Effekten av intermittent fasta & tidsbegränsat energiintag vs
kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion och kroppskomposition - En litteraturöversikt
Författare: Max Brücher & Casper Poulsen
Handledare: Anna Melin Examinator: Marie Alricsson Termin: VT21
Ämne: Idrottsvetenskap Kurskod: 2IV11E/2IV10E
C-uppsats
Abstrakt
Bakgrund: Allt fler individer i välutvecklade länder kan klassificeras som överviktiga.
Övervikt och fetma ökar risken för en mängd olika sjukdomar och är en av de främsta orsakerna till sjukdomsbördan och för tidig död i Sverige. Det finns därför behov för att kunna rekommendera effektiva kostinterventioner. Kontinuerlig energirestriktion är den vanligaste kostinterventionen, men det finns behov för att kunna rekommendera alternativa kostinterventioner.
Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att sammanställa resultaten från randomiserade kontrollerade studier från de senaste fem åren som undersöker effekten av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion och kroppskomposition.
Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Web of Science och PubMed. Sökningen resulterade i 612 träffar varav tio inkluderades i studien.
Resultat: Tre av tio studier påvisade skillnader mellan kostinterventionerna gällande viktreduktion; en till fördel för intermittent fasta jämfört med kontinuerlig energirestriktion (p<0,01) en till fördel för tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion (p<0,05) och en till fördel för kontinuerlig energirestriktion jämfört med intermittent fasta (p<0,05). Två av tio studier påvisade skillnad mellan kostinterventionerna i mängden tappad fettmassa till fördel för intermittent fasta (p<0,01) och tidsbegränsat energiintag (p<0,05) jämfört med kontinuerlig energirestriktion.
Konklusion: Intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag har i denna litteraturöversikt visat på likvärdiga resultat på viktreduktion och kroppskomposition jämfört med kontinuerlig energirestriktion. Resultaten i de granskade studierna tyder på att det är följsamheten av
kostinterventionen som är avgörande för viktreduktion och inte själva kostinterventionen i sig.
Nyckelord: Intermittent fasta, Tidsbegränsat energiintag, Kontinuerlig energirestriktion, Viktreduktion, Kroppskomposition
Abstract
Background: There is an increase in overweight and obese people around the world.
Overweight and obesity increases the risk of multiple diseases and comorbidities. Continuous energy restriction is the most used diet method. However, research suggests that adherence to the diet diminishes within a couple of months, therefore research in alternative methods has increased.
Objectives: The objectives of this literature review were to review the latest literature since 2017 regarding the effects of intermittent fasting and time-restricted feeding compared to continuous energy restriction on weight loss and body composition.
Methods: The literature search was done in Web of Science and PubMed. The search resulted in 612 articles. Ten of the 612 articles were included in the literature review.
Results: Three out of ten studies showed significant differences between groups regarding weight loss. One in favor of intermittent fasting compared to continuous energy restriction (p<0,01), one in favor of time-restricted feeding compared to continuous energy restriction (p<0,05) and one in favor of continuous energy restriction compared to intermittent fasting (p=0,03). Two out of ten studies showed a significant difference between groups regarding reduction of fat mass in favor of intermittent fasting (p<0,01) and time-restricted feeding (p<0,05) compared to continuous energy restriction.
Conclusion: This literature review suggests that intermittent fasting and time-restricted feeding when compared to continuous energy restriction has similar effects on weight loss and body composition. The results of the studies suggest that it is the adherence of the diet that is vital for successful weight loss and not the diet itself.
Key words: Intermittent fasting, Time-restricted feeding, Continuous energy restriction, Weight loss, Body composition
Individuella bidrag
Litteratursökning och granskning av litteratur har genomförts gemensamt vid arbetets början.
Därefter har Max Brüchers primära ansvar varit relaterat till arbetets resultatavsnitt medan Casper Poulsens primära ansvar varit relaterat till arbetets bakgrund. Metoddelen av arbetet har bearbetats gemensamt där Max Brüchers primära ansvar varit relaterat till beskrivning av litteratursökning och forskningsetiska överväganden medan Casper Poulsen primärt ansvarat för dataanalys och beskrivning av kvalitetsgranskning. Själva granskningen av risk för bias i de inkluderade studierna gjordes gemensamt. Vad gäller arbetets diskussion så har Max Brücher primärt ansvarat för resultatdiskussionen medan Casper Poulsen primärt ansvarat för metoddiskussionen. Även om vissa delar varit fördelade under arbetets gång har samtliga delar i det slutliga skedet av arbetet granskats och bearbetats gemensamt för att få fram den slutliga produkten.
Tack
Vi vill tacka Anna Melin för god handledning och kunskap som hjälpt oss under arbetets gång.
Innehållsförteckning
1 Bakgrund ... 1
1.1 Förekomst av övervikt och fetma ... 1
1.2 Bakomliggande orsaker till övervikt och fetma ... 2
1.3 Negativa hälsoaspekter av övervikt och fetma ... 2
1.4 Behandling av övervikt och fetma ... 3
1.4.1 Kontinuerlig energirestriktion ... 4
1.4.2 Intermittent fasta ... 5
1.4.3 Utformning av intermittent fasta ... 5
1.4.3.1 Alternerande fasta ... 5
1.4.3.2 Modifierad fasta... 5
1.4.4 Tidsbegränsat energiintag... 6
2 Syfte ... 6
2.1 Frågeställningar ... 6
2.1.1 Idrottsvetenskaplig relevans ... 7
3 Metod ... 7
3.1 Inklusions- och exklusionskriterier ... 7
3.2 Forskningsetiska överväganden ... 8
3.3 Dataanalys ... 9
4 Resultat ... 10
4.1 Deltagare ... 10
4.2 Kostinterventioner ... 10
4.2.1 Viktreduktion ... 11
4.2.2 Kroppskomposition ... 12
5 Diskussion ... 15
5.1 Resultatdiskussion ... 15
5.2 Metoddiskussion ... 18
5.2.1 Kvalitetsgranskning av studier ... 18
5.2.2 Studiedesign och kvalité ... 18
5.2.3 Studiedeltagare ... 19
5.2.4 Estimering av energiförbrukning ... 19
5.2.5 Mätinstrument för kroppskomposition ... 20
5.2.6 Följsamhet och bortfall ... 21
6 Konklusion ... 24
Referenser ... 25
Figurförteckning
Figur 1: Utveckling av övervikt och fetma bland vuxna och barn sedan 2000-talets början med prognos fram till 2030 (modifierad från Nationella folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor och Skolbarns hälsovanor”, Folkhälsomyndigheten 2021). __________________________ 1
Figur 2: Hälsofrämjande effekter som relateras till viktreduktion bland individer med övervikt eller fetma (Modifierad från Mattson, Harvie & Longo 2017). ________________________ 3
Figur 3: Flödesschema över artikelsökningen. _________________________________ 8
Tabell 1: Kvalitetsgranskning av studierna enligt SBU:s granskningsmall av randomiserade studier och GRADE. ___________________________________________________________ 9
Tabell 2: Resultattabell för studier med fast duration. __________________________ 13 Tabell 3: Resultattabell för studier utan fast duration. __________________________ 14
1
1 Bakgrund
1.1 Förekomst av övervikt och fetma
Allt fler individer i välutvecklade länder kan klassificeras som överviktiga [Body Mass Index (BMI= kg/m2), (25.0 - 29.9 kg/m2)] och antalet överviktiga och individer som lider av fetma (≥30 kg/m2) ökar runt om i världen (Ogden, Carroll, Kit & Flegal 2014).
Enligt Världshälsoorganisationen WHO är 39% av den globala populationen överviktig och 13% lider av fetma, vilket innebär en tredubbling av individer med fetma sedan 1975 (Zubrzycki, Cierpka-Kmiec, Kmiec & Wronska 2018). I Sverige uppskattades år 2020 att 52% av den vuxna befolkningen var överviktig eller led av fetma
(Folkhälsomyndigheten 2021). I USA beräknas medicinska kostnader relaterade till övervikt och fetma årligen vara över 200 billioner dollar (MacLean et al. 2015;
Finkelstein, Fiebelkorn & Wang 2003) och i Sverige 70 miljarder kronor (Folkhälsomyndigheten 2021). I en prognos från Institutet för Hälso- och
Sjukvårdsekonomi från 2018 uppskattas att kostnaderna kan komma att öka med 17 miljarder kronor fram till 2030 (Folkhälsomyndigheten 2021), då övervikt och fetma är ett problem som ökar i stort sett i alla åldrar i Sverige, se figur 1 (Folkhälsomyndigheten 2021).
Figur 1: Utveckling av övervikt och fetma bland vuxna och barn sedan 2000-talets början med prognos fram till 2030 (modifierad från Nationella folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor och Skolbarns hälsovanor”, Folkhälsomyndigheten 2021).
2
1.2 Bakomliggande orsaker till övervikt och fetma
Övervikt och fetma definieras som abnormal eller överdriven fettansamling som påverkar hälsan negativt (Sundfør 2020). Den viktigaste bakomliggande orsaken är att samhället delvist är utformad som en obesogen miljö, det vill säga att den fysiska och sociala miljön uppmuntrar till överkonsumtion av mat och låg fysisk aktivitet och därför riskerar flera att drabbas av övervikt eller fetma i framtiden (Folkhälsomyndigheten 2021). Det finns även studier som indikerar att endogena faktorer såsom specifika gener kan medföra att vissa individer är mer mottagliga för att utveckla övervikt och fetma (Rupérez, Gil & Aguilera 2014; Albuquerque, Stice, Rodríguez-López, Manco, Nóbrega 2015).
1.3 Negativa hälsoaspekter av övervikt och fetma
Övervikt och fetma ökar risken för att drabbas av en mängd olika sjukdomar och är en av de främsta orsakerna till sjukdomsbördan och för tidig död i Sverige
(Folkhälsomyndigheten 2021), men även globalt (Folkhälsomyndigheten 2021; Sundfør 2020). I en studie som undersökte dödligheten till följd av fetma uppskattades att
livslängden för individer med kraftig fetma minskar med 5–20 år beroende på kön, ålder och etnicitet (Fontaine, Redden & Wang 2003). De negativa hälsoaspekter som kan relateras till övervikt och fetma kan medföra stora fysiologiska och psykologiska
belastningar för de drabbade individerna (Sundfør 2020). Övervikt och fetma ökar bland annat risken för typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom och cancer (Sundfør 2020). Forskning har utöver redan nämnda sjukdomar även sett starka samband mellan övervikt och fetma och artros och luftvägssjukdomar (Guh et al. 2009; Sunyer & Xavier 1999). Gravida kvinnor med övervikt eller fetma riskerar inte bara sin egen hälsa, då risken för graviditets- och förlossningskomplikationer ökar vilket även kan påverka barnet (Folkhälsomyndigheten 2021). Det finns även stöd för att barn som har överviktiga föräldrar har en större risk för att själva bli överviktiga jämfört med de barn som inte har överviktiga föräldrar (Peterson 2008). Att vara överviktig ökar även risken för att
utveckla fetma och bortsett från ökad risk för olika typer av sjukdomar så ökar även
3
risken för social stigmatisering som i sin tur kan påverka det psykiska måendet (Folkhälsomyndigheten 2021).
1.4 Behandling av övervikt och fetma
Viktreduktion bland individer med övervikt eller fetma har påvisat stora hälsoeffekter som till exempel ökad insulinkänslighet (Weiss et al. 2006; Park et al. 2005), sänkt blodtryck och hjärtfrekvens (Minamiyama et al. 2007; Fontana, Meyer, Klein &
Holloszy 2004; Nakano et al. 2001), minskad oxidativ skada på lipider och protein vilket tyder på att det kan ha en skyddande effekt mot oxidativ stress (Lin et al. 2002;
Wiggins et al. 2005; Qin et al. 2006; Zhu, Jiang & Thompson 1999). Andra positiva effekter till följd av viktreduktion, är ökad livslängd (Lin et al. 2002), minskad förekomst av cancer (Zhu, Jiang & Thompson 1999) och njursjukdom (Wiggins et al.
2005). För en mer övergripande bild av de hälsofrämjande effekter på kroppens organ som setts i samband med viktreduktion, se figur 2.
Figur 2: Hälsofrämjande effekter som relateras till viktreduktion bland individer med övervikt eller fetma (Modifierad från Mattson, Harvie & Longo 2017).
4
Kostinterventioner är en av grundpelarna i behandling av övervikt och fetma (Sundfør 2020) och kontinuerlig energirestriktion är den vanligaste kostinterventionen (Julia et al.
2014). Det finns även andra typer av behandling för övervikt och fetma som till exempel beteendeterapi, fysisk aktivitet och fetmakirurgi (Bray et al. 2018), men det finns vissa nackdelar och svårigheter med de olika behandlingarna. Beteendeterapi kräver stora resurser i form av psykologutbildad personal och tid till terapisamtal, vilket begränsar möjligheten att kunna behandla ett stort antal individer (Bray et al. 2018).
Även fysisk aktivitet innebär vissa svårigheter då alla individer med övervikt och fetma inte är kapabla eller villiga att utföra fysisk aktivitet, även om det är önskvärt då
viktreduktion med fysisk aktivitet i kombination med kostinterventioner kan bidra till att bevara den fettfria massan (Helms, Aragon & Fitschen 2014). Fetmakirurgi innebär risk för komplikationer i samband med eller efter det kirurgiska ingreppet, som måste övervägas i relation till de hälsorisker som individen har eller riskerar att drabbas av till följd av sin övervikt eller fetma (Bray et al. 2018).
1.4.1 Kontinuerlig energirestriktion
Nuvarande kostrekommendationer för viktreduktion via kontinuerlig energirestriktion är en minskning av det dagliga totala kaloriintaget med ~500 - 750 kcal, eller -30% av det dagliga totala kaloribehovet. Kostinterventioner i form av kontinuerlig energirestriktion som varar i ≥1 år resulterar i genomsnitt i en viktreduktion på 5–10% (Jensen et al.
2014). I studier där man undersökt kontinuerlig energirestriktion har man sett att följsamhet avtar inom 1–4 månader och majoriteten går upp i vikt igen inom ett år (MacLean et al. 2015; Corral, Chandler-Laney, Casazza, Gower & Hunter 2009).
Kontinuerlig energirestriktion kan därför i viss mån ses som en ineffektiv metod med reducerad följsamhet då vissa individer upplever att interventionen är svår att fasthålla under längre perioder (Anastasiou, Karfopoulou & Yannakoulia 2015). Det har lett till att alternativa kostinterventioner har utvecklats och undersökts för att hjälpa flera individer med övervikt och fetma att gå ner i vikt (Dansinger, Gleason, Griffith, Selker
& Schaefer 2005).
5
1.4.2 Intermittent fasta
Olika typer av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag är en kostintervention som under senare år fått allt mer uppmärksamhet i både media och forskning (Rynders et al. 2019). Sammantaget syftar de olika typerna av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag på att förlänga perioderna av fasta så att individen inte hinner kompensera för det energiunderskott som skapats under de fastande perioderna (Mattson, Longo &
Harvie 2017).
1.4.3 Utformning av intermittent fasta
Intermittent fasta innebär utökade perioder (16-48 h) med lite eller inget energiintag följt av perioder med ad libitum energiintag på återkommande basis (Patterson et al.
2015). Det finns dock inte någon standardiserad terminologi för att beskriva de många olika tillvägagångssätten och olika modifikationerna på utförandet av intermittent fasta (Rynders et al. 2019).
1.4.3.1 Alternerande fasta
En typ av intermittent fasta är alternerande fasta som innebär fasta varannan dag med intag av ca. 25 % av det totala energibehovet följt av ad libitum energiintag varannan dag (Varady et al. 2013). En variant av alternerande fasta är att på dagar av fasta inte inta någon form av dryck eller föda innehållande energi följt av ad libitum energiintag nästkommande dag (Patterson et al. 2015).
1.4.3.2 Modifierad fasta
Modifierad fasta innebär ett intag på 20-25% av det totala energibehovet på dagar av fasta följt av dagar med ad libitum energiintag (Rynders et al. 2019) och är grunden i den mycket populära 5:2 dieten som innehåller två dagar med kraftig energirestriktion (vanligen ej på två efterföljande dagar) per vecka i kombination med ad libitum energiintag övriga fem dagar (Patterson et al. 2015).
6
1.4.4 Tidsbegränsat energiintag
Tidsbegränsat energiintag innebär ad libitum energiintag, men begränsat till ett ät- fönster på 8-10 timmar eller mindre varje dag (Patterson et al. 2015) som bidrar till ett måltidsmönster där man äter under dagen och inte sent under kväll och natt (Rynders et al. 2019). Det finns variationer av tidsbegränsat energiintag beroende på när på dagen ät-fönstret infinner sig, och de två vanligaste är ett “tidigt tidsbegränsat energiintag och ett ”sent tidsbegränsat energiintag” (Rynders et al. 2019). Ett exempel på tidigt
tidsbegränsat energiintag är ett 8 timmar ät-fönster med ad libitum energiintag mellan kl. 09.00 och kl. 17.00 där ett tillsvarande exempel på sent tidsbegränsat energiintag är ad libitum intag mellan kl. 12.00 och kl. 20.00.
2 Syfte
Syftet med denna litteraturstudie var att sammanställa forskningsstudier från de senaste fem åren som har undersökt effekten av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion och kroppskomposition.
2.1 Frågeställningar
(1) Är någon av metoderna: Intermittent fasta, tidsbegränsat energiintag eller kontinuerlig energirestriktion mera fördelaktig för viktreduktion?
(2) Är någon av metoderna: Intermittent fasta, tidsbegränsat energiintag, eller kontinuerlig energirestriktion mera fördelaktig för att bevara fettfri massa under viktreduktion?
(3) Har någon av metoderna: Intermittent fasta, tidsbegränsat energiintag eller kontinuerlig energirestriktion en större effekt på reducering av fettmassa?
7
2.1.1 Idrottsvetenskaplig relevans
Idrottsvetarprogrammet är ett program som har en bred grund med mål att utveckla kunskaperna inom träning, kost, friluftsliv och hälsa. Fokuset i denna litteraturöversikt ligger på kost relaterat till viktreduktion och är relevant för två av de områden som beskrivs inom det idrottsvetenskapliga fältet. Träning är även det ett område som berörs till viss del i denna litteraturöversikt och är något som är starkt förknippat med hälsa, kost och viktreduktion.
3 Metod
Underlaget för denna litteraturöversikt hämtades från två olika databaser, PubMed och Web of Science.
I Web of Science användes sökorden (Intermittent fasting) OR (Time restricted feeding) AND (Weight loss). Utöver dessa sökord gjordes följande begränsningar: Fri tillgång, Artikel, publicerad 2017 - 2021. Denna sökning resulterade i 551 träffar varav nio matchade inklusionskriterierna. I PubMed modifierades sökorden till (Intermittent fasting) OR (Time restricted feeding) OR (Fasting) AND (Weight loss) AND (Energy restriction) för att begränsa antalet träffar. Utöver dessa sökord gjordes följande begränsningar: Fri full text, publicerad 2017 - 2021, människor. Denna sökning resulterade i 61 träffar varav fyra studier matchade inklusionskriterierna. Totalt identifierades tre dubbletter vilket resulterade i att 10 studier inkluderades i
litteraturöversikten. Den slutgiltiga sökningen utfördes 2021-04-01 på både PubMed och Web of Science.
3.1 Inklusions- och exklusionskriterier
För att inkluderas i denna litteraturstudie skulle studierna leva upp till följande kriterier:
(1) Original artikel; (2) studien utfördes på människor; (3) studierna var randomiserade kontrollerade studier (4) deltagarna blev vägda och fick eventuell uppskattning av kroppskompositionen innan och vid slutet av studieprotokollet; (5) studien hade minst
8
två grupper, en grupp som utförde kontinuerlig energirestriktion och en grupp som utförde intermittent fasta eller tidsbegränsat energiintag (6).
Exklusionskriterierna var (1) ej tillgänglig i fulltext; (2) annat språk än engelska; (3) studier som publicerades innan 2017.
3.2 Forskningsetiska överväganden
Denna studie är en litteraturöversikt och bygger därmed på tidigare utförda studier där varje inkluderad studie har tagit ställning kring de etiska aspekterna och fått ett
godkännande av etiska kommittéer.
Figur 3: Flödesschema över artikelsökningen.
9
3.3 Dataanalys
Inkluderade studier granskades med hjälp av mallar från Statens beredning för
medicinsk utvärdering och GRADE (SBU 2020). Då samtliga inkluderade studier var randomiserade kontrollerade studier, användes mallen för randomiserade studier vid granskning för potentiella bias. I tabell 1 ges en beskrivning av vilken studie, design och risk som bedömdes utifrån låg, mellan eller hög beroende på de svar som granskningen resulterade i enligt mallen. Den totala bedömningen grundades i resultaten från SBU:s granskningsmall gällande bias och GRADE. Evidensskalan enligt GRADE bestod av 1+
- 4+. Vilket står för; + otillräckligt vetenskapligt underlag, ++ begränsat, +++ måttligt starkt och ++++ starkt. Granskningen visade att studierna primärt bedömdes att ha låg risk för bias och måttligt starkt till starkt vetenskapligt underlag.
Tabell 1: Kvalitetsgranskning av studierna enligt SBU:s granskningsmall av randomiserade studier och GRADE.
Studie Design Risk för bias enligt SBU-
mall (Låg, Medel, Hög)
Total bedömning enligt GRADE
Antoni et al. 2018 Randomiserad Medel + + +
Beaulieu et al. 2020 Randomiserad Medel + + +
Carter, Cliffton & Keogh 2018
Randomiserad Låg + + + +
Fitzgerald et al. 2018 Randomiserad Låg + + + +
Hutchison et al. 2018 Randomiserad Låg + + + +
Kunduraci & Ozbek 2020 Randomiserad Låg + + + +
Schübel et al. 2018 Randomiserad Låg + + + +
Stratton et al. 2020 Randomiserad Låg + + + +
Sundfør, Svendsen &
Tonstad 2018
Randomiserad Låg + + + +
Trepanowski et al. 2018 Randomiserad Medel + + +
10
4 Resultat
4.1 Deltagare
Totalt granskades 10 studier (se Tabell 1 för individuella resultat för varje enskild studie), vilket omfattade 702 deltagare varav 273 var män och 429 var kvinnor.
Deltagarnas ålder varierade mellan 18 - 75 år. En studie hade deltagare med BMI ≥ 23 (Fitzgerald et al. 2018), sju hade deltagare med BMI ≥ 25 (se Tabell 2 & Tabell 3) och två studier hade inga begränsningar gällande BMI (Kunduraci & Ozbek 2020; Stratton et al. 2020). Nio studier hade deltagare som inte utförde någon eller begränsat med träning (se Tabell 2 & Tabell 3) och en studie innehöll deltagare som tränade regelbundet (Stratton et al. 2020).
4.2 Kostinterventioner
I de tio studier som inkluderades varierade längden på kostinterventionerna från fyra veckor till ett år (Se Tabell 2 & Tabell 3), varav åtta undersökte intermittent fasta jämfört med kontinuerlig energirestriktion och två undersökte tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion. Av de åtta som undersökte intermittent fasta granskade fem studier 5:2 dieten jämfört med kontinuerlig energirestriktion. Av dessa utförde tre studier (Carter, Cliffton & Keogh 2018; Schübel et al. 2018; Sundfør, Svendsen & Tonstad 2018) energirestriktionsdagarna på ej efterföljande dagar och två studier (Fitzgerald et al. 2018; Antoni et al. 2018) på efterföljande dagar. Två studier granskade alternerande fasta jämfört med kontinuerlig energirestriktion (Trepanowski et al. 2018; Beaulieu et al. 2020) och en studie (Hutchison et al. 2018) granskade 24 timmars fasta tre gånger i veckan på ej efterföljande dagar jämfört med kontinuerlig energirestriktion. I de två studierna som undersökte tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion (Kunduraci & Ozbek 2020; Stratton et al. 2020), fastade deltagarna 16 timmar och hade ett åtta-timmars ät-fönster. I studien med Kunduraci & Ozbek (2020) fastade deltagarna 16:00 - 19:00 till 8:00 - 11:00 beroende
11
på egna preferenser. I studien med Stratton et al. (2020) fastade alla deltagare mellan 20:00 - 21:00 till 8:00 - 9:00.
4.2.1 Viktreduktion
Åtta av de inkluderade studierna undersökte hur stor viktreduktion som uppnåddes i de olika interventionsgrupperna under en bestämd tidsperiod (se tabell 2). I samtliga studier uppnåddes en signifikant viktreduktion inom gruppen, oavsett vilken
kostintervention deltagarna blev randomiserad till. En studie påvisade signifikant större viktreduktion i gruppen med intermittent fasta jämfört gruppen med kontinuerlig energirestriktion (p<0,01)(Hutchison et al. 2018). En studie påvisade signifikant större viktreduktion i gruppen med tidsbegränsat energiintag jämfört gruppen med
kontinuerlig energirestriktion (p<0,05)(Kunduraci & Ozbek 2020). Åtta studier
påvisade inga skillnader i viktreduktion grupperna emellan (se tabell 2). Sammantaget i dessa åtta studier hade deltagarna som blev randomiserade till tidsbegränsat energiintag och intermittent fasta (N=256) i genomsnitt en viktreduktion på 6,3 % och deltagarna som blev randomiserade till kontinuerlig energirestriktion (N=261) i genomsnitt en viktreduktion på 5,3 %.
Två av de inkluderade studierna undersökte hur lång tid det tog för de olika
interventionsgrupperna att uppnå en viktreduktion på 5 % (Beaulieu et al. 2020; Antoni et al. 2018). I studien av Beaulieu et al. (2020) hade deltagarna maximalt tolv veckor på sig att uppnå viktreduktionen och i Antoni et al. (2018) nio månader. 57 av totalt 66 deltagare i de båda studierna, det vill säga 86,4% uppnådde den önskade viktreduktion på 5 % inom den angivna tidsfristen. Av de nio deltagarna som inte uppnådde en viktreduktion på 5 % var sex randomiserade till intermittent fasta (N=33) och tre randomiserade till kontinuerlig energirestriktion (N=33). I Studien med Beaulieu et al.
(2020) var det flera deltagare randomiserade till kontinuerlig energirestriktion som uppnådde en viktreduktion på 5 % jämfört med intermittent fasta (p=0,03). Det tog i genomsnitt 63 dagar för deltagarna randomiserade till intermittent fasta (N=27) att nå en viktreduktion på 5 % och 65 dagar för deltagarna randomiserade till kontinuerlig
12
energirestriktion (N=30) och inga skillnader i tid för att uppnå 5 % viktreduktion noterades i studierna.
4.2.2 Kroppskomposition
Åtta av de inkluderade studierna estimerade kroppskomposition före och efter
kostinterventionen med antingen Dual X-ray absorptiometry (DXA) (Trepanowski et al.
2018; Carter, Cliffton & Keogh 2018; Fitzgerald et al. 2018; Hutchison et al. 2018), bioelektrisk impedans (BIA) (Kunduraci & Ozbek 2020; Antoni et al. 2018) eller air displacement plethysmography (BodPod) (Beaulieu et al. 2020). Stratton et al. (2020) använde samtliga tre ovan nämnda tillvägagångssätt. Samtliga studier rapporterade en signifikant reduktion av fettmassa inom grupperna för samtliga interventionsgrupper, men inga skillnader noterades mellan grupperna förutom i studierna av Hutchison et al.
(2018) och Kunduraci & Ozbek (2020) där gruppen med tidsbegränsat energiintag (p<0,05)(Kunduraci & Ozbek 2020) och gruppen med intermittent fasta
(p<0,01)(Hutchison et al. 2018) förlorade mera fettmassa jämfört med gruppen som genomförde kontinuerlig energirestriktion. Sammantaget för de åtta inkluderade studier som estimerade kroppskomposition reducerade deltagarna som blev randomiserade till tidsbegränsat energiintag och intermittent fasta (N=180) 9,5 % av den totala fettmassan under interventionen och dem som blev randomiserade till kontinuerlig energirestriktion (N=184) 8,6 %. Samtliga studier förutom Stratton et al. (2020) rapporterade signifikant förlust av fettfri massa inom grupperna för samtliga interventionsgrupper, men inga signifikanta skillnader noterades grupperna emellan. Sammantaget reducerade
deltagarna som blev randomiserade till tidsbegränsat energiintag och intermittent fasta i genomsnitt 2,4 % fettfri massa under interventionen och dem som blev randomiserade till kontinuerlig energirestriktion 1,8 %.
13 Tabell 2: Resultattabell för studier med fast duration.
Författare Deltagare Protokoll Mätmetod Δ Vikt (%) Δ FFM och FM (%) Resultat
Carter, Cliffton &
Keogh 2018
≥18 år
N=97 (49 män, 48 kvinnor) BMI ≥ 27
IF – 5 dagar 100% av energibehov, 2 dagar 500 - 600 kcal.
KER – 1200 – 1500 kcal dagligen.
Studielängd: 12 månader.
Digital våg och DXA
-6.8 -4.8
FFM -3,8 FM -11,7 FFM -3 FM -8
Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna. Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
Fitzgerald et al. 2018 18 – 50 år N=31 (6 män, 25 kvinnor)
BMI ≥ 23
IF – 5 dagar 100% av energibehovet, 2 dagar 25% av energibehovet
KER – 78% av dagligt energibehov Studielängd: 10 veckor
Digital våg och DXA
-3,5 -4
FFM -2.7 FM -3,3 FFM -2,4 FM -5,8
Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna. Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
Hutchison et al. 2018 35 – 70 år Kvinnor (N=88)
BMI 25 – 42
IF – Fastade 24T 3 ggr/v totalt 70% av energibehovet veckovis
KER – 70% av dagligt energibehov Studielängd: 8 veckor
Digital våg och DXA
-5,6 -4
FFM -1,5 FM -4,3 FFM +-0 FM -3,2
IF gick ner mer i vikt än KER (p<0,01) Ingen skillnad i förändring av FFM mellan grupperna. IF förlorade mer fettmassa än KER (p<0,01).
Kunduraci & Ozbek 2020
18 – 65 år N=65 (31 män, 34 kvinnor)
TBEI – 16 timmar fasta, 8 timmar EI, 75% av dagligt energibehov
KER- 75% av dagligt energibehov Studielängd: 12 veckor
BIA -8
-6
FFM -4,7 FM -14,2 FFM –3 FM -12,4
TBEI gick ner mer i vikt än KER (p<0,05).
Ingen skillnad i förändring av FFM mellan grupperna. TBEI förlorade mer fettmassa än KER (p<0,05).
Schúbel et al. 2018 35 – 65 år N=150 (75 män, 75 kvinnor)
BMI ≥ 25
IF - 5 dagar 100% av energibehovet, 2 dagar 25% av energibehovet
KER – 80% av dagligt energibehov Studielängd: 12 veckor
Digital våg -7,1
-5,2
Mättes ej Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna.
Stratton et al. 2020 18-25 år Aktiva män (N=26)
TBEI - 16 timmar fasta, 8 timmar EI, 75% av dagligt energibehov KER - 75% av dagligt energibehov Studielängd: 4 veckor
Digital våg DXA BIA BodPod
-1,5 -1,7
FFM +0,4 FM -8,9 FFM +-0 FM -8,6
Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna. Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
Sundfør, Svendsen
&Tonstad 2018
21 – 70 år N=112 (61 män, 61 kvinnor)
BMI 30 – 45
IF – 5 dagar 100% av energibehovet, 2 dagar 400 - 600 kcal.
KER – 80% av dagligt energibehov Studielängd: 6 månader
Digital våg -12
-11,5
Mättes ej Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna.
Trepanowski et al. 2018 18 – 65 år, N=69 (12 män, 57 kvinnor) BMI 25 – 39,9
IF - 25% av energibehov varannan dag, 125% av energibehov varannan dag KER - 75% av dagligt energibehov Studielängd: 6 månader
Digital våg och DXA
-6,0 -5,3
Går inte att utläsa i studien
Ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna. Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
14 Tabell 3: Resultattabell för studier utan fast duration.
Tabellförklaring till Tabell 2 & 3: (IF= Intermittent fasta, KER= Kontinuerlig energirestriktion, TBEI= Tidsbegränsat energiintag, DXA= Dual X-ray absorptiometri, BIA= Bioelektrisk impedans, FFM= Fettfri massa, FM= Fettmassa).
Författare Deltagare Protokoll Mätmetod Dagar till 5 % viktreduktion
Uppnådde 5 % viktreduktion
Δ FFM och FM (%) Resultat
Antoni et al. 2018
18 – 65 år N=27 (13 män, 14 kvinnor) BMI ≥ 25
IF – 5 dagar 100% av energibehovet, 2 dagar 25% av energibehovet
KER – 77% av dagligt energibehov
Maxlängd: 9 månader
BIA 59
73
15 av 15
10 av 12
FFM -1,7 FM -12
FFM -1,3 FM -11,2
Ingen skillnad i deltagare som uppnådde viktreduktionen mellan grupperna. Ingen skillnad i antalet dagar för att uppnå viktreduktionen mellan grupperna. Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
Beaulieu et al. 2020
18 – 55 år Kvinnor (N=37) BMI 25 – 34,9
IF – 25 % av energibehov varannan dag, ad libitum varannan dag.
KER - 75% av dagligt energibehov
Maxlängd: 12 veckor
Digital våg och BodPod
67
57
12 av 18
18 av 19
FFM -2,7 FM -12
FFM -2,7 FM -11,3
Mer deltagare i KER lyckades uppnå viktreduktion än IF (p=0,03). Ingen skillnad i antalet dagar för att uppnå viktreduktionen mellan grupperna.
Ingen skillnad i förändring av FFM och FM mellan grupperna.
15
5 Diskussion
Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka effekten av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion och kroppskomposition. Resultaten indikerar att olika typer av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag resulterar i en likvärdig
viktreduktion jämfört med kontinuerlig energirestriktion. Resultaten indikerar även att de olika metoderna har en liknande effekt på ändringar i kroppskomposition.
Dessa fynd är i linje med tidigare meta-analyser inom området (Harris et al. 2018;
Cho et al. 2019; Cioffi et al. 2018).
5.1 Resultatdiskussion
För att uppnå viktreduktion krävs ett tillräckligt stort energiunderskott en längre period som varierar beroende på hur stor viktreduktion som önskas (Sundfør 2020).
Hypotesen bakom intermittent fasta är att individer som följer kostinterventionen inte hinner äta tillräckligt mycket energi under ät-fönstret, och därmed överlag får i sig likvärdigt med energi som en kostintervention med kontinuerlig
energirestriktion (Cioffi et al. 2018). Majoriteten av de inkluderade studierna påvisade inga skillnader i viktreduktion eller kroppskomposition. En bidragande faktor till detta kan möjligtvis förklaras med att ett antal av de inkluderade studierna försåg sina deltagare med matlådor och på så vis säkerställde att energiintaget matchades i de olika kostinterventionerna (Antoni et al. 2018;
Beaulieu et al. 2020; Trepanowski et al. 2018; Fitzgerald et al. 2018). Detta
begränsar möjligen tillämpligheten i verkliga livet och underlättar för deltagarna att följa kostinterventionen. Den större viktreduktion och förlust av fettmassa som rapporterades för gruppen med intermittent fasta av Hutchison et al. (2018) jämfört med kontinuerlig energirestriktion, kan förklaras med att deltagarna med
kontinuerlig energirestriktion i genomsnitt hade ett högre energiintag (p<0,01). En tidigare studie av Catenacci et al. (2016) hade en liknande modifikation av
16
intermittent fasta som Hutchison et al. (2018) och påvisade i sin studie att gruppen med intermittent fasta uppnådde ett större energiunderskott än kontinuerlig
energirestriktion sett över interventionsperioden. Detta indikerar att denna typ av modifikation på intermittent fasta, som innebär 24-timmars fasta tre gånger i veckan, kan resultera i ett större energiunderskott och därmed viktreduktion än kontinuerlig energirestriktion, trots dagar med ad libitum energiintag. Då studien av Hutchison et al. (2018) endast varade i åtta veckor är det svårt att veta hur det låga energiintaget hade påverkat deltagarna under en längre interventionsperiod, då ett för stort energiunderskott kan leda till att otillräckliga mängder protein intas, vilket i sin tur kan bidra till ökad förlust av fettfri massa (Dansinger et al. 2005). Även om en viss förlust av fettfri massa är svårt att undvika vid viktreduktion, är det viktigt att säkra ett lagom och passande energiunderskott således att viktreduktionen sker i form av mobilisering av fettmassa och inte nedbrytning av fettfri massa (Helms, Aragon & Fitschen 2014). Anledningen är bland annat att förlust av fettfri massa leder till lägre viloämnesomsättning och därmed ökar risken för att gå upp i vikt igen (Areta et al. 2013). I studien av Kunduraci & Ozbek (2020) som också påvisade större viktreduktion och förlust av fettmassa för gruppen med
tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion kan möjligtvis förklaras med aktivitetsnivån, då energiintaget var matchat. Aktivitetsnivån
tillfrågades endast innan studien, men inga anteckningar angående fysisk aktivitet noterades veckovis, vilket möjliggör att aktivitetsnivån såg annorlunda ut mellan grupperna, vilket kan ha haft en inverkan på viktreduktion (Keenan, Cooke &
Belski 2020). I en meta-analys av Cho et al. (2019) som undersökte effekten av intermittent fasta och kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion påvisades liknande resultat som i denna litteraturöversikt, där majoriteten av de inkluderade studierna inte påvisade någon skillnad. I Cho et al. (2019) skriver de att studierna som påvisade skillnader mellan grupperna möjligtvis kan förklaras med inter- individuella skillnader på deltagarna. Samma förklaring går även att applicera i denna litteraturöversikt då samtliga deltagare blev randomiserade. Ett
tillvägagångssätt likt det Jospe et al. (2020) använder i sin studie, där individerna i
17
studien får välja vilken kostintervention de vill tillhöra hade möjligen varit att föredra i kostinterventionsstudier, då det tar större hänsyn till inter-individuella skillnader.
Två av de inkluderade studierna i denna litteraturöversikt undersökte hur lång tid det tog för de olika interventionsgrupperna att nå en viktreduktion på 5 %. I Studien av Beaulieu et al. (2020) rapporterades att flera i gruppen med kontinuerlig
energirestriktion lyckades uppnå den önskade viktreduktionen under de tolv interventionsveckorna än i gruppen med intermittent fasta. Detta kan eventuellt bero på att deltagarna i kontinuerlig energirestriktion blev försedda med samtliga måltider och därmed hade det lättare att upprätthålla dieten under
interventionsperioden, jämfört gruppen med intermittent fasta som endast blev försedda med måltider under lågenergidagarna, och åt ad libitum med självvald mat resterande dagar. I kommande studier med liknande upplägg bör samma
standardisering omkring matleverering gälla för alla deltagare.
Studien av Stratton et al. (2020) var den enda av de inkluderade studierna där deltagarna inte förlorade fettfri massa under interventionen, vilket med stor
sannolikhet beror på att kostinterventionerna supplerades med styrketräning och att deltagarna instruerades att äta 1,8 g protein per kilo kroppsvikt per dag. Tidigare studier med samma upplägg som Stratton et al. (2020) har påvisat liknande resultat omkring bibehållande av fettfri massa (Moro et al. 2016; Tinsley et al. 2016). Det antyder att för att bevara den fettfria massan på bästa sätt under energirestriktion bör tillräckliga mängder protein (1,4 - 1,8 g/kg/kroppsvikt/dag) intas och
kostinterventionen kompletteras med regelbunden styrketräning, vilket även tidigare konkluderats av Keenan, Cooke & Belski (2020) i deras systematiska litteraturöversikt gällande intermittent fasta tillsammans med styrketräning.
18
5.2 Metoddiskussion
5.2.1 Kvalitetsgranskning av studier
De inkluderade studierna granskades med hjälp av GRADE-skalan för att bedöma hur starkt det vetenskapliga underlaget var i studierna. Granskning av studiernas risk för bias gjordes med hjälp av granskningsmall för randomiserade studier från (SBU) där ingen av de inkluderade studierna bedömdes att ha en hög risk för bias och majoriteten bedömdes att ha en låg risk för bias vilket betyder att risken för systematiska fel och risk för intressekonflikter i studierna var låg. Studiernas längd togs även i beaktning vid den totala bedömningen av kvaliteten då det är betydande för den kliniska relevansen av resultatet vid viktreduktion samt om studien hade ett stort antal bortfall.
5.2.2 Studiedesign och kvalité
Enligt SBU bedöms randomiserade studier med utgångskvalitén fyra plus på GRADE-skalan och då samtliga studier som inkluderades i denna litteraturstudie var randomiserade utgick författarna från att samtliga studier hade en
utgångskvalité av den högsta graden. Studien av Trepanowski et al. (2018) samt studien av Antoni et al. (2018) blev nedgraderad till (+++, måttligt starkt) på grund av ett stort bortfall, det vill säga ett stort antal deltagare som ej slutförde
interventionerna, vilket kan ha påverkat utfallet av resultaten i de båda studierna.
Studien av Beaulieu et al. (2020) blev nedgraderad till (+++, måttligt starkt) till följd av att näringsintaget ej var matchat mellan grupperna. Studien av Stratton et al. (2020) blev nedgraderad till (+++, måttligt starkt) på grund av att studiens varighet på 4 veckor ansågs otillräckligt vid viktreduktion sett till den kliniska relevansen av resultatet.
19
5.2.3 Studiedeltagare
Studiernas deltagare var mellan 18-75 år. Att åldersspannet är så brett kan
diskuteras med hänsyn till generaliserbarheten av resultaten då forskning visat på att omsättningen av lipider i fettväven minskar med åldern, vilket gör att det är lättare att gå upp i vikt vid högre ålder även om aktivitetsnivån och näringsintaget är oförändrat (Arner et al. 2019). Framtida studier bör därför inkludera deltagare med ett jämnare åldersintervall för att stärka generaliserbarheten.
5.2.4 Estimering av energiförbrukning
Tillvägagångssätten för att estimera energiförbrukningen varierade i de inkluderade studierna. Två av studierna använde dubbelmärkt vatten (Trepanwoski et al. 2018;
Hutchison et al. 2018), vilket är den metod som anses vara gold standard för att estimera en individs totala energiförbrukning (Ainslie, Reilly & Westerterp 2003).
Det innebär att forskarna i dessa två studier med stor precision kunde säkra ett tillräckligt stort energiunderskott på individnivå för att uppnå viktreduktion. I Studien med Beaulieu et al. (2020) användes WHO:s ekvation för
viloämnesomsättning och SenseWear armband för att estimera daglig energiförbrukning under fysisk aktivitet, vilket är ett mindre reliabelt tillvägagångssätt än indirekt kalorimetri för att uppskatta energiförbrukning
(Lozano et al. 2017). Ett liknande tillvägagångssätt användes i studierna av Antoni et al. 2018; Kunduraci & Ozbek 2020; Schübel et al. 2018 där man estimerade viloämnesomsättningen med hjälp av olika standardekvationer (Henrys prediktiva kalkylation, Schofields ekvation, Harris-Benedikt ekvationen), och utöver
estimering av den basala energiförbrukningen även uppskattade fysisk aktivitetsnivå (PAL) för att möjliggöra estimering av den totala
energiförbrukningen. Standardformler likt de nämnda ovan har visat sig estimera energiåtgången på ett relativt träffsäkert sätt, och kan med stor sannolikhet förse deltagare i interventionen med ett liknande energiunderskott (Ainslie, Reilly &
20
Westerterp 2003). Fyra studier estimerade endast den basala energiförbrukningen (Stratton et al. 2020; Antoni et al. 2020; Carter et al. 2018; Fitzgerald et al. 2018), som utgör 60 - 65 % av den totala energiförbrukningen (Gupta et al. 2017) där resterande 35 - 40 % består av matens termogena effekter (5 - 10 %) och
aktivitetsförbrukning (25 - 30 %) (Gupta et al. 2017). Det gör att man i dessa fyra studier med mindre sannolikhet kan garantera att deltagare hade ett passande energiunderskott under interventionen.
5.2.5 Mätinstrument för kroppskomposition
Viktreduktion påverkar kroppskompositionen och för att få en uppfattning om fördelning av fettmassa och fettfria massa före och efter viktreduktion krävs att deltagarens kroppskomposition estimeras (Areta et al. 2013). Mätning av kroppskomposition kan påverkas av en rad olika faktorer som exempelvis
metodval, om en individ ätit eller är fastande, teknikern som utför mätningen och hydreringsstatus (Branski et al 2009). För att säkerställa att mätningar är reliabla och precisa är det viktigt att mätmetoden är valid samt att mätningarna
standardiseras i så hög utsträckning som möjligt (Ackland et al. 2012). Några exempel på standardiseringar som är lätta att tillämpa, är att mätningen utförs på morgonen innan individen har tränat eller ätit, att mäta på samma tidpunkt och att använda samma mättekniker vid upprepade mätningar, då 3-9% skillnad kan knytas an till skillnader mellan de som utför mätningen (Branski et al 2009). Majoriteten av de inkluderade studierna använde sig av standardisering i de former som beskrivits ovan för att minimera riskerna för mätfel.
I de åtta inkluderade studier där man mätte kroppskomposition använde majoriteten DXA för att utföra mätningarna. DXA anses vara laborativ referensmetod, men trots detta finns det en viss risk för felmätning även med DXA (Ackland et al.
2012). Vid upprepade mätningar med DXA som genomförs med kortare mellanrum bör resultaten granskas med försiktighet eftersom en DXA inte med säkerhet kan mäta små skillnader i kroppskomposition (Ackland et al. 2012). Det uppskattade
21
värdet för felmarginal vid mätning av kroppsfett med DXA är mellan 2-3%
(Ackland et al. 2012). DXA är en lägre tillförlitlig mätmetod för uppskattning av fettvärden bland individer med relativt låg andel fettmassa (Ackland et al. 2012).
Det kan därav i fallet av denna litteraturöversikt anses som en lämplig mätmetod på grund av att individerna i majoriteten av de inkluderade studierna var överviktiga eller led av fetma. Endast studien av Stratton et al. (2020) innehöll deltagare utan övervikt eller fetma, i denna studie användes även samtliga av de nämnda
mätinstrumenten för uppskattning av kroppskomposition.
Två av studierna mätte kroppskomposition med hjälp av bioimpedans (Antoni et al.
2018; Stratton et al. 2020), som anses ha låg tillförlitlighet då det uppskattade värdet för felmarginal är ~5% (Ackland et al. 2012), då resultatet påverkas av individens hydreringsstatus som kan skilja sig mellan mättillfällena (Ackland et al.
2012). BodPod som används i studierna av Beaulieu et al. (2020) och Stratton et al.
(2020) anses ha högst validitet och reliabilitet efter DXA (Ackland et al. 2012;
Kasper et al. 2021).
5.2.6 Följsamhet och bortfall
Forskning tyder på att följsamhet av en kostintervention är en avgörande faktor vid viktreduktion (Dansinger et al. 2005). I en studie av Corral et al. (2009) visade de att följsamheten är starkt associerad med grad av viktreduktion och negativt påverkad av graden av energirestriktion. Med andra ord så leder en hög följsamhet till en hög grad av viktreduktion och en hög grad av energirestriktion leder till att individer inte klarar av att följa kostinterventionen under längre perioder. Även i studien av Dansinger et al. (2005) såg man resultat som indikerar att de individer som rapporterade hög grad av följsamhet minskade avsevärt mer i vikt än de som rapporterade låg grad av följsamhet. Tidigare studier har rapporterat att
följsamheten avtar ju längre interventionen är, och en studielängd på <12 veckor, som majoriteten av de inkluderade studierna i denna litteraturstudie, kan därmed
22
vara för kort för att följsamheten på olika kostinterventioner ska avta (MacLean et al. 2015).
Flera av de inkluderade studierna har beskrivit kontinuerlig energirestriktion som en diet med svårigheter gällande följsamhet (Sundfør, Svendsen & Tonstad 2018;
Beaulieu et al. 2020; Carter, Cliffton & Keogh 2018 & Trepanowski et al. 2018) och uppger att intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag potentiellt kan bidra till ökad följsamhet. Att kontinuerlig energirestriktion är en kostintervention med lägre grad av följsamhet är dock inte i linje med de studier som inkluderats i denna litteraturöversikt. Majoriteten av de inkluderade studierna visade små eller inga skillnader i följsamhet och bortfall mellan de olika grupperna. I studien av Trepanowski et al. (2018) sågs motsatsen till att kontinuerlig energirestriktion bidrog till lägre grad av följsamhet än intermittent fasta eller tidsbegränsat energiintag. Bortfallet i gruppen med intermittent fasta (38%) var högre än det i gruppen med kontinuerlig energirestriktion (29%). Bortfall kan ske av en rad olika anledningar och behöver nödvändigtvis inte betyda att det är på grund av själva kostinterventionen. I detta fall var det dock just det som var själva anledningen till flertalet av bortfallen. I gruppen för intermittent fasta uppgav fem individer att de drog sig ur på grund av kostinterventionen medan det i gruppen för kontinuerlig energirestriktion inte var någon som uppgav att de drog sig ur på grund av
kostinterventionen. Den modifikation av intermittent fasta som användes i studien av Trepanowski et al. (2018) var alternerande fasta där deltagarna instruerades att vid dagar av fasta (varannan dag) endast äta en måltid bestående av 25% av dagligt energibehov vid lunch. Det visade sig att många deltagare i gruppen med
alternerande fasta allt mer konverterade till en diet mer lik kontinuerlig
energirestriktion då de inte kunde hålla sig till de förskrivna anvisningarna gällande alternerande fasta. Resultaten från studien indikerar därför att intermittent fasta i form av alternerande fasta kan vara mindre hållbar under längre perioder än kontinuerlig energirestriktion. Bortsett från det är det fortfarande möjligt att en mindre grupp individer kan föredra denna typ av intermittent fasta (Trepanowski et
23
al. 2018). Ett förslag till modifiering för att göra alternerande fasta mer långsiktigt hållbar ges i studien av Sundfør, Svendsen & Tonstad (2018) då de noterat att individer i gruppen för intermittent fasta upplevde en starkare känsla av hunger under studiens gång än kontinuerlig energirestriktion. Då en ökad känsla av hunger kan begränsa följsamhet under längre perioder föreslår de i fallet av alternerande fasta att inte begränsa intaget till endast en måltid bestående av 25% av dagligt energibehov utan i stället sprida ut intaget i mindre måltider/snacks för att minska hungerkänslan (Sundfør, Svendsen & Tonstad 2018). Även i studien av Antoni et al. (2018) såg man likt i studien av Trepanowski et al (2018) att en större andel drog sig ur studien av de individer som ingick i gruppen med intermittent fasta jämfört med de i kontinuerlig energirestriktion med anledning av att de inte kunde följa kostinterventionen. De uppger i studien att anledningen till detta anses till stor del vara på grund av deras studiedesign som inte hade en bestämd tidsperiod.
Efter granskning av de inkluderade studierna råder det fortfarande oklarhet gällande följsamhet av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag och om det potentiellt skulle vara fördelaktigt gentemot kontinuerlig energirestriktion sett till följsamhet.
Ett problem som vi identifierat är att intermittent fasta är en så bred term med många olika modifikationer vilket kan leda till att en typ av intermittent fasta kan visa på bättre följsamhet än andra typer av intermittent fasta. Mer forskning inom området krävs för att få insikt i vilken form av intermittent fasta som möjligtvis skulle kunna vara fördelaktig över en annan. En potentiell orsak till varierande följsamhet mellan olika dieter kan även bero på inter-individuella skillnader (Rynders et al. 2019). Inter-individuella skillnader beror sannolikt på en
kombination av beteende, biologiska, miljö och psykosociala faktorer och man bör i framtida forskning ta hänsyn till dessa för att om möjligt identifiera vilken typ av kostintervention som passar en specifik individ (Rynders et al. 2019). The
Accumulating Data to Optimally Predict Obesity Treatment (ADOPT) har gett ut ett ramverk som utforskar sådana faktorer som kan bidra till skillnader i
viktreduktion i studier med överviktiga individer som kan användas i framtida
24
forskning (Saelens et al. 2018; Sutin et al. 2018; Lytle et al. 2018 & MacLean et al.
2018). Att identifiera vilken typ av diet som bidrar till hög grad av följsamhet kan vara av stor vikt då man lyft fram att det är följsamheten som är avgörande för viktreduktionen och inte själva dieten i sig (Corral et al. 2009; Dansinger et al.
2005). Andra studier och meta-analyser som har undersökt effekten av olika kostinterventioner indikerar att även andra dieter som paleo, LCHF (Low Carb, High fat) och medelhavsdiet kan vara framgångsrika kostinterventioner för att uppnå viktreduktion (Hu et al. 2012; Tobias et al. 2015; Jospe et al. 2020). Detta indikerar att val av kostintervention för att gå ner i vikt möjligtvis inte är lika relevant som att individer lyckas bibehålla dieten under en längre tid för att uppnå en önskad viktreduktion (Dansinger et al. 2005). Framtida studier bör därmed lägga större fokus på att undersöka tillämplighet av olika kostinterventioner under längre interventioner istället för att säkerställa att energiintaget matchas mellan dem olika kostinterventionerna.
6 Konklusion
Intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag har i denna litteraturöversikt visat på likvärdiga resultat på viktreduktion och kroppskomposition jämfört med
kontinuerlig energirestriktion. Resultaten i de granskade studierna tyder på att det är följsamheten av kostinterventionen som är avgörande för viktreduktion och inte själva kostinterventionen i sig. Kostinterventioner bör även kompletteras med regelbunden styrketräning för att bibehålla den fettfria massan under viktreduktion.
25
Referenser
Ackland, T. R., Lohman, T. G., Sundgot-Borgen, J., Maughan, R. J., Meyer, N. L., Stewart, A. D. & Müller, W. (2012). Current status of body composition
assessment in sport: review and position statement on behalf of the ad hoc research working group on body composition health and performance, under the auspices of the I.O.C. Medical Commission. Sports Medicine, 42(3), ss. 227 - 249. DOI:
https://doi.org/10.2165/11597140-000000000-00000
Ainslie, P. N., Reilly, T. & Westerterp, K. R. (2003). Estimating Human Energy Expenditure. Sports Medicine. 33, ss. 683 – 698. DOI:
https://doi.org/10.2165/00007256-200333090-00004
Albuquerque, D., Stice, E., López, R. R., Manco, L. & Nóbrega, C. (2015). Current Review of Genetics of Human Obesity: From Molecular Mechanisms to an
Evolutionary Perspective. Molecular Genetics and Genomics, 290(4), ss. 1191 – 1221. DOI: 10.1007/s00438-015-1015-9
Anastasiou, C. A., Karfopoulou, E. & Yannakoulia, M. (2015). Weight Regain:
From Statistics and Behaviours to Physiology and Metabolism. Metabolism:
Clinical and Experimental, 64(11), ss. 1395 – 1407.
DOI: 10.1016/j.metabol.2015.08.006
Antoni, R., Johnston, K. L., Collins, A. L. & Robertson, M. D. (2018).
Intermittent V. Continuous Energy Restriction: Differential Effects on Postprandial Glucose and Lipid Metabolism Following Matched Weight Loss in
Overweight/Obese Participants. British Journal of Nutrition, 199(5), ss. 507-516.
DOI: https://doi.org/10.1017/S0007114517003890
Areta, J. L., Burke, L. M., Ross, M. L., Camera, D. M., West, D. W., Broad, E. M., Jeacocke, N. A., Moore, D. R., Stellingwerff, T., Phillips, S. M., Hawley, J. A. &
26
Coffey, V. G. (2013). Timing and distribution of protein ingestion during prolonged recovery from resistance exercise alters myofibrillar protein synthesis. The journal of Physiology, 591(9), ss. 2319 – 2331. DOI:
https://dx.doi.org/10.1113%2Fjphysiol.2012.244897
Arner, P., Bernard, S., Appelsved, L., Fu, K.-Y., Andersson, D. P., Salehpour, M., Thorell, A., Rydén, M. & Spalding, K. L. (2019). Adipose Lipid Turnover and Long-Term Changes in Body Weight. Nature Medicine, 25(9), ss. 1385 – 1389.
DOI: 10.1038/s41591-019-0565-5
Beaulieu, K., Casanova, N., Oustric, P., Turicchi, J., Gibbons, C., Hopkins, M., Varady, K., Blundell, J. & Finlayson, G. (2020). Matched Weight Loss Trough Intermittent or Continuous Energy Restriction Does Not Lead To Compensatory Increase in Appetite and Eating Behavior in a Randomized Controlled Trial in Women With Overweight and Obesity. The Journal of Nutrition, 150(3), ss. 623 - 633. DOI: https://doi.org/10.1093/jn/nxz296
Branski, L. K., Norbury, W. B., Herndon, D. N., Chinkes, D. L., Cochran, A., Suman, O., Benjamin, D. & Jeschke, M. G. (2009). Measurement of Body composition: is there a Gold Standard?. Journal of Parenteral and Enteral Nutrition, 34(1), ss. 55 - 63. DOI:
https://dx.doi.org/10.1177%2F0148607109336601
Bray, G. A., Heisel, W. E., Afshin, A., Jensen, M. D., Dietz, W. H., Long, M., Kushner, R. F., Daniels, S. R., Wadden, T. A., Tsai, A. G., Hu, F. B., Jakicic, J. M., Ryan, D. H., Wolfe, B. M. & Inge, T., H. (2018). The Science of Obesity
Management: An Endocrine Society Scientific Statement. Endocrine Reviews, 39(2), ss. 79 - 132. DOI: 10.1210/er.2017-00253
27
Carter, S., Clifton, P. M. & Keogh, J. B. (2018). Effects of Intermittent Compared With Continuous Energy Restricted Diet on Glycemic Control in Patients With Type 2 Diabetes. JAMA, 1(3), ss. 180 - 197. DOI:
https://dx.doi.org/10.3390%2Fnu12041126
Catenacci, V. A., Pan, Z., Ostendorf, D., Brannon, S., Gozansky, W. S., Mattson, M. P., Martin, B., Maclean, P. S., Melanson, E. L. & Donahoo, W. T. (2016). A randomized pilot study comparing zero-calorie alternate-day fasting to daily caloric restriction in adults with obesity. Obesity, 24(9), ss. 1874 - 1883. DOI:
https://dx.doi.org/10.1002%2Foby.21581
Cho, Y., Hong, N., Kim, K.-W., Cho, S. J., Lee, M., Lee, Y.-H., Lee, Y.-H., Kang, E. S., Cha, B.-S. & Lee, B.-W. (2019). The Effectiveness of Intermittent Fasting to Reduce Body Mass Index and Glucose Metabolism: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Clinical Medicine, 8(10), ss. 1645.
DOI: 10.3390/jcm8101645
Cioffi, L., Evangelista, A., Ponzo, V., Ciccone, G., Soldati, L., Santarpia, L., Contaldo, F., Pasasini, F., Ghigo, E. & Bo, S. (2018). Intermittent versus Continous energy restriction on weight loss and cardiometabolic outcomes: a systematic review and meta-analys of randomized controlled trials. Journal of translational Medicine,16, ss. 371 – 395. DOI: https://doi.org/10.1186/s12967-018-1748-4
Corral, P. D., Chandler-Laney, P. C., Cazzasa, K., Gower, B. A. & Hunter, G. R.
(2009). Effect of Dietary Adherence With or Without Exercise on Weight Loss: A Mechanistic Approach to a Global Problem. The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism, 94(5), ss. 1602 – 1607. DOI: 10.1210/jc.2008-1057
28
Dansinger, M. L., Gleason, A., Griffith, J. L., Selker, H. P. & Schaefer, E. J.
(2005). Comparison of the Atkins, Ornish, Weight Watchers, and zone Diets for Weight loss and Heart Disease Risk Reduction: A Randomized Trial. JAMA, 293(1), ss. 43 – 53. DOI: 10.1001/jama.293.1.43
Finkelstein, E. A., Fiebelkorn, I. C. & Wang, G. (2003). National medical spending attributable to overweight and obesity: how much, and who’s paying? Health Affairs, 22(1), ss. 219 – 226. DOI: 10.1377/hlthaff.w3.219.
Fitzgerald, K. C., Vizthum, D., Barron, B. H., Schweitzer, A., Cassard, S. D., Kossoff, E., Hartman, A. L., Kapogjannis, D., Sullivan, P., Baer, D. J., Mattson, M.
P., Appel, L. J. & Mowry, E. M. (2018). Effects of intermittent vs. daily calorie restriction on changes in weight and patient-reported outcomes in people with multiple sclerosis. Multiple Sclerosis and Related disorders. 23(1), ss. 33 - 39.
DOI: https://dx.doi.org/10.1016%2Fj.msard.2018.05.002
Folkhälsomyndigheten (2021). Övervikt och fetma.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/fysisk-aktivitet- och-matvanor/overvikt-och-fetma/
Fontaine, K. R., Redden, D. T. & Wang, C. (2003). Years of Life Lost Due to Obesity. JAMA, 289(2), ss. 187 – 193. DOI:10.1001/jama.289.2.187
Fontana, L., Meyer, T. E., Klein, S. & Holloszy, J. O. (2004). Long-Term Calorie Restriction is Highly Effective in Reducing the Risk for Atherosclerosis in
Humans. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 101(17), ss. 6659 – 6663. doi: 10.1073/pnas.0308291101
29
Guh, D. P., Zhang, W., Bansback, N., Amarsi, Z., Birmingham, C. L. & Anis, A. H.
(2009). The Incidence of Co-Morbidities Related to Obesity and Overweight: A Systematic review and Meta-Analysis. BMC Public Health, 9(88).
DOI: 10.1186/1471-2458-9-88
Gupta, R. D., Ramachandran, R., Venkatesan, P., Anoop, S., Joseph, M. & Thomas, N. (2017). Indirect Calorimetry: From Bench to Bedside. Indian Journal of
Endocrinology and Metabolism, 21(4), ss. 594 - 599. DOI:
https://dx.doi.org/10.4103%2Fijem.IJEM_484_16
Harris, L., Hamilton, S., Azevedo, L. B., Olajide, J., Brún, C. D., Waller, G., Whittaker, V., Sharp, T., Lean, M., Hankey, C. & Ells, L. (2018). Intermittent Fasting Interventions for Treatment of Overweight and Obesity in Adults: A Systematic Review and Meta-Analysis. JBI, 16(2), ss. 507 – 547. DOI:
10.11124/JBISRIR-2016-003248
Helms, E. R., Aragon, A. A. & Fitschen, P. J. (2014). Evidance-based recommendations for natural bodybuilding contest preparation: nutrition and supplementation. Journal of the International Society of Sports Nutrition, 11, ss. 20 – 44. DOI: https://doi.org/10.1186/1550-2783-11-20
Hu, T., Mills, K. T., Yao, L., Demanelis, K., Eloustaz, M., Yancy, W. S., Kelly, T.
N., He, J. & Bazzano, L. A. (2012). Effects of Low-Carbohydrate Diets Versus Low-Fat Diets on Metabolic Risk Factors: A Meta-analysis of Randomized Controlled Clinical Trails. American Journal of Epidemiology, 176(7), ss. 44- 54.
DOI: https://dx.doi.org/10.1093%2Faje%2Fkws264
30
Hutchison, A. T., Liu, B., Wood, R. E., Vincent, A. D., Thompson, C. H.,
O'Callaghan, N. J., Wittert, G. A. & Heilbronn, L. K. (2018). Effects of Intermittent Versus Continuous Energy Intakes on Insulin Sensitivity and Metabolic Risk in Women with Overweight. Obesity, 27(1), ss. 50 - 58. DOI: https://doi-
org.proxy.lnu.se/10.1002/oby.22345
Jensen, M. D., Ryan, D. H., Apovian, C. M., Ard, J. D., Comuzzie, A. G., Donato, K. A., Hu, F. B., Hubbard, V. S., Jakicic, J. M., Kushner, R. F., Loria, C. M., Millen, B. E., Nonas, C. A., Pi-Sunyer, X. F., Stevens, J., Stevens, V. J., Wadden, T. A., Wolfe, B. M., Yanovski, S. Z., Jordan, H. S., Kendall, K. A., Lux, L. J., Mentor-Marcel, R., Morgan, L. C., Trisolini, M. G., Wnek, J., Anderson, J. L., Halperin, J. L., Albert, N. M., Bozkurt, B., Brindis, R. G., Curtis, L. H., DeMets, D., Hochman, J. S., Kovacs, R. J., Ohman, M., Pressler, S. J., Sellke, F. W., Shen, W., Smith, S. C. & Tomaselli, G. F. (2014). 2013 AHA/ACC/TOS Guideline for the management of Overweight and Obesity in Adults. Circulation, 25(2), ss. 102 – 138. DOI: https://dx.doi.org/10.1161%2F01.cir.0000437739.71477.ee
Jospe, M. R., Roy, M., Brown, R. C., Haszard, J. J., Jones, K. M., Fangupo, L. J., Osborne, H., Fleming, E. A. & Taylor, R. W. (2020). Intermittent fasting,
paleolithic, or Mediterranean diets in real world: exploratory secondary analyses of weight-loss trial that included choice of diet and exercise. The American journal of clinical Nutrition, 111(3), ss. 503 – 514. DOI: https://doi.org/10.1093/ajcn/nqz330
Julia, C., Péneau, S., Andreeva, V. A., Méjean, C., Fezeu, L., Galan, P. &
Hercberg, S. (2014). Weight-Loss Strategies Used by the General Population: How Effective Are They Perceived?. PLOS ONE, 9(5).
DOI: 10.1371/journal.pone.0097834
