ett aktuellt exempel genom att beskriva Instagramupploppen i Göteborg 2012 där två tjejer senare blev dömda för förtal. Samtidigt skriver Linder et al. (2014) att tjejerna som la upp bilderna antagligen inte visste att de begick något brott (s. 101).
Liksom är fallet med mamman och makan framställs tonårsflickan främst som heterosexuell. Detta i samtliga av de granskade läroböckerna, vilket befästs genom såväl skisser och fotografier (Pederby et al. 1963), (Hildingson et al. 1998), (Linder et al. 2014).
Den enda gången som homosexualitet överhuvudtaget förekommer är i Linder et al. (2014) och då genom Julia som reflekterar över det utanförskap hon känner efter en kväll med sina kompisar eftersom samtalet
har handlat om vilka killar som är snygga och vem som är kär i vem. Hon är inte intresserad och tycker att det är jättejobbigt att inte ha något att komma med i samtalet eftersom hon inte är kär i någon kille (Linder et al. 2014, s.
32)
Ensamheten driver Julia att ta kontakt med en tjej på en dejtingsajt för tjejer som gillar tjejer. Efter att ha chattat ett tag med Nathalie som bor i Göteborg bestämmer sig Julia för att åka dit. Hon ljuger både för sina föräldrar och för sina kompisar – för Julia är den sexuella läggningen någonting som hon måste smyga med. Detta står i skarp kontrast till den två år äldre Nathalie som är fullt öppen med sin sexualitet – ”alla Nathalies kompisar vet att hon är homosexuell och många som hon umgås med är det också” (Linder et al. 2014, s. 33).
Berättelsen om Julia handlar inte enbart om Julias sexuella läggning, utan lyfter också fram annan problematik såsom alkohol, grupptryck och droger. För Julia slutar vistelsen hos Nathalie med att hon vaknar på sjukhus.
Hon har en slang i armen och hon förstår att hon befinner sig på sjukhus. Hon har aldrig sett sina föräldrar så ledsna.
Hon förstår att hon har gjort sina föräldrar djupt besvikna och bestämmer sig för att äntligen berätta sanningen (Linder et al. 2014, s. 34).
