Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Argentina 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Argentina har sedan president Mauricio Macris regering kom till makten i december 2015 befunnit sig i en period av förändring med flera omfattande reformer, främst på det ekonomiska området. Regeringen säger sig generellt fästa vikt vid efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och har uttalade intentioner att genomdriva reformer för att stävja korruption, fattigdom och arbetslöshet.
Flera oberoende organisationer och kommittéer för mänskliga rättigheter vittnar om att skyddet för mänskliga rättigheter brister på en rad punkter.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Argentina är komplex. Att Argentina är en federal republik är en bidragande faktor till detta då skyddet för de mänskliga rättigheterna i hög grad varierar mellan de olika
provinserna. Enligt det statliga sekretariatet för mänskliga rättigheter och kulturell mångfald under justitieministeriet är detta en stor utmaning som man försöker motverka genom ökat utbyte och dialog med provinserna.
Regeringens fokus ligger även på en omfattande omstrukturering av de institutioner som arbetar med mänskliga rättigheter samt på att arbeta ur ett bredare perspektiv, vilket har välkomnats av bland annat FN:s särskilde rapportör mot rasism.
Det rapporteras om fall av tortyr och våld mot frihetsberövade i landets fängelser och på polisstationer. Långa häktningstider är återkommande problem, likaså polisövervåld.
Tillgången till laglig abort är begränsad, vilket resulterar i att ett högt antal hemliga och osäkra aborter utförs. Våld mot kvinnor och könsrelaterade mord av kvinnor är två av de allvarligaste problemen gällande skydd av kvinnors mänskliga rättigheter i Argentina.
Det finns ett rikt och livligt civilsamhälle som tillåts agera fritt. Argentina är en fungerande demokrati och systematiskt valfusk anses inte förekomma. Ett av de största hoten mot demokratin är den omfattande korruptionen. Det finns ett bristande förtroende för rättsystemet. I Transparency Internationals index av upplevd korruption från 2016 innehar Argentina plats 95. I samband med att den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter besökte i Argentina i oktober 2016 rapporterades flera brister i landets korruptionsarbete. En viktig nyhet från 2016 är lagen om tillgång till offentlig information. Den ger medborgare möjlighet att begära ut
information från myndigheter, företag, politiska partier, universitet och fackförbund som har mottagit statligt stöd.
Trots att Argentina har lagstiftning som förbjuder olika former av
diskriminering förekommer diskriminering inom olika samhällssektorer. I synnerhet begränsas urfolkens rättigheter, bland annat vad gäller äganderätt, tillgång till ett effektivt rättsmedel och tillgång till samhällets service och institutioner.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER En princip för god samhällsstyrning
Enligt konstitutionen utses de fem domarna i argentinska högsta domstolen av presidenten och ska godkännas av två tredjedelars majoritet i senaten.
Federala domare i lägre instanser utses genom att ett råd bestående av jurister och politiker, Consejo de la Magistratura, utser tre kandidater, varav presidenten väljer en som sedan måste godkännas av senaten.
Tillvägagångssättet i provinsdomstolarna är på många håll likartat. Rådet har i omgångar anklagats för att vara dominerat av representanter knutna till regeringen snarare än av politiskt oberoende personer. Human Rights Watch rapporterar att många domare endast utses tillfälligt och därmed inte tillförsäkras ett lika starkt skydd som ordinarie domare, vilket i sin tur riskerar att underminera domarnas oberoende.
Det har tidigare förekommit uppgifter om att domare i högsta domstolen utsatts för påverkan av politiska företrädare. De anses dock generellt kunna verka självständigt.
Rättssystemet präglas av ineffektivitet och förseningar i rättsprocesser.
Åklagarämbetets och domstolarnas sätt att bedriva utredningar har bidragit till ett generellt lågt förtroende för rättsväsendet. Ineffektiva utredningar och brist på bevis leder till att många brott aldrig uppklaras med straffrihet som följd. Att ingen ännu åtalats eller dömts för terroristattacken mot det judiska centret AMIA 1994 eller för åklagaren Alberto Nismans död 2015 bidrar till den bilden. Ansvarsutkrävande vad gäller exempelvis brott mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen genomförs numera sedan flera
amnestilagar upphävts, men även de processerna går långsamt.
Administrativa procedurer för olika tillstånd, ID-registrering och kontakter med skattemyndigheterna och andra samhällsfunktioner är i regel
omständliga och oöverskådliga, något som skapar frustration och misstro hos många enskilda medborgare.
Enligt organisationen Poder Ciudadano finns en god institutionell struktur i landet, men stora brister finns gällande institutionernas funktion i praktiken, liksom i fråga om tolkning och tillämpning av lagar. Det är även
problematiskt att initiativ ofta rivs upp i samband med regeringsskifte, vilket bidrar till instabilitet gällande skyddet för de mänskliga rättigheterna i landet.
Dessa faktorer, tillsammans med den omfattande korruptionen, har
resulterat i ett bristande förtroende för landets institutioner och rättsväsende.
I Transparency Internationals index över upplevd korruption 2016 rankades Argentina på plats 95. Korruptionsproblematiken är ett arv från tidigare regeringar och rättsliga processer mot före detta politiker pågår. President Macri har sedan sitt tillträde en uttalad intention att ta ett krafttag kring korruptionsproblematiken. Ett särskilt inrättat moderniseringsministerium har som särskilt uppdrag att bidra till bättre samhällsstyrning. Den
interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter noterade i samband med sitt besök i Argentina i oktober 2016 ett flertal brister i Argentinas korruptionsarbete. Kommissionen rekommenderade landets ledning att öka transparensen i rekryteringen av tjänstemän, stärka skyddet för tjänstemän som anmäler fall av korruption och att etablera en mer transparent intern juridisk ordning.
Ett viktigt positivt steg i arbetet mot korruption var den offentlighetslag som antogs 2016. Lagen ger medborgare rätt att ta del av offentlig information från myndigheter samt företag, universitet, politiska partier och fackförbund under förutsättning att dessa mottagit statligt stöd.
Enligt Human Rights Watch är urfolks tillgång till domstolsväsendet och rättsvårdande myndigheter begränsad. FN:s särskilde rapportör om rasism rapporterar att bristen på representanter från minoritetsgrupper på högt uppsatta tjänster inom rättsväsendet utgör ett hinder för grupper som utsätts för rasdiskriminering, i synnerhet urfolk och migranter.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Argentina är en federal republik vars konstitution föreskriver en
maktindelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten.
De politiska ämbetena på federal och provinsnivå tillsätts i allmänna och fria val. Valen i Argentina är fria och systematiskt valfusk anses inte förekomma.
Rätten att bilda politiska partier är generellt respekterad.
Presidentval hålls vart fjärde år. Presidenten kan väljas för högst två på varandra följande mandatperioder. Den nuvarande stats- och
regeringschefen Mauricio Macri valdes 2015 med 51 procent av rösterna. I president- och parlamentsvalet 2015 deltog 81 procent av befolkningen.
Statschefens befogenheter är långtgående. Presidenten kan kringgå den lagstiftande makten genom att utfärda dekret i strid med gällande lagstiftning vid exceptionella situationer. Den nuvarande presidenten har hittills inte använt befogenheten i samma omfattning som sina företrädare.
Ledamöter i kongressens övre kammare, senaten, innehar mandat på sex år.
Medlemmar av kongressens undre kammare, deputeradekammaren, är valda på fyra år. Kongressval äger rum vartannat år då en tredjedel av senatens och hälften av deputeradekammarens mandat förnyas. Kvinnor utgör en
tredjedel av den nationella kongressens ledamöter.
Under 2016 skapades ett rådgivande organ bestående av representanter från urfolksgrupper. Rådet har bland annat inlett en undersökning av situationen gällande urfolkens landrättigheter, vilken uppges fortskrida långsamt.
I Economist Intelligence Units demokratiindex från 2015 rankades Argentina på plats 50.
Det civila samhällets utrymme
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter tillåts bedriva
verksamhet i Argentina. Civilsamhället är starkt och spelar en viktig roll i det argentinska samhället. Det statliga sekretariatet för mänskliga rättigheter och kulturell pluralism betonar att de har ett utbyte med enskilda organisationer.
Utrikesministeriet har ett särskilt organ som verkar för att främja en dialog mellan civilsamhället och utrikesministeriet.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Många av landets fängelser är överfulla och präglas av undermåliga
förhållanden. Den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter rapporterade efter sin granskning av Argentinas fängelser i september 2016 om bristande tillgång till sjukvård, brist på solljus, dålig ventilation,
madrasser i dåligt skick och bristfälliga sanitära anläggningar på anstalterna.
Vidare uttryckte kommissionen stark oro över förhållandena på landets häkten, i synnerhet de hos polisen.
Flera fristående organisationer vittnar om en våldskultur som man menar är så pass djupt rotad i landets fängelser, häkten och inom polisväsendet att den kan beskrivas som institutionaliserat våld. Enligt organisationen CELS utövas våld mot intagna rutinmässigt på landets fängelser. Enligt Amnesty International har fall av användande av tortyr på polisstationer, häkten och i fängelser i provinserna Buenos Aires, Santa Fe och Chubut rapporterats.
Metoder som ska ha använts, enligt Amnesty International, är bland annat användande av elektriska pådrivare avsedda för kreatur, försök till kvävning med plastpåse eller nedsänkning i vatten och förlängd isolering. Argentina har inget nationellt system för registrering av fall av tortyr. Den nuvarande regeringen har dock meddelat att mekanismer för att förhindra tortyr kommer att skapas inom det reformpaket som kallas Justicia 2020. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uttryckt oro över det institutionella våldet och rapporterade fall av tortyr och illabehandling av frihetsberövade i landets fängelser.
Handel av kvinnor och flickor för sexuell exploatering är ytterligare ett allvarligt problem och landet klassificeras av FN som ett ursprungs-, transit- och destinationsland för människohandel. Offren är såväl argentinskor som kvinnor från andra länder, bland annat Bolivia, Brasilien, Paraguay och Peru samt från Karibien. Argentina har ratificerat FN:s protokoll om
förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. År 2008 antogs en nationell lag som förbjuder människohandel. Enligt siffror från justitieministeriet har 9 987
traffickingoffer räddats sedan lagen antogs. I samband med lagens antagande skapades även ett nationellt program som ger medicinsk, psykologisk, social och juridisk hjälp till personer som fallit offer för människohandel. År 2011 förbjöds annonser för sexuella tjänster. Trots dessa åtgärder är
människohandel dock ett återstående problem.
Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet i Argentina både i fredstid (sedan 1853) och i krigstid (sedan 2009).
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Enligt Argentinas konstitution får ingen frihetsberövas utan en
häktningsorder. Häktning av en misstänkt tillåts för förhör efter beslut av polis eller domstol. Många provinser har lagar som strider mot
konstitutionen och som i praktiken innebär att lokala polischefer, utan domslut, kan besluta om häktning och häktningstid. Över hela landet drabbar godtyckliga arresteringar i störst utsträckning personer som inte har råd att anställa privat rättshjälp eller som har bristfälliga kunskaper om sina rättigheter.
Rättssäkerhet
Argentinas domstolsväsende består av federala och provinsiella domstolar, som enligt konstitutionen ska vara självständiga. Rättegångar är som utgångspunkt offentliga. Rättssystemet präglas dock av ineffektivitet och förseningar.
Polisövervåld, exempelvis mot häktade brottsmisstänkta, förekommer.
Fängelser är generellt överfulla och förhållandena på dem har rapporterats vara undermåliga. Godtycklig arrestering och polisvåld straffas sällan i domstol.
Att landet länge präglats av korruption har lett till ett generellt lågt
förtroende för institutioner och rättsväsende. Tillgången till rättskipning för urfolk, migranter och andra minoritetsgrupper är begränsad och varierar i hög grad från provins till provins. FN:s rapportör mot rasism har uttryckt kritik gällande urfolks och migranters begränsade tillgång till rättskipande myndigheter.
Straffrihet
Under justitieministeriet finns sedan 2003 ett nationellt program mot straffrihet. Straffriheten anses fortfarande vara omfattande när det gäller brott som begås av polis och fängelsepersonal. De utredningar som sker är enligt uppgift ofta undermåliga. Även i fall av våld mot kvinnor, inklusive de med dödlig utgång, uppges få brott leda till fällande domar.
I Argentina diskuteras straffrihet främst i samband med de kränkningar av mänskliga rättigheter i form av försvinnanden, mord och tortyr som begicks under diktaturen 1976 – 1983. Två amnestilagar utfärdades 1986 och från och med 1987 hindrades under många år lagföring av förbrytare från diktaturtiden. Lagarna upphävdes av kongressen 2003 och förklarades i en dom i högsta domstolen 2005 stå i strid med konstitutionen. Sedan dess har ett stort antal förbrytare fällts i domstol. Majoriteten av de som åtalas är före detta militärer eller poliser, men även en liten andel har gällt åtal mot civila.
Rättegångarna kring de brott som begicks, bland annat i hemliga
tortyrcenter, fortsätter än idag. Mellan 2006 och 2015 dömdes 142 personer.
Däremot går rättskipningen avseende de inblandade från den civila sektorn, företagssektorn och den juridiska sektorn trögt. FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter uttryckte i sin senaste granskning av landet oro över de åtgärder staten vidtagit som har resulterat i ett försämrat skydd för vittnen till brott mot mänskliga rättigheter under diktaturen. I synnerhet uttryckte kommittén oro över att en före detta medlem av militären har tillsatts som ordförande för det nationella programmet för skydd av vittnen. Flera FN- kommittéer och oberoende organisationer kritiserar den bristande
informationen i utredningen kring fallet om försvunna Jorge Julio López, en av de kvarhållna under diktaturen som efter att ha vittnat mot en av sina förövare på nytt försvann 2006.
År 2015 hittades den argentinske åklagaren Alberto Nisman död.
Obduktionerna kunde varken bekräfta eller utesluta självmord, och ännu har
ingen ställts till svars. Det pågår utredningar av Nismans död och dödsfallet har väckt stort engagemang hos befolkningen. Dödsfallet inträffade kvällen innan han skulle uttala sig i kongressen om sin förundersökning gällande terroristattentatet 1994 då 85 personer dog efter att en bilbomb exploderade utanför det judiska centret AMIA i Buenos Aires. Förundersökningen antydde bland annat att dåvarande president Cristina Fernández de Kirchner och personer i hennes närhet kan ha mörklagt Irans inblandning i attentatet.
Ingen har ännu ställts till svars för terrorattentatet mot AMIA 1994.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Pressfrihet garanteras av konstitutionen. Merparten av det argentinska medieutbudet är fristående från statsmakten och pressfrihet råder. Det finns ett mindre antal statligt ägda TV- och radiokanaler. Ägarkoncentrationen inom den privata sektorn är hög.
Situationen för journalister i Argentina anses allmänt vara god. Våld mot journalister är inte vanligt förekommande. Enligt Reportrar utan gränser rapporterades inga journalister döda 2016 och på deras index över pressfrihet från 2016 kom Argentina på plats 54.
Regeringen begränsar inte internettillgången. Världsbanken rapporterade 2015 att cirka 69 procent av befolkningen använder internet. I samband med sin senaste granskning, rekommenderade FN:s kommitté för mänskliga rättigheter Argentina att motverka en ägandekoncentration av media för att säkerställa en mångfald av mediekällor.
En ny informationslag antogs under 2016, som kan liknas vid
offentlighetsprincipen. Lagen ger medborgare rätten att få ta del av offentlig information från myndigheter samt företag, universitet, politiska partier och fackförbund under förutsättning att dessa har mottagit statligt stöd. Flera civilsamhällesorganisationer var positiva till att lagen röstades igenom, men menade att den verkliga utmaningen blir dess tillämpning.
Mötes- och föreningsfrihet
Förenings- och församlingsfriheterna garanteras av konstitutionen och är generellt sett respekterade. Demonstrationer är mycket vanligt
förekommande. Det förekommer sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Polisen anklagas ofta för övervåld i dessa sammanhang.
Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfrihet garanteras av konstitutionen. En majoritet av befolkningen är katoliker och den katolska kyrkan mottar ekonomiskt stöd från staten.
Motståndet mot abort i Argentina kan delvis kopplas till katolska kyrkans ställning. I Argentina finns Latinamerikas största judiska minoritet.
Rapporter om uttryck för antisemitism förekommer.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Argentina har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Den argentinska konstitutionen ger rätt till betald semester, rimlig lön, värdiga arbetsförhållanden, skydd mot godtycklig uppsägning och goda arbetsvillkor. Arbetsvillkor och minimilön regleras i lag. I praktiken kan avvikelser från bestämmelser om arbetstid och
arbetsvillkor förekomma. Argentinsk lagstiftning förbjuder diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, nationalitet, religion, politisk åsikt, ålder eller anslutning till fackförening. Enligt det statliga statistikinstitutet (INDEC) ligger arbetslösheten på cirka nio procent 2016.
Fackföreningsrörelsen har en relativt stark ställning och en viktig roll på den argentinska arbetsmarknaden.
Ett grundläggande problem är den stora andel av befolkningen som befinner sig utanför den reglerade arbetsmarknaden. I en rapport från 2015
konstaterar ILO att var tredje löntagare inte är registrerad inom
socialförsäkringssystemet. Uppemot 40 procent av alla arbeten är informella, varav 80 procent av alla hushållsarbeten. Arbetare på den informella
arbetsmarknaden drabbas av låga löner, långa arbetsdagar, begränsad tillgång till socialt skydd, bristande hälsoskydd samt bristande säkerhetsskydd på arbetsplatsen. Detta resulterar i en sårbarhet hos såväl arbetarna ifråga som hos deras familjer. Den nuvarande kongressen har beslutat att den 23 april ska vara Día de la responsibilidad social (CSR-dagen).
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Argentina har i grunden ett bra sjukvårdssystem, men belastningen på de offentliga sjukhusen är stor. Ansvaret för den offentliga vården ligger främst på provinsregeringarna, vilket har kritiserats av FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Skillnaderna är stora mellan stad och landsbygd avseende kvalitet och tillgång till vård. Människor som tillhör urfolken har ofta bristfällig
tillgång till hälsovård, bland annat eftersom de i stor utsträckning bor på landsbygden. Enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO)
spenderade Argentina 4,8 procent av landets BNP på sjukvård år 2014. Den förväntade livslängden vid födseln är 73 år för män och 80 år för kvinnor, enligt WHO:s statistik från 2015.
Abort är kriminaliserat i Argentina med undantag för de fall då kvinnans liv är i fara eller hälsa hotas och då graviditeten är ett resultat av våldtäkt. Även i fall där kvinnor har laglig rätt till abort möts de av hinder i form av långa väntetider samt att man i många provinser inte kan garantera sekretess.
Enligt Amnesty International är tillgången till abort så godtycklig att den i slutändan beror på var i landet kvinnan ifråga råkar bo. I vissa fall har
kvinnor även åtalats trots att laglig rätt till abort har förelegat. Risken för åtal driver kvinnor till att utföra hemliga och osäkra aborter. Amnesty International beräknar att mellan 460 000 och 600 000 hemliga aborter utförs i Argentina varje år. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttryckte i sin senaste granskning oro över det höga antalet osäkra aborter som utförs. Kommittén uppmanade Argentina att bland annat utöka antalet undantag från förbudet mot abort.
Mödradödligheten varierar till stor del mellan de olika provinserna, och kvinnor som inte bor i städer löper betydligt större risk att dö i samband med graviditet och förlossning. Enligt statistik från hälsoministeriet avled 290 kvinnor i samband med graviditet2014. Den faktiska siffran beräknas dock vara högre, då det är vanligt förekommande att fall av mödradödlighet rubriceras under andra dödsorsaker. I 17 av 24 av landets distrikt är
komplikationer i samband med abort den främsta bakomliggande orsaken till mödradödligheten. Urfolkens bristande tillgång till adekvat sjukvård har enligt FN:s särskilde rapportör om rasism lett till en akut situation gällande mödravård och barnavård på landsbygden.
Argentinska tonåringar har från och med 14 års ålder rätt till information och rådgivning om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, utan föräldrarnas samtycke. I praktiken finns dock svårigheter att tillgå kvalitetsmässig information på ett säkert och konfidentiellt sätt. Amnesty International och lokala organisationer rapporterar att vissa provinser är motvilliga till att tillämpa lagen om sexualundervisning som innefattar studenters rätt att ta del av omfattande sexualundervisning. Fram till 2015 hade bara åtta provinser antagit provinsiella lagar om sexualundervisning.
Enligt en undersökning av Unicef beskriver majoriteten av de intervjuade studenterna sexualundervisningen i skolan som bristfällig.
Informationsmaterial som produceras på lokal nivå rapporteras vara mer restriktivt i sitt innehåll än material som produceras på nationell nivå. I provinsen Salta rapporteras exempelvis sexualundervisningsmaterial ha utformats i samråd med konservativa organisationer.
Rätten till utbildning
Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till gratis undervisning. Lagen fastställer 13 års obligatorisk skolgång och 2014 infördes obligatorisk förskola från fyra års ålder. Enligt UNDP:s rapport om mänsklig utveckling 2015 är cirka 98 procent av personer från 15 år och uppåt läs- och
skrivkunniga. Bland unga mellan 15 – 24 år var 99,4 procent av flickorna och 99,1 procent av pojkarna läs- och skrivkunniga. Cirka 57 procent av
befolkningen beräknas ha någon form av gymnasial utbildning.
Både grundskola och högre undervisning är kostnadsfri, men många går i avgiftbelagda privatskolor. Skolan är främst provinsernas ansvar och såväl resurserna som avsätts som den uppnådda kvaliteten varierar kraftigt mellan dessa. Enligt lag ska statens utgifter för utbildning motsvara minst 6 procent av BNP, men enligt statistik från nationella statistikinstitutet gick enbart 3,3 procent av BNP till utbildning 2015.
Enligt Unicef Argentina går allt fler barn i skolan. Tillgång till utbildning skiljer sig dock till stor del mellan olika provinser och olika samhällsgrupper.
Skolnärvaron för barn mellan 12 och 17 år ligger på 90 procent för barn i städerna och 79 procent för barn på landsbygden.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Fattigdomen är ett allvarligt hot mot säkerställandet av ett fullgott skydd för mänskliga rättigheter. I UNDP:s index för mänsklig utveckling placerar sig landet på plats 40. Nationella statistikinstitutet INDEC rapporterade i september 2016 att cirka 32 procent av befolkningen lever i fattigdom.
President Macri har som mål att ”utrota fattigdomen” innan innevarande mandatperiods slut 2019, bland annat genom satsningar på att skapa fler jobb. Han medgav i samband med att dessa siffror släpptes att det blir svårt att uppnå målet. Den förra regeringen slutade publicera statistik kring fattigdomen 2013. Det är därför svårt att med visshet säga i vilken riktning utvecklingen gått, men många menar att fattigdomen har ökat.
En stor del av befolkningen bor i informella bosättningar. Organisationen Techo Argentina rapporterar att nästan tre miljoner människor bor i
slumliknande områden utan tillgång till rinnande vatten, elektricitet och gas.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
All diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt lag, men
diskriminering mot kvinnor och flickor förekommer i praktiken inom olika delar av samhället.
År 1991 antog Argentina en lag som stadgar att 30 procent av partiernas kandidater till kongressens undre kammare ska vara kvinnor. Sedan dess har liknande lagar antagits gällande senaten och i flera olika provinser avseende provinsparlamenten. Enligt UNDP utgör kvinnor i genomsnitt cirka 37 procent av den nationella kongressen.
Kvinnor arbetar oftare än män inom lågavlönade yrken. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fortfarande stora.
Våld mot kvinnor och könsrelaterade mord av kvinnor är två av de allvarligaste problemen gällande skydd av kvinnors mänskliga rättigheter i Argentina. Enligt statistik från organisationen La Casa del Encuentro
rapporterades 286 kvinnor döda i könsrelaterade mord år 2015. Argentina antog år 2009 en lag som syftar till att sätta stopp för våldet mot kvinnor i nära relationer. I Buenos Aires finns en mottagning under högsta domstolen som erbjuder 24-timmarsservice för offer för våld i hemmet. Det nationella kvinnorådet och regeringen presenterade 2016 en nationell plan för
förebyggande, stöd och utplånande av våld mot kvinnor 2017 – 2019.
Rörelsen #NiUnaMenos syftar till att uppmärksamma problematiken med våld mot kvinnor och könsrelaterade mord av kvinnor. Rörelsen har organiserat demonstrationer, den första i juni 2015 och ännu en stor demonstration i oktober 2016, i syfte att belysa dessa frågor och vad som upplevs som bristande politiskt engagemang på området.
Barnets rättigheter
FN:s barnkonvention är införlivad i Argentinas konstitution sedan 1994, men alla provinser har inte ändrat sin lagstiftning i enlighet med
konventionen. Alla personer under 18 år definieras som barn. Barn under 16
år får enligt lag inte arbeta och vissa typer av arbeten är tillåtna först från 18 års ålder.
Argentina har gjort framsteg gällande barnets rättigheter, i synnerhet gällande lagstiftning om skydd av barn och ungdomar. En särskild lag om fullt skydd för barns och ungdomars rättigheter syftar till att samordna regler och institutioner för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt nationell lag och FN:s barnkonvention. Lagen anger bland annat att barn och unga har rätt att komma till tals, rätt till personlig integritet och privatliv. Unicef rapporterar att barnadödligheten har minskat avsevärt de senaste
decennierna. År 2013 låg barnadödligheten på närmare 11 dödsfall per tusen levande födda, enligt statistik från hälsoministeriet. Fattigdomen är det största hindret gällande att säkerställa barns rättigheter. Omkring 30 procent av barn mellan 0 och 17 år lever i fattigdom, och 8 procent lever i extrem fattigdom (2015).
Många föräldrar använder fysisk bestraffning som disciplinär åtgärd mot barn. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har kritiserat att aga inte uttryckligen förbjudits i hemmet, skolor eller inom barnomsorgen och har uppmanat Argentina att förbjuda aga samt att uppmana till användande av icke-våldsamma disciplinära åtgärder.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av hudfärg och
nationalitet. Den statliga myndigheten Instituto Nacional contra la Discriminación, la Xenofobia y el Racismo, INADI, arbetar mot diskriminering i Argentina.
Urfolks rättigheter bevakas av myndigheten Instituto Nacional de Asuntos Indígenas, INAI. FN:s särskilde rapportör för rasism ifrågasatte i samband med sitt besök 2016 om INAI kan utföra sitt uppdrag på ett korrekt sätt då tillräckliga resurser verkar saknas.
Enligt den argentinska konstitutionen är alla lika inför lagen, men i praktiken begränsas minoriteter, främst urfolkens, rättigheter på olika sätt. Runt 70 procent av urfolken på landsbygden saknar erkännande av äganderätten till sin mark. År 2006 antogs en lag som syftar till att ge ökat skydd för ägande av mark som traditionellt innehas av urfolken i landet. I praktiken uppges dock urfolken fortfarande ha begränsad möjlighet att tillvarata dessa rättigheter. Som exempel kan nämnas de oroligheter mellan polis och olika
grupperingar som ägde rum i Chubut-provinsen i december 2016. En
bakomliggande orsak till demonstrationerna är att det italienska klädföretaget Benetton äger stora arealer land i provinsen, mark som även mapuche-
urbefolkningen gör anspråk på med stöd i historiska dokument från tiden då britterna exploaterade regionen. Under demonstrationen förekom visst våld och bränder. Tre personer skadades allvarligt och elva personer ska ha anhållits. Gummikulor användes mot demonstranterna.
Under 2016 skapades ett rådgivande organ bestående av representanter från urfolksgrupper. Rådet har bland annat inlett en undersökning av situationen gällande urfolkens landområden, men undersökningen uppges fortskrida långsamt. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter välkomnar detta, men finner det beklagligt att urfolkens mark ännu inte erkänts och skyddats juridiskt.
Tillgången till ett effektivt rättsmedel är begränsad för flera sårbara grupper, bland annat urfolk, migranter och den afro-argentinska befolkningen. Ett allvarligt problem är att många minoritetsgrupper, främst urfolk, rapporteras ha svårigheter att få tillgång till juridisk hjälp, i synnerhet på provinsiell nivå.
Human Rights Watch och Amnesty International rapporterar om brister vad gäller urfolks rätt till land, utbildning, sjukvård och tillgång till
domstolsprövning.
I samband med sitt besök i maj 2016 uppmärksammade FN:s särskilde rapportör mot rasism att Argentina har ett fullgott juridiskt ramverk för att motverka rasdiskriminering, men att implementeringen av de existerande lagarna är bristfällig. Argentina uppmanades att vidta omedelbara åtgärder för att förbättra urfolkens situation, främst gällande den marginalisering och systematiska exkludering som urfolken utsätts för. Rapportören vittnade om ambulanser och postföretag som vägrar arbeta i vissa områden, vilket bidrar till en de facto segregation av befolkningen. Denna stigmatisering av
urfolken förstärks ytterligare av mediernas stereotypiska porträtterande av minoritetsgrupper.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet År 2010 blev Argentina det första latinamerikanska landet att legalisera samkönat äktenskap. Argentinsk lag tillåter även utlänningar som inte har sin hemvist i Argentina att gifta sig i landet. År 2014 tillsattes en ombudsman för HBTQ-personer, som ett resultat av ett samarbete mellan den autonoma
staden Buenos Aires och organisationen FALGBT. År 2012 antogs en lag som gav personer över 18 år rätten att välja könsidentitet. Lagen har
beskrivits som en av de mest progressiva lagarna på området och innehåller exempelvis sekretessbestämmelser som säger att andra enbart får tillgång till en persons ursprungliga födelsebevis med samtycke från personen ifråga, eller efter domstolsbeslut.
Situationen för transpersoner, och i synnerhet transkvinnor, uppges vara mycket problematisk. Organisationen CELS rapporterar att intagna transkvinnor ofta utsätts för våld i fängelser och att den vård som är
tillgänglig inte är anpassad för transpersoners behov. I oktober 2015 hittades HBTQ-aktivisten Diana Sacayán mördad i sin lägenhet. Under en månads tid dödades sammanlagt tre transkvinnor under våldsamma omständigheter.
Diana Sacayán var en av de första personerna att motta ett ID-kort med sin egen egenupplevda könsidentitet 2012, efter antagandet av lagen om
könsidentitet.
Flyktingars och migranters rättigheter
Ett flertal lagar reglerar migranters rättigheter, bland annat migrationslagen som erkänner migration som en fundamental och obestridlig rättighet och som skyddar migranters rättigheter och tillgång till utbildning och sjukvård, samt håller arbetsgivare skyldiga att följa arbetsrättsliga regleringar
oberoende av en anställds migrationsstatus.
I sin granskning av Argentina 2011 fann FN:s kommitté för migrantarbetares rättigheter att informationen och statistiken gällande migrantarbetare i landet är bristfällig och till viss del icke-existerande. Kommittén uttryckte även oro över att papperslösa migrantarbetare ofta utsätts för tvångsarbete,
exploatering, otillräcklig lön, övertidsarbete och begränsningar av deras rörelsefrihet, i synnerhet de som arbetar inom textilindustrin, jordbruket och som hushållsarbetare. Papperslösa kvinnor utsätts dessutom i högre grad för exploatering, sexuellt våld och sexuella trakasserier av sina arbetsgivare som de inte kan anmäla på grund av sin ekonomiska beroendeställning och på grund av begränsad tillgång till rättsväsendet.
FN:s särskilde rapportör mot rasism uppmärksammade progressiva
migrationslag, som erkänner migration som en fundamental och obestridlig rättighet, samt etablerandet av institutioner med huvudsaklig uppgift att
arbeta med mänskliga rättigheter och anti-diskriminering. Ännu finns dock stora brister gällande tillämpningen av lagstiftningen på migrationsområdet.
Avsaknaden av en formell integrationsplan för migranter gör att många måste förlita sig på civilsamhället för hjälp, vilket ytterligare ökar sårbarheten för dem som grupp.
Enligt FN:s flyktingorgan (UNHCR) finns för närvarande cirka 5 000 flyktingar och personer som ansökt om flyktingstatus i Argentina, varav de flesta kommer ifrån andra latinamerikanska länder. Regeringen har meddelat att det särskilda programmet för humanitärt visum för personer som
drabbats av Syrien-konflikten kommer att fortgå, vilket har välkomnats av UNHCR. Enligt Amnesty International har det dock funnits brister på lokal nivå gällande integrationen av flyktingar i praktiken, och ett behov av att vidta åtgärder för att underlätta mottagandet av flyktingar genom bland annat att säkerställa flyktingarnas tillgång till information.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
År 2014 antogs en lag som gav FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning konstitutionell status. Argentina har även
ratificerat den interamerikanska konventionen om eliminering av all form av diskriminering av personer med funktionsnedsättningar. Det finns flera nationella lagar som syftar till att skydda rättigheter för personer med funktionsnedsättning, bland annat lagen om omfattande skydd för
funktionshindrade, som syftar till att skydda rätten till vård, utbildning och social trygghet. I enlighet med lagen om framkomlighet för
funktionshindrade har en hel del åtgärder vidtagits för att förbättra
framkomligheten avseende bland annat kollektivtrafik, men systemen brister inte sällan i genomförande.
Det finns inga säkra källor på hur många personer med funktionsnedsättning som är utan arbete, men enligt ombudsmannen för mänskliga rättigheter är andelen hög. De letar inte arbete på grund av att det är så pass svårt att få jobb, på grund av exempelvis begränsad framkomst på arbetsplatsen och svårigheter att använda kollektivtrafiken för att ta sig till arbetet.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttryckte i sin senaste granskning av Argentina oro över fallen av illabehandling av personer med
funktionsnedsättning på psykiatriska institutioner. Man uttryckte i synnerhet
oro över att personer placeras på psykiatriska institutioner under långa perioder utan tillräcklig tillsyn.
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1986. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1986 respektive år 2008.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1986.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2011.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år 1968.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år 1985. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2007.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1986. Det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2004.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter ratificerades år 2002. Det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2003.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2008.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år 2007.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) ratificerades år1961. Det tillhörande protokollet ratificerades år 1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2001.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights (ACHR), ratificerades år 1984.
Tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 2003
Tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 2008.
Erkännande av Interamerikanska domstolens(IACHR) jurisdiktion, accepterades år 1984.
Interamerikanska konventionen för förebyggande och bestraffning av tortyr, Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 1988.
